Skip to content

Svearnas Uppsala och den tidiga svenska kungamakten

 

J.B.L.D. Strömberg

 

Svearnas Uppsala och den tidiga svenska kungamakten

 

Historiska institutionen vid Uppsala universitet 1988

 

 

  1. Inledning. 5

1.1 BEGREPPET UPPSALA.. 5

1.2 KÄLLORNA.. 5

1.3 FORSKNINGEN.. 6

1.4 UNDERSÖKNINGENS SYFTE.. 7

 

  1. Forntidens Uppsala i källorna. 8

2.1 UPPSALA SOM BEGRAVNINGSPLATS. 8

2.2 UPPSALA SOM HEDNISK KULTPLATS. 10

2.3 UPPSALA SOM POLITISKT CENTRUM… 14

 

  1. Byn Gamla Uppsala. 21

3.1 GAMLA UPPSALA SOM BEGRAVNINGSPLATS. 21

3.2 GAMLA UPPSALA SOM HEDNISK KULTPLATS. 24

3.3 GAMLA UPPSALA SOM POLITISKT CENTRUM… 27

 

  1. Avvikande uppfattningar. 29

4.1 NILS SUNDQUISTS TEORI. 29

4.2 DEN S.K. VÄSTGÖTASKOLAN.. 30

 

  1. Svear och götar. 35

5.1 RUSERNA.. 36

5.2 HILLEVIONER OCH SVIONER.. 37

5.3 SUETHANS OCH SUETHIDI. 38

5.4 SWEON I SWIORICE.. 39

5.5 SUEONES i SUEONIA.. 40

5.6 SWEON I SWEOLAND.. 41

5.7 SVIAR OCH SŒNSKA MENN.. 42

5.8 SVETJUD.. 43

5.9 SUEDIA.. 43

5.10 SUETIA/SUECIA.. 45

5.11 UPPSVEARNA. 49

5.12 SVEAR OCH GÖTAR.. 51

 

  1. Uppsala och den tidiga svenska kungamakten. 53

6.1 KUNGAMAKTEN UNDER 1300-TALET. 54

6.2 KUNGAMAKTEN UNDER 1000-TALET. 63

6.3 KUNGAMAKTEN UNDER 800-TALET. 64

6.4 UPPSALA OCH SVENSKA RIKETS UPPKOMST. 66

 

  1. Sammanfattning. 72

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING. 77

 

 

 

 

Äldre västgötalagens s.k. konungsbalk, vilken egentligen är en gränsläggningstraktat mellan Sverige och Danmark och som förmodas gå tillbaka på en urkund från 1000-talet (jfr. kap. 2.3). Här talas tre gånger om en konung i Uppsala. Traktaten anses vara vårt äldsta belägg för ett enat svenskt rike: tillsammans med den svenske kungen omtalas nämligen lagmän från Tiundaland, Fjädrundaland, Västmanland, Östergötland, Småland och Västergötland; de tycks alla vara ”af Sweriki”.

1. Inledning

1.1 BEGREPPET UPPSALA

Den äldsta statsmaktens historia är i vårt land oupplösligt förknippad med namnet Uppsala. Våra första kända kungar kallades Uppsalakonungar, de hade något att göra med ett Uppsala hednatempel, de rådde över något som hette Uppsala öd. Begreppet Uppsala används i källorna ofta på ett dunkelt och svävande sätt, men det är knutet till ”ynglingaättens” hedniska kungar och till ”svearna”. Det är knutet till den äldsta svenska kungamakten och till svenska rikets uppkomst.

För att rätt kunna förstå hur vårt kungarike ursprungligen tillkom är det alltså av stort intresse att veta vad detta forntida Uppsala egentligen var för något. Det är också ämnet för denna uppsats. Var låg forntidens Uppsala? Hur såg det ut? Och framför allt: vilken betydelse kan det ha haft för statens konsolideringsprocess i vårt land?

1.2 KÄLLORNA

De tre viktigaste källorna till vår kunskap om forntidens Uppsala är Adam av Bremen, Saxo Grammaticus och Snorre Sturlasson. Alla tre är så vitt man vet fristående från varandra.

ADAM AV BREMEN skrev under 1000-talets senare hälft en krönika över Hamburgstiftet och dess biskopar. Hamburgstiftet hade spelat en framträdande roll i Sveriges kristnande; bl.a. hade Ansgar varit dess förste biskop på 800-talet – och Adam har personligen intervjuat många av sin egen samtids missionärer. Han har aldrig själv varit i Sverige, Danmark har han dock besökt. Han har också hämtat många av sina uppgifter från samtal med den danske kungen Sven Estridsson, vilken under tolv års tid gjort krigstjänst under den svenske kung Anund Jakob. Adam är slutligen mycket geografiskt och etnologiskt intresserad, varför hans utsagor om forntidens Uppsala måste tillmätas tämligen högt källvärde. Dock bör man hålla i minnet att mäster Adam var en kyrkans man och därför kan tänkas ha överdrivit hednakultens förskräcklighet; hans beskrivningar av det hedniska templet har också förmodats vara påverkade av hur Salomos tempel skildras i bibeln.1)

SAXO GRAMMATICUS författade under sent 1100-tal Gesta Danorum, en voluminös redogörelse för Danmarks historia från hedenhös och fram till hans egna dagar. Saxo står inte särskilt högt i kurs som historisk källa. Hans regentlängd innefattar inte mindre än nitton danska kungar som regerat före Kristi födelse. (I Sverige skulle hans frodiga fabulerande sedermera efterliknas och överträffas av Johannes Magnus och Olof Rudbeck.) Även hans skildringar av samtida förhållanden bör läsas med viss urskillning; den lärdomstradition han representerar har nämligen sina rötter i medeltida helgonlitteratur, vars uppdelning av världen i ”Gudsstaten” och ”Djävulsstaten” ibland färgar av sig på Saxos sätt att beskriva politiska antagonister. Som dansk patriot var han slutligen ingen större vän av Sverige och kan möjligen ibland misstänkas för tendentiösa svartmålningar. Å andra sidan stod han mycket nära danska kungamakten, och bland hans informatörer fanns den politiskt engagerade ärkebiskopen Absalon, Saxo kan därför förmodas vara mycket väl insatt i förhållandena kring kungamakten i grannlandet Sverige.2)

SNORRE STURLASSON får, trots att han skrev först i början av 1200-talet, anses vara en bättre källa till Sveriges hednatima historia än Saxo. Han citerar nämligen ordagrant sina egna källor: isländska skaldekväden från hednisk tid. Dessa kväden är strängt formbundna, vilket minskar risken för att innehållet blivit förvanskat under den muntliga traderingen, och skalderna levde under den tid då hedniska Uppsalakungar verkligen regerade i Sverige. Tyvärr är dock den fornnordiska poesin med sina många dunkla metaforer (”kenningar”) för oss närmast obegriplig. Den torde även ha varit svårförståelig för Snorres samtida, ty Snorres Edda är egentligen en lärobok i förkristen poesi, vilken han skrev därför att denna litteratur hotade att dö ut och falla i glömska eftersom ingen längre kunde uppskatta dess formfulländning. Snorre förser också de citerade skaldeverserna med en förklaring på medeltida isländsk prosa. Historikern bör dock inte falla för frestelsen att lita på Snorres 1200-talsprosa, utan måste bygga sin kunskap om hednatiden på vad som står i de dunkla och korthuggna kvädena. Isländska medeltida författare som Snorre utger sig nämligen för att blott förklara hednaskaldernas gamla ord – och skapar därigenom ett bedrägligt intryck av vetenskaplig källkritik – medan de i själva verket pressar texten och utbroderar den. Modern källkritik var dem främmande, och deras egen kunskap om hednatiden hade nått dem i form av en muntlig tradition vars innehåll torde ha starkt vanställts av berättarglädjen under vinterkvällarna utom i de fall då den stränga versen förhindrade detta.3) I fornnordiska skrifter bör vi därför alltid hålla oss till versen och misstro prosan. Det skaldekväde som här främst angår oss är YNGLINGATAL, en regentlängd över hednatima svenska kungar författad av norrmannen Tjodolf från Hvin, troligen år 900. Den har bevarats i form av citat ingående i Snorres YNGLINGASAGA, vars prosa dock även håller en mängd uppgifter som inte finns i verserna. Det är något omdiskuterat varifrån denna övriga information härrör. De flesta anser att den diktats av Snorre själv, och alltså saknar värde för historikern. Vissa forskare – nyligen Gad Rausing4) – har dock invänt att Ynglingasagan skiljer sig så starkt från de övriga sagorna i HEIMSKRINGLA, vari den ingår, att den snarare bör vara slaviskt kopierad efter någon numera förlorad äldre källa, varför dess uppgifter kan vara av visst intresse. I varje fall bör den läsas på ett mycket kritiskt sätt och fattas med urskillning.

Övriga källor presenteras lämpligen i de sammanhang då det blir aktuellt att använda dem. Vad som främst bör sägas om källorna till dessa avlägsna tider är dock att vi har mycket ont om dem och att de få som finns ofta är dunkla och motsägelsefulla. Det är väl också just detta som är så fascinerande med hednatidens historia. Den är ett pussel som aldrig riktigt vill gå ihop. Man kan komma fram till nästan vad som helst om man tolkar materialet på ett godtyckligt sätt och sopar obekväma pusselbitar under mattan.

1.3 FORSKNINGEN

Det bör således inte förvåna att forskningen kring hednatidens Uppsala är osedvanligt rik på med varandra oförenliga teorier. Detta gäller inte minst frågan om var det låg. Numera är man tämligen enig om att det är identiskt med byn Gamla Uppsala, belägen strax norr om nuvarande Uppsala. Sedan gammalt finns dock även en forskningsinriktning som vill identifiera det forntida Uppsala med det nutida, vilken i modern tid förespråkats av landsantikvarien Nils Sundquist. Det har även gjorts försök att förlägga Uppsala till Lund,1) och under senare år har vi fått höra talas om den s.k. västgötaskolan, vars förespråkare vill ha Uppsala någonstans öster om Vänern.

Många vilda teorier har lagts fram också inom ramen för den överväldigande majoritetens uppfattning att den plats som omtalas av hednatidens källor verkligen är Gamla Uppsala. Det vetenskapliga utforskandet av platsen inleddes av Olof Rudbeck och hans anhängare, vilka även torde ha ”förbättrat” dess historia.2) Det forntida Uppsalas nära anknytning till frågan om det svenska rikets uppkomst har också medfört att Gamla Uppsala fått ingå som viktig ingrediens i den hetsiga debatten därom, vilken var ett av historikernas mest brännande problem under senare 1800-talet och förra halvan av 1900-talet.3) Tyvärr är det mest den konservativare, mer traditionsbundna riktningen i denna debatt (Knut Stjerna, Birger Nerman) som intresserat sig för Gamla Uppsala och byggt vidlyftiga teorier kring platsen, medan den radikala och källkritiska skolan (Curt Weibull) lämnade Upplands lokalhistoria därhän. Även arkeologen Sune Lindqvist har mer ägnat sig åt att ge spridning åt djärva spekulationer än åt att i vetenskaplig form redovisa sina utgrävningar på platsen.4) De mindre arkeologiska undersökningar som under de senaste åren företagits av Else Nordahl har heller inte ännu redovisats. Gamla Uppsala, som tilldelats en så viktig roll i Sveriges äldsta historia, är alltså alltjämt en besynnerligt okänd plats och dessutom tyngd av de lärdes stundom mycket fantasifulla spekulerande.

1.4 UNDERSÖKNINGENS SYFTE

Denna uppsats syftar närmast till att försöka fastställa ett forskningsläge. Jag ska gå igenom källornas vittnesbörd och redogöra för den forskning som kan vara av intresse i avsikt att finna en gräns mellan vad vi säkert vet om forntidens Uppsala och vilka av de gamla teorierna som numera kan lämnas åt sitt öde. Förhoppningsvis ska jag härigenom få fram en någorlunda tydlig bild av den plats där vår äldsta statsmakt förmodas ha uppstått.

Den källinventering jag företagit har gått ut på att finna samtliga belägg för namnet Uppsala i källorna fram till och med Snorre Sturlasson. Dessa har sedan redovisats så troget som möjligt och i strängt kronologisk ordning. Jag har på så vis sökt fastställa hur Uppsalabegreppet används, hur olika författare under skilda tider kan ha föreställt sig det forntida Uppsala, och huruvida några viktigare skillnader finns mellan yngre och äldre uppgifter. Vidare har jag gjort en liknande inventering som syftat till att närmare definiera vad ordet ”svear” står för i de äldsta källorna och hur dessa förhöll sig till götarna under den tid då svenska riket förmodas ha uppstått. Slutligen har jag fördjupat studien med en undersökning av hur kungarna skildras i olika källor och med ett försök att ge en föreställning om vad för sorts stat Uppsalakonungarna kan tänkas ha härskat över.

Någon kanske finner att jag vid genomgången av de avvikande teorierna ägnat lite för stort utrymme åt den s.k. västgötaskolan; förhoppningsvis kommer dock den uppmärksamme läsaren att inse att detta främst syftat till att ge en samlad framställning av hur akademisk vetenskap bemött västgötaskolan, samt inte minst till att klarlägga hur västgötaforskarnas argumentation förhåller sig till vad som kan utläsas ur källorna. Jag har upplevt detta som naturligt och angeläget med tanke på den debatt som alltjämt pågår på sina håll.

2. Forntidens Uppsala i källorna

Källornas skildringar av det forntida Uppsala kan lämpligen indelas i tre kategorier: Uppsala som forntidskungarnas begravningsplats, Uppsala som hednisk kultplats och Uppsala som politiskt centrum i hednatidens Sverige. Jag ska nedan genomgå all relevant information i strängast möjliga kronologiska ordning. Särskild uppmärksamhet kommer genomgående att ägnas åt frågan om vad som kan utläsas ur varje källa isolerad, utan att snegla på andra källor, särskilt om dessa är från senare tid. Sådana uppgifter som finns i samtliga källskrifter får då anses vara säker kunskap, medan sådant som endast förekommer hos sent skrivande författare bör misstros, särskilt om det på något vis strider mot vad som står i det äldre materialet.

Ett speciellt problem är att vi i stort sett saknar inhemska källor från vår äldsta historia. Geografiska och andra namn möter därför vanligen i främmande språkform, och ibland kan vi inte vara säkra på vilket svenskt namn som den forntida författaren försökt återge, i synnerhet inte om det är första gången som namnet finns belagt i skrift. I noggrannhetens intresse ska jag i fortsättningen återge alla intressantare namn exakt så som de ser ut i originalet, och inte lättvindigt t.ex. översätta ”Ubsola” till ”Uppsala”.

Uppsalabegreppet förekommer nästan uteslutande i dels fornnordiska, dels latinska källskrifter. På fornnordiska har namnet pluralform och förekommer oftast böjt i dativ: ”Upsalum”, vilket i västnordisk form motsvaras av ”Upsolum” (den besynnerliga latinska formen ”Ubsola” bör troligen också förklaras av det västnordiska inflytandet). Snorre tycks ha föreställt sig att namnet betyder ”Uppsalarna”; han har även pluralformerna. ”Upsalir” (nominativ), ”Upsala” (genitiv), ”Upsali” (ackusativ), samt singularisformerna ”Uppsalr” (nominativ) och ”Upsal” (ackusativ). På latin behandlas namnet däremot som en feminin singularis och förekommer nedan i formerna ”Upsala” (nominativ), ”Upsalam” (ackusativ), ”Upsalie” (genitiv av en variantform ”Upsalia”) samt i det avledda adjektivet ”Upsalensis” och i en avvikande namnform ”Ubsola” (nominativ). Liksom i våra dagar skrivs Uppsala ibland med ett, ibland med två p, stundom rentav med b: alla tre möjligheterna motsvaras i runskrift av samma tecken. U:et kan ibland utbytas mot ett V, och stor bokstav växlar med liten utan fasta regler.

2.1 UPPSALA SOM BEGRAVNINGSPLATS

De äldsta någorlunda säkra omnämnandena av Uppsala ingår i det hedniska kvädet YNGLINGATAL, författat omkring år 900. Dess upplysningar är både lakoniska och dunkla, men det framgår klart att Uppsala är den ort där ynglingakungarna Aun (Ön) och Adils dog.

Aun uppges1) ha dött av ”anesot” (ánasótt); Snorre förklarar i sin 1200-talsprosa att detta underliga ord betyder ålderdomssvaghet. Ynglingatal säger vidare att Aun mötte döden i Uppsala (at Upsolum), samt beskriver honom som en gråhårig ”österkonung” (austrkonungr). Vi kan alltså säkert utläsa att en kung har dött ”at Upsolum”. Kungen kan p.g.a. epitetet ”österkonung” förmodas ha härskat över ett område någonstans öster om skaldens hemort Norge. Slutligen bör han, om det är riktigt att han dog av ålderdomssvaghet, ha uppehållit sig ”at Upsolum” under en längre tid före dödsfallet.

Adils2) ska ha fallit från hästryggen; hans hjärna ska ha blandats med gruset, han ska ha dött ”at Upsolum”. Eftersom han tycks ha dött i en olyckshändelse behöver han inte ha vistats permanent på denna ort.

Ynglingatal nämner även en tredje ynglingakung, Aleif (Olof), i samband med Uppsala. Det framgår dock inte klart huruvida denne dött där. Han uppges endast3) ha försvunnit därifrån (frá Upsolum) för länge sedan. Han kallas ”Svea kung” (Svía jofri) och hans kropp ska ha slukats av eld ”vid vågen” (við vág).

Ovanstående uppgifter ger oss vår allra värdefullaste kännedom om forntidens Uppsala. De är ju både från hednisk tid och avfattade på vers. Men tyvärr är det inte mycket vi kan läsa ut ur dem. Vi har endast en dunkel tradition som sätter tre kungar av ynglingaätten i samband med ”Upsolum”, en ort som inte närmare beskrivs. Ynglingatal förknippar denna kungaätt även med många andra ortnamn, men ”Upsolum” är det enda som återkommer, och det nämns tre gånger.

Ynglingatal talar inte uttryckligen om Uppsala som begravningsplats. Det är först sent under kristen tid som vi får klara belägg för att kungarna jordats där. I slutet av 1100-talet berättar SAXO att den svenske kungen Asmund begravdes vid Uppsala (apud Vpsalam) under kungliga hedersbetygelser.4) Denne Asmund tillhör helt sagans värld; endast några sidor tidigare har Saxo beskrivit Uppsala som en ort där asaguden Oden brukade uppehålla sig.5)

Ynglingatals skildring, av kung Adils’ död återfinns även i HISTORIA NORVEGIAE, som anses vara författad vid 1100-talets slut av en norrman, men som finns bevarad först i en fragmentarisk handskrift från 1400-talet. Också här står det att Adils dog efter att ha fallit av hästen, men Uppsala nämns aldrig. Enligt Historia Norvegiae skedde olyckan istället framför gudinnan Dianas tempel. Namnet Uppsala förekommer f.ö. ingenstans i Historia Norvegiae trots att denna innehåller ett helt kapitel om ynglingakungarna i Sverige.6)

SNORRE omtalar under 1200-talets förra hälft att asaguden Frö blev höglagd i Uppsala (at Upsolum), varefter även många hövdingar började bygga gravhögar åt sina döda istället för att som tidigare bränna dem och resa bautastenar.7)

Vidare uppges ynglingakungen Domar ha dött sotdöden ”at Upsolum”. Han fick dock ingen gravhög där, utan brändes och fick bautastenar resta efter gammalt mod. Detta ska ha skett vid en plats som hette Fyris; orten nämns även i Ynglingatals vers, men vi vet tyvärr inte var den låg.8)

Så övergår Snorre till att utbrodera Ynglingatals korta notis om den gamle Aun: enligt Snorre inte bara dog Aun ”at Upsolum”, utan han fick även en gravhög där. Snorre upplyser också om att Aun hade tillnamnet Ane, och att ordet ”anasot” efter honom myntats som benämning på dödsfall orsakade av ålderdomssvaghet.9)

Auns son och efterträdare Egil, fortsätter Snorre, blev Liksom fadern höglagd ”at Upsolum” sedan han dödats av en folkilsken tjur.10)

Även kung Adils ska enligt Snorres 1200-talsprosa ha fått en gravhög ”at Upsolum” efter att, som Ynglingatal nämner, ha dött där. Dödsfallet ska vidare ha inträffat vid en kultisk högtid, ett s.k. disarblot, då kungens häst snavade så att han föll av och slog ner så olyckligt att huvudskålen brast.11)

Däremot anser Snorre inte att kung Aleif (Olof) dog i Uppsala. Ynglingatals uppgift att kungen ”försvunnit” från Uppsala förklaras istället syfta på att ynglingaätten fördrivits till Värmland. Kungen innebrändes där av svearna sedan han blotat alltför dåligt, vilket ansågs ha orsakat missväxt. Hans död ska närmare bestämt ha inträffat vid Vänern, vilket ger en förklaring på Ynglingatals obegripliga uttryck ”vid vågen”.12) Sedan Aleif fördrivits till Värmland upphör Snorre att intressera sig för begravningar i Uppsala; han låter istället ynglingakonungarna vandra vidare till Vestfold i Norge, där de grundar den norska kungaätt som är det egentliga ämnet för hans historia.

Om vi godkänner de genomgångna källornas samlade vittnesbörd måste forntidens Uppsala således vara en plats där en rad kungar dog och begravdes; åtminstone fyra av dem fick gravhögar, varför sådana bör finnas i Uppsala. Kungarna Aun och Adils förekommer i flera av varandra oberoende källor och anses vara historiska; man menar sig rentav kunna datera dem ungefär till 500-talet e.Kr. Båda dessa kungar dog ”at Upsolum” enligt det hednatima kvädet Ynglingatal.

Men låt oss nu istället betrakta de olika källornas utsagor isolerade från varandra. Ynglingatal säger inte ett ord om gravhögar. Den uppgiften finns endast i Snorres Ynglingasaga från 1200-talet, och tidsavståndet mellan Snorre och de båda kungarna är ju lika stort som tidsavståndet mellan Snorres tid och vår egen. Vi har ju också ovan sett hur våldsamt Snorre bygger ut Ynglingatals fåtaliga upplysningar, varför vi väl måste tillstå att vi inte kan säkert veta huruvida det fanns gravhögar i forntidens Uppsala. Vi kan inte ens vara säkra på att kungarna begravdes där eftersom den uppgiften förekommer först hos Saxo och får anses vara tämligen värdelös.

Å andra sidan har vi ingen speciell orsak att förkasta den sent belagda uppgiften om kungabegravningar i högar. Både Snorre och den av honom oberoende Saxo talar om kungabegravningar, och uppgiften om gravhögar motsäges ju på intet vis av de äldre källorna, utan passar tvärtom utmärkt väl ihop med deras Uppsalabeskrivningar.

2.2 UPPSALA SOM HEDNISK KULTPLATS

Ingen hednisk författare sätter Uppsalanamnet i förbindelse med asakulten. Det är först hos ADAM AV BREMEN, under 1000-talets senare hälft, som namnet Ubsola dyker upp. I ett referat av Rimberts tvåhundra år äldre Ansgarsbiografi omnämner Adam staden Birca, och tillägger den helt nya uppgiften1) att Birca är götarnas stad och belägen mitt i sveonernas land, inte långt från det tempel som heter Ubsola och som sveonerna räknar som allra mest ansett när det gäller gudarnas dyrkan. Rimbert har inte med ett ord antytt närvaron av någon sådan helgedom i närheten av Birca.2)

Längre fram i sin biskopskrönika återger mäster Adam en hörsägen om att Olov Skötkonung en gång av kärlek till den kristna religionen planerat att riva det hedniska Ubsolatemplet, beläget mitt i sveonernas land. Hedningarna sägs då ha avtalat med honom att han skulle få vara kristen och regera på kristet vis under förutsättning att han nöjde sig med att utöva sina kungliga befogenheter i en enda ”provins” av Sverige, vilken han själv föredrog. Olov valde Västergötland och inrättade där biskopssätet Scarane, medan hednatemplet fick stå kvar.3)

I samband med en geografisk beskrivning av Sverige kommer Adam så in på ämnet sveonernas hednatro, och genast4) följer en tämligen utförlig skildring av deras helgedom: sveonerna har ”ett mycket berömt tempel” kallat Ubsola, beläget inte långt från samhället Sictona eller Birca. Templet är helt prytt med guld, och därinne tillber man statyer av Thor, Wodan och Fricco, d.v.s. förmodligen Tor, Oden och Frö. I detta tempel Ubsola brukar man dessutom vart nionde år fira en gemensam fest med deltagande av folk från alla sveonernas ”provinser”. ”Kungar och folkstammar, alla och envar” sänder gåvor till Ubsola; närvaron vid dessa ceremonier är obligatorisk och de kristna måste köpa sig fria, ”något som är värre än varje annat straff”. Sedan återger Adam vad ett ögonvittne berättat för honom om en helig lund där offrade djur och människor hängdes upp i träden; hans sagesman har sett sjuttiotvå kroppar hänga där om varandra. Adam tillägger att det sjungs oanständiga sånger vid offerhögtiderna och övergår därefter raskt5) till att berätta en uppbygglig historia om en hednapräst som för sina synders skull miste synen, men botades av den heliga jungfrun och blev kristen.

Därpå6) redogörs för hur missionären Adalvard den yngre från domkapitlet i Bremen blir biskop i samhället Sictona, beläget på en enda dagsresas avstånd från Ubsola. Resvägen till detta nya biskopssäte anges vara följande: seglande över havet från danernas Sconia kommer du på femte dagen fram till Sictona eller Birca, ty dessa ligger nära varandra. Men om du färdas till lands från Sconia över götarnas folkstammar och samhället Scarane, Telgae och Birca, då når du Sictona på en full månad.

Som synes ger Adam oss ganska tydliga beskrivningar av Ubsolatemplets geografiska lokalisering. Jag har kursiverat dem ovan. ”Sconia”, ”samhället Scarane” och ”Telgae” brukar anses motsvara nuvarande Skåne, Skara och Södertälje. Dessa översättningar kan inte anses vara helt invändningsfria eftersom namnen inte finns belagda i någon äldre källa. Låt oss emellertid för ögonblicket acceptera dem såsom arbetshypotes. Om färdvägen går i nordlig riktning utmed rutten Skåne-Skara-Södertälje, så bör ”Birca” och ”Sictona” rimligen ligga norr om Södertälje; de bör ligga så nära varandra att man till sjöss når bådadera på femte dagen när man kommer från Skåne. Namnet ”Birca” finns ju även i Rimberts biografi över Ansgar, och enligt denna var ”Birca” på 800-talet en hamnstad med många rika köpmän; enligt en marginalanteckning i Adams text var emellertid denna stad ödelagd när Adam avslutat sin krönika.7) Detta stämmer väl in på Björkö i Mälaren, där arkeologerna grävt fram en handelsstad som existerade inom ungefär denna period. Mycket nära Björkö ligger Sigtuna, omnämnt som biskopssäte i det s.k. florensdokumentet från 1100-talet.8) Sigtuna skulle mycket väl kunna motsvara det ”Sictona” där missionären Adalvard på 1000-talet upprättade sitt biskopssäte. Templet Ubsola ska slutligen ligga på en enda dagsresas (itinere diei unius) avstånd från Sictona/Sigtuna. Namnet ”Ubsola” skulle alltså mycket väl kunna vara en latiniserad form av Uppsala, åsyftande antingen Gamla Uppsala eller det nuvarande Uppsala.

Genom att acceptera översättningen Skåne-Skara-Södertälje fick vi alltså Adams övriga latiniserade ortnamn att passa förunderligt väl in på nutidens svenska geografi. Har då denna vår grundläggande arbetshypotes stöd i källmaterialet? Ja, ”Sconia” får väl anses vara säkert identifierat eftersom Adam på andra ställen nämner att biskopssätet Lund ligger där. ”Samhället Scarane” har ovan omtalats som biskopssäte, och grundtextens ord för ”samhälle” är dessutom ”civitas”, vilket i 1000-talets latin brukar beteckna biskopssäten; detta stämmer väl in på biskopssätet Skara, som ju dessutom ligger i Västergötland där vi ovan sett att Adam placerat ”Scarane”. Lite osäkrare är tolkningen av ”Telgae”, men namnet stämmer mycket väl in på Södertäljes medeltida namnform Tälje (”Taelgis” 1279, ”ij Telghom” 1359), och ingen bättre tolkning har föreslagits. Södertälje är en mycket gammal ort. Möjligen var den biskopssäte under en kortare tid på 1100-talet; stadsprivilegier ser ut att ha funnits åtminstone sedan 1396, den sammansatta formen Södertälje blev vanlig först efter 1622, antagligen i samband med att Norrtälje fick stadsprivilegier.9)

Ett mysterium i sammanhanget är Adams påstående att Birca är ”götarnas stad” och samtidigt ”belägen mitt i sveonernas land”. Man frågar sig huruvida detta ska betyda att Birca låg i Götaland – vilket Adam i så fall tänkte sig såsom beläget mitt i Sverige – eller i Svealand, där det i så fall bodde götar. Eller har mäster Adam helt enkelt råkat skriva fel? Möjligen har vi dock här att göra med ett skenproblem: uppdelningen av Sverige i Svealand och Götaland finns inte belagd förrän i mitten av 1400-talet, och det är tveksamt om vi har några möjligheter att avgöra var det ena började och var det andra slutade under 1000-talet. (Vi ska återkomma till detta problem i kapitel 5.) Uppgiften att Birca är ”götarnas stad” utgör alltså inte nödvändigtvis något hinder mot den övervägande sannolika tolkningen att Birca är identiskt med Björkö i Mälaren.

Adams vägbeskrivningar blir extra trovärdiga av att han i en marginalanteckning10) uppger sig ha personligen talat med Sigtunabiskopen Adalvard om förhållandena i Norden. I en annan marginalanteckning11) säger han sig även ha personligen hämtat information av några personer som åtföljde Adalvard när denne första gången anlände till Sigtuna.

Mindre tillförlitliga är möjligen några andra marginalanteckningar,12) vilka inte uttryckligen uppges vara skrivna av Adam själv, ehuru de antas vara av hans hand. Dessa innehåller en rad detaljbeskrivningar av templet, vilka lockat till mycken spekulation. Här upplyses om att ett mäktigt träd av obekant sort finns nära templet, liksom även en källa invid vilken hedningarna brukar offra och i vilken man brukar kasta ner en levande människa: om den ikastade sedan inte kan återfinnas, går folkets önskan i uppfyllelse. Vidare uppges templet vara omgivet av en guldkedja som hänger över dess tak och ”strålar mot de ankommande på långt håll, därför att själva tempelområdet, beläget på slät mark, har berg placerade omkring sig liksom en teater.” Slutligen talas om ett nio dagars midvinterblot där en människa och sju djur offras varje dag.

Vi kan alltså av Adams uppgifter utläsa med ganska stor säkerhet att forntidens Uppsala låg på en dagsresas avstånd från Sigtuna, samt att där fanns ett hednatempel. Eller kan vi det? Det kvarstår åtminstone en invändning mot denna slutsats. Adam talar nämligen aldrig, trots att många har fått för sig det, om ”hednatemplet i Uppsala”: han talar om ”hednatemplet Ubsola”. Det framgår otvetydigt av Adams text att ”Ubsola” är namnet på själva byggnaden, icke på en ort där hednatemplet är beläget. Det finns alltså en möjlighet att ”Ubsola” inte alls är identiskt med det forntida Uppsala, ehuru det förefaller sannolikare att Adam helt enkelt missförstått vad namnet syftade på.

År 1154, inte fullt hundra år efter Adam, ritas den äldsta kända karta som innehåller Uppsalanamnet. Kartografen var en arab från Ceuta, IDRISI, verksam vid hovet i Palermo. Han placerar ”Ubzara” mellan Sigtuna och Kalmar, i inlandet och egentligen närmare Kalmar än Sigtuna. Detta tyder ju närmast på att forntidens Uppsala icke låg där Adam placerat ”Ubsola”. Å andra sidan är Idrisis karta (bilaga 1) så fullständigt förvirrad att den knappast tillåter en sådan slutsats. Den bevisar endast att man ända nere på Sicilien kände till en plats som sannolikt är identisk med Uppsala, och det redan innan ärkebiskopssätet förlades till Gamla Uppsala i Uppland år 1164.13)

I slutet av 1100-talet ger oss SAXO ännu starkare skäl att identifiera ”Ubsola” med det forntida Uppsala. Han omnämner nämligen på flera ställen hedniska offer som försiggår på en ort (möjligen i en byggnad) vid namn ”Vpsala”.

Han berättar att Oden, en man som över hela Europa falskeligen ansågs för en gud, oftast brukade hålla till vid Uppsala (apud Vpsalam), antingen nu detta berodde på att folk där var särskilt okunniga eller på att han fann särskilt behag i platsen för den vackra omgivningens skull.14) Något senare15) uppges Frö ha bosatt sig som gudarnas ståthållare icke långt från Uppsala (haud procul Vpsala), varest han istället för det gamla sättet att offra på, vilket varit i bruk i århundraden och bland många folk, införde en sorglig och gruvlig sorts offer: han lät vederstyggligen slakta människor till gudarnas ära.

Vidare ska den legendariske kämpen Starkodder efter diverse bedrifter bland de nordryska Bjarmalandskämparna ha tågat in i sveonernas landområden (Sueonum fines), där han vilade upp sig bland ”Frös söner”. Sedan han bosatt sig vid Uppsala (apud Vpsalam) blev han dock under den tid då offren förrättades så led vid de fruntimmersaktiga danserna, bifallet som gycklarna inhöstade vid sina skådespel och det mjuka ljudet av bjällror, att han till sist drog vidare.16)

Slutligen17) uppges den danske kung Halfdan ha dragit till Uppsala (Vpsalam petit) för att utverka fruktsamhet åt sin sterila drottning; han får där beskedet, att om han vill avla barn måste han först bringa sin broders ande ett försoningsoffer.

Saxo anser alltså att ”Vpsala” har något med asakulten att göra, precis som Adam ansåg om ”Ubsola”. Dock får man hos Saxo intrycket av att hednakultens Uppsala är något till tiden oerhört avlägset; samtliga personer i hans Uppsalaskildringar är ju totalt ohistoriska och hör hemma i en fjärran sagotid. I den senare, historiskt trovärdiga, delen av Gesta Danorum förekommer Uppsala endast som kristet kultcentrum, närmare bestämt genom omnämnande av Uppsalabiskopen Stefan: Stephanus Vpsalensis.18) Adjektivet ”Vpsalensis” torde av Saxos samtida läsekrets ha uppfattats såsom syftande såväl på det tidigare nämnda ”Vpsala” som på det nyinrättade ärkesätet i Gamla Uppsala. Saxo nämner heller ingenting om att det skulle röra sig om två skilda orter.

Några årtionden senare lämnar även SNORRE ett flertal upplysningar om hednablot ”at Upsolum”, och han säger precis som Saxo att Oden och Frö varit bosatta där. Sedan inleder han raden av hemska sakrificier med att låta ynlingakonungen själv bli offrad av svearna, sedan dessa fått för sig att kungen bär skulden för att det är hungersnöd i Svitjod.19)

Den gamle Aun, om vilken Ynglingatal ju endast nämnde att han dog av ”anasot”, får sin långa levnadssaga ytterligare utbroderad. Snorres Aun förlänger sin levnad genom att vart tionde år offra en av sina söner till Oden, och samtidigt ger han några av häradena i sitt land namn efter antalet söner som han blotat med: Fjädrundaland, Attundaland. När han kommit till den tionde och siste sonen vill han offra även denne och dessutom skänka Oden ”Uppsalarna” (Upsali) samt de därunder liggande häraden som skulle kallas Tiundaland, men svearna hindrade detta.20)

Den siste ynglingakungen i Uppsala, fortsätter Snorre, var Ingjald Illråde. I hans barndom21) fanns många ”häradskonungar” vilka vid midvintern samlades till stora blot i Tiundaland, där Uppsalarna (Upsalir) låg. Det var även brukligt bland dessa att framåt sommaren fara ”til Upsala” för att blota till frid; kung Granmar av Södermanland vågade sig dit även sedan Ingjald innebränt de flesta andra småkungarna.22)

Detta är vad Snorres Ynglingasaga har att säga om hednisk kult i Uppsala. Som tidigare nämnts kan det allvarligt ifrågasättas vilket värde Snorres 1200-talsprosa har för historikern när den handlar än hednakungar i en dunkel forntid. De flesta menar att den är tämligen värdelös som källa.

Snorre berättar emellertid om hednakulten även i Olav den heliges saga.23) Denna hans redogörelse föreligger i två olika versioner av sagan, och den är möjligen förtjänt av något större tilltro. Enligt Erland Hjärne24) är den nämligen endast en lätt bearbetning av en äldre källa, vilken även bevarats i en från Snorre fristående latinsk översättning. Snorre säger: I Svitjod var det forn landssed, medan hedendomen rådde där, att huvudblot skulle hållas i Uppsala i göjemånad (hofudblót skyldi vara at Upsolum at gói). Då skulle man blota för fred och seger åt sin konung, och dit skulle man bege sig från hela Sveavälde. Den latinska källan säger istället att blotet hölls i februari och bestod i dyrkan av en gudomlighet Goa; den nämner inte heller namnet Uppsala som kultort, utan talar istället om ”Sveriges metropol” (metropoli Sveciae): några rader ovan har dock ärkebiskopssätet kallats ”metropolis Vppsala”, och bör alltså rimligen vara samma plats som det hedniska kultcentret. Detta måste i så fall ha legat i Tiundaland, där båda källorna uttryckligen placerar ärkebiskopssätet.

Mäster Adams ”Ubsola” förefaller med övervägande sannolikhet vara identiskt med den kultplats som förekommer i inte mindre än tre andra fristående källor. Adam anger så tydligt man gärna kan begära att denna låg i Mälardalen. Endast Snorre säger uttryckligen att den låg i Tiundaland. Saxo och den latinska anteckningen ger ingen upplysning om ortens läge, men just därigenom bör de ha givit sin samtida läsekrets det bestämda intrycket att kultplatsen låg där ärkebiskopssätet sedan hamnade, och detta torde de själva ha varit medvetna om.

Kultplatsen Uppsala förekommer endast hos kristna författare och den uppträder ofta i legendartade sammanhang. Den tycks dock ha existerat ännu en bit efter senaste millennieskiftet. Dess funktion i källorna för närmast tankarna till oraklet i Delfi hos de gamla grekerna: en samlande religiös maktfaktor vars inflytande sträckte sig vida utöver kungadömen och riken, ehuru den framför allt hörde samman med de hedniska svenska kungarna.

2.3 UPPSALA SOM POLITISKT CENTRUM

Den verkligt intressanta frågan är huruvida forntidens Uppsala var ett politiskt centrum under hednisk tid och ifall det spelat någon roll för statens uppkomst i Sverige. Gravhögar och tempel säger ju inte nödvändigtvis någonting om den politiska strukturen under förkristen tid. Vad säger källorna om Uppsala i denna funktion?

YNGLINGATALS tre tidigare behandlade omnämnanden av kungar som dött ”at Upsolum” eller försvunnit ”frá Upsolum” tyder på att den trettonde, den sextonde och den tjugoförste kungen i kvädets regentlängd uppehållit sig på den nämnda orten. Den trettonde kungen dog av ”anasot”; om detta verkligen betyder ålderdomssvaghet, bör han ha vistats ”at Upsolum” under en längre tid före sin död. Detta inger i sin tur misstanken att denna plats var kungarnas residensort. Kvädet innehåller dock inga klara belägg för att så varit fallet.

En annan skaldevers, av oviss ålder, som innehåller Uppsalanamnet har bevarats i HERVARARSAGAN. Den döende kämpen Hjalmar förutspår där att han aldrig ska återvända ”til Uppsala” och till Ingibjörg. Tyvärr framgår det inte av versen vem Ingibjörg är eller vad hon och Hjalmar har med Uppsala att göra. Hervararsagans prosa förklarar att hon är dotter till en sveakung som residerar i Uppsala, men Hervararsagans prosa är från sen kristen tid, troligen 1200-talet, och anses inte särskilt värdefull som källa till hednatidens historia.1)

Även några runstenar har bevarat hedniska skaldeverser som satts i samband med Uppsala. Mest har man spekulerat kring den västgötska SPARLÖSASTENEN från omkring år 800. Dess text är emellertid så dunkel och illa skadad att man inte med någon större säkerhet kan avgöra ifall Uppsala verkligen omtalas. De personer Erik och Alrik som omtalas torde i varje fall inte vara identiska med Ynglingatals kungabröder eftersom Alrik är namnet på runristaren. Stenen är rest över en Öjuls, som ingenstans nämns i traditionen om ynglingakungarna, och Erik är far till denne Öjuls, alltså en biperson i sammanhanget. Sparlösastenen ger inget stöd åt antagandet att Uppsalakonungar av ynglingaätt härskat över Västergötland kring år 800; den kan därför lämnas därhän i den följande diskussionen.2)

Två skånska stenar lämnar däremot säker information om Uppsala. En av dem sitter inmurad i HÄLLESTADS kyrka, den andra stod på 1600-talet vid SJÖRUPS kyrka, men återfanns sedermera sönderslagen och inlagd i Skurups bro. Båda innehåller, på vers, meningen ”sár fló eigi at Upsalum”, vilket uttolkats ”han flydde icke vid Uppsala”. Man har gissat på att stenarna hugfäster minnet av personer som stupat i det slag vid Fyrisvallarna där den svenske kung Erik Segersäll under 900-talets slut ska ha besegrat en dansk här. Den eljest okände Toke Gormson som omnämns på Hällestadsstenen har man rentav velat göra till en son av danske kung Gorm den gamle. De kortfattade runtexterna tillåter emellertid inga slutsatser utöver att två namngivna män, troligast hemmahörande i Skåne, icke har flytt ”at Upsalum”, en ort som mycket väl kan vara identisk med den som omtalas i Ynglingatal, men som inte närmare beskrivs.3)

”Ubsola” hos ADAM AV BREMEN ger inget intryck av att vara kungarnas residensort. Dels syftar ju namnet på en byggnad snarare än på en ort, och dels beskrivs det snarast som ett hot mot Olov Skötkonungs4) och Stenkils5) kungamakt. Motsättningen mellan kungen och hednatemplet torde emellertid bero på att kristendomen utsått split bland folket. Redan Rimbert6) nämner ju att missionen orsakar oroligheter och försätter kungen i en besvärlig situation. Ubsola skulle kunna ha varit kungaresidens – med tillhörande kultcentrum – under hednisk tid, för att sedan bli ett motstånd mot en kristen kungamakt. Frågan är emellertid är, varför Rimbert aldrig talar om något Ubsola. Birca är ju det enda svenska ortnamn som förekommer i Ansgarsvitan. Detta kan tyda på att vårt land inte hade någon annan ort på 800-talet som var av betydelse för kungamakten, men det skulle å andra sidan också kunna förklaras av Rimberts brist på intresse för geografi, vilken onekligen kontrasterar mot Adams initierade utläggningar i detta ämne.7)

Den danska LEJRE-KRÖNIKAN, skriven omkring 1170, omtalar att det i ”staden Uppsala” fanns en Sveriges kung (fuit enim in Upsala ciuitate Suethie rex quidam) vid namn Ypper, vars tre söner anges som det danska rikets grundare. I denna skrift, från sen kristen tid och av föga värde för vår frågeställning, har vi alltså det äldsta belägget för att de svenska kungarna residerat i Uppsala, som dessutom kallas för en stad.8)

I SAXOS några år senare avslutade Gesta Danorum finns belägg för att Uppsala varit både kungasäte och stad.

Den svenske sagokungen Uffo, vars far dräpts av den lika ohistoriske danske kung Hadingus och begravts invid Uppsala (apud Vpsalam),9) inbjuder faderns mördare till Uppsala (in Vpsalam) i syfte att döda honom: under gästabudet står folk utanför dörrarna och hugger huvudet av den som går ut.10) Uppsala skulle här lika gärna kunna vara en byggnad som ett samhälle.

På ett annat ställe hos Saxo11) beger sig norrmannen Helge till Sverige (Suetia) för att söka efter sagokämpen Starkodder; han kommer då till Uppsala, som är den yppersta staden i detta land (ab nobilissimam eius urbem Vpsalam peruenisset). Saxo tycks här uppfatta hednatidens Uppsala som en ganska betydande stad, ty den latinska benämningen ”urbs” är vanligen förbehållen staden Rom, ibland också Jerusalem.

Frågan är dock om inte benämningen ”stad” helt enkelt tyder på att Saxo sätter likhetstecken mellan forntidens hedniska Uppsala och det samtida ärkebiskopssätet Gamla Uppsala. Biskopssätena brukar alltid kallas ”stad” i medeltida latin, vare sig detta stämmer med verkligheten eller ej. Åtminstone Lejrekrönikans mer triviala uttryck ”Upsala ciuitate” bör kunna förklaras med att författaren har det samtida ärkebiskopssätet i tankarna. Saxos uttryck ”urbs” är dock så starkt att man kan misstänka att han verkligen tänker sig Uppsala som ett större samhälle; men det skulle väl också kunna översättas till ”det frejdade Uppsala” e. dyl.12)

I alla händelser tycks Uppsala ha gått tillbaka i betydelse när Saxos historia når fram till Bråvallaslaget: de båda tappraste bland sveonerna uppges där vara Sigmund och Alf den höge, och den förre kommer från staden Sigtuna (ex Sigtun oppido) medan den senare är hemma från köpingen Uppsala (e uico Vpsala).13)

Det är för övrigt intressant att Saxo slutar omnämna Uppsala efter Bråvallaslaget. Gesta Danorum skildrar en rad svenska kungar även under historisk tid, men dessa sätts aldrig i samband med Uppsalanamnet.

I SNORRES Ynglingasaga14) ger Oden varsin bostad åt gudarna, varvid ynglingakonungarnas stamfader Frö hamnar i Uppsala (at Upsolum), en uppgift som f.ö. även finns i Snorres Edda.15) Frö övertar med tiden riket16) och bygger ett stort hov i Uppsala och förlägger dit sin ”huvudstad” (Freyr reisti at Upsolum hof mikit ok setti þar hofuðstað sinn). Dit samlar han sina land, lösören och övriga inkomster, vilket enligt Snorre är förklaringen till att de medeltida svenska kronogodsen benämnes Uppsala öd. Mig veterligen lämnar källorna ingen annan tolkning av detta besynnerliga uttryck, som förekommer på en mängd ställen i våra landskapslagar.17) Även ynglingakonungen Vanlande uppges råda över detta Uppsala öd, samt sluta sina dagar ”at Upsolum”.18) I Olav den heliges saga påstår Snorre slutligen att den plats i Tiundaland där ärkebiskopen under hans egen tid residerar är den plats som fått ge namn åt Uppsala öd (þar er erkibyskupsstóll ok þar er viðkenðr Upsala-auðr); ”så kalla svearna sveakonungens jordagods; de kalla dem Uppsala öd” (sva kalla Svíar eign Svíakonungs, kalla Upsala-auð).19) Snorre upplyser oss alltså både uttryckligen och eftertryckligen om att Uppsala öd ursprungligen varit benämning på landområden och andra kungliga rikedomar som legat i det senare ärkebiskopssätet i Gamla Uppsala i Tiundaland. Snorre har varit i Sverige – ehuru aldrig i Tiundaland, utan endast hos lagman Eskil i Västergötland – och kan alltså förväntas återge de föreställningar 1200-talets svenskar hade om ursprungsbetydelsen av detta uttryck. Och på 1200-talet var ju begreppet alltjämt en realitet i Sverige, varför denna Snorres förklaring måste anses ha ett visst värde.

Ynglingasagan fortsätter med att låta ”huvudstaden” Uppsala figurera i en lång rad krigiska uppgörelser. Ynglingakungen Alf kämpar mot sin broder Yngve som kommit ”til Upsala”, varvid de båda dödas.20) Senare styr Yngves båda söner in i en sjö kallad Lagen ”til Upsala” för att finna sjökonungen Hake, vilken i mellantiden usurperat makten. De nedkämpar denne på Fyrisvallarna (jfr kap. 2.3), varefter den ene sonen blir konung ”at Upsolum” och råder för landen.21)

Nu börjar Snorre tala om konflikter mellan kungarna i Danmark och kungarna ”at Upsolum”: den danske kungasonen Halfdan kommer till Svitjod, fördriver kung Aun, som i tjugofem år varit konung över Uppsala (yfir Upsolum), till Västergötland, och regerar själv ”at Upsolum” tills han dör sotdöden och blir höglagd där. Då återvänder den gamle Aun ”til Upsala” och regerar ännu tjugofem år ”at Upsolum”, varefter danske Halfdans brorson ånyo fördriver honom till Västergötland och själv blir ”konungr at Upsolum” under tjugofem år tills han dräps av sagokämpen Starkodder. Då kommer gamle Aun än en gång ”til Upsala” och regerar ytterligare tjugofem år. Som ovan nämnts (kap. 2.1) är han numera så skröplig att han måste blota den ene sonen efter den andre för att förlänga sin egen levnad. Slutligen vill han offra sin siste son åt Oden, tillsammans med ”Uppsalarna” och de därunder liggande häraderna (Upsali ok þau heruð, er þar liggja til). Detta sista tyder möjligen på att Snorre tänkte sig Uppsala som ett kungasäte med skattepliktiga områden runtomkring. ”Häraderna” ifråga anges vara Tiundaland.22)

Snorre antyder även en konflikt mellan Adils, den andre historiske ynglingakonungen, och den danske Rolf Krake som uppges ha kommit ”til Upsala” och strött ut guld över det mytiska området Fyrisvallarna, men detta finns utförligt relaterat i den nu förlorade Sköldungasagan, varför Snorre nöjt sig med att antyda saken.23)

Så kommer Ynglingasagan fram till den siste ynglingen i Uppsala, Ingjald Illråde. Under Ingjalds barndom uppges det vara hans fosterfar Svipdag blinde, en av de många obetydliga ”häradskonungarna”, som råder över Tiundaland där ”Uppsalarna” är belägna och där bloten och Alla svears ting hölls.24) Underligt nog är det alltså inte Ingjalds köttslige far, vilken ännu är i livet och efter vilken Ingjald med tiden ärver riket, som har sitt residens i Uppsala, utan en obetydlig småkung. Detta verkar strida mot tanken att Uppsala var ynglingaättens residensort, vilket Snorres tidigare Uppsalabeskrivningar onekligen givit ett intryck av. Man har försökt förklara saken med att en avskrivare gjort ett misstag när han kopierade Snorres manuskript.25)

Sedan förklarar Snorre de många småkungarikenas uppkomst: kungarna som satt ”at Upsolum” var ursprungligen envåldshövdingar över hela Sveaväldet, men detta kom i brödraskifte elva generationer före Ingjald Illråde och har sedan ytterligare splittrats genom att ny mark röjdes i skogarna. Ingjald blir nu ”konungr at Upsolum” och ”Upsalakonungar” uppges vara åtminstone de högsta bland häradskungarna i Svitjod.26) Ingjald föresätter sig emellertid att återupprätta gamla tiders ordning; han förbereder ett gästabud ”at Upsolum” och tillreder därför en sal lika storslagen som ”Uppsalen” (Upsalr) där gästerna, får äta medan hans eget folk hålls i ”Uppsalen” (í Upsal) varefter han innebränner sina gäster för att själv kunna bli envåldskonung.27)

Några småkungar överlever emellertid. Ingjald möter dem i strid, men besegras och retirerar ”til Upsala”,28) varifrån han dock även får ge sig iväg för att slutligen innebränna sig själv på annan ort. Efter Ingjald går ”Uppsalaväldet” (Upsala-veldi) ur ynglingarnas ätt.29)

Detta är vad Ynglingasagan har att säga om Uppsala som politiskt centrum. Bortsett från uppgiften om häradskungen, som eventuellt är ett avskrivarfel, tyder allt på att Snorre tänkte sig Uppsala som ynglingarnas kungasäte, på ett ställe rentav kallat ”huvudstad”. Det behöver dock inte vara fråga en någon stad eller ens en by. Snarare får man intrycket av att Snorres ”Upsalr/ Upsalir”, liksom Adams ”Ubsola” är en byggnad eller ett komplex av byggnader. Dessa byggnader verkar vara en kungsgård med tillhörande kultplats, och de försörjs av omkringliggande områden som kallas Uppsala öd. Den kung som residerar i Uppsalarna har på Ingjalds tid en viss överhöghet över andra lokala potentater, och vissa av Ingjalds föregångare har, i en ännu diffusare sagotid, haft envåldsmakt över något som kallas Sveaväldet.

Snorre fortsätter att tala om Uppsala även i övriga Heimskringla.

I Harald Hårfagres saga blir Haralds frieri till den stolta Gyda avvisat på den grunden att han inte är enväldig i Norge på samma sätt som Gorm är det i Danmark och Erik är det ”at Upsolum”.30)

I Harald Gråfälls och Håkon jarls saga nämns att Erik Segersäll dött sotdöden ”at Upsolum” och att hans son Olov Svenske sedan blivit kung i Svitjod.31)

Snorres allra intressantaste upplysningar om hur han föreställde sig Uppsala står att läsa i Olav den heliges saga. Där får vi nämligen veta att det inte fanns några Uppsalakonungar på Snorres egen tid. På 1200-talet (”nú”) residerar inte längre de svenska kungarna i Uppsala; de har lagt bort detta bruk sedan kristendomen blivit allmänt vedertagen i Svitiod (síðan er kristni var alsiða í Sviþjóð, en konungar afrœkðusk at sitja at Upsolum), möjligen därför att platsen förknippas med hedendomen. Snorres alla upplysningar om Uppsala som politiskt centrum tycks alltså mest höra hemma i legendernas värld.32)

Eller gör de det?

Snorre fortsätter nämligen sin beskrivning av Sverige. Där får vi veta att ”Svitjod” är en samlande benämning på Mälardalsområdet (Södermanland, Västmanland-Fjädrundaland, Tiundaland och ett område ”Sjöland”) och ingår i det större begreppet ”Sveavälde”, vilket även innefattar Götalandskapen. Tiundaland uppges vara bäst och ypperst byggt i Svitjod, och ”dit lutar allt riket”, þangat lýtr til alt rikit: där är Uppsalarna (þar æro uppsalir; dessa ord finns dock bara i en handskrift och har uteslutits i Finnur Jónssons utgåva av Heimskringla), där är konungens stol och där är ärkebiskopens stol och därefter har Uppsala öd fått sitt namn.

Hur går detta ihop? Varför ”lutar” allt riket – tydligen även Götalandskapen – mot Tiundaland? Konungens stol tycks finnas någonstans där, och den nämns alldeles i anslutning till den i Gamla Uppsala belägna ärkebiskopsstolen och till begreppet Uppsala öd. Nog får man intrycket av att Snorre trots allt föreställer sig ett kungasäte i Uppsala även på 1200-talet, i synnerhet som orden ”där är Uppsalarna” ger ett intryck av att ha funnits i den ursprungliga texten: hur förklarar man annars uttrycket ”därefter har Uppsala öd fått sitt namn”? Hildebrand har i sin översättning av Heimskringla försökt lösa motsättningen genom att tolka ordet ”afroekðusk” som att de kristna kungarna endast ”försummade” att sitta i Uppsala, men inte har ”lagt bort” bruket helt och hållet. Det är riktigt att verbet ”afrœkja” vanligtvis betyder ”försumma”, men på detta speciella ställe i Heimskringla anser den språkliga expertisen att det ska översättas ”upphöra, lägga bort en vana”.33) Det förblir alltså oklart hur kungamakten förhöll sig till Uppsala på Snorres tid. Detta kan inte beklagas nog, ty det hade varit synnerligen värdefullt att veta huruvida hans tal om Uppsala som politiskt centrum enbart är hämtat ur sagotradition eller motsvarade någon realitet i hans egna dagar.

Den siste monark som Snorre förser med epitetet ”Uppsalakonung” är Olov Skötkonung. Denne avvisar stolt Olav den heliges frieri till hans dotter med en högdragen hänvisning till att han är den tionde konungen ”at Upsolum” och att ”Upsalakonungar” alltid varit överkonungar för andra kungar i Nordlanden; de anses alltså förmer än Norges kungar.34) Olovs Uppsala skildras rentav som en stad, eller åtminstone som ett stadsliknande samhälle,35) ty det sägs på ett ställe att några resande västgötar som kommer ”til Upsala” har möjlighet att där finna sig ett ”gott härbärge” över natten. Men efter Olav den heliges fall 1030 försvinner Uppsala och Uppsalakonungarna helt ur Heimskringla, trots att verket förs vidare ungefär halvtannat århundrade framåt i tiden och emellanåt också berör svenska förhållanden.

Vi har alltså hittills funnit att Adam av Bremen aldrig omnämner något kungasäte i Uppsala, att Lejrekrönikan gör det endast i samband med en helt ohistorisk kung och att även Saxo talar om Uppsala uteslutande under sagotid. Föreställningen att Uppsala varit hednisk ”huvudstad” återgår alltså främst på Snorres 1200-talsprosa, och Snorre antyder själv att de svenska kungarna under hans egen tid icke residerar i Uppsala. Det kunde då ligga nära till hands att tolka ”Uppsalakonungen” som ett sagobegrepp jämförbart med Oden, Starkodder och Bråvallaslaget.

Emellertid finns denna benämning belagd även i tre svenska källor från 1200-talet.

ÄLDRE VÄSTGÖTATALAGENS s.k. konungsbalk talar mycket tydligt om att Uppsala varit kungasäte. Rubriken konungsbalk är missvisande, ty det rör sig egentligen om ett gränsläggningsdokument. Det anses vara skrivet av samma hand som Biskop Brynjolfs stadga, vilken likaledes ingår i Äldre västgötalagens codex och som är daterad 1281.

Gränsläggningsdokumentet säger att ”Emund Slema var konung i Uppsala (conongær i vpsalum) och Sven Tveskägg i Danmark. De satte gränsmärken och råstenar mellan Sverige och Danmark.” Sedan uppräknas lagmän från Tiundaland, Fjädrundaland, Västmanland, Östergötland, Småland, Västergötland, Jylland, Själland, Skåne och Halland vilka satt ut gränsstenar mellan rikena. Därefter nämns att ”Danaholmen” – troligen platsen där kungarna möttes – är delad i tre delar: ”En del tillhör Uppsalakonungen (vpsalæ conongær), en annan danakonungen, den tredje Norges konung. Då deras möte var, då höll den danske konungen i betslet åt Uppsalakonungen (bezle vpsalæ conongsz), men norske konungen i hans stigbygel.”

Det har ibland gjorts gällande att denna gränsläggningstraktat vore ett falsarium. Ty enligt andra källor var Emund Slemme och Sven Tveskägg inte samtida. Häremot har Lauritz Weibull invänt att kunganamnen visserligen icke kan fås att stämma med vissa sena isländska författare, men att vi bör tro på gränsläggsanteckningen och inte på dessa. Vi har enligt Weibull ingen anledning att betvivla traktatens autenticitet; dess uppgifter är trovärdiga och den bör härröra från någon tid kort efter själva gränsläggningen. Forskarnas flertal tycks ha anslutit sig till Weibulls ståndpunkt, eventuellt med tilläggsförklaringen att Sven Tveskägg är felskrivning för Sven Estridsson. I så fall bör äldre västgötalagens ”konungsbalk” återgå på ett originaldokument från senare halvan av 1000-talet.36)

Här har vi således en inhemsk urkund som skildrar samtida politiska förhållanden, som två gånger nämner ordet ”Uppsalakonungen” och som uttryckligen nämner att denne är konung i Uppsala”. Tydligare kan det knappast bli. När dessa konungar regerade – d.v.s. kring millennieskiftet, även om exakta årtal är svåra att säkert fastställa – då fanns kungen verkligen i Uppsala.

I den s.k. GUTASAGAN, en till ca 1220 daterad bilaga till Gutalagen, nämns också Uppsala som politiskt centrum. Den berättar att Gotland medan det ännu var hedniskt frivilligt underkastat sig svearnas konung; dennes sändebud tilläts då komma till gutarnas ting, och ”de sändebuden skola lysa fred för gutarna att fara över havet till alla platser, som tillhöra Uppsala konung”. Här är det mer osäkert vad uttrycket ”Uppsala konung” (Upsala cunungi) har för innebörd, och dessutom är Gutasagan hållen i en legendartad stil som får den att framstå som en mindre trovärdig historisk källa. Den visar dock att man på 1200-talets Gotland ansåg att svearna styrdes av en Uppsalakung under den tid då Gotland var hedniskt.

Den tredje svenska källan antyder möjligheten av att Uppsala var kungasäte ännu på 1200-talet. Det rör sig om en BRAKTEAT som på 1950-talet påträffades i ruinerna av Västerhus på Frösön i Jämtland och som ”främst på stilistiska men även på andra grunder” har daterats till mitten av 1200-talet. Den bär inskriften REX UPSALIE kring ett kors inom ring. Detta kan inte betyda annat än ”Uppsala konung”. Det står dock ingenting mer på den. Den saknar uppgift om var och när den tillkommit eller vilken kung som omnämns. Epitetet ”Uppsala konung” kan här mycket väl vara en arkaism och behöver inte säga något om Uppsalas samtida förhållande till kungamakten.37)

Därmed har vi genomgått det relevanta källmaterialet. Klara belägg för att forntidens Uppsala varit kungasäte finns bevarade först från 1100-talet, och då är det rena sagokungar som sitter i Uppsala. Alla detaljbeskrivningar av detta kungasäte härrör vidare från Snorre, och det förblir oklart huruvida kungarna fanns i Uppsala under dennes tid. Å andra sidan finns ingenting i det äldsta hedniska materialet som motsäger att Uppsala varit de hedniska kungarnas residensort, och från kristen tid återfinns denna uppgift i så många från varandra fristående källor att den måste gå tillbaka på någon sorts historisk verklighet.

(En speciell fråga rörande Uppsalas roll som politiskt centrum har ovan förbigåtts: det s.k. Alla svears ting, vilket enligt Snorre hölls i Uppsala. Vi återkommer dit i kapitel 3.3.)

3. Byn Gamla Uppsala

Källornas beskrivning av Uppsala ger alltså vid handen att namnet avser en ort i Sverige där kungarna residerade och begravdes, samt där hedningarna blotade. Nu gäller det att försöka hitta denna ort i verklighetens geografi. Inom vårt lands gränser finns en mängd platser med namnet Uppsala, inom hela germanska språkområdet finns ännu fler. Vi har dock ovan sett att Adam förlägger platsen till Mälardalen och att Snorre preciserar lokaliseringen till Tiundaland. Dessa är de enda uppgifter som finns, och de snarare stöds än motsäges av övriga källor. Inom Tiundaland finns två platser som skulle kunna komma ifråga: den nuvarande staden Uppsala vid åmynningen och byn Gamla Uppsala i Vaksala härad strax norr om staden.

Platsen vid åmynningen är dock så låglänt belägen att man kan fråga sig om den kunnat ha någon bebyggelse i avlägsen hednisk tid. (Var och en som blickar ner från trappan till Carolina Rediviva kan lätt konstatera den betydande nivåskillnaden jämfört med Vaksala härad.) Vattenståndet torde nämligen då ha varit avsevärt mycket högre än nu. Dessutom finns två skriftliga urkunder från 1280 respektive 1286 som antyder att namnet Uppsala i äldre tid åsyftade byn i Vaksala härad, medan platsen vid åmynningen benämndes Östra Aros och fick sitt nuvarande namn först i samband med att ärkesätet flyttades dit från Gamla Uppsala under 1270-talet. Den sammansatta namnformen ”Gamla” Uppsala finns inte belagd förrän 1302 och torde ha uppkommit efter flyttningen.1)

Ortnamnet Gamla Uppsala är till formen en stelnad pluralis. År 1411 omtalas t.ex. ”kyrkioherra i Gamblo Vpsalom”; vi återfinner alltså samma dativform som i de hedniska skaldeverserna och på runstenarna (jfr. kap. 2.3). Gamla Uppsala ligger högre upp vid Fyrisån än den nu försvunna medeltidsbyn Sala – belägen inom nuvarande stadsdelen Sala backe i östra Uppsala – varför namnet Uppsala tolkats som ”Övre Sala”. Sala är också en pluralform och betyder troligast ”gårdarna, byggnaderna”. Det är f.ö. mycket vanligt att äldre svenska ortnamn har pluralform.2)

Språkligt möter alltså inga hinder mot att identifiera forntidens Uppsala med byn i Vaksala härad. Låt oss nu titta närmare på denna plats och se hur pass väl den stämmer med källornas beskrivningar.

3.1 GAMLA UPPSALA SOM BEGRAVNINGSPLATS

Byn Gamla Uppsala intar en särställning bland Sveriges alla Uppsalaplatser främst genom sin slösande rikedom på forntidsgravar. Ursprungligen ska de ha varit åtminstone ett par hundra till antalet. Fyra gravhögar skiljer sig genom sin storlek från de andra. Längst i öst ligger den. s.k. Domarhögen, därefter Östhögen, Mellanhögen och Västhögen. De tre sista kallades förr ofta Odens hög, Frös hög och Tors hög; dessa namn torde emellertid ha tillkommit först i början av 1800-talet, och det är för övrigt inte fullt klart vilken som är vilken.

Här har vi alltså de gravhögar där forntidskungarna skulle kunna tänkas vila. Vi har ovan funnit (kap. 2.2) att forntidens Uppsala inte nödvändigtvis måste ha haft gravhögar eftersom denna uppgift endast finns hos Snorre, men det är ju knappast något minuspoäng att de finns där.

Högarna har dessvärre mer varit föremål för fantasifulla spekulationer än för arkeologiska undersökningar. Endast riksantikvarien Bror Emil Hildebrand har företagit ordentliga utgrävningar. Östhögen utgrävdes 1846 – sedan man under reaktionen mot romantiken uttalat den kätterska idén att högarna vore naturformationer – på så vis att ett 20 meter långt mingalleri fördes in i högen, varvid en urna med ben av människor och djur påträffades. Mellanhögen öppnades 1847 och började utgrävas genom att en lodrät minbrunn nedfördes från toppen, men företaget avbröts redan på fyra och en halv meters djup. Helt utgrävdes däremot Västhögen 1873-74.1)

En ny mindre provgrävning i Mellanhögen gjordes på 1920-talet av Sune Lindqvist, varunder det bl.a. konstaterades att denna hög måste ha haft det största röset. Inte heller Lindqvist trängde emellertid in i själva graven. Därefter har man inte grävt mer i Uppsala högar.2)

Lindqvist har också skrivit forskningsområdets stora standardverk: ”Uppsala högar och Ottarshögen” (1936). Många däri ingående teorier kan idag verka både föråldrade och äventyrliga, men den fylliga presentationen av det arkeologiska materialet är alltjämt intressant. Lindqvist daterar Östhögen till tidigast cirka år 500 e. Kr. Han har nämligen där funnit spelbrickor av en typ som anses ha varit i bruk endast under en kortare period; samma sorts spelbrickor har även hittats i Ottarshögen i Vendel, vilken också innehöll ett mynt som var präglat år 476-77 och visade spår av nötning, varför det alltså inte kan ha varit helt nytt när det hamnade i graven. Mellanhögen har ju aldrig grävts ut, men Lindqvist misstänker att den i sin ursprungliga gestalt byggts före Östhögen, troligen under 400-talet, och senare påbyggts omkring år 600. Tidigare hade man ansett att Östhögen var den äldre. Lindqvist menar slutligen att Västhögen bör vara yngst, förmodligen inte äldre än från mitten av 500-talet; sannolikt är den inte heller nämnvärt yngre, ehuru Lindqvist medger att dateringsmaterialet är sprött. De döda har bränts på bål, och den intensiva hettan har förtärt det mesta av gravgåvorna, varför fynden ter sig torftiga i jämförelse med högarnas majestätiska yttre.3)

Lindqvists dateringar har ifrågasatts av Nils Åberg. Denne vill förlägga såväl Östhögens som Västhögens tillkomst ett halvsekel senare i tiden, d.v.s. till senare hälften av 500-talet respektive till efter c:a år 600. Åberg anser att Lindqvist bygger sin datering alltför mycket på myntet från Ottarshögen; ett mynt kan ju ha cirkulerat mycket länge innan det hamnar i en gravhög, och ornamentiken på några av gravgåvorna tyder enligt Åberg på att högarna uppförts senare än vad Lindqvist förmodat. Denne har dock inte låtit sig övertygas av Åbergs resonemang.4)

Det har diskuterats huruvida det verkligen finns någon anledning att sätta dessa järnåldersgravar i samband med forntidens Uppsalakonungar. Folktraditionen har ju åtminstone inte bevarat några minnen av att de personer som begravts i Uppsala högar varit kungar. Under romantiken kunde man inte hitta på något bättre än att ge högarna namn efter de gamla asagudarna.

Däremot har de lärde åtminstone sedan Ericus Olais dagar snuddat vid tanken att Uppsala högar är kungagravar. Benämningen Kungshögarna var allmänt använd när Hildebrand inledde sina grävningar. Han ansåg då även själv att den ”fullkomligt öfwerensstämmer med werkliga förhållandet”. År 1876, ett par år efter att han avslutat sina undersökningar i Gamla Uppsala, ändrade han emellertid radikalt ståndpunkt. Främsta orsaken var att han inte funnit spår av något vapen i gravarna. ”Detta i förening med de praktfulla guldsmyckena, perlorna m.m. synes gifva anledning antaga att dessa högar förvara qvarlefvorna af qvinnor.”5)

Hildebrands kvinnogravsteori – vilken onekligen är svår att förena med tanken att Gamla Uppsala vore ynglingakonungarnas gravläggningsort har senare med jämna mellanrum tagits upp till diskussion, men den kan inte sägas ha vunnit någon större anslutning. Sune Lindqvist ansåg att Hildebrand hade fel. Prydnaderna hör inte till kvinnosmycken, även om vi inte nu kan avgöra precis vad för slags smycken de tillhört. Frånvaron av vapen i gravarna anser Lindqvist inte heller ha någon avgörande betydelse för könsbestämningen av de döda. Tvärtom ser han i förekomsten av sådana inventarier som bältesbeslag och spelbrickor ett tillräckligt tydligt bevis för att vi har att göra med mansgravar. Ett bättre argument för kvinnogravsteorin är att man i Östhögen funnit en delvis bevarad överkäke vars små dimensioner snarare anger kvinnlig än manlig ägare. Dock, invänder Lindqvist, kan man ju mycket väl tänka sig att både man och kvinna bränts, ehuru endast hennes käkparti råkat bli tillräckligt bevarat för undersökning. (Hos Ibn Fadlan finns ju f.ö. belägg för att en slavinna offrades vid en nordisk stormans begravning och brändes samman med honom.) För ett par år sedan publicerade dessutom Birgit Arrhenius en stort upplagd undersökning av merovingisk smyckekonst. Hon har funnit att en viss typ av svärdknappar som förekommer i svenska gravar ursprungligen importerats från frankiskt område, och hon menar sig ha funnit en sådan frankisk svärdknapp i Västhögen, vilken hon rentav anser sig kunna spåra tillbaka till en smidesverkstad i Trier. Arkeologerna tycks ha övertygats av Arrhenius argumentation, och teorin att Uppsala högar är exklusivt kvinnliga gravar förefaller vara definitivt övergiven.6)

Stick i stäv med Hildebrands tankar utvecklade Knut Stjerna kring sekelskiftet tämligen fantastiska spekulationer om kungagravar i Gamla Uppsala. Han hade tidigare konstaterat att guldfynden i Götaland minskade under 500-talet samtidigt som det ditintills fattiga Uppland började översvämmas av guld, och tolkat denna utveckling som belägg för att götarna vid denna tid erövrats av svearna; det föll sig då naturligt för honom att i Uppsala högar se segermonument över sveakonungarna som enat riket.7)

Birger Nerman drev detta fantasifulla uppslag ännu längre i den ryktbara uppsatsen ”Vilka konungar ligga i Uppsala högar?” (1913), vari han hävdade att Ynglingatals och Beowulfkvädets kungar icke blott i många fall vore fullt historiska personer, utan att deras regeringstid dessutom gick att tidfästa tämligen exakt, samt att vi slutligen genom att sammanställa de skriftliga källornas vittnesbörd med arkeologiskt material kunde konstatera att Östhögen vore den gamle ynglingakonungen Auns gravplats, Mellanhögen kung Egils och Västhögen kung Adils’. Egils son Ottar Vendelkråka vore däremot gravlagd i Ottarshögen/Utterskögen i Vendel, eftersom han enligt Nerman råkat stupa där under en hypotetisk strid mot götarna då dessa för sista gången trotsade sveakonungarnas makt. (Snorre berättar att Ottar stupade i Danmark och inte alls fick någon gravhög, men detta avfärdar Nerman lättvindigt som en värdelös uppgift, vilket inte hindrar honom från att lägga stor vikt vid många andra av dennes uppgifter, t.ex. den att Egil dog i Uppsala, vilket endast står i Snorres 1200-talsprosa: jfr. kap. 2.1.)

Nermans uppsats har haft ett oerhört starkt inflytande över historieskrivningen rörande Gamla Uppsala. Religionshistorikern Åke Ohlmarks – vars skrifter dessvärre också främst vänder sig till svenska allmänheten – har vidareutvecklat de nermanska tankarna och anser sig känna namnen inte bara på dem som gravlagts i Kungshögarna, utan även på förmenta ynglingakonungar som lär ska dölja sig under diverse andra, aldrig utgrävda, upphöjningar i marken runtomkring.8) Turisten på besök i Gamla Uppsala fick ännu sommaren 1987 höra guiderna troget referera Nermans spekulationer kring Uppsala högar. Till och med Riksantikvarieämbetets orienteringstavla talar om Aun, Egil och Adils i Östhögen, Mellanhögen och Västhögen.9)

Det känns onekligen besvärande att dessa fantasterier från seklets begynnelse fått leva kvar ända in i vår tid. Nermans idéer har inga ens tillnärmelsevis beaktansvärda skäl som talar för sig. De personer som gravlagts i Uppsala högar är för oss fullständigt okända, såväl till namnet som beträffande de enskilda omständigheterna kring deras liv och död. Nermans och Stjernas sätt att lägga pussel med de fåtaliga skriftliga källorna och supplera de felande bitarna med arkeologiskt material – vilket ju också är ofullständigt känt och kan ge en helt annan helhetsbild så fort några nya utgrävningar företagits – torde icke kunna godkännas av dagens arkeologer och historiker.10) Visserligen kan några av Ynglingatals kungar vara historiska personer eftersom de återfinns i flera av varandra oberoende källor, och möjligen kan dessa också med hjälp av frankiska historieverk dateras till ungefär Kungshögarnas tid.11) Men det är likväl helt omöjligt att tidfästa vare sig ynglingakungarna eller gravfynden så exakt att vi kan avgöra vilken kung som begravts var. Detta påpekades redan 1918 av Oscar Montelius,12) och det har förhoppningsvis också framgått av ovanstående redogörelse för hur olika dateringar kan avvika från varandra med åtminstone något halvsekel. Till yttermera visso förutsätter ju Nerman att Östhögen är äldre än Mellanhögen, medan Sune Lindqvist tvärtom menar att Mellanhögen är äldst.

Birger Nermans teori om Aun, Egil och Adils är lika hållbar som hans idéer om ett Svearike under bronsåldern, styrt av konung Björn i Hågahögen.13) Istället för att upprepa Nermans gamla dumheter borde de fornminnesvårdande kretsarna ta fasta på slutraderna i hans beryktade uppsats, vilka anger att det rör sig om en stridsskrift som vill rikta uppmärksamheten på vikten av en fortsatt arkeologisk undersökning av högarna i Gamla Uppsala. Faktum är ju att alltjämt endast två högar i det enorma gravfältet har utgrävts och att man krafsat lite i en tredje. Ordentliga undersökningar med modern teknik vore synnerligen värdefulla åtminstone för att ge svar på den viktiga frågan om under vilken tid Gamla Uppsala fungerat som gravplats. Det finns en underlig kontrast mellan det myckna fantiserandet kring orten och bristen på intresse för att ställa upp resurser till dess vetenskapliga utforskande.

Vi har alltså inte en aning om vilka eventuella ynglingakonungar som vilar i Uppsala högar. Inte heller vet vi något om huruvida högarna är monument över svearnas seger i strider mot götarna som kanske aldrig ens ägt rum. Vi har anonyma gravar med förkolnade skelettrester jämte ett fåtal bevarade gravgåvor vilka daterats till mitten av förra årtusendet. Detta är allt vi vet.

Dessa små smulor av kunskap är dock inte att förakta. Visserligen måste modern vetenskap döma ut fantiserandet om Aun, Egil och Adils såsom totalt obevisat och totalt omöjligt att bevisa, men faktum är ju ändå att en framstående arkeolog som Birger Nerman kunde komma fram till sådana resultat genom att tolka befintligt skriftligt och arkeologiskt material på ett visst sätt. Visserligen har vi ingen kunskap om vilka personer som gravlagts i Gamla Uppsala, men gravhögarna finns ju där och kan inte förklaras bort; de tyder på att en ekonomiskt stark överklass uppehållit sig kring denna ort under järnåldern, och varför då inte kungar? Visserligen förekommer namnet Uppsala på ett otal platser i vårt land, men ingen svarar mot källornas beskrivning av en hednakonungarnas gravläggningsort så väl som byn Gamla Uppsala i Uppland.

3.2 GAMLA UPPSALA SOM HEDNISK KULTPLATS

Om mäster Adams Ubsola verkligen låg i Gamla Uppsala, så har i varje fall minnet därav helt bleknat bort under medeltidens gång. Både Ericus Olai och Johannes Magnus föreställde sig att kultplatsen legat i det nuvarande Uppsala vid åmynningen.

Sextonhundratalets ryktbaraste lärdomsfejd rörde just hednatemplets lokalisering. Riksantikvarien Olof Verelius hade i strid mot tidigare uppfattning hävdat att templet vore att söka i Gamla Uppsala vid högarna och inte på ”Bondkyrkans” plats i Nya Uppsala. Han invecklade sig därigenom i en långvarig och hetsig konflikt med professor skytteanus Johannes Schefferus, vilken gjort gällande det motsatta förhållandet. Verelius understöddes bl.a. av Olof Rudbeck. Denne bedrev en aktiv propaganda som syftade till att intressera vetenskapen för Gamla Uppsala kyrka i dess påstådda egenskap av f.d. hednatempel, och han företog t.o.m. Sveriges första arkeologiska utgrävningar. Framför allt försåg han dock Verelius med en skriftlig urkund som explicit angav att ett hedniskt tempel legat i Gamla Uppsala. Det rörde sig om utdrag, ”excerpter”, avskrivna ur anteckningar hämtade från en då okänd biskop Karl av Västerås. Enligt dessa excerpter hade grunden till katedralen i Gamla Uppsala lagts 1138 av kung Sverker den äldre på platsen för ett hednatempel, vilket tidigare hade renats genom eld av ”Yggemundus” (kung Inge d.ä. eller d.y.?). Dokumentet hade upphittats i Rudbecks eget bibliotek mitt under lärdomsfejden, det var inte en genuin medeltida urkund utan endast en avskrift från senare tid, och det tycks till yttermera visso ha förintats i den brand som härjade Uppsala stad 1702. Vetenskapen kom därför att ställa sig mycket skeptisk till denna källa. Teorin om ett hednatempel vid ”Bondkyrkan”, i vår tid energiskt förespråkad av landsantikvarie Nils Sundquist (jfr. kap. 4.1), gynnades t.o.m. på längre sikt av den, då det ibland har ansetts ”rudbeckianskt” att förlägga hednatemplet till Gamla Uppsala.1)

Sommaren 1926 framkom nya argument till Gamla Uppsalas förmån. Sune Lindqvist fick då tillfälle att göra en grundlig utgrävning under Gamla Uppsala kyrka i samband med att denna skulle genomgå en omfattande restaurering. I ett fyndlager direkt ovanför den ursprungliga markytan hittade han hål efter stolpar. Lindqvist tolkade dessa som lämningar efter en äldre byggnad. Han tyckte sig i konstruktionen finna likheter med såväl ålderdomliga norska stavkyrkor som med det tidigare utgrävda ”hednatemplet” i Arkona på Rügen, varför han menade sig ha funnit Adams Ubsola. Tyvärr tycks han trots detta inte ha ansett utgrävningen värd att redovisas i vetenskaplig form, utan nöjde sig med att lägga fram sin teori i en populärvetenskaplig artikel.2) På detta material skapades i rask följd åtta olika försök till bildmässig rekonstruktion av hednatemplet. Det bäst underbyggda kom från Gerda Boëthius; det var delvis inspirerat av ett hednatempel som man trott sig finna på den isländska ödegården Sæból.3)

Olaf Olsen har i en kritisk undersökning kommit fram till att stolphålen under golvet i Gamla Uppsala kyrka icke kan användas som utgångspunkt för rekonstruktion av någon byggnad. Inte heller anser han att vare sig stavkyrkorna eller utgrävningarna i Arkona ger någon relevant information om hur Uppsala hednatempel kan ha sett ut. Det förmenta hednatemplet i Sæból kan troligare ha varit ett kristet kapell, eller kanske rentav ett stall. Vi vet m.a.o. ingenting bestämt om utseendet på våra förfäders helgedomar. Försöken att rekonstruera templet torde alltså inte ha något större vetenskapligt värde.4)

Sune Lindqvist har sedermera tagit avstånd åtminstone från tanken att dessa rekonstruktionsförslag återger Adams Ubsola. De gamla excerpterna ur 1200-talsbiskopen Karls anteckningar, numera endast kända i avskrift, har nämligen ägnats en ingående undersökning av Kjell Kumlien och sensationellt nog befunnits vara äkta. (Vi ska återkomma till Kumliens undersökning i kap. 4.1.) Excerpterna säger att kyrkan vid sin tillkomst ”anslöts” till det äldre hednatemplet; detta torde inte kunna syfta på den konstruktion som Lindqvist påträffat under kyrkans golv, vilken ju måste ha rivits långt före kyrkans tillkomst. Lindqvist har därför, likaledes i populärvetenskaplig form, lagt fram en ny teori: Ubsola låg istället i anslutning till den s.k. lågkyrkans västgavel.5) Däremot har han hållit öppen den möjligheten att stolphålen kan härröra från ett tidigare, avbränt hednatempel.

Else Nordahl, som för närvarande förbereder en vetenskaplig publicering av Lindqvists gamla utgrävningar från 1926, anser inte att stolphålen alls har att göra med något hednatempel. Hon har även företagit egna arkeologiska undersökningar på platsen, vilka sannolikt kommer att bidra med värdefull ny information. I väntan på publicering är Nordahls arbete emellertid hemligstämplat, varför jag inte kan gå närmare in på hennes teorier utan måste nöja mig med ovanstående redogörelse för vad hon meddelat mig muntligen. Hon förbereder f.ö. också ett nytt översiktsarbete över fornfynden i Gamla Uppsala.

Även om vi således inte har någon särdeles detaljerad kännedom om hednatemplet, tycks forskningen åtminstone vara benägen att sätta tilltro till att en sådan byggnad verkligen funnits i Gamla Uppsala. Inte ens stränga kritiker som Olaf Olsen och Else Nordahl har tagit avstånd från denna möjlighet. Detta att förrätta kulten inuti en byggnad tycks annars vara främmande för det lilla vi vet om våra förfäders religion. Den arabiske reseskildraren Ibn Fadlan beskriver på ett ställe hur väringarna tillber en sorts gudastöttor; dessa står dock ute i det fria, utan tempelbyggnad. Såväl Upplandslagens som Hälsingelagens kyrkobalkar innehåller vidare förbud mot hednisk kult, men också här tycks det röra sig om utomhusreligion: ”Ingen skall blota åt avgudar, och ingen skall tro på lundar eller stenar.” Olaf Olsen förmodar att hednatemplet på Adam av Bremens tid var en helt ung företeelse, ett försök att bekämpa den framträngande kristendomen genom att ta i bruk ett av dennas egna propagandamedel, kulthuset.6) De många kristna runstenarna från uppländskt 1000-tal tyder ju också på att långtifrån alla ”sveoner” i området kan ha varit hedningar.

En marginalanteckning i Adams biskopskrönika (jfr. kap. 2.2) innehåller den underliga uppgiften att templet omgavs av en kedja. Denna har på sistone vunnit ökad tilltro. Man har nämligen påvisat att det alltifrån medeltiden förekommit en sed att omge kultbyggnader med stora kedjor, i magiskt och avvärjande syfte. (Sune Lindqvist har istället tolkat ”kedjan” som en genombruten takkam; man har även helt förkastat marginalanteckningens uppgift såsom fantasier påverkade av bibelns beskrivning av Salomos tempel.)7)

De s.k. offerbrunnarna i Gamla Uppsala torde däremot vara förfalskningar. Det trävirke som beklädde insidan av Urdals brunn – som var enda anledningen till att denna inte rasade samman – har nämligen med dendrokronologisk metod daterats till ungefärligen Olof Rudbecks dagar.8) (Jfr. kap. 4.2.)

Inte heller är Gamla Uppsala omgivet av berg, som en annan marginalanteckning i Adams krönika påstår att Ubsola ska vara (jfr. kap. 2.2). Fornminnesområdet ligger snarare självt på en höjd och omges av slättland. Sune Lindqvist har föreslagit att Adam – om det verkligen var han som skrev marginalanteckningen – med ”berg” i själva verket åsyftade gravhögarna. Denna förklaring är något långsökt. Det latinska ordet ”montes” antyder snarare att det rör sig om verkliga berg av viss storlek. Dessutom ska dessa berg omge tempelområdet ”liksom en teater”, och gravhögarna formerar sig snarare som åskådarplatser runt Tingsslätten, och vänder ryggen åt kyrkan/hednatemplet. Å andra sidan kanske vi inte bör fästa för stor vikt vid denna marginalanteckning. Adam har ju aldrig varit på ort och ställe, så det är fullt naturligt om det blivit lite fel i detaljbeskrivningen.9)

Gamla Uppsala ligger där som Adams vägbeskrivningar anger att Ubsola låg. Enligt excerpterna ur biskop Karls anteckningar, en oberoende källa från 1200-talet, ska ett hednatempel ha existerat i Gamla Uppsala ännu år 1138. Även som hednisk kultplats svarar platsen väl mot källornas beskrivning av forntidens Uppsala.

3.3 GAMLA UPPSALA SOM POLITISKT CENTRUM

Det blir svårare att finna några belägg för att Gamla Uppsala varit politiskt centrum under hednisk tid. De enda inhemska urkunder som bevarats från denna tid är runstenarna, och dessa innehåller ingenting som bevisar att så skulle vara fallet. Det lär en gång ha existerat en runsten ute i Vaksala som rests efter Styrbjörn Starke, som stupade i slaget vid Fyrisvallarna, vilka ju förmodas ha legat nära forntidens Uppsala (jfr. kap. 2.3); om detta slag verkligen stod i närheten av Vaksala, bleve det ju troligt att ett politiskt centrum legat där i närheten. Dels är emellertid tolkningen av runtexten mycket osäker, dels är själva stenen numera försvunnen och endast känd genom en teckning av Peringskiöld. Den skulle alltså mycket väl kunna vara en rudbeckiansk ”förbättring” av Upplands lokalhistoria, varför den lämpligast räknas bort ur bevisföringen.1)

De äldsta kristna urkunder som med säkerhet åsyftar Gamla Uppsala sätter alltid platsen i samband med kyrkan, icke med kungamakten. Dessa går dock inte längre tillbaka än 1164,2) då påven Alexander III föreskrev att Sveriges ärkebiskop Stefan skulle ha sitt säte där. Kungarna kan alltså mycket väl ha residerat i Gamla Upsala sedan urminnes tider, för att därefter lägga bort denna vana och låta kyrkan överta platsen.

Genom ett studium av jordeböcker och kartor – tyvärr inte äldre än från 1500-talet – menar sig Sigurd Rahmqvist ha funnit att så varit fallet. De s.k. Kungsgårdarna i Gamla Uppsala har nämligen sina jordar alldeles osedvanligt väl samlade och tycks från början ha varit en enda Kungsgård; från denna förmodar Rahmqvist att den medeltida kyrkliga jorden brutits ut. Detta har stöd i källmaterialet såtillvida att en kungens förvaltare på platsen finns omnämnd 1358 och en fogde 1376. Byns östra del ger vidare i det kamerala materialet intryck av en stor ursprunglig kronodomän som inte utsatts för några större förändringar. Rahmqvist menar att denna jord tillsammans med Kungsgårdens måste vara kärnan i begreppet Uppsala öd, kronogodsmassan som ursprungligen inte fick lov att avyttras (jfr. kap. 2.3).3)

Sune Lindqvist har genom att studera det medeltida vägnätet funnit att Gamla Uppsala, icke det nuvarande Uppsala, tycks ha varit det vanligaste målet för den som under sommartiden passerade Läbydalen; man har nämligen vid Läby vad lagt ner stor möda på att övertvära Hågaån på ett mycket besvärligt ställe trots att en lättare och naturligare övergång fanns längre österut, i riktning mot det nutida Uppsala. Dessa vadbankar var i bruk ännu på Gustav Vasas tid, trots att de krävde ett påkostande underhåll, vilket bör tyda på att Gamla Uppsala var en betydande ort ännu vid denna tid. Lindqvist sätter detta förhållande i samband med Snorres uppgifter om Alla svears ting och den därmed förknippade marknaden.4)

Snorre hävdar att Alla svears ting hölls i samband med huvudblotet i Uppsala under månaden gói och åtföljdes av en marknad. Tinget och marknaden flyttades i kristen tid till kyndelsmässan. På andra ställen i Heimskringla talas om ”Uppsalatinget”, vilket torde syfta på samma fenomen. Från hela Sverige (Sveavälde) sökte man sig enligt Snorre till detta centralting. Lagmännen skildras som så mäktiga gentemot kungamakten ”att svårligen våga stormaktsmän komma å deras allting, om bönder och lagman icke medgifva”. Allra mäktigast, säger Snorre, var Tiundalands lagman: ”i allt, der lagarna äro oense, skall man rätta sig efter Uppsalalagen och de öfrige lagmännen skola vara under den, som är i Tiundaland”. Olav den heliges saga innehåller en berömd episod där Torgny lagman från Tiundaland barskt tillrättavisar Olov Skötkonung för dennes i hans tycke dåraktiga planer på att bemäktiga sig Norge. Enligt Snorre var alltså forntidens Uppsala den plats där kungamakten och den urgamla svenska bondefriheten mätte sina krafter.5)

Det är dock väl att märka att termerna ”Alla svears ting”, ”Uppsalatinget” och ”Uppsalalagen” helt saknas i våra inhemska urkunder. Däremot finns i Västgötalagarna ett ”Alla götars ting”, vilket möjligen kunde ha fått Snorre att tro att något liknande funnes i Svealand. Inga lokala folkliga traditioner har bevarats om att något ting någonsin hållits i Gamla Uppsala.6)

Curt Weibull har avfärdat uppgörelsen mellan Olov Skötkonung och Torgny Lagman såsom ren fiktion. Han menar att något Alla svears ting inte fanns ens på Snorres egen tid, än mindre på Olov Skötkonungs. Det är istället Snorre som med poetisk frihet överfört det isländska Alltinget till Sverige. Skildringen är nämligen tänkt att läsas på Island, inte i Sverige, och Torgny Lagman är endast ett språkrör som framför Snorres egna åsikter: förakt för monarken under en tid då Islands frihet hotades av norska kungamakten.7)

Erland Hjärne har mot detta invänt att Upplandslagen omnämner ett ting som hölls vid kyndelsmässotiden (kyndilþing), vilket stämmer med Snorres uppgift att marknaden, varmed tinget förknippas, flyttats till kyndelsmässotiden sedan landet kristnats. Ordet ”kyndilþing” förekommer även i en urkund från år 1298, sannolikt syftande på en uppländsk marknad: distingen. Snorre förtäljer ju vidare att tinget och marknaden i hednisk tid hölls i månaden gói, d.v.s. februari-mars. Den tidigare (kap. 2.2) omnämnda latinska källa som nedtecknats på 1500-talet men som möjligen återgår på den nu förlorade Sköldungasagan, nämner också att ett ting (comitia regni) hölls ”nästan alltid i februari”. Den latinska källan anger endast att tinget förekom under hednisk tid, medan Snorre uttryckligen hävdar att det överlevt religionsbytet. Hjärne tänker sig Alla svears ting som ursprungligen en hednisk kultfest med tillhörande marknad, vilken senare trätt i förgrunden; tinget ska bl.a. ha varit forum för ledungens utbjudande. Hjärne anser däremot inte att Snorres skildring av episoden med Torgny lagman är historiskt trovärdig. Han tror inte heller att tinget kan ha varit gemensamt för hela Sverige, men ett ting bör alltså enligt Hjärne ha hållits i Gamla Uppsala.8)

Däremot finns inga belägg för att Gamla Uppsala haft någon bebyggelse av större omfattning under forntiden. Platsen framträder i 1500-talets jordeböcker (det äldsta källmaterial som tillåter en överblick av dess storlek) som en tämligen obetydlig bondby; den beskrivs i en källa från 1200-talet som ”usel och föraktad”9) och ovärdig att vara ärkesäte – Jarl Gallén förmodar att den på medeltiden befolkades av en munkkommunitet10) – och under 1600-talets lärdomsfejder ansåg man att den just p.g.a. sin obetydlighet omöjligt kunde vara identisk med Adams Ubsola.11) Gamla Uppsala ligger inte i anslutning till Mälardalens forntida merkantila huvudorter Helgö och Björkö: Fyrisån torde inte ha varit segelbar längre än till Studentholmen i nuvarande Uppsala. Gamla Uppsala kan alltså knappast ha varit någon stad e. dyl. Möjligen fanns där under forntiden en större kungsgård där ynglingakungarna ibland residerade. Strax norr om kyrkan och väster om kyrkogården ligger de s.k. Kungsgårdsterrasserna, uppbyggda på en naturlig platå, där man förmodat att forntida hallbyggnader varit belägna. Detta är emellertid endast en förmodan, ty terrasserna har beklagligtvis aldrig utgrävts.

4. Avvikande uppfattningar

Alla är inte överens om att asakultens och ynglingakonungarnas Uppsala verkligen bör sökas i byn Gamla Uppsala. Ett tungt vägande skäl emot detta är Gamla Uppsalas belägenhet ute på en slätt. Många källor talar om ett bergslandskap runtomkring Uppsala. Det mest uppmärksammade stället torde vara den tidigare (kap. 2.2, 3.2) omnämnda marginalanteckningen hos Adam av Bremen, men det finns även andra. Lauritz Weibull ställde sig en gång i tiden undrande inför ett gammalt skaldekvädes utsaga att Styrbjörn Starke blivit dödad i ett fjällras mitt ute på Uppsalaslätten;1) Weibull nöjde sig med att betvivla källans tillförlitlighet, men andra har gått längre och velat ”flytta” Uppsala till något bergigt område som bättre stämmer in på källornas beskrivning. Landsantikvarien Nils Sundquist ville ha kultplatsen i det nuvarande Uppsala, medan den s.k. västgötaskolan förlägger Uppsala till Västergötland. Båda dessa teorier är minoritetsståndpunkter, men de har inverkat på debatten och bör därför diskuteras här.

4.1 NILS SUNDQUISTS TEORI

Nils Sundquist betonade frånvaron av traditioner om att ting hållits vid högarna i Gamla Uppsala.1) Han påpekade vidare att inga stora vägar eller vattenleder möttes där, varför byn inte kunde förmodas ha varit handelsplats.2) Det finns inga folkliga traditioner om marknader vid Gamla Uppsala,3) och inte heller några traditioner om att här hållits hedniska blotfester.4) Till råga på allt torde Fyrisån vid forntidens slut inte ens ha varit farbar ända fram till Gamla Uppsala.5) Slutligen saknas de omgivande berg som Adam av Bremen påstår ska ligga kring hednatemplet Ubsola.6) Nils Sundquist ägnade också stor uppmärksamhet åt rudbeckianernas osunda inflytande på historieskrivningen rörande hednatemplet.7) Olof Rudbeck hade ju (kap. 3.2) med stor energi och i strid med då gällande uppfattning lyckats vinna uppslutning kring tanken att Ubsola legat på platsen vid högarna och inte i det nuvarande Uppsala vid åmynningen.

Sundquist återgick därför till den pre-rudbeckianska uppfattningen. I nuvarande Uppsala vid åmynningen sammanstrålade såväl vägar som vattenleder under forntidens slut, varför orten torde ha kunnat vara handelsplats redan på mäster Adams tid.8) Sundquist tänkte sig att handelsplatsen låg på Fyrisåns östra sida invid åmynningen, medan kultcentret låg på västra stranden där domkyrkohöjden reser sig; nivåskillnaden fanns redan på Adams tid och skulle kunna förklara hans uppgift om berg kring helgedomen.9)

Sundquists teori är emellertid mer komplicerad än så. Det är nämligen bara de religiösa sidorna av forntidens Uppsalabegrepp, samt tinget och marknaden, som ska förläggas till åmynningen; kungsgården och ynglingakonungarnas gravar hörde däremot hemma i Gamla Uppsala. Ty Sundqvist hade, stödd på Snorres föga preciserade beskrivning av sin samtids Uppsala, kommit fram till att benämningen Uppsala hos Snorre avsåg hela Uppsalaområdet, såväl Gamla som Nya Uppsala: Uppsala var en ”dubbelplats”.10)

Även Sundquist ansåg alltså att Gamla Uppsala innefattades i forntidens Uppsalabegrepp, men man borde inte förlägga hednatemplet dit. Han tog bestämt avstånd från Sune Lindqvists teorier om att stolphålen som grävts fram under Gamla Uppsala kyrka skulle kunna vara resterna efter ett sådant. Istället tolkade han dem som spår efter kyrkans innertaksstöttor. Sundquist hade nämligen funnit belägg för att kyrkan p.g.a. markens beskaffenhet utsatts för svåra sättningar.11)

Som vi tidigare nämnt (kap. 3.2) finns det emellertid en skriftlig källa som uttryckligen säger att Gamla Uppsala kyrka uppförts på hednatemplets plats. Den stora skillnaden mellan Sundquists anhängare och motståndarsidan – en överväldigande majoritet bland forskarna – är att de senare vitsordar dokumentets utsaga, medan de förra betraktar urkunden som ett falsarium.

Källan ifråga, excerpterna av 1200-talsbiskopen Karls av Västerås anteckningar, är ju såsom nämnts endast bevarad i avskrifter från 1600-talet, sedan originalet – vars värde ju redan från början syntes extremt tvivelaktigt med hänsyn till att det hittades i Olof Rudbecks eget bibliotek under en lärdomsfejd som rörde just hednatemplets plats – troligen förintats i den brand som härjade Uppsala år 1702.

Under 1900-talet hade man alltid utgått från att excerpterna var en rudbeckiansk förfalskning. Ingen seriös forskare vågade åberopa dem och ingen hade heller brytt sig om att titta närmare på dem. Kjell Kumlien publicerade emellertid 1966 en ingående undersökning vari han kom fram till att excerpterna trots allt måste gå tillbaka på en helt äkta medeltida källa. De innehåller nämligen sakuppgifter som ingen urkundsförfalskare på Olof Rudbecks tid kan ha känt till. Bland annat var biskop Karl själv under 1600-talet fullständigt okänd som historisk person; hans existens har bekräftats av andra dokument vilka återfunnits först i långt senare tid. Kumliens slutsats tycks ha övertygat flertalet forskare, dock inte Sundquist; dennes bemötanden har å andra sidan inte innehållit några sakskäl som vederlägger Kumlien.12)

Nils Sundquists teori är idag relativt övergiven. Måhända har den alltjämt en eller annan anhängare inom den lärda världen,13) men på det hela taget förefaller vetenskaps­etablissemanget för närvarande rörande enigt om att Ubsola låg i Gamla Uppsala.

4.2 DEN S.K. VÄSTGÖTASKOLAN

Mycket djärvare är den s.k. västgötaskolan, ett antal privatforskare som vissa föredrar att kalla för götaskolan och vars lärosystem benämnes götlandshypotesen. Västgötaskolan har under de senaste åren blivit riksbekant genom TV-mediet, men den hör egentligen hemma i det tidiga 1930-talets debatt kring svenska rikets uppkomst, och har överlevt som en sorts undergroundrörelse i anslutning till hembygdsforskningen i Västergötland.1) Det är viktigt att man har detta till tiden avlägsna ursprung klart för sig då man läser västgötaskolans skrifter; dess ständiga angrepp på Birger Nermans gamla historiesyn (jfr, kap. 1.3, 3.1)2) blir mycket förbryllande för den som inte känner till att västgötaskolan uppstod som en opposition mot Nermans djärva spekulationer kring Upplands äldsta historia.3)

Götlandshypotesens fader CARL OTTO FAST publicerade 1944 ”Svenska rikets ursprung” sedan han i några tidigare skrifter försökt identifiera ortnamnen och landskapsbeskrivningarna i Äldre Eddan med den konkreta geografin i Götaland. Han hade i dessa kommit fram till att Eddans landskap stämde så väl överens med Götalands att både den och övrig besläktad forngermansk diktning borde gå tillbaka på en gemensam, nu förlorad götisk sagotradition.4) När han nu skulle utforska svenska rikets ursprung, spann han vidare på samma tankegång och fann att även traditionerna kring forntidskungarnas Uppsala måste ha uppstått i Götaland. Källorna talade ju ständigt om berg i samband med Uppsala: Bröt-Anund och Styrbjörn starke dödas i fjällras, hednatemplet var kringgärdat av berg. Carl Otto Fast var civilingenjör, specialiserad på bergsbruk, varför det föll sig naturligt för honom att ägna stor uppmärksamhet åt dessa bergsskildringar som han menade att de humanistiskt skolade historikerna hade förbisett. Forntidens Uppsala, menade Fast, låg i ett bergslandskap och kunde alltså inte vara identiskt med Gamla Uppsala. Då låg det också nära till hands för honom att misstänka att bergslandskapet ifråga vore identiskt med Eddans förmenta landskap, vilket dessutom geologiskt var oerhört gammalt och därför med större sannolikhet kunde förmodas ha givit upphov till forntidssägner än Sveriges yngsta landskap Uppland.5)

Fast utgick i sin argumentation från att det inte existerat något särskilt sveafolk som skilde sig från götarna; källornas benämning ”svear” betydde helt enkelt ”svenskar”,6) som motsats till framför allt danskarna. Han menade vidare att sveakonungarna i sen tid utvandrat från sitt hemland Västergötland till Mälardalen, varefter deras i litteraturen bevarade sägner blivit missförstådda och omlokaliserats till Uppland. Fast förespråkade därför en egenartad källkritisk forskningsmetod: man skulle inte nöja sig med att tolka källan efter bokstaven, utan istället försöka rekonstruera den bakomliggande missförstådda tradition som Snorre, Adam, Saxo etc. förmodades återge i förvanskat skick. Det gällde alltså att urskilja kärnan av sanning bland mängden av förvirrade uppgifter, allt utifrån den grundläggande uppfattningen att traditionerna ursprungligen hört hemma i Götaland.7) Trogen denna sin forskningsmetod konstaterar Fast att 500-talets ynglingakonungar måste ha bott vid Vänern eftersom Snorres 1200-talsprosa påstår att dessa utkämpat strider där – möjligen identiska med de strider som finns antydda i det ytterst svårtolkade Beowulfeposet – men vägrar samtidigt vitsorda Snorres uppgift att såväl järnålderns som medeltidens Uppsala var beläget i Tiundaland (kap. 2.3).8) Likaså underkänner han Adams vägbeskrivningar (kap. 2.2) som placerar helgedomen Ubsola bortom Södertälje på vägen från Skara. Det forntida Uppsala ska istället enligt Fast ha legat på Kinnekulle. Anknytningen mellan Uppsala och Kinnekulle är en muntlig tradition, nedtecknad på 1800-talet, som talar om en hednisk kultplats på detta berg. Ortnamnet Uppsala, vilket som nämnts förekommer på en mängd olika platser i vårt land, saknas på Kinnekulle. Fast förmodar dock att Kinnekulles högt belägna s.k. salar i forntiden kallats för ”Uppsalarna”.9)

Mot Fasts teori kan invändas att den vägrar se det helhetsintryck som källorna ger och istället från diverse håll plockar samman alla de motsägelsefulla uppgifterna till en skenbar enhet. Inte heller prioriterar den äldre källor framför yngre. I själva verket bygger den till stor del på 1200-talsprosan i Snorres Ynglingasaga, den enda källa som sätter ortnamnet Vänern (och därmed Kinnekulletrakten) i förbindelse med 500-talets ynglingakonungar. Det har hävdats att Snorres uppgifter om dessa avlägsna tider är historiskt sett värdelösa och att man, vad tidsavståndet beträffar, lika gärna kunde låta någon nutida västgötagubbe berätta om släkttraditioner från slaget vid Hova 1275 (Sten Carlsson).10) Nu torde väl inte alla instämma i att Snorre är en värdelös källa till 500-talets historia,11) men även om vi ansluter oss till minoritetsståndpunkten att hans uppgifter slaviskt kopierats från en äldre källa och alltså kan ha ett visst värde, kvarstår ju mot Fast den kritiken att han inte vitsordar Ynglingasagan i dess helhet, utan bara väljer sådana bitar som passar in i götlandshypotesen. Fast förmodar att dessa bitar är den ursprungliga kärnan av sanning, men de kan precis lika gärna härröra ur Snorres oklara begrepp om järnålderns Sverige. Det mycket uttryckliga helhetsintryck som Ynglingasagan ger, är att ynglingakungarna var hemma från Mälardalen, där deras Uppsala också låg. Detta stämmer väl ihop med Adams tvåhundra år äldre vägbeskrivningar, och det motsäges inte av hedniska källor.

Man kan också fråga sig varför Adams nyktra vägbeskrivningar från 1000-talet är mindre intressanta än muntlig tradition från 1800-talet, kompletterad med selektivt framplockade uppgifter ur gamla dunkla sagor om gudinnan Gefjon, Beowulf och Harald Hildetand. Carl Otto Fast är en god stilist och hans skrifter kan väl stämma till eftertanke i förstone, men vid närmare granskning måste hans sätt att läsa källorna te sig som närsynt och godtyckligt. Han tenderar att angripa Birger Nermans vildaste spekulationer, inte genom att skärpa sin egen källkritik, utan genom att anlägga moteld med ännu grövre artilleri i precis samma anda. Det är väl denna sida hos honom som fått Erik Lönnroth att dra paralleller till vissa andra av 30-talets spekulationer kring germanernas äldsta historia och påminna om vad som hände sedan dessa fått spridning.12)

Carl Otto Fast är överhuvudtaget mycket intressantare när han torpederar andras teorier än när han konstruerar sina egna. Det är främst tack vare honom som vi numera vet att den s.k. Urdals offerbrunn i Gamla Uppsala (jfr. kap. 3.2) i själva verket är tillkommen på 1600-talet.13) Och nog kan många av Fasts frågeställningar förtjäna att man funderar över dem: varför finns det t.ex. en tradition om hednisk kult på Kinnekulle? Frågorna är bra, men svaren övertygar långtifrån alltid.

Det förmodades14) att Fast skulle få det hett om öronen sedan ”Svenska rikets ursprung” publicerats, men därav blev intet; hans idéer bemöttes aldrig av vetenskapen. Hans lärjunge ingenjören HOLGER BENGTSSON försökte utan framgång intressera forskarna för götlands­hypotesen; den förblev en lokal angelägenhet i Västergötland ända tills den fick komma till tals i TV.

Däremot vann Bengtsson en annan ingenjör, MAC KEY, för sin sak. Denne har velat förlägga Adams Ubsola till Kullsjön i Hornborgabygden, bl.a. därför att vårdkasarna i Västergötland bildar linjer som sammantrålar där, vid en kulle belägen intill en bondgård som heter Uppsala.15) Han vill dock inte för den skull underkänna Fasts teorier om Ubsola på Kinnekulle. Han anser att ”uppsala” är ett ord, inte ett namn; varje bygdeenhet ska ha haft sitt ”uppsala”,16) ungefär som de olika grekiska stadsstaterna hade varsitt akropolis. Till skillnad från Fast vill Key däremot inte underkänna Adams vägbeskrivningar, utan har velat identifiera dennes ”Sictona” med Sätuna vid Hornborgasjön, inte Sigtuna i Uppland; ”Birca” har antagits syfta på Bjärka i samma område.17) Om denna identifiering kunde styrkas med bevis bleve ju ett Ubsola vid Kullsjön genast mer övertygande, ehuru Key tycks ha glömt bort att mäster Adam även säger att helgedomen låg bortom Södertälje på vägen från Skara.

Keys teorier har bemötts i några artiklar av arkeologen Björn Ambrosiani, vari särskild vikt lagts vid att reda ut Adams medeltida väderstäcksangivelser vilka vållat vissa missförstånd i argumentationen.18) Mycket av vad Key gjort gällande torde f.ö. vara omöjligt att vare sig bevisa eller motbevisa. Hans Ubsolakulle har emellertid mer än en gång inspekterats av framstående arkeologisk expertis, men inte ansetts vara intressant nog att motivera en resurskrävande utgrävning av platsen.19) Det föregivet medeltida s.k. Häggumsdokumentet, varmed Key sökt bevisa att Sätuna under medeltiden skrevs ”Situn” och därför kunde motsvara det ”Zitun” som förekommer på Olov Skötkonungs Sigtunamynt, har av språkforskaren Gunnar Linde förmodats vara skrivet på 1700-talet.20) Sätuna har också varit föremål för arkeologisk utgrävning; ruinen där Olov Skötkonungs myntverkstad skulle ha legat tycks vara en ladugård från 1890-talet.21) Keys påstående att den uppländska Möjbrostenen vore en förfalskning av lustlögnaren Nils Rabenius har slutligen ansetts stupa på det förhållandet att äldre runraden inte var känd på 1600-talet; det har samtidigt påpekats att man p.g.a. Keys respektlösa sätt att skriva har svårt att avgöra när han talar allvar och när han skämtar (Stig Rydh).22) En forskningsinsats av ostridigt värde, tillkommen som en bi­produkt i hans fältarbete, är dokumentationen av en tidig järnframställning i Västergötland.23)

VERNER LINDBLOMS ”Götland, Sveriges vagga?” (1982) uppges vara ett försök att sammanfatta kritiken mot teorin om ett riksursprung norr om Mälaren. Boken tycks tyvärr ha tillkommit under viss brådska, varför den just inte kan rekommenderas åt den nyfikne som vill informera sig om götlandshypotesen, särskilt inte om denne är nybörjare på forsknings­området. Det kostar oerhörd möda att dels begripa och dels bedöma hållbarheten i Lindbloms myller av påståenden, kaotiskt disponerade och oftast utan uppgivande av källor. Boken ger närmast intrycket av att en mängd forskare stöder götlandshypotesen eller åtminstone skulle göra det i fall de inte vore hänfallna åt vanetänkande. Ofta nämns inte de citerade författarna ens vid namn, utan Lindblom nöjer sig med svävande antydningar: ”tre uppsalaforskare”, ”stort modernt historieverk”, ”två kända etablerade historiker” etc.24) På ett något demagogiskt sätt citeras lösryckta meningar ur diverse vetenskapliga arbeten ofta om och om igen; en och samma mening hämtad från Alexander Bugge återkommer t.ex. på åtta ställen, men Alexander Bugge finns inte i litteraturlistan och Lindblom ger heller inga andra källhänvisningar.25)

Den som vill sätta sig in i de lindblomska teorierna torde ha större behållning av att läsa ”Sveriges födelse” (1984) som Sven-Erik Ander och Lars Gahrn skrivit tillsammans med Lindblom. Gahrn är doktorand vid Göteborgs universitet och företräder, i debatt med Lindblom, en akademisk historiesyn. Den akademiska forskningen har även bemött västgötaskolan i antologin ”Västergötlands äldre historia, fakta och hypoteser” (1985) där Lindblom, Key och tio akademiska forskare lägger fram sin syn på landskapets förflutna.

Lindbloms teorier är f.ö. i det stora hela en upprepning av Carl Otto Fasts – ehuru framförda i en aggressiv ton som saknas hos lärofadern – med vissa egna modifikationer och vissa försök att förena Fasts tankar med Mac Keys.26) Detsamma kan sägas om tankegångarna bakom DAG STÅLSJÖS ”Svearikets vagga, en historia i gungning” (1983). Ett av Stålsjös egna tillägg, det påstådda hednatemplet i Hol, har vid arkeologisk utgrävning visat sig vara obefintligt.27)

GÖRAN LILJENROTH har upptäckt en karta tryckt i Florens på 1400-talet (bilaga 2) vilken placerar ”Upsalia” vid Vänern medan ”Arosia” ligger på Sveriges östkust norr om Gotland; den förra orten anser Liljenroth vara identisk med ynglingakonungarnas Uppsala medan den senare är ärkebiskopssätet i Tiundaland, vilket skulle styrka riktigheten i Carl Otto Fasts teori om ett Uppsala på Kinnekulle och bevisa att detta icke kan ha legat i Uppland. Denna karta måste naturligtvis vara ett mycket glädjande fynd för västgötaskolan, men den är dessvärre så förvirrad att den inte bevisar annat än kartritarens okunnighet. Väster om detta ”Upsalia”, strax söder om Vänern, ligger Linköping och alldeles nordväst om detta ligger Göta älv, medan Bohus och Lödöse placerats flera mil söder om Göta älv. Det troliga är väl att kartritaren även felplacerat ärkebiskopssätet Uppsala och att ”Arosia” betyder Västerås, vilket placerats lika godtyckligt som övriga orter. Dessutom torde en karta från 1400-talet knappast kunna begagnas som källa till hednatidens svenska historia när dess uppgifter motsäges av äldre källor som Adam och Snorre. Liljenroths övriga forskningar, rörande den gamla västgötska gården Gums historia, saknar inte intresse, men de behöver inte sättas i samband med ynglingakonungarnas Uppsala.

Har västgötalärorna för närvarande något egentligt stöd från den akademiska forskningen? Svaret måste mig veterligen bli nej. Jag ska dock något dröja vid denna fråga eftersom man onekligen kan få ett intryck av det motsatta förhållandet vid ouppmärksam genomläsning av Lindbloms och Stålsjös skrifter. Dessa påpekar nämligen ofta att ordet ”västgötaskolan” är en klyscha av obestämd innebörd som uppfunnits av motståndarsidan: det finns ingen västgötaskola, hävdar de, det finns bara ett motstånd mot den hävdvunna synen på svenska rikets uppkomst.28) Det är också helt riktigt att västgötaforskarna är en något heterogen grupp, varför samlingsbeteckningen ”västgötaskolan” ter sig tämligen godtycklig. Tyvärr har dock Lindblom och Stålsjö en tendens att, snarare än klargöra skillnader, vända denna vaghet i begreppsapparaten till sin egen fördel och hitta ”stöd” för sin egen argumentation i själva det faktum att de akademiska forskarna inte är ense i allt.

Nils Sundquists ovan behandlade teorier figurerade t. ex. i en kortvarig debatt29) strax före det att västgötaskolan gjordes riksbekant; av denna framgick att Sundquist vunnit anslutning från ett par andra forskare, vilket Verner Lindblom brukar åberopa som någon sorts argument mot hypotesen om ett riksenande med utgångspunkt från Mälardalen. Men ett hednatima Uppsala vid åmynningen talar ju på intet vis till förmån för götlandshypotesen.

Vid ungefär samma tid började vi få höra talas om några nya teorier rörande lokaliseringen av Rimberts Birca. Den lundensiske religionshistorikern Tryggve Lundén hade givit stöd åt privatforskaren Per Gustavis tanke att Birca vore att söka utanför Linköping, inte på Björkö i Mälaren. Den finländske arkeologen Matts Dreijer menade å sin sida att Birca låg på Åland, där en dunkel inskription förmodades ange platsen för missionären Unnis grav. Också dessa båda teorier brukar åberopas av Lindblom och Stålsjö. Det är emellertid väl att märka att dessa forskare endast ifrågasätter Bircas placering, inte Uppsalas, Sigtunas eller Svealands. Deras omlokaliseringar av Birca går ju dessutom stick i stäv mot Mac Keys teori att Birca vore identiskt med det västgötska Bjärka, varför de snarast talar emot götlandshypotesen. (En helt annan sak är att Tryggve Lundén betonat att Götalands roll vid riksenandet tidigare underskattats, vilket andra historiker torde kunna gå med på och vilket vi ska återkomma till i kap. 6.)30)

Arkeologiprofessorn Arne B. Johansen och professorn i modern historia Jörgen Weibull framstår, citerade av Stålsjö, som potentiella anhängare av västgötaskolan. Johansen har dock endast försiktigvis föreslagit att man borde gräva ut Sätuna innan man dömer ut en avvikande teori; sedan detta numera är gjort (ovan kap. 4.2) kan götlandshypotesen sannolikt inte påräkna stöd från hans sida.31) Weibull har tyckt sig finna ”ett korn av sanning” i västgötaforskarnas påpekande att landets centrala delar hittills dominerat forskningen, men han tycks inte stödja dem i övrigt. Han har f.ö. refuserat två uppsatser av Holger Bengtsson eftersom han inte ansåg att dessa fyllt de vetenskapliga kraven.32)

Från medeltidshistorikerna Peter Sawyer och Birgit Strand-Sawyer har västgötaskolan fått sympati snarare än stöd. Dessa har betonat värdet av västgötaforskarnas entusiasm i en tid då det akademiska intresset för medeltiden alltmer avtar. De menar vidare att dessa har rätt i att den gamla synen på riksenandet (enkannerligen Birger Nermans) inte stämmer. Men de har också hundraprocentigt tagit avstånd från alla förklaringsmodeller som västgötaforskarna själva konstruerat. Mac Keys tankar kring svenska rikets uppkomst har de uttryckligen dömt ut såsom idel fantasier utan värde för forskningen.33)

Ovanstående redogörelse för västgötaskolans teorier samt bemötandena av dessa får avsluta mitt försök att precisera forskningsläget rörande lokaliseringen av forntidens Uppsala. Västgötaskolan har inte lagt fram några argument som gör det ens sannolikt att platsen låg i Västergötland. Detta påstående har ju inte gått att förena med Adams vägbeskrivningar, i synnerhet inte sedan Sätuna utgrävts. Det som anknyter Uppsala till Västergötland är ju vidare framför allt en muntlig tradition om hednisk kult på Kinnekulle, nedtecknad på 1800-talet, vilken inte nödvändigtvis behöver sättas i samband med Uppsala.

I nästa kapitel kommer jag dock att få anledning att pröva själva götlandshypotesens hjärtpunkt: påståendet att svear och götar inte är två skilda folk.

5. Svear och götar

Förhoppningsvis har jag i de föregående kapitlen givit en någorlunda klar bild av hur forntidens Uppsala såg ut och var det låg. Vi kan då gå vidare till vår tredje fråga: vilken betydelse kan detta Uppsala ha haft för statens uppkomst i vårt land?

Om forntidens Uppsala är identiskt med byn Gamla Uppsala i Uppland och om denna ort haft betydelse för statsmaktens uppkomst, då bör statsmakten i Sverige sedan urminnes tider ha varit knuten till Mälardalsområdet. Har vi belägg för att så varit fallet?

Äldre västgötalagens rättslösabalk stadgar att det är ”svearna” (sveær) som innehar rätten att såväl ”taga” som ”vräka” kungen. Vilka var då dessa ”svear”? Om vi kan besvara den frågan, så tycks vi ha lösningen på frågan om var kungamakten hörde hemma då vår alla äldsta bok skrevs ner.

När vi idag talar om Svea rike, syftar vi på Sverige, såsom motsats till exempelvis Danmark eller Norge. Om äldre västgötalagens ord ”sveær” syftar på invånarna i landet Sverige, då betyder rättslösabalkens bestämmelse helt enkelt att svenska folket – såväl västgötar som andra svenskar – hade valrike vid denna tid. Den tolkningen föreslogs år 1915 av historikern Olof Söderqvist, och den försvaras i våra dagar av västgötaskolan.1)

Emellertid kan begreppet ”sveær” även tänkas syfta på invånarna i området Svealand. I så fall står ”sveær” i texten som en motsats till götarna. Då innebär bestämmelsen att västgötarna under denna tid hade överlåtit kungavalet åt folken i Mälardalen. Om denna senare tolkning är den rätta, ger oss västgötalagen ett gott stöd för antagandet att svenska kungamakten ursprungligen hört hemma vid Mälaren. Den i Uppsala residerande ”Uppsalakonung” som omtalas i samma lags s.k. konungsbalk (jfr. kap. 2.3) bör då också vara en kung i detta område, troligast i Gamla Uppsala Gamla Uppsala kan då också förmodas vara icke blott residensort för de halvt mytiska ynglingakonungarna, utan även för de äldre kungarna under Sveriges historiska tid, från vilka den nuvarande monarkin leder sitt ursprung.

Det har också av ålder varit den helt dominerande åsikten bland forskarna att ”sveær” betyder invånare i Svealand, inte invånare i Sverige i största allmänhet. Helt problemfri är emellertid inte denna tolkning. Uppdelningen av Sverige i Svealand och Götaland finns nämligen inte belagd förrän i Kristoffers landslags konungabalk från 1440-talet:2)

”Swerikis rike ær af hedne værld saman komith af svea och gotha Landh. Swea kalladis nordan scogh och gotha Sunnan scogh.”

Här ser vi tydligt att svearna är ett folk norr om skogarna Kolmården och Tiveden, en motsats till götarna som bor söder därom. Västgötaskolan, vars argumentation ju utgår från att något särskilt sveafolk överhuvud icke existerat, invänder att denna text härstammar från medeltidens slut, från en tid då makten hamnat i Mälardalen och då man hade ett intresse av att knyta sveanamnet till detta område. Med andra ord ett tidigt exempel på historieförfalskning.

Västgötaskolans totala förnekande av sveafolkets existens vid sidan av götafolket är mig veterligen Carl Otto Fasts egen uppfinning. (Historikern Olof Söderqvist ansåg att detta folk visserligen fanns, men att rättslösabalkens ”sveær” likväl betydde ”svenskar”.) Såvitt jag förstår är denna grundtanke också själva förutsättningen för att götlandshypotesen alls ska kunna anses hållbar som lärosystem. Och om det stämmer att svearna inte var ett särskilt folk vid Mälaren, då måste åtskilligt i vår äldre historia omprövas. Saken bör därför ingående diskuteras här.

Vad vet vi om svearna? Vi vet för det första inte vad ordet betyder. Många fantasifulla förslag har presenterats, men inget har visat sig hållbart.3) Jöran Sahlgren föreslog 1931 att svearna fått sitt namn efter byn Svia i Vaksala härad, varifrån de i förhistorisk tid utflyttat till bl.a. Gamla Uppsala i samma härad; detta skulle ju stämma förträffligt med våra ovan skisserade teorier, men Sahlgrens teori saknar dessvärre anhängare bland dagens ortnamnsforskare.4) Det finns åtskilliga andra ortnamn som innehåller elementet ”svia”, men dessa hör hemma i både Götaland och Svealand.5)

Låt oss därför gå igenom de äldre källorna och se vad vi vet och inte vet om svearna och deras förhållande till götarna.

5.1 RUSERNA

Vi kan börja med de grekiska, ryska och arabiska källorna, vilka inte sällan omnämner nordbornas förehavanden i österled. Här finner vi att benämningen ”svear” lyser med sin frånvaro. De nordbor som uppträder kallas istället ”rus” eller ”rhos”. Sveanamnets frånvaro i ”östliga” källor är något förbryllande, inte minst med tanke på att just dessa svear av historikerna brukar karakteriseras som ett östligt orienterat folk,1) vars väringar brukade fara i österled, medan de norska och danska vikingarna föredrog att styra sina rövartåg i västerled. Västgötaskolan betonar starkt detta underliga förhållande och drar därav slutsatsen att sveabegreppet är ”västligt orienterat” och att det därför inte ursprungligen bör ha hört hemma i Mälardalen. Ingen förklaring har veterligen givits på vad Mälardalens folk hette. Genom att sammanställa västgötarnas utsagor får man dock närmast intrycket av att de hetat ”ruser”, liksom man sunnanskogs bar den regionala specialbenämningen ”götar”; bådadera ska slutligen ha ingått i det överordnade begreppet ”svear”, vilket användes fr.a. som motsats till danskar och norrmän, medan finnarna däremot kom att kalla Sverige för Ruotsi efter Mälardalens ruser. Västgötaskolan förmodar att sveanamnet har sitt ursprung i Götaland och sedan har utvidgats till att omfatta även Mälardalens folk, vilka fick heta ”uppsvear”.2)

Västgötaskolans resonemang är riktigt åtminstone såtillvida att även ruserna tycks ha räknats som svear. I de s.k. Annales Bertiani, en samtida källa, uppges nämligen att några ”Rhos”-legater som c :a 839 kom från den bysantinske kejsaren Theophilos till kejsar Ludvig I:s hov i Ingelheim visade sig tillhöra sveonernas stam (comperit eos gentis esse Sueonum).3) Den ryska s.k. Nestorskrönikan, vars äldsta delar anses vara skrivna på 1000-talet, uppger vidare att Kievs fursteätt härstammar från ett skandinaviskt folk. Inbördes strider i landet ledde enligt krönikan till att man år 862 såg sig tvungen att inkalla främmande monarker från andra sidan Östersjön:

”Och de begåvo sig över havet till varjagerna, till ruserna. Ty dessa varjager kallades ruser, liksom andra kallas svear [Svie, enligt en annan handskrift Svoe; i en tredje handskrift saknas ordet helt]. En del åter benämnas normanner, anglianer, andra goter.”4)

Svenska forskare har gjort gällande att benämningen ”ruser” har att göra med Roslagen. Invånarna i detta område kan tänkas ha inlett expansionen i österled, varför östliga folk kom att använda deras namn som generell benämning på nordborna, vilket i sin tur ledde till att sveabegreppet aldrig slog igenom i öst. Forskare i finsk-ugrisk språkhistoria brukar också förklara finskans namn på Sverige, Ruotsi, såsom besläktat med Roslagen. Man har även förmodat att namnet Ryssland är besläktat med Roslagen.5)

Mot denna ”normannistiska” syn på ruserna, vilken i Sverige förespråkats av bl.a. Ture J. Arne, står emellertid en ”antinormannistisk” skola som inte alls vill tolka ruserna som nordbor.

Annales Bertiani kan nämligen också tolkas så, att legaterna av sveonernas stam inte själva var ruser, utan endast representanter för de slaviska ”Rhos”-furstarna. Ett annat av antinormannisternas argument är att vi ju inte har inhemska belägg för att något ”rusiskt” folk existerat i Skandinavien, varken genom fornnordisk litteratur eller i annan form.6) Antinormannisterna anser m.a.o. att det ryska riket uppstått ur rent inhemska förutsättningar, icke grundats av skandinaver. Denna forskningsinriktning företräds främst av sovjetiska forskare och ingår i Sovjetunionens officiella historiesyn.

Problemet ruserna hör till vetenskapens eviga tvisteämnen. På 1950-talet behandlades det i ett 556 sidor tjockt verk av Henryk Paszkiewicz. Helt nyligen (1981) utkom ett nästan dubbelt så omfångsrikt arbete av Omeljan Pritsak, vilket dessutom bara är det första i en planerad serie om sex volymer. Till yttermera visso är Pritsaks syn på problemet tämligen omstridd, varför jag inte ska gå närmare in på ämnet utan nöja mig med att konstatera att saken är invecklad och att forskarna är oense.

I alla händelser kan frånvaron av sveabegrepp i östliga källor knappast användas som belägg för att ”ruser” varit den allmänna benämningen på Mälardalens människor och att sveanamnet ursprungligen hört hemma i Västsverige. Nog borde i så fall dessa ruser förekomma någon enstaka gång även i de ”västligt orienterade” källorna. Det är nu en gång så att folknamnen inte alltid överensstämmer mellan olika språk. Det folk som på sitt eget språk benämndes ”hellener” kallades aldrig annat än ”greker” av romarna, trots att dessa var så djupt påverkade av grekisk kultur. De östliga källornas benämning ”ruser” och det finska Sverigenamnet Ruotsi har ingen avgörande betydelse för frågan om svearnas geografiska lokalisering.

Låt oss istället inventera de ”västliga” källornas omnämnanden av svearna. Kan vi där finna belägg för att svear och götar är två skilda folk? Bodde svearna vid Mälaren i äldre tid?

5.2 HILLEVIONER OCH SVIONER

Svearnas existens brukar anses vara första gången belagd i skrift någon gång under första århundradet efter Kristi födelse.

År 77 e.Kr. fullbordade PLINIUS DEN ÄLDRE sin Naturalis historia, vari han bland mycket annat omtalar den s.k. Kodanska havsarmen – som man velat identifiera med Kattegatt, eventuellt också Skagerrak – vilken är överfylld av öar, av vilka den mest frejdade är Scatinavia, vilken är outforskad till storleken, men den del därav som är bekant bebos av hillevionernas folk (Hillevionum gente) i femhundra byar. Dessa hillevioner är fullständigt obekanta hos andra antika skildrare av Norden, varför man velat betrakta namnet som en felskrivning för ”illa Suionum gente”, vilket skulle betyda ”det där sveafolket”, ”svearnas frejdade folk”.1)

Om denna konjektur är riktig – och det behöver den inte alls vara – torde Plinius’ hillevioner vars samma folk som omtalas i TACITUS’ år 98 e.Kr. utgivna Germania: svionerna, vars olika ”samhällen” uppges ha sin makt, förutom genom män och vapen, genom sina flottor (Suionum hinc civitates… praeter viros armaque classibus valent). De bor nämligen någonstans ute i samma ocean (ipso in Oceano) invid vilken ”Rugii” och ”Lemovii” har sina hemtrakter. Det sistnämnda folket är okänt, men ”Rugii” har förmodats avse invånarna på Rügen. Dessa har nämnts som grannar till ”Gotones”, som nog bodde vid Weichsels mynning. Ingenting hos Tacitus tyder på att svionerna var ett folk i Mälardalen. Tvärtom antyder han att svionernas territorium slutar vid Ishavet: bortom svionerna ska nämligen ligga ett trögt och nästan orörligt hav, ett annat än den tidigare omtalade oceanen, vilket har midnattssol.2)

5.3 SUETHANS OCH SUETHIDI

Nu följer ett halvt årtusende då källorna helt tiger om svearna, varefter Cassiodorus omkring år 520 författar ett historieverk om goterna. Cassiodorus var konsul i Rom år 514 och en tid sekreterare hos östgoternas kung Theoderik den store. En av hans informatörer förmodas ha varit en nordisk kung vid namn Rodvulf. Cassiodorus’ historia skulle därför ha varit av oskattbart värde för forskningen, men den har tyvärr inte bevarats till vår tid.

Bevarad är däremot en enklare bearbetning därav. Denna, ”Geternas ursprung och gärningar”, författades år 551 av en mer eller mindre latinkunnig got vid namn JORDANES. Dess inledning säger ett och annat en källans tillförlitlighet. Jordanes vänder sig där till den klosterbroder som givit honom i uppdrag att utarbeta sin förkortade version av Cassiodorus, och klagar över att han inte fått tillgång till originalversionen; för den skull har han nämligen tvingats grunda sin bearbetning på vad han tror sig minnas av det han läst ”fordom” (antehac) då han under tre dagars tid haft Cassiodorus’ historia till låns.

I tredje kapitlet av sitt kompendium omtalar han sedan ön Scandza, belägen i Kodanska havsarmen, någonstans utanför Weichsels mynning. Ishavskusten tycks numera bebos av ett folk kallat Adogit, möjligen invånarna i det nordnorska Hålogaland. Ön har också ett myller av andra folkstammar, vars namn kan variera en hel del mellan olika manuskript: det rör ju sig om för avskrivarna helt okända folk. Två av dem skulle kunna vara identiska med Tacitus’ svioner. Suethans, vilka har ypperliga hästar och som förser romarna med en sorts svarta pälsar, i indirekt handel via otaliga andra folk, samt lever fattigt men går rikt klädda. Suethidi, vilka sägs vara storvuxna, ehuru inte lika storvuxna som Scandzas längsta folk Dani, med vilka Suethidi tycks vara släkt. Det är förbryllande att Jordanes har två olika folk vars namn skulle kunna ha något med svearna att göra. Man har gissat på att Suethans (annan läsart: Suehans) motsvarar det fornöstnordiska ”svear” medan Suethidi (Suetidi) motsvarar ”Svetjud”; det skulle alltså vara fråga om två namn som båda hänför sig till svearna, men som Jordanes felaktigt gjort om till två olika folk. I alla händelser torde vi inte av Jordanes kunna med bestämdhet läsa ut någonting alls om var svearna bodde under 500-talet. Alla torde väl inte dela min pessimism härvidlag – bl.a. Birger Nerman och Josef Svennung har menat sig kunna lokalisera Scandzas folkstammar någorlunda exakt – men för egen del måste jag bestämt hävda att vi icke av denna förvirrade källa kan dra några sådana slutsatser.

Jordanes’ egentliga ämne är ”geternas” historia. Geterna var under antiken ett folkslag i Rumänien, men det framgår klart av sammanhanget att det är goterna som avses. Dessa ska enligt Jordanes ha utvandrat från Skandinavien till Weichsels mynning1) – vilket möjligen förklarar folket ”Gotones” som Tacitus placerat där2) – och därifrån dragit vidare till romarnas områden. Även på ön Scandza placerar Jordanes tre folkstammar som kan ha med götarna att göra.3) Birger Nerman och Josef Svennung har enats om att Ostrogothae syftar på östgötarna och Gauthigoth på västgötarna, medan Vagoth av Nerman lokaliseras till Gotland och av Svennung till Skälderviken i Skåne.4) Allt detta är rena gissningar. Jordanes’ kompendium lämnar en antydan om att svear och götar inte är samma folk, men det är å andra sidan en så oerhört opålitlig källa att det lämpligast räknas bort ur bevisföringen.

5.4 SWEON I SWIORICE

Svearna omnämns sannolikt i den fornengelska dikten WIDSIÐ. Dateringen av denna är osäker men man har förmodat att den i nuvarande form tillkommit i slutet av 600-talet och återgår på traditioner ända från 400-talet. Den innehåller en katalog över folk som den kringvandrande sångaren Widsið har kommit i kontakt med:

Jag var med hunner och med reidgoter, med svear och med geater och med syddaner. Med vandaler jag var och med væner och med vikingar, etc. (Ic wæs mid Hunum & mid Hreðgotum, mid Sweom & mit Geatum & mid Suþdenum. Mid wenlum ic wæs & mid Wærnum & mid Wicingum.)1)

Svearna (Sweon) påstås också ha en kung som heter Ongenþeow.2) ”Geaterna” skulle mycket väl kunna vara identiska med götarna, varav skulle följa att svear och götar är två skilda folk. Emellertid anses ”Geatas” även kunna syfta på jutarna, vilket vi strax ska återkomma till; detta senare är ju inte osannolikt med tanke på att ”Geatas” nämns alldeles i anslutning till syddanerna. Dikten ger inga upplysningar om var svearna bor.

En annan och mer bekant fornengelsk dikt är BEOWULF. Denna är bevarad i ett enda manuskript som daterats till 900-talet, men den anses vara diktad på 700-talet. Man tror att författaren var en kyrkans man från mellersta England. Dikten behandlar dock uteslutande nordiska förhållanden, troligen under 500-talet. Dess senare del, vars egentliga tema är hjälten Beowulfs strid mot en drake, innehåller även vissa parentetiskt inskjutna antydningar om händelser i dennes tidigare levnad. I en av dessa3) omtalas att Beowulfs folk geaterna en gång fått besök av landsflyktiga söner till en viss Ohtere, vilka kommit över havet sedan de gjort uppror mot ”den ypperste av de sjökonungar som i Svearike (in Swiorice) utdelade skatter”; dessa dräpte Beowulfs företrädare på tronen. Den nämnde Ohtere är son till en Ongenþeow, möjligen identisk med sveakungen i Widsið; själv brukar Ohtere anses vara identisk med Ottar Vendelkråka som omnämns i Ynglingatal och Ynglingasagan (jfr. kap. 3.1), och hans ene son Eadgils förmodas vara den kung Adils som dog när han föll av hästen ”at Upsolum” (kap. 2.1) och som förekommer i en mängd källor. Vi skulle alltså här ha att göra med historiska personer. På ett annat ställe i dikten berättas att det även tidigare varit ”brott och tvist mellan svear och geater, ömsesidig fiendskap och hård härkamp över det vida vattnet” (þa waes synn ond sacu Sweona ond Geata ofer wid wæter) i samband med ett tronskifte; bl.a. anställdes flera blodbad kring ”Hreosnaberget” (Hreosnabeorh). Geaterna hämnas emellertid, varefter Beowulf förklarar sig ha varit sin konung trogen, ”och ej behövde han hos gepider eller spjutdaner eller i Svearike (in Sworice) söka efter och köpa med skatter sämre kämpar”. Beowulf stupar i striden mot draken, varefter det förmodas att fred eller tro icke är att vänta av sveafolket (Sweoðeode); det påminns också i detta sammanhang om forna uppgörelser med svearna i ”Korpskogen” (in Hrefnesholt), vilka ger anledning förmoda att sveamännen (Sweona leoda) kommer att hemsöka geaterna.4)

De båda orter som sätts i samband med svearna, Hreosnaberget och Korpskogen, torde inte kunna identifieras. Däremot kunde vi få en antydan om svearnas bosättningsområde genom att fastställa vilka geaterna var och var de bodde. Kring denna fråga rasade en lärdomsstrid under slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet mellan å ena sidan Pontus Fahlbeck och Curt Weibull, å andra sidan Knut Stjerna och Birger Nerman. De förra ansåg att geaterna var jutar, senare att de van götar. Ove Moberg föreslog 1944 ett de kunde vara både jutar och götar vilka sammanblandats, varefter lärdomsstriden avstannade.5) Gad Rausing har nyligen6) velat identifiera dem med gutarna. Beowulfeposet är f.ö. så ytterst svårtolkat att vi nog måste tillstå vår okunnighet om svearnas bosättningsområde under järnåldern. Inte heller har vi fått något säkert svar på frågan huruvida svear och götar är två skilda folk.

5.5 SUEONES i SUEONIA

Omkring år 816 skrev EINHARD, en av frankernas främsta skriftställare, sin biografi över kejsar Karl den store. I tolfte kapitlet nämner han i förbigående ett sund i västra Oceanen som utbreder sig åt öster. Det torde röra sig om Östersjön, vilken medeltida författare ofta föreställde sig som utsträckt i väst-östlig, inte i nord-sydlig riktning. Sundet är tillfruset på vissa ställen, och det omges av många folk. ”Dani och Sueones, vilka vi kallar nordmän, bebor såväl buktens norra (=västra) strand som samtliga dess öar. Men södra (=östra) stranden bebor Sclaui och Aisti och diverse andra folk.” Namnen ”Dani” och ”Sueones” skulle här kunna översättas ”danskar” och ”svenskar”. Dessa bor på västra sidan av Östersjön, medan två folk som torde ha något att göra med dagens slaver och ester bor på östsidan av samma hav. Götarna nämns inte i sammanhanget, varför vi inte kan avgöra var i Sverige dessa ”Sueones” bodde.

En annan frankisk författare, RIMBERT, skrev en biografi över Nordens apostel Ansgar kort efter dennes död år 865. Rimbert omnämner, såsom framgår av tabell 1, ”Sueones” eller deras territorium ”Sueonia” på 27 ställen. De omtalas emellertid nästan alltid som motsats till utomnordiska folk (15 gånger) eller till danskarna (11 gånger) medan götar eller andra svenska folknamn ingenstans nämns. Intet hinder möter alltså mot att översätta ”Sueones” till ”svenskar”, vilket man också gjort i senaste översättningen. Rimbert beskriver på tre ställen hur man reser till ”Sueones”. I kapitel 10 sägs först att Ansgar och hans följeslagare Witmar passerade ett ställe där de överfölls av sjörövare (pyratas) när de hunnit ungefär halvvägs, varifrån de dock lyckades ta sig i land och undkomma till fots. I kapitel 11 tar de sig därefter fram till fots ”en mycket lång sträcka” (longissimam viam), och emellanåt, där det är lämpligt, med båt över vattendrag som ligger i deras väg (interiacentia maria navigio transeuntes). Till sist kommer de fram till ”en hamnstad i deras rike” (ad portum regni ipsorum) som kallas Birca. I kapitel 26 omtalas slutligen att Ansgar lämnade den danske kung Hårik – vilken enligt kapitel 24 låtit bygga en kyrka i hamnstaden Slesvig, Danmarks första kyrka, där Ansgar rimligtvis bör ha uppehållit sig och varifrån hans resa torde ha utgått – och ”efter ungefär tjugo dagars seglats” (viginti ferme diebus navigio transactis) kom fram till Birca. Detta är allt Rimbert meddelar om var någonstans ”Sueones” bodde.

Den enda användbara upplysningen tycks vara att det tog cirka tjugo dagar att segla från Slesvig till Birca. Vi får dock ingen upplysning om i vilket vädersträck Ansgar seglade. Vägbeskrivningarna hos Adam av Bremen (jfr. kap. 2.2) tyder på att Birca låg på Sveriges östkust, norr om Södertälje; staden Birca tycks dock inte ha funnits kvar på Adams tid, och dess läge beskrivs tämligen opreciserat. Hos Rimbert nämns på flera ställen att ”Sueonia” mest bestod av öar, vilket möjligen skulle kunna syfta på Mälarområdets skärgård;1) å andra sidan föreställde man ju sig i äldre tid att Skandinavien var en samling öar, varför tolkningen blir mycket osäker. Det faktum att ”Sueones” har territoriella anspråk på Kurland2) verkar också tala för att de bodde på östkusten, men det kan inte sägas ha någon avgörande betydelse.

Vi vet alltså fortfarande inte var svearna bodde eller huruvida svear och götar är skilda folk.

5.6 SWEON I SWEOLAND

Den engelske kung ALFRED DEN STORE gjorde omkring år 895 en fornengelsk över­sättning av den senantike författaren Paulus Orosius’ världshistoria. Alfreds original är för­lorat, men en nära samtida avskrift har bevarats. I första kapitlet genomgås diverse folk och deras bosättningsorter, och så småningom når redogörelsen fram till Östersjön. Efter att ha nämnt att ”Sweon” bor norr om Bornholm, tillfogar Alfred två reseskildringar som inte finns i Orosius’ latinska text. Båda tycks vara nedteckningar av vad två resande, Ottar och Wulfstan, muntligen berättat för Alfred.1)

Ottar kommer från Norge (Norðmanna land), ”norr om alla nordmän”. Han berättar att hans land är mycket långt och smalt, och söder (=öster, med medeltida vädersträcksangivelse) därom ligger ett område kallat ”Sweoland”. Här har vi namnformen Svealand belagd i skrift, mig veterligen för allra första gången (jfr. kap. 5, inledning). Något motsvarande Götaland omtalas emellertid inte av Ottar; namnet står som motsats till Norge och kan lika gärna syfta på hela Sverige som på Svealand. Ottar ger oss alltså ingen upplysning om svearnas placering inom Sverige.2)

Wulfstan, sannolikt en anglosaxare, hade kort efter 890 gjort en resa från Hedeby vid nuvarande Slesvig till staden Truso vid Weichsels mynning. Han berättar att han om styrbord haft Vendland, om babord Langeland, Lolland, Falster och Skåne, och alla dessa land hörde till Danmark (þas land eall hyrað to Denemearcan). Sedan fick han Bornholm om babord, vilket hade egen kung. Därefter följde om babord Blekinge, Möre, Öland och Gotland, och dessa land hörde till svearna (þas land hyrað to Sweon).3) Benämningen ”Sweon” uppträder här som en motsats till Danmark och kungariket Bornholm; den skulle alltså mycket väl kunna översättas med ”svenskar”. Detta folk tycks ha bott i området söder om Östergötland, men kan naturligtvis även ha funnits i andra områden som Wulfstan inte råkade passera på sin väg från Slesvig till Weichsel. Birger Nerman fann det mycket anmärkningsvärt att götarna inte alls nämns av Wulfstan; han drog därav slutsatsen att götarna senast vid denna tidpunkt måste ha inkorporerats i svearnas rike, varigenom det svenska rikets uppkomst fullbordats.4) Denna slutsats får dock sägas vara något äventyrlig. Vi har ju ovan sett att ingen äldre källa med säkerhet omnämnt svear och götar som två skilda folk. Vidare har svearnas exakta territorium hittills aldrig definierats. Wulfstan talar heller aldrig om något svearnas rike utan nämner bara att fyra geografiska områden ”hör till” ett folkslag ”Sweon”,5) medan han däremot uttryckligen nämner ett land Danmark och ett kungarike Bornholm. Det kan lika gärna tolkas som att dessa båda var enade riken, medan ”Sweons” landområden inte var det.

5.7 SVIAR OCH SŒNSKA MENN

Även hednisk skaldepoesi talar om svearna. YNGLINGATAL från omkring år 900 knyter begreppet till kungarna av ynglingaätten. Svearna uppträder ofta som motsats till icke-svenska folk, däremot aldrig som motsats till götarna. De kallas ”Svíar”, med ett motsvarande adjektiv ”sœnskr”.

Ynglingakungen Domalde, som ju blev offrad av sina egna undersåtar1) (kap. 2.2), kallas för jutarnas fiende: ”…när svears ätt / årsväxthungrig, / jutars ovän / öda skulle” (…þas árgjorn / Jóta dolgi / Svía kind / of sóa skyldi). Kung Eystein2) blev innebränd på en oidentifierad ort Lovund av jutska män (józka menn) tillsammans med svearna (Svíum). Kung Yngvar3) blev dräpt av ”herr eistneskr”, vilket tolkats som en estnisk här, även kallad för ”Syslas folk” (Sýslu kind); denne Yngvar bär epitetet ”svenske hövdingen” (jofri sœnskum) och hans död omtalas i samband med ett ”österhav” (austmarr). Aleif, ynglingakungen som försvann från Uppsala (kap. 2.1) bär slutligen epitetet ”sveakung” (Svía jofri).4) Detta är vad Ynglingatal har att säga om svearna.

Om vi ovan har givit en korrekt uttolkning av dessa dunkla verser, bör svearna ha bott i ett område där de kom i kontakt med jutar och ester. Vi kan misstänka att svearna var ett sjöfolk som höll kontakten med dessa båda fiendefolk genom att segla över nämnda ”österhav”. Även ynglingakungen Anund5) kallas f.ö. ”Eistra dolgi” vilket ska betyda ”esternas fiende”. Ett skaldekväde som citeras av Snorre i Håkon godes saga6) nämner en konflikt mellan ”svenske män och danske” (sœnska menn… danska).

Det finns också en möjlighet att Yngligatal trots allt talar om svear och götar som två skilda folk. Såsom Ove Moberg påpekat (kap. 5.4) torde källorna ibland förväxla götar med jutar. Faktum är att episoden med den innebrände kung Eystein omtalas även i Historia Norvegiae, och där är det ”Gautones” som dräper honom. Emellertid säger inte Historia Norvegiae att Eystein brann inne tillsammans med några svear, varför vi endast kan få svear och götar att framstå som två skilda folk genom att på ett godtyckligt sätt kombinera dessa båda källor.7)

5.8 SVETJUD

Man har i vårt land funnit en enda runsten, sannolikt från förra hälften av 1000-talet, som innehåller sveanamnet. Den hittades så sent som på 1940-talet vid Aspa bro i Ludgo socken i Södermanland,1) och är rest efter några män som uppges ha varit ”de raskaste i Svetjud” (i Sveþiuþu). Även ett par danska runstenar innehåller detta namn.

En sten från Tirsted hugfäster minnet av en man som ”fann döden i Svetjud” (a Sweþiuþu); skriften är av s.k. Jellingetyp, från 900-talet, och stilen har av A. Olrik förmodats vara svenskpåverkad.2) En annan dansk sten restes efter en Ravn, som var ”sven” hos en Gunolv i Svetjud (a Sweþiuþu); den är daterad till 1050-1100 och stilen anses vara typiskt uppländsk, besläktad med den vi möter hos den uppländske runmästaren Öpir.3)

Här har vi alltså i autentisk skrift belägg för att sveanamnet verkligen användes i det östnordiska området, samt tycks ha haft en viss anknytning till Mälardalen. Men vi vet fortfarande inte om ”svear” var en exklusiv benämning på människorna i detta område.

5.9 SUEDIA

Under 1000-talets senare hälft omnämner ADAM AV BREMEN svearna inalles 105 gånger (tabell 1, kap. 5.5). Ett problem är dock att han i likhet med Jordanes har två olika svea-termer: oftast (69 gånger) talar han om ”Sueones” som bor i ”Sueonia” d.v.s. samma benämning som vi ovan mött hos Einhard och Rimbert; men ibland (30 gånger) uppträder istället ”Suedii” bosatta i ”Suedia”, vilka vi aldrig tidigare hört talas om. Den svenska översättningen av Adams biskopskrönika återger dessa termer med ”sveoner” bosatta i ”sveonernas land”, respektive ”svenskar” bosatta i ”Sverige”.

Adam är den första källa som med säkerhet talar om både svear och götar. Götarnas tycks ingå i hans begrepp ”Suedia”: ”Av Sveriges folkstammar (populis Suediae) bor de götar som kallas de västliga närmast oss. Det finns också östliga götar.”1)

Björn Ambrosiani har gjort en statistisk undersökning av hur Adams båda sveatermer används. Han drar däri slutsatsen att det alltid är termen ”Sueones”/”Sueonia” som används när beskrivningen avser (nuvarande) Svealand och dess invånare, att kungarna oftast kallas ”rex Sueonum”, samt att ”Suedii”/”Suedia” å andra sidan främst avser förhållandena i hela landet.2) Om detta stämmer kan vi misstänka att Einhard och Rimbert, vilka ju enbart talar om ”Sueones” och deras land, syftar på ett uppsvenskt folkslag. Kanske är då också det fornengelska ”Sweon” en benämning reserverad för ett folk som bodde i nuvarande Svealand. (Däremot bör vi nog inte dra några slutsatser av att ”Sueones” liknar Tacitus’ benämning ”Suiones”, ty dennes Germania var inte känd under Adams tid.)3)

Ambrosianis tolkning är verkligen mycket lockande. Mot den talar emellertid det förhållandet att de olika handskrifterna (ty Adams krönika har inte bevarats i original) avviker från varandra ifråga om sveaterminologin. Danska avskrivare föredrar ”Sueonia” medan de tyska hellre skriver ”Suedia”, vilket Tore Nyberg försökt förklara med att ”Sueonia” påminner om det nordiska ”svear” och därför lät naturligare för en dansk. Dessutom är Adams språkbruk något vacklande även där handskrifterna överensstämmer.4)

Ibland tycks nämligen götarna ingå även i begreppet ”Sueones”/”Sueonia”. Adam säger på ett ställe att det förutom värmlänningar och finnvedingar – vilka påstås bo utanför ”Sueonia”, men som tydligen ändå ska räknas som sveoner – finns tallösa andra ”sveonska” folkstammar (Sueonum populi), ”om vilka vi vet att endast götarna, värmlänningarna och en del av skridfinnarna har blivit omvända till kristendomen”.5)

Tore Nyberg varnar för tolkningen ”Sueonia”=Svealand och föredrar att betrakta ”Sueonia” som ett överordnat begrepp vari götarna ingår, främst därför att Adam påstår6) att Ansgars mission utgått till ”sveoner och götar”, medan Rimbert endast sagt att den utgick till sveonerna. Eftersom det är fråga om samma mission, argumenterar Nyberg, bör Ansgar ha kommit i kontakt även med götarna, vilka Rimbert aldrig omnämner eftersom de ju ändå ingår i det stora ”Sueonia”. Sveabegreppet ”Suedii”/”Suedia” syftar enligt Nyberg på de kristnade delarna av Sverige; mäster Adam skulle alltså ha infört två sveatermer för att att skilja kristet från hedniskt, inte för att skilja mellan Svealand och övriga Sverige.7)

Med Nybergs förklaring blir det något mindre underligt att Birca uppges vara ”en götarnas stad mitt i sveonernas land”,8) att Skåne-Götaland anses utgöra gränsen mellan sveonernas land och Danmark9) eller att det är götarna som härskar i sveonernas land.10)

På ett ställe i texten11) tycks de båda sveabegreppen vara fullständigt synonyma. Adam ger där en beskrivning av ”sveonernas land eller Sverige” (Sueoniae vel Suediae descriptionem), vilket uppges omfatta Skara med götarna, Hälsingland med värmlänningarna och skridfinnarna, baltiska havet i hela dess längd, samt ”rhipheiska bergen” med dess ödemarker och sagomonster.

För Ambrosianus tolkning talar möjligen det förhållandet att det brukar vara termen ”Sueones”/”Sueonia” som förekommer på sådana ställen i texten där vi närmast får intrycket att svear och götar inte är samma folk. Danska och engelska biskopar kommer t.ex. till ”Suedia” när de predikar i Götaland12) och Olov Skötkonung lämnar ”Sueonia” med dess hednatempel för att istället regera i den bästa delen av ”Suedia”, nämligen Västergötland.13) Frågan är dock om detta inte lika gärna kan vara en motsättning mellan hedniskt och kristet. Det är typiskt att templet Ubsola anges ligga i ”Sueonia”14) och besökas av folk från ”sveonernas provinser”. Termen ”Sueones”/”Sueonia” är främst förknippad med det i Mälardalen befintliga Ubsola och med kungamakten, men det förblir något oklart hur vi ska tolka detta.

Lämnar Adams text något stöd för antagandet att svear och götar är två olika folk? Att Birca är götarnas stad och ligger mitt i sveonernas land talar väl närmast för att så icke är fallet. Att Ansgar predikar för sveoner och götar kan möjligen tolkas som att detta är Adams sätt att ange att även götarna ingår i Rimberts uttryck ”Sueones”, men nog inger det en misstanke att vi har att göra med skilda folk. Samma aning återkommer när Adam berättar att Olav den helige blev ihågkommen av ”alla folk vid norra Oceanen, nordmän, sveoner, götar, sember, daner och slaver”.15) På ett ställe verkar det ytterst troligt att det på Adams tid fanns ett särskilt sveafolk i Uppsverige, ”Sueones”, vilka inte bara var ”svenskar” i största allmänhet. Adam säger nämligen16) att götarna behärskar området från Skåne till Birca, varefter sveonerna härskar över stora landområden ända fram till det mytiska ”Kvinnolandet”; detta kvinnoland ska enligt Adam ligga vid baltiska havets kust, förmodligen mycket långt i norr eftersom det beskrivs i rent sagomässiga ordalag.17) Sveonerna borde således bo norr om götarna men söder om Östersjöns nordkust.

Det finns alltså vissa ställen hos Adam som tyder på att svear och götar är skilda folk, men vi har ju ovan sett att andra ställen tvärtom ger vid handen att götarna ingår i både ”Suedia” och ”Sueonia”. Förvirringen blir dessutom total när Adam på ett ställe sätter götarna i opposition även till det senare sveabegreppet: han säger18) att Olav den heliges missionärer besöker ”Suedia”, Götalandet och öarna bortom Norge; det verkar röra sig om tre skilda ortsangivelser.

Vi får nog nöja oss med att Adams text tillåter olika tolkningsmöjligheter: svearna kan vara ett särskilt folk vid Mälaren, men ”svear” kan även betyda ”svenskar” och innefatta götarna.

5.10 SUETIA/SUECIA

I det s.k. FLORENSDOKUMENTET från 1120-talet uppträder en ny latinsk benämning på det svenska området, ”Suethia”, dit dokumentets anonyme författare lokaliserar ett antal svenska och några norska städer. På ett annat ställe i samma dokument uppräknas en rad svenska landskap – Västergötland, Närke, Attundaland etc. – som uppges tillhöra det ”svenska” riket (regno Svevorum). Även här finns alltså två olika sveabegrepp. Det framgår ingen klar skillnad mellan dem.1)

Adams växlande mellan två olika sveatermer kunde möjligen förklaras med att han haft olika sagesmän. Faktum är att ”Sueonia” är vanligast i början av hans krönika, där han till stor del bygger på vad han läst hos Rimbert och Einhard, varefter ”Suedia” blir dominerande i dess senare del. Emellertid är den dubbla sveaterminologin snarare regel än undantag hos de latinska källor som efter Adam skildrar svenska förhållanden. Vi finner ett ständigt växlande mellan ”Sueonia” och ”Suetia”. Den senare termen är troligen identisk med Adams ”Suedia”. Båda är möjligen latiniseringar av det fornöstnordiska ”Svetjud”, medan ”Sueones” kan vara en latinisering av ”svear”. Liksom hos Adam finner vi att ”Sueones”/”Sueonia” ursprung­ligen är den dominerande termen, vilken dock med tiden trängs i bakgrunden av ”Suetia”, ibland skrivet ”Suecia”, ”Suethia” eller ”Suedia”.

Denna utveckling finner vi i SVENSKT DIPLOMATARIUM, från det första omnämnandet av svearna år 8342) fram till sekelskiftet 1200 (tabell 2). Före millennieskiftet talas nästan uteslutande om ”Sueones”/”Sueonia” såsom motsats till danskar, norrmän eller utomnordiska folk. Termen ”Suedia” förekommer endast i den s.k. Agapeti bulla, daterad 954, vilken anses vara en rudbeckiansk förfalskning.3) År 1080 dyker ”Suecia” upp i ett dokument.4) (”Suetia” skrivs ibland ”Suecia”, men detta är endast en skillnad i stavningen, ty bådadera uttalades ”Suetsia”.) Under 1100-talets förra hälft finns ytterligare tre exempel på denna sveaterm,5) men ”Sueones”/”Sueonia” är alltjämt helt dominerande (78%). Götarna nämns aldrig.

Från 1160-talet har någon sorts förändring inträffat. ”Suetia” har blivit den dominerande sveatermen (61%). Den andra sveatermen förekommer nu nästan uteslutande i titeln ”sveonernas konung” (rex Sueonum). Samtidigt har götarna börjat dyka upp.

Götarna förekommer ofta i titeln ”Svea och Göta konung”. Sven Tunberg har i en undersökning6) funnit att denna titel börjar sporadiskt uppträda under 1100-talet, för att bli en ordinarie beståndsdel av den svenska kungatiteln från och med Magnus Ladulås. Götarna sätts där som motsats till ”Sueones”. I fundationsbrevet för Uppsala ärkestift av år 1164 tituleras kungen ”rex Sweorum et Gothorum”. Jarlen Birger Brosa kallar sig i ett brev ”Sweorum ett Guttorum dux”. Kung Johan Sverkersson (1216-22) skriver till östgötarna i egenskap av ”Dei gratia Sveorum simul et eorundem rex Gothorum”. Detta språkbruk ger onekligen en misstanke om att man vid denna tid uppfattade ”sveoner” och götar som två skilda folk. Å andra sidan vågar vi kanske inte dra alltför långtgående slutsatser av titlar i brev. Dessa är ju ofta mest ord utan innehåll.

I en skrivelse som daterats 1165-81 klagar påven Alexander III över kyrkliga missförhållanden i Sverige; klagomålen är adresserade till ärkebiskopen i Uppsala och hans lydbiskopar ”både i Sverige och i Götaland” (tam in Suetia, quam in Gothia).7) Här får man verkligen ett intryck av att ”Suetia” är ett särskilt område som inte innefattar Götaland, särskilt som uttrycket återkommer på två ställen i texten. Emellertid är det ju tänkbart att påvens sätt att skriva blivit påverkat av att titeln Svea och göta konung brukar förekomma i brev. Detsamma skulle kunna vara fallet när han i ett annat brev talar om ”sveonernas, götarnas, danskarnas och norrmännens riken” (regna Sueonum, Gothorum, Danorum & Noruegiensium).8)

Hos tre danska krönikörer från 1100-talet finner vi att termen ”Sueones”/”Sueonia” alltmer trängs ut av ”Suetia”. ROSKILDEKRÖNIKAN, som daterats 1139-43, har den förra termen på två ställen och den senare på 5. Ingen klar skillnad finns mellan dem. De nämns antingen som motsats till danskar eller norrmän eller utan samband med annat folk. Götarna nämns aldrig. LEJREKRÖNIKAN från c:a 1170 har endast ”Suethia”, vilket förekommer på 8 ställen, antingen som motsats till danskarna eller utan samband med annat folk. Götarna nämns inte. SVEND AAGESENS korta Danmarkshistoria har endast termen ”Suetia”, ibland stavad ”Suecia”. Den förekommer på två ställen: dels som motsats till danskarna, dels som motsats till götarna. På det senare stället9) får vi ånyo en känsla av att ”Sverige” inte innefattar götarnas områden, ty där omtalas att kung Knut tagit med sig präster till Danmark, vilka sedan spred sig till ”Sverige, Götaland och Norge” (Swethiam, Gotiam atque Noruagiam).

HISTORIA NORVEGIAE, som antas ha skrivits av en norrman i slutet av 1100-talet, har ”Sueones”/”Sueonia” på 4 ställen, antingen som motsats till norrmännen eller utan samband med annat folk. ”Swethia” förekommer på 9 ställen: 4 gånger utan samband med annat folk, 4 gånger som motsats till norrmännen, 1 gång som motsats till götarna. Det sista stället10) ger återigen vid handen att ”Sverige” då inte hade samma innebörd som idag, ty där påstås att Norge i öster gränsar till ”Sverige och Götaland, Ångermanland och Jämtland” (Swethiam, Gautoniam, Angariam, Jamtoniam). Varken detta ställe i Historia Norvegiae eller det ovan citerade hos Svend Aagesen måste dock nödvändigtvis tolkas som att ”Suetia” är ett särskilt område i Sverige; båda citaten skulle kunna översättas ”Sverige, närmare bestämt Götaland”, ”Sverige, framför allt Götaland” e. dyl.

SAXO GRAMMATICUS har i sin danska historia från sent 1100-tal två olika sveatermer: dels ‘”Sueones”/”Sueonia” och dels ”Suetia” med ett motsvarande nationalitetsadjektiv ”Suetici”. Man frapperas i tabell 1 framför allt av hur sällan Saxo använder ”Sueones”/”Sueonia”: denna term som var den enda förekommande hos Rimbert och den klart vanligaste (66%) hos Adam, har hos Saxo blivit en undantagsföreteelse medan det s.a.s. normala sveabegreppet hos honom är ”Suetici/”Suetia” (77%).

Avspeglar denna förändring i latinsk terminologi, som tycks vara gemensam för alla latinska Sverigeskildrare, någon förändring i den svenska verkligheten under århundradena kring millennieskiftet? Man lockas onekligen att vidareutveckla Björn Ambrosianis förmodan att ”Sueones” är ett särskilt folkslag bosatt vid Mälaren, vari götarna icke ingår. I så fall ligger det nära till hands att förmoda att Rimbert uteslutande haft kontakt med dessa och inte med götarna (trots att Adam tvåhundra år senare fick för sig motsatsen), att ”Sueones” på Adams tid hade lånat sitt namn åt en större statsbildning ”Suedia”, och att det är detta större område (nu ibland stavat ”Suetia” e. dyl.) som står i centrum för 1100-talsförfattarnas intresse, medan de regionalt begränsade ”Sueones” trätt i bakgrunden. Detta skulle möjligen kunna förklara det faktum att Saxo använder sina båda sveatermer på ett ännu mer förvirrat och diffust sätt än Adam gjorde: ”svear” och ”svenskar” kan förmodas med tiden ha blivit alltmer synonyma begrepp, vilka endast sporadiskt skiljs åt och används i sina ursprungliga betydelser.

Detta är emellertid endast gissningar. Säkert framgår bara att Saxos terminologi är ytterst godtycklig och att man hos honom förgäves letar efter någon motsättning Svealand/Sverige eller hedniskt/kristet. Vi ser också i tabell 1 att götarna oftast står som motsats till ”Suetici”/”Suetia” (6 gånger) och endast undantagsvis (2 gånger) kontrasteras mot ”Sueones”/”Sueonia”. Detta förhållande antyder ju snarast att det är ”Suetici” som är ett lokalt begränsat folkslag.

Men låt oss gå igenom de åtta aktuella omnämnandena av svear och götar. Vi börjar med de 6 gånger då götar nämns som motsats till ”Suetici”/”Suetia”. I inledningen till Gesta Danorum säger Saxo att Norge i öst gränsar till ”Suetia” och Götaland, medan ”Suetia” har sin västgräns mot Norge samt mot syd och till stor del också mot öst vetter åt havet, samt att en mängd barbariska folkslag bor där detta hav upphör på östsidan.11) Här tycks ”Suetia” vara en benämning på Sverige som helhet, och orden ”och Götaland” kan möjligtvis tolkas som att Saxo visserligen inräknar Götaland i ”Suetia”, men vill framhäva att Götaland är det viktigaste svenska gränsområdet. På ett annat ställe12) omtalas att danskarna inte fruktar götarnas flock och inte räds för ränker från ”Suetici”. Detta behöver inte tolkas som att götar och ”Suetici” är två skilda folk. På ett tredje ställe i texten13) uppges några av Harald Hildetands krigare till sin härkomst vara ”Suetici eller götar”. Här kan vi börja ana att det rör sig om två olika folk, men uttrycket är tämligen diffust. På ett fjärde ställe14) får vi läsa om en ståthållare i Götaland vars dotter anser sig vara lika förnäm som dottern till ”Suetias” kung. Saxo tycks alltså inte föreställa sig att svenske kungen residerar i Götaland men götarna kan mycket väl ingå i ”Suetia”.

På de två återstående ställena talar Saxo emellertid uttryckligen om ett särskilt götarike som står i opposition till ”Suetici”/”Suetia”.

Först kommer en sagokung Alrek av ”Suetia” i krig med götakungen Gest Blinde,15) och längre fram16) blir dottern till en annan götakonung enleverad och bortgift med ”Suetias” kung. Dessa är mig veterligen de första säkra beläggen för ett götarike i någon bevarad källa. (Beowulfs rike, kap. 5.4, kan ju eventuellt vara ett juta- eller gutarike.) Saxos sagokungar uppträder långt före historisk tid, varför vi ingalunda behöver anta att något götarike verkligen existerat; däremot bevisar dessa båda sista ställen hos Saxo att författaren själv måste ha föreställt sig götarna och ”Suetici” som olika folk. Senast vid slutet av 1100–talet måste alltså denna föreställning ha slagit igenom: att svear och götar någon gång i förhistorisk tid varit tvenne folk med varsitt rike. Ingenting hindrar att den funnits redan i yttersta urtiden, men därom tiger källorna.

Låt oss nu granska de båda ställen där götarna uppträder som motsats till ”Sueones”/”Sueonia”. Dessa är mycket trovärdigare eftersom de finns i den senare, historiska delen av Gests Danorum. Det första stället17) handlar om en kardinal Nicolaus. Denne har utnämnt en ärkebiskop åt Norge och vill nu göra likadant i det östra grannlandet, men ”Sueones” och götar kan inte enas om person och residensstad, varför de får förbli underställda Lunds arkiepiskopat. Denna episod utspelade sig på Saxos egen tid. Kardinalen Nicolaus Breakspear, sedermera påven Hadrianus IV, kom sommaren 1152 som påvlig legat till Norge och fortsatte sedan till Linköping där man höll ett kyrkomöte rörande ärkesätets lokalisering. Svear och götar tycks alltså enligt Saxo bebo skilda delar av landet. Blott några årtionden senare upplyser Snorre (jfr. kap. 2.3) om att ”egentliga Svitiod” är ett område kring Mälaren. Detsamma säger Kristoffers landslag (kap. 5, inledning). Man har gissat på att götarna ville lägga ärkesätet i Linköping, där mötet troligen ägde rum, men att svearna fick det lagt i Gamla Uppsala.18)

Saxos andra redogörelse för götarnas förhållande till ”Sueones” är ännu mer belysande. Där berättar han nämligen att det är ”Sueones” som innehar rätten att välja ny kung i ”Suetia”, men att götarna vid ett tillfälle egenmäktigt själva tar sig denna rättighet, varefter ”Sueones” ogiltigförklarar kungavalet med hänvisning till att de inte tolererar att ett mindre ansett folkslag tillskansar sig denna företrädesrätt, som sedan gammal tid varit deras.19) Episoden ifråga utspelar sig under den danske kung Niels’ regeringstid, och det är dennes son Magnus Nielsen som av götarna valdes till kung, troligen 1130. Denna uppgift om Magnus Nielsen förekommer endast hos Saxo och kan möjligen vara oriktig, men den bevisar att författaren själv menade att ”Sueones” under förra halvan av hans eget århundrade ansåg sig ha en gammal hävdvunnen rätt att välja ny kung, och därför inte kunde acceptera att götarna tog ifrån dem denna.

Svear och götar är alltså två skilda folk hos Saxo. Götarna bor bl.a. i Linköping, svearna bl.a. i Gamla Uppsala. Inför dessa klara besked torde vi kunna ta lätt på att araben IDRISI tycks ha placerat Svealand vid Göta älv på sin virriga karta från ungefär samma tid (bilaga 1). Denna karta är verkligen gefundenes fressen för västgötaskolan, och den har självfallet inte undgått Verner Lindbloms uppmärksamhet,20) men den gör ett så uppenbart intryck av okunnighet om nordiska förhållanden (jfr. kap. 2.2) att den endast bevisar att man i Palermo 1154 hade hört talas om ett land kallat ”Z(u)weda”.

5.11 UPPSVEARNA.

Ända fram till hit har källorna alltså medgivit tolkningen att något särskilt sveafolk skilt från götarna aldrig har existerat. Hit men inte längre. Från 1100-talet finns otvetydiga belägg för att Saxo uppfattade svearna som en distinkt kategori av svenskar vilka skilde sig från götarna därutinnan att de sedan gammal tid innehade rätten att välja ny konung. Denna Saxos uppgift är i hög grad förtjänt av tilltro; den härrör ju från författarens egen tid, och denne hade nära anknytning till kungamakten i grannlandet Danmark varför han får förmodas vara väl insatt i bestämmelserna rörande svensk tronföljd. Saxo tycks även förknippa svear och götar med skilda delar av landet, ty de förespråkar olika plats för ärkesätet. Snorre placerar kort därefter svearna vid Mälaren.

Det blir då mycket svårt att ansluta sig till västgötaskolans grunduppfattning att ”svear” i äldre tid endast skulle betyda ”svenskar” och innefatta götarna. I så fall skulle sveanamnet ursprungligen ha omfattat hela Sverige, varefter det någon gång ganska långt före 1100-talet inskränkts till att syfta på Mälardalen, för att slutligen under medeltiden ånyo utvidgas till att bli en generell benämning på rikets invånare. Detta är naturligtvis möjligt, men under de källfattiga perioderna före 1100-talet är ju å andra sidan en mängd tolkningar möjliga, ehuru mer eller mindre sannolika.

Vi har dock inte riktigt besvarat vår inledande frågeställning rörande betydelsen av ordet ”sveær” i Äldre västgötalagens rättslösabalk. Om kungavalet under 1100-talet och långt dessförinnan avgjordes av Svealands invånare ensamma, behöver ju inte detsamma gälla drygt hundra år senare. De första århundradena efter millennieskiftet var ju en tid av stormiga strider om makten i vilka Götaland spelade en framträdande roll. Det var tolkningen av ordet ”sveær” i Äldre västgötalagen, icke sveafolkets existens, som år 1915 ifrågasattes av historikern Olof Söderkvist.1) Denne fann det föga antagligt att västgötarna under denna tid skulle ha skrivit in ett främmande folks rätt att för deras räkning förrätta kungaval, och föredrog att tolka rättslösabalkens stadgande som vårt äldsta belägg för principen om svenska folkets rätt att välja sin konung.

Hans främsta stöd i källorna för denna interpretation var det faktum att Svealands invånare faktiskt inte kallar sig själva för ”svear’”, utan för ”uppsvear”. Såväl Upplandslagens som Södermannalagens konungabalk har denna benämning. Ingen av svealagarna har några exempel på att ”svear’” används i betydelsen ”invånare i Svealand”.2)

Söderqvists tolkning har inte vunnit anslutning. Den bemöttes 1919 av Rolf Pipping. Denne hävdade att ett deklamatoriskt fastslående i princip av svenska folkets rätt att avsätta sina konungar i medeltidens Sverige vore en orimlighet. Han menade också att Söderqvists teori stupade på ett annat stadgande i Äldre Västgötalagen, nämligen i mandråpsbalken:

Dräper någon en svensk man eller en smålänning, en man från konungariket, som icke är västgöte (Dræpær maþar svænskan man ællær smælænskæn, innan konungsrikis man, eigh væstgötskan) etc.

Pipping menade att ”svensk man” här rimligen betyder ”uppsvensk” och står som motsats till smålänning och västgöte.3) Söderqvist hade hävdat att det stod i opposition till ”dansk” och ”norsk”, vilka folknamn förekommer längre fram i texten.4) Eftersom smålänningarna och västgötarna förekommer i samma mening förefaller dock Pippings tolkning vara den övervägande sannolika. Den torde också vara tämligen allmänt omfattad av dagens historiker. Söderqvists teori har däremot råkat smyga sig in i en fotnot till Grimbergs ”Svenska folkets underbara öden”, vilken spelar en inte oviktig roll i Verner Lindbloms försvar för västgötaskolans ståndpunkt i denna fråga.5)

Ett argument mot Söderqvists teori som däremot icke åberopas av Pipping, och som Söderqvist själv tycks ha varit okunnig om, är det förhållandet att termen ”uppsvear” förekommer även hos Snorre.

Saxo hade ett exempel på hur västgötarna försöker tillskansa sig rätten att ”taga” konung; Snorre har i Olav den heliges saga6) ett exempel på hur de vill ”vräka” honom. De tvistar med ett annat svenskt folkslag rörande rättigheten att störta den gemensamme kungen Olov Skötkonung. Detta andra folkslag benämns ”uppsvear’” (Upsvíarnir). Dessa hävdar att det är de som bör fatta eventuella beslut om att avsätta kungen, därför att det alltid varit så att allt vad ”uppsveahövdingarna” (Upsvía-hofðingar) stadfäst mellan sig, det har de andra landsmännen lytt: ”icke behöfde våre fäder taga råd af Vestgötarne i landets styrelse”.

Dessa ”uppsvear” kan omöjligen vara några andra än de ”Sueones” som Saxo förknippar med ärkesätet Uppsala. De bör också vara identiska med Upplandslagens och Södermannalagens uppsvear. Detta skulle ju stämma förträffligt med Snorres tidigare (kap. 2.3) citerade påstående att allt riket ”lutar” mot Tiundaland, vilket tillsammans med Södermanland, Västmanland/Fjädrundaland, Attundaland och ”Sjöland” bildar området ”själva Svitjod”, den viktigaste delen av det större begreppet ”Sveavälde”, vilket även innefattar götalandskapen och som tycks vara identiskt med det ”Sviariki” som nämns på ett ställe i Ynglingasagan.7)

Bl.a. Erland Hjärne har försökt förklara den sammansatta termen ”uppsvear” som en sent uppkommen avledning, ett förtydligande av det äldre ”svear”;8) den senare benämningen förmodas ursprungligen ha omfattat endast folken norr om Mälaren, men sedermera ha kommit att omfatta även sörmlänningarna, i förhållande till vilka upplänningarna kallades ”uppsvear”. Detta uttryck finns även belagt på latin: ”Sueci superiori” (1309), med ett motsvarande områdesnamn ”Suecia superior” (=*Uppsvealand). I två latinska urkunder från 1357 förklaras först att detta Suecia superior även kallas ”Ovanskogh”, och därefter förekommer uttrycket ”Vpplandom owanskoghae”; samtliga dessa termer bör alltså syfta på Uppland. Hjärne tänker sig att Uppland ursprungligen hetat Svealand och att Västmanland och Södermanland fått namn efter sitt läge i förhållande till detta område. När sedan svealandsbegreppet utvidgades till att omfatta hela Mälardalen, blev detta ursprungliga Svealand i förtydligande syfte kallat *Uppsvealand, för att slutligen förkortas till Uppland. Till stöd för dessa teorier åberopar Hjärne det faktum att begreppen ”uppländsk” och ”svensk” ofta förväxlas i medeltida källor, och alltså båda ursprungligen bör ha haft samma trånga betydelseomfång. Om dessa förklaringar stämmer – de är väl inte oomtvistade, men de har nyligen upprepats av Harry Ståhl9) – faller alla invändningar mot att identifiera Äldre västgötalagens ”svear” med Upplandslagens ”uppsvear”.

5.12 SVEAR OCH GÖTAR

Vi vet inte varför de gamla källorna delar upp våra förfäder i svear och götar. Äldre teorier om att det skulle röra sig om två skilda etniska element, vilka eventuellt invandrat vid skilda tidpunkter, torde idag inte ha många anhängare.1) Veterligen har Sverige alltid bebotts av ett och samma etniska element.

Götarna torde ha bott i Sverige lika länge som svearna, även om de senare råkat beläggas i skrift under första århundradet e.Kr. (jfr. kap. 5.2) medan götarna nämns först under följande sekel, i formen ”Goutai” av geografen Ptolemaios av Alexandria. På 500-talet nämner den östromerske historikern Prokopios ”Gautoi”. Även Jordanes (kap. 5.3) namnger tre folk som kan ha att göra med götarna. I många källor har man svårt att skilja mellan västgötar/östgötar och västgoter/östgoter. Dessa ansågs nämligen i äldre tid vara identiska, emedan goterna utvandrat från Skandinavien. Hur det verkligen förhåller sig därmed vet vi inte.2)

Lika lite vet vi på vad sätt svearna och götarna förenades i en gemensam stat och varför rätten att välja konung hamnade hos svearna i Mälardalen. Det kan ha skett genom krigiska konflikter, men källorna ger inget stöd för detta antagande. Knut Stjernas försök att belägga en erövring genom att kombinera skriftligt material med arkeologiskt (kap. 3.1) kan heller inte sägas ha bevisat att någon sådan förekommit. Det är väl också tveksamt om järnålderns bräckliga proto-stat verkligen kunnat hållas samman ifall den inte grundat sig på consensus utan på en ensidig erövring.

Man kan tänka sig att Mälardalen kommit att spela en ledande roll i rikspolitiken tack vare en större folkmängd än den som fanns i andra landsdelar. Erik Lönnroth menar sig ur kyrkliga räkenskaper från 1300-talets början kunna utläsa att Uppland varit Uppsveriges starkt dominerande huvudbygd omkring år 1300, särskilt dess södra delar; även i förhållande till Götaland ska Uppland ha framstått som det ledande landskapet vid denna tid, vilket dessutom väl överensstämmer med kända förhistoriska bebyggelseförhållanden.3) Också från arkeologiskt håll har försök gjorts att beräkna Sveriges folkmängd i äldre tid. Åke Hyenstrand har genom jämförande sammanräkningar av antalet bevarade gravar kommit fram till att Mälardalens folkmängd bör ha varit helt dominerande i förhållande till andra lanskaps under första årtusendet e.Kr.4) Klas-Göran Selinge har kommit fram till att Mälardalen, även om man beaktar bortodlingsfrekvens och andra osäkerhetsfaktorer, bör ha haft en klart större folkmängd än Västergötland under yngre järnåldern.5) Jag är inte kompetent att bedöma hållbarheten i dessa resonemang, varför jag nöjer mig med att omnämna dem.

Man kan väl också tänka sig att kungainstitutionen helt enkelt saknades hos götarna – vi har ju inga pålitliga belägg för att något götarnas kungarike existerat. I så fall kan det ha upplevts som naturligt att svearna fick sköta nomineringen av kungarna i de båda folkens gemensamma rike.

Inte heller kan vi med visshet säga att svearna alltid bott vid Mälaren. Källorna före 1100-talet ger inga klara belägg för detta, och språkforskarnas teorier om att ett ursprungligt *Svealand blivit *Uppsvealand som i sin tur blivit Uppland, måste förbli just teorier. Å andra sidan finns det inget annat svenskt område som har bättre grundade anspråk på sveanamnet än vad Mälardalen har. Dess invånare har ju åtminstone sedan 1100-talet bevisligen kallats svear, vilket namn använts som motsats till götarna. Den enda svenska runsten som innehåller sveanamnet har hittats i Södermanland, och en dansk runsten innehållande samma benämning är ristad i typisk uppländsk stil; båda har daterats till 1000-talet. Vid denna tid har den etnologiskt och geografiskt intresserade Adam av Bremen inte bevarat några traditioner om att vare sig ”Sueones” eller ”Suedii” bytt vistelseort.

Det är alltså tänkbart att svearna i förhistorisk tid bott på annan ort, men inga hållbara bevis för detta har presenterats. När svearna någorlunda tydligt träder fram i historien bor de vid Mälaren. Det var denna specialkategori av svenskar som hade rätt att ”taga” och ”vräka” konung för västgötarnas räkning.

 

6. Uppsala och den tidiga svenska kungamakten

Vi har alltså funnit att den hedniska svenska kungamakten är knuten till en ort kallad Uppsala. Denna är av allt att döma identisk med byn Gamla Uppsala. Denna by ligger i Mälardalen som befolkades av ett särskilt folk kallat svearna. Det var svearna som innehade rätten att välja kung, vilket människorna i övriga landet normalt tycks ha accepterat. Människorna i övriga landet tycks i vissa källor ingå i begreppet ”svear”. Namnet Sverige betyder svearnas rike. Allt detta tyder på att svearnas Uppsala har ett eller annat att göra med kungamaktens uppkomst i vårt land.

Vi ska i detta avslutande kapitel försöka föreställa oss hur den stat kan ha sett ut där hednatidens Uppsalakonungar regerade, samt vad bondbyn Gamla Uppsala kan ha fyllt för funktion som gjorde att kungarna blev så starkt förknippade med den. Stark betoning måste läggas på ordet ”försöka’’, ty det torde knappast kunna bli tal om annat än en diskussion kring olika teorier.

Hittills har vi hållit oss till en strängt kronologisk genomgång av det relevanta källmaterialet. I detta kapitel torde det dock vara lämpligare att börja bakifrån och arbeta sig från de historiskt någorlunda väldokumenterade perioderna till de avlägsnaste och dunkla. Att göra sig en föreställning om hednatidens Sverige innebär nämligen till stor del en övning i att ”tänka bort” en lång rad anakronismer. Hela den moderna statsapparaten måste tänkas bort, och dessutom även den medeltida.1)

Vi kan börja med huvudstadsbegreppet. Vi har ovan sett att källorna lämnar utrymme för tanken att Gamla Uppsala varit huvudstad i ett hednatima Svearike. Snorre kallar ynglingakungarnas Uppsala för ”hofuðstað” och Saxo kallar det för ”urbs” (kap. 2.3). Ska vi inte ge nationalromantiken fria tyglar och tänka oss den gamle kung Aun residerande i sin kungaborg, enväldigt styrande över ett uråldrigt Sveavälde som varit en mäktig enhetlig stat allra minst sedan Tacitus’ dagar?

Nu fanns det emellertid inga huvudstäder ens nere på kontinenten under 500-talet. Huvudstadsbegreppet kan möjligtvis ha funnits i form av ett bleknat minne av antikens Rom, men romerska rikets stolta förflutna var inte nödvändigtvis bekant för Aun den gamle. Hela medeltiden igenom är städerna handelszoner vilka står tämligen självständiga gentemot kungamakten och inte sällan betraktas med viss misstro av denna. Det är först under renässansen som furstarna etablerar sig i en huvudstad, varefter denna får sin betydelse inte främst genom handel, utan genom att hovet har sitt säte där. I Sverige skedde detta genom att Stockholm blev Gustav Vasas huvudstad.

Likaså är Auns kungaborg anakronistisk. Medeltidens typiska borgväsende, varigenom kungen kunde behärska landet med feodalherrarnas hjälp, saknades helt i Norden före 1100-talet.2)

Tanken på en enhetsstat skär sig slutligen mot det faktum att våra äldsta svenska urkunder ger en bild av ett kungarike med tämligen inskränkta befogenheter. Kungarna ambulerade och tycks inte ha kunnat finna någon särskild ort varifrån riket effektivt kunde behärskas.3)

Det kan därför vara nyttigt att börja med att studera hur kungamakten såg ut under den senare medeltiden och studera vilka förändringar den undergår allteftersom vi rör oss längre bakåt i tiden. Jag ska nedan försöka mig på en beskrivning av 1300-talets kungar och deras befogenheter, främst med utgångspunkt i det medeltida lagmaterialet. Därefter följer en studie av kungamakten under brytningstiden mellan hedniskt och kristet under 1000-talet och 800-talet, främst grundad på Adam av Bremen och Rimbert. Därefter ska till sist göras ett försök att rekonstruera den rent hedniska kungamakten och dess förhållande till Gamla Uppsala.

6.1 KUNGAMAKTEN UNDER 1300-TALET

Monarkerna på 1300-talet var borgkonungar. Redan Knut Eriksson under 1100-talets sista fjärdedel hade börjat anlägga en rad så kallade kastaler, t.ex. i Stockholm (Tre Kronor), Kalmar och Borgholm. Dessa spaningsplatser utvidgades snart till riktiga borgar med bostadshus och ringmur, såsom den äldsta kungaborgen på Visingsö. Sydvästsverige hade tidigt fästena Lödöse och Gälakvist. Under Birger Jarl tillkom förmodligen de permanenta kronofästena i Stockholm, Nyköping, Örebro och Jönköping. Till Magnus Birgerssons tid kan vi sannolikt datera borgarna i Kalmar, Borgholm, Åbo och möjligen Tavastehus. Viborgfästet tillkom under Birger Magnussons omyndighetstid, medan Stäkeborg eventuellt tillkom i 1200-talets början. Vissa av dessa borgar existerade troligen inte särskilt länge, men vi får likväl onekligen bilden av en relativt stark kungamakt. Ty i vårt land var det, till skillnad mot förhållandena i många andra länder, främst kronan och inte andliga och världsliga stormän som byggde borgar.1)

Källmaterialet är tämligen gynnsamt för en studie av kungamakten under 1300-talets förra hälft. Från ungefär denna tid har vi nämligen bevarade en rad lagar: dels rikslagar och dels landskapslagar från bl.a. Väster- och Östergötland, Södermanland, Västmanland, Uppland, Dalarna och Hälsingland. Dessa är samtida dokument som reglerar bl.a. kungarnas förhållande till folket.

Tyvärr vet vi just ingenting om hur de tillämpades, varför vi måste vara försiktiga med att dra alltför långtgående slutsatser av dem. Vi bör erinra oss att den nutida juristen i stort sett saknar möjlighet att förstå en lagtext utan att också känna till de rättsfall där lagrummet åberopats. (I 1950-talets Sverige var det t.ex. hur lätt som helst för en författare att såra sedligheten, medan det under 70-talet blivit närmast omöjligt; ändå var lagstiftningen densamma, endast praxis hade förändrats.) En av rättshistorikernas klassiska frågor är huruvida man verkligen stiftade lagar under medeltiden eller blott kodifierade hävdvunna rättsregler, m.a.o. huruvida lagarna beskriver hur det var i medeltidens Sverige eller hur lagstiftarna ville att det skulle vara.

Låt oss emellertid, med denna reservation i minnet, försöka rekonstruera 1300-talets kungamakt med utgångspunkt i medeltidslagarna. Lagarna nämner kungen i sju olika sammanhang, såsom framgår av tabell 3:

  1. Ordet ”konungen” uppträder i texten utan att kungen själv alls beskrivs till vare sig befogenheter eller skyldigheter. Det står då nästan alltid i genitiv: ”konungens länsman”, ”konungens edsöre” o. dyl.
  2. Kungen tillerkänns rätt till en andel i böter som delvis ska gå till målsäganden, kyrkan eller lokala myndigheter.
  3. Kungen tillerkänns rätt att för vissa brott kräva in böter vilka han inte behöver dela med någon annan.
  4. Kungen tillerkänns rätt att personligen utöva vissa juridiska funktioner.
  5. Kungen tillerkänns arvsrätt efter vissa avlidna.
  6. Det påpekas att utkrävda böter icke ska gå till kungen.
  7. Det påpekas att kungen har vissa skyldigheter.

Vi kan misstänka att kungen hade en starkare ställning i samhället ifall han ofta omnämns i lagtexten än om han endast dyker upp sporadiskt; likaså bör han ha varit starkare ifall han utövade många personliga befogenheter än om han mest kasserade in andelar i de böter som lokala makthavare dömde ut.

Låt oss titta närmare på de enskilda lagarna och se vad för sorts kung som visar sig.

Kungen på riksplanet

MAGNUS ERIKSSONS LANDSLAG tillkom i mitten av 1300-talet som ett första försök att införa enhetliga rättsregler över hela svenska landsbygden. Vid ungefär samma tid kom en motsvarande lag för rikets alla städer. Trots dessa nya rikslagar fortsatte man emellertid ofta att tillämpa de äldre landskapslagarna medeltiden igenom.2)

Som framgår av tabell 3, omnämns kungen här betydligt oftare än i landskapslagarna: 250 gånger, varav 115 omnämnanden finns i konungabalken. Denna beskriver en enad stat, ”konungariket Sverige, som innesluter i sig sju biskopsdömen och nio lagmansdömen” (I); där ska härska en enda konung (II) och alla invånare ska visa honom lydnad, ”särskilt för att värja riket vid dess landamären” (III): krigstjänstskyldighet beskrivs, liksom straffen för att hålla sig undan eller desertera (XV-XIV). Kungen omger sig med frälset och riddarna, vars skyldigheter finns ingående reglerade (XI-XIV, XIX-XXI).

De olika landskapens lagmän ska svära ed inför kungen sedan denne svurit inför Gud (VI). Kungen tillsätter själv sitt råd (IX) och kan beivra en rad brott (XXIV-XXVIII, XXXII). Edsöresbalken behandlar vissa svåra brott som kungen svurit att beivra; straffet för dessa är fredlöshet över hela riket, s.k. biltoghet, men kungen har möjlighet att ”ge fred” åt en biltog (XXVII). Det rör sig oftast om fridsbrott; kungamakten står alltså som garant för säkerhet till liv och lem. ”Dråpamålsbalken I”, vilken handlar om uppsåtliga dråp, tillerkänner kungen rätt att såväl väcka åtal mot dråparen (XXXVII) som att ge honom fred (XIII, XV). Rättegångsbalken ger kungen ytterligare en rad av juridiska befogenheter: han utser ny lagman genom att välja en av tre föreslagna kandidater (I), han konfiskerar mutor (III), han kan ”utleta sanningen” sedan någon gått ed (XIV, XXXII), han kan sammankalla häradsnämnder (XXX), han kan upphäva alla falska domar (XXXVIII), han håller räfst och sitter domare (XXXIX).

Han är emellertid vald och kan inte ärva kungamakten; han väljs av lagmännen på Mora ting, där Upplands lagman enligt konungabalken ska ha första rösten (IV). Helst bör han vigas och krönas i Uppsala; dessa ceremonier ska nämligen förrättas av ärkebiskopen, vilken ju residerar där (VIII). Från Uppsala utgår också den obligatoriska eriksgatan genom Uppland, Södermanland, Östergötland, Småland, Västergötland och Västmanland – under vilken han i varje lagsaga ska lova att hålla vad han svurit vid kungavalet (VII). Han är hänvisad till att leva av kronogodsen Uppsala öd (V) och han får inte styra riket med hjälp av utlänningar (V). Jordabalken tillägger att vissa brev från kung, lagman och häradshövding måste skrivas på svenska (XXII).

Trots vissa inskränkningar i befogenheterna framstår monarken i Magnus Erikssons landslag som en tämligen stark regent. Lierad med kyrkan står han på toppen av en maktpyramid; stormännen ska göra krigstjänst åt honom, folket ska visa lydnad, landskapens lagmän ska svära ed åt honom och han kan lägga sig i deras rättskipning.

Eftersom man emellertid på många håll fortsatte att tillämpa landskapslagarna – bevarade från ungefär samma tid, men ålderdomligare till innehållet – även efter landslagens tillkomst, kanske ovanstående bestämmelser inte säger så mycket om kungens verklighet på 1300-talet. Låt oss därför se på de lokala stadgandena rörande kungamakten.

Kungen i norra Sverige

Norr om Uppland fanns inga borgar. Inte heller gick eriksgatan genom dessa områden. De är emellertid bebodda ända sedan stenåldern och hade egna medeltidslagar, DALALAGEN och HÄLSINGELAGEN, vilka i nuvarande form härstammar från ungefär samma tid som landslagen. Hälsingelagen gällde även i Gästrikland, Medelpad och Ångermanland.

Dessa lagar kontrasterar onekligen mot landslagen. Kungen har här inga som helst befogenheter i rättskipningen, frånsett en bestämmelse i Dalalagens rättegångsbalk (VI) som ger honom rätt att utkräva pant av den som inte utgör utskylder till honom. Kyrkobalkarna drar ibland in kungen som medlare mellan allmogen och kyrkan, men denna befogenhet torde inte ha varit honom till någon större nytta. Dalalagens edsöresbalk säger endast att kungen på den förfördelades begäran kan ”ge fred” åt en biltog (VI). Dalalagen saknar f.ö. konungsbalk. Hälsingelagen har en, vilken mest omnämner kungen utan att ge honom befogenheter. Han har dock rätt till skatt och kan bjuda ut ledung (VII); även ledungen är vid denna tid i praktiken en stående skatt. Både konungabalken (XI) och kyrkobalken (II) nämner att vissa gårdar tillhör Uppsala öd. Kungabalkens strängaste föreskrift till hälsingarna gäller dock skyldigheten att hålla väg genom snön och hålla skjutsning (XI): ”Huru många hästar som än tarvas för att forsla konungens skatt, skall ingen hava rätt att vägra dem”. Väghållning tycks överhuvudtaget vara kungamaktens stora intresse uppe i norr. Dalalagens byggningabalk (XVIII) och Hälsingelagens byalagsbalk (XVIII) påminner båda om att broarna måste underhållas ordentligt; i det motsatta fallet är kungen målsägande ifall ingen annan finns som lidit skada genom försummelsen.

Både dalkarlarna och Hälsingarna tycks ha fått sköta sina angelägenheter själva medan kungamakten mest intresserade sig för skatt och bötesinkomster. Väghållningsbestämmel­serna var väl en förutsättning för att kungen inte helt skulle tappa kontrollen över Nordsverige.

Kungen i Götalandskapen

I Götaland fanns tidigt en mängd borgar. Sveriges i särklass äldsta kungaborg låg på Visingsö mitt emellan Västergötland och Östergötland. Den hade uppförts i mitten av 1100-talet som ett försök att finna en central punkt i landet varifrån både Mälardalen och Götaland kunde behärskas. Den tycks dock ha rivits efter Nyköpings gästabud 1317. Samma öde tycks ha drabbat det västgötska fästet Gälakvist och det östgötska Stäkeborg. Andra 1200-talsborgar fanns i Lödöse, Kalmar och Borgholm. Jönköping hade ett kortlivat fäste som tycks ha försvunnit i 1300-talets början. I slutet av 1200-talet hade man uppfört de västgötska borgarna Axvall, Ymseborg och Årnäs.

De båda Götalandskapen spelade en mycket viktig roll under 1100-talets tronstrider mellan erikska och sverkerska ätten. Det är därför inte överraskande att kungens eriksgata måste passera såväl Västergötland som Östergötland.

YNGRE VÄSTGÖTALAGEN, bevarad från samma tid som de hittills behandlade lagarna, omtalar kungen något oftare än de nordsvenska lagarna. Han har dock ungefär lika många skyldigheter som rättigheter. Kvarnbalken (VIII) förbjuder honom att bortförläna gods som ingår i Upsala öd, giftermålsbalken (I) lägger sig i hur brudgåvan ska se ut om han äktar en utländsk kvinna, jordabalken (XIII) säger att ”biskopen har vitsord före konungen, och länderman före biskopen, och bonde före dem alla”. Avdelningen ”Urbotamål” behandlar edsöresbrotten, men nämner endast att kungen, liksom i Dalarna, kan på den förfördelades begäran lösa en biltog från fredlösheten; han kasserar då också in böter för detta (I). Jordabalken ger kungen rätt att återta ett löfte om att bortförläna jord (XII). Lagens Additamenta, d.v.s. senare tillägg, ger honom rätt att konfiskera mutor (I).

Kungen nämns annars mest i samband med eriksgatan. Rättslösabalken (I) påminner om att kungen är vald och att svearna innehar rätten att både ‘‘taga” och ”vräka” honom. Västgötarna ska föra honom till ”Alla götars ting” där han får svära att hålla lagen i landskapet, varefter lagmannen dömer honom till kung; i samband härmed ska kungen benåda tre män som begått lindrigare brott. Vidare (II) ska han uppmana västgötarna att utse biskop, varefter han överräcker stav och guldring åt den valde. Slutligen (III) är kungen ordförande på tinget när lagman ska väljas.

Västgötarna verkar ha haft mycket fler personliga kontakter med kungen än dalkarlarna och hälsingarna. Åtminstone i samband med kunga-, biskops- och lagmansval förutsätts han komma till Västergötland och medverka på tinget. Han tycks å andra sidan inte ha någon särdeles stark ställning i Västergötland. Västgötarna har i lagen inskrivit även kungens skyldigheter, vilket inte dalkarlarna och hälsingarna gjort.

Beträffande Västergötland har vi den unika möjligheten att pröva huruvida kunga­makten var starkare där ett drygt århundrade tidigare. ÄLDRE VÄSTGÖTALAGEN tyder närmast på att så icke var fallet. Den ger inte kungen några befogenheter som saknas i den yngre lagen. Tvärtom bortfaller här rätten att medverka vid val av ny lag­man. Äldre västgötalagen har istället föreskriften att ”konungen skall nämnd inför sig sätta och likaså lagmannen på tinget” (rättslösabalken III). Likaså saknas motsvarighet till Yngre västgötalagens rätt att återta förlänad jord. Slutligen är den äldre lagens s.k. konungsbalk egentligen en gränsläggningstraktat (jfr. kap 2.3) som säger oss föga om kungens rättsliga ställning i Västergötland.

Överhuvudtaget tycks kungen ha spelat en underordnad roll i det tidiga 1200-talets Västergötland och senare i Yngre västgötalagens 1300-talssamhälle ha framflyttat sina positioner något. Båda västgötalagarna ger dock intrycket av att den verkliga makten finns hos de lokala makthavarna, mot vilka kungen har små möjligheter att hävda sig.3)

ÖSTGÖTALAGEN har i nuvarande form daterats till c:a år 1300. Här nämns kungen oftare än i någon annan landskapslag: 192 gånger, varav dock 110 omnämnanden saknar närmare beskrivning av kungens rättigheter eller skyldigheter. Osedvanligt ofta, 14 gånger, påpekas vidare att kungen inte ska få några böter.

Jordabalken (II) säger att det liksom i Västergötland är bonden som har vitsord när han tvistar med kungen om fast egendom.

Kyrkobalken ger kungen några befogenheter som torde sakna praktisk betydelse för honom. I edsöresbalken (X) återkommer den sedvanliga bestämmelsen om kungens rätt att ”ge fred” åt en biltog, men här tilläggs att denna funktion även kan fyllas av en ställföreträdare. Likaså kan kungen ersättas av lagmannen i mål rörande försummat underhåll av bro (rättegångsbalken IV) och då tillstånd ska utfärdas till att frillobarn ska få ärva (ärvdabalken IV); detsamma gäller då fränderna far till ting och klagar över att en änka ämnar gifta om sig med en ekonomiskt oansvarig (giftermålsbalken XIX). Dråpsbalken medger liksom i Västergötland att kungen under sin eriksgata benådar tre män (V). Det tilläggs i detta sammanhang att den som dräper medan kungen befinner sig i Östergötland, och som dessutom visste att han skulle komma, ska betala högre böter än andra dråpare (XV). Denna sista bestämmelse upprepas i vådamålsbalken (XXI). Byggningabalken tillerkänner kungen rätt till vissa skatter (XXVIII) och till två tredjedelar av upphittat gods som ingen törs kännas vid (XXVII). Den stadgar också (XV) att ”det skall finnas tingsväg och folkväg, karls väg och konungs väg”, och vidare (V): ”rider konungen den vägen och fördärvas hans kläder, då skall häradet gottgöra detta och därtill böta tolv marker; detta är konungens hedersbot”. Slutligen stadgas (VIII) att när byggnader uppförts på otillåtet sätt ska kungen utse folk att riva ner dessa; denna funktion kan dock även fyllas av lagmannen (VIII).

Kungen omnämns visserligen ofta i östgötalagen, men flertalet av de befogenheter han tilldelas kan även utföras av någon annan, oftast lagmannen. Han saknar bemyndigande att ingripa mot de lokala herremännen. Inte heller kan han påverka tingets sammansättning; han tycks tvärtom ha en svag ställning där, åtminstone i tvistemål rörande fast egendom. Det är något förbryllande att en kung omnämns så ofta i en lag som ger honom så liten makt. Man kan spekulera över ifall han tidigare haft en rad befogenheter som sedan usurperats av lokala makthavare, eller om de många omnämnandena kan vara tillfogade i sen tid som en tom artighet mot en tidigare svag kungamakt vilken under 1300-talet börjat göra sig gällande i Östergötland.4)

Kungen i Mälardalen

Till Mälardalen kom kungaborgarna senare än till Götaland, och de var också under 1300-talet mycket fåtaligare där. Stockholmshus och Nyköpingshus brukar hänföras till Birger jarls byggnationsperiod under senare 1200-talet. Den sistnämnda borgen revs efter Nyköpings gästabud 1317, för att återuppföras först under 1300-talets senare del. I Östra Aros ska enligt vissa undersökningar en 1200-talsborg ha legat på platsen för nuvarande domkyrkan; denna har dock veterligen aldrig spelat någon politisk eller administrativ roll. Örebrohus finns inte belagt i källmaterialet förrän på 1300-talet, men torde vara avsevärt äldre, möjligen från Birger jarls tid.

Eriksgatan utgår från Mälardalen och passerar genom dess tre landskap, Västmanland, Södermanland och Uppland.

VÄSTMANNALAGEN är bevarad i manuskript från 1300-talets förra hälft. Kungen omtalas relativt ofta, 90 gånger; ungefär hälften av dessa belägg är tämligen intetsägande, resten är idel rättigheter.

Kyrkobalken innehåller några bestämmelser som inte torde ha någon betydelse för kungamaktens ställning i landskapet. Konungabalken (VI) har den sedvanliga bestämmelsen om biltogs möjlighet att ”få fred” av kungen. Den ger vidare (VII) kungen rätt att vistas utrikes så länge han vill, samt specificerar hans rätt att bjuda ut ledung och hans därmed sammanhängande rätt till utgärder; bl.a. ska han ha fyra nöt av varje hundare. Rätten att bjuda ut ledung upprepas i rättegångsbalken (XXIV) och manhelgdsbalken (X). I den sistnämnda finns också bestämmelser rörande kungabesök i Västmanland: ”då skall det lysas och friden gälla sju dygn förut och sju dygn efteråt” (XXIV). Liksom i andra lagar är kungen målsägande då broar på allmän väg inte hållits i farbart skick; han kan då utkräva böter från västmanlänningarna (byggningabalken XXIII). Västmannalagen innehåller också några ganska långtgående rättigheter för kungen, vilka vi inte sett motsvarighet till i hittills genomgångna lagar. Rättegångsbalken antyder närvaron av ett riddarväsende i landskapet (XIV), och konungen tycks ha befogenhet att tillrättavisa dessa lokala potentater. Köpmålabalken förbjuder herrar, liksom även länsmän, att pålägga bönderna skyldighet att underhålla deras hästar; överträdelse får till följd att kungen konfiskerar hästarna (XIII). Likaledes kan han spela en mycket viktig roll på tinget. Rättegångsbalken tillåter honom att sätta nyvalda domare ”dom i händer” (I), åtalade kan vädja till kungen (XIV), kungen ska pröva sanningen och han har möjlighet att upphäva alla falska och orätta domar (XIX).

Västmannalagen ger kungen många rättigheter men talar inte om några motsvarande skyldigheter för honom. Han torde ha varit personligen närvarande vid tingen, men bestämmelsen om frid sju dygn före och sju dygn efter hans ankomst inger misstanken att han nog inte brukade residera i Västmanland. Hans maktbefogenheter riktar sig även mot landskapets lokala herrar och ämbetsmän, vilket inte varit fallet i de hittills behandlade landskapslagarna.

SÖDERMANNALAGEN har i sin nuvarande utformning daterats till 1325 och är alltså ungefär lika gammal som Västmannalagen. Den omnämner kungen avsevärt mycket oftare: 161 gånger, varav ungefär hälften är intetsägande omnämnanden. Skyldigheter omtalas visserligen osedvanligt ofta, 17 gånger, men dessa förekommer endast i samband med kungaval och eriksgata, vilka finns utförligt reglerade.

Konungabalken (I) konstaterar att ”de tre folklanden, det är Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland, skola med allt Svearikes råd på Mora först taga konung”. Vid Uppsala ska han dömas till konung – först av Upplands lagman, därefter av södermännens och östgötarnas, och sedan i tur och ordning av Tiohärads, västgötarnas, värmlänningarnas, närkingarnas och västmännens lagmän – till att ”råda över landen och styra riket, att styrka lag och hålla fred”. Kungainstalleringen tillgår ungefär som i Magnus Erikssons landslag, men ingenting nämns om att lagmännen ska svära ed åt kungen, och inte heller förekommer rekommendationen att ärkebiskopen bör viga och kröna kungen i Uppsala.

De tillägg (”Additamenta”) som fogats till Södermannalagen har en något annan ton än den egentliga lagtexten. De är en modifierad version av konungabalken, med ändringar som påminner om landslagen; de är f.ö. också signerade av Magnus Eriksson. Här omnämns att den nye kungen ska vigas av ärkebiskopen, helst i Uppsala. Likaså sägs att allmoge och lagmän ska avlägga ed till kungen. Allmogen ska vidare utgöra alla sina årliga utskylder till sin konung ”godvilligt och utan tredska”. Det nämns också att utlänningar inte får ingå i kungens råd eller råda över Uppsala öd, varav kungen ska leva. Kungen är i dessa Additamenta skildrad ur centralmaktens perspektiv, inte landskapets.

I den övriga egentliga lagtexten uppräknas idel rättigheter för kungen. Giftermålsbalken definierar kungens länsmans rätt att ålägga södermännen skötsel av broar (XXIV). Manhelgdsbalken (XXVI) och rättegångsbalken (XI) ger honom rätt att utbjuda ledung; Additamenta tillägger att han i samband härmed kan utkräva en obegränsad mängd fläsk och smör. Enligt tjuvabalken får han konfiskera fynd som ingen gör anspråk på (XV). Köpmålabalken och rättegångsbalken ger kungen en osedvanligt stark ställning. Den förstnämnda bemyndigar honom att konfiskera varorna ifall ett köp inte har gått rätt till (VI, VII). Vidare sägs att den som stulit av böndernas gods ska infångas och föras inför kungen (XI). Liksom i Yngre västgötalagen kan kungen konfiskera mutor (XII). Herremännen förbjuds att påbjuda gengärd i de län som de fått av kungen; vidare får de, liksom i Västmanland, sina hästar konfiskerade av kungen ifall de pålägger hundarets bönder att utfodra dessa (XIII). Enligt rättegångsbalken kan kungen, liksom i Västmanland, sätta en nyvald domare ”dom i händer”; det tilläggs att även en av kungen bemyndigad person kan göra detta (I). Vidare anses ett bud om inställelse hos kungen böra gå före en samtidig instämning till tinget (IV). Man kan också vädja till kungen efter att lagmannen fällt en dom (VIII).

I Södermannalagen lägger sig kungen i folkets dagliga liv mycket mer än vad han gör i de hittills behandlade landskapslagarna. Detta gäller även om vi bortser från de senare Additamenta. Bestämmelsen om att tjuvar ska ställas inför kungen förutsätter en personligen närvarande monark. Liksom i västmannalagen, och i ännu högre grad än där, tillåter kungens befogenheter honom att fungera som motvikt till de lokala herremännens makt. Bestämmelsen om att lägga sig i ett privat köpeavtal saknar också motsvarighet i ovan genomgångna landskapslagar.

UPPLANDSLAGEN är daterad till åren strax före 1296 och skulle alltså vara ungefär samtida med Östgötalagen. Kungen omnämns här mycket mer sparsamt än i denna: 90 gånger, varav 53 omnämnanden saknar närmare beskrivning av hans rättigheter och skyldigheter.

Konungabalkens (I) bestämmelser om kungavalet överensstämmer i stort med vad som står i Södermannalagens konungabalk. Dock nämner Upplandslagen ingenting om att ”allt Svearikes råd” medverkar när de tre folklanden ska ”taga” konung, och inte heller att detta ska ske ”på Mora”. Värmlänningarnas lagman är heller inte med i raden av lagmän som ”dömer” kungen till sitt ämbete.

Konungabalken innehåller också den vanliga bestämmelsen om att en biltog kan ”få fred” av kungen (IX). Kungen får också vistas utrikes så länge han vill, samt har rätt att utbjuda ledung (XI). Ledungsrätten upprepas i manhelgdsbalken (XI) och rättegångsbalken (XIV). Men han har också mer anmärkningsvärda befogenheter i Uppland. Konungabalken stadgar att i Roden måste alla lämna hamnplats för kungen eller för dennes representant (XI). Manhelgdsbalken nämner att han kan väcka åtal för dråp (XVII). Köpmålabalken ger honom befogenhet att konfiskera hästarna för lokala herrar och länsmän som ålagt upplandsbönderna att underhålla dessa (X). Rättegångsbalken ger slutligen kungen en rad befogenheter på tinget. Han sätter nyvalda domare ”dom i händer” (I), han dömer huruvida en ed är giltig eller ej (VI), han kan pröva domar sedan man vädjat till honom (X). I Roslagen kan man vädja till endera kungens eller hertigens dom (XIII).

I likhet med Västmannalagen och Södermannalagen ger Upplandslagen kungen befogenhet att påverka tinget och att beskära de lokala herrarnas makt. Vi kan därför misstänka att kungen relativt ofta befinner sig i Västmanland, Södermanland och Uppland, och utövar sina värdefulla befogenheter i dessa landskap.

Magnus Erikssons landslag beskriver en relativt start centralmakt, men den avspeglar möjligen snarare kungligt önsketänkande än 1300-talets verklighet. Landskapslagarna ger snarare bilden av en löst sammanhållen landskapsfederation där kungen var olika stark i olika områden: starkast i Mälardalen, tämligen svag i Nordsverige.

Vår allra äldsta lag, Äldre västgötalagen, torde härstamma från början av 1200-talet då borgbyggandet ännu inte hade fått sitt genombrott. På den tiden fanns i bästa fall enklare kastaler, varför kungamakten bör ha varit ännu svagare. Äldre västgötalagen har också dokumenterat ett samhälle dominerat av lokala stormän som har föga med kungen att skaffa. Möjligen ger den dock inte någon rättvisande bild av den tidens ”kastalkungar’’ eftersom Västergötland helt tydligt låg i kungamaktens periferi: även i 1300-talets yngre västgötalag tycks ju kungen ha varit mindre betydelsefull än i Västmanlands, Södermanlands och Upplands äldre lagar.

6.2 KUNGAMAKTEN UNDER 1000-TALET

Kungaborgarna under 1300-talet kunde skydda kungarna mot yttre fiender, men torde i minst lika hög grad ha tjänat till att behärska det egna folket. De äldre kastalerna torde endast ha dugt som försvar mot främmande angripare. Nu måste vi emellertid tänka bort bådadera, ty under 1000-talet fanns endast primitiva fornborgar. Arkeologerna anser sig veta att dessa användes flitigt vid denna tid. Man har diskuterat möjligheten av att fornborgarna kunde ha tillkommit genom samfällda företag omfattande mer än en gård – alltså en primitiv statsmakt – men under senare tid har det ansetts troligare att de helt enkelt är befästa gårdar. Andra, avsides belägna, torde ha varit tillflyktsborgar. Åter andra tycks ha anlagts för att behärska vissa viktiga farleder. Fornborgarna tyder snarare på ett splittrat stormannavälde där olika områden fick reda sig själva än på någon mera utvecklad statmakt.1)

Curt Weibull2) föreställer sig 1000-talets Sverige som ett ödemarksland vars olika delar endast sammanbands av primitiva gång- och ridstigar, icke farbara med vagn, varför de stora färdevägarna följde vattnet. I början av 800-talet hade inget enda stadsliknande samhälle funnits; hundra år senare känner vi till två eller tre – Skara, Sigtuna och möjligen Södertälje. Sigtuna, under 1000-talet Sveriges största ”stad”, var en helt liten ort; ett gytter av låga hyddliknande hus, skilda åt av smala gränder. Huvudbebyggelsen låg på landsbygden. Den var urgammal, men de odlade områdena var små och spridda. Bostäderna var enkla stockhus och klenhus av varierande storlek. De låg ofta samlade i byar med fast organisation för samarbete. Ting hölls under bar himmel.

Kungamakten vid denna tid finns skildrad av en rad isländska sagaskrivare. Dessa är dock inte samtida källor. Det är däremot ADAM AV BREMEN, varför han ska få illustrera monarkins beskaffenhet vid hednatidens slut. Han uppehåller sig mest vid de svenska kungarnas utrikespolitik, särskilt i förhållande till Danmark.

Hans informatör, den danske kung Sven Estridsson, berättar3) att svenske Emund Eriksson stod i förbund med danske kung Harald när denne utvidgade sitt maktområde till Norge och England. Senare lyckades svenske kung Erik Segersäll erövra Danmark4) med stöd av sin släkting, polanernas kung Boleslaw.5) Eriks son och efterträdare Olov Skötkonung besegrar Danmark ännu en gång.6) Den danske kungasonen Knut ingår förbund med svenske Olov för att erövra England och Norge,7) och när Knut väl erövrat dessa länder ger Olov Skötkonung istället stöd åt norske Olav den helige, som försöker återerövra sitt land från Knut.8) Olov Skötkonung efterträds av sin son Jacob, under vilken danske Sven Estridsson gör krigstjänst i tolv år9) och med vars hjälp han återerövrar danska kungatronen.10)

Adams skildring är något överraskande mot bakgrund av det primitiva Sverige som nyss beskrivits på grundval av arkeologiskt material. Vi får onekligen intrycket av en tämligen stark svensk kungamakt med intressen långt utanför det egna landet. Dessutom tycks riket ärvas från far till son.

Kung Jacob efterträds emellertid av sin bror Emund Slemme, son till en av Olov Skötkonungs frillor,11) och efter Emund uppsätts dennes brorson Stenkil på tronen.12) Vid Stenkils frånfälle utbryter så ett inbördeskrig där två kungar vid namn Erik kämpar om makten och i vilket alla svenskarnas stormän omkommer. När hela kungasläkten sålunda var fullständigt utdöd ”ändrades förhållandena i riket”.13)

Arkeologen Gad Rausing har nyligen fäst uppmärksamheten på det förhållandet att Sverige var medeltidens enda valrike i den germanska världen; bortsett från vissa anarkistiska republiker hade de övriga germanfolken ärftlig monarki. Ynglingatals och Ynglingasagans skildringar av våra hedniska kungar tyder också på att även Sverige haft arvrike i äldre tid. Rausing förmodar därför att medeltidens valrike uppstått först någon gång vid vikingatidens slut genom en adelsrevolution som orsakats av tryck från det karolingiska imperiet och ytterligare underblåsts av kristendomens införande.14) Kanske vi rentav kan tänka oss att kungamakten vid millennieskiftet var bra mycket starkare än medeltidens kungamakt, och först i sen tid försvagats av någon katastrof som den ovan beskrivna tronstriden?

Beträffande valriket har vi ju dock i det föregående sett att både Saxo och Snorre talar om att svearna valde sina kungar vid denna tid (kap. 5.11). Adam nämner för sin del ingenting alls om på vad sätt 1000-talskungarna i Sverige kom att efterträda sina fäder på tronen, vare sig före eller efter inbördeskriget. (Däremot säger han uttryckligen15) att Magnus den gode blev vald till kung av Norge.)

Och egentligen har Adam heller inte påstått att Erik Segersäll, Olov Skötkonung och Jacob var starka regenter. Krigsföretag i utlandet säger ju ingenting om maktförhållandena mellan kungen och hans folk. Och faktum är att Adams sparsamma skildringar av den svenska inrikespolitiken närmast tyder på att kungarna inte riktigt kontrollerade landet under brytningstiden mellan kristendom och hedendom. Stenkil måste t.ex. avstyra planerna på att förstöra Ubsola-templet eftersom han fruktade att bli avsatt av hedningarna.16) Även Olov Skötkonung hade sådana planer, vilket ska ha resulterat i att Olov fick nöja sig med att som kristen kung regera i ett enda landskap, Västergötland.17)

Adam ger själv en sammanfattande beskrivning av svenska monarkin på 1000-talet: sveonerna visar lydnad mot kungamakten i krig, säger han, men hemma gläder de sig åt att vara jämställda. ”Kungar har de av gammal ätt, men deras makt beror mer av folkets vilja. Vad alla gemensamt har beslutat, det måste han bekräfta, för så vitt inte hans avgörande, som de ibland mot sin vilja följer, befinnes vara riktigare.”18)

Den svenska staten under 1000-talet var troligast en ännu bräckligare konstruktion än på landslagarnas tid. Dessutom ger Ubsola icke intryck av att vara någon ‘”hofuðstað” för 1000-talskungarna, utan liknar mer ett hedniskt hot mot en kristen kungamakt.19)

6.3 KUNGAMAKTEN UNDER 800-TALET

Munken RIMBERT ger i sin biografi över Ansgar sparsamma men intressanta beskrivningar av den svenska kungamakten vid vikingatidens början.

Han inleder sin beskrivning av Norden med att konstatera1) att Danmark under 820-talet regeras av ett antal småkungar. Därefter2) berättar han att ”sändebud från svenskarna” kommer till kejsar Ludvig den fromme och bl.a. omtalar att många bland deras folk önskar övergå till kristendomen. De tillägger att även deras kung är välvilligt inställd; de är alltså inte nödvändigtvis utskickade av kungen. När missionären Ansgar nått den svenska hamnstaden Birca3) och kungen fått kännedom om hans uppdrag, diskuterar han saken med sina män och ger därefter ”med allas bifall” tillstånd åt Ansgar att predika. Snart visar det sig dock att kungen inte har kontroll över folket, och en hednisk kristendomsförföljelse utbryter.4)

Senare5) försöker ”en svensk kung” (=en bland många?) vid namn Anund med dansk hjälp erövra Birca och plundra dess rikedomar. Han misslyckas och danskarna beger sig istället till slavernas land för att plundra där. Anund tycks oantastad kunna stanna kvar i Birca sedan han slutit fred med sitt folk. Stadens rättmätige kung uppges för tillfället befinna sig ”långt därifrån’’, och ”hövdingarna och folkets uppbåd” har inte hunnit samlas.

Med tiden omvänds den danske kungen Hårik till kristendomen, och under honom tycks Danmark ha blivit ett enat rike.6) Sverige är samtidigt mer instabilt,7) och kungen där vill inte ge stöd åt Ansgars mission förrän han diskuterat saken på tinget. ”Det är nämligen brukligt hos dem, att varje offentlig angelägenhet avgörs mera genom folkets enhälliga vilja än genom kungligt maktspråk”, förklarar Rimbert. Kungen för en lång rad överläggningar,8) först med sina hövdingar, därefter på tinget i Birca, och slutligen, sedan folket ”enhälligt anslutit sig till hans vilja”, på ”ett annat ting, som skulle hållas i en annan del av hans rike”. Först när detta andra ting ”enhälligt godkände det föregående tingets beslut” kan kungen9) ”med stöd av allas enhälliga vilja” ge Ansgar tillstånd att bygga kyrkor i landet. Ovanstående episod i Ansgarsvitan har f.ö. tillmätts särskilt högt källvärde eftersom man förmodat att Rimbert själv var närvarande på tinget i Birca.

Även på 800-talet tycks kungarna alltså ha haft en mycket svag ställning i förhållande till sitt folk. Det är osäkert ifall Sverige ens var enat under en gemensam kung.

Även hos Rimbert kontrasterar dock denna inrikespolitiska svaghet mot en kraftfull utrikespolitik. Ty utrikespolitiskt framstår Sverige som en expansiv sjömakt vilken driver bort danskarna från Kurland, där Sverige sedan gammalt har anspråk på vissa områden.10)

Vikingatidens kungar hade inte samma möjligheter att behärska det egna folket som medeltidens slottskungar hade. Deras makt var riktad utåt. De var ledungs-kungar. Rätten att bjuda ut ledung känner vi bäst genom landskapslagarna, redigerade under en tid då ledungen redan hade förvandlats till en stående skatt.11) Den torde dock ursprungligen ha varit en krigstjänstskyldighet. Saxo ger en skildring av Knut den heliges krigståg till Estland, vilket anses vara ett säkert belägg för att ledung förekommit i praktiken.12) Likaså kan Erikskrönikans korståg mot tavasterna tolkas som ett belägg för att ledungen praktiserades ännu i mitten av 1200-talet.13)

Även vikingatågen skulle ju kunna ha något med ledungen att göra. En intressant fråga är huruvida man ur dessa nordbornas utlandsexpeditioner kan utläsa något om vikingarnas eventuella beroende under en statsmakt. De tidiga vikingatågen torde sannolikt vara oorganiserade rövarfärder på privat initiativ. Den normandiske krönikören Dudo decanus har bevarat en berömd episod från 800-talets början.14) En vikingaflotta hotar anfalla Paris, varför förhandlingar inleds. Man frågar nordborna: ”Vilken titel använder er härskare?” De svarar: ”Ingen, ty vi är jämlikar i makt (æqualis potestatis sumus).” Detta skulle antyda frånvaron av statsidé i Norden under denna tid. Vikingarnas styrka var väl också just att det inte gick att sluta fördrag med dem; de respekterade inte pakter ingångna av deras kungar, utan kände sig bara bundna av personliga löften om fred. Mot slutet av vikingatiden ändrar dock företagen karaktär till jättelika krigståg under kunglig ledning; det främsta exemplet är Knut den stores erövring av England i 1000-talets början. Naturligtvis bör man vara försiktig med att ur vikingarnas uppträdande utomlands sluta sig till den politiska organisationen i hemlandet – de var måhända snarare sociala avvikare än typiska skandinaver – men något torde ändå denna utveckling kunna säga om statsidéns genombrott i Norden.

6.4 UPPSALA OCH SVENSKA RIKETS UPPKOMST

Nu ska vi, efter att ha tänkt bort diverse anakronismer, återvända till den gamle kung Aun och försöka föreställa oss hans rike i 500-talets Sverige. Han har alltså ingen huvudstad och inget slott. Men vad grundade sig då hans kungamakt på, och vad har den med Uppsala att göra?

Han torde för det första knappast ha kunnat härska över något enat Sverige, trots att folkvandringstiden annars ute i Europa var en de stora germanska statsbildningarnas tid. Jordanes (kap. 5.3) uppfattade ju vid denna tid Skandinavien såsom befolkat av ett myller av olika stammar. Visserligen är Jordanes en pinsamt undermålig historisk källa, men i denna fråga måste vi tro honom eftersom en liknande beskrivning finns hos den samtida och bättre underrättade Prokopios.1) Beowulfeposet (kap. 5.4) säger visserligen uttryckligen att 500-talets sveakungar härskade i ett Svearike (in Sviorice), men vi vet ju inte alls vad ”rike” var för något i denna avlägsna tid. Det behöver inte alls röra sig är något geografiskt begrepp, utan kan helt enkelt vara kungens inflytelsesfär. ”Rike” kan vara ett annat ord för ”välde”, och väldet kan skifta med krigslyckan. Det är först femhundra år senare som man har klart för sig att Sveariket kan avgränsas mot Danmark (jfr. kap. 2.3).

Vi har inga samtida skildringar av folkvandringstidens sveakungar. Det närmaste vi kan komma torde vara Beowulfeposets framställning; detta är visserligen slutredigerat i kristen tid, men det är på vers och torde därför ha bevarat den hedniska traditionen någorlunda intakt. Beowulfeposet beskriver sveakungen som ”den ypperste av de sjökonungar som i Svearike utdelade skatter”. På annat ställe antyds möjligheten av att geaternas kung kunde ”köpa” kämpar i detta Svearike eller hos andra grannfolk. Frågan är om inte dikten här sätter fingret på själva kärnpunkten i Auns kungamakt. Georges Duby tänker sig att den samtida kungamakten på kontinenten bestod i makt att fördela rikedomar bland en hird av ”vänner” och ”trogna”, vilka fick större andel i krigsbytet och med tiden skulle växa ut till en adel.2) Denna bild stämmer väl med det faktum att hednisk poesi brukar förse kungarna med epitet som ”guldmalmsödslaren” o. dyl. Det ursprungliga ”riket” skulle alltså vara kungens rikedom!

Uppland är Sveriges geologiskt sett yngsta landskap. Bara ett par hundra år före Auns tid hade dess arkeologiska fyndmassa gjort ett tämligen påvert intryck. Situationen förändras emellertid fullständigt under perioden 300-800 e.Kr. Helgö, Björkö, Sigtuna, Badelunda, Vendel, Alsike, Valsgärde etc. börjar då plötsligt uppvisa en slösande rikedom av fornlämningar. Vi vet inte riktigt vad som orsakade denna utveckling. Knut Stjernas tidigare omtalade (kap. 3.1) teorier om att svearna vid denna tid erövrat det rika Götaland, anses idag inte hållbara. Man har också spekulerat kring att järnmalm från norra Uppland, distribuerad till Mälaren längs en förmodad viktig samfärdsled över Vendel-Björkö-Gamla Uppsala, kunde ha varit en viktig exportvara och ekonomisk grundval för Upplands nyvunna storhet; detta får dock sägas vara helt obevisat. En tredje förklaring är att jordbruket och boskapsskötseln i Uppland gynnades av en osedvanligt kraftig landhöjning varigenom stora nya jordarealer blev tillgängliga.3)

Handel med de östliga länderna torde vara en viktig faktor. Vissa fynd från Björkö, statyetter av Buddha etc., är av rent orientalisk karaktär. Birgit Arrhenius har nyligen i en undersökning funnit likheter mellan österländska fornlämningar och gravgodset i Uppsala högar.4)

Även frankiska fynd finns såväl i Uppsala högar som på andra fornlämningsområden i Uppland från denna tid (jfr. kap. 3.1).

Denna nyrika bygd kom alltså att styras av konungar. Sven Ulric Palme5) försöker förklara kungainstitutionens uppkomst genom att utgå från själva ordets betydelse. ”Konung” har man velat härleda ur det fornsvenska ordet för kvinna, ”kona”. Det skulle då betyda ”kvinnans man”. Vilken kvinna? Naturligtvis inte vilken kvinna som helst utan en bestämd, för alla i jordbruksbygden viktig kvinna: fruktbarhetsgudinnan. Palme sätter detta epitet i förbindelse med en sida av våra förfäders kult som väckte missionärernas fasa: det rituella samlaget. Detta ska ha försiggått mellan kungen, som var en sorts överstepräst, och en kontrahent, som vi kan kalla prästinna; båda ansågs vara gudar. Det gamla svenska kungadömet var ett prästkungadöme där kungens viktigaste uppgift var att ge fruktbarhet åt jorden. På Stentoftastenen i Blekinge finns inristat med runor: ”Half gav äring”, ett gott eftermäle och en kort sammanfattning av kungarnas förnämsta egenskap.

Häri har vi också enligt Sven Ulric Palme förklaringen till att kungamakten blev så starkt förknippad med Uppsala. Vi får tänka oss forntidens sveakung, Aun eller någon ännu avlägsnare föregångare, som överstepräst vid Uppsalatemplet, blotande å hela folkets vägnar och medverkande i de orgiastiska avlingsriterna. Här torde vi också ha förklaringen till att ynglingakonungarna ansågs härstamma från fruktbarhetsguden Frö, den förste som gjorde Uppsala till sin ”hofuðstað” och införde offer där (kap. 2.2).

Vilken roll spelade då Uppsala i det svenska rikets uppkomst? När vi nu inte får tänka oss Gamla Uppsala som en huvudstad med kungaborg, vad kan denna bondby då ha betytt för statens konsolideringsprocess i vårt land?

Teorin tillhandahåller olika sätt att se på staten och orsakerna till att en sådan uppstår. En ”liberal” historiker (Stavrianos) ser statsbildningssprocessen som en naturlig följd av ändrade levnadsförhållanden. När en grupp människor finner det fördelaktigt att övergå till en form av jordbruk som kräver bofasthet, då börjar de olika hushållen samarbeta och fördela skörden sig emellan. Vi har då ett alltjämt egalitärt statssamhälle. Den nya bofastheten, i kombination med knapphet på vissa begärliga former av jord, kan emellertid på sikt leda till att samhället delas upp i en liten klass av jordägare och ett stort flertal som torde sakna möjlighet att tillägna sig den bättre typen av jord. Vidare stärker bofastheten samhällsmedlemmarnas försvarsvilja, utgör incitament till att bygga befästningar och skapa en institutionaliserad våldsapparat. Ur dessa förutsättningar uppstår slutligen ett samhälle med en kung omgiven av länsherrar och härskande över ett stort flertal bestående av vanlig allmoge samt slavar. Alla dessa förändringar växer fram naturligt. Staten ses i denna förklaringsmodell som en mer eller mindre omedvetet genomförd anpassning till den nya näringsstrategins praktiska krav.6)

Jerker Rosén föreställer sig i en framställning av svenska rikets uppkomst att uppländska byar på detta naturliga sätt vuxit samman till den större enheten bygdelag, varefter dessa i sin tur sammanväxte till en ännu större enhet, folklanden Tiundaland, Attundand och Fjädrundaland. Dessa sammanslogs slutligen i förhistorisk tid till en enda statsbildning. I denna antas gudakulten i Uppsala ha spelat rollen som enande faktor. Kulten förenades också med ett Alla svears ting där de tre folklandens fria män deltog.7)

De ovan citerade författarna ser alltså staten s.a.s. som en naturvuxen organism. Den förmodas ha uppstått därför att den på ett eller annat sätt behövdes. Staten kan emellertid också ses som en förtryckarmekanism. En marxistisk historiker (Henrik Jensen) tänker sig att det statslösa samhället ibland producerade ett överskott, merprodukten, vilken ursprungligen förvaltades av bygemenskapen, d.v.s. bönderna själva som kollektiv. När denna merprodukt blivit konstant och nått en viss storlek, kunde emellertid en grupp samhällsmedlemmar ställa sig över bygemenskapen och etablera sig som icke-arbetande medlemmar av samhället. Denna grupp var de som hade makt över det viktigaste produktionsmedlet, jorden. De bildade en utsugarklass som undertryckte och levde av en annan klass av utsugna. I detta sammanhang uppkommer staten. Den används som utsugarklassens redskap i utsugningen.8)

Historiematerialisten Per Nyström förmodar att de nordiska hövdingaätterna, efter mönster från de kristna länderna, på 600-talet börjat ta religionen i sin tjänst genom att på sina ättegårdar inrätta tempel där de förrättade en gudstjänst ägnad att genom magiskt förbund med makterna stärka kungarnas samhällsställning. Uppsala och dess asakult var således ett opium för folket, vilket verkade som sammanhållande moment i en tid då senare tiders riks- och statsbegrepp, förvaltnings- och militärorganisation helt saknades. Det ingick också i en suggestionsteknik syftande till att inge övriga samhällsmedlemmar djup vördnad för utsugarklassen.9)

Oberoende av grundläggande historieteori får vi alltså tydligen tänka oss Gamla Uppsala som ett i första hand religiöst centrum kring vilket människorna samlas och i vars gudakult kungarna spelar en viktig roll. Platsens obetydlighet i fråga om bebyggelse utgör då inte något hinder för att den kunnat ha stor betydelse under hednisk tid – det rör ju sig om en ”representationsplats” vars betydelse vilar på andra grunder än materiella – ehuru man kan fråga sig hur många som kunnat samlas här.

Detta sista är ingen obetydlig invändning. Hur många berörs egentligen av den samhällsbildning kring helgedomen Uppsala som vi ovan beskrivit? Är det verkligen den svenska statens uppkomst vi håller på att skildra? Och var det alls någon stat som vi förmodar att gamle Aun härskade över? En kung vars regering går ut på att han genom utdelande av gåvor till ”vänner” och ”trogna” försäkrar sig om inflytande över ett geografiskt odefinierbart Svearike och genom sexuella uppvisningsövningar vinner allmogens bevågenhet – är det en stat det? Bör vi inte hellre gå längre fram i tiden och tänka oss att staten uppstod när vi har en statsapparat?

Knut Carlqvist ger oss en marxistisk tolkning av svenska statsapparatens uppkomst. En klass av ”herrar” har urskilt sig ur bysamhället. De har ackumulerat ett överskott genom utsugning av först trälar, därefter livegna landbor. Denna förtryckande klass – stormännen – antas ha saknat en gemensam statsmakt ännu kring millennieskiftet. Var och en av stormännen måste därför omge sig med ett beväpnat följe och förvandla sina huvudgårdar till fästningar. De befinner sig också i ständig inbördes kamp. En kung finns visserligen, men han är tillsatt av stormännen och och måste godkännas på tinget av själständiga och fria bönder. Hela 1100-talet präglas av kamp mellan stormännen och två kungaätter som växlar på tronen, varvid monarkerna sällan dör en naturlig död.10)

Om vi således ska datera svenska statens uppkomst till 1000- och 1100-talen, vilken roll kan Uppsala då ha spelat? Konungarna vid denna tid var ju kristna, och vi har ju tidigare nämnt (kap. 6.2) att templet Ubsola närmast var ett hot mot de tidiga kristna kungarna. Olov Skötkonung ska för sin tros skull ha tvingats inskränka sig till att vara kung i enbart Västergötland.

Faktum är att kungarna under de två första seklen av innevarande millennium har anknytning till Götaland lika ofta som till Uppland. I Äldre västgötalagens regentlängd uppges Olov Skötkonung vara döpt i S:ta Brigidas källa vid Husaby av biskop Sigfrid.11) Regentlängden i fråga är bevarad i ett manuskript som torde ha tillkommit ett par hundra år efter det påstådda dopet, biskop Sigfrid är synnerligen svagt dokumenterad som historisk person – Toni Schmid förmodar att han aldrig existerat – och den gamla gravkista i Husaby, vilken utpekats som Olovs grav, behöver heller inte nödvändigt sättas i samband med honom.12) Men vi kan ändå inte bortse från att två olika källor, veterligen oberoende av varandra, förknippar Olovs regeringsmakt mer med Västergötland än med Uppland. Inge den äldres förmenta grav på Hångers ödekyrkogård behöver heller inte ha något med denne 1000-talskonung att göra.13) Men flera av 1100-talets kungar har otvivelaktigt slutat sina dagar i Götaland. Birger jarl ligger också begraven i Varnhem.

Om vi ska tänka oss att den svenska staten uppkom under 1100-talet som ett resultat av kristningsverket, då torde initiativet snarare ha kommit från det tidigt kristnade Götaland, medan hednatemplet i Uppsala bör ha representerat ett motstånd mot denna statsbildningsprocess i ett hedniskt Uppsverige som närmast hade intresse av att hålla sig utanför federationen med Götaland.14)

Gamla Uppsalas roll i svenska rikets uppkomst tycks alltså vara beroende av huruvida det existerade något rike före kristnandet. Var det missionärerna som införde statsidén i vårt land, eller kom de tvärtom och kastade grus i ett tidigare väl fungerande statsmaskineri?

Det finns vissa tecken på att någon sorts stat funnits i hednisk tid. Bl.a. har Svealandskapens gamla indelning i hundaren ansetts tyda på detta. Ordet hundare anses nämligen betyda ”hundra man”; landet skulle med andra ord ha haft ett militärt indelningsväsende, vilket satts i samband med ledungsbestämmelserna. Sven Tunberg ansåg sig år 1911 ur förekomsten av hundaren kunna utläsa inte bara att en hednisk stat uppstått i Svealand, utan även att denna måste vara Europas äldsta stat; det sista därför att Tacitus nämner att svionerna dels hade en kung och dels var starka genom män och flottor, vilket fantasifullt tolkats som ett omnämnande av ledungen.15) Nuförtiden är man väl försiktigare med teoretiserandet kring hundaret. Språkhistorikern Thorsten Andersson har emellertid nyligen konstaterat att termen hundare verkligen varit benämning på en manskapsstyrka knuten till ledungen.16) Arkeologen Björn Ambrosiani har funnit att antalet bebyggelseenheter med fornlämningar från yngre järnålder visar en förvånansvärd jämnhet inom respektive hundare, varför hundaret kan förmodas ha varit en administrativ realitet redan under denna tid.17) Erik Lönnroth tolkar däremot hundarena som de olika stormännens territorier, vilka han icke anser lydde under någon centralmakt under hednisk tid.18)

Man har traditionellt ansett att det existerade en svensk stat före kristnandet. Den lärdomsstrid kring svenska rikets uppkomst, som rasade under slutet av 1800-talet och förra halvan av 1900-talet, rörde framför allt just dateringsfrågan. Man kom fram till att svenska riket bör ha uppkommit efter 500-talet, då Jordanes och Prokopios skildrar Skandinavien som befolkat av ett myller av stammar, men senast på 1000-talet, då gränsläggningstraktaten i Äldre västgötalagen (kap. 2.3) skildrar Svea- och Götalandskapen såsom enade under en kung vilken avgränsar sitt rike mot Danmark. Mera omstridd är tolkningen av Wulfstans reseberättelse (kap. 5.6) vilken, utan att nämna götarna, påstår att områdena söder om Östergötland tillhör svearna.

Carl Göran Andræ påpekade för ett par år sedan att denna debatt blev så fastlåst i dateringsproblemet att man glömde bort att diskutera vad det var man egentligen grälade om. Vad innebar Sveriges enande? Andræ fäster uppmärksamheten på att det kan diskuteras huruvida Sverige i praktiken var ett enat land ens under nya tiden. Hans argumentation utgår från den förvirring som rådde inom det svenska måttsystemet i äldre tid, samt i myndigheternas oförmåga att ersätta virrvarret av lokala mått med ett enhetligt system. Detta i förening med en mängd regionala skillnader i äktenskaplig fruktsamhet, bondgårdars byggnadssätt och dialekter tyder närmast på att Sverige var en löst sammanhållen federation av diverse små lokalsamhällen långt fram i tiden.19)

Ju mer man fördjupar sig i sådana tankegångar, desto mer får försöken att närmare datera svenska rikets uppkomst drag av meningslös knappologi. Likaså ter det sig utsiktslöst att försöka fastställa huruvida Gamla Uppsala bildade utgångspunkt för statsbildningsprocessen eller tvärtom utgjorde ett motstånd mot den.

Vi bör nog inte med Birger Nerman utnämna Gamla Uppsala till Svearikets hjärtpunkt, lika lite som vi med Dag Stålsjö bör utnämna Västergötland till dess vagga. Båda påståendena kan vara sanna eller falska under olika tider och beroende på hur man ser på saken. Tanken att statsgrundandet initierats från en viss plats i landet torde överhuvudtaget vara ofruktbar. Svenska rikets uppkomst bör nog ses som en mycket lång och närmast omärklig utveckling i vilken alla de små primitiva agrarsamhällena deltog.

Gamla Uppsala behöver inte ha spelat någon viktigare roll i själva riksenandet. De prästkonungar som förmodas ha förrättat hednisk kult i dess helgedom behöver inte ses som kärnan kring vilken svenska staten växte. De torde inte ha härskat över någon egentlig stat, och deras tempel tycks sedermera ha blivit en black om foten på de kristna kungar som med minst lika stor rätt kan kallas rikets grundare. Dessutom är det frågan om hur vi ska tolka Ynglingatals, Ynglingasagans och Lejrekrönikans uppgifter om att även de norska och danska kungarna härstammade från Uppsala (kap. 2.1, 2.3).

Men svearnas institution med en konung, vilken de sedermera delade med götarna, tycks ha uppstått kring kulten i Gamla Uppsala. Sveakungarna bär ju ovedersägligen epitetet ”Uppsalakonung” ännu på 1200-talet i flera sinsemellan oberoende källor, och namnet förknippas med dem redan i hednisk tid. Detta bidrag till statens konsolideringsprocess är verkligen ingenting att fnysa åt.

 

7. Sammanfattning

Vi vet nästan ingenting om forntidens Uppsala. I hedniska texter från 800- eller 900-talet förekommer namnet sex gånger. (Sju gånger om vi ska medräkna det ytterst osäkra belägget på Sparlösastenen.) Endast Ynglingatal ger en närmare beskrivning av vad namnet syftar på: en plats där två kungar av den svenska ynglingaätten dött och varifrån en tredje har försvunnit. De båda kungar som dog i Uppsala anses förekomma även i det av Ynglingatal oberoende Beowulfeposet och de kan möjligen genom uppgifter i frankiska källor dateras till 500-talet. Vi kan därför misstänka att Uppsala åtminstone sedan denna tid funnits till och haft något att göra med dessa kungar.

Uppgifter om kungabegravningar i Uppsala förekommer först hos Saxo på 1100-talet och hos Snorre på 1200-talet. Endast Snorre talar uttryckligen om gravhögar. Det finns dock inget speciellt skäl att förkasta dessa sena uppgifter då de ju stämmer väl med den hedniska traditionen om att kungar har dött i Uppsala.

Hednatemplet dyker upp först hos Adam av Bremen på 1000-talet. Varken den hedniska traditionen eller Rimbert har omnämnt det. Enligt Adams mycket trovärdiga vägbeskrivningar låg det bortom Södertälje på vägen från Skara, på en dagsresas avstånd från Sigtuna. De marginalanteckningar till Adams krönika som ger detaljbeskrivningar av tempelområdet är måhända mindre tillförlitliga. Även Saxo och Snorre sätter Uppsala i förbindelse med hednisk kult. Snorre nämner att kultplatsen Uppsala låg i Tiundaland.

Uppsala som politiskt centrum förekommer äldst i Lejrekrönikan från c:a 1170, och då i ett helt ohistoriskt sammanhang. Även Saxo har belägg av samma halt. Föreställnigen om Uppsala som kungasäte återgår dock främst på Snorre, och på hans tid fanns inga Uppsalakonungar. Han slutar f.ö. själv att omnämna dem när hans framställning nått fram till början av 1000-talet. Ingenting i de hedniska texterna motsäger dock att Uppsala varit kungarnas residensort. Även i tre svenska källor från 1200-talet, varav en anses återgå på en nu förlorad 1000-talskälla, omtalas Uppsalakonungarna. Ett kungasäte i Uppsala bör därför ha existerat.

 

Vi vet nästan ingenting om byn Gamla Uppsala, den ort som numera i stort sett alla forskare identifierar med källornas Uppsalabegrepp. Ytterst få arkeologiska undersökningar har företagits. Olof Rudbeck gjorde de första utgrävningarna, och arkeologer som Stjerna, Nerman och Lindquist har dessvärre också mer ägnat sig åt rudbeckianskt fantiserande kring platsen än åt egentlig arkeologi. De många teorierna rörande Gamla Uppsala snarare skymmer sikten för forskaren än ger någon egentlig kunskap.

I Gamla Uppsala finns emellertid gravhögar som mycket väl kan vara identiska med de högar där Snorre lät några namngivna ynglingakonungar få sin sista viloplats. Vi har ingen anledning att idag hålla fast vid teorin att Uppsala högar är kvinnogravar, särskilt inte sedan gravgodset i Västhögen visat sig innehålla resterna av ett frankiskt svärd. Däremot kan vi självfallet inte veta något om vilken eventuell ynglingakung som vilar i vilken hög, lika lite som vi kan veta namnen på de personer som jordats i andra gravhögar runtom i vårt land.

Belägg för ett hednatempel i Gamla Uppsala finns i biskop Karls excerpter, en källa som offentliggjordes under extremt suspekta omständigheter men som mot all förmodan visat sig gå tillbaka på en äkta källa från 1200-talet. Gamla Uppsala stämmer också tämligen väl in på Adams och Snorres geografiska lokaliseringar av helgedomen, varför ett hednatempel mycket väl kan ha funnits på platsen trots att inga folkliga traditioner bevarat minnet av detta. Däremot har arkeologin inte givit oss någon som helst kunskap om hur templet såg ut. Samtliga försök att rekonstruera dess utseende på grundval av stolphålen under kyrkan saknar värde för forskningen i denna fråga. Hedniska offerkällor saknas också i Gamla Uppsala.

Vi saknar bevis för att några hednakungar residerat i Gamla Uppsala eller för att platsen varit politiskt centrum. Veterligen har den aldrig haft någon mer omfattande bebyggelse. Däremot skulle de s.k. Kungsgårdarnas osedvanligt väl samlade jordar kunna tyda på att där ursprungligen legat en enda stor kungsgård. Likaså kan byns östra del möjligen vara en ursprunglig kronodomän. Båda dessa påståenden är dock teorier. Det är också obevisat att något Alla svears ting hållits i Gamla Uppsala.

 

Däremot finns ingen annan plats som bättre svarar mot källornas Uppsalabeskrivningar än vad Gamla Uppsala gör. Det bergslandskap som ibland förekommer hos Adam och de isländska författarna bör nog ses mot bakgrund av att dessa veterligen aldrig varit på ort och ställe.

Nils Sundquists teori grundar sig till stor del på föreställningen att kultplatsen också måste ha varit en mera betydande handelsplats, vilket den inte behöver ha varit. (Det medeltida vägnätet antyder f.ö. att Gamla Uppsala faktiskt haft viss kommersiell betydelse.) Hans teori är också tämligen övergiven sedan sakinnehållet i biskop Karls excerpter visat sig härröra från en äkta medeltida källa.

Västgötaskolans lokalisering av Uppsala till Västergötland har aldrig haft något stöd från vetenskapen. Den grundar sig främst på en muntlig tradition nedtecknad på 1800-talet vilken inte behöver sättas i samband med Uppsala, och den går inte att förena med Adams mycket trovärdiga vägbeskrivningar från 1000-talet.

 

Det folk som förknippas med Uppsala och med den äldsta svenska kungamakten kallas svear. Om dessas äldsta historia vet vi nästan ingenting. Det kan tänkas att de någon gång bott i Västergötland, som Carl Otto Fast förmodat. Det kan också tänkas att de bildat en stat styrd av konung Björn i Hågahögen redan under bronsåldern, som Birger Nerman förmodat. Det kan tänkas att de vid något tillfälle erövrat götarna och anlagt Uppsala högar som monument över denna seger, som Knut Stjerna förmodat. Ingenting av detta kan dock utläsas ur det magra källmaterialet.

Däremot har vi från slutet av 1100-talet klara belägg för att svearna var ett folk vid Mälaren, vari götarna icke ingick, som av någon anledning sedan gammalt innehade rätten att välja konung för dessas räkning. Det faktum att götarna ibland innefattas i begreppet svear tyder snarast på att kungariket haft sitt ursprung hos svearna vid Mälaren och att götarna senare anslutit sig till detta. De äldsta kungarnas epitet ”Uppsalakonung” bör då rimligtvis tolkas som att kungamakten på något vis hört hemma i Gamla Uppsala.

Om den äldsta svenska kungamakten och dess förhållande till Gamla Uppsala vet vi nästan ingenting.

I 1300-talets lagar finner vi en kungamakt som har mycket olika befogenheter i olika landskap. Kungen är starkast i Mälardalen, svagare i Götaland och mycket svag i Nordsverige. I Äldre västgötalagen förekommer kungen mycket sparsammare än i Yngre västgötalagen, vilket närmast antyder att västgötarna haft mindre med honom att göra under 1200-talet än under 1300-talet.

Under 1000-talet och 800-talet, då medeltidens borgväsende saknades och Sverige endast hade två eller tre stadsliknande samhällen, tycks kungarna främst ha haft befogenheter i krig, medan deras inrikespolitiska ställning var högst osäker. När de övergick till kristendomen kom det hedniska Uppsala att bli ett hot mot deras välde.

Kungarna under 500-talet, då Uppsala högar anlades, torde inte ha härskat över några egentliga stater. Deras ”Svearike” bör helt enkelt ha varit kungens inflytelsesfär. Deras makt torde ha grundat sig på förmågan att köpa sig en hird samt på religiösa föreställningar om deras gudomliga härstamning. Svearnas kungainstitution förmodas ha uppstått ur en fruktbarhetskult knuten till helgedomen Uppsala. Titeln ”Uppsalakonung” bevarar således minnet av kungaättens ursprung. Detta bör dock inte förväxlas med statsbildningen Sveriges ursprung. Titeln behöver ingalunda tolkas som att bondbyn Gamla Uppsala varit något som liknar en huvudstad eller eljest haft någon maktställning grundad på rent materiella förutsättningar. Kungarna kan ha residerat där ibland, men platsen bör inte utnämnas till ”Svearikets vagga” och uppfattas som utgångspunkten för riksenandet. Detta eningsverk är en oändligt långsam process vari alla delar av Sverige har deltagit och som än idag sakta men säkert fortskrider och gör vårt land alltmer enhetligt.

 

 

 

BILAGA 1. Karta från år 1154 ritad av Idrisi från Ceuta, verksam vid hovet i Palermo. ”Ubzara” har placerats i inlandet, närmare Kalmar än Sigtuna. Svealand, Z(u)weda, tycks ligga vid Göta älv. Källa: Namn och bygd 1931. (Jfr. kap. 2.2, 5.10.)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

BILAGA 2. Karta tryckt i Florens på 1400-talet vilken placerar ”Upsalia” vid Vänern medan ”Arosia” ligger på Sveriges östkust norr om Gotland. Väster om ”Upsalia”, strax söder om Vänern, ligger Linköping, och alldeles nordväst om detta ligger Göta älv. Bohus och Lödöse ligger flera mil söder om Göta älv. (Jfr. kap. 4.2.) Källa: Liljenroth 1985 s 59.

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING.

 

  1. Tryckta källor.

 

ADAM AV BREMEN:

– Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Översatt av Emanuel Svedberg. Kommenterad av C.F. Hallencreutz, K. Johannesson, T. Nyberg och A. Piltz. Stockholm 1984.

– Hamburgische Kirchengeschichte, 3 Auflage, herausgegeben von P. Schmeidler. Scriptores Rerum Germanicarum in usum scholarum etc. Hannover und Leipzig 1917.

AILNOTH:

Vitae Sanctorum Danorum (ed. Gertz, Köpenhamn 1905-12).

ALFRED DEN STORE:

– The Anglo-Saxon Version from the Historian Orosius by Alfred the Great, together with an English Translation from the Anglo-Saxon. Ed. Danes Barrington. London 1773.

– The Old English Orosius, ed. by Janet Bately. Oxford 1980.

BEOWULF:

– Beowulf, översatt i originalets versmått av Björn Collinder. Stockholm 1954.

– Beowulf and the Finnesburg fragment, ed. C.L. Wrenn. London 1953.

DANMARKS RUNEINDSKRIFTER:

Udg. ved L. Jacobsen og E. Moltke. København 1940-41.

DIPLOMATARIUM SUECANUM:

Utg. af J.G. Liljegren m.fl. Stockholm 1828 etc.

DUDO DECANUS:

De moribus et actis primorum Normanniae ducum. Ed. Jules Lair. Caen 1865.

EINHARD:

Einhardi Vita Karoli imperatoris. Ed. Alfred Holder. Freiburg im Breisgau 1882.

ERIKSKRÖNIKAN:

Utg. med inledning och kommentar av Sven-Bertil Jansson. Kristianstad 1985.

HERVARARSAGAN:

Saga Heiðreks Konungs ins Vitra / The Saga of King Heidrek the Wise. Translated from the Icelandic with Introduction, Notes and Appendices by Christopher Tolkien. London, Edinburgh, Paris, Melbourne, Johannesburg, Toronto and New York 1960.

HISTORIA NORVEGIAE:

– Den eldste Noregs-historia. Umsett fra latin ved Halvdan Koht. Oslo 1921.

– Historia Norwegia Ed. Gustav Storm. Monumenta Historica Norvegiae. Kristiania 1880.

IBN FADLAN:

Araber, vikingar, väringar. Övers. Stig Wikander. Norrtälje 1978.

JORDANES:

– The Gothic History of Jordanes, in English Version with an Introduction and a Commentary by Charles Christopher Mierow. Princeton 1915.

– Iordanis De origine actibusque Getarum. Ed. Alfred Holder. Freiburg im Breisgau und Tübingen 1882.

LEJREKRÖNIKAN:

Chronicon Lethrense. Scriptores minores historiae Danicae medii aevi, I. Ed. M.C. Gertz. København 1917-18.

MAGNUS ERIKSSONS LANDSLAG:

Magnus Erikssons landslag, i nusvensk tolkning av Å. Holmbäck och E. Wessén. Lund 1962.

NESTORSKÖNIKAN:

– Nestorskrönikan. Översättning från fornryskan av A. Norrback. Stockholm 1919.

– Die altrussische Nestorchronik. In Auswahl herausgegehen von Reinhold Trautmann. Leipzig 1948.

PAULUS DIACONUS:

Paulus Diaconus: Langobardernas historia, övers. Helge Weimarck. Uddevalla 1971.

PLINIUS D. Ä.:

Pliny: Natural History. Loeb Classical Library, with an English translation in ten volumes by H. Rackham. Vol. II. London 1942.

PROKOPIOS:

Procopius of Caesarea: History of the Wars. Loeb Classical Library. Book VI. London 1960.

RIMBERT:

– Rimbert: Ansgars liv, i Boken om Ansgar. Översatt av Eva Odelman. Med kommentarer av A. Ekenberg, C.F. Hallencreutz, S. Helander, A. Härdelin, E. Odelman. Stockholm 1986.

– Vita Anskarii auctore Rimberto. Ed. G. Waitz. Hannover 1884.

ROLF KRAKES SAGA:

The Saga of Hrolf Kraki. Transl. Stella M. Mills. Oxford 1933.

ROSKILDEKRÖNIKAN:

Chronicon Roskildense. Scriptores minores historiae Danicae medii aevi, I. Ed. M.C. Gertz. København 1917-18.

SAXO GRAMMATICUS:

– Danmarks Krønike. Oversat af Fr. Winkel Horn. Del I-II. København 1898.

– Saxonis Grammatici Gesta Danorum. Ed. Alfred Holder. Strassburg 1886.

SNORRES EDDA:

Snorres Edda, övers. Björn Collinder. Uddevalla 1978.

SNORRES HEIMSKRINGLA:

– Snorre: Konungaboken eller sagor om ynglingarne och Norges konungar intill år 1177. Övers. H.O.H. Hildebrand. Del I-III. Örebro 1869.

– Snorre: Heimskringla, Nóregs Konunga Sogur. Ed. Finnur Jónsson. Vol. I-IV. København 1893-1901.

SVEND AAGESEN:

Svenonis Aggonis filii opuscula historica, II: Brevis historia regum Dacie. Scriptores minores historiae Danicae medii aevi, I. Ed. M.C. Gertz. København 1917-18.

SVENSKA LANDSKAPSLAGARNA:

– Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nutidens svenskar av Å. Holmbäck och E. Wessén. Serie I-V. Uppsala 1935-46.

– Corpus iuris Sueco-Gotorum antiqui. Samling af Sweriges gamla lagar. Utg. af H.S. Collin och C.J. Schlyter. Bdl. 1-13. Stockholm 1827-77.

– Äldre västgötalagen. Översatt och förklarad av Nat. Beckman. Uppsala 1924.

SVENSKT DIPLOMATARIUM:

Colligit et edidit Joh. Gust. Liljegren. Vol. I. Stockholm 1829.

SVERIGES RUNINSKRIFTER:

Utgivna landskapsvis. Stockholm 1900 etc.

TACITUS:

Cornelius Tacitus: Germania. Latinsk text med översättning av Alf Önnerfors. 3 uppl. Stockholm 1969.

UR VÅR ÄLDSTA BOK:

Valda historiska texter med anmärkningar utgivna av Natanael Beckman. Stockholm 1912.

WIDSIÐ:

– Widsith, Beowulf, Finnsburgh, Waldere, Deor. Done into common English after the old manner by Charles Scott Moncrieff. London 1921.

– Anglistica vol. XIII. Widsith. Ed. by Kemp Malone. Copenhagen 1962

 

  1. Litteratur.

 

AMBROSIANI, B: Hundare, skeppslag och fornlämningar. Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 4 1982.

AMBROSIANI, B: Mac Key och den västgötska ”historiesynen”. Folkets historia nr 1 1982.

AMBROSIANI, B: Per Thams älsklingsidé återupplivad av Mac Key. Skövde Nyheter s 3 1982-03-27.

AMBROSIANI, B: Från Tacitus till Adam av Bremen styrks lokaliseringen av Uppsala. Skövde Nyheter s 2-3 1982-03-31.

ANDER, S-E, GAHRN, L. & LINDBLOM, V: Sveriges födelse. Skara 1984.

ANDERSSON, TH.: Hund, hundare och härad från språklig synpunkt. Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 4 1982.

ANDRAE, C.G: Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid. Uppsala 1960.

ANDRAE, C.G: Några tankar kring sädesmått, mynträkning och riksenande i Sverige. Studier i äldre historia tillägnade Herman Schück 5/4 1985. Stockholm 1985.

ARNE, T.J: Rusproblemet, Historisk Tidskrift 1956.

ARRHENIUS, B: Snorris Asa-Etymologie und das Gräberfeld von Altuppsala. I Tradition als historische Kraft. Herausgegeben von N. Kamp und J. Wollasch. Berlin 1982.

ARRHENIUS, B: Merovingian Garnet Jewellery. Göteborg 1985.

BECKMAN, L: Svearnas fornhistoria ett falsarium? (Recension av C.O. Fasts Svenska rikets ursprung.) Aftonbladet s 4-5 1945-03-16.

BEHRE, G: Svenska rikets uppkomst. Lund 1968.

BENGSSON, H: Svetjud, sveafolket från Kinnekulles upland. Göteborg 1964.

BROBERG, B: Västgötaskolan – då och nu. En översikt över företrädarnas hypoteser. C-uppsats i historia vid Göteborgs universitet 1984.

BRØNDSTED, J: Vikingarna hemma och i härnad. Stockholm 1986.

CALISSENDORFF, K: Ortnamn i Uppland. Kristianstad 1986.

CARLQVIST, K: Den svenska statsapparatens uppkomst. Clarté nr 9 1973.

CARLSSON, K. & HJOHLMAN, B: ”Myntverket” var 1800-talslagård. Populär arkeologi nr 1 1985.

CARLSSON, S. & ROSÉN, J: Svensk historia, I. 3 uppl. Stockholm 1960.

CARLSSON, S: I Yggdrasils skugga. Svenska Dagbladet s 8 1982-01-19.

CARLSSON, S: Sanningen om Kinnekulleskolan. Skövde Nyheter s 3 1982-01-19.

CARLSSON, S: Västgötarnas plats i Sveriges äldre historia. Personhistoriskt tidskrift h 3-4 1986.

CLEASBY, R: An Icelandic English dictionary, 2nd ed. Oxford 1957.

DREIJER, M: Det åländska folkets historia, I. Mariehamn 1979.

DUBY, G: Krigare och bönder. Stockholm 1981.

EKBLOM, R: Idrisi und die Ortsnamen der Ostseeländer. Namn och bygd nr 19 1931.

EKRE, R: Hednatemplet i Hol. Populär arkeologi nr 1 1985.

FAHLBECK, P: Den s.k. striden mellan svear och götar, dess karaktär och verkliga orsaker. Historisk tidskrift 1884.

FALCK-KJÄLLQVIST, B: Ortnamnen längs E4:an. Kristianstad 1986.

FAST, C.O: Götaland, den forngermanska diktningens landskap. Eddan, Niebelungenlied, Beowulf i geografisk-fysisk belysning. Göteborg 1937. (2 uppl., Alingsås 1984.)

FAST, C.O: Svenska rikets ursprung, Göteborg 1944.

FAST, C.O: Vänerbygdens sägner i Nordens fornhistoria. Stockholm 1950.

FRITZ, B: Hus land och län. Stockholm 1972.

GALLÉN, J: De engelska munkarna i Uppsala – ett katedralkloster på 1100-talet. Historisk tidskrift för Finland 1976.

GRIMBERG, C: Svenska folkets underbara öden. Stockholm 1959.

HJÄRNE, E: Svethiudh. Namn och Bygd 1952.

HYENSTRAND, Å: Forntida samhällsformer och arkeologiska forskningsprogram. Stockholm 1982.

HYENSTRAND, Å: Varför slå på en död historiesyn? Hjärnspöken solkar västgötahistorien. Skövde Nyheter s 3 1982-03-03.

HYENSTRAND, Å: Mäster Adam i Bremen och Sveriges sveoner och götar. Fornvännen nr 4 1985.

JENSEN, H. & THIERSEN, I: Världshistoria. Södertälje 1982.

JOHANNESSON, K: Adam och hednatemplet i Uppsala. I Adam av Bremen: Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Stockholm 1984.

KEY, M: Myten om Ubsola. Skövde 1977.

KULTURHISTORISKT lexikon för nordisk medeltid. Bd. I-XX. Malmö 1956-76.

KUMLIEN, K: Biskop Karl av Västerås och Uppsala ärkesätes flyttning. Stockholm 1967.

LAGERQVIST, L.O. & NOTORST-BÖÖS, E: Mynt sedlar och medaljer. Borås 1981.

LILJENROTH, G: Gum, Svea Rikes navel. Skövde 1985.

LINDBLOM, V: Götland, Sveriges vagga? Örebro 1982.

LINDBLOM, V: Naiv tro på utgrävningar. Populär arkeologi nr 2 1925.

LINDE, G: Hur Sätuna blev Sigtuna. Skövde Nyheter s 3 1982-02-20.

LINDE, G: Häggumsrunans Situn, skrevs den år 1709? Skövde Nyheter s 2-3 1982-02-24.

LINDE, G: Häggumsdokumentet igen – och Gustav Vasas testamente. Skövde Nyheter s 3 1982-04-17.

LINDGREN, S: Det finns bara en svensk historia. Folket i bild/Kulturfront nr 6 1983.

LINDKVIST, TH. & ÅGREN, K: Sveriges medeltid. Uppsala 1982.

LINDQVIST, S: Uppsala hednatempel, gamla och nya spekulationer. Ord och bild 1927.

LINDQVIST, S: Uppsala högar och Ottarshögen. Stockholm 1936.

LINDQVIST, S: Valhall – Colosseum eller Uppsalatemplet? Tor 1949-51.

LINDQVIST, S: Vägar och marknader i Uppsalatrakten från forn- och vasatid. Kungliga Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala, årsbok 1953.

LINDQVIST, S: Uppsala hednatempel och första katedral. Gammal stridsfråga i nytt ljus. Nordisk tidskrift 1967.

LINDSJÖ, D: Åt vilket håll gungar Sveriges vagga? C-uppsats i arkeologi. Lunds universitet 1988.

LITTMARCK, T: Gamla Uppsala. Uppsala 1985.

LUNDÉN, T: Var låg Birka? Svenska Dagbladets söndagsbilaga s VII 1981-11-08.

LUNDÉN, T: Kyrka och kungamakt i Götalandskapen I-IV. Skövde Nyheter s 21-24 april 1982.

LUNDÉN, T: Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare. Malmö 1983.

LÖNNROTH, E: Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige. Göteborg 1940.

LÖNNROTH, E: Sagor. (Rec. av B. Nermans Sveriges rikes uppkomst.) Dagens Nyheter s 8 1942-02-01.

LÖNNROTH, E: Administration och samhälle i 1000-talets Sverige. Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 4 1982.

LÖNNROTH, E: Kommentar till en västgötaklimax. Göteborgs-Posten s 2 1982-09-25.

LÖNNROTH, E: Gärna debatt – inte ensidig propaganda. Göteborgs-Posten s 2 1982-10-14.

MOBERG, C-A: Innan Sverige blev Sverige. Stockholm 1964.

MOBERG, O: Svenska rikets uppkomst. Fornvännen 1944.

NERMAN, B: Vilka konungar ligga i Uppsala högar? Uppsala 1913.

NERMAN, B: Det svenska rikets uppkomst. Stockholm 1925.

NYBERG, T: Stad, stat och stift. I Adam av Bremen: Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Stockholm 1984.

NYSTRÖM: P: Nordens land och folk i historiens gryning. Stockholm 1978.

OHLMARKS, Å: Fornnordiskt lexikon. Södertälje 1983.

OLSEN, O: Hørg, hov og kirke. Aarbøger for nordisk oldekyndighed og historie 1965. København 1965.

PALME, S.U: Kristendomens genombrott i Sverige. 2 uppl. Stockholm 1962.

PIPPING, R: Västgötalagens stadgande om svearna och konungavalet. Historisk tidskrift 1917.

PRITSAK, O: The Origin of Rus’. Vol. I. Harvard University Press 1981.

RAHMQVIST, S: Gamla Uppsala by – Upplands största. I Uppsala stads historia VII: Från Östra Aros till Uppsala. En samling uppsatser kring det medeltida Uppsala. Uppsala 1986.

RAUSING, G: Beowulf, Ynglingatal, Ynglinga Saga. Fornvännen nr 3 1985.

RYDH, S: Myten om den förfalskade runstenen vid Möjbro. Skövde Nyheter s 2-3 1982-04-05.

SAHLGREN, J: Sveaväldets uppkomst. Namn och bygd 1931.

SAWYER, P: Spräng hela historien i luften! Skövde Nyheter s 3 1982-05-19.

SAWYER, P: Gratulera serien Svearikets vagga. Göteborgs-Posten s 2 1982-10-10.

SCHMID, T: Den helige Sigfrid. Lund 1931.

STAVRIANOS, L.S: The World to 1500. 3d ed. Englewood Cliffs, New Jersey 1982.

STJERNA, K: Svear och götar under folkvandringstiden. Svenska fornminnesföreningens tidskrift 1905.

STRAND-SAWYER, B: Tack för rytandet men paketet är fel. Skövde Nyheter s 3 1982-05-19.

STRAND-SAWYER, B: Har medeltiden någon framtid? Göteborgs-Posten s 2 1982-10-07.

STÅHL, H: Ortnamn och ortnamnsforskning. Uppsala 1970.

STÅHL, H: Uppland och svearna. Ortnamnsällskapets i Uppsala årsskrift 1981.

STÅLSJÖ, D: Svearikets vagga – en historia i gungning. Skövde 1983. (2 uppl. med studiehandl. 1984.)

SUNDBORG, P: Historikerna som vill krossa myterna om Sveriges uppkomst. Folket i Bild/Kulturfront nr 22 1982.

SUNDQUIST, N: Östra Aros. Uppsala 1953.

SUNDQUIST, N: Biskop Karl av Västerås och hans byggnadshistoriska ”anteckningar”. Uppland, Upplands fornminnesförenings årsbok 1967-68.

SUNDQUIST, N, EKENHEM, H. & EHN, O: Svearnas kultplats låg vid åmynningen. Uppsala Nya Tidning s 1-3 1981-07-22.

SVENNUNG, J: Jordanes und Scandia. Stockholm 1967.

SVENSSON, S: Det svenska rikets uppkomst. Vara 1973.

SÖDERQVIST, O: Ägde uppsvearne enligt landskapslagarna rätt att ensamma taga och vräka konung? Historisk tidskrift 1915.

TUNBERG, S: Studier rörande Skandinaviens äldsta politiska indelning. Uppsala 1911.

TUNBERG, S: En romersk källa om Norden vid 1100-talets början. Uppsala 1912.

TUNBERG, S: Götarnas rike. Ur ser. Västergötland A:4, 1940.

WEIBULL, C: Saxo. Lund 1915.

WEIBULL, C: Sverige och dess nordiska grannmakter under den tidigare medeltiden. Lund 1921a.

WEIBULL, C: Om det svenska och det danska rikets uppkomst. Historisk tidskrift för Skåneland 1921b.

WEIBULL, C: Sverige på tiohundratalet. Svenska turistföreningens årsskrift 1949.

WEIBULL, C: Om det danska rikets uppkomst. Scandia 1984.

WEIBULL, J: Självkritiken måste finnas med. Skövde Nyheter s 3 1982-05-19.

WEIBULL, L: Kritiska undersökningar i Nordens historia omkring år 1000. Lund 1911.

WIGFORSS, E: En fornsvensk ljudlag. Namn och bygd 1918.

VÄSTERGÖTLANDS äldre historia: fakta och hypoteser. 12 inlägg i en aktuell debatt under reaktion av Göran Behre och Erik Wegraeus. Uddevalla 1985.

 

 

TILLÄGG

 

(Kap. 5.10, efter st. 7:)

 

I antologin Vitae Sanctorum Danorum (ed. Gertz, Köpenhamn 1905-12), innehållande helgonlegender från 1100-talet, förekommer ”Suetia” (Suecia) och det motsvarande adjektivet ”Suethi” (Sueci, Suechi, Suithi) 16 gånger, nästan alltid som motsats till danskarna. Hos AILNOTH, vilken 1104-25 författade en legend över Knut den helige, sätts ”Suethi” dock på två ställen i motsats till götarna (Gothi). Först (s 82) uppräknas Nordens riken: Suethi, Gothi, Normanni, Isoni = svear, götar, norrmän, islänningar. Sedan (s 83) omtalas hur biskopen Poppo bär glödgat järn och går över brännheta plattor utan att bränna vare sig händer eller fötter; danskarna övertygas härigenom till att definitivt anta kristendomen, medan svear och götar (Suethi uero et Gothi) är mer opålitliga och reser sig mot de kristna så snart olyckor bryter in över deras gränser. Här verkar det ytterst troligt att svear och götar är två skilda folk, även om det väl finns en möjlighet att översätta till ”götar och (andra) svenskar”.

 

 

 

 

 

NOTER

 

 

(Källorna citeras vanligtvis genom angivande av sida, först i översättningen och sedan i utgåvan av originaltexten. I vissa fall har jag dock funnit det lämpligare att ange kapitel eller vers.)

 

1.2 KÄLLORNA

 

1) Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid Bd. XIX s 335.

2) C. Weibull 1915 s 52-53; C. Weibull 1984 s 6-7.

3) C. Weibull 1921a s 11-13, 17, 18.

4) Rausing 1985 s 164.

 

1.3 FORSKNINGEN

 

1) Sundquist 1953 s 64-65; teorin torde vara totalt övergiven och kommer inte vidare att kommenteras här.

2) Ibidem s 46f.

3) Den äldre debatten kring svenska rikets uppkomst förutsätts vara känd till sina huvuddrag. Den finns sammanfattad av Göran Behre (1968). I denna uppsats kommer främst Stjerna och Nerman att behandlas.

4) Lindqvists teori (1949-51 s 92) om att Äldre Eddans Valhallsskildring inspirerats av Uppsala hednatempel (vars utseende han menade vore möjligt att rekonstruera) står veterligen ännu oemotsagd. Jag utgår från att den idag saknar anh anhängare och ska därför lämna den därhän.

2.l UPPSALA SOM BEGRAVNINGSPLATS

 

1) Snorres Heimskringla I s 39/I s 47-48.

2) Ibidem I s 29/I s 57.

3) Ibidem I s 50/I s 76.

4) Saxo I s 21/s 27.

5) Ibidem I s 18/s 25.

6) Historia Norvegiae s 29-30/s 101.

7) Snorres Heimskringla I s 1/I s 5.

8) Ibidem I s 23/I s 31.

9) Ibidem s 32f/I s 45f.

10) Ibidem I s 35/I s 51.

11) Ibidem s 38/I s 56.

12) Ibidem s 50/I s 76.

2.2 UPPSALA SOM HEDNISK KULTPLATS

 

1) Adam I:60.

2) Däremot omtalar Rimbert i kap. 26 ett namnlöst tempel inne i själva staden Birca.

3) Adam II:58.

4) Ibidem IV:26-27.

5) Ibidem IV:28.

6) Ibidem IV:29.

7) Ibidem, skolion 142.

8) Tunberg 1912 s 3.

9) Loc. cit.; Falck-Kjällqvist 1986 s 56.

10) Adam, skolion 123.

11) Ibidem, skolion 142.

12) Ibidem, skolierna 138, 139 och 141.

13) Ekblom 1931 s 52.

14) Saxo I s 18/s 25.

15) Ibidem I s 71/s 74.

16) Ibidem I s 227/s 185.

17) Ibidem I s 294/s 246.

18) Ibidem II s 237/s 584-585.

19) Snorres Heimskringla I s 22/I s 30.

20) Ibidem I s 32-33/I s 45-47.

21) Ibidem I s 42/I s 61.

22) Ibidem I s 47/I s 70.

23) Ibidem II s 77/II s 134.

24) Hjärne 1952 s 93.

2.3 UPPSALA SOM POLITISKT CENTRUM

 

1) Hervararsagan s 9.

2) Västergötlands äldre historia 1985 s 15-16; jfr. O. Moberg 1944 s 18l-185.

3) Sveriges runinskrifter: Skåne 109, 112; jfr. L. Weibull 1911 s 89.

4) Adam II: 58.

5) Ibidem IV:30.

6) Rimbert kap. 17, 26.

7) Olsen 1966 s 116.

8) Lejrekrönikan s 43.

9) Saxo I s 21/s 27.

10) Ibidem I s 26/s 32.

11) Ibidem I s 238/s 195.

12) Nyberg 1984 s 327f.

13) Saxo I s 311/s 260.

14) Snorres Heimskringla I s 11/I s 16.

15) Snorres Edda s 115.

16) Snorres Heimskringla I s 16/I s 23.

17) Yngre västgötalagen, kvarnbalken VIII; Magnus Erikssons landslag, konungabalken II; Södermannalagen, konungsbalken I och III, Additamenta;Hälsingelagen, kyrkobalken II, konungabalken XI; Östgotalagen, dråpsbalken XIV; Upplandslagen, konungsbalken III.

18) Snorres Heimskringla I s 20/I s 27.

19) Ibidem II s 77/II s 134.

20) Ibidem I s 27/I s 38.

21) Ibidem s 31/I s 43.

22) Ibidem I s 32-33/I s 45-47.

23) Ibidem I s 38/I s 56. Episoden ifråga finns utförligt behandlad av Saxo i andra boken av Gesta Danorum, samt i Rolf Krakes saga; Saxo nämner dock aldrig namnet Uppsala i sammanhanget, medan Rolf Krakes saga visserligen ofta nämner namnet (s 61-77) men å andra sidan måste värderas mycket lågt som källa till hednatidens historia eftersom den dels är på prosa oeh dels i nuvarande form härstammar från sen kristen tid (1300-talet).

24) Ibidem I s 42/I s 61.

25) Hjärne 1952 s 101.

26) Snorres Heimskringla I s 44/I s 64.

27) Ibidem I s 44/I s 65.

28) Ibidem I s 46/I s 70.

29) Ibidem I s 49/I s 74.

30) Ibidem I s 68/I s 10l.

31) Ibidem I s 156/I s 245.

32) Ibidem II s 77/II s 134.

33) Cleasby 1957 s 9.

34) Snorres Heimskringla II s 68/II s 117-118.

35) Ibidem II s 108/II s 184.

36) L. Weibull 1911 s 71-76.

37) Lagerqvist & Nothorst-Böös 1981 s 128.

  1. BYN GAMLA UPPSALA

 

1) Diplomatarium Suecanum 2218, avskr.

2) Calissendorff 1986. Företrädare för den s.k. västgötaskolan har hävdat att namnets pluralform antyder att forntidens Uppsala var ett större bygdeområde och icke en specifik ort (Lindblom 1982 s 129). Detta påstående är helt gripet ur luften. Argumentationen har sannolikt uppfunnits för att släta över det pinsamma faktum att det eljest ofta förekommande ortnamnet Uppsala saknas på Kinnekulle, där västgötaskolan anser att Uppsalakungarna hörde hemma. – Sv. Dipl. 2 (n.s.) s 417.

3.1 GAMLA UPPSALA SOM BEGRAVNINGSPLATS

 

1) Lindqvist 1935 s 129f.

2) Ibidem s 155f.

3) Ibidem s 234; jfr. Nerman 1913 s 3-4.

4) Lindqvist 1936 s 235f, 239.

5) Ibidem s 123f.

6) Ibidem s 205-207; Arrhenius 1985 s 175, 181; Ibn Fadlan s 66f. Föreställningen att Uppsala högar är kvinnogravar hör till västgötaskolans älsklingsteorier. Carl Otto Fast (1944 s 111-112) hävdade att Mälardalens invånare härstammade från sitonerna, ett folk omnämnt av Tacitus vilket hade matriarkat ; Fasts argumentation är dock mer fascinerande än bestickande.

7) Lindqvist 1936 s 124; Stjerna 1905.

8) Ohlmarks 1983 s 94-95. Västgötaskolan hämtar med förkärlek stöd för sina teorier från just Åke Ohlmarks; detta är ganska underligt med tanke på att Ohlmarks’ historiesyn närmast är en extrem vidareutveckling av västgötaskolans gamle antagonist Birger Nermans idéer (vilka i sin tur var en extrem videreutveckling av Knut Stjernas redan från början skäligen suspekta arkeologisk-historiska metod att förklara svenska rikets uppkomst).

9) Den orienteringskarta som reproducerats i kyrkoherde Tore Littmarcks turisthandbok (1985 s 24-25) talar om ”Kungshögarna, där man förmodar att tre kungar, Aun, Egil och Adils begravts”. Till min glädje har jag dock funnit att orienteringstavlan som idag står på platsen innehåller en mycket försiktigare formulering: ”Kungshögarna sattes tidigt i samband med de tre gudarna Tor, Oden och Frö och senare har forsök gjorts att anknyta dem till Ynglingasagans konungar Aun, Egil och Adils.” Förhoppningsvis kommer denna sunda utveckling att fortsätta, så att vi inom kort slipper höra talas om dessa tre potentater i samband med Uppsala högar.

10) Se t.ex. C-A Moberg 1964 s 98-99.

11) Nerman 1925 s 80-85.

12) Lindqvist 1936 s 126.

13) Nerman 1925 s 6-7.

3.2 GAMLA UPPSALA SOM HEDNISK KULTPLATS

 

1) Kumlien 1967 s 1-12; jfr. Johannesson 1984.

2) Lindqvist 1927 s 651-653.

3) Rekonstruktionerna återges i Olsen 1966 s 133.

4) Olsen 1966 kap. IV.

5) Lindqvist 1967 s 238-239.

6) Ibn Fadlan s 64-65; Olsen 1966 s 124. Tacitus (Germania kap. 9) nämner också att germanerna inte vill stänga in sina gudar bakom väggar.

7) Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid Bd. XIX s 335.

8) Fast 1944 s 113-118; Fast 1950 s 20; Lindblom 1982 s 101, 126, 132; Stålsjö 1983 s 14-15; Sundquist 1953 s 55; Lönnroth i Göteborgs-Posten s 2 1982-10-14. Någon borde informera turistguiderna i Gamla Uppsala om forskningens nuvarande ståndpunkt i denna fråga.

9) Lindqvist 1927 s 646-647.

3.3 GAMLA UPPSALA SOM POLITISKT CENTRUM

 

1) Sveriges runinskrifter: Uppland 972.

2) Diplomatarium Suecanum 49.

3) Rahmqvist 1986 s 264.

4) Lindqvist 1953 s 36-37, 41-42, 49, 57.

5) Snorres Heimskringla II s 82/II s 143.

6) Sundquist 1953 s 46, 52-55.

7) C. Weibull 1921a s 190, 195.

8) Hjärne 1952 s 149-177.

9) Diplomatarium Suecanum 451.

10) Gallén 1976 s 4.

11) Se t.ex. Johannesson 1984 s 399.

  1. AVVIKANDE UPPFATTNINGAR

 

1) L. Weibull 1911 s 83.

4.l NILS SUNDQUISTS TEORI

 

1) Sundquist 1953 s 46, 52-55.

2) Ibidem s 45-46.

3) Loc. cit.

4) Ibidem s 55f, 63f.

5) Ibidem s 29.

6) Ibidem s 56-57.

7) Ibidem s 46-52.

8) Ibidem s 122.

9) Ibidem s 134, 148, 150, 384.

10) Ibidem s 67-68, 175f.

11) Ibidem s 59-63; Olsen 1966 s 139f.

12) Kumlien 1967 s 59-65; bemött av Sundquist i Upplands fornminnesförenings årsbok 1967/68 s 117-123.

13) Sundquist mfl i Uppsala Nya Tidning s 1-3 1981-07-22.

4.2 DEN S.K. VÄSTGÖTASKOLAN

 

1) Västergötlands äldre hist. 1985 s 9.

2) Inget namn förekommer t.ex. så ofta som Nermans i Verner Lindbloms ”Götland, Sveriges vagga?”, vilken trycktes så sent som 1982. (Sidorna 15, 17, 21, 30, 31, 39, 40, 45, 47, 51, 53, 57, 59, 62, 63, 67, 69, 70, 73, 101, 104, 121, 122, 125, 127, 121 och 132.)

3) Helt klart har västgötaskolan alltid uppfattat sina teorier främst som ett motstånd mot Birger Nerman. Det är typiskt att Holger Bengtsson år 1968 valde Nerman som opponent i en debatt rörande sveariket hållen i Skövde; denne ställde dock inte upp (Lindblom 1982 s 45). Sven Svensson, som själv beskriver sig som en ”enkel person av folket” och alltå torde vara en god representant för västgötaskolan på gräsrotsnivå, sammanfattar den äldre debatten om svenska rikets uppkomst på följande sätt: ”De som i första hand varit i elden är professor Birger Nerman, Uppsala samt ingenjörerna Carl Otto Fast och Holger Bengtsson” (Svensson 1973 s 7). Svenssons skrift består i övrigt mest av djärva spekulationer kring ortnamn, varigenom författaren forsöker karlägga de västgötska ”ursvearnas” historia, varefter han övergår till att skildra krigiska uppgörelser under stenåldern vilka resulterade i att megalitfolket blev fördrivet av stridsyxefolket. Här är inte platsen att närmare bemöta dessa tankar, varför jag nöjer mig med att påpeka att dagens arkeologer inte räknar med att något stridsyxefolk existerat; detsamma kan möjligen gälla ”ursvearna”.

4) Fast 1944 s 5, 91, 95, 135-140. Detta är huvudämnet för ”Götaland” (1937), vari Fast bl.a. identifierar Valhall med Halleberg (s 63). Denna skrift kom 1984 i nyutgåva med förord av Dag Stålsjö, vilken karakteriserade den som ett modernt och revolutionärt ifrågasättande av vetenskapens gamla förlegade historiesyn.

5) Fast 1944 s 6, 13-14, 17f, 107-108.

6) Fast säger uttryckligen (l944 s 20) att begreppet Sverige ”synes i forntiden ha ägt en betydelse som i huvudsak överensstammer med vad vi ännu förstå med detta ord”. Detta bör rimligen betyda att svear=svenskar, inklusive götarna. Bengt Broberg, historiestuderande i Göteborg, ägnade 1984 en C-uppsats åt det otacksamma ämnet att analysera Västgötaskolans argumentation, och kom fram till (s 46) att Fast trots allt ibland föreställer sig svear och götar som skilda folk. Detta är enligt Broberg en av de stora skillnaderna mellan Fast och Verner Lindblom, vilken klart förnekar svearnas existens som särskilt folk; sistnämnda uppfattning får alltså anses vara åtminstone västgötaskolans nuvarande uppfattning, och jag kan inte inse hur götlandshypotesens införlivande av götarna i svearnas fornhistoria alls kan vara hållbar utan detta grundläggande antagande. Bengtsson (1964 s 30f) och Key (1977 s 57f) snuddar också vid tanken på ett särskilt sveafolk, men deras argumentatiom är så fullständigt gripen ur luften att den lämpligast förbigås. Key tycks nu ha anammat Lindbloms uppfattning om svearna (Lindsjö 1988 s 63).

7) Fast 1944 s 8-9.

8) Ibidem s 10, 25-28; jfr. Snorres Heimskringla I s 38/I s 56, I s 42/I s 61.

9) Fast 1944 s 26-27, 108-110, 125-127.

10) S. Carlsson i Svenska Dagbladet s 8 1982-01-09 (omtryckt i Skövde Nyheter s 3 1982-01-19).

11) Rausing 1985 s 164.

12) Lönnroth i Göteborgs-Posten s 2 1982-09-25; jfr. Lindgren 1983 s 10. Västgötaskolan får väl trösta sig med att Lönnroth å andra sidan karakteriserat Birger Nermans spekulationer som sagor, beredskapslitteratur och missbruk av historievetenskapen (Dagens Nyheter s 8 1942-02-01).

13) Jfr. kap. 3.2, not 8.

14) Leif Beckman i Aftonbladet s 4-5 1945-03-16.

15) Key 1977 s 87.

16) Ibidem s 28, 30, 34, 36, 53f.

17) Ibidem s 29, 31, 96, 106-109.

18) Ambrosiani i Folkets historia nr 1 1982; densamme i Skövde Nyheter s 3 1982-03-27; densamme i Skövde Nyheter s 2-3 1982-03-31.

19) Hyenstrand i Skövde Nyheter s 3 1982-03-03.

20) Linde i Skövde Nyheter s 3 1982-02-20; densamme i Skövde Nyheter s 2-3 1982-02-24; densamme i Skövde Nyheter s 3 1982-04-17.

21) K. Carlsson & B. Hjohlman i Populär arkeologi nr 1 1985 s 20-23; jfr. Lindblom Populär arkeologi nr 2 1985 s 36.

22) Rydh i Skövde Nyheter s 2-3 1982-04-05.

23) Key 1977 s 127-151.

24) Lindblom 1982 s 8, 92, 94.

25) Ibidem s 57, 59, 60, 67, 128.

26) Lindbloms viktigaste bidrag till debatten om svenska rikets uppkomst torde vara att han starkare än andra västgötaforskare betonar kristendomens betydelse för riksenandet och föredrar att tona ner föregångarnas spekulationer kring hednatidens myter. Detta vore en sund inriktning om den bara inte hade lett honom till extrema slutsatser som att forntidens Uppsala aldrig existerat i verklighetens geografi (1982 s 73). Den lindblomska historiesynen har nyligen kommenterats av Sten Carlsson (Personhlstorisk tidskrift 1986 s 95f.).

27) Stålsjö 1983 s 120-121; Ekre i Populär arkeologi nr 1 1985 s 24-26.

28) Se t.ex. Lindblom 1982 s 10.

29) Sundquist mfl i Upsala Nya Tidning s 1-3 1821-07-22.

30) Dreijer 1979 s 162; Lundén i Svenska Dagbladets söndagsbilaga s VII 1981-11-08; densamme i Skövde Nyheter s 3 21-24 april 1982; jfr. Hyenstrand Skövde Nyheter s 3 1982-03-03. Debatten om Bircas lokalisering ska inte närmare kommenteras här; en översikt finns i Lundén 1983 s 27-34; Ander mfl 1984 s 28ff.

31) Lindgren 1983 s 10; jfr. Stålsjö 1983 s 155.

32) Lindgren 1983 s 10; J. Weibull i Skövde Nyheter s 3 1982-05-19. Observera att Stålsjö (1983 s 155) citerat Weibull något felaktigt. Weibull har sagt: ”Landets centrala delar har hittills dominerat forskningen, och här ligger ett korn av sanning i västgötaskolan.” Stålsjö har istället råkat skriva ”och där ligger ett korn av sanning”, vilket felaktigt kan uppfattas som ett stöd för själva götlandshypotesen (=”och det ligger ett korn av sanning”).

33) Sundborg 1982 s 10; B. Strand-Sawyer i Göteborgs-Posten s 3 1982-10-07 och Skövde Nyheter s 3 1982-05-19; P. Sawyer i Göteborgs-Posten s 2 1982-10-10 och Skövde Nyheter s 3 1982-05-19; P. Sawyer citerad av Lindgren 1983 s 10.

  1. SVEAR OCH GÖTAR

 

1) Söderqvist 1915; Fast 1950 s 8f; Lindblom 1982 s 119-124; jfr. kap. 4.2, not 6.

2) Ståhl 1970 s 130.

3) Ibidem s 127-129.

4) Sahlgren 1931; Ståhl 1970 s 128.

5) Wigforss 1918 s 119-120.

5.1 RUSERNA

 

1) Brøndsted 1986 s 17, 27.

2) Se t.ex. Fast 1950 s 8f; l.indblom 1982 s 116-124; Ander mfl 1984 s 148.

3) Citerat efter T.J. Arne 1956.

4) Nestorskrönikan s 13/20.

5) Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid Bd. XIV s 356, 522.

6) Pritsak 1981 s 3-8.

5.2 HILLEVIONER OCH SVIONER

 

1) Plinius bok IV, kap. XIII.

2) Tacitus: Germania kap. 44-45. Enligt en teori anger Tacitus svionernas territorium inom Sverige genom att säga att de bor ”ipso in Oceano”, vilket översatts ”i själva oceanen” och har ansetts åsyfta det dåtida uppländska skärgårdslandskapet. (Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeItid Bd. XVII, art. ”svear”.) Hur man än översätter dessa tre latinska ord så kan man emellertid aldrig få dem att betyda ”svearna bodde i Upp1and”. Tacitus’ Germania antyder att svionerna var ett skandinaviskt folk, men alla preciseringar därutöver innebär att man pressar texten.

5.3 SUETHANS OCH SUETHIDI

 

1) Jordanes kap. 4.

2) Tacitus: Germania kap. 44.

3) Jordanes kap. 3.

4) Nerman 1925 s 40-41; Svennung 1967 s 54f, 65f, 86f.

5.4 SWEON I SWIORICE

 

1) Widsið s 2/16.

2) Ibidem s 2/15.

3) Beowulf vers 2379ff.

4) Ibidem v. 2472ff, 2493ff, 2922ff.

5) Fahlbeck 1884; Behre 1968 s 9f, 14f, 29f, 35f.

6) Rausing 1985.

5.5 SUEONES I SUEONIA

 

1) Rimbert kap. 11, 19, 21.

2) Ibidem kap. 30.

5.6 SWEON I SWEOLAND

 

1) Alfred s 9/13.

2) Ibidem s 14/15.

3) Ibidem s 17/16.

4) Nerman 1925 s 203.

5) Curt Weilbull (1921b s 350) nöjer sig med att av Wulfstans reseberättelse sluta sig till att svearnas rike vid denna tid endast var ett östersjörike.

5.7 SVIAR OCH SŒNSKA MENN

 

1) Snorres Heimskringla I s 22/I s 31.

2) Ibidem I s 40/I s 58.

3) Ibidem I s 41/I s 60.

4) Ibidem I s 50/I s 76.

5) Ibidem s 43/I s 64.

6) Ibidem s 265/I s 445.

7) O. Moberg 1944 s 168; Historia Norvegiae s 30/101.

5.8 SVETJUD

 

1) Citerat efter Hjärne 1952 s 130-131.

2) Danmarks runeindskrifter nr 216.

3) Ibidem nr 344.

5.9 SUEDIA

 

1) Adam IV:23.

2) Västergötlands äldre historia 1985 s 38. Jag tycks ha fått fram annorlunda siffror än Ambrosiani vad gäller fördelningen mellan de båda sveatermerna, men jag får väl vara modig och stå för mina resultat; jag har räknat igenom tre gånger. Jag passar samtidigt på att påpeka att svearna i källorna ofta samtidigt står som motsats till t.ex. både danskar och norrmän, varför tabellens fördelningar dem emellan ibland skett på tämligen godtyckliga grunder. Läsaren bör hålla i minnet att tabellerna 1-2 endast syftar till att illustrera svearnas förhållande till götarna.

3) Nyberg 1984 s 312.

4) Ibidem s 314.

5) Adam IV:24.

6) Ibidem I:61.

7) Nyberg 1984 s 313, 315.

8) Adam I:60.

9) Ibidem IV:7.

10) Ibidem I:26.

11) Ibidem IV:25.

12) Ibidem, skolion 135.

13) Ibidem II:58.

14) Ibidem 1:60, II:58, IV:26.

15) Ibidem II:61.

16) Ibidem IV:14.

17) Ibidem IV:19.

18) Ibidem II:58.

5.10 SUETIA/SUECIA

 

1) Tunberg 1912 s 3.

2) Svenskt Diplomatarium 2.

3) Ibidem 16.

4) Ibidem 24.

5) Ibidem 29, 32, 37.

6) Tunberg 1940 s 12-14.

7) Svenskt Diplomatarium 54 (s 76).

8) Ibidem 54 (s 82).

9) Svend Aagesen s 122-123.

10) Historia Norvegiae s 9/97.

11) Saxo I s XXIII/s 7.

12) Ibidem s 17/s 60.

13) Ibidem I s 314/s 262.

14) Ibidem I s 261/s 216.

15) Ibidem I s 188/s l60.

16) Ibidem s 333/s 282.

17) Ibidem II s 119/s 470.

18) Diplomatarium Suecanum 49.

19) Saxo II s 64/s 420: Interea Sueticarum parcium rege absumpto, Gothi summam, cuius omne penes Sueonum arbitrium erat, Magno deferre ausi, alieni privilegii detrimento dignitatis sibi incrementa querebant. Quorum Sueones auctoritate contempta, ueterem gentis sue prerogatiuam in aliquanto obscurioris populi inuidia deponere passi non sunt. Igitur antique dignitatis speciem intuentes, titulum iniusta collacione prereptum noui regis electu cassarunt.

20) Ander mfl 1984 s 133.

5.11 UPPSVEARNA

 

1) Söderqvist 1915.

2) Ibidem s 5.

3) Pipping 1917 s 204.

4) Söderqvist 1915 s 6, not 1.

5) Grimberg 1959 s 392; Lindblom 1982 s 83, 84, 121, 153; Ander mfl 1924 s 137 (jfr. s 150).

6) Snorres Heimskringla II s 113/II s 193.

7) Ibidem I s 40/I s 59.

8) Hjärne 1952 s 141f.

9) Ståhl 1981.

5.12 SVEAR OCH GÖTAR

 

1) Historiografisk översikt i Tunberg 1940 s 7-11.

2) Jordanes (kap. 4) och Paulus Diaconus (bok 1 kap. 1) säger båda att goterna härstammade från Skandinavien, och namnen Västergötland och Östergötland har ingen motsvarighet inom övriga germanska språkområdet. Ingen källa talar emot goternas skandinaviska ursprung. Å andra sidan är goterna bosatta vid Svarta havet i de tidigaste någorlunda pålitliga källorna.

3) Lönnroth 1940 s 19-21.

4) Hyenstrand 1982 s 175.

5) Västergötlands äldre historia 1985 s 76.

  1. UPPSALA OCH DEN TIDIGA SVENSKA KUNGAMAKTEN

 

1) Andrae 1985 s 46.

2) Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid Bd. II s 119.

3) Lönnroth 1940 s 50.

6.1 KUNGAMAKTEN UNDER 1300-TALET

 

1) Fritz 1972 s 48. (Alla nedanstående redogörelser för borgar är hämtade ur Fritz s 33-48.)

2) Lindkvist & Ågren 1982 s 15.

3) Frågan är vilka slutsatser man ska dra av att begreppet Uppsala öd saknas i Äldre västgötalagen. Det är ju tänkbart att kungen saknade gods i Västergötland under 1200-talet. Å andra sidan ger Yngre västgötalagens kvarnbalk (VIII) onekligen ett intryck av att kronogodsen funnits mycket länge.

4) Östgötalagen innehåller ovanligt många inskärpanden om att vägarna måste hållas i skick; sådant tyder enligt Erik Lönnroth (1940 s 45) på att kungen börjat göra sig gällande i området.

6.2 KUNGAMAKTEN UNDER 1000-TALET

 

1) Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid Bd. IV s 511.

2) C.Weibull 1949 s 21-23.

3) Adam II:25.

4) Ibidem II:30.

5) Ibidem, skolion 24.

6) Ibidem II:39.

7) Ibidem II:52.

8) Ibidem II:61.

9) Ibidem II:73.

10) Ibidem III:12.

11) Ibidem III:15.

12) Ibidem III:16.

13) Ibidem III:53.

14) Rausing 1985 s 169.

15) Adam II:77.

16) Ibidem IV:30.

17) Ibidem II:58.

18) Ibidem IV:22.

19) Hyenstrand 1985 s 285-289.

6.3 KUNGAMAKTEN UNDER 800-TALET

 

1) Rimbert kap. 7.

2) Ibidem kap. 9.

3) Ibidem kap. 11.

4) Ibidem kap. 17.

5) Ibidem kap. 19.

6) Ibidem kap. 24.

7) Ibidem kap. 26.

8) Ibidem kap. 27.

9) Ibidem kap. 28.

10) Ibidem kap. 30.

11) Andrae 1960 s 64.

12) Saxo, elfte boken.

13) Erikskrönikan s 31 (vers 89f).

14) Dudo II:13.

6.4 UPPSALA OCH SVENSKA RIKETS UPPKOMST

 

1) Prokopios bok VI, kap. XV.

2) Duby 1981 s 42-43.

3) C-A Moberg 1964 s 94-101.

4) Arrhenius 1982.

5) Palme 1962 s 36-39.

6) Stavrianos 1982 s 36-37.

7) Carlsson & Rosén 1960 s 82.

8) Jensen & Thiersen 1982 s 34-35.

9) Nyström 1978 s 82.

10) Carlqvist 1973.

11) Ur vår äldsta bok s 29.

12) Schmid 1931 s 97; jfr. dock Lundén 1983 s 182.

13) Ander mfl 1984 s 81-82.

14) Hyenstrand i Skövde Nyheter s 3 1982-03-03.

15) Tunberg 1911 s 190.

16) Th. Andersson i Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 4 1982 s 52-65.

17) Ambrosiani i Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 4 1982 s 67-81.

18) Lönnroth i Bebyggelsehistorlsk tidskrift nr 4 1982 s 10-22.

19) Andrae 1985.

LL

Ann Mir Anderson

Marie-Chantal Dupleix

Mikaela Hermeli

Patricia Unne

 

 

Brev från Lesbiska Listan

 

 

 

 

 

Ann Mir: Presentation…………………………………………………………………………………………………… 2

Chantal: Presentation……………………………………………………………………………………………………. 4

Chantal: Bin och lesbiska………………………………………………………………………………………………. 6

Patri: Bin och lesbiska…………………………………………………………………………………………………… 8

Patri: Bin och lesbiska, svar…………………………………………………………………………………………. 11

Patri: True love…………………………………………………………………………………………………………… 13

Ann Mir: Minnet av Graciela, hur jag kom ut…………………………………………………………………. 14

Ann Mir: Lethe………………………………………………………………………………………………………….. 17

Ann Mir: Kärlek som man inte kan ge…………………………………………………………………………… 21

Patri: Millenniumdepression………………………………………………………………………………………… 24

Patri: Minne………………………………………………………………………………………………………………. 28

Chantal: Kálliston éranon……………………………………………………………………………………………. 35

Patri: Kalliston eranon, svar…………………………………………………………………………………………. 43

Miksi: Kalliston eranon, svar……………………………………………………………………………………….. 44

Miksi: Kurser, svar……………………………………………………………………………………………………… 45

Ann Mir: Age difference…………………………………………………………………………………………….. 46

Ann Mir: Is och eld…………………………………………………………………………………………………….. 47

Patri: Lalage och vargarna…………………………………………………………………………………………… 55

Ann Mir: Att gifta sig…………………………………………………………………………………………………. 58

Patri: A Midsummer Night’s Dream……………………………………………………………………………… 68

Patri: Lycka och oro……………………………………………………………………………………………………. 69

Chantal: Idag…………………………………………………………………………………………………………….. 76

Patri: Fell off a tree…………………………………………………………………………………………………….. 77

Ann Mir: Den trognaste………………………………………………………………………………………………. 78

Chantal: Lyckan och dess portar………………………………………………………………………………….. 80

Ann Mir: Det helt andra……………………………………………………………………………………………… 87

Patri: Happy New Year!……………………………………………………………………………………………… 90

 

 

Ann Mir: Presentation

Torsdag, 23 december 1999

 

 

Hej, tjejer

Det var en period för ett tag sedan när alla höll på med att presentera sig. Jag missade tåget, men jag får väl komma som den ångerfulla synderskan på slutet. Har väl redan berättat en del här och var i våra diskussioner, men tar det en gång till samlat. Jag har dragit mig lite för det eftersom mitt liv inte är så roligt och jag inte vill göra någon betryckt med sorgligheter som hon inte behöver tyngas av. Å andra sidan är det befriande att prata av sig ibland, här i det anonyma mörkret. Om ni lätt blir deppiga så radera utan att läsa texten under strecket. Glöm mig och ha en trevlig helg istället.

 

———————–

 

Jag är alltså en gammal 37-årig skata med tantväska. Bor sedan flera år tillbaka i en förfärlig dansk småstad, men är på alla sätt svensk. Född i Irsta, Västmanland. Växte upp i Lund, Skåne. Tillbringat största delen av livet i Stockholm, Kungsholmen mest. Bodde flera år på Hisingen i Göteborg. Älskar Sverige och tycker att det är jättefint att kunna vara med på den här listan och skriva brev till Er allihop på svenska.

Vägen till Lesbiska Listan har varken varit kort eller rak eller självklar för mig. Vet inte ens särskilt säkert om det är lesbisk jag är. Kanske bi, även om jag inte bryr mig om karlar nuförtiden. Under flera år var jag gift och levde ett vanligt familjeliv med en man. Vi fick aldrig några barn och kunde inte kommunicera; till sist delade vi på oss. Jag vet inte ens själv om jag är glad eller ledsen över det.

Innan dess hade jag en pojkvän, en otrogen chilenare som tog mig med till sitt hemland och till Argentina och till Centralamerika. Bodde där flera år. Jag älskar de länderna. Längtar ofta tillbaka. (I Argentina är det sommar nu.) Antar att jag älskade den där killen också. Mitt känslo­liv har liksom förändrats över åren.

Jag var en rätt vild tjej under många år. Prövade allt som ingen annan vågade göra. Jag var kanske enda läderflatan i Dalby (utanför Lund) när jag var kring tjugo. Sysslade med sado­masochism och smet in på skumma klubbar i Köpenhamn och Stockholm långt innan jag egentligen var gammal nog att bli insläppt. Ett tag var jag nakenmodell och skämde ut mig land och rike runt. Blev arresterad en gång för att jag hade kört motorcykel på järnvägsrälsen.

Idag lever jag ett helt annat liv. Jag bor med min gamla mor i en tråkig dansk småstad. Om tjugo år kommer jag kanske att uppskatta den sortens liv, men idag lider jag fruktansvärt av att ha flyttat hit. Jag är en svensk storstadstjej, inte en dansk småstadstjej. Jag längtar mig dagligen fördärvad efter storstäderna och Sverige. Ni allesammans på listan betyder en hel del för mig i det sammanhanget. Det känns nästan som att vara i Sverige när man håller på och diskuterar på svenska om svenska företeelser. När någon börjar prata om något i Stockholm eller Göteborg, då smälter liksom isen i mitt hjärta och jag får liv igen. Tack för era inlägg, tjejer.

Anledningen till att jag hamnade här ute i bushen är att min mamma är född här och ville leva sina sista år där hon känner att hon hör hemma. Jag har aldrig varit någon god och självupp­offrande dotter. Men min mor blev tidigt senildement. Någon måste ta hand om henne. Eftersom både min far och min bror är döda stod valet mellan att skjutsa in henne på något hem eller låta henne bo hos mig.

Mamma är den enda familj som jag har kvar. Jag vill inte att hon ska sitta på någon institution och förtvina andligt. Hon lever upp och skrattar här i sin hemstad, där det finns fullt av gamla vänner som älskar henne. Ändå lider jag mer av den här tillvaron än jag förmår att uttrycka. Det är jag som förtvinar. Jag brukar framställa mig själv som en gammal fyllegumma när jag skriver mail här. Det är inte sant, men att jag tycker det där snacket är kul att hålla på med avspeglar väl någon sorts inre frustration. Vet inte.

I andra länder där jag har bott är det nog ganska naturligt att en dotter tar hand om sin mor när hon blir gammal, men här i Skandinavien tycker folk att man är konstig. Man blir ett isolerat kuriosum som inte längre har tid med att träffa folk som förr. Jag går omkring med en känsla av att mitt liv tog slut 1993 när jag kom hit. Det är svårt att acceptera att man är död vid 31 års ålder. Men jag antar att jag gör det som kvinnor alltid gör: låter bli att själv leva mitt eget liv för någon annans skull. Förr om åren har jag gjort så av kärlek till otacksamma män. Det är kanske bättre att göra det för sin mor.

Nåja, jag har två underbara jobbarkompisar. Eller egentligen snarare väninnor. Den ena är lesbisk, den andra är straight och gift med barn. Jag tycker lika mycket om dem båda. Har varit på homoställen och på Priden med båda. Långt ifrån alla är väl lika lyckligt lottade som jag, antar jag.

Tjejernas Mörkrum är ett annat ställe där jag håller till ibland och träffar folk och får prata svenska. Där heter jag Mir, som är förkortning av mitt mellannamn Mireille. Jag brukar låta mycket gladare där än här. Ja, vad sitter jag här och deppar för? Fel tid i månaden kanske. Eller juldepression. Radera den här smörjan. Vad jag ville säga var väl bara kram och god jul. Vet inte varför det blev så långrandigt och nattsvart. Titta, nu är det fullt med nyfallen snö i min trädgård…


Chantal: Presentation

Torsdag, 20 januari 2000

 

Hej, tjejer

Nu har tydligen alla utom jag presenterat sig. Ändå har jag lovat att göra det flera gånger. Nu får det bli något av innan jag bryter alla skamgränser. Presentationen blir ju ändå aldrig intressantare än presentationsobjektet, så det skall väl inte vara så svårt.

OK, jag heter alltså Marie-Chantal. (Enbart Chantal i Tjejernas Mörkrum, för det är tydligen en obligatorisk upplysning.) Jag bor nu i Frankrike, men är delvis svensk. Min far var katalan, min mor svenska. Mamma gav mig för svenskt bruk även ett svenskt förnamn, Eva, men det använder jag inte numera eftersom det känns så konstigt att ”byta namn” bara för att man är i Sverige.

Mitt ansikte har en antydan till asiatiska drag eftersom min farmor kom från Indokina, som förr var en fransk koloni. Annars känns jag väl lättast igen på att jag har en skojig kritvit lock uppe i pannluggen mitt i ett kolsvart hårsvall, ungefär som Lasse Holmkvist förr i tiden, ifall ni var födda på stenåldern. Jag är alltså en ganska gammal gumma, 41 år.

Jag är född i samma stad som Karl XIV Johan, ett litet ställe som heter Pau. Där tillbringade jag några hemska barndoms- och ungdomsår i ett jesuitkloster, som ni redan har fått läsa om ifall ni orkade igenom alla inläggen i religionsdebatten som vi hade före nyår.

Många år bodde jag också i det som svenskarna kallar Spanien, men som jag hellre kallar södra Katalonien. Ni kanske vet att Katalonien är ett område som innefattar delar av såväl Spanien som Frankrike, där man talar ett språk som heter katalanska, mitt modersmål. Under Francos tid var katalaner illa sedda i Spanien. Vi fick det särskilt svårt eftersom min farfar hade haft alltför nära kontakter med den tidigare republikanska regeringen. Det var under inbördes­kriget som vår släkt hamnade i den franska delen av Katalonien… Ja, allt detta är alltså bara ett långrandigt sätt att förklara att jag visserligen är född och uppvuxen här i Frankrike, men ändå inte kan betrakta mig som fransyska. (Varför lär jag mig aldrig att skriva kortfattat?)

Jag är inte heller säker på om jag skall kallas för lesbisk eller något annat. När jag var ganska ung giftes jag bort utan att någon frågade så mycket efter mina synpunkter på saken. Det är så det brukar gå till nere vid Medelhavet, eller så var det åtminstone när jag var ung. Jag har två söner som nu är vuxna.

Egendomligt nog fungerade det där äktenskapet utomordentligt väl. Det är väl knappt att man vågar säga högt att det kan bli lyckligt äktenskap när en lesbisk tvångsförmäles med en man. Det är inte politiskt korrekt. Men så var det faktiskt. Under nio år kom vi alldeles förträffligt överens, ända tills hans svaga hjärta gjorde att jag blev änka.

Jag insåg väl att något i min läggning inte stämde. Men i min värld då jag var ung existerade inte begreppet lesbiskhet. Jag kramades ibland med väninnor på skoj och drömde ibland om dem, men drog liksom inga slutsatser av det. Inte förrän jag gjorde bekantskap med en sömmerska som hade ”varit med” litet mera än jag. Då fattade jag vem jag var. Sedan blev det ett evinnerligt ändrande på mina klänningar, för att jag skulle få någon förevändning att besöka Magda som hon hette.

Jag smög med min läggning så länge min man levde. Idag har jag berättat för mina söner och de accepterar det. Likaså är jag öppen om saken på Tessininstitutet där jag jobbar. Jag har gått i gayparader både i Sverige och här i Frankrike. Jag har lyckats få alla heterosexuella som jag känner att acceptera att jag är lesbisk och ändå tycka om mig.

Däremot har jag inte lyckats alls med flatorna. De tycks aldrig kunna fatta det här med att man har levt nio år i ett lyckligt äktenskap med en karl och sedan ”blir” lesbisk. Det har gått ganska många år sedan jag blev änka och kom ut som lesbisk. Sedan dess har jag aldrig ens sett åt en karl. Men hur många år som än förflyter så fortsätter alla lesbiska som känner mig att titta snett på mig och betrakta mig med djup misstänksamhet.

Detta är den stora sorgen i mitt liv. Att jag har kommit ut som gay men ändå aldrig har blivit accepterad av gayrörelsen. Jag har ibland funderat på om jag kanske är bisexuell, men jag tror inte det. Numera dras jag bara till kvinnor. Ändå har jag aldrig lyckats få något förhållande med någon kvinna att hålla särskilt länge. Min enda riktigt varaktiga relation var egendomligt nog den som jag tvingades in i när jag gifte mig med min man. Vet inte om jag är någon riktigt ”bra” lesbisk, precis…

Lesbiska Listan halkade jag väl in på mera av en slump. Jag var med på en liknande lista i Frankrike en gång. Sedan finns det forna elever till mig (jag har varit lärare) som är med på listan och som verkar tycka att det är hippt att ha med gamla skolfröken. Patricia tipsade mig om debatten angående vår ”urmoder” Sapfos läggning, och då kunde jag inte motstå frestelsen att själv få vara med på ett hörn. Sedan trivdes jag så bra ibland er att jag har stannat.

Precis som Ann Mir känner jag att det betyder enormt mycket att vara med i en svensk diskussionsgrupp. Det känns litet grand som att bo kvar i Sverige. Skillnaden är att man slipper vinterkylan och istället möts av underbar mänsklig värme. Tack för att ni finns. Kram till alla från Chantal.


Chantal: Bin och lesbiska

Fredag, 21 januari 2000

 

Hej, tjejer

Mikaela har frågat hur det kommer sig att jag inte vill definiera mig själv som bisexuell trots att jag tycker att alla läggningar har samma värde och trots att jag har levt i ett lyckligt äktenskap i många års tid. Det är ingen framfusig fråga, Miksi, inte alls. Jag har inte svårt att tala om saken heller. Tvärtom är jag glad över att en gång i livet kunna sitta i en grupp av lesbiska och hitta ett intresse för sådana frågor.

Jag vill samtidigt säga att den här listan är underbar i sin tolerans och öppenhet. På den franska lesbiska lista där jag var med en gång brukade alla diskussioner handla om hur man sparkar våldtäktsmän på pungen, och alla karlar ansågs höra hemma i den kategorin. Allt där var ilsken dogmatik. Här är allt avspänt och behagligt. Det är verkligen fint att hamna någonstans där man känner sig hemma.

Mitt sexualliv när jag var gift? Jo, det fungerade någorlunda. Jag dyrkade min man. Det gör jag fortfarande, många år efter hans död. När jag ser något föremål i mitt hem som har med honom att göra så väller en intensiv längtan över mig. När jag står vid hans gravsten gråter jag så att jag skakar. När jag skall dö en gång kommer jag kanske att glömma att jag är ateist och känna längtan och glädje över att återse honom i paradiset.

 

Allt detta kan ju verka motsäga påståendet att jag är rent lesbisk. Likaså när jag säger att jag ibland längtar innerligt efter att känna hans händer, hans hår. Men saken är den att det är inte ”en man” jag längtar efter. Jag längtar efter Jaume. Jag skulle däremot aldrig kunna ge mig åt någon annan man eller känna minsta längtan efter sådant.

Jag högaktade honom från första dagen därför att han var en intelligent och modig människa, någon som jag kunde kommunicera med andligt. Och på något vis var det som om den andliga överensstämmelsen mellan oss utsträcktes till att även gälla det kroppsliga. Någon gång kändes det konstigt att vara hos honom i sängen, men det fungerade. Med honom fungerade det. Det skulle absolut inte ha varit möjligt med någon annan karl.

Han var en litteraturkritiker som gjorde mycket för att rädda den katalanska litteraturen från undergång under de år då både Spanien och Frankrike ville få vårt språk att dö ut. Han satt några år i Francos fängelse därför att han hade vågat försvara katalanernas autonoma strävanden. Han umgicks med alla de viktigaste katalanska författarna, sådana som jag aldrig hade fått träffa om han inte funnits i mitt liv. Han stod för ideal som betyder oerhört mycket för mig. Han lärde mig att man aldrig skall skämmas över det man är. Därför har jag alltid känt mig stolt över att vara lesbisk. (Ändå talade jag aldrig om det för honom, ja det där är konstigt…) Han var en människa som man bara möter en gång i livet. Därför kunde jag känna även sexuell attraktion till denne ende man, trots att min läggning egentligen borde ha gjort det omöjligt.

Däremot kan jag aldrig betrakta någon annan karl och känna något som ens avlägset påminner om sexuell attraktion. Sådant kan jag däremot känna när jag ser på en främmande kvinna, om vilken jag ingenting vet annat än hur hon ser ut. Jag börjar fundera på hur hennes kind skulle kännas mot min, hur hon skulle vara att leva med.

Jag tror att det är skillnaden mellan en rent lesbisk kvinna och en bisexuell, huruvida man kan känna attraktion även till kroppar av båda könen. En lesbisk kan lära sig att älska en man även fysiskt om hon värderar honom tillräckligt högt på det andliga planet, men hon kan inte känna dragning till en främmande man, om det så är Mr Universum. Bisexuella kvinnor har däremot förmåga att känna attraktion till själva mannens kropp. Det är så som det känns för mig. Men om du vill kalla mig för bi, Mikaela, så gör gärna det. Jag tror ändå inte att de där orden kan återge det som vi känner fullt ut, och bisexuella kvinnor är lika fina människor som lesbiska eller heterosexuella. Vi är alla kvinnor och vi bör hålla samman.


Patri: Bin och lesbiska

Onsdag, 26 januari 2000

 

Hej, tjejer

Jo, jag kanske inte ska bara fungera som listbitch jämt, utan säga lite allvarligare grejer ibland. När det gäller det här med lesbiskas och bins förhållande till varandra så brukar man inte få några helt öppna negativa reaktioner om bin från ”ärkeflator”. Frågan är känslig. Man vill inte verka gammalmodig och insnöad. Men å andra sidan är ju ingenting vunnet med att man sitter och tänker ett och skriver något annat, eller ingenting alls. Enda sättet att nånsin komma tillrätta med en fördom är att erkänna att man har den.

Jag känner mig själv alltid starkt berörd varje gång den här frågan kommer upp. Det är nämligen så att jag en gång i tiden själv har gjort slut med en tjej och förolämpat henne av det enda skälet att hon var bisexuell. Det låter hemskt och jag mår dåligt som fan av det, men så är det ändå. Jag ska väl samtidigt be om ursäkt för att jag inte sa sanningen när jag fick en fråga här på listan för några veckor sedan.

Camilla frågade mig hur det gick till när jag blev portad från Sappho Club. Jag drog en skröna. Sanningen är att jag aldrig har varit portförbjuden där. Det var en annan klubb i Sverige som portade mig. Klubben finns inte kvar längre. Käringen som slängde ut mig är pensionerad. Ingen minns händelsen. Det är bara inuti mig som den fortsätter att spöka ännu efter 13 år. Jag brukar älta den när jag chattar eller när jag har fyllnat till och snackar goja. Folk som vet hur det är tycker att jag bara är jobbig. Men på något vis gör minnet så ont inuti mig så att jag måste få det där ur mig, dela det med någon.

Jag älskade en tjej som hette Eva. Hon pluggade på Lunds universitet precis som jag. Hon var så jävla snygg. Och hon kunde så mycket, både akademiska grejer och sånt som gör att man verkar ”världsvan”. En dag åkte jag till en annan stad och gick på det här homostället (jag var inte öppen på den tiden). Och där står hon! Jag hade varit kär i henne i hemlighet, men nu blev jag som en mollusk som inte tänkte på något annat än att få stå bredvid henne vid bardisken i all evighet och lyssna på henne. Jag hade dåligt självförtroende på den tiden. Att hon ens ville prata med mig var som… Ja, Gud!

Hon var bisexuell, visade det sig. Jag sa att det gjorde inget. Det kanske jag också var, sa jag. För jag ville vara som hon. Under de två år som vi hängde ihop låg jag till och med med några killar för att visa henne hur mycket jag accepterade hennes läggning. Det där låter sjukt, men jag var fortfarande en ung och osäker tjej som hade mött en gudinna.

Jag var inte bara inställsam. Jag ansåg, och anser, verkligen att bisexualitet ska respekteras lika mycket som alla andra läggningar. Det värsta jag vet är också när tjejer baktalar varandra istället för att kämpa för sina rättigheter. Att männen bestämmer över oss har inte det minsta med deras muskelmassa att göra. Det beror på att vi aldrig verkar klara av att agera gemensamt, trots att vi har så mycket gemensamma intressen. Det är ideologiskt väldigt viktigt för mig att vara vidsynt och tolerant. Jag tar alltid avstånd från allt ”hat”-snack, vare sig det riktar sig mot bin, killar, zigenare eller vad det kan vara. Alla är människor och alla ska visa varandra respekt. Vill man själv få sin läggning respekterad så måste man visa respekt tillbaka. Så kommer jag alltid att tycka ideologiskt sett. Därför gör det så in i helvete ont att veta att jag inte klarade av att en tjej som jag älskade var humla.

Jag tror att de flesta bitjejer är monogama. Så länge de är ihop med någon tjej så håller de sig till henne, precis som om de hade varit rent lesbiska. Men min gudinna var polygam. Inte nån vandringspokal eller så, men hon tyckte liksom att man inte kan bedra en tjej med en kille. Jag hade all möda i världen att dölja för henne hur jättejobbigt jag tyckte att det där var. Det allra värsta var att hon verkade värdera homo- och heterorelationer olika. Det här hon hade ihop med mig, fick jag för mig, det var mera ”lek”. Skulle hon träffa en kille så skulle det kunna bli ”allvar”, föreställde jag mig, och då skulle en annan bara bli bortkastad som en använd pappersnäsduk.

Min egen inställning var den rakt motsatta: att killar var ”lek” och att tjejer var ”allvar”. Vi kunde aldrig sätta oss ner och snacka om det där. Jag borde ha sagt till henne direkt att jag mådde skitdåligt av att hon ville vara med killar. Det kunde jag inte förmå mig till att göra. Ideologiskt anser jag inte ens egentligen att man måste vara monogam. Jag ville inte att hon skulle tro att jag såg ner på polygama levnadssätt rent principiellt, för det gör jag inte. Rent principiellt. Men i verkligheten pallade jag inte med det.

Jag fick veta att hon hade legat med en kille. Hon skojade bort det och sa att hon var full. Då söp jag honom full och låg med honom. För att hon skulle se att han inte var något att lita på, att han bara skulle bedra henne. Vi gjorde så flera gånger under de där åren. Skojade om det efteråt och kommenterade hur primitiva killar är. Men egentligen mådde jag skitdåligt. Det var en ledsenhet som växte inom mig därför att jag inte kunde förmå mig till att erkänna att jag var svartsjuk och ville äga henne.

Men allt som göms undan kommer fram till sist. Vi gjorde slut på tvåårsdagen av vår relation. Vi hade återvänt till den där klubben för att fira jubileet. I bilen på väg dit hade vi suttit nästan tysta. Jag tänkte igenom de där två åren. Vad hade jag hållit på med? Vart skulle det leda? Hon hade då träffat en juristkille, en sån där riktig svärmorsdröm som man tar hem och presenterar om man vill göra morsan överlycklig. Hon hade haft honom hos sina föräldrar, fick jag veta. Själv hade jag aldrig fått träffa dem.

På klubben drack jag alldeles för mycket. Det vällde över mig en massa sorg. Jag tyckte plötsligt att de här två åren med henne var två år av förödmjukelser. Kände hur mitt mindervärdeskomplex växte som en gasballong inuti mig. ”Säg till mig att du tänker lämna mig då!” skrek jag plötsligt. Sedan blev jag högljudd och bråkig. Dörrvakten sa åt mig. Men efter ett tag började jag skrika igen. ”Jag fattar inte hur du kan behandla mig såhär!” vrålade jag av alla krafter så hela lokalen stirrade ut oss.

Sedan gjorde jag slut. Det ska åtminstone inte bli hon som gör det, tänkte jag, för jag var så totalt övertygad om att jag skulle bli dumpad. Hon försökte vara vänlig och tala om att hon tyckte om mig lika mycket som förr. Men då blev jag bara ännu mer aggressiv. Jag slog ut med armen utan att titta mig för. Där stod en ölsejdel som välte så att den krossades i golvet och skvätte öl över ett par tjejer. Dörrvaktstanten tog mig i kragen och visade ut mig och sa att jag inte fick komma tillbaka. Min gudinna försökte säga att det inte var mitt fel utan hennes eget och sa att vi skulle åka hem och snacka. Men jag skrek åt henne att stanna kvar på klubben och låta mig vara.

Jag tog en buss hem, det tog timmar. Jag var så olycklig så att jag ville dö. Dels för att jag var galen av kärlek. Dels för att det gjorde särskilt ont att bli ratad för att jag var tjej, som jag upplevde det. (”Är du så jävla ful så du inte ens klarar att bräcka av en kille?” gick jag omkring och tänkte länge, och mådde skit.) Dels för att jag hade skämt ut mig offentligt, det var första och sista gången. Kanske mest för att jag hade misslyckats med att leva upp till mina ideal om respekt och vidsynthet. Det där är 13 år sen. Det gör lika ont än idag att tänka på det.

Hon är gift nu. Jag har bett henne om ursäkt, men jag känner ändå att jag aldrig kan bli riktigt förlåten. Det där var inte bara något som jag gjorde mot henne. Jag gjorde på något vis något som var fel, förbröt mig mot en princip som jag djupt respekterar. Det finns ingen som kan ge mig förlåtelse, så jag kommer att fortsätta att må dåligt. Kanske resten av livet.

Jag skrev ihop det här mest därför att jag inte tycker att man ska förenkla problematiken när det gäller bin och lesbiska. Jag är ingen ”ärkeflata” som inte tål att det finns annat än tjejer på jorden. Killar tycker jag om, som kompisar. Jag tycker rent intellektuellt att det är helt OK med polygama sätt att leva. Men jag pallade inte med det. När folk frågar vad jag tycker om bin så kommer det där minnet för mig, det gör ont.

Jag är kanske inte ensam om att ha haft nån tråkig erfarenhet som gör mig blockerad mot bisexuella. Jag menar, det behöver ju inte vara så att man är insnöad när man skriver ”ej bisexuella” i en kontaktannons. Man behöver inte vara elak. Om jag skulle möta någon tjej nu och få veta att hon är bi så vet jag inte hur jag skulle reagera. Kanske har jag växt till mig. Hoppas det.

Det gör mig jätteledsen varje gång jag hör talas om att bin blir mobbade av lesbiska. Men innerst inne skulle jag vara ohederlig om jag sa att jag helt saknar förståelse för hur flatorna tänker när de är intoleranta. Det där är inte så lätt så att man bara kan kalla det för att vissa är dumma och andra är kloka. OK, skit i mig och bråka vidare.


Patri: Bin och lesbiska, svar

Torsdag, 27 januari 2000

 

Hej, tjejer

Tack för alla kramar och vänliga ord. Elakingar behöver också kärlek. Jag tänkte bara svara några ord till Haggan Haggan. Hon säger så här:

”Men jag undrar varför du drar likhetstecken mellan bi och polygami. Fattar att du inte menar att alla bin lever polygamt. Men upplever du det som om det är fler bi som gör det och varför gör du det?”

Nej, på det rent intellektuella och genomtänkta planet så tror jag nog inte att bin är nån särskild ”sorts” människor alls. Det finns nog alla möjliga olika. Dels är de nog olika mycket homosexuella: nästan homo, nästan hetero, mitt emellan osv. (Det är nog främst de mest homosexuella eller de som lever ihop med en tjej som finns på den här listan, gissar jag.) Sedan kan de vara totalt monogama, mycket polygama, mitt emellan osv.

Lesbiska varierar förstås också. Det här du säger om att lesbiska ”lever i fantastisk (fanatisk) monogami” stämmer nog på vissa. Jag vet en del som knappt vågar gå utanför dörren och närmast har varandra i handbojor av rädsla för otrohet. Sådan vill inte jag bli. Men alla lesbiska är inte såna. Jag tycker nog bäst om dem som är ute och umgås. Skulle man bli bedragen med en annan tjej så får det väl passera i värsta fall. Bättre än att bli totalt insnöad.

Det är en helt annan sak att bli lämnad för en annan tjej. Det känns hemskt som fan. Men det är ändå ingenting mot vad det känns att bli dumpad för att en kille är bättre än jag.

Jag har som sagt inga nazistiska hat-idéer om killar. Jag skulle nog leta upp ett träd att hänga mig i om alla killar plötsligt försvann från jordens yta. Har till och med legat med dem ibland, även om jag nog i princip tycker att jag är lesbisk. Så det är inte det att jag är rigid på nåt vis.

Varför är det hemskare att bli dumpad för en killes skull? Jag vet inte riktigt. Kanske därför att man inte bara känner sig ratad som person, utan även som ”art”. Budskapet är liksom att en lesbisk tjej duger inte till att leva ihop med på allvar. Tjejsex är på lek, allvaret är äktenskap med en man.

Om man gifter sig med en kille så kan man ju få en massa som man annars är utestängd från. Barn framför allt. (Jag passar ibland min jobbarkompis lille son, och då känner jag en längtan efter egna barn som gör jätteont i mig.)

Man får också en större umgängeskrets, inbillar jag mig åtminstone. När man bor i en liten vidrig landsortshåla som jag gör så har man en uppsättning flator som man jämt umgås med, ett enda jävla homoställe på miltals omkrets. Man är liksom begränsad hela tiden, tycker att man lever i en värld som inte riktigt finns, vill på något vis bryta sig ut till den stora världen.

Om man då har hittat någon som man älskar och hon sticker ifrån en ut till heterovärlden – det känns fruktansvärt. Och man har väl då som lesbisk en fasa någonstans långt inne för att en bisexuell tjej skulle kunna göra det. Bi, det är liksom bara ”homo light”, tänker man. De sitter i samma båt som vi, men de är inte fastkedjade; om båten börjar sjunka så kan de alltid simma därifrån, de är inte tvungna att stanna kvar till varje pris och försöka täta läckan och rädda relationen. (Det här är säkert hemska fördomar, däng till mig, men enda sättet att komma ur en fördom är att erkänna att man har den.)

”Men det viktiga är kanske att inte häva ur sig vad som helst till andra och att acceptera andra som de är”, skriver du också.

Jovisst, jag hoppas att inga bi-tjejer blev sårade av det som jag skrev. Jag mår som sagt dåligt av den där händelsen sedan 13 år tillbaka. Rent ideologiskt så är det hemskt för mig att ha betett mig på ett sätt som kan tolkas som att jag värderar bisexualitet på nåt vis lägre än homosexualitet, eller för övrigt heterosexualitet också. Jag vet att det var fel, men jag vet också att det faktiskt blev så.

Det är kanske fler än jag som har varit med om nåt sånt och därför liksom har en oartikulerad ”rädsla” för relationer med bin. Men samtidigt känner jag mig ju misslyckad som människa för att jag inte kunde klara av den där situationen. Kanske enda sättet att komma över saken är att hitta en bi-tjej igen och se till att det går bättre den här gången, jag vet inte. (Mår alltid lika dåligt när jag hör talas om att något bi har blivit utfryst av lesbiska, det känns som om jag personligen var skyldig.)

Att jag skrev det där mailet berodde mest på att jag ville förklara att lesbiska som är misstänksamma mot bin inte behöver vara elaka eller dumma. Jag tycker att man ska bearbeta sin inställning om man är alltför rigid, men jag tror att den där oartikulerade rädslan finns hos ganska många. Och det är bättre att erkänna det och försöka göra nåt åt det.

Ni som är lesbiska, tänk över hur ni själva funkar längst inne, och varför. Ni som är bi, bli inte sårade av detta som jag skrev utan använd det bara som ett sätt att begripa er på ärkeflatornas konstigheter, så blir det kanske lättare att ta sig innanför den strama fasaden. Vi har faktiskt väldigt mycket gemensamt och jag hoppas att vi hittar närmare till varandra.

Men vad fan är det för skit jag sitter och skriver? Jag är ju för jösse namn listbitch… Men frid på jorden för den här gången då.


Patri: True love

Torsdag, 3 februari 2000

 

Hallå, tjejer

Angående det här med att vara snygg eller inte snygg. Jag har just hittat det objektiva vetenskapliga kriteriet på oemotståndlighet. Ni vet toaköer? Spelar ingen roll om det är på Sappho Club eller Bitch eller Gretas eller ta vad ni vill. Man har i alla fall deltagit i nån jävla ölhävning, och sen kommer man på att det borde man inte ha gjort, för då får man stå i en hel förbannad timme innan man äntligen är inne på tjottan.

Såna där kvällar när det är packat med folk. Man blir desperatare och desperatare. Hatar alla som står före i kön och vill att blixten ska förbränna dem till aska. Då kommer det nån fräck jäkla typ och försöker tränga sig: ”Snälla, jag klarar inte att stå här längre, kan inte jag få gå före?” Om man då släpper förbi henne, då är hon fan ta mig oemotståndlig. Jag menar, det är kärlek, det… Vilken definition har ni själva på oemotståndlighet? Hälsningar Patri (som ska ut och halsa öl).


Ann Mir: Minnet av Graciela, hur jag kom ut

Onsdag 9 februari 2000

 

Hej, tjejer

Efter alla dessa flamkrig är det väl ingen längre som minns debatten vi hade i början av året om att komma ut. Camilla väckte frågan om hur man berättar för omvärlden att man är gay, och det var flera som svarade. Jag var bortrest då, så det blev inget svar. Känns lite dumt så här långt efteråt, men här kommer min bekännelse i alla fall.

Jag har inte alltid själv vetat om min läggning. Är inte ens bergsäker på vilken läggning det är jag har. Bi kanske, även om jag är ointresserad av karlar nuförtiden. Förr levde jag heteroliv. Hade flera pojkvänner och var till och med gift flera år. (Inte alltihop samtidigt förstås.)

En av de där pojkvännerna var en otrogen chilenare, Roberto. Han betydde väldigt mycket i mitt liv genom att han tog mig med till sitt hemland, och sedan bodde vi tillsammans i Argentina och Costa Rica och Nicaragua. Det är den tiden som jag drömmer mig tillbaka till, som ger mig styrka att klara av att sitta i den här danska småstadshålan och lyssna till hur ådrorna kalkar igen. Det var också då som det underbaraste i mitt liv hände, att jag blev förälskad över öronen i en ljuvlig kvinna, för första gången i livet.

Jag vet inte om ni har varit i Buenos Aires någon gång. Det är i alla fall en stad som har ungefär lika många invånare som hela Sverige. Ett ständigt brusande, elektrifierande storstadsliv. Det ser inte alls ut som Sydamerika ”ska” se ut. Där finns inga indianer, inga svarta kreoler, inget folkloristiskt eller exotiskt alls. Det är som att vara i en norditaliensk stad, Milano kanske. Människorna är dessutom oftast inte ättlingar till spanjorer utan till italienare. Deras språk är visserligen en form av spanska, men det låter på något vis ändå som italienska, ända tills man lyssnar noga. Buenos Aires är en stad som man aldrig glömmer när man har varit där, som man alltid längtar tillbaka till. Men det är svårt att beskriva vad som är så attraktivt. Man vet varför man längtar till Rio de Janeiro, men man längtar ändå mer till Buenos Aires…

Nå, jag vet nog vad jag längtar till. Jag har ett minne därifrån av en blond tjej som hette Graciela. Hon tog mig med storm mest därför att hon var så olik alla de andra. En äkta ”porteña” (så kallas kvinnor i Buenos Aires) är ungefär dubbelt så perfekt som den mest högklassiga damen i noblessens salonger i Paris. Som svensk tjej blir man alldeles tillintetgjord när man ser dem första gången. Högklackade skor som det blixtrar om. Oklanderlig nagellack. Har de jeans så är det pressveck på dem. Jag vågade inte ens prata med kvinnorna i början, kände mig som en trasig tiggerska fast jag gick i söndagskläderna. Jag har alltid haft komplex för att något kanske är fel på mina kläder alltsedan min tid i Argentina. Man dyrkar dessa kvinnor, man vill vara som de. Men man måste lära sig att de är av kött och blod som man själv…

En morgon hade jag bråttom. Hade stått och strukit en blus i timmar för att jag skulle vara perfekt. Skulle söka jobb på La Nación, en av de största tidningarna. Springer ut över pation (innergården) och – poff! – så snubblar jag. Ramlar rätt i sörjan. Nej, tänker jag, det är inte sant… Nu skulle jag aldrig hinna.

Jag bara ligger kvar, helt förtvivlad. Så lyfts jag plötsligt upp av ett par jättestarka armar. ”Levantate, flaca”, säger en hes och kraftfull kvinnoröst. En blond tjej i rutig herrskjorta och jeans. Hon drar upp mig lätt som en liten boll. Ajaj, säger hon, du får låna min systers blus. Hon förklarar att det var hennes fel att jag snubblade. Hon hade låtit sina verktyg ligga kvar över hela pation. Hon bara drar in mig genom en av husets dörrar och hämtar en perfekt argentinsk blus åt mig. Hennes mormor kommer leende ut ur ett rum med en borste och tar skickligt bort alla fläckar från min kjol. ”Apurate, nena” säger tjejen sedan och drar iväg mig.

Hon tar med mig till en motorcykel, en Harley-Davidson. ”Sätt dig där bak” säger hon och startar och far iväg som en raket längs avenyerna. Jag hade faktiskt kört lite MC hemma i Lund, men bland alla tutande fiatbilar i den här jättestaden skulle jag aldrig våga. Ändå litade jag totalt på henne. Hon var så säker och utstrålade kraft och pålitlighet. Plötsligt var vi på tidningens kontor, till och med tio minuter för tidigt. Jag hade gott om tid ensam i väntrummet att rätta till både kragen och den där eländiga svarta randen bak på nylonstrumporna som alltid ville hamna snett. Jag var lika perfekt som en äkta porteña när jag gick in till gubben och blev intervjuad.

 

När jag kommer ut står Graciela, som hon hette, kvar där med sin motorhoj. Hon gör hovbugning för mig och tilltalar mig ”reina” (”drottning”) och frågar vart jag behagar åka. Inte behövde hon skjutsa mig, sa jag generat, jag brukar åka med ”el subte”, tunnelbanan. Men hon insisterar, frågar om jag har något särskilt jag måste göra.

När jag säger nej så föreslår hon att vi tittar på någon ”arrabal”. Så kallar man förstäderna till Buenos Aires. Där bor ofta de fattiga. Jag hade då bott ungefär en månad i staden, men det var först nu som jag fattade att det tar ett helt liv att lära känna en plats vars befolkning är lika stor som Sveriges. Jag förstod också att jag inte behövde gå omkring och känna mindervärdes­komplex inför de argentinska gudinnorna. Det fanns alla sorters porteñas, jag dög som jag var. Nu fick jag lära känna proletärförfattarnas Buenos Aires. De fattiga immigranternas värld. Här bodde en gång romanförfattaren Roberto Arlt och Patris favoritpoet Alfonsina Storni. Här föddes tangon.

Men allra viktigast, jag insåg att jag hade mött någon som jag älskade. Att sitta bak på den där motorhojen och hålla fast i Graciela medan hon susade fram i livsfarlig trafik var något som jag sedan längtade efter varje dag, till och med nu åratal efteråt. Vi var alltid tillsammans, varje ledig stund. Med tiden insåg jag att det var henne jag älskade, inte Roberto.

Första gången vi kysste varandra var en gång efter att vi nästan hade vurpat. En lastbil hade plötsligt dykt upp ur en vägkurva. Hon fick sladd när hon bromsade och innan vi stannade stötte vi emot ett staket. Inget hände, men vi blev jätterädda. Jag grät av skräck. Hon trodde att jag hade skadat mig och frågade hur det var fatt. När hon förstod att jag var oskadd kramade vi om varandra. Hon skrek ”tack gode Gud” gång på gång och kysste mina kinder och smekte mig. Rätt som det var kysste vi varandras läppar.

Först var det jag som gjorde lite motstånd, men jag ändrade mig på en sekund och ville att hon skulle fortsätta för evigt. Efter några ögonblick drog hon sig ifrån mig. Hon pekade på sitt öga, en gest som betyder att man måste se upp. Homosexualitet är olagligt i Argentina. Men hon log mot mig, och jag log tillbaka. Jag var så rädd, och blev plötsligt så trygg i hennes armar.

När jag tittade åt sidan ett ögonblick fick jag se en dekal bak på kofångaren på en av bilarna som stod parkerade intill vägkanten. ”Sonríe, Dios te ama” stod det. Detta var en populär slogan, översatt efter det nordamerikanska ”Smile, God loves you”. Det var som om Gud själv hade talat till mig och sagt att han älskade mig och ville ge mig lycka.

Graciela och jag åkte ibland till någon arrabal och tog in på något hotellrum där vi kramades och älskade. Man kunde också gå till en klubb för lesbiska, men det var inte så trevligt där. Den låg på calle 25 de Mayo, prostitutionsgatan som löper parallellt med Paseo Colón. Där fanns alltid en massa fulla karlar, sjömän och andra. En vacker dag stängdes klubben utan förklaring av polisen.

Jag hatade att behöva smyga med att jag älskade henne. Men det var ganska vansinnigt att börja tänka på att komma ut när man kunde få fängelse för det. Jag ville att folk liksom skulle begripa ändå. Men jag visste inte hur jag skulle signalera vem jag var. En dag kom jag på ett sätt. Den där slogan ”Sonríe, Dios te ama” hade fått en uppföljare som många karlar klistrade på sina bilar: ”Sonríe, tu mujer me ama.” (”Le, din hustru älskar mig.”) Det var en typisk macho-dekal, som unga stöddiga killar satte på kofångaren för att tala om för världen att de var tidernas casanovatyper. Men jag köpte en sådan dekal och satte den på min lilla fiat.

Först trodde alla att det var Roberto som hade satt upp dekalen. ”Hörru, du håller väl ögonen på karln?” sa de. Men jag bara skrattade tillbaka och sa att det var jag som var Casanova. Först tog de det på skoj. Då sa jag åt Graciela att köpa en likadan dekal och sätta på sin motorcykel. Gradvis började alla fatta att det var något mellan oss. ”Hör ni, vart brukar ni egentligen åka jämt och ständigt?” frågade de ibland. Och vi skrattade hemlighetsfullt och sa att de kunde gärna undra. En vacker dag var det några småkillar i kvarteret som viskade något om ”las tortis” (”flatorna”) när vi gick förbi. Jag blev alldeles salig av lycka. Äntligen fattade alla!

Roberto bråkade aldrig med mig om det där. Kanske därför att han själv var så otrogen så att han tyckte att han trivdes med att vara ihop med en lesbisk. Det var först när jag av praktiska skäl blev tvungen att lämna Argentina som det blev kris. Det var fasansfullt. Vi hade varit ihop i ett och ett halvt år. Jag sa att jag skulle komma tillbaka så fort det gick, men hon sprang ifrån mig som ett sårat djur. Sa inte ens adjö när jag åkte, vet inte var hon höll hus. Jag kände mig som om blodet rann ur mina ådror…

Jag skrev flera brev men fick aldrig svar. Kanske tyckte hon att det var alltför omöjligt att fortsätta vara kär i någon som bodde på andra sidan av planeten. Jag känner att min relation med henne är oavslutad. Längtar så efter att få se henne igen, känna doften av hennes hår när jag sitter bak på motorhojen och tittar in i hennes nacke…

Ja, det var mitt svar på frågan om hur man gör när man kommer ut. Hoppas någon har nytta av lärdomen på något vis. Annars säger jag som vanligt: Glöm mig, vad vet jag? Trevlig helg i alla fall.


Ann Mir: Lethe

Tisdag, 15 februari 2000

 

Hej, tjejer

Jag fick oväntat mycket respons på det här som jag skrev om Graciela, den argentinska kvinna som en gång för många år sedan lärde mig vad kvinnokärlek är, och som kanske ytterst är orsak till att mitt liv fick en sådan inriktning att jag omsider hamnade på Lesbiska Listan. Anledningen till att jag berättade om henne var väl egentligen bara att jag ville ge ett svar på frågan om hur man talar om för världen att man är lesbisk. Men de mail som jag fått, både privat och ute på listan, tyder på att de flesta är mer intresserade av själva fortsättningen på kärlekshistorien.

Jag får väl säga B när jag har sagt A, men det är inte nödvändigtvis så att en historia blir bättre därför att man får veta hur det gick. Livets mening är kanske mer att glömma än att minnas. Så tänker jag ofta när jag går i denna arkivlokal och vaktar en massa gamla akter, unkna papper som tråkiga byråkrater har skrivit ihop om likgiltiga ämnen. Vad tjänar det alls till att minnas? Lär man sig något på det? Historien upprepar sig ju ändå aldrig. Jag brukar avrunda mina mail med en uppmaning till att glömma eftersom jag blir alltmer övertygad med åren om att livets mening mer är glömska än minne. Eller kanske har jag bara helgdepression igen.

Det är inte heller säkert att jag kan ge något egentligt svar på frågan som tycks intressera de flesta: varför återvände jag aldrig och sökte upp Graciela när jag älskade henne? Minnen ur det förflutna är svåra att tolka och förklara, till och med när det är ens egna hågkomster…

Man tror ofta att en sjö med kristallklart vatten är en ren och frisk sjö. Så är det inte. Om vattnet är ogrumlat, då är sjön död. Där det ännu finns liv, där är vattnet sumpigt. Där simmar fiskar som rör upp bottenslammet, där kryllar det av skapelsens alla små organismer.

På samma sätt är det med minnena. Det är först när den tillvaro som man minns har blivit en död värld, där man inte längre lever med, som man riktigt förmår att se klart vad som hände och vad som var det verkligt viktiga. Den som ännu är ansatt av passioner och känslor kan inte urskilja skeendet på samma sätt som den som tänker tillbaka på samma verklighet åratal i efterhand, då allt det levande som en gång virvlade runt och skymde sikten har sjunkit undan och bara en avklarnad men död och kall minnesbild återstår.

Jag minns en dikt av den grekiske poeten L. Mavílis som betydde mycket för mig under de år då jag sörjde allra intensivast över att ha förlorat Graciela. Dikten heter ”Lethe”. Detta ord betyder ”glömska”, det är också namnet på glömskans flod som flyter genom dödsriket i den klassiska mytologin. De döda dricker enligt sagan av det klara vattnet från denna flod och glömmer alla minnen som de har med sig från tiden då de ännu levde. Mavílis skriver:

 

Lyckliga är de döda som glömmer

livets bitterhet. När solen en gång sjunkit

och skymningen är fullbordad,

gråt då inte över dem, hur stor din sorg än må vara.

 

Ty vid den timmen törstar själarna och går

mot glömskans kristallklara källa;

men dy ska grumla vattnet

om en tår droppar däri från den som älskar dem.

 

Och om de dricker upprört vatten, då minns de åter

(fastän de vandrar över ängder som blomstrar av afodiller)

åldriga plågor som slumrar inom dem.

 

Om du måste fälla tårar i skymningen,

låt då dina ögon begråta dem som ännu lever:

de vill, men de kan inte glömma…

 

 

Det är sexton år sedan jag lämnade Argentina, detta land som jag älskar så innerligt, och såg henne för sista gången. Under de första två åren brukade jag gå omkring och mumla den där dikten för mig själv. Jag gick som skuggan av en död längs gator i min hemstad Lund. Men mina ögon såg istället gator och hus i Buenos Aires. Jag önskade så innerligt att jag hade varit en av andarna vid Lethes stränder – glömd av alla och begråten av ingen – som kunde dricka av det klara iskalla vattnet och känna hur hjärtat fick frid när minnena som förtärt mig svann bort. Mitt liv hade ingen mening under den tiden. Och ännu efter sexton år är jag inte därhän att passionerna som grumlar minnesbilden har sjunkit undan, så att jag kan se klart varför det blev som det blev…

Jag hade tänkt att återvända. Anledningen till att jag alls åkte hem var att Roberto, min ratade pojkvän, inte ville stanna längre i Argentina. Han tänkte åka hem till Chile. Jag kunde inte begära att han skulle avstå från att komma hem till sin familj bara därför att jag skulle kunna fortsätta min relation med rivalen som hade utmanövrerat honom. Samtidigt blev jag helt ställd. Han hade varit den som hela tiden ordnade allting praktiskt åt mig – uppehållstillstånd, arbetstillstånd, alla små detaljer som man inte tänker på förrän man inte har dem längre.

Jag insåg som en chock hur mycket jag hade honom att tacka för. Han var fantastisk på att alltid dra i rätt trådar och bearbeta de rätta kontakterna. Jag kunde ingenting sådant. Bara någon vecka efter att jag hade kramat honom adjö insåg jag någonstans innerst i hjärtat att jag skulle tvingas lämna den här världen som jag lärt mig älska och åka hem igen. Hade jag varit kär i en argentinsk man kunde jag ha gift mig med honom och fått stanna, men det var ju en kvinna som jag älskade…

Graciela förändrades genast när hon hade förstått hur det låg till. Hennes varma ögon var plötsligt fyllda av ångest. Ibland såg jag tårar när jag oväntat kom in och överraskade henne. Jag frågade vad som stod på, men hon svarade alltid: ”No es nada.” (”Det är ingenting.”)

Det var hemskt att tillvaron kan förändras så totalt genom något som man inte råder över och som man först inte tycker är viktigt. Jag ville att hon skulle hjälpa mig att hitta någon utväg. Jag önskade ju inget högre än att vara med henne. ”Om det inte är något fel så kan vi väl prata, varför går du bort ifrån mig hela tiden?” försökte jag fråga en gång. Hon kramade om mig. Höll mig tyst en lång innerlig evighet. Jag kände att hon älskade mig som förr, men vi kunde inte prata mer.

En gång när jag inte stod ut längre föreslog jag att vi skulle åka med motorcykeln till Quilmes, förstaden där hotellet låg, där vi hade älskat allra första gången. Alla minnena vällde över mig på vägen dit. Då, den första gången, hade det varit september månad. Vid den tiden är det vår i Argentina, eftersom årstiderna på södra halvklotet är en spegelvändning av våra egna.

Jag minns att hotellet hade varit liksom inramat av vackra glyciner. I varenda vrå hade man dekorerat med dessa blommor. ”Det är för vår skull”, sa jag lyckligt till Graciela när hon hade hämtat ut nyckeln till vårt hotellrum. Hon skrattade åt mig.

Sedan fick hon ett ännu värre utbrott av gapskratt inne på rummet just när vi hade börjat kramas. Det började nämligen spela blåsmusik nere på torget, och genast vek hon sig som en fällkniv och flabbade hejdlöst som om jag hade kittlat henne. ”Min Gud, hör du inte att de spelar Marcha Patriótica?” lyckades hon säga mellan skrattkramperna. Då kände jag igen musiken som Argentinas nationalsång. Vi tittade ut genom fönstret och såg att en massa högtidiga uniformsklädda gubbar stod i givakt därnere runt en byst av general San Martín (den argentinska motsvarigheten till George Washington, kan man säga) och gjorde honnör för varandra medan marschen dånade över gatorna.

Graciela gjorde en obscen gest åt dem i smyg. Militärer var djupt föraktade då, efter katastrofen på Falklandsöarna. Sedan fick hon en ny skrattparoxysm och slog armarna om min hals och flämtade: ”De skulle bara veta att det ligger två flator här och snuskar medan de står därnere och visar upp sina intelligensproteser!” Jag skrattade också så att jag skakade och fick tårar i ögonen. Då morrade hon plötsligt som en hungrig tiger och kastade sig över mig så att jag föll baklänges under henne i den mjuka bädden, skrattskrikande i falsett. Sedan förde vi varandra in i paradiset till tonerna av ”Himno de San Lorenzo” som framfördes på kornett och valthorn nedanför.

När vi återvände till vårt hotell ett och ett halvt år senare var det höst. Glycinerna var bortplockade. När vi älskade denna gång var det med en förtvivlans intensitet. Det var underbart, men det brände sönder hjärtat. Jag förstod att jag skulle mista henne och att ingenting kunde ändra på den saken. Jag förstod att hon också förstod…

På motorcykeln på hemvägen satt jag med mitt huvud lutat mot hennes rygg medan jag höll fast om hennes midja. Jag hörde hennes hjärta slå, kände doften från den där älskade rutiga skjortan som hon hade haft när jag såg henne första gången. ”Snälla, krocka med en lastbil så att jag får dö med dig här och nu”, tänkte jag.

Jag förstod omsider varför hon var så uppgiven att hon inte orkade kämpa för att få behålla mig. Jag var inte uppvuxen i Argentina, det var först nu som jag fattade hur grymt detta samhälle kunde vara om man inte levde upp till den obligatoriska normen. För första gången fick jag lära mig vad förtryck är för något, trots att militärjuntan var störtad och den demokratiske president Alfonsín regerade landet. Hon visste däremot redan alltför väl hur det var. Hon försvann ifrån mig, undvek min närhet, väntade sorgset på att jag skulle ge upp och inse hur det oundvikligen skulle bli.

Jag gick till olika myndigheter och försökte hitta något sätt att få stanna. Alla svarade nej. Enda sättet hade varit att gifta sig med en argentinsk man. Jag minns att jag stod framför en av de stela vaktposterna utanför Casa Rosada och såg på honom en lång stund. Han var liksom en symbol för det förtryckande patriarkatet. I mitt hjärta talade jag till honom och frågade: ”Varför kan ni män inte förstå att en kvinna också kan älska en kvinna och vilja leva tillsammans med henne?” I verkligheten uttalade jag naturligtvis aldrig dessa ord. Istället frågade jag honom bara om något trivialt som jag redan visste svaret på, för att motivera att jag stirrat.

När det oundvikliga hade skett och jag var hemma igen skrev jag brev efter brev. Troligen lät jag patetisk. Varje dag gick jag och hoppades att något svar från henne skulle finnas i min brevlåda, åtminstone någon förklaring till varför hon inte hade givit mig en kram när jag for, eller några ord som jag skulle kunna minnas och som skulle ha kunnat hjälpa mig att leva med min ensamhet. Jag ville läsa en enda rad om att hon hade dragit sig bort därför att hon inte klarade att se mig gå, läsa vad som helst som hon hade skrivit… Varje dag blev jag besviken, brevlådan var tom. Till sist kom ett brev i retur, med påskriften att adressen var inaktuell. Nu hade jag inget sätt alls att nå henne…

Jag började då söka mig erotiskt till män. Oftast till sådana män som jag inte tyckte om. Någon kvinna ville jag inte ens se åt. Det skulle på något vis ha känts som otrohet mot den som jag ännu älskade. Jag ville att det skulle vara obehagligt.

Till sist gifte jag mig. Mannen, en skånsk kille som hette Hans, var fin på många sätt. Men jag kunde aldrig riktigt ge honom kärlek. Han hade den där sorgliga egenskapen som män ofta har att han aldrig kunde tala om känslor så att jag kunde förstå. Aggression var den enda känsla jag kunde få ur honom. Lyckligast var jag när jag hade provocerat honom dithän att han slog mig. Jag längtade efter att få stryk därför att den yttre smärtan tillfälligt lindrade den hundrafalt starkare värk som alltid fanns inom mig.

Han förstod med tiden att något var fel mellan oss, att jag egentligen ville vara med någon annan. Var det verkligen Graciela som jag längtade efter ännu när så många år hade gått? Jag visste inte själv, vet inte. Vi skilde oss i alla fall. Jag älskade väl honom på något vis, i varje fall var jag ledsen över att jag aldrig kunde ge honom riktig kärlek.

Jag gjorde mamma en stor sorg när jag skilde mig. Hon hade hoppats på barnbarn. När min bror sedan dog sjönk hon ner i depression. Hennes senilitet förvärrades hastigt. Läkarna började tala om att hon skulle sättas på något hem. Det enda som kunde få henne att lysa upp av glädje var tanken på denna danska småstad där hon växte upp. Till sist lämnade jag allt i Sverige och tog henne med hit till sina barndomsvänner.

Nu ägnar jag halva delen av mitt liv åt att sköta om henne och andra halvan åt att gå omkring och pyssla i arkivlokalen som det är mitt arbete att hålla i ordning. Ibland tycker jag att någon står bredvid mig fast jag är ensam här nere. Jag ser ibland Graciela i sin rutiga skjorta. Hon ler mot mig som förr…

Tja, ni bad om att få höra fortsättningen. Annars vet jag som sagt inte vartill det tjänar att minnas. Ibland kan andra människor lära sig något av ens erfarenheter. Men jag vet inte vad man lär sig av mina. Ofta leder livet till något mål: man upphör att vara en flod, isolerad i sin fåra, och når sin fullbordan genom att uppgå i det stora havet. I andra fall finns inget hav, slutdestinationen blir bara ett dött stagnum.

Undrar om det inte hade varit bättre att låta historien sluta där den slutade sist… När jag skriver dessa ord kommer jag väl ärligt talat mest att tänka på en annan gammal dikt, ett epigram som en gång skall ha stått inristat på en gravsten nära Attikas kust:

 

Jag är en skeppsbrutens grav, men segla du – även när skeppet

plötsligt förliste med oss seglade andra ändå…

 

 

Minnen kan i många fall inte lära andra någonting alls. Varje människas liv är unikt och envar måste göra sina egna smärtsamma erfarenheter. Att tänka tillbaka på bortgångna tider leder kanske trots allt bara till att man stänger sig ute från det klara vattnet som ger glömska. Jag kan ha fel. Eller så är jag full, eller har helgdepression. Tack i alla fall för att ni finns till och ibland orkar med mitt svammel, ni underbara tjejer. Minns gärna mina ord ibland om ni tror att de nyttar er till något. Men glöm den som skrev dem…


Ann Mir: Kärlek som man inte kan ge

Måndag, 3 april 2000

 

 

Hej, tjejer! Depression igen. Radera den här smörjan och läs något roligare. Det är vår, ju…

 

Kärlek känns på ett alldeles särskilt sätt. Kärleken är en sådan rik och oändligt varierad gåva. Det finns kärlek av så många slag…

Numera, i vår tid, tänker man väl mest på det romantiska eller erotiska när man talar om kärlek. Men denna känsla är mycket, mycket mer än så. Den första kärleken i livet är ofta den som man känner till sina föräldrar. Den är till en början egoistisk, omogen, men den leder vidare till högre former när man upphör att vara ett självcentrerat litet barn och lär att leva sig in i andra människors känsloliv. Då utvecklar man djupare sorters tillgivenhet, en kärlek som inte längre är manipulativ. Man visar då inte längre sin ömhet därför att man vill ha något tillbaka. Man älskar därför att man älskar. Man kan inte annat.

Man lär sig att dela med sig av sin glädje, att försvara sina småsyskon när någon är elak. Man lär sig känna lyckan i att älska kravlöst, i att göra någon annan glad utan tanke på att någonsin få ens ett leende tillbaka. Till sist lär man sig att se en lycka och glädje till och med i förmågan att älska dem som hatar en. Man lär sig längta även efter kärlek som man vet skall göra ont.

Det finns kärlek som är som vulkanen Etnas glödhetaste och vildaste utbrott, som sveder allt i sin väg till död och aska, men som ändå skänker en oförklarlig mening och bitterljuv lycka åt den brända som fått sitt liv ödelagt. Det finns också kärlek som mer liknar en stilla eld, en nästan omärklig komponent i ens liv, vars värde man inte kan riktigt förstå förrän den dag då den plötsligt är borta och det kalla och grå töcken som heter tystnad och ensamhet plötsligt sveper sin kyliga och tårdränkta mantel runt själen.

Det finns kärlek som sårar och smärtar. Det finns kärlek som tålmodigt tröstar och värmer. Det finns syskonkärlek, beundrande kärlek, ömkande kärlek. Det finns kärleken till Gud. (Ja, förlåt alla ateistvänner, det bara slank ur mig.) Det finns ångestfull och kvävande kärlek. Det finns kärlek som är en trygg och vilsam famn för ett litet gråtande barn i den djupa natten.

Och det finns kärleken som man aldrig kan ge…

Jag har två arbetskamrater. Eller väninnor kanske jag hellre ska kalla dem. Nej, väninnor är inte heller rätt. Jag har inget ord för att beskriva den form av kärlek som jag känner för dem. Den ena är lesbisk, den andra är heterosexuell, men den detaljen har aldrig känts det minsta viktig. Jag älskar dem båda så mycket så att det gör ont. Det är en känsla som står vid sidan av allt som har att göra med sexuell läggning. Det är bara när jag är tillsammans med dem som jag alldeles glömmer bort att sådant finns.

Det är kanske inte Guds mening att det ska finnas något ord för det som jag känner för dem. Jag tänker ibland med en rysning att om det funnes ett ord och jag uttalade ordet skulle alltihop försvinna, som när man vaknar ur en vacker dröm vars innehåll man plötsligt inte längre kan minnas.

Gun heter min heterosexuella arbetskamrat. Hon är så fin. Om alla straighta var som hon skulle ingen bry sig om att kalla sig lesbisk längre. Hon vet liksom inte om att vi båda andra är homo, trots att vi har talat om det från första början. Och vi glömmer bort att hon är hetero. Vi blir bara tre tjejer. Så borde det alltid kunna vara…

Jag kom till den här trista danska småstaden 1993, sent en blåsig vinter. Mor är född här. Hon blev senil tidigt. Hennes tillstånd blir långsamt sämre, men processen fördröjs på något vis av att hon får vara här, bland barndomsvännerna som känner henne och älskar henne. Därför flyttade jag hit med henne och lämnade Sverige. Allt här är välbekant och tryggt för henne. På mig har det rakt motsatt effekt. Staden stöter bort mig, kväver mig, påminner mig varje minut om att jag aldrig kommer att höra hemma i mors barndom.

Första tiden efter att vi hade flyttat hit var fasansfull för mig. Livet var över för alltid, tyckte jag, och jag var bara 31 då. Ett drygt år gick jag omkring i en sådan dödskoma. Sedan kom Gun. Jag trodde inte det var sant, jag hade fått en svensk jobbarkompis som till och med hade bott i min hemstad, som jag kunde prata svenska med. Några månader efteråt blev det ännu en tjänst ledig på mitt jobb, och då övertalade hon en lesbisk kurskamrat som hon gått utbildningen tillsammans med att söka, och på det viset fick jag hit min andra kollega.

Gun känner många lesbiska därför att hon hade en lesbisk lärarinna en gång som har betytt mycket för henne. Kanske tyckte hon att jag behövde ha lesbiskt sällskap, här där inget gayliv finns. I varje fall blev vi tre oskiljaktiga. Mitt i en grå och meningslös tillvaro lyste plötsligt solen fram. Vi har samma intressen, stämmer så väl överens på något vis. Jag fick liv igen.

Gun är gift och har barn. Hennes son var ett litet skrikande knyte när hon flyttade hit med honom. Nu har han just fyllt sex år. Jens heter han, ett guldlockigt tyst barn. Jag och min lesbiska kollega har varit med i hela hans uppväxt, nästan som om vi också vore mammor till honom. Jag som hade givit upp alla tankar på att få barn, jag fick uppleva ett slags ställföreträdande moderskap, ännu en av dessa oväntade gåvor som livet ibland ger människorna. Min mamma fick plötsligt på något vis trots allt barnbarnet som hon så gärna ville ha, och som hon miste hoppet om när jag skilde mig från min man för många år sedan.

Jag vet inte hundraprocentigt säkert om Gun verkligen är rent hetero eller om hon är fascinerad av gaylivet på något vis. Hon var med oss andra i Tantolunden i somras. Det var till och med på vippen att hon gick med oss i paraden. Hon följer med oss på homoställen och tycker att det är jättekul. Hon har till och med skaffat sig vanan att chatta i Tjejernas Mörkrum. (Delvis beror det väl på att hon som sagt känner många lesbiska som kompisar och vill hålla kontakten med dem genom chatten – det är den förklaring hon brukar ge när jag försiktigt frågar varför Mörkrummet är intressant för henne – men man börjar ju undra…) Min lesbiska kollega säger jämt att hon ska ”omvända” Gun. Brukar smyga sig på henne och ge henne en stor puss rakt på munnen ibland. Gun bara skrattar, men jag skulle aldrig våga göra så. I början var jag rädd för att Gun tänkte ragga trekant eller så, men hennes man är grek. Sydländska karlar uppskattar inte alls lesbiskhet, har jag lärt mig, de blir bara ursinniga om de får höra att frun har hittat på något…

Egentligen är man väl inte klok som sitter här och skriver kärleksförklaringar till en heterosexuell kvinna på en lesbisk brevlista. (Ni tryckte väl delete, så ni inte sitter och läser den här smörjan?) Jag behöver liksom tala om hur mycket jag tycker om henne och hur stor lycka hon har givit mig i livet. Men jag kan inte säga det till henne själv, så jag talar istället till den mörka tomheten där ingen hör mig.

Det som hindrar mig från att tala om mina känslor till Gun direkt är inte hennes heterosexualitet. Det är inte fråga om att jag känner lesbisk sexualdrift till en kvinna som inte är lesbisk. Åtminstone tror jag inte att det är så. Det är som sagt inte alla former i kärlekens ändlösa rad av varianter som har ett namn, som kan beskrivas genom något ord.

Gun har ett vikariat här på vårt jobb som hela tiden håller på och förlängs. Jag vet att hon skulle kunna få något mycket mer välbetalt (och fast) jobb hemma i Sverige. Först var det meningen att hon skulle stanna bara sex månader, men nu har det blivit många herrans år. Hennes man skulle säkert också kunna få jobb i Sverige, det vet jag. Ingen av dem har minsta skäl att vilja bli kvar här i Danmark.

Jag tipsar ibland Gun om att något jobb har utannonserats i Stockholm eller någonstans. Men hon vill liksom inte tala om saken. Hon säger att hon ska söka jobbet, men jag tror inte att hon gör det. Hon söker förlängning av det här vikariatet istället. Varför gör hon så? Är det för min skull? Jag kan inte komma på någon annan förklaring.

Det är samma sak med min lesbiska kollega. Hon har heller ingen fast tjänst och hon tjänar mycket mindre än hon skulle kunnat göra hemma. Ändå blir hon kvar år efter år. Hon är uppvuxen i Stockholm, och jag vet att hon hatar den här byhålan lika mycket som jag gör. Hon är många år yngre än jag, ser väldigt bra ut, full av liv. Har bott utomlands. Jag har ibland försiktigt frågat henne om hon inte hellre vill flytta till något mera spännande ställe, och inte göra slut på sin enda ungdomstid här. Men hon bara skojar bort saken, det går liksom inte att prata om.

Och Guns äktenskap och familjeliv, hur påverkas allt detta av att hon stannar här år efter år? Vill hennes man stanna? Vill hon att hennes son ska bli dansk och inte lära sig svenska? Gör hon detta för min skull? Förstör jag livet för två tjejer som jag älskar genom att jag trots allt inte klarar av att dölja min kärlek för dem? Denna kärlek som inte har något namn, denna kärlek som man inte kan ge…

Det finns två röster i mitt hjärta. Den ena säger: ”Åk härifrån, ni som har frihet att själva välja era liv!” Det är den vuxna, ansvarskännande kärleken som talar. Min andra röst är ett omoget barns egoistiska stämma: ”Åk inte ifrån mig, snälla stanna hos mig!”

Jag har aldrig riktigt talat med någon av dem om hur jag känner. Då skulle det bara bli svårare för dem att ta beslutet att ge sig av. Min kärlek till dem är ingenting som jag vare sig kan eller ska ge. Vilken stämma kommer jag att artikulera om någon av dem en dag kommer inför mig och frågar hur jag skulle känna mig om hon flyttade, den mogna eller den omogna kärlekens röst? Jag vet inte själv. Hoppas bara att stunden aldrig skall komma. Ändå vet jag att den måste göra det.

”Det finns ett myller av drömmar i allt det outsagda”, skrev barockpoeten Calderón en gång i pastoraldramat ”Eco y Narciso”. (Dessa versrader har blivit mig kära alltsedan jag läste dem i Argentina tillsammans med min älskade Graciela och hennes mormor; de hade Calderóns samlade verk i vackra mörkbruna skinnband med sirliga guldbokstäver på pärmarna.) Jag ser ibland mitt ansikte i spegeln. Ett ovalt huvud, långt svart hår, bruna ögon som ser lugna och snälla och trygga ut. Så ser andra mig. Hur är det möjligt att hela det hav av känslor som ständigt sjuder inom mig som glödhet magma aldrig på något vis kommer till synes i mina ansiktsdrag? Eller kan man dölja det som man bär i hjärtat? Vet alla hur jag känner för de här båda tjejerna? Vet de själva?

Varför tänder Gud kärlek i människornas hjärtan när man ändå aldrig kan ge den till någon, när den nyttar till intet? Varför finns det en vild och obändig längtan som tvingar mig att skriva ner dessa tankar när ingen mottagare finns eller får finnas? Jag vet mindre ju äldre och visare jag blir. Jag älskar, för jag kan inte annat… Nu är det ännu en vår, den första under detta årtusende. Gör den till era livs lyckligaste vår. Glöm mig.


Patri: Millenniumdepression

Lördag, 15 april 2000

 

 

Hej, tjejer

Men jättetack för alla fina dikter ni skriver! Önskar jag kunde göra rätt för mig jag också och skriva något själv, men jag är alldeles för prosaisk. Jag ser att många av era dikter är sorgsna. Vackra, men svårmodiga.

Vet ni vad? I slutet av förra året gick jag ibland omkring och diffust funderade över hur det skulle kännas när det blev vår för första gången under ett nytt årtusende. Tänkte att det på något vis skulle bli som om det var den allra första våren någonsin. Förstår ni hur jag menar, eller snackar jag goja?

Jag är liksom förvånad över att allt känns som vanligt. Man har sina dagliga små och stora sorger. Jag trodde att alla dikter som blev skrivna om årtusendets första vår skulle ha något jublande över sig, något evigt som stod långt över allt mänskligt. Men jag ser på era dikter att vi ofta känner sorg och längtan, fast det är årtusendets första vår.

Så känner jag också. Det kanske jag vågar erkänna om jag inte är ensam… Jag hade föresatt mig att ha årtusendets kärlekssaga under den här enda historiska våren som aldrig kommer tillbaka. Väntade mig något alldeles oerhört, som skulle få hjärtat att explodera, som skulle få mig att flyga till himlen mitt i en storm av tusen små stjärnor som ger ifrån sig ett underbart klingande ljud varje gång de faller ner på jordytan. Ni vet, precis som Tingeling – eller vad hon nu heter, den där fen i Peter Pan…

Men ärligt talat så orkar jag fan inte leva upp till det där. Här sitter man med sin historiska chans att vara så lycklig så att man dör av det under årtusendets första vår. Och det blir knappast nåt mer tillfälle, för man lär ju inte vara kvar till nästa millennium precis… Man har alltså fått möjlighet att uppleva något som de allra flesta människor i världshistorien inte har haft en chans till: lycka och förälskelse år 2000, och ändå inser man den kusliga sanningen att man nog kommer att gå och deppa som vanligt.

Och depressionen blir liksom ännu tyngre och vämjeligare av det här övermänskliga historiska perspektivet. Att man är en loser, det kan man ju ta. Men nu är man plötsligt årtusendets loser. Man törs inte ens erkänna att man är ledsen, för det känns inte som att man har rätt att vara det. Inte den här våren…

Men okej, ni vet allesammans vad jag går för vid det här laget. Jag är en loser, det har jag sagt massor av gånger. Så det är ingen idé att gå och låtsas. OK, jag känner mig ledsen. Fastän det är alla vårars vår så har jag inte minsta lust att vara glad eller bli kär eller något sådant alls. Känner mig bara grinig. Skit i mig. Radera. Författa hellre något om hur mycket lyckligare ni själva är den här våren. Det är sådant som man ska skriva nu… Men om ni vill trösta er med att det finns ett vrak som kan bli kontrasten till ert eget salighetsrus så kan ni ju för all del läsa igenom den här skiten om mina triviala sorger. Jag var alldeles nykter när jag skrev och sådär…

Det är i och för sig inget särskilt som jag är ledsen över. Inget nytt som har hänt. Depressioner är ofta diffusa. När någon frågar vad det är så vet man ofta inte själv. Gamla vanliga…

Fast ni vet ju inte vad mitt ”gamla vanliga” är för något. Har i och för sig skrivit en presentation av mig själv en gång, men den var nog rätt ytlig tror jag. Kan ju plita ner lite om mig själv och mitt liv. Ni väljer själva om ni vill läsa eller ej.

Jag är alltså en svensk tjej även om jag har bott flera år i Danmark. Född och uppvuxen i Stockholm. Båda mina föräldrar dog i en bilolycka när jag var fjorton år. Då fick jag flytta till ett ställe utanför Göteborg istället. Farfar var präst där. Han var en sådan där gammaltestamentlig patriark. Man fick inte göra någonting så länge man bodde i hans hem, inget kul i varje fall. Jag blev trotsig och ateistisk av alla hans och farmors försök att banka lag och evangelium i mig.

Det här att mista båda sina föräldrar och hamna i ett nytt hem som man hatar är ju rätt kämpigt. Jag rymde hemifrån flera gånger. Höll på att hamna ordentligt snett i livet flera gånger, men det fanns lyckligtvis någon sorts instinkt som gjorde att jag alltid liksom satte stopp precis innan det blev katastrof. Jag var nog rätt vidrig mot farfar och farmor under de där åren. De var gamla och orkade inte med att jag var så besvärlig.

Till slut fick jag farfar att gå med på att jag skulle få studera i Lund. Det var då jag fick utvecklas fritt och komma underfund med min läggning. (Sexualitet var inget som fanns överhuvudtaget i farfars och farmors hem.) Jag slog då över totalt, från att ha varit en kuvad liten prästunge till att bli det rakt motsatta. Sånt är rätt vanligt bland människor som kommer från stränga religiösa miljöer. Det är ofta smärtsamt, eftersom man känner sig moraliskt ”dålig” någonstans långt inne. För mig var det smärtsamt. Jag ”blev” inte bara lesbisk under de där åren utan började i största allmänhet leva på ett sätt som var yttersta motsatsen till mitt gamla liv. Drickande, allmän lössläppthet. Jag var en sån där som sket i allt på den tiden…

Fast egentligen gör man ju aldrig det. Bakom den tuffa fasaden var jag en jätteliten tjej som behövde någon som var större, som liksom kunde leda mig på vägen. Jag blev nästan sjukligt fäst vid människor som jag tyckte om. Översåg med precis vad som helst. (Jag skrev ett mail för ett tag sen och berättade om en bitjej som jag var ihop med, det var under de där åren.)

Jag skötte inte mina studier heller. Hoppade av kurser, började läsa annat. Utan minsta plan. Till sist höll jag på att få studielånen indragna. Då skärpte jag till mig lite och började läsa en tråkig administrationskurs som skulle kunna ge nåt jobb.

Det var där jag stod efter att jag hade gjort slut med min gudinna som jag hade varit ihop med i två år. Jag mådde så dåligt så att jag knappt kunde öppna en bok. Då kom det plötsligt in en underbar människa i mitt liv som alltid har funnits där sedan. Hon var en vikarie på den där jättetråkiga administrationskursen, åtta år äldre än jag. Hon brukade syssla med annat, men just nu hade hon den här undervisningen som extraknäck. Hon berättade en massa om sig själv under lektionerna. Hon hade bott i en massa olika länder. En annan, som kom från en liten håla i Bohuslän, försattes ju helt i trans. Jag drömde om henne, ville vara som hon.

Det finaste med henne var att hon var så mänsklig, trots att hon liksom stod ovanför vanliga människor. Hon märkte att jag inte var som de andra. Att jag var svag och vilsen. Hon brydde sig om mig. Högskolelärare brukar knappt bry sig om att lära sig ens namn, men hon var helt annorlunda. Hon satte sig ner med mig på rasterna. När hon såg att jag hade svårt att hänga med så tog hon sig an mig särskilt. Efter ett tag kom hon till och med hem till mig och hjälpte mig med läxorna. Jag blev helt ställd. ”Gör mig stolt”, sa hon kvällen före tentamen. Sen gick skrivningen jättelätt. Jag som hade varit sämst i klassen, på väg att hoppa av…

Den där kursen som jag hade trott skulle bli jättetråkig är nåt som jag aldrig glömmer. När sista dan kom var jag så ledsen så att jag kunde dö för att hon skulle försvinna. Hon gick avsides med mig efter sista lektionen. Vi gick och satte oss på en bänk inne i domkyrkan. Det kändes hemskt högtidligt. Jag hade inte varit inne i en kyrka under hela min tid i Lund. Hon frågade försiktigt saker om min bakgrund, mina föräldrar. Jag svarade på allt. Hon berättade om sitt liv. Hon skulle flytta utomlands två veckor senare. ”Vill du hjälpa mig flytta?” frågade hon. Det ville jag jättegärna. Vad som helst som gjorde att jag fick vara nära henne.

Jag fick veta långt senare att hon var lesbisk, när hon redan bodde utomlands. Det förvånade mig inte. Hela tiden som jag var med henne hade det känts som om hon var som jag på något vis. För vi träffades flera gånger under de där två veckorna som hon hade kvar i Sverige. Jag satt väl som en liten pudel vid hennes fötter. Hon kunde så mycket, hade varit på så många ställen. En bondläpp som jag tyckte ju att hon var från en annan planet. Jag skulle aldrig ha drömt om att tänka tanken att hon och jag kunde bli ihop eller så. Hon kändes alldeles för högt ovanför mig, trots att hon var så sjysst och snäll. Men det kändes ändå otroligt bra att veta att hon var gay…

Vi har hållit kontakten under mer än tio år nu. Det är inte många lärare som man har nästan daglig kontakt med så långt efter examen, men vi har faktiskt det. Jag behövde väl känna att det fanns nån som brydde sig om mig, antar jag. Det blir kanske så när man inte har några föräldrar… Jag höll på att halka snett i livet när jag lärde känna henne, men sedan skärpte jag mig. Varje gång jag lyckas med nåt så tänker jag att hon kommer att bli stolt, och då känns det jättefint. Jag började läsa litteraturhistoria därför att hon tyckte om det ämnet. Allt som jag skriver låter jag alltid henne ta del av innan någon annan har sett det.

Tyvärr har mitt liv utvisat att min relation till henne var en fingervisning om hur alla mina relationer skulle bli. Jag är en sån där som alltid älskar på avstånd, åtrår det oberörbara… Antingen hakar jag på tjejer som är hetero eller också är det nån som jag aldrig kan få av nåt annat skäl. Jag tycker faktiskt att det är lugnast att umgås med killar. Som kompisar, alltså. Det som jag beundrar mest hos männen är faktiskt deras ”knulla järnet”-mentalitet. Önskar att jag själv var genuint barbarisk och okomplicerad ibland…

Nu har jag hållit på i ungefär fem år och åtrått en tjej som jag ser på jobbet varje dag. Jag vet att Hon också är gay (bi eller nåt). Vi åker iväg tillsammans på homoställen ibland. Vi har ”strulat” sexuellt lite några gånger, men det har aldrig blivit något av det.

Hon är också en sån där oåtkomlig figur som det tycks vara mitt öde att älska. Hon tycker om mig, det vet jag. Jag möter Hennes blick ibland. Den säger: ”Kom, jag älskar dig.” Men Hennes ord till mig säger att vi bara ska vara vänner, att jag inte ska binda mig för mycket vid Henne, att jag ska leva mitt eget liv.

Hennes liv är problematiskt. Hon har det jättesvårt. Jag tror att det är därför som Hon hela tiden motar undan mig, håller mig på avstånd. Hon är oerhört stolt. Vill inte att någon ska tycka synd om Henne. Det måste göra fruktansvärt ont inom Henne, men Hon visar det aldrig. Hon är alltid så glad. Det är inte bara jag som älskar Henne, alla gör det.

Ändå tror jag att Hon känner mer för mig än för andra. Särskilt som vi nog är enda flatorna här, frånsett en eller annan smygis. Vi är på något sätt ”menade för varandra”. Men det blir aldrig något av det. Jag är jätterädd för att Hon ska tycka att jag kommer för nära, att nåt ska bli fel så att Hon blir besvärad av mig. Hon vill att jag ska åka iväg till Sappho Club eller nånstans och träffa andra. Då gör jag det, för att Hon har sagt det. Fast jag vet att det bara kommer att leda till samma skitsnack som vanligt, med samma flator som vanligt. Fast jag tusen gånger hellre skulle vilja sitta med Henne och lägga patiens eller lösa korsord eller vad fan som helst.

Jag kan inte veta att Hon stöter bort mig därför att Hon vill mitt bästa och önskar mig något lättsammare än att dela Hennes bekymmer. Hon är nästan fem år äldre än jag, och det kan ju också spela in. (Jag avskyr när Hon börjar snacka med mig om ”ni unga”, för att liksom markera att Hon själv hör till en svunnen epok.) Det kan ju vara så att Hon helt enkelt inte attraheras av mig, men jag har väldigt svårt att tro det. Man kan bara inte få sådana blickar av någon annan än den som älskar en.

Så det spelar nog ingen roll att det är årtusendets första vår. Vem ska jag förälska mig i när jag redan är besatt av någon som inte vill ha mig? Eller som nog vill ha mig, men som aldrig kan förmå sig till att visa det…

Det värsta är att det nog är en viktig del av själva vår kärlek att Hon ska vara precis som Hon är. Den här förmågan som Hon har att flyta ovanför alla sina bekymmer som en stolt och oberörd svan, det är rätt mycket den som gör att jag fortsätter att älska Henne år efter år. Samtidigt är det just den egenskapen som gör att jag aldrig kan komma nära Henne. Det blir bara att vi pratar om annat än det som jag – och antagligen Hon också – egentligen vill prata om. Jag sitter och kör min skenbart burdusa stil, pratar skit. Hon lyssnar på mina skrönor och skrattar och är underbart fin mot mig.

Ibland är jag ledsen så att jag vill dö. Jag bara måste prata med Henne. Men det går inte. Första gången jag kände så gick jag till Henne och sa att jag behövde gråta hos någon en stund. Att jag inte riktigt kunde förklara vad det var, men att det skulle kännas bättre om jag bara fick gråta hos Henne. Sedan har vi fortsatt så. Hon frågar aldrig. Jag bara ligger i Hennes famn och gråter tyst. Ibland bara några minuter, ibland trekvart eller en timme. Hon vet vad det är med mig, det är jag övertygad om. Men vi kan inte komma över tabuet mot att prata med varandra om det. Jag gråter tills jag känner att jag orkar leva vidare, och sen skojar vi bort det.

Varför blir man som Hon och jag? Finns det fler idioter på den här listan, eller är vi två unika? Hoppas att vi är det…

Sprit är i och för sig lösningen på alla jordiska problem. Fantiserar ibland om att jag binder fast Henne och stoppar en tratt i mun på’na och tvingar i Henne en helflaska koskenkorva. Sedan dricker jag en själv också. Skulle jag våga säga till Henne vad jag tänker då? Det skulle bli ungefär så här:

”Jäkla hopplösa människa, varför kan Du aldrig fatta att ingen söker sig till Dig av medlidande? Om man längtar efter att vara hos Dig så är det därför att man verkligen älskar. Det som jag känner för Dig är ingenting som kommer att gå över. Jag kan inte välja vem jag älskar. Om Ditt liv är svårt och bekymmersamt så får det väl vara det… Erkänn åtminstone att jag finns. Erkänn att Du vet precis vad jag känner och att Du själv känner precis likadant. Jag vet att Du gör det. Om Du fortsätter med att låtsas att Du inte ser mig så gör Du mig bara ännu mer illa, fast Du menar att göra det motsatta…”

Vet ni hur jag vill minnas årtusendets första vår? Jag vill minnas att jag vaknade och hade årtusendets vidrigaste bakfylla – men att min älskade fanns vid min sida… Äh, förlåt att jag snackar depression när det är våren år 2000 och allting. Hur har ni det då? Nån som är lycklig? Nån som sprängs av lycka? Säg bara inte att ni mår som jag allihop. Berätta nåt kul istället, skit i mig. Mera dikter!


Patri: Minne

Fredag, 12 maj 2000

 

 

Hej, tjejer

Full som fan, ni kan radera om ni vill… Öh, jo… Nu är det vår härute där jag bor. Antar att det är jättefint där ni bor också. Ser att det har blivit rätt tyst på listan. Beror nog på att ni är ute och gör en massa underbara saker så att det känns lyckligt inne i hjärtat. Bara jag som sitter här inne bakom ett skrivbord, bergis. Ni andra har nog inte tid att läsa det här, ännu mindre att skriva. Men det gör inget, jag är glad för eran skull… (Fan vad sliskigt det där lät då.)

Jag ser Henne varje dag. Har gjort i åratal nu. Och när jag inte rent fysiskt ser Henne så ser jag Henne inom mig i alla fall. Hon har långa smala fingrar, som en gitarrspelerska. Jag längtar efter att bli smekt av de fingrarna. Hennes röst är en lugn och mjuk altstämma. Och jag är en tjej som har ett hjärta som slår dubbelslag varje gång jag hör Henne tala. Jag gör allt jag kan för att inte verka fånig, så att Hon märker det. Vill inte att Hon ska känna sig besvärad och generad av min närvaro. Det är det räddaste jag är för…

Hon är min chef. Det blir extra fånigt och konstigt när det är sin chef man går och kärar ner sig i, inte bara en äldre kvinna… I början gillade jag Henne förresten inte ens. Hon är jämt så petnoga med att allt ska vara precis rätt. Första tiden led jag rätt mycket av att jobba för Henne. Hon hindrade mig från att ta egna initiativ. Jag började gilla Henne i slutet av första arbetsdagen.

Hon höll på och visade mig hur man sorterar arkivkartonger. Jag visste redan hur man gjorde eftersom jag var lika utbildad som Hon. Rätt var det var kom Hon av sig mitt i sina viktigpetter­aktiga instruktioner. Hon hade lyft fel och fick ryggskott. Jag sa åt Henne att sätta sig vid skrivbordet och låta mig göra det där istället. Så gjorde jag alltihop klart jättefort, och Hon fick medge att det inte blev ett enda fel. Jag kände mig stöddig och triumferande, men så skämdes jag och frågade om Hon hade mycket ont. ”Det är precis så man inte ska lyfta”, sa Hon generat. ”Nu har jag väl sjunkit i din aktning?”

Hon skrattade. Jag också. Sedan tittade jag på alla de oklanderligt välordnade pappershögarna på skrivbordet. ”Vad händer om man lägger ett av papperen lite slarvigt på trekvart?” frågade jag. Vi skrattade båda två. Så slappnade Hon av och började fatta att man inte måste vara stram och perfekt hela tiden bara för att man är arbetsledare. Hon började berätta om sig själv istället. Jag såg in i de där mörka ögonen och märkte att jag ville hålla kvar blicken mycket längre än jag tordes…

Sen har vi alltid kommit bra överens. Sakta men säkert har jag blivit beroende av Henne. Vågar inte prata om det, men jag är säker på att Hon har fattat från början hur det är fatt med mig… Hon är alltså gay, det har jag vetat från början, bi eller nåt.

Hon har bara sårat mig en gång, och det var säkert utan att mena det. Jag hade klagat på att Hon alltid går omkring och tänker på nåt helt annat än det som Hon har framför ögonen. Jag skrattade åt den där bortovarande stilen och frågade vad Hon egentligen såg för något när Hon såg på mig. Hon skrattade tillbaka: ”Jag ser dig, men du påminner mig om vår första kattunge.”

 

Hon hade berättat om kattungen en gång tidigare. Ni kanske vet att det är så med katter att när en katta har fått ungar och man har tänkt att ge bort någon av dem så ska man inte ta den diande ungen ifrån mamman alltför tidigt, för då blir den konstig längre fram i livet. Den blir extremt kontaktsökande, andra katter blir aggressiva och stöter bort den därför att den aldrig lämnar dem ifred.

Vissa säger att jag är sån. De som gillar mig tycker att jag är öppen, omedelbar, avståndslös. Men det finns också de som tycker att jag är ett jobbigt klister. Jag blev livrädd att Hon tyckte så. Kanske att Hon också anspelade på att jag miste mina föräldrar innan jag hade hunnit bli vuxen, att Hon tyckte synd om mig på nåt vis. Jag dör hellre än att Hon nånsin ska ömka mig. Vad som helst, men inte det. Inte Hon…

Jag vill att Hon ska tycka att det är naturligt att ha mig omkring sig. Hon får inte känna sig besvärad av att jag kommer. Törs absolut inte stöta på Henne. Någon annan får hellre ta Henne ifrån mig än att Hon tycker att jag är jobbig. Jag vill vara en himmelsblå fjäril, lättare än en stilla bris, som omärkligt landar i Hennes hårsvall och kysser de svarta lockarna utan att Hon ens märker att jag vidrört Henne. Jag vill aldrig bli en surrande fluga som stör, aldrig… (Fan vad jag skriver fånigt idag.)

Har ni någon minnesbild som liksom är paradiset för er? Jag har några sådana bilder i minnet. Om ni vill kan ni få tjuvläsa lite ur en förlorares dagbok. Eller ännu bättre, radera skiten. (Jag är aspackad, nämnde jag det?)

Men det var i alla fall så att jag hade hållit på jättelänge och försökt få Henne att hänga med på nåt. Vi skulle resa nånstans. En tredje tjej som var hetero skulle också vara med, hade jag bestämt. Dels för att jag var bästa kompis med den där straighta tjejen och dels för jag ville att Hon skulle tycka att det var ofarligt att komma med. Jag var livrädd för att det skulle verka skumt och komprometterande.

Vi höll på och planerade under en hel djävulskt regnig höst för att bestämma vart vi skulle. Till sist blev det Bali. Vi skulle ta tre veckors semester och sticka ifrån den här danska skithålan och se nåt helt annat.

Egentligen var jag galen efter att få vara ensam med Henne, men jag fick ändå spatt när den straighta tjejen plötsligt backade ur bara ett par veckor före vi skulle åka. Du kan inte göra såhär, grät jag i telefon. Jag var antagligen patetisk. Jävlar, tänkte jag, nu kommer Hon bergis också att tacka nej…

Men det gjorde Hon inte! Hon kom med! Tre veckor ensam med Henne! Det var sånt som fick en att tvivla på om man verkligen var en loser…

Har ni varit på Bali? Vi var inte där hela tiden. Först åkte vi till Bangkok och tog oss till Bali landvägen på egen hand, sen flög vi hem därifrån. Vi såg massor av ställen… Roligast i Thailand var Chienmai. Där kunde man rida på elefant. En kul grej som vi också upptäckte var att man aldrig ser ett spår av prostitution i Thailand om man inte envisas med att besöka två ställen (Patpong och Phuket) där alla vet att det finns, och då får man ju skylla sig själv. Fattar inte varför svenska media alltid ska hålla på och skriva om prostitution så fort Thailand nämns. Thailand är ett jättefint land – lagom moderniserat, underbara människor, sublim natur – som jag tycker att alla ska åka till.

Men så kom vi till Bali. Det är alltså en ö, liksom. En vulkan är det väl från början, som har höjt sig ur havet. Den sticker upp som en glasstrut. Vid kusterna är klimatet hett och tropiskt. I de höglänta delarna inne i landet växer det granar.

När man landar på Bali hamnar man på ett ställe som heter Denpasar som ligger på öns södra del. Alldeles intill ligger Kuta Beach. Där har de inte fattat ännu att 60-talet är över för länge sen. Fullt med hippies. Södra delen av Bali är överhuvudtaget smockfull av turister. Vi stannade bara nån dag, sen gick vi för att hyra varsin motorcykel och se resten av ön.

Då fick vi en överraskning. Det var bara jag som fick hyra. Hon hade med sitt svenska körkort, men internationell driver’s licence hade Hon glömt att skaffa. Ingen hade bråkat om det där i Thailand, men nu var det plötsligt fasansfullt noga.

Jag frågade jätteförsiktigt om Hon möjligen kunde tänka sig att sitta bakom mig på hojen medan jag körde. Höll på att smälla av när Hon sa ja. Fick panik plötsligt. Sa att jag var dålig och måste på tjottan. I själva verket duschade jag och bytte till nytvättade kläder. Så höll jag på sen hela tiden. Var livrädd att Hon skulle tycka att jag luktade svett eller nåt.

Yipee, alltså! Allt var så himla vackert längs den där vägen vi åkte, och så till råga på allt ha Hennes armar runt midjan hela tiden. Det var nån sorts kraftinjektion, liksom. Man kände sig oövervinnelig när man susade fram. Vem fan är loser här, va?!

Vi stannade på ett ställe som hette Ubud. Där övernattade vi i en jättefin bungalow med swimmingpool. Skulle ha kostat en förmögenhet hemma att göra det, men här gick det på några tior. Fanns en massa konstnärer där. Jag begriper mig inte på sånt, men Hon var helt lyrisk. Jag älskade att sitta tyst och lyssna på när hon snackade kultur. En anledning till min fascination för Henne är just att Hon kan så mycket. Tänder på hjärnor…

Sedan åkte vi över hela Bali, och Gud vad det var vackert alltså! Åk dit om ni inte har varit där. Det är en enorm höjdskillnad mellan kusten och inlandet. Naturen ändrar sig från djungel till skandinavisk granskog. Människornas ansiktsdrag blir helt annorlunda också. (Innan vägarna kom i modern tid levde öns olika delar väldigt isolerade från varandra, och det har påverkat arvsanlagen.) Ibland tyckte jag att jag var bland Anderna i Sydamerika, ibland i Kanada eller skotska höglandet. Ett tag åkte vi runt en sjö som hade bildats i en vulkankrater, ett storslaget svart månlandskap där den svarta döden efter eruptionen sakta höll på att återerövras av urskogens obändiga liv…

Och all denna skönhetsupplevelse med Hennes armar om min midja! Med Hennes kropp mot min rygg. Nerförsbackarna var bäst, om man säger så.

Lovina hette stället där vi stannade till sist. Det var en lugn och jättefin badort. Jag skulle göra mig till och visa upp mig i en sån där djärv bikini som jag hade köpt för att en viss person skulle observera att jag fanns. Hon var inte imponerad. Satt själv under parasoll och sa att jag skulle vara försiktig med solen. En massa killar hängde däremot efter mig, men det var ju inte meningen.

På kvällen visade det sig att Hon hade rätt. Man skulle ha mycket högre solskyddsfaktor för att klara solen, särskilt i vattenbrynet. Jag fick närmast brännskador på huden. I tre dagar låg jag till sängs och hatade min kropp – en natt när det sved och gjorde ont, en natt när jag hade feber, en natt när det kliade vidrigt medan hudflagorna lossnade. Till och med under den tiden kände jag en innerlig längtan efter att Hon skulle smeka över min fördärvade hud, till och med då… Men jag bad Henne att gå ut och ha kul istället för att sitta inne hos mig, ville inte att Hon skulle se mig sådär. Jag drar mig alltid undan när jag är sjuk och ynklig.

Resten av tiden i Lovina blev underbar. Jag var rätt stukad av det som hade hänt och sa att hädanefter skulle jag lyda vartenda ord som Hon sa åt mig. Hon var drottning från och med nu, sa jag. Det där undergivna snacket höll jag på med hela resten av resan. Återfaller fortfarande i det ibland. Det är ett sätt att beslöjat tala om vad jag känner…

Vi bodde i en sorts härliga stråhyddor. På dagarna satt man under en markis och drack iskall Amstel medan man spanade ut över soldyrkare och fiskare nere vid stranden. Vi träffade en efterhängsen kille också. (Inget paradis utan ormen.) Han hette Daniel och kom från Östtimor, alltså portugisisktalande. Både Hon och jag kunde hans modersmål. Vi blev liksom intima bekanta med honom på det viset. Han var jobbig med alla sina sliskiga komplimanger, men det fanns en del bra med honom också. Hans farsa hade en fiskebåt som han tog ut turister i. Vi åkte ut till korallrev där vi dök. Vi såg delfiner som hoppade högt upp genom vattenytan under sin jakt efter tonfisk.

Det bästa med att ha honom med var att han lockade fram allt som Hon kunde om portugisisk kultur. Sedan när vi hade blivit ensamma fortsatte Hon att berätta för mig. Hon sjöng fado-sånger och gamla ballader medan vi fyllnade till under palmerna.

”Vad ser du?” frågade jag ibland. ”Hur menar du?” Hon skrattade åt frågan första gången. ”Du ser alltid något annat än det som finns där. Något ur ditt förflutna. Du är liksom borta lika mycket som du är här. Fast jag sitter jämte dig så är du ändå någon annanstans. Vi är aldrig riktigt här tillsammans.” Hon såg generat på mig och sa att det inte varit meningen att verka oengagerad. Jag insisterade på att Hon ändå skulle tala om vad Hon såg. Jag ville veta vilken värld jag var utestängd från.

Hon berättade om att Hon hade bott i Nicaragua, på den tiden när det var inne att vara solidarisk med det landet. Hon kunde svara på allt som jag ville veta om politiken där. Hon visste så mycket. Den mesta lärdomen var i och för sig bortkastad på en neanderthalare som mig, men jag var lycklig när jag satt intill Henne och lyssnade. Samtidigt var det något sorgset med att Hon bara såg 80-talets Nicaragua. Varför kunde Hon inte se 90-talets Bali, nuet?

Hon talade alltid om det förflutna. Nästan aldrig om nuet. Aldrig nånsin om nån framtid. Det gjorde mig mer förtvivlad ju mer jag märkte det. Hon begrep att jag hade lagt märke till den egenskapen, och då började Hon försöka dölja den för mig. Det var en avgrundsdjup sorg över Henne.

En eld tändes i mitt hjärta, en het och vansinnig längtan efter att nå fram till Henne. Hon måste ju kunna dras upp ur den där sorgen, fås att känna glädje, fås att se nuet och allt vackert som fanns alldeles framför Hennes ögon. Det där begäret har jag levt med i åratal nu. När jag märker att nåt är omöjligt så blir jag alltid förstockat envis. Jag måste alltid ha det som jag inte kan få…

Sen är det ju klart att det var inte bara sånt jag satt och tänkte när vi var tillsammans i paradiset. Jag drogs till Henne mera fysiskt och handfast också. Ni vet, sånt där… Jag hade längtat efter Hennes smekningar till och med när hela min kropp var sönderbränd. Den längtan blev hundra gånger starkare efter att jag var mig själv igen. Men jag vågade liksom inte visa det. Fast jag visste att Hon var gay så var jag så himla rädd att jag skulle göra nåt fel så att alltihop blev pannkaka. Kommer nog aldrig över den skräcken.

Vi sov i samma rum, men hade varsin säng. Jag fantiserade att jag kom över till Henne. En annan dröm handlade om att jag kröp ner till Henne i badkaret, och sen låg vi där medan vattnet sakta blev allt kallare så att vi måste krypa tätare ihop; till sist var det iskallt så att vi måste gå upp och försöka få upp värmen på nåt vis… Men jag ska självklart inte gå närmare in på löjliga drömmar, speciellt inte erotiska. Ni vet att det är förbjudet att snacka sex här, va? Man får bara skriva om symaskiner och sånt där…

Till sist blev jag desperat. Snart var semestern slut och jag hade inte kommit nånstans alls med Henne, trots att jag ärligt talat hade haft alla chanser i världen. Allt hade ju blivit rätt, och ändå blev det inget av det. Jag hade blivit som Hon. Jag kunde inte heller se allt det vackra i nuet. Skillnaden var bara att jag inte såg det förflutna utan istället nån hopplös framtid som aldrig ens skulle komma…

Vet ni vad som är lösningen på alla jordiska problem? Sprit. Och hjälper inte sprit, drick mer sprit. Det gjorde jag såklart. Inte kalkylerat, liksom. Jag var bara totalt despo, pallade inte mera.

Det började med att vi satt vid vårat bord på restaurangens terrass där i Lovina. Vi hade blivit av med Daniel och jag försökte få Henne att sluta snacka om att den jättegoda maten vi fick smakade precis som nåt Hon hade ätit för tio år sen. Gick det inte att få Henne att intressera sig för nutid och framtid? Jag började dra skrönor och hitta på absurda planer på en massa som Hon och jag skulle göra tillsammans. Jag är fenomenal på dösnack när jag liksom är ställd och inte vet hur jag ska bete mig.

Men Hon förstod vart jag ville komma. Hon tog min hand och smekte den för första gången: ”Jag har levt mitt liv, du har ditt kvar.” Då var det plötsligt som om jag skulle kvävas, en böld av ångest växte sig jättestor nånstans i solar plexus. Hon sa det med ett sorgset leende som visade att Hon inte menade illa, men att det verkligen var allvar.

Okej, tänkte jag, nu räcker det! Om du ska hålla på och vara morbid så kan jag också! Jag började beställa in den ena flarran efter den andra av vadfandetnuheter, nån sorts risbrännvin som man får asbilligt därborta: ”Framtid är bara skit, eller hur? Alkoholförgiftning är det överlägset skönaste dödssättet…”

Hon sa åt mig att sluta med det där. ”Sluta själv”, sa jag. ”Nuet finns ju ändå inte! Om det här inte hände för tio år sen så händer det inte alls! Stanna och drick med mig, eller gå härifrån om du inte tål att se på det!” Hon bad att få ett glas och höll jämna steg med mig, tydligen mest för att hindra mig: ”Bara den här flaskan, men sen lägger vi av, okej?”

”Vi kan lägga av nu, jag ska ut och segla”, sa jag och reste mig från bordet. Hon betalade kvickt notan och sprang efter mig: ”Vad pratar du om? Vart ska du gå?” När Hon hann ikapp mig nere på stranden hade jag redan börjat sjösätta Daniels båt och var på väg ut i vågorna. Hon försökte stoppa mig, men fick nöja sig med att hoppa upp i båten tillsammans med mig istället: ”Fattar du hur påverkad du är?” Ja det fattade jag, skrek jag tillbaka, det var Hon som ingenting förstod.

Hon skrek: ”Sluta!” Hon slog mig i ansiktet. Hon sa förlåt. Jag tog tag i Hennes svarta hårsvall med båda nävarna och förde Hennes ansikte intill mitt. Så tappade jag all kraft igen när jag mötte den där blicken. Började gråta. Satte mig ner i båten. Hon satte sig också. Hon smekte mitt hår. Jag slog irriterat bort handen. Hon brydde sig inte om det utan smekte igen. Jag började gråta som en stucken gris. Hon höll om mig. Hon kysste mig rakt på munnen. Jag blev alldeles tyst och kysste tillbaka. En lång, lång kyss…

Ett ögonblick var det som om tiden hade stannat. Klumpen i halsen och ångestbölden var borta för några sekunder. Så kom alltihop tillbaka igen. ”Vill du ha mig då?” frågade jag snyftande. ”Är det mig du är med, här och nu? Eller är du borta i nån annan tid, tillsammans med nån ur ditt förflutna? Vem var det du kysste? Var det verkligen mig?”

Hon hörde väl knappt vad jag sa, jag var full så jag sluddrade. Hon svarade i varje fall ingenting, plockade bara fram några mjuka dynor som jag fick ligga på. Eller kanske svarade Hon nåt som jag inte uppfattade. Eller kanske sa jag inte ens det där, bara tänkte…

Hon låg bredvid mig och smekte mig. Det var stjärnor på himlen. Jag såg stjärnfall. Luften var sval och klar nu. Det hade blivit natt. En massa syrsor eller vad fan det nu var väsnades i bakgrunden. Jag höll fram sista flaskan med risbrännvin som jag hade tagit med från restaurangen: ”Jag vet att det är vansinne att kröka när man driver omkring i en båt ute på havet, men jag bryr mig inte längre. Jag vill dö här med dig. Vill du dö med mig? Det finns ändå ingen framtid…”

Hon sa att vi inte skulle dö. Båten satt fast i en förtöjning. Vi hade bara kommit nån meter från stranden. Jag skrattade så att jag vred mig. Skrattet blandades med gråt. ”Inget kan man göra rätt.”

Men det blev ändå rätt på nåt vis. Vi la oss bekvämt tillrätta på dynorna. Hon började halsa flaskan och räckte över den till mig. Ådrorna svällde mer och mer. Vi blev vackrare och vackrare. Mina händer blev djärvare och djärvare. Hennes också…

Har ni älskat dyngfulla i en båt nån gång? Gör inte det. Jag vet att det var vansinne, det där, kunde ha slutat jätteilla. Men den natten i fiskebåten på Bali är min bild av paradiset. Jag kommer aldrig att få uppleva något finare. Om jag verkligen hade drunknat den där kvällen så hade det varit en sådan död som jag vill ha, att få försvinna just när livet har nått en fulländning.

Jag skämdes som ett as efteråt över att vara bakfull inför Henne, och över att jag hade tvingat Henne också att dricka för mycket. Vi drog upp båten igen och städade så att det inte märktes att vi hade varit där. Jag sa åt Henne att lägga sig inne i huset. Själv sov jag på bakre verandan, ville inte bli sedd. Visade mig först fram på eftermiddagen. Vi gick till restaurangen och käkade. Jag var orolig för att servitören skulle vara sur för att jag hade betett mig kvällen före. (Eller för han upptäckt att vi var homo, för jag visste inte riktigt hur balineserna såg på sånt.) Men han bara log och var trevlig. Fick extra mycket dricks sedan…

Vi hade båda solbrillor på oss. ”Törs du visa ögonen så törs jag”, försökte jag skämta. Hon tog av sig glasögonen, jag också. Hon var rätt rödögd, jag med. ”Förlåt”, viskade jag dödsgenerat. Hon log, men lät allvarlig: ”Du får aldrig mer göra så. Jag blev livrädd när du gick ut i den där båten. Om jag påverkar dig till att göra sådant så får vi helt enkelt undvika att umgås.”

Jag fick genast tårar i ögonen och förfärades. Sa ingenting, tittade bara ner och liksom väntade på en dödsdom. Hon sa: ”Men se inte ut sådär. Jag säger det bara för ditt eget bästa. Du ska inte hålla på och hänga upp dig på mig för mycket. Jag har varit det som du är nu, glad och full av längtan inför framtiden, men det var för länge sedan… Du mår inte bra av att komma för nära mig. Ser du inte det själv? Du kommer kanske också att gå omkring i det förflutna någon gång, men du måste först leva och vara lycklig, så att du har ett förflutet att drömma dig tillbaka till.”

Jag föll tillbaka i den undergivna stilen. Hon fick bestämma, precis vad som helst bara Hon inte stötte bort mig. Vi hade några underbara dagar (och nätter) tillsammans. Men ingenting blev ändå som den där natten i båten när vi låg bredvid varandra och såg hur stjärnor föll på himlen. Kanske var det mitt blivande förflutna, den där enda stunden som jag ska drömma mig tillbaka till? Har jag redan börjat bli som Hon?

Hon och jag är tillsammans erotiskt ibland, men man kan inte säga att vi är ”ihop”. Och jag kan inte bli ”ihop” med nån annan heller så länge jag är besatt av längtan till just Henne. Hon säger att jag ska leva mitt eget liv och vara lycklig. Så jag är ute och lever rövare ibland, men det är egentligen mest fråga om att jag låtsas vara fri och vild och sorglös för att Hon ska bli nöjd och inte tycka att jag är ett klister.

Ska det fortsätta så för alltid? Varför blir människors liv så som de blir? Det har uppstått två stora teoribildningar under 1900-talet i den samhällsvetenskapliga forskningen: existentialismen och strukturalismen. Frågar man existentialister varför livet blir som det blir så svarar de att människans tillvaro är resultatet av en serie val som hon gör. Existentialismen ser människor som totalt fria varelser, som själva formar sina liv. Strukturalisterna säger tvärtom: människan är helt ofri. Man sitter fast i en evig rad av bindningar till det omgivande samhället. Dels har man ärvt biologiska egenskaper av sina föräldrar, dels har man övertagit ett kollektivt tankegods från den värld där man växer upp, dels påverkas man hela tiden av olika krav från omgivningen. Samspelet mellan de där tre faktorerna bestämmer helt hur människans liv ska bli. Allt är alltså bundet och bestämt. Det man en gång har blivit, det förblir man.

Innerst inne tror jag nog mest på strukturalismen, samtidigt som jag ryser av fasa inför tanken på att jag inte skulle ha någon som helst förmåga att ändra på mitt liv. Kommer det bara att fortsätta som det är nu? Ända tills jag dör? Kommer jag att fortsätta älska Henne tills jag dör? Kommer Hon att fortsätta mota bort mig fastän Hon älskar mig? För jag vet att Hon gör det…

Så här sitter jag varenda jävla dag. Tittar i smyg på Hennes långa, smala, känsliga fingrar. Längtar efter Hennes smekningar. Låtsas att jag inte är så intresserad, att jag har en massa annat för mig… Fast jag bara vill en enda sak som jag aldrig slutar längta till.

Eller lever jag i den bästa av världar? Kanske. Kärlek som man får, den brukar sluta med att man blir uttråkad. Kärlek som är ouppnåelig, den fortsätter man att åtrå. Dante ägnade hela sitt liv åt att längta efter Beatrice. Vad hade hänt om han hade blivit gift med henne? Har jag det liv som jag innerst vill ha? Jag vet faktiskt inte. Livet är som det är bara…

Jag har inget att klaga på egentligen. Många har nog aldrig ens fått uppleva kärlekens besatthet. Många har aldrig legat stupfulla i en balinesisk fiskebåt och längtat efter att få drunkna i sin älskades armar.

Okej, jag vet inte varför jag sitter och skriver det här. Ni ska inte slösa bort eran tid på fyllon. Berätta om era egna konstruktiva liv istället. Har ni upplevt årtusendets kärlekssaga än? Skriv massor, gullisar, spräng servern! Vi som är emotionellt handikappade behöver få del av en massa fina människors livserfarenhet… Ja, fy fan vad jag kommer att må imorgon. Hur var det man botade bakfylla igen? Dricka saltvatten? Ööööööhhhhh…


Chantal: Kálliston éranon

Lördag, 20 maj 2000

 

 

Hej, alla underbara systrar

Här kommer mitt bidrag till diskussionen om hur vi mår och känner oss under årtusendets första vår. Som vanligt blev det på tok för långt (tjatiga gamla tanter är hopplösa), så jag inleder med en summering så att de som är jäktade bara kan skumma inledningen och radera.

Det jag tänker berätta är att jag älskar en kvinna, samtidigt som jag är rädd för min kärlek. Dessutom är detta mail ett tillkännagivande till dem av er på listan som känner mig personligen och nog länge har undrat över det här. Det är föremålet för mina känslor (som däremot inte finns på listan) som har bett mig att förklara hur det är, så att alla vet.

Tänkte först bara skriva några rader om hur stort värde jag sätter på att få vara bland er på denna lista. Inte många ställen finns där man kan öppna sitt hjärta och tala fritt utan att skaffa sig en massa ovänner. Tyvärr har jag erfarenheten att det är lätt att göra sig omöjlig i lesbiska kretsar. Åtminstone är det så här i Frankrike.

Kanske beror det på att jag är alltför frispråkig. Men framför allt har jag väl varit utanför från första början därför att jag giftes bort som ung och var en mans hustru ända tills jag blev änka. Ingen tror på att man är lesbisk ”på riktigt” om man har levt i äktenskap under nio år.

Möjligen kunde jag ha haft en chans att blidka ärkeflatorna om jag hade ställt upp på att förkunna att denna tid i mitt liv var en mardröm, att min mans närvaro äcklade mig, att jag får kväljningar bara jag hör talas om honom. Men det vägrar jag göra. Jag är stolt över att ha varit en god hustru åt en man som jag ända till min död kommer att fortsätta att dyrka och beundra på det andliga planet. Jag är stolt över att ha fött honom två söner som jag har uppfostrat till bra karlar. Därför kommer jag att förbli utstött.

Alla mina kläder är svarta. Det är sed i södra Europa att en kvinna går i sorgdräkt resten av livet när hon har blivit änka. Ni har säkert sett gummor i svarta hucklen i till exempel spanska eller grekiska byar.

Nu behöver man naturligtvis inte se ut som något gammalt spöke bara för att man bär sorg. Tycker nog att jag klär mig ganska snyggt, om man får säga sådant själv. Det svarta kan ju lätt livas upp med något guldspänne eller blanka knappar. Folk som inte känner mig funderar säkert inte alls över min klädsel. Jag ser ganska ”vanlig” ut, sticker inte av från de övriga tanterna som jäktar omkring längs trottoarerna här i Paris.

De enda som provoceras av färgen på mina klädesplagg är vissa lesbiska i denna stora (och på samma gång inskränkta och intoleranta) stad. De flesta tribader här känner mig eller har på något sätt hört talas om mig. De tittar misstänksamt när jag kommer.

Jag frågar mig ibland om de skulle behandla mig vänligare ifall jag började klä mig i chockrosa. Kanske. De tycker illa om mitt beslut att hedra minnet av min döde make genom att gå svartklädd, det vet jag. Å andra sidan kommer de ändå aldrig att tro på att jag är någon ”riktig” lesbisk, så man kan väl lika gärna jäklas till och vara sig själv.

Jag undrar ibland varför människor måste hålla på och frysa ut varandra. Började särskilt fundera över den saken när jag var i Indokina för några månader sedan. Eller Vietnam som det heter numera. Det var en gång i tiden en fransk koloni. Min farmor var vietnamesiska. Därför ser jag en liten aning orientalisk ut, även om jag i och för sig mest brås på min mor som var svenska.

Man blir ofta illa behandlad i Vietnam om man har en blandning av asiatiska och europeiska ansiktsdrag. Asiater är i många fall mycket rasistiska. Koreanska adoptivbarn, till exempel, brukar också bemötas nedsättande när de återvänder till Korea och söker sina rötter. I Vietnam kallas man för ”dammets avkomma” om man har ett utseende som antyder att man är halvt asiatisk och halvt europeisk. Då tar människor för givet att man är ett barn som någon amerikansk soldat har fått med en sydvietnamesisk kvinna, som vanligen presumeras ha varit prostituerad. (Försöka förklara att rasblandningen i mitt fall låg en generation längre bak i tiden fann jag inte mödan värt.) Jag märkte att jag inte bemöttes med samma respekt som fransyskorna i mitt ressällskap. Ändå var det mera de än jag själv som blev illa berörda. Jag hade ju vanan inne hemifrån.

Alla i heterovärlden tror mig på mitt ord när jag säger att jag är lesbisk. (Jag döljer det inte för någon.) De tycker om mig ändå. Männen i gayvärlden har aldrig blängt snett på mig heller. Det är bara just de franska lesbiska som inte kan förlåta mig att jag vägrar be offentligt om ursäkt för att jag har varit maka och mor.

Oftast yttrar sig utfrysningen i att de helt enkelt drar sig undan, inte bryr sig om att gå fram och prata med mig när jag är på något tjejställe. Det säger jag självfallet ingenting om, man väljer ju själv sitt umgänge. Värre är de här ironiska häxorna som kommer fram och verkar trevliga i början, för att sedan övergå till tredje gradens förhör.

Men det måste väl ha varit hemskt att leva alla dessa år med någon som tvingade sig på en, kära du, brukar de säga. Det känns oerhört förnedrande att jag förväntas tala illa om mina barns far på detta vulgära sätt för att jag skall kunna bli betraktad som ”seriös”. Allra värst var den gång då jag begick misstaget att säga till en av superflatorna att min man och jag faktiskt inte hade haft något intimt umgänge under de sista åren av äktenskapet. ”Men det var väl skönt för dig!” råskrattade hon och puffade menande mot mig med armbågen. Jag log och gick därifrån, men jag vet inte vad som skulle ha hänt om jag haft en kniv eller något tillhygge i handen.

Orsaken till att vi inte var tillsammans den sista tiden var att han fängslades under Francos diktatur för sina åsikters skull. Hans kropp förstördes av tortyren, och detta var förmodligen också anledningen till hans förtidiga död. Detta kunde jag inte säga utan att göra mig omöjlig bland tribaderna.

Överhuvudtaget finns det ganska mycket av mitt jag som måste undertryckas och döljas varje gång jag försöker kommunicera med ”mina egna”. Jag märker till min stora sorg att jag blir alltmer trotsig och bitter mot dem. Jag gör allt jag kan för att fastslå att jag inte tänker ta avstånd från nio år av mitt liv, att jag är stolt över att vara precis den som jag är.

När jag skall göra mig en bild av vem ”fienden” i mitt liv är så blir det mer och mer intoleranta franska lesbiska som intar den positionen. Detta är oerhört tragiskt. Det är ju lesbisk jag är, men min bitterhet och besvikelse får mig att gradvis glömma bort den saken.

Istället märker jag att jag utvecklas i riktning mot att bli en gammal nucka som förgudar sin avlidne makes minne. Efter att ärkeflatorna hade börjat gnälla över mina sorgkläder antog jag vanan att även att gå omkring med hans gamla spatserkäpp, för att retas. (Jag har käpp på grund av att jag fick en lätt hälta på vänster ben när en fraktur läkte ihop felaktigt för många år sedan, men tidigare hade jag en mer diskret modell som saknade silverkryckan med min mans familjeemblem.)

När man har mist någon nära anhörig blir man ofta på något vis mycket äldre än man är. Jag är 41. Jag springer på kyrkogården betydligt oftare än mina jämnåriga gör. Det är väl för att jag faktiskt saknar min äktenskapliga samvaro mer än jag förmår uttrycka. Jag som ändå är lesbisk. Vad världen är konstig ibland.

Ännu värre är när jag smeker och betraktar föremål som finns i vårt hem, saker som min man älskade och själv brukade sitta och hålla i. Varför gör jag det? Ibland är det som om jag tror att jag kan få dem att framföra något budskap till mig från honom. Ofta söker jag igenom hans böcker och hoppas hitta någon anteckning som berör mig.

Den bok som han älskade mest var en sliten pocketutgåva av Thukydides, utgiven av Collection Budé med grekisk originaltext och fransk översättning. Jag vet att han hade den som någon sorts uppbyggelselitteratur, han hämtade styrka och vägledning för sitt eget liv ur de gamla svårtydda orden. Ibland använde han Bibeln på samma sätt, fastän ingen av oss egentligen var troende.

Fortfarande sitter jag ibland och bläddrar i Thukydides. Antar att jag vill veta hur min man innerst ville vara, och hur han ville att jag skulle vara. (Han talade sällan om sig själv och sina innersta drömmar, trots att vi stod varandra så nära.)

Han ville att människor skulle minnas honom efter döden utan att man gjorde någon affär av honom. Den gravsten som jag ibland står och talar till är liten och oansenlig. Det var så han ville ha det. Hågkomsten av en människa är något som skall leva av sig självt, tyckte han, inte något som behöver hjälpas fram av en ståtlig minnesvård. Jag blev inte förvånad över att han hade strukit under följande passus i boken:

”Ty minnesvärda män har hela jorden till sin gravplats (andrôn gàr epiphanôn pâsa gê táphos), och icke blott inskriften på stenar resta i deras hembygd minner om dem; även på främmande mark lever ett oskrivet minne av dem kvar, mer i form av känsla än av något människoverk.”

Dessa ord hör hemma i ett tal som författaren uppger att Perikles – den främste ledaren i 400-talets Athen, där den äldsta demokratin föddes – höll över stupade soldater under peloponnesiska krigets första vinter. Perikles säger där att ”den skönaste gåvan” (”kálliston éranon” på grekiska, understruket av min makes hand) är när en man skänker sitt liv i strid för fosterlandet:

”Ty det är icke de eländiga, de för vilka intet hopp finns om något gott, som har störst skäl att våga livet, utan de som hotas av olyckan att förlora något värdefullt och mest skulle märka de stora skillnaderna om de föll”, skriver Thukydides med syftning på den athenska demokratins ideal. ”Ty smärtsammare är en stolt mans förnedring efter att ha blivit feg än den opinliga död som är förenad med kraften och det gemensamma hoppet.”

Thukydides såg det demokratiska Athen under Perikles som det högsta idealet: ”Denna stat är en skola för Hellas att efterlikna, därför förmår också den enskilde mannen bland oss allra bäst att formfulländat och skickligt visa upp en självständig personlighet.”

Min man var en mild och tystlåten människa. Men han hade ändå en kraft inom sig som ibland lyste fram. Han bråkade nästan aldrig om någonting. (Till skillnad från mig, jag är en typisk latinsk tant med ett rent förskräckligt humör ibland.) Men när det var något som var viktigt för honom, då var han beredd att dö utan att ens darra. Därför hamnade han också i Francos fängelse sedan han hade skrivit en tidningsartikel i början av 70-talet som krävde autonomi för Katalonien, vårt land.

Vilken sorts änka ville han att jag skulle vara efter hans död, har jag naturligtvis ofta frågat mig. Jag tror mig ha hittat någon sorts svar även på detta i hans älsklingsbok. I gravtalet över männen som dött för sitt land finns också några ord om hur deras kvarlevande kvinnor skall bete sig för att hedra deras minne. Som vanligt nedlåter sig manliga författare knappt till att registrera vår existens, men det finns alltså faktiskt några ord om änkorna, också de understrukna:

”Om jag även skall påminna något om kvinnornas mannadygder (gynaikeías ti aretês), med tanke på dem ibland er som framdeles skall leva i änkestånd, kan allt detta sammanfattas i ett kort råd: stor är er heder om ni inte är svagare än er egen natur, och störst är den kvinnas heder, om vilken det talas minst angående vare sig dygd eller klander.”

Är detta den framtid som jag skall ha för att inte besudla hans namn? Synas så litet som möjligt, så att ingen talar om mig i vare sig berömmande eller klandrande ordalag? Jag vet bara att han har strukit under dessa ord. Det är inte så att jag på något vis alls behöver bry mig om vad folk tycker. Men jag högaktar hans minne och skulle – ännu idag, alla dessa år efter hans död – bli förfärad om jag trodde mig göra eller säga något som kränkte honom.

Jag talade aldrig om för honom att jag var lesbisk. Hoppas innerligt att jag aldrig var en så dålig hustru att han ens snuddade vid någon misstanke om det. Varför hoppas jag det? Jag skäms inte över det som jag är. Alla vet numera om min läggning. Hela min bekantskapskrets försäkrar mig att han skulle ha förstått, att jag var en så god hustru som jag kunde ha varit. Mina två söner säger likadant. Ändå känner jag en odefinierbar skuld.

Äh! Varför sitter jag och skriver allt detta? (Har ni somnat?) Det som jag tänkte berätta var att jag är förälskad, nu under årtusendets första vår. Jag är så kär så att det gör ont. Ändå har jag länge visat ifrån mig en kvinna som jag älskar och som älskar mig tillbaka, tvekar att ta emot kärleken som hon vill ge mig, därför att jag ohjälpligt sitter fast i dessa gamla minnen.

Hon vill själv att jag skall tala om vem hon är, så att de av er på listan som känner mig får veta allt, även om jag tror att ni har gissat det mesta sedan länge. Hon heter Margareta, kallar sig Mag. Hon är svenska. Bor på en liten ort utanför Uppsala. Vi kände varandra redan för flera år sedan, men det blev mera allvarligt förra sommaren.

Jag har alltid trott att Mag var heterosexuell. Kanske är hon det också. Men hon tycks vara fascinerad av mitt öde, detta att jag kunde lära mig att älska en man så djupt och innerligt trots att jag är lesbisk.

”Tror du att man kan älska en människa så mycket att sexuell läggning inte betyder något längre?” frågade hon mig en gång. Det var flera år sedan, när vi nyligen hade lärt känna varandra. Jag hade sagt att jag var homosexuell, för jag ville att hon skulle veta det. Frågan var litet oväntad. Jag svarade ja, för jag tror att man kan det. Så var det med mig i mitt äktenskap med Jaume, min man.

Då funderade jag inte så mycket över innebörden i hennes ord. Det var väl bara något man säger när man just har fått veta att den som man talar med är lesbisk, tänkte jag, något som man säger därför att man inte riktigt vet vad man ska säga. Men senare har hon upprepat samma fråga ofta, alltid när vi har blivit ensamma med varandra.

Kanske frågar hon egentligen om det även kan bli tvärtom, började jag gradvis att tänka. (Om en tjej som är hetero ändå kan älska en kvinna.) Den där tanken väckte smygande frågor om vad hon kände för mig, och om vad jag själv kände för henne.

Jag skall väl förklara varför jag skrev att jag stöter bort hennes kärlek. Det är så att hon är nästan tjugo år yngre än jag. Dessutom har hon varit elev till mig. Jag blev bekant med henne i egenskap av hennes lärarinna. Ni kanske förstår att hela saken är litet känslig.

Det brukar i och för sig bli ganska kamratligt och intimt mellan mig och mina forna elever. De kvinnliga åtminstone. Sedan är det också så att rätt många av dem är lesbiska, förmodligen därför att alla vet om min läggning och gaytjejer söker sig till mina kurser. Vi har i många fall blivit mycket kära vänner och har hållit ihop genom åren. Varje gång jag kommer till Sverige brukar det bli en skolträff där jag återser elever från olika årskullar. Tjejerna brukar bli vänner med varandra också, även när det enda de har gemensamt är att de en gång i tiden studerat för mig.

De här vänskapsrelationerna har inte direkt att göra med lesbiskhet. Heteroelever kommer också på skolträffarna. Jag var alltså inte förvånad över att få se även Mag. Förra sommaren återsåg jag henne för tredje gången. Hon hade läst kursen två år tidigare. Det var väl ingenting särskilt med det. Bara att hjärtat hoppade till extra mycket när just hon uppenbarade sig.

Mina besök i det gamla landet brukar sammanfalla med Priden. Så var det även denna gång. Jag brukar få anordna något separat för mina heterosexuella elever. Men den här gången var de bara två, Mag och en till. Alla övriga var homo. Mag frågade om inte hon och den andra straighta tjejen bara kunde vara med som alla vi andra. Den andra hade redan varit på en massa gayställen, så vi tyckte naturligtvis att det gick bra.

Jag märkte på Mag att hon stormtrivdes bland oss. Det har hon fortsatt att göra senare också. Mina lesbiska elever skriver till mig att hon umgås mycket med dem numera. Det kändes fint, känns fint. Men man vet liksom aldrig riktigt hur man skall uppfatta en heterokvinnas önskan att vara bland lesbiska.

Hon var inte ihop med någon karl som hon raggade trekant åt, så mycket visste jag. Inte heller hörde jag henne någonsin prata om att själva lesbiskheten var något ”spännande”, att vi skulle vara fascinerande för henne på samma sätt som folk från exotiska länder kan fängsla intresset. Hon tyckte så vitt jag kunde se om oss som människor, som individer. Hon ville helt enkelt vara med i gayvärlden därför att det var där vi råkade finnas.

Så trodde jag åtminstone länge. Hade jag fel? Jag blev alltid osäker när hon kom nära mig och vi två blev ensamma. Hon ”kändes” plötsligt inte hetero längre. Jag upptäckte att jag var besvärad av att de andra märkte att det liksom blev något elektriskt mellan oss båda. En av de lesbiska tjejerna undslapp sig något en gång om att Mag kanske var på väg att byta sida. Jag vräkte genast ur mig en lång och omotiverad harang om att vi skulle visa respekt för hennes egenart om vi själva ville bli bemötta respektfullt. Märkte själv hur fånig jag lät, som en riktig gammal skolfröken.

Prideveckan var underbar på alla sätt. Vi var ute på en massa kul. Mags första kväll på ett gaydisco minns jag särskilt. Jag frågade om hon kände sig besvärad av att stå bland en massa rovlystna flator när hon var hetero. Hon skrattade och svarade att hon nog skulle kunna bli stående vid bardisken i hundra år utan att det hände något. Karlar på vanliga discon var jämt framme och störde, sa hon, men här kunde hon meditera i fred.

”Hur gör egentligen tjejer när de stöter på varandra då?” undrade hon. ”Hur stöter jag på dig?” Jag skrattade och ryckte på axlarna. Stötte till henne med armbågen på skoj. Vi skrattade. Hon stötte tillbaka och såg tyst på mig. Det kändes konstigt inom mig igen. ”Är det jag som bjuder upp dig eller tvärtom?” frågade hon sedan. ”Går nog bra vilket som”, svarade jag. Då bjöd hon upp, och så dansade vi.

Efter att vi hade lämnat discot frågade Mag om hon också fick sova över hemma hos Alexan, tjejen som gav mig härbärge under mitt Sverigebesök. Hon ville slippa att ta Uppsalapendeln och bussen hela vägen hem, sa hon. Det fick hon. Men det var litet förvånande att hon inte hellre bad att få stanna hos någon av de andra, som inte redan hade någon inneboende.

 

Hon satt uppe och pratade länge med mig den kvällen. Återigen kom det här om hur jag hade kunnat vara gift med en man fast jag var lesbisk. Hon hade varit ihop med en kille som läste psykologi, berättade hon, och hon hade läst en del om homosexualitet. Hon sa att det var därför hon var intresserad: ”Har alltid undrat hur man egentligen vet vad man är.”

Jag lyckades nog inte ge henne några svar på det hon undrade över. Men det märktes att både hon och jag tyckte att det var behagligt att sitta i timmar och småprata. Alexan, vår värdinna, kom in några gånger. Men hon drog sig undan diskret igen, liksom om hon tyckte att vi båda behövde få vara ensamma.

Jag kände mig alltmer osäker på vilket förhållande jag stod i till Mag. När det blev dags för paraden ställdes saken på sin spets. Mag hade frågat några av de andra om ifall de tyckte att det var fel ifall hon också gick med, för att visa att hon stödde oss och våra krav. Ingen visste riktigt vad de skulle svara. Det hörde inte till våra erfarenheter att heterosexuella ville gå med.

De kom till mig och undrade vad jag tyckte. Jag kände mig besvärad över frågan och sa diplomatiskt att det nog vore bättre om hon till exempel stod bredvid och fotograferade oss när vi gick. Mag frågade då varför jag inte ville att hon skulle vara med. ”Därför att du bor på ett litet ställe utanför Uppsala, någon därifrån kanske ser paraden och sedan kommer alla hemma att säga att du är lesbisk.” Hon sa att hon var förvånad över att jag trodde att hon var feg. Den andra straighta tjejen hade också blivit övertalad att gå med, troligen av Mag. Men hon bodde utomlands, så det var ju en annan sak.

Jag märkte att jag sårade Mag genom att vilja utesluta henne. En av de andra tjejerna (har för mig att det var Patricia Unne här på listan) gjorde slut på diskussionen genom att föreslå att vi skulle sätta en massa smink på Mag: ”Vill du vara blå eller grön i ansiktet?”

Kommer ni ihåg paraden? Den blev jättefin. Man svällde inombords av stolthet när vi blev så många och allt fick en så glad och uppsluppen ton. Jag förlorade mig långa stunder i betraktandet av transor och kinkymänniskor i otroliga kreationer. Så blev det dags att gå iväg.

I min del av ledet skulle vi gå tre i bredd. Patri gick till vänster om mig. Till höger ställde sig Mag, och jag såg då att hon inte hade satt något smink alls i ansiktet. (Jag tittade på Patri, men hon himlade bara urskuldande med blicken och ryckte uppgivet på axlarna liksom för att säga att beslutsamma människor inte går att resonera med.) Mag tog min hand och vi gick tillsammans, skrek samma slagord. Vi hade varsin visselpipa och förde oväsen så att det slog lock för öronen. Mag skrattade lyckligt.

Det var den finaste paraden hittills på många sätt. Jag har aldrig tidigare känt mig så accepterad av samhället. (Senare läste jag till min sorg att ett par gaykillar hade misshandlats av skinheads, men vi själva såg inte tillstymmelse till fientlighet.) Ändå kändes det inte riktigt bra. Jag hade samma oro inom mig som när jag för första gången kom ut för många år sedan, fast det denna gång inte var oro för min egen skull. När solen kom i ögonen utmed Hornsgatan föreslog jag att Mag skulle låna mina solglasögon, men inte ens så mycket ville hon gömma undan sitt utseende.

Jag känner åtskilliga fega flator som inte törs göra det som denna heterotjej gjorde utan att någon alls förväntade sig det av henne. Idag är det kanske inte så känsligt som det en gång var att bli utpekad som lesbisk, men ändå. Efteråt visste vi inte vad vi skulle säga till varandra. Till sist försökte jag med: ”Det var säkert ingen som kände igen dig.” Märkte genast att jag valt fel replik. Hon ryckte på axlarna och tittade i marken: ”Jag är inte feg.”

Resten av gänget beundrade Mag för det hon hade gjort och fnissade förtjust. Det var så oväntat. Jag beslöt mig för att göra som de andra och sa skrattande att hon var betydligt tuffare än vi hade vetat. Det var ju ändå inte mycket annat att göra av situationen. Men en diffus oro fanns kvar inom mig. Någon sorts skuldkänsla också, för jag misstänkte att det var mig hon ville visa sitt mod inför på det där dumdristiga sättet. Samtidigt kunde jag inte ge mig själv någon logiskt hållbar motivering till varför det hon gjorde skulle vara fel. Tänk så mycket bättre världen skulle bli om vi kunde övertala alla straighta att gå med i paraden.

 

Jag hörde sedan av henne massor av gånger under hösten. Hon började dyka upp på RFSL:s chat, som jag brukar använda mig av som ett billigt och bra sätt att hålla kontakten med Sverige. Hon skrev vanliga brev till mig också, och ringde ibland. Jag märkte att jag blev jätteglad och inte kunde låta bli att meddela mig tillbaka. Kom ibland på mig själv med att ha suttit en hel timma på jobbet utan att ha gjort något, bara tänkt på henne.

Jag fick veta att Mag hade blivit bästa vän med en av mina lesbiska elever, en tjej som hon bara kände genom mig. De var ute och semestrade i husvagn tillsammans alldeles efter att jag åkte ifrån Sverige. ”Då var det väl någon annan än mig hon var intresserad av”, tänkte jag.

Men tydligen ändå inte. Det började komma en massa brev till mig från den andra tjejen istället, som egentligen nog var hälsningar som hon framförde på uppdrag av Mag, och som gick ut på att vi skulle ordna en ny klassträff trots att bara några månader hade gått sedan den förra. Jag blev överlycklig och tvekade inte att lämna återbud till en konferens i Ottawa därför att jag hellre ville äta pizza med tjejerna på restaurang Gambrinus i Stockholm.

Mag ville absolut att jag skulle komma hem till henne utanför Uppsala och bo där under mitt besök. Jag tackade genast ja, trots att det innebar en massa resande mellan Uppsala och Stockholm, för det var åtskilliga andra bekanta som hade varit bortresta när jag var där under sommaren och som ville träffa mig nu. Men jag ville bara träffa en person.

Jag hade känt henne i många år, och under större delen av den tiden hade jag knappt funderat något närmare över henne. Men nu märkte jag att det som hände mellan oss var som något slags mastodontiskt maskineri som visserligen tar en evig tid på sig att komma upp i varv, men som sedan löper amok och inte längre går att stoppa. Det var som när man har druckit någon förrädisk spritdryck. Först tror man att man är nykter som en spigg, sedan inser man att man inte ens klarar att resa sig från stolen.

Det slutade med att jag ringde till Patri, som var på besök i Stockholm just då tillsammans med en tysk väninna, och bad henne säga till alla som ville träffa mig att jag hade fått nervkollaps och låg på sjukhus och inte fick störas. Sedan gick både Mag och jag under jorden. Jag skall inte gå närmare in på vad vi gjorde, men sedan dess inser jag att heterosexualitet är ett relativt begrepp. Jag förstår också att Mag kommer att vara i mina tankar varje dag i åratal även om jag skulle bestämma mig för att aldrig mer träffa henne.

Ändå tvekar jag att riktigt fästa mig vid henne. Varför tvekar jag? Delvis därför att jag inte kan koppla bort detta med hennes heterosexualitet. Det här är hemskt att erkänna, men hur mycket ”pride” man än har i hjärtat så vet man alltid att homosexualitet är något som gör livet svårt att leva. Att en ung och levnadsglad tjej skall bli utsatt för dessa svårigheter när hon (inbillar man sig åtminstone) inte behöver bli det, sådant är svårt att ta på sig ansvaret för.

Sedan är det frågan om vår åldersskillnad. Hon är som sagt hälften så gammal som jag. Och dessutom finns ju den omständigheten att jag har varit hennes lärarinna. Visserligen på högskolenivå, visserligen när hon var vuxen och myndig, men ändå.

Oscar Wilde myntade uttrycket ”the love that dare not speak its name” som benämning på en äldre mans kärlek till en yngre man. Om den kärleken var tabu så är det väl ännu mer provocerande när en lesbisk änka som är över fyrtio förleder en heterosexuell flicka, just kommen ur tonåren? Alla elaka och missundsamma ärkeflator här i Paris som har gått och talat illa om mig genom alla år skulle väl bara jubla om de fick höra talas om att jag är en äcklig pedofilkäring. Jag kan leva med det, men hur skall jag kunna överleva att visa upp min kärlek här och låta den jag älskar bli skändad av dem?

Och ännu är det väl innerst inne så att jag bär den där sentensen av Thukydides inom mig som talar om änkans dygdighet: ”störst är den kvinnas heder om vilken det talas minst angående vare sig dygd eller klander”. Skulle jag skända min makes namn genom det elaka tal som kommer att bli följden av om jag tillkännager min kärlek inför alla som vill mitt fördärv?

Min man gav sitt liv för vårt lands frihet. Francos diktatur ville utplåna Kataloniens historiska identitet, förbjuda oss att tala vårt språk. Jaume dog av tortyrskador som han åsamkade sig därför att han öppet fördömde kulturförtrycket. Han dog för sitt land. Han gav Katalonien detta som Thukydides kallade ”kálliston éranon” (”den skönaste gåvan”). När man har varit en sådan mans hustru så har man en plikt att inte besudla hans minne. En sådan mans änka kan nog aldrig få ett eget liv. Vad jag än företar mig i livet så kommer det alltid att kasta en skugga över honom.

Men jag vet faktiskt inte vad han skulle säga om mitt nuvarande levnadssätt. Han lärde mig att uppfostra mina söner till att aldrig kalla sig för fransmän eller spanjorer. Man blev trakasserad i skolan och ute i samhället på den tiden om man kallade sig för katalan, men han insisterade på att vi aldrig fick skämmas över det som vi är.

Om jag hade kunnat fråga honom, hur skulle han ha rått mig att leva i dag? Jag talade aldrig om för honom att jag var lesbisk eftersom jag inte ville såra honom. Kanske skulle han istället ha blivit ledsen över att jag inte anförtrodde mig åt honom? Skulle han ha tyckt att mitt beslut att låta alla få veta om min läggning var det enda riktiga och rakryggade? Kanske skulle han också ha tyckt att jag skall låta alla veta om min kärlek till Mag, att det vore ett sätt att hedra hans minne, genom att jag står för vad jag är, så som han lärde mig att göra?

Den skönaste gåvan – ”kálliston éranon” – det är trots allt inte att låta sig dödas av en hatad fiende, oavsett vad Perikles och Thukydides tyckte. Det allra vackraste som människan kan ge, det är när man skänker sin levnads dagar till någon som man älskar, någon som man vill dela sitt liv med. Jaume gav många år av sitt liv åt mig och våra två pojkar. Livet hade givit mig den besynnerliga gåvan att bli gift och få uppleva en mans kärlek, jag som var lesbisk. Jag tog emot det som livet hade i beredskap åt mig, det fick gå som det ville.

Jag har aldrig ångrat mig, hur mycket än elaka människor förtalar mig för det. Och nu har ödet åter givit mig en skänk som kommer att försätta ormarnas tungor i extatisk rusighet, en ung kvinnas kärlek. Kommer jag att ha mod att ta emot även denna gåva? Jag vet ännu inte själv, men jag önskar er alla en lycklig vår.


Patri: Kalliston eranon, svar

Lördag, 20 maj 2000

 

 

Hej, Chantal

Jag blev jätteglad åt att få se ditt mail, och det blev säkert de flesta andra som känner dig och Mag också. Den oro som du känner för hennes bästa är nog ärligt talat omotiverad. Som du själv gissat så vet alla dina gamla elever redan i stort sett allt om det där, även om det är jätteskönt att läsa något som du har skrivit om saken, så att vi också kan få säga öppet hur glada vi är för er skull. Att du skulle ”förleda” Mag tror ingen människa som är värd att tas på allvar. Hon har längtat efter din kärlek i många år nu, och det enda du kan göra som skadar henne är att neka henne det som hon behöver för att kunna vara lycklig. Jag vet att du brukar säga att flatorna i Paris är elaka, men eftersom du samtidigt säger att svenska lesbiska är annorlunda så kan de där fransyskorna väl ärligt talat inte vara mer än några stycken frustrerade käringar som inte är värda att någon som du slösar sin tid med att tänka på dem. Din man hade jag tyvärr aldrig privilegiet att få lära känna. Men jag har förstått att han var en mycket fin människa eftersom han har kunnat väcka en så djup kärlek hos dig. Jag är säker på att du har rätt i att han skulle tycka att det som gör dig lycklig, det är också riktigt. Du har själv på samma sätt fått många, många att älska dig. Hur många gamla skolfröknar har man som tio år efter examen kan få en att genast sätta sig på planet till Paris bara genom att säga ”kom”? Det som Mag känner för dig, det är vad alla normala och sunda tjejer skulle känna om du gav den minsta vink om att du ville ha dem. Strunta i idioterna! Alla vi som älskar dig säger: följ ditt hjärta!


Miksi: Kalliston eranon, svar

Lördag, 20 maj 2000

 

 

Tack för ditt jättefina mail, Chantal

Precis som du säger så har vi gamla elever gått länge och väntat på det där meddelandet. Jag är alltså tjejen som Mag firade semester i husvagnen med, även om jag inte blev nämnd vid namn i motsats till Alexan och Patri. *tjurar*

Jag kan intyga att det absolut enda som denna påstått straighta tjej snackade om under hela husvagnstiden var ämnet Marie-Chantal Dupleix. Om hon är hetero så än hon världshistoriens finaste heterotjej, precis som du är världshistoriens finaste gaykvinna. Men jag hoppas att vi får hälsa Mag välkommen här på LL med tiden. Undrar om hon inte hör hemma här lika mycket som vi själva.

Det som vi alla längtar efter är att du av egen vilja ska sluta bära helsvart. Vi drömmer om att få se dig och Mag i varsin kritvit brudklänning på stora scenen i Pride Park i sommar!

I alla fall, jättehurra för er båda. Jag önskar så att jag hade varit hos dig så att jag fick krama dig på riktigt! Hurra från alla dina gamla elever. Våga inte gifta er i smyg!


Miksi: Kurser, svar

Måndag, 22 maj 2000

 

 

Hörrö!

Patri skrev att kursen kunde ha varit tråkig, om inte en alldeles underbar människa hade varit lärare. Dina kurser ger dels en jordnära yrkesutbildning. Men framför allt möter man en människa som förändrar hela ens liv. Det är det sista som gör att man håller kontakten tio år efteråt. Det är samma sak som gör att Mag älskar dig, och som gör att ni absolut inte får gifta er i smyg. *s*

 

 

From: ”Eva Marie-Chantal Dupleix”

 

Patri skrev ett mail om sin ”millenniumdepression” för ett tag sedan, där hon beskriver kursen som tråkig och administrativ, även om porträttet av mig är mycket smickrande.


Ann Mir: Age difference

Måndag, 22 maj 2000

 

 

Hej, Chantal

Du och jag har visserligen aldrig träffats, men eftersom jag har debatterat med dig ibland och chattat i Tjejernas Mörkrum med både dig och Mag så får jag väl gratulera till er lycka. Det som Mag har sagt till mig på chatten tyder på att hon längtar efter dig. Ålder är bara siffror, människor är inga siffror. Hon verkar vara en jättefin tjej, du också. Hoppas vi träffas någon gång, och all lycka i världen från en annan gammal tant. *s*


Ann Mir: Is och eld

Lördag, 27 maj 2000

 

 

Hej, tjejer

Barn diskuterades inte så ofta här förrän för några veckor sedan, tror jag. Vad kul att starta en ny trend. Jag älskar barn, fast jag inte har några själv… Tja, det här är alltså skrivet på ännu en av mina deppardagar. Jag litar på att alla som inte orkar med gnälliga gamla tanter trycker delete här… Behöver bara prata av mig ibland, strunt i mig.

Det är så att jag har varit rädd i åratal för att ge eller ta emot kärlek från andra människor. Anledningen var att jag blev besviken en gång, det gjorde alltför ont. Efter många kalla och ensamma år hittade jag tillbaka till värmen. Orsaken var just att jag genom en tillfällighet fick uppleva detta som så ofta nekas homosexuella av oförstående människor, föräldraskapet. Jag blir så starkt berörd varje gång jag hör att vi inte ska få ha barn, därför att ett barn betyder så outsägligt mycket i mitt liv. Grymheten i att neka fina och goda människor rätten till att bli kärleksfulla föräldrar, det är nog det hemskaste som finns. Jag vet som vanligt inte om jag har något vettigt att säga, det blir väl ett ändlöst svammel. Ni får ha överseende eller radera.

När jag gifte mig en gång för många år sedan längtade jag innerligt efter ett barn. Men livet ville inte att jag skulle bli mor. Min man Hans och jag levde i skilda världar från första början. Jag var väl ”otrogen” emot honom. Inte så att jag ens såg åt någon annan man under vårt fyra år långa äktenskap. Men i mitt hjärta åtrådde jag en kvinna som hette Graciela, som jag älskat och mist många år tidigare och som jag än idag inte har kunnat glömma. Hans märkte att något var fel, att jag tillhörde en annan. Jag var en dålig hustru som inte kunde ge honom riktig kärlek. Gud straffade mig genom att neka mig barnet som jag längtade så innerligt efter.

Vintern 1993, när jag flyttade till denna danska småstad, tyckte jag att livet var slut. (Har berättat det förr, men utgår från att de som redan är varnade har tryckt på raderingsknappen vid det här laget.) Jag kom hit därför att jag ville att min mor skulle få leva sina sista år i sin barndoms hemstad.

Mor blev tidigt senil. Processen är irreversibel. Hon blir alltså bara sämre hela tiden. Men på ett eller annat vis fördröjs nerbrytningen av hennes själ genom att hon får bo här, bland människor som känner och älskar henne, istället för på något hem där hon skulle sitta och stagnera.

Själv stagnerar jag däremot. Min mors barndom är ett vackert minne där jag inte kan vara med. Borde inte vara här alls, i hennes värld. Det känns så konstigt att jag själv fortfarande finns kvar fastän mitt liv tog slut för sju år sedan när jag kom hit… Eller jag trodde att livet var slut… Men Gud har alltid någon överraskning åt den som tror sig vara död. Överraskningen som väntade mig var att jag trots allt blev mor, kan man säga…

Jag fick en ny arbetskamrat något år efter att jag flyttade hit. Hon har betytt lika mycket för mig som mina föräldrar och syskon. Gun heter hon. När hon kom till vår stad hade hon ett barn i magen som föddes några månader senare, en liten pojke som hette Jens. Han är ett guldlockigt, tyst barn.

Hennes man Aris är grek. Han kallar pojken för Jannis, det är samma som Jens på grekiska. Han är en fåordig och snäll karl. Vi samtalar ibland på grekiska, som jag lärde mig förstå och älska som ung. Han har lärt mig att sjunga vaggsånger på grekiska och makedonska när jag får hedersuppdraget att sitta barnvakt.

Barnvakt är jag ofta. Både jag och min lesbiska kollega på jobbet har varit med i hela pojkens uppväxt, nästan som om vi själva vore mammor… Men Jens har aldrig lärt sig uttala våra namn, han kallar mig ”Nann” och henne ”Tisi”.

Jens var nyfödd när jag såg honom första gången. Nu är han sex år. Han är inte som andra barn. Gun är tröstlöst förtvivlad över det. Barn brukar börja tala av sig själva i två- eller treårsåldern, utan att någon behöver lära dem. Jens gjorde aldrig det. Detta vackra guldlockiga barn förblev tyst, eller fick i varje fall inget språk som ligger i nivå med vad man kan vänta sig av ett barn i hans ålder. Det kortfattade tal som han har idag fick läras in genom att han systematiskt har satts på skolbänken av oss ända sedan han var tre år gammal.

Det är vanligt – eller åtminstone inte helt ovanligt – att barn inte utvecklar något tal, särskilt pojkar. Ingen vet riktigt vad det beror på. Det finns olika namn på fenomenet: autism, autismliknande tillstånd, DAMP, mutism… Men alla dessa etiketter innebär bara just att läkarna inte riktigt vet vad det är eller vad det beror på… Det har inte direkt med intellektet att göra. Einstein hade något som kallas Aspergers syndrom. Mozart lär också ha haft det. De var båda mycket begåvade, men de hade ändå oerhört svårt att lära saker som är helt självklara för andra barn. Särskilt är språket svårtillägnat.

Gun kom in till mig nere i arkivkällaren en dag för drygt tre år sedan, upplöst i tårar. Det var första gången jag förstod att något var fel. Hon berättade att en tanklös grannkvinna hade sagt att hennes barn var autistiskt. Autism är ett oerhört laddat ord, nästan som cancer. Det inger skräck. Trots att ingen vet vad det är.

Autism kan betyda väldigt många olika saker. Så kallade lågfungerande autistiska barn sitter i rullstol och har egendomliga ljud för sig. Rätt vad det är kan de börja ge sig själva knytnävsslag i ansiktet. Sådana barn upplever tydligen inte smärta på samma sätt som vi. En del barn kan hitta på att hoppa ner från en balkong om ingen hindrar dem. De har inte vår känsla för att höjder är farliga. Många autistiska barn avvisar alla känslor. Att möta deras blick är som att se in i en död människas ögon, där finns ingen värme. Sådana barn sluter sig inom sig själva. Förmågan att ge och ta kärlek och ömhet är en funktion som sitter i hjärnan, precis som alla andra funktioner. Saknas denna egenskap kan man inte älska sina medmänniskor.

Men ingenting av detta stämmer in på Jens. Därför vägrade vi in i det längsta att tro annat än att denne lille pojke var helt normal. Han möter vår blick, han har varma kärleksfulla ögon, kramar oss, ger våra liv en underbar glädje – men han är alltså tyst, han talar inte som andra barn i hans ålder. Eller rättare sagt, han har utvecklat ett tal, men det är inte alls det kommunikativa verktyg som man kan förvänta sig av ett barn som är sex år och snart ska börja skolan.

Länge trodde vi att problemet hängde samman med att han har flera språk involverade i sin uppväxt. Hans far ville så innerligt gärna att han skulle lära sig grekiska. Vi talade bara grekiska med honom fram till dess att vi förstod att han inte skulle lära sig danska och svenska automatiskt.

Sedan, när vi hade insett vidden av hans problem, började vi kommunicera på enbart skandinaviska med Jens. Den rudimentära svensk-danska som han har snappat upp funkar till vardags. Han leker med de danska barnen i området. Han går på ett danskt dagis och umgås socialt med dem. Underligt nog har han aldrig varit någon hackkyckling, trots sina svårigheter. Alla älskar honom, både barn och vuxna.

In i det längsta vägrar man fatta att något är fel med ett barn som man älskar. Min lesbiska kollega var alldeles ifrån sig när hon fick veta vad den där grannkvinnan hade sagt till Gun, att pojken skulle vara autistisk. Jag och Aris fick hålla fast henne för att hon inte skulle ge sig iväg och göra något dumt. Hon var alldeles sjövild, jag hade aldrig sett henne sådan förut. Till sist sjönk hon ihop och grät tyst i mina armar… Ändå måste ju både hon och alla andra med tiden inse att något verkligen inte stod rätt till.

Barn med de här svårigheterna behöver specialpedagogik, annars stagnerar de. Men det är mycket svårt att få någon hjälp med sådant. Det är till och med näst intill omöjligt att få någon specialist att tala om vad det egentligen är för fel på barnet, att ens utverka en diagnos. Vi vet än idag inte med säkerhet vad man vetenskapligt ska kalla det problem för som Jens har. En neurolog i Norge kallade det preliminärt för autismliknande tillstånd, men vi vet inte förrän en ordentlig utredning har gjorts.

Och förutsättningen för att man skall kunna få hjälp med speciallärare är just att man har en diagnos som styrker att barnet verkligen har sådana behov…

Om barn som Jens får hjälp i tid kan resultatet bli ett nästan normalt liv. (Aldrig helt normalt, handikappet är livslångt, men ändå nästan.) Ofta får de dock ingen hjälp därför att deras problem är subtila, svåra att upptäcka. De kan hinna bli tolv år och misslyckas totalt i skolan och halka snett i livet så att det får obotlig inverkan på deras framtida liv innan någon ens ställer sig frågan hur det är fatt med dem.

Så kan det bli med Jens. Hans svårigheter syns knappt. Personalen på daghemmet tycker inte att han alls har några problem. För dem är han inget problem. Han sitter snällt i ett hörn och leker med sitt tåg, han stör ingen. Att hans autismliknande slutenhet gör att han inte tar del i de andra barnens lek – som är barnens sätt att lära sig språk och social interaktion – det är ju ingenting som de behöver bekymra sig om för att få sitt daghem att fungera. De tycker bara att han är en gullig liten unge, snäll och tyst som en liten ängel. Men på sikt kommer deras likgiltighet att leda till att han inte tar in nya intryck som andra barn. Han kommer inte att utvecklas normalt, framför allt inte språkligt.

Myndigheters och läkares passivitet inför pojkens problem har gjort att Gun och Aris har ruinerat sig på specialisthjälp som de har fått betala själva. Här i Danmark finns knappt någon specialist som kan sådant. Däremot finns det i Norge. De åker dit med jämna mellanrum och får råd om hur de skall ge Jens den specialundervisning som han måste ha.

Han kan aldrig få någon barndom, inte som andra barn. För att en pojke som han i framtiden ska kunna fungera i en vanlig skola tillsammans med andra barn bör man börja förberedande specialundervisning inte senare än vid fyra års ålder. Man får alltså sitta och ha ”skola” minst fem timmar varje dag. Jens kan aldrig ta en dag ledigt, aldrig åka på utflykt för att det är midsommar eller något liknande. Fastän det knappt syns på honom så är han helt olik andra barn…

Vi turas om att undervisa honom. Det får ske på fritiden, när man är trött efter jobbet och när den lille också är trött. Gun och Aris har aldrig någon fritid. De är stolta, men jag och min lesbiska kollega insisterar på att få hjälpa till med hans undervisning. Så Jens har vant sig vid ”skolgång” ända fram till läggdags varje kväll, antingen med mor och far eller med ”Nann” och ”Tisi”. På det viset kom vi båda att bli delaktiga i en föräldragemenskap som vi kanske annars inte skulle fått uppleva. Heterosamhällets svek mot två föräldrar och deras barn blev oväntat en lyckokälla för oss, åtminstone ser jag det så.

Han är snäll och läraktig. Han lär med möda sådant som andra barn inte behöver lära alls. Barn med dessa problem har ofta den svårigheten att de är alltför logiska, i en värld som inte är logisk. Jag kan till exempel fråga honom: ”Vem är du?” Han svarar: ”Jens.” Jag frågar: ”Och vem är Jens?” Han säger: ”Du.” Han tror alltså att ordet ”du” är ett annat ord för ”Jens”. Detta är ju fullt logiskt. Om man riktigt tänker efter så är det jättekonstigt att ”du” ibland åsyftar Jens (när jag tilltalar honom) men ibland istället syftar på mig (när han talar till mig).

Detta var bara ett exempel. Språket är överhuvudtaget inexakt och ologiskt. Människorna har vad som ibland kallas ”hazy intelligence”. Det är oerhört svårt att lära ut den mänskliga logiken till en maskin. Barn som Jens har vissa likheter med maskiner när det gäller detta. De kan ha oerhört gott minne och besitta enorm intellektuell kapacitet (som till exempel Einstein), men det finns en stelhet i deras tänkande som gör att de har mycket svårt att tolka sina intryck på samma sätt som andra människor.

Den där lilla pojken tar alltså upp många timmars dagligt skolundervisande för såväl hans föräldrar som för mig och min lesbiska kollega. Just därför är han oss mera kär än jag kan uttrycka. Vi två homotjejer har som sagt blivit en sorts mammor åt honom vi också. Att vara mor innebär mer än något annat att man burdust rycks bort ur sin sorgsna självupptagenhet och låter sitt liv styras av någon annans liv.

Jag minns när han var riktigt liten och jag höll honom i famnen. Det doftade barn om hans glesa mjuka hår. Jag fick ofta passa honom för att Gun skulle få lite sömn. Han vaknade vid alla möjliga okristliga tider, och hans far var ofta bortrest. (Aris har ett resande konsultjobb.) Jag satt i timmar och gungade det pigga lilla knytet i famnen och nynnade lågmälda grekiska vaggsånger: ”Nánni nánni nánni, to mikró mas káni.” Jag kände mig som ett onyttigt torrt träd när de små fingrarna sökte mitt bröst och ville ha mjölk ur det. Men jag fylldes av lycka när jag till sist fick honom att sova tryggt i min famn, precis som hans riktiga mor skulle ha gjort.

Ibland grips jag av svårmod när jag sitter barnvakt tillsammans med min lesbiska kollega. Hon är underbar med barn. Fastän hon brukar göra allt hon kan för att verka burdus och butchig så ser man genast vem hon är när hon leker med lille Jens. Tänk vilken jättefin mamma hon skulle kunna bli. (Han springer alltid lyckligt emot henne när hon kommer och ropar ”Tisi! Tisi!” och hon hissar upp honom i luften och snurrar runt med honom i sin famn.) Varför kan inte två kvinnor skaffa barn ihop, frågar en avundsam och ledsen röst i mitt undermedvetna vid sådana tillfällen…

Men oftast känner jag bara ren och oblandad lycka över detta ställföreträdande moderskap som livet givit åt en sorgsen kvinna vars liv hade förlorat sin mening. Min mamma är alldeles överlycklig när pojken kommer och hälsar på henne. Ibland glömmer hon bort att det är Gun och inte jag som är hans mor. (Mamma är som sagt lite virrig numera, så man får ta henne som hon är.) Hon ger mig råd om hur man ammar och Gud vet vad. Men jag rättar henne aldrig, för det är så fint att se henne liksom leva upp och bli ung igen.

Jag läser numera ofta dikter av nobelpristagaren Gabriela Mistral. Jag känner mig som hon. Hennes poesi handlar om hur det känns för en kvinna att ge omvårdnad och kärlek till andras barn, och samtidigt veta att man aldrig kommer att få något eget.

Jag tänker tankar som jag hämtat från hennes diktning när jag sitter med lille Jens. Och jag tänker också på landet som hon kom ifrån, Chile. När jag betraktar det tysta, vackra barnet går mina tankar till tystnadens rike, Sydamerikas södra spets, som jag minns från min ungdom.

Gabriela Mistral skrev en gång en ljuvlig dikt om Nahuel Huapí, den väldiga sjön bland Anderna i grannlandet Argentina. Hennes verser om den kommer oftast för mig i minnet under mina barnsittarkvällar. Hon älskade det kalla och tysta landskapet i trakterna nära sydpolen, trots att hennes poesi är lika het som vulkanerna… Själv minns jag de stora sjöarna kring Bariloche, på östra sidan av de gigantiska bergen.

Var det Gabriela Mistral som skrev en vemodig komposition kallad ”Nocturne”, eller var det någon annan? Den handlar i alla fall om hur trolskt det är att stå vid dessa väldiga vattenmassor där allt är helt stumt, ända tills man plötsligen hör höga, liksom overkliga toner från någon sjöfågel vilka fortplantar sig mil efter mil som ekot av violinmusik från paradiset…

Mina tankar går visserligen alltid till de länderna, som jag älskar, men det är just Södern som kommer för mig när jag är med Jens. Den argentinska Södern hör till de vackraste platserna på jorden. Ändå är det svårt att sätta fingret på varför man dyrkar det området så innerligt. Det saknar värmen, den heta pulsen som man finner längre norrut, närmare ekvatorn. Man vet varför man längtar till det varma och brusande Brasilien, men man längtar likväl mer till Argentinas tysta landsbygd…

Egentligen är Argentina inte bara ett land utan flera olika världar, en hel liten subkontinent. Uppe i norr är det ångande djungler; där skrev Horacio Quiroga, ”Sydamerikas Kipling”, sina grymma men vackra historier om människor och tropiska vilddjur. I väst finns bergen och den gamla koloniala kulturen. I öst ligger ändlösa slätter, pampas, där gauchos (sydamerikanska cowboys) driver jättelika boskapshjordar mot slakterierna i den stora världsmetropolen Buenos Aires. Men allra vackrast är det ändå i syd…

Det som kallas Södern börjar ungefär vid staden Bahía Blanca, och sträcker sig ända ner till spetsen mot Antarktis. Utmed denna långa kust finns många egenartade djurarter. Stora eldflugor far som långsamma kometer genom sommarnätterna kring jul (för på södra halvklotet är ju årstiderna en spegelvändning av våra egna). Fågeln som kallas terotero efter sitt melodiska läte hörs ibland. Men annars är allting tyst.

Blåsande sand, ändlösa vidder, evig tystnad – det är argentinska Söderns landskap. Städerna har ofta namn som låter brittiska. Likaså människorna. Många gånger härstammar de från fattiga irländare. De är varma och hjärtegoda när man kommer och besöker deras ensliga trakter, men de har ingenting av pratsamheten och ”sydländskheten” som man på något vis har för sig att latinamerikaner ska ha. De är också en del av tystnadens rike och talar kanske ett par ord i timmen. Dessa människor har på ett odödligt sätt beskrivits i romaner av Eduardo Mallea, som blev utnämnd till 1900-talets ”centralgestalt i argentinsk litteratur” i en litteraturhistoria som för ett par år sedan utkom i svensk översättning (Rosemary Goring: Vem är vem i världslitteraturen, 1998, sid 206), troligen till Patris stora förtret med tanke på att hennes favoritpoet Alfonsina Storni däremot inte ens omtalas.

Allra längst nere i syd finns en stad som heter Ushuaía. Den var en gång en straffkoloni, nu är den södra hemisfärens svar på Kiruna, kan man kanske säga. Därifrån kan man åka med fisketrålare och bese de vildaste och mest särpräglade kusterna på jorden.

Här vandrar pingviner omkring. En teori säger att det till och med var här pingvinen fick sitt namn; irländarna som bor längs sydkusten ska ha kallat fågeln för ”penn gwynn”, som på iriska betyder ”vithuvud”. (Jag tror förstås mer på att namnet kommer av latinets ”pinguinus”, som betyder ”liten tjockis”.)

Ibland kan man få se späckhuggaren, orca. Den är ett av de livsfarligaste rovdjur som finns. Plötsligt dyker dess jättelika käftar upp invid stranden. Den skjuter framåt med otrolig fart mot sitt byte, till och med en bit upp på stranden… Men den är också tyst, man hör bara blåsten och vågorna. Till och med den bråda döden är stum därnere.

Södern var det sista jag såg innan jag lämnade Argentina för sista gången. Jag kom dit när mitt hjärta var som mest förstört över att jag hade mist kvinnan som jag älskade. När jag hade gett upp allt hopp bokade jag en biljett hos Aerolíneas Argentinas och flög ner till Ushuaía för att sorgen skulle skingras genom nya intryck. Kanske älskar jag detta minne därför att det är sorgsnast och smärtsammast av alla.

Det allra mest majestätiska i detta avlägsna rike är en plats där världen slutar i syd. Där finns en spricka i jordskorpan. Magma väller fram ur havsdjupen och får vattnen att koka. Samtidigt förs isberg med strömmarna mot just denna plats. Ytterligheterna möts: is och eld som förintar varandra i ett plötsligen rytande inferno mitt i all stumheten.

Detta var min starkaste upplevelse under den annars tysta resan genom Södern, det tydligaste bestående intrycket. Jag stod som förhäxad, orörlig, på trålarens däck och såg på de ofattbara naturkrafternas skådespel. ”Sådant är mitt hjärta”, tänkte jag. ”Det består av is som glider fram över de svarta, kalla vattnen. Så kommer plötsligt elden och förbränner mig till ånga. Jag kan bara leva i den kyliga, tysta ensamheten. Det heta och rytande blir min död.”

Detta var barnsliga tankar av en ännu helt ung tjej som hade ett mycket trasigt hjärta. Men de har fastnat i mitt innersta och styrt mitt liv sedan dess. Jag tyckte att Gud gav något slags budskap till mig genom att inge mig impulsen att åka just till denna plats vid just denna tidpunkt i livet. Budskapet var: låt aldrig mer ditt hjärta älska för mycket…

Människor brukar ibland komma inför mig och säga att jag är en varm människa som har lätt att älska andra. Jag brukar inte argumentera emot dem utan accepterar tyst berömmet. Men jag ser varje gång den där minnesbilden framför mig och vet att det som de säger inte är sant.

Mitt hjärta är inte varmt och tryggt. Mitt hjärta består av is och eld. Under de flesta dagarna i mitt liv har jag varit som ett av dessa antarktiska isberg som förs av den glaciala strömmen genom ett tyst och mörkt och ensamt landskap. Jag är kall, och trygg i min kyla. Och samtidigt är det mitt öde – som jag längtar till, men på samma gång ryser och förfäras inför – att förr eller senare drivas fram till den vulkaniska elden som kommer att förgöra mig. Den elden heter kärlek…

Jag sitter och tänker sådant när språkövningarna med lille Jens blir alltför tråkiga och monotona för att min hjärna ska kunna låta bli att börja syssla med annat vid sidan av. Kanske är de där minnesbilderna också ett sätt för mig att döva den förtvivlan som jag känner över min egen otillräcklighet, min oförmåga att nå fram till detta tysta och vackra barns själ för att rycka den fram ur sin slutenhet. En smärta neutraliseras ju ofta med en annan smärta…

Jag vet inte om den lille märker att jag ibland är borta i en egen värld. En gång gjorde han det, när jag skulle vagga honom till sömns och trodde att han redan sov. En tår hade fallit från min kind ner på hans hand. ”Nann gråter”, sa han, fast på danska, med den dämpade och lite entoniga stämma som är typisk för autister. Jag var så ovan vid att han talade av sig själv att jag ryckte till och hastigt lät mina tankar lämna minnena från tystnadens rike. Jag log och smekte hans ljusa, nästan vita lockar: ”Ja, du lille mand, Nann græder…”

Jag grät därför att jag insåg att min frusna själ var på väg att drivas mot elden igen. Jag känner ett band till den tyste gossen som inte borde ha uppstått. Vad är det jag gör när jag låter kärleken som följer med det ställföreträdande moderskapet få översvämma hela mitt inre på det sätt som oundvikligen sker?

Jag är ju inte hans mor. Han är Guns barn, och hon kommer förr eller senare att flytta ifrån denna danska småstad, där hon inte på något vis hör hemma. Det är vad hon borde ha gjort för länge sedan. Hon borde ordna med en plats i en svensk särskola åt Jens, någonstans där det finns svenska specialpedagoger som kan ge honom den hjälp som han behöver för att kunna lära sig det som ska bli hans modersmål.

Varför stannar hon istället här? Samma sak med ”Tisi”, min lesbiska kollega. Hon hör ju inte heller hemma här. Varför blir hon kvar på denna plats som bara kan bli en återvändsgränd i hennes eget liv?

De kommer alla att försvinna härifrån. Det måste de göra, för sitt eget bästa. Att jag fäster mig vid dem så mycket som jag gör, det innebär ju bara att jag slipar en kniv som förr eller senare kommer att stickas i mig. Hur ska jag klara mig igenom den dag då de far bort? Detta kommer att bli tusen gånger grymmare än om jag aldrig mött dem…

varför kan jag då inte låta mitt hjärta få förbli is, i denna förvisningsort där jag trodde att alla passioner var döda? Varför upptänds jag ännu en gång av längtan till andra människor? Har jag inte lärt mig av allt det lidande som jag gick igenom när jag miste min älskade Graciela för många år sedan? Jag har ju redan försvunnit från de levande…

Men kanske kan man ändå på något vis förändras genom sina tidigare misstag, och till sist hitta en tillvaro som ligger mellan elden och isen? Jag minns dunkelt några ord från kaptenen på trålaren som förde ut mig till den plats där magman möter den antarktiska frosten. Han berättade att det ofattbart nog faktiskt finns levande organismer som lever just i den ständigt föränderliga och kokande vattenmassan mellan de två motsatta elementen, som har anpassat sig till just denna miljö och har sin naturgivna plats där. (Darwin seglade förbi här med skeppet Beagle medan han insamlade material till ”On the Origin of Species”, påstod kaptenen också, och de där livsformerna lär spela en viss roll i argumentationen för evolutionsläran.)

Livet på jorden kan alltså anpassa sig även till de mest extrema ytterligheter. Det lär, har jag senare fått veta, finnas otroligt tåliga små mikrobdjur som rentav överlever inuti atomkraft­verkens hetaste härdar. Kanske kan jag också…

Den ”familj” som jag på något vis fått i Jens och hans föräldrar och ”Tisi”, den kommer att försvinna. Men något blir nog ändå kvar när de alla har flyttat tillbaka till Sverige, kanske inte bara sorg och saknad. Efter att i många år ha gått omkring och trott att mitt hjärta består av is – troligen en viktig anledning till att jag misslyckades helt med äktenskap – har jag lärt mig att våga ge och ta kärlek igen, kosta vad det kosta vill.

Det är nog inte meningen att livet alltid ska vara smärtfritt. Det är inte tänkt så att man ständigt ska vara lycklig. Antikens människor talade om ”livsrytmen”. De ansåg att ödet hade en naturgiven benägenhet att oupphörligen växla mellan den ljuvaste glädje och det bittraste svårmod. Människan måste därför lära sig att aldrig ryckas med alltför mycket av vare sig lyckan eller dess motsats. Jämvikten, behärskningen (sophrosýne), var det klassiska livsidealet. Poeten Archilochos, som levde något före Sapfos tid, har till exempel skrivit en mycket vacker dikt vari han förmanar sitt hjärta att varken klaga eller jubla för mycket, utan alltid minnas att ödet pendlar…

Jag försöker att erinra mig det varje gång hjärtat spritter till av kärlek inom mig. Aldrig älska till övermått, men heller inte visa bort kärleken av rädsla för att ännu en gång bli sårad. Varken eld eller is… Allt har väl någon mening som man aldrig förstår förrän i efterhand. Så jag gör väl det som är mitt öde, låter de kalla strömmarna åter driva mig mot hettan. Död blir man väl ändå med tiden…

När jag tänker så brukar min rädsla för att bli beroende av människors kärlek avta. Jag vågar plötsligt le tillbaka när ”Tisi” ser på mig och vill komma närmare mig. Hon söker sig rent av till mig ibland när hon är ledsen och vill tröstas. Hon säger att jag är så lugn och trygg, jag… Haha.

Men man kan ofta bli för någon annan det som man inte är inför sig själv. Och denna förmåga hör till Guds värdefullaste gåvor. Vetskapen om att ha betytt något för andra i livet är kanske det som gör människan bäst rustad att möta förtvivlan med jämnmod när lyckan svänger över i sin motsats?

Ett av de finaste sätten att få uppleva lyckan i att ha betytt något för någon annan, det är att uppfostra ett barn. Hur misslyckat ens eget liv än må vara så kan man aldrig tycka att det har varit helt förfelat om man vet att man medverkat till någon annans goda start här i världen.

Av en ren händelse fick jag del av denna lycka trots att jag inte kunde fungera i ett äktenskap. Därför har jag fått känna att jag lever igen, och att mitt hjärta har upphört att vara av is. Men jag undrar hur ofta det inte blir så…

När kvinnor älskar kvinnor istället för män, när de vägrar att smyga med sin kärlek, blir de då fortfarande nekade rätten att få bli (förbli) mödrar? I många fall blir de nog det, åtminstone i globalt perspektiv. Hur många tjejer finns det i världen som skulle kunna vara alldeles underbara mammor, men inte får? Kommer denna vidriga grymhet att fortsätta för alltid? Jag har som vanligt inga svar, bara ett huvud fullt av ängsliga frågor… Vad vet jag, glöm mig…


Patri: Lalage och vargarna

Måndag, 5 juni 2000

 

 

Men hallå, tjejer!

Nykter och blek, men det får man tåla… Jag har skådat underbar lycka. Inte så att den lyckan var till för mig eller så. En annan är ju en permanent loser. Men det ligger en sorts högre tillfredsställelse i att se någon man älskar möta en lycka som man själv är utestängd från. Åtminstone tyckte jag det härom kvällen när vi drog i oss en massa sprajt… (Jag får alla möjliga geniala tankar när jag är dyngrak, ”liquid intelligence” brukar jag kalla det.)

Jodå, vi åkte ner till Paris, Mag och jag. Hon och Chantal bad att jag skulle avslöja allt för systrarna på listan. Jawohl? Mag var asnervös. Skulle jag också ha varit om en överjordisk ängel var kär i mig. Blir förresten asnervis för betydligt mindre, men skit i mig för nu är det Mag och Chantal vi ska snacka om.

Kan inte låta bli att först säga att jag är så himla glad över det här. Jag hade Chantal som lärare för mer än tio år sen, men vi har hållit kontakten nästan dagligen sen dess. Jag hälsar på henne i Frankrike åtminstone nån gång om året. Hon är den som jag har istället för föräldrar, brukar jag säga. (Min mamma och pappa dog i en trafikolycka när jag var 14 år.) Om det är nån sorts ordning på mig ibland så är det hennes förtjänst.

Och jag är nog inte den enda på den här listan som bara älskar Marie-Chantal. Vet inte vad ni andra tänker såklart, men jag tror ändå att jag talar för oss allihop när jag säger att inget kunde ha gjort oss lyckligare än hennes jättelånga mail för några veckor sen där hon talade om att hon och Mag är ihop. Alla älskar Chantal och hon älskar alla. Ändå har hon alltid levt tillbakadraget och ensam. Ända tills Mag kom in i bilden.

Mag, det är en jättefin tjej. Jag trodde alltid att hon var universums sjysstaste heterokvinna. Men det känns himla fint att hon också har fattat att det finns roligare grejer i livet än att hänga ihop med gubbar. Jawohl? Gud vad vi alla är glada över att det äntligen blev så som vi har hoppats hela tiden!

Mag och jag har träffats flera gånger när Chantal har varit hemma i Sverige, såna där elevträffar som det brukar bli då. Jag har sett hur det liksom har skimrat om Chantal och Mag när de har suttit tillsammans. Det har varit jobbigt att man inte har kunnat snacka öppet med dem om det förut, om att de är dökära, för det har alla vetat i minst ett år.

Fan vad jag spånar iväg från ämnet fast jag är nykter… Men som sagt, jag for över till Mag utanför Uppsala för några veckor sen. Hon var helpirrig för att vi skulle åka ner och hon skulle presenteras för Chantals söner och en massa. Fnissade när hon mötte mig, men jag märkte att hon egentligen var rädd. ”De tillhör ju en helt annan värld”, sa hon. ”Hur ska jag klä mig, hur uppträder man, vad ska jag presentera mig som?” Fullt med frågor, och vad fasen visste en annan?

Men det är så med Marie-Chantal att man blir skitnervös alldeles innan man träffar henne. När man väl står framför henne, då är allt bra igen. Vi såg hur hon stod och vinkade på flygplatsen när vi kom. Jag puffade Mag framåt och gick själv några steg bakom för att hon skulle bli kramad först…

Jo, bara ett sidospår till i storyn… När vi var i Stockholm under Priden i somras övernattade Chantal och Mag hos en tjej som heter Alexandra. Hon är med på listan, tror jag, i varje fall så har hon bett att jag ska tala om det här. Hon var kär i Chantal en gång i tiden. Vi andra, hennes alla elever, trodde att de två skulle bli ihop. Alexandra är ungefär i Mags ålder, lite äldre bara, och det verkar ha varit på grund av åldersskillnaden som Chantal inte ville. Men hon har alltid varit jättenoga med att visa att hon ändå tycker om Alexan. Därför bor Chantal nästan alltid hos henne när hon kommer till Sverige.

I somras berättade Alexan för mig att hon inte förstod sig på längre hur hon själv egentligen var funtad. ”Hur så då?” frågade jag. ”Jo, när man själv fick nej för att man var för ung, och det kommer en annan som tydligen ska få ja fast hon är ännu yngre, varför är man inte svartsjuk och sårad då? Hur kommer det sig att jag inget hellre vill än att hon ska lyckas bättre än jag?”

Alexan berättade att det liksom kom en aura runt Mag och Chantal när de var ensamma med varandra. Hon drog sig undan för att inte störa. En sorts lycka kom inom henne istället för svartsjukan, sa hon. (Hon tyckte själv att jag skulle skriva det här, så att alla vet att hon inte är sur eller så.)

Jag kände samma sak där på flygplatsen. Själv var jag inte alls lycklig, så jag borde ha känt mig irriterad över deras känslor. Oftast är det bland det värsta jag vet att få se ett kärlekspar när jag mår dåligt. De få gånger när det inte känns på det sättet, då är det nåt verkligt fint som händer, nåt man har längtat efter och gläder sig åt. (Gud vilket svammel, i nyktert tillstånd och allt…)

Chantals söner heter Jordi och Miquel. Jurister bägge två, men det kan man inte tro när man ser dem, för de är jätteroliga. Jordi kör MC, så honom gillar jag bäst. Han gav Mag en ring med en blå ädelsten på. Den var nån sorts släktklenod… Så familjen var ju hur fin som helst. Det var första gången Mag träffade dem.

Chantal jobbar på Tessininstitutet. Det ligger i tredje arrondissementet. Det är ett jättevackert palats från renässansen som har byggts om till kontorslokaler. Den delen av stan är de homosexuellas område också. Fast tyvärr mest bögarnas. När man går från Chantals jobb och ner åt Seine till så tycker man att man aldrig i sitt liv har sett så många karlar på en gång med rakat huvud som sitter och pussas, men var farao är alla tjejerna?

Chantal berättade om de vanligaste tjejställena. Men själv brukar hon gå på Lucille, en ganska okänd medlemsklubb. Vi bestämde att vi skulle gå dit eftersom Chantal sa att det alltid höll till en massa elaka skvallerkäringar där. Hon ville hellre ta med Mag nån annanstans, men Mag sa att det var bättre att ta det värsta direkt. Det tyckte jag också. ”Se till från första början att alla som kan tänkas prata skit om er får veta det, man ska aldrig visa rovdjuren att man är rädd.”

Chantal samlar på böcker, såna där jättegamla utgåvor som är värdefulla därför att de är sällsynta. Hon hade en enda gång lyckats hitta ett andra exemplar av en sådan volym. Den dubbletten gav hon till mig när hon flyttade från Sverige för många år sen. Antar att den är rätt värdefull, även om jag aldrig skulle drömma om att sälja den. Jag brukar hålla i den ibland när jag känner mig ensam, känna doften av den…

Jag fick se det andra exemplaret i hennes bokhylla. Visade det för Mag och berättade om att den boken hade en speciell betydelse för mig. Hon försökte läsa den gammaldags tryckstilen. Innehållet är en gammal översättning från 1700-talet av Horatius’ dikter, med franska på vänstersidorna och de latinska verserna till höger. Mag stavade sig sakta igenom översättningen och skrattade åt att franskan lät så konstig för tvåhundra år sen.

Hon började läsa ett gammalt ode, det som börjar med orden ”Integer vitae” i original. Chantal hade lagt ett bokmärke där, och hennes son Miquel sa att hon brukade sitta och läsa just den dikten. Hon lärde mig att skandera den en gång för några år sen. Mycket vacker poesi. (Den har tonsatts och används ibland som begravningsmusik, men det kan ju inte hjälpas, det talade jag inte om…)

Innehållet i dikten är att poeten vandrar omkring i de sabinska skogarna och sjunger om sin älskade kvinna Lalage. Plötsligt står en varg framför honom. Men fastän den lätt hade kunnat döda en värnlös vandrare så går den bara därifrån. Det är nämligen så, säger skalden, att de som är uppfyllda av kärlek till någon, de behöver inga vapen för att skydda sig mot vargarna. Den som älskar, den rör inte vargen.

Jag sa att den dikten betydde mycket för mig därför att Chantal hade lärt mig den, men Mag lyssnade inte. Jag såg att hon hade blivit gripen av de där gamla orden av nåt annat skäl. Chantal brukar säga att texter i gamla böcker kan ge vägledning i ens liv om man slår upp dem på måfå. Då får ofta orden en ny innebörd som riktar sig just till den läsare som är vilsen och söker svar på något. Min farfar som var präst brukade använda Bibeln på det sättet. Jag antar att nunnorna hade lärt Chantal att göra likadant, och att hon hade fört vidare det där till Mag.

Mag tyckte att dikten talade till henne, gissade jag. När vi gick till klubben Lucille för att möta skvallerkäringarna påminde jag henne om den. Medan vi stod i kön och skulle gå in tog jag Mags ena hand mellan mina båda och sa: ”Kom ihåg att du är Lalage, vargarna rör dig inte.” Hon skrattade, men jag tittade allvarsamt tillbaka. Då log hon och nickade.

Och faktiskt så stämde det. Vilka de där askäringarna än är som pratar skit om Marie-Chantal så fanns de i varje fall inte på klubben den kvällen när hon kom för att visa upp sin älskade för rovdjuren. (De hade väl dött, eller blitt hetero eller nåt.)

Alla var snälla och fina mot både Chantal och Mag. De talade om för varenda tjej som kom fram att de var ihop. Allihop verkade jätteglada. Trevligt folk också. Corinne hette bartendern. Hon lärde mig att blanda en jättegod drink som kallades ”vaggan”. (Att bli kanonbakis brukar vara ungefär vad en annan får ut av såna där besök på syndanästena, men vad fan…)

Chantal kom fram och kramade mig och grät innan jag skulle gå (för jag tyckte att jag var lite som femte hjulet efter ett tag, och dessutom hade Jordi lovat ta med mig till ett ställe där MC-folket brukar träffas). ”Du kan bara inte fatta hur mycket det här betydde för mig, det är som att kunna andas igen”, sa Chantal i mitt öra. Mag stod jämte henne och lyste av lycka.

Och sen är det så att dels är det förbjudet att skriva nåt vågat här och dels vet jag faktiskt inte så mycket mera. Jag åkte hem ensam för att ge dem tid att prata om symaskiner och sånt där tillsammans. Jaha, det var Paris…


Ann Mir: Att gifta sig

Lördag, 17 juni 2000

 

 

Hej, tjejer

Angående det här med ifall man ska gifta sig och om det är lätt att skilja sig. Svårt att ge något direkt råd. Tänkte bara berätta några strödda funderingar som kom för mig. Ni som inte hinner med mina ändlösa tirader får snabbspola och radera…

Visst får man som lesbisk på många sätt ett lättare liv om man går och gifter sig med en karl ”precis som alla de andra tjejerna”. Tydligen kan resultatet i vissa fall till och med bli ett lyckligt äktenskap och en kärlek som rentav består många år efter mannens död. Det har vi ju sett här på listan. Säkert är det också så att kvinnor i alla tider har varit tvingade att gifta sig, utan att någon har frågat efter deras sexuella läggning. Detta har tydligen fungerat på ett eller annat sätt.

Men är det bra att frivilligt ingå äktenskap med en man om man vet att det är kvinnor man dras till? Har väl inget säkert svar att delge er, bara erfarenhet. Jag har gjort det. För många år sedan var jag hustru till en man som jag inte kunde ge riktig kärlek. (Eller rättare sagt var vi väl inte juridiskt sett gifta, men för både honom och mig var det samma sak.) Vi flyttade ihop, tänkte skaffa barn, dela resten av livet med varandra. Det varade i fyra år. Det blev mycket destruktivt.

Jag hade haft en ”vild” period i mitt liv dessförinnan. På den tiden var jag fortfarande ganska ung och aptitretande, om jag får skryta lite. Jag drack alldeles för mycket, det var fest jämt. Många män tyckte om mig. Men jag blev inte lycklig av deras uppvaktning, inte annat än i den meningen att det alltid känns fint att veta att man är eftertraktad, även när man känner ointresse för den som visar sin uppskattning.

Egentligen är jag monogam, kanske jag ska säga också. Det låter nog inte så när ni läser de följande raderna (de som orkar göra det, vill säga), men jag har aldrig haft någon egentlig längtan efter något annat än att hitta någon som jag älskar och kan dela mitt liv med. Att hoppa från en till nästa är bara obehagligt. Att jag ändå var en ”dålig” kvinna under några år av mitt liv hade helt andra orsaker.

Jag hade stark ångest inom mig. Det har jag alltid haft. Jag är en sådan där människa vars liv styrs av just ångest. Jag har behov av omskakande upplevelser emellanåt, när en inre smärta har växt sig så stark att den måste neutraliseras med en annan, yttre smärta. Jag sysslade med sadomasochism på den tiden. Det gav utlopp åt ångesten. Ett tag var jag nakenmodell, och det fyllde väl samma behov på det mer andliga planet.

Jag hade också ganska många kortvariga heterosexuella relationer. Jag kom med tiden på att jag sökte mig till män som jag föraktade. Det fungerade bäst sexuellt med karlar som fick mig att känna äckel. Jag skrämdes själv av att jag kände på det viset, men också det var väl ett sätt att neutralisera en inre ångest genom att själv konstruera ett yttre trauma.

Min ångest hade att göra med att jag egentligen längtade efter någon annan, en kvinna som jag hade mist men fortfarande älskade. Det kändes fel att ge riktig kärlek åt andra än henne, och hon var numera oåtkomlig för mig. Därför tyckte jag väl innerst inne att det var ”fult” att ha någon sorts erotisk relation med andra. Att söka mig till någon man som jag tyckte om skulle ha känts som ett svek, att gå till en annan kvinna vore ännu värre…

Alltså kunde jag bara få det att stämma genom att hänga ihop med karlar som ingav mig förakt. Varje gång jag hade blivit ”skändad” – som jag såg saken – upplevde jag att min ångest gick bort för en tid. Sedan kom den åter, och då infann sig ett oemotståndligt begär efter att få åter utsättas för samma obehag.

Man fick ju inte precis gott rykte av det där. Jag drog till mig en speciell typ av uppvaktande kavaljerer, och likaså en viss sorts tjejkompisar som jag egentligen inte tyckte om. Ännu värre blev det av att jag drack betydligt mer än vad som var nyttigt, för att stå ut med den där sjuka livsstilen. Jag har ibland på skoj brukat beskriva mig som halvalkoholiserad här på listan. Sanningen är väl att jag numera inte dricker mer än vad folk gör mest, men dåförtiden var det på gränsen.

Samtidigt mådde jag naturligtvis dåligt och ville till något slags bättre liv. Alla längtar efter någon som de har verkliga känslor för, som de respekterar och respekteras av. När jag satt och förde ytliga och innehållslösa konversationer med någon av alla dessa väninnor som jag inte kände någon äkta vänskap för, då fanns en stum röst i mitt hjärta som grät… Likaså när jag låg med män som jag inte kände något för.

På den tiden bodde jag i Göteborg. Jag hade flyttat dit därför att jag känt att min hemstad Lund var alltför liten för att jag skulle kunna leva den sorts liv som jag numera måste ha för att kontrollera min ångest. Min mor skulle inte behöva skämmas över mig, tyckte jag, även om jag annars aldrig hade varit något som ens avlägset påminner om en god dotter. Jag ville inte heller att några kompisar därhemma skulle få se mig och börja förtala mig.

Samtidigt saknade jag mitt hem, och kände mig ibland ensam. Den enda människa jag lärde mig att tycka om under denna tid var en bartender på restaurangen Gamle Port, där jag brukade vara utbjuden av mina kavaljerer. Jag tyckte om honom därför att han kom från Skåne som jag.

Han var den förste jag såg när jag gjorde bekantskap med den där restaurangen. Han kom ut från köket och ropade skrattande åt kocken därinne att han skulle sluta ”glytta sig”. Det där typiskt skånska uttrycket slog an en sträng i mitt hjärta. Jag kände ett slags vemod. Från och med då försökte jag alltid att få mina kavaljerer att ta mig just till Gamle Port. Nu i efterhand förmodar jag att det berodde på att jag ville träffa honom, även om jag inte riktigt insåg det på den tiden. (Gayfolket brukade ofta hålla till där, men det fick jag veta först långt senare.)

Nu är jag nog inte renodlat lesbisk, kanske jag också ska säga. Jag vet inte riktigt själv vad jag ska kalla mig för. Kanske bi. Jag kan i varje fall tycka att en man är vacker och känna mig dragen till honom. När jag första gången blev kär i en kvinna – mitt livs stora och oförglömliga kärlek – då hade jag redan haft flera pojkvänner. Det var alltså i och för sig ingenting konstigt för mig att jag kände ett intresse för den här bartendern.

De osympatiska män som jag sökte mig till för att hålla min ångest i schack behandlade mig ofta ohövligt. Jag märkte ibland att bartendern blev smärtsamt berörd av det. En gång kom han fram till mig när jag satt ensam och sa att jag inte borde låta dem tala till mig så som de gjorde. Sedan bad han om ursäkt för att han lagt sig i saken. Jag kunde inte låta bli att le. Han var en snäll och fin kille, tyckte jag.

Jag tänkte på kvinnor också under den här tiden. (Det gör jag förresten alltid.) Men det blev aldrig något av det eftersom det ständigt ledde vidare till minnet av smärtan efter kvinnan som jag hade älskat och mist i Argentina ett par år tidigare. För männen kände jag bara något djuriskt, aldrig det romantiska och längtansfulla.

Därför kunde jag bara vara med karlar vid den tiden. Men det var som sagt inte därför att jag älskade dem. Jag var tvärtom noga med att byta kavaljerer ofta. Ville inte att någon skulle komma nära mig, få verkliga känslor för mig. Hur besynnerligt det än kan låta så var det på detta sätt som jag överlevde mitt hjärtas dagliga plåga…

Ibland kom jag till restaurangen utan sällskap. Jag förblev inte ensam länge. Någon mer eller mindre påträngande karl satte sig alltid på pallen bredvid mig. Vissa av dem var berusade och otrevliga. Då gick den skånske bartendern – jag fick efter ett tag veta att han hette Hans – ibland fram och började prata med mig, liksom för att ”rädda en dam i nöd”.

Under en av de där konversationerna frågade jag honom vad det var för bok han satt och läste under dödtiden. Han visade boken: romanen ”Mamita Yunai”, skriven på 40-talet av den costaricanske författaren Carlos Luis Fallas. ”Antar att den inte är bekant?” sa han och log diskret. Jag kunde inte låta bli att berätta att jag faktiskt hade läst boken, och jag återberättade innehållet. Han blev jätteförvånad: ”Trodde jag var ensam i hela Sverige om att känna till den där luntan…”

Han undrade varför boken hade intresserat mig. Jag sa att jag hade bott i Costa Rica och att romanen var väldigt intressant eftersom den dokumenterade mycket av det landets moderna historia. Han sa att han också fascinerades av just costaricansk historia. Det var så fantastiskt att det fanns ett land i Centralamerika som var helt olikt alla de andra – där det inte funnits vare sig krig eller ens någon armé på över ett halvsekel, där skillnader mellan samhällsklasser knappt existerade jämfört med grannländernas förhållanden, där det alltid hade rått demokrati och där alla var någorlunda läskunniga.

Han berättade att han kände stark beundran för Pepe Figueres, den politiker som brukar få äran för Costa Ricas utveckling till demokratisk mönsterstat. Jag svarade att jag hade träffat Pepe Figueres – en oljig liten karl som hängde efter skandinaviskor på en diplomatisk mottagning där min pojkvän Roberto smugglade in mig en gång. Han tyckte inte om att jag beskrev den ”store mannen” på detta vis, men det märktes att han var imponerad…

Vi pratade ibland om Costa Rica när jag kom till Gamle Port. Det visade sig att Hans var aktiv medlem i en förening som stödde sandinisterna i grannlandet Nicaragua. (Detta var i mitten av 80-talet, när Reagan hade inrättat ett handelsembargo mot det landet och samtidigt stödde contras-gerillan med syftet att störta den sandinistiska vänsterregimen.) Jag berättade att jag hade bott där också, och sjöng ibland någon vers för honom ur Mejía Godoys sandinistiska kampsånger. Då blev han ännu mer intresserad av mig.

Mina känslor för honom var hela tiden motstridiga, men så är det alltid med mig, som jag försökte säga förut… Jag brukar säga att min erotiska profil är oklar. ”Dålig lesbisk” är en tänkbar beskrivning. Jag har aldrig känt någon mycket djup förälskelse, aldrig haft någon känsla av att vilja dela mitt liv och mitt hjärtas innersta hemligheter med någon man. Alla relationer jag haft med karlar har varit av ytlig natur. Däremot tycker jag om när killarna kommer fram och flirtar, mår bra av att höra komplimanger. På det sättet förhöll jag mig till Hans, och han spelade med.

En kväll utvecklades det där i fel riktning. Jag kom ensam till restaurangen och blev uppvaktad av en ovanligt äcklig typ. Han närmast dreglade över mig. Till sist spillde han öl över min tröja. Då reagerade folk och skrek åt honom att skärpa sig. Han svor tillbaka. Personalen skyndade till. Bartendern, Hans, fick ett utbrott och tog tag i karlns krage och skrek att han skulle kastas ut. Den andre var mycket större och starkare.

Jag blev jätterädd när den berusade skrek allt högre och verkade bereda sig på att ge Hans ett knytnävsslag. Vet inte varför, men instinktivt fick jag för mig att jag skulle kunna få slut på bråket genom att lägga armarna om Hans och kyssa honom. Så jag gjorde det, på impuls, utan att tänka.

För några sekunder blev det faktiskt alldeles tyst. Den fulle killen blev alldeles förvirrad. Sedan var han ännu argare. Men då hade dörrvakten kallats dit, så att han snabbt kastades ut. Jag stod fortfarande med armarna om halsen på bartendern. Drog mig undan generat. Bad om ursäkt. Han svarade att det var han som skulle tacka mig, att han säkert hade åkt på en smäll om jag inte hade gjort så.

Jag hade kommit rejält i blickfånget plötsligt. Till och med restaurangens ägare gick fram till mig och bad om ursäkt för att man hade släppt in den där mannen. Jag slapp betala notan och dessutom bjöd de på ett glas Kahlúa. De erbjöd sig att skjutsa hem mig om jag ville. Jag svarade att jag hellre satt ner och lugnade mig en stund.

Hans undrade om jag ville ha någon att prata av mig med. Jag var inte säker på om det var ägaren som hade instruerat honom att ta sig an mig eller om det var hans egen idé, men jag sa åt honom att sitta ner. Jag frågade vad han läste nu. Han visade upp romanen ”Pedro Páramo” av mexikanen Juan Rulfo. Jag hade läst den också, och återberättade innehållet. Kunde inte motstå frestelsen att imponera. Vi pratade och hade trevligt en stund…

Man märker ibland oväntat att man gillar någon mycket mer än vad man trott att man gjorde. En sån förnimmelse kom plötsligt över mig nu. Jag fick dubbla känslor. Å ena sidan gladde jag mig därför att jag verkade vara på god väg att skaffa mig en ny vän. Men å den andra sidan fruktade jag att det nog var mer än vänskap han ville ha. Att han flirtade tyckte jag om så länge det var på lek, men det började kännas annorlunda. Och han var inte riktigt den typen av man som jag klarade av att bara såga av och sparka ut. Men något inom mig – kanske en protest mot hela det urspårade liv som jag förde vid den tiden – fick mig att vilja leka med elden…

Han verkade tycka om att dra ur mig en massa faktauppgifter. Han höll nån sorts ”tentamen” med mig. Kollade hur många böcker jag hade läst, hur många sandinistiska marscher jag kunde. Varje gång jag svarade korrekt sa han att han var jätteimponerad över att jag var så intelligent. Tror faktiskt inte att det bara var smicker… Han verkade aldrig förr ha upplevt att en kvinna läste böcker, sa jag och skrattade. Men han skrattade inte tillbaka utan blev tankfull.

Sedan såg han allvarligt på mig för ett ögonblick och sa: ”Jag försöker bara förstå vem du är på riktigt, för du är inte den som du låtsas vara när du kommer hit…” Jag frågade vad han menade. Men han bad bara om ursäkt och ville inte tala om saken.

Han måste gå iväg och sköta sitt arbete igen. Jag satt kvar och smuttade på min likör. Tydligen utstrålade jag något som fick påflugna män att respektera mitt territorium. Emellanåt kom han tillbaka och bytte några ord. Vid stängningsdags frågade han ifall jag ville ha skjuts hem. Jag sa ja tack. Lekte vidare med elden…

Jag berättade att jag hade ett litet kyffe på Eketrägatan, Hisingen. Det var den enda bostad som jag hade kunnat få, sa jag. Han upplyste då om att han själv hade en ganska stor lägenhet i Högsbo som han hade fått ta över när hans farbror dog. ”Den skulle jag vilja se”, sa jag flirtigt. Han skrattade: ”Du menar nu?” Jag ryckte på axlarna: ”Om du behöver städa först så kan vi ju ta det nästa vecka, du vet själv bäst hur där ser ut.” Han skrattade igen och körde åt Högsbo till.

Varför ville jag följa med honom? Inte av samma skäl som när jag hängde med de andra. Jag tyckte inte att han var någon som kunde ge mig en äcklig upplevelse varmed min ångest kunde neutraliseras.

Kanske var jag skrämd av att jag hade kommit underfund med min läggning. Ville jag ”bli” heterosexuell igen, pröva ifall det var möjligt? Man vet ofta inte själv. Jag tyckte om honom, det gjorde jag… Var glad över att ha funnit en vän som kunde en massa om de där länderna som jag hade lärt mig att älska. Ändå kändes det fel, eftersom han kanske ville ha något annat av mig än vänskap.

Han sa att han bara hade juice hemma. Själv drack han inte sprit. Vi satt med varsin juice. Jag berättade om Costa Rica och Nicaragua. Det gjorde mig på något vis gott att minnas att jag hade haft ett liv före den tid då jag börjat förstå att jag kunde känna kroppslig och romantisk kärlek bara till kvinnor, inte till män…

Jag bestämde mig för att testa vad han hade för avsikter när han påpekade att knapparna på min blus var snygga. ”Vill du knäppa upp dem?” frågade jag med ett skälmskt leende. ”Jag tycker att du är en väldigt smart tjej”, sa han och såg lite sårad ut. ”Så jag fattar inte varför du är ihop med de där typerna som hänger efter dig. Och inte heller varför du tror att nån som du måste nödvändigtvis ligga med mig för att du ska vara av intresse. Kan jag inte bli intresserad av dig på annat sätt?” Jag log vänligare, och då log han tillbaka. ”På vilket sätt?” frågade jag. ”Jag skulle vilja att du blottar ditt hjärta”, sa han, ”det är oftast mer intressant än kroppen.”

Jag kände mig både behaglig och obehaglig till mods. Alla kvinnor, lesbiska eller ej, vill nog gärna möta en man som de respekterar och har någon sorts andlig kommunikation med. ”Det var vackert sagt, säger du så till alla tjejer som vill ha sin blus uppknäppt?” skrattade jag. ”Du vill inte att jag ska göra det”, svarade han lugnt och utan att le tillbaka. ”Man märker när något är fel. Jag vet inte riktigt vad det är som inte stämmer med dig, men du är i varje fall inte den som du låtsas vara när du kommer till oss på krogen, det ser man när man pratar med dig. Det finns gott om tjejer på Gamle Port som dricker en massa och hänger ihop med bomsen, men de har inget i huvet.”

Jag sa att han var väldigt frispråkig. Han frågade ifall jag tyckte bättre om falska människor som säger behagliga lögner än människor som erbjuder äkta vänskap. ”I varje fall märker jag att du inte älskar någon av de där som du är tillsammans med, det är ingen äkta kärlek”, sa han. Jag kände mig plötsligt oändligt mycket äldre än han. Med en vänskaplig smekning över hans kind sa jag: ”Äkta kärlek är nog bara något man upplever en gång i livet, och jag har redan haft mitt tillfälle.”

Det är svårt att förklara för den som inte har upplevt det, men ibland är man så trasig i hjärtat att man längtar mer efter brutal misshandel än efter en vän, en riktig och fin människa. Jag märkte att jag inte klarade av att sitta hos honom och bli psykoanalyserad… Jag sa att han inte behövde köra mig hem, att jag kunde ta spårvagnen från Axel Dahlströms torg. ”Du är ju fri att gå precis vart du vill, bara synd att en så fin tjej som du ska hålla på och fly från något”, sa han och ställde ner sitt glas efter att ha druckit ut den sista juicen.

Jag blev lite arg och trotsig: ”Från dig då?” Han skakade på sitt huvud: ”Jag har nog ingen större betydelse för dig…” Sedan sa han att om jag ville kunde jag få sova i hans säng, så skulle han ta soffan. Jag skrattade och sa: ”Man har bestämt dålig andedräkt…” Och om någon skulle vara på soffan så var det väl förresten jag, fyllde jag i.

Det slutade med att jag fick låna en sedlig pyjamas. Så tillbringade vi natten under samma täcke, som bror och syster. Nästa dag när jag stod och kollade reversal i arkivkällaren där jag jobbade märkte jag att ångesten inte var lika stark som tidigare. Längtan efter kvinnan som jag hade förlorat fanns kvar, men den gjorde inte riktigt lika ont längre.

Jag undvek visserligen under några dagar att gå tillbaka till Gamle Port. Klarade inte av att träffa honom och bli psykoanalyserad igen, tyckte jag. Men till sist slog mig tanken att det som var outhärdligt var att hålla på att leva ett liv som bara gick ut på att jaga bort plågsamma minnen. Som jag såg det just då så var enda alternativet till den där tomma livsstilen att jag istället sökte mig till honom…

Han blev glad när jag återkom. Det kändes bra för mig också. ”Egentligen skulle jag vilja träffa dig någon annanstans än här”, sa han. Jag sa att jag skulle gå till en föreläsning som författaren Mario Benedetti höll på Iberoamerikanska institutet. Hans gick också dit. Så började vi två hänga ihop…

Jag tyckte att han var bra för mig eftersom jag inte längre behövde kroglivet. Men var det något mer än detta? Kunde det vara så att jag var på väg att bli kär? Var jag ändå hetero, som jag hade trott att jag var fram till den dag då jag stod på en gata i Buenos Aires och fick en underbar kyss från en kvinna som jag aldrig kan glömma hur många år som än förflyter?

En kväll när vi hade varit på bio tillsammans för första gången fick jag ett sammanbrott. Jag började gråta när vi gick längs Östra Hamngatan, och höll om honom en lång stund under snyftningar. Han frågade ingenting, smekte mig bara försiktigt över håret. ”Jag kan inte ge dig riktig kärlek”, viskade jag till sist flera gånger. ”Det här som jag gör emot dig är orätt.”

Sedan slutade jag gråta och vi satte oss på spårvagnen i Brunnsparken. Hemma hos honom låg jag på sängen. Han hämtade alvedon mot min huvudvärk som jag av någon anledning ljög ihop att jag hade. Jag stängde ögonen och höll honom i handen och talade om att jag trodde att jag var homosexuell…

Han sa att det ofta kom homosexuella till Gamle Port. (Det var först då jag fick reda på att krogen där jag hade hängt i månader var en träffpunkt för gayfolket, själv hade jag ingenting märkt.) Han tyckte att homon oftast var fina och intressanta människor. Sedan frågade han försiktigt vad det betydde att ”tro” att man är lesbisk.

Jag hade antagligen sagt det dummaste man kan säga till en karl, i varje fall om man inte är erotiskt intresserad av honom. Att ”kanske” vara lesbisk – men samtidigt eventuellt övertalningsbar för män – det är nog som att vara en sockerbit under en getingsommar, fruktade jag. (Nu skulle det väl bli planer på trekant, sa en röst i min fantasi…) Försökte korrigera det som jag hade sagt, men jag kom inte på någon bra formulering. ”Du förtjänar någon bättre”, sa jag bara till sist, ”någon som kan ge dig riktig kärlek.” Men jag förstod att jag inte skulle få honom att lyssna på det där.

Han sa att han inte brydde sig om ifall jag gick till kvinnor också. Det var väl ungefär vad jag hade väntat att få höra. (Alla karlar tycker att lesbisk kärlek är gullig, ända tills de fattar att en kvinna kan vara en rival.) Han sa också att han tyckte så mycket om mig att jag aldrig skulle behöva ge honom någon kroppslig kärlek om jag inte ville. Det blev jag betydligt mer imponerad av. Jag fylldes av en andlös men svårdefinierbar längtan. Fanns det ändå ett sätt för mig att få behålla honom som en nära vän, och samtidigt ge sken av att jag gjorde allt det som en kvinna ”förväntas” göra när hon blivit för gammal för tonårslivet?

Vi kom i varje fall närmare varandra. Jag visste att jag inte visste vad jag ville. Han trodde att han visste vad han ville. Rätt vad det var så hade vi blivit ihop. Det tog några månader, förstås…

Under den tiden funderade jag ibland på om jag borde försöka gå till kvinnor för att åtminstone pröva mer innan jag gjorde något förhastat. Men att inleda några kontakter i Göteborg var inte att tänka på, tyckte jag. På Gamle Port hade jag väl redan fått dåligt rykte, och dessutom jobbade ju han där. Vad det annars fanns för gayliv i stan hade jag inte så noga reda på. Ibland åkte jag upp till Stockholm och besökte Hus1 på Sveavägen. Men där var alltid hundra bögar och nästan inga kvinnor alls… Tjejarrangemang var jag väl på några gånger, men det blev bara konstigt och ytligt. Dessutom kändes det som sagt mer fel att svika minnet av den där svunna kärleken genom att gå till en kvinna än om jag sökte mig till män. Så det blev ändå Hans som fick mig till sist.

Mor var så lycklig. Och hon blev senare så olycklig när Hans och jag gick isär… Vi åkte ner till Lund när vi hade skaffat ringar. Hon kramade genast om honom. Det var så roligt att jag hade skaffat mig en man som talade sådan härlig skånska, sa hon. (Mig hade hon däremot förbjudit att tala dialekt som liten, så varken jag eller mina syskon har minsta spår av skånskt uttal.) Folk sa att vi var ett sånt stiligt par. Massor att leva upp till plötsligt…

Det där gick ganska bra så länge som livet log. Men när människor börjar få problem, det är nog då det märks om kärleken i äktenskapet är äkta eller ej. Det var något som såg ut som en bagatell som gjorde att alltihop började bli fel. Det brukar nog förresten vara så…

Hans hade fått en förslitningsskada på armen. Det kan vara ganska förödande när man serverar. Dessutom hade han inte lytt läkarens råd (det gör ju aldrig karlar) om att han skulle ta det lugnt och försiktigt så att det inte blev värre. Han gick sjukskriven långa perioder och hade ont. Det var min lön från arkivet som försörjde oss plötsligt. Samtidigt hade jag gjort mig av med mitt kyffe på Hisingen och flyttat in till honom. Han verkade uppleva det som hemskt provocerande när jag ville ändra på något i lägenheten, som han ärvt från sin farbror och som var överfylld av gamla minnen där jag inte hade någon plats. Samtidigt var det ju jag som betalade hyran, vågade jag påpeka, och då kunde jag faktiskt kräva att få lite utrymme för min värld… Ännu mer irriterad blev han när jag föreslog att han kunde hjälpa till att laga mat eftersom han hade tid på dagarna när jag jobbade.

Missförstå mig nu inte. Det där är naturligtvis den sortens svårigheter som alla par brottas med när de flyttar ihop och försöker vänja sig vid varandra. Heterotjejer slipper dem ju inte heller. Och kvinnorelationer är likadana. Men vad jag försöker säga är att det nog alltid måste finnas något ”äkta” i relationens innersta kärna om man ska kunna övervinna de där slitningarna. Har man istället gått och gift sig med någon trots att det känns fel, då fungerar det inte i längden. Tror jag… Så var det åtminstone för oss.

Hans var naturligtvis ledsen och deprimerad egentligen. Han tyckte inte om att plötsligt ha blivit nån sorts parasit som levde på min lön. Det var därför han höll på och slog vakt om sin värld och tyckte illa om att jag kom som inkräktare för att diktera hur det skulle vara i hans lägenhet. Jag förstod det där när jag tänkte efter och lugnt analyserade situationen. Men det är inte lika lätt när man grälar…

När man får det svårt i tillvaron vaknar ett behov av kärlek och stöd från den som man har lovat att dela livet med… Där svek jag honom. Jag var en dålig hustru. Jag kunde inte ge honom riktig kärlek. Jag försökte. Men mina förslag om att vi skulle prata igenom vår situation och göra klart för oss vad som egentligen var fel, de väckte bara irritation hos honom. Män tycker väl inte om att sitta och älta känslor… Jag kunde i varje fall inte nå honom.

Istället blev han alltmer medveten om att mitt hjärta inte fanns hos honom, att han hade gift sig med ett tomt skal, att jag älskade någon annan. Det var i verkligheten inte så att jag hade några hemliga förhållanden, men han blev bergfast övertygad om att jag träffade någon i smyg. Det där förvärrades när vi hade bott ihop under lite mer än ett år. Han hade blivit misstänksam, kollade hela tiden var jag hade hållit hus.

Och naturligtvis var det så att han gärna ville ha fysisk kärlek av mig, även om han hade sagt något annat när vi först talade om saken… Jag ville också gärna att vi skulle komma tillsammans sexuellt. Men han förstod att det var av ett annat skäl än fysisk åtrå, att jag ville ha barn. Då påminde han mig istället om sitt gamla celibatlöfte och drog sig bort, liksom anklagande.

Värst var det när vi verkligen försökte ha samlag, men misslyckades. När han omöjligt kunde få erektion, alltså… Vad jag förstår hade han haft sexuellt sett lyckade förhållanden med andra tjejer, så antagligen var det väl jag som utstrålade något förbjudande, något som blockerade honom. Jag försökte en gång prata om att vi kanske kunde söka någon sorts hjälp, gå i terapi eller så. Men då blev han alldeles rasande, och sen pratade vi knappt med varandra alls.

Framför allt var det hela min sinnesstämning som gjorde att vi inte kunde kommunicera. Han såg att jag liksom var någon annanstans i mitt hjärta, inte hos honom. En gång kom han inför mig och sa: ”Säg en enda gång att du älskar mig.” Jag sa att jag älskade honom, men vi märkte båda hur ihåligt det lät…

Jag tyckte ju om honom, visst gjorde jag det. Men jag kunde högst ge honom varm vänskap, inte det som man väntar sig att få från en hustru. Ibland kom jag fram och smekte hans kind. Jag försökte prata om Costa Rica eller om böcker, som vi hade gjort förr. Men vi hade liksom redan haft den diskussionen, den var utbränd. ”Prata inte med mig om opersonliga saker”, sa han en gång. ”Säg ett enda ord om vad du egentligen går och tänker på, vad är det är som jag är utestängd ifrån.”

Han fick som sagt för sig att jag hade någon annan, någon man alltså. Jag blev allt oftare påmind om dålighetslivet som jag hade levt när han träffade mig… Det kunde jag leva med. Det jobbigaste var när han vägrade tro på att jag verkligen var lesbisk. Han verkade tycka att man måste ligga i sängen med en massa tjejer jämt för att kunna vara det. Det är väl i och för sig många killar som har en konstig bild av vad en lesbisk är, på grund av porren. Lesbiska som bara står vid diskbänken och inte gör något sexuellt alls, det finns inte, tycker de… Och jag gick ju inte och skaffade några tjejer när jag var ihop med honom. Alltså kunde jag inte vara lesbisk, enligt det där resonemanget.

Ändå syntes det väl på mig att mitt hjärta tillhörde någon annan. När han inte längre ville diskutera litteratur, när han inte längre var glad och gjorde mig på gott humör utan istället projicerade sin ångest på mig, då blev min gamla sorg och längtan från det förflutna starkare än någonsin.

Det som gjorde mig allra sorgsnast var när han i protest vägrade följa med mig till Lund och hälsa på mor. Hon tyckte så mycket om honom och längtade efter hans besök. Han ville inte skriva på julkort och födelsedagshälsningar till henne heller. Det var inte därför att han börjat tycka illa om henne utan för att straffa mig, för att jag inte var till behag. Mycket effektivt… Jag skämdes över att ha misslyckats med något mycket viktigt, kunde inte prata med någon, försökte dölja sanningen så gott jag kunde.

Detta höll på i fyra år. Jag minns perioden som de fyra åren när jag envist försökte intala mig att man kan bli hetero bara man lägger manken till. Åtminstone hade jag den ambitionen i början. Mot slutet försökte jag bara få ett barn av honom. Men jag hade inte gjort mig förtjänt av något barn, och fick inget…

Ångesten växte hela tiden inom mig. Jag blev alltmer frånvarande. Hans märkte att jag hela tiden gick och tänkte på någon annan. Hur skulle jag kunnat få honom att tro på att hans rival var en kvinna i ett avlägset land som jag aldrig mer skulle få se?

Eller berodde min själsfrånvaro verkligen på att jag inte kunde glömma Graciela, min älskade som jag miste? Handlade det egentligen om något annat, om att Gud inte hade bestämt mig till att leva i äktenskap med en man? Jag vet inte och får aldrig veta…

Vid den här tiden utvecklade jag en stark tro på Gud. Jag gick ofta i kyrkan ensam. Jag bad om att vi skulle få ett barn, att jag skulle kunna vara en tillräckligt bra hustru för att Hans skulle vilja ha ett barn med mig. Ibland bad jag om styrka att kunna svara vänligt när min mor eller någon nyfiken kvinnlig kollega höll på och förhörde mig om varför vi förblev barnlösa. Den frågan var den smärtsammaste jag kunde få…

Men vårt äktenskap var tydligen inte instiftat i himlen. Det var inte avsikten med mitt liv att jag skulle få bli mor. Jag hoppades år efter år. Jag skämdes, jag sörjde. Till sist orkade jag inte mer. Livslusten var borta. Jag ville bort ur den där hopplösa relationen. En längtan tändes i mitt hjärta efter att bli förskjuten. Jag var en dålig hustru och jag ville höra min man säga att han inte ville ha mig.

Nu följde en destruktiv slutfas. Jag ville bli straffad. Därför förändrade jag mitt uppförande mot honom under sista tiden av vår förbindelse. Jag lät honom få tro att jag hade någon annan man, för att han skulle bli förorättad. Tidigare hade jag alltid varit noga med att åtminstone försöka förklara vad det innebar att ha lesbisk läggning: att det var något som jag hade oberoende av min vilja, absolut inte något som jag hade konstruerat ihop för att nervärdera honom; att jag ibland önskade att jag var hetero, men att det inte fanns någon knapp jag kunde trycka på för att ”stänga av” homosexualiteten; att man är lesbisk även om man inte är ute med några tjejer alls, man bara är det därför att det känns så… Nu slutade jag att ge förklaringar. Ibland flinade jag bara när han frågade vem jag gick och tänkte på.

Det där blev ett nytt sätt för mig att bota min ångest. Jag blev på något vis lycklig – eller åtminstone mindre olycklig – när han behandlade mig föraktfullt och fientligt. Några gånger lyckades jag till och med provocera honom till att slå mig. Då mådde jag allra bäst. Men jag ångrade mig efteråt, när jag såg hur dåligt han kände sig över vad han gjort – eller rättare sagt över vad jag drivit honom till att göra.

Till sist kom jag fram till övertygelsen att det varit orätt av mig att ingå äktenskap med en man trots att jag visste att jag hade lesbisk läggning. Jag tyckte att det var jag som var orsak till att Hans hade förvandlats från att ha varit en glad och pratsam kille till att bli sluten och bitter. Detta är vad som blir slutresultatet när en lesbisk försöker göra om sig till något annat än vad hon är, sa jag i mitt hjärta…

Efter ett av de där grälen när han slog mig bestämde jag mig för att vända tillbaka till Lund. Jag hade fått veta att landsarkivet där hade ett vikariat ledigt, som jag genast sökte och fick. Genom en massa ringande lyckades jag ordna ett litet rum i andra hand på Sparta studenthem. Jag packade ihop mina saker och skickade iväg dem med lastbil.

Det var bara jag själv som fanns kvar i det som hade varit vårt gemensamma hem under fyra år när Hans kom tillbaka efter att ha varit på en fest hos en av sina vänner. Jag tyckte att han hade någon sorts rätt att läxa upp mig. Trodde att jag skulle få stryk, fantiserade allt möjligt medan jag satt i en halvtom lägenhet och väntade på honom…

Men han bara nickade. Han hade förstått hur det skulle gå. ”Vi kan inte hjälpa att vi är de vi är”, försökte jag. ”Nej”, svarade han bara. Han var varken upprörd eller ångerfull eller arg, det var som något som måste komma. Jag försökte hitta på något att säga, men det blev inte mycket mer än hej. Vad säger man, efter fyra års äktenskap, när man tänker försvinna och aldrig återkomma?

Är det lätt att skilja sig? Jag hade inga formella bindningar alls till honom. Vi var aldrig gifta på papperet. Vi hade inga barn. Inget gemensamt bohag. Att skilja ut mina saker och sätta dem på en lastbil var okomplicerat. Men att komma över all sorg och skam som följde med brytningen var fruktansvärt svårt.

Jag har väl egentligen aldrig hämtat mig. Min mors hjärta är fortfarande krossat. Hon var den som blev allra mest ledsen. Det barnbarn som hon längtade efter kommer hon aldrig att få. (Saken blev ännu värre genom att min yngre bror hade begått självmord ungefär ett år tidigare, Hans och jag hade alltså framstått som sista hoppet…) Mamma började bli sämre psykiskt redan då, och efter några år var hon så senil att hon måste ses till nästan som ett barn för att kunna reda sig. Till sist hamnade jag som hennes sköterska i denna danska småstad. Vistelsen här känns ibland som straffet för att jag en gång gjorde något som var orätt. När jag tänker förnuftigt inser jag att den där känslan är absurd, men det känns ändå så ibland…

Ändå vet jag inte om jag vill ha mitt äktenskap ogjort. Min andra ångest, saknaden efter kvinnan som jag en gång i tiden miste, hade ganska mycket lindrats genom dessa nya trauman. En smärta neutraliseras som sagt genom en annan smärta.

Jag började kunna träffa kvinnor utan att det kändes lika fel som förut. Nu tyckte jag inte längre att jag svek min älskade Graciela, även om hon alltid fanns i mitt hjärtas innersta… Däremot hade en ny tvångstanke tillkommit, den att jag gör andra människor olyckliga om jag fäster mig vid dem alltför mycket, och tillåter att de fäster sig vid mig. Gång efter annan har jag avbrutit relationer med någon kvinna som jag egentligen tyckt om, därför att jag börjat frukta att jag ska göra samma sak mot henne som jag gjorde mot Hans…

Är detta vad som blir följden av att en lesbisk kvinna experimenterar med äktenskapligt liv? Är denna erfarenhet ett skäl till att avråda andra från sådant? Som vanligt vet jag inte. Kanske är varje människas liv så unikt att vi inte kan lära något alls av hur det har gått för någon annan i en liknande situation.

Som svar på frågorna om ifall det är lätt eller svårt att skilja sig måste jag nog svara att det är mycket svårt, till och med när inga juridiska knytningar finns, eller några vårdnadsfrågor. Man skäms, man känner sig misslyckad och olycklig… Inte skäms över att vara lesbisk, utan – nej, jag vet inte…

Jag har nog aldrig riktigt skilt mig. Någon del av mig sitter fortfarande kvar i den där lägenheten som han hade ärvt efter sin farbror. Mitt beteende även mot kvinnor har påverkats av att det gick så illa med den där relationen. Spåren går aldrig bort.

Men jag har nog ändå inget svar på ifall man som lesbisk bör eller inte bör gifta sig med en man och försöka leva heterosexuellt. Hur smärtsamt det där minnet än var så vill jag på något vis inte vara utan det. Kärlek bär alltid inom sig ett frö till lidande. Om jag inte hade sörjt över mitt havererade äktenskap så hade jag väl istället känt en oblandad sorg över att jag miste min älskade Graciela.

Den nyaste smärtan överslätar och mildrar den äldre, och slutresultatet blir väl ungefär samma mått av lidande, samma mått av saknad lycka… Så vad vet jag? Jag vet väl egentligen ingenting, annat än att livet är snårigt och att det blir komplikationer vad man än gör… Glöm mig.


Patri: A Midsummer Night’s Dream

Lördag, 24 juni 2000

 

 

Hallå, tjejer *suck*

Hur det kommer sig att inte alla tjejer är lesbiska på midsommar? Nä tyvärr, Andrea, jag har faktiskt ingen förklaring. Kanske att Gud tyckte att lurviga gubbar också måste få kärlek. Känns risigt ibland. Kan inte förklara det. Men just idag är jag storsint, vi ska inte missunna dem lyckan.

Vet ni vad? Jag har varit hos Henne hela natten! Hon sa att Hon nog älskar mig också! Va! Jag har varit nykter hela midsommaren, inte en droppe, inte ens bir. Inte gjort nåt särskilt, bara suttit och pratat med Henne, och promenerat och pratat med Henne, och legat och pratat med Henne… Aldrig förr varit så lycklig.

Tänker dricka ramlösa ikväll också, för då ska Hon vara hos mig… Fattar ni?? Gud! Jag är skitnervös. Duschat och haft på en massa som doftar gott. Alltså, jag vet att taket kommer att störta in över oss medan vi sover för att man inte får vara så här lycklig, men det skiter jag i faktiskt. Om man dör en sån här natt, då har man levat, då har allt nått sin högsta utveckling.

Så jag menar, om det är några snyggisar som vill vara hos lurviga gubbar, ja då kan de väl få vara det. Jag tycker alla ska vara hos nån som de älskar när det är årtusendets första midsommar. Hoppas ni allihop är det också. Tror ni man kan bli så glad så att man dör av det? Frid på jorden!


Patri: Lycka och oro

Lördag, 26 augusti 2000

 

 

Hej, tjejer

Hur har ni haft det i sommar? Själv hade jag nog min underbaraste tid. Jag har både sett människor som jag älskar möta lyckan och själv upplevt att min kärlek till den jag älskat i åratal äntligen har besvarats. När man bara har varit bakis en enda dag sen före midsommar, då är det allvar alltså…

Jag och Hon, tjejen som jag älskar, har varit flera veckor utanför en by som heter Monells. Den ligger i Katalonien, bland Pyrenéerna, jättevacker. Där bor katalanska konstnärer. (Jag fick en målning av ortens stora geni August Puig som bröllopsgåva.) I närheten finns fina gamla kyrkor och en del romerska ruiner. Det betar får och getter i bergsslänterna.

Där finns också en ståtlig ”masia” (katalansk ”sommarstuga”) som tillhör familjen Dupleix. Där bor min före detta lärare – alltså Chantal här på listan – om somrarna. Jag var och visade upp min kärlek för henne, och samtidigt fick jag se hur hon och Mag har inrättat sitt nya liv tillsammans.

Skrev väl egentligen detta mest för att rapportera om det sista, men sen skenade tankarna iväg så att det blev all möjlig skit. Rensade skallen, liksom. Nåja, jag litar på att de som inte har tid vet hur man skummar och raderar…

Ni på listan som känner Mag skulle kanske inte känna igen henne längre. Hemma, utanför Uppsala, var hon en tyst liten tjej, jättesöt men ändå lite ”blek” i karaktären, osäker liksom. Jag tyckte alltid att hon var någon som inte kunde hitta sig själv och utvecklas, en människa som sökte något diffust. Nu har hon ändrat sig jättemycket på några korta månader.

Hon hade blivit mycket mer vuxen, märkte jag redan när jag träffade henne på flygplatsen. (Vi kom med ett plan som fraktade turister till Lloret de Mar.) Hon var inte längre riktigt som en svensk tjej, utan hade mycket mera av latinsk kvinna, en dam. Det är väl sånt som händer svenskor när de flyttar söderut och får se de flashiga donnorna därnere. Hon kan plötsligt prata katalanska också. Antar att hon övade sig redan hemma i Sverige, hon har ju varit kär i Chantal jättelänge…

Framför allt lyser det lyckligt i hennes ögon. Förut hade hon ett charmigt men skyggt sätt att se på en. Hon var den blyga som man fick gå fram till och locka in i gruppens gemenskap, typ. Nu har hon en lugn och varm blick, som funnit nån sorts frid.

Jag kommer ihåg att jag hade sagt till min älskade att Mag kunde vara lite reserverad i början, att man måste närma sig henne försiktigt. ”Jag förstår inte vad du pratar om, hur då reserverad?” viskade Hon till mig efteråt, när vi var på väg från flygplatsen efter att Hon hade hälsat på den ”nya” Mag, som genast gav Henne en jättestor kram. Tja… Kärlek förändrar väl människan? Jag kanske också är annorlunda… (Förmodligen skriver jag jättesliskigt, till exempel, ber om ursäkt.)

Jag har inte varit förälskad särskilt ofta. Riktigt kär, menar jag, så att känslan skakar om hela själen och sitter kvar i åratal. Detta är väl tredje gången… Min första kärlek var barnslig och omogen. Det var då jag fattade att jag drogs till kvinnor och inte till män.

Andra gången förälskade jag mig som studentska i Lund, när jag var i tjugoåren. Då förstod jag att jag aldrig skulle klara av att dela den som jag älskar med en man. Föremålet för min kärlek var en vacker bisexuell kvinna som efter ett tag ville ha en kille vid sidan av, och till sist lämnade mig för honom när hon ville ha barn och familj. Det var fruktansvärt smärtsamt. Sedan var det många år när jag undvek att engagera mig känslomässigt. Oftast umgicks jag med killar. Eller också förälskade jag mig i tjejer som jag visste var hetero. Kanske bottnade det där i en undermedveten önskan om att det skulle vara omöjligt, att det inte fick utvecklas till en riktig relation…

Nu är det tredje gången. Jag har varit vanvettigt kär länge i den här kvinnan som jag tog med mig till Katalonien för att presentera för Chantal och Mag. Jag fattade redan för mer än fem år sedan att Hon var mitt öde och min besatthet. Hon har avrått mig i alla år från att fästa mig för mycket vid Henne, men jag har aldrig kunnat ta till mig det där budskapet. Hennes ord sa ”gå”, men ögonen och tonfallet sa alltid ”kom”…

Alla i byn Monells vet att Chantal är lesbisk, och att alla som besöker henne troligtvis också är homosexuella. De accepterar det. Att två tjejpar gick med armen om varandra eller kysstes öppet ledde inte till att folk vare sig glodde eller blev obehagliga. Jag har aldrig upplevt en så avspänd stämning på en sån liten ort. Hemma i Sorö skulle jag aldrig våga stå på torget och pussas. Man måste väl vara en personlighet som Chantal för att kunna åstadkomma en sån attitydförändring…

Annars gjorde vi väl inte så mycket. Ibland är det roligare att bara ”vara”, inte ha så mycket på programmet. Vi satt ofta på kafét inne i byn om kvällarna. Spelade fotbollsspel rätt mycket, sånt där med spakar, de är rätt poppis i Katalonien. Jag drack aldrig nåt med alkohol, ville liksom inte bli avtrubbad utan verkligen uppleva varenda minut av det som hände.

Vi snackade om gamla tider, om framtidsdrömmar. Ofta vete fan vad det egentligen var vi diskuterade… Mina tankar vandrade sina egna vägar. Jag trodde mig ofta sitta och lyssna på konversationen, men egentligen var mina tankar på något helt annat håll.

När jag känner mig alltför lycklig så kommer hjärtat oftast till en vändpunkt när det inte kan ta till sig mer glädje. Då slår jag över till reflektion, melankoli, ibland svårmod och rädsla för att mista det som livet har gett mig. Det där brukar inte märkas på mig. De flesta tycker att jag är en sån där tjej som aldrig är annat än glad och pratsam. Men under ytan finns rätt mycket av motsatsen, och det där brukar börja pocka på uppmärksamhet vid såna tillfällen. (Varning, nu börjar slisket…)

Jag märkte att jag inte kunde låta bli att minnas hur det hade blivit de andra två gångerna när jag var stormförälskad… Min första kärlek var som sagt barnslig. Att den sitter så djupt i minnet beror väl kanske mest på att jag hade ett oerhört starkt behov av att bli älskad under de där åren.

Föremålet för min kärlek var min tyska faster Marlis i Speyer. Hon var yngsta barnet i min pappas familj, i ålder ungefär som en äldre syster till mig. Jag tyckte att hon var så vacker när jag var liten. Det var för henne jag ”kom ut” som lesbisk första gången. Jag var 13 år och sa att jag ville gifta mig med henne. Varken hon eller ens jag själv tog väl saken så särskilt allvarligt just när jag sa det.

Sedan hände det annat i mitt liv som gjorde att det där blev mycket viktigare för mig än vad det skulle ha varit annars. En kväll när jag var 14 år kom en grannkvinna och ringde på min dörr medan jag var ensam hemma och satt och väntade på att mina föräldrar skulle komma hem. Hon hade hela ansiktet fullt av tårar och kallade mig ”lilla stackare”. Till sist fick jag veta att båda mina föräldrar hade dött i en bilkrock. Någon måste plötsligt utses till att ta hand om mig. Det slutade med att jag fick flytta från Stockholm till ett litet ställe i Bohuslän där min farfar var präst.

Jag avskydde att växa upp i det där stränga religiösa hemmet. Under de åren drömde jag om att faster Marlis skulle skriva till mig och berätta att hon älskade mig också, att hon ville ha mig hos sig. Jag skrev ofta till henne. Det kom svar från henne ibland där det stod att hon älskade mig, men verbet ”lieben” hade nog en annan innebörd för henne än det hade för mig. Det där var som sagt en omogen tonårsförälskelse, som troligen mest upplevdes som påfrestande från hennes sida. Till sist insåg jag att det förhöll sig så, och då slutade jag att skicka alla de där breven. Under åratal gick jag omkring och kände mig som något som ingen ville ha.

Jag led mig igenom tonåren i min farfars hem. Blev ateistisk och trotsig. Mina farföräldrar var gamla och orkade inte med att jag var så bråkig och besvärlig. De föll en vacker dag till föga för mitt tjat och lät mig åka iväg till Lund och studera. Där började jag leva ett liv som var raka motsatsen till det som jag hade varit van vid i Bohuslän. Det var festande och supande nätterna igenom. Jag la mig till med en tuff attityd. Men i grunden var jag en jätteliten och ännu ofullgången varelse.

Under de åren mötte jag min andra stora kärlek, en bisexuell tjej som hette Eva. Hon var så himla söt. Jag var ett jobbigt klister på den tiden, tyckte nog de flesta. Extremt kontaktsökande, eftersom jag var vilsen och otrygg. När jag hade blivit ihop med Eva tyckte jag att jag hade hittat det som skulle bli meningen med resten av mitt liv. Men hon tröttnade på mig efter ett tag, hittade en kille istället… Jag gick omkring under ett par år efter det och var fortfarande (till ingen världens nytta) uppfylld av kärlek till henne, hoppades liksom att hon på något vis skulle ändra sig igen och komma tillbaka till mig. Till sist fattade jag att det inte skulle bli så, och då bestämde jag mig för att aldrig mera bli kär. Det var alltför förödmjukande, gjorde alltför ont…

Tredje gången var när jag mötte Henne, min nuvarande kärlek, för mer än fem år sen. Först var jag rädd för det som jag kände. Men jag kunde inte låta bli att se på Henne i smyg. En jobbarkompis hade berättat för mig att Hon var gay. Hjärtat gick upp på högvarv precis varenda gång jag såg Hennes lugna svarta ögon eller hörde den mjuka altstämman som var Hennes röst. Efter ungefär en vecka insåg jag att Hon skulle finnas i hjärtat på mig för all evighet.

”Gör inte bort dig en gång till, pucko!” fanns det en varnande röst inom mig som viskade. Jag var skiträdd för att skrämma bort Henne. Ville inte att Hon skulle uppleva mig som efterhängsen, det var det räddaste jag var för… Har ni försökt nån gång att verka ointresserade och svala när ni egentligen håller på att koka över av passion och längtan? Jag höll på sådär i fem år. Min jobbarkompis som visste alltihop tyckte förmodligen att jag bar mig störtlöjligt åt.

Jag var beredd att göra det till ett livsverk att dra Henne till mig. Det fanns ett behov hos mig att bevisa att jag aldrig skulle tröttna. Hon trodde länge inte på min kärlek, tog mig inte på allvar. Hon sa att någon som var så ung som jag skulle vara ute och leva, ha kul. Hon menade väl, på sitt vis. Hennes liv innefattar många problem och bekymmer som Hon inte ville att jag skulle bli bunden till. Därför blev det nödvändigt för mig att visa att jag var beredd att gå och tråna efter Henne precis hur många år som helst. Aldrig vara påstridig, men heller aldrig ge upp…

Jag höll på att bli galen ibland, när det gick åratal och Hon ändå inte ville fatta att min kärlek var för evigt, att jag var dömd att förbli som en obesvarad fråga som inte fann sitt svar så länge Hon inte begrep att jag aldrig skulle kunna glömma Henne, aldrig kunna gå till någon annan. Men till sist kom den underbara dagen när Hon insåg vem jag var och vad jag kände i hjärtat.

Det var dagen före midsommarafton. Jag trodde först att det skulle bli en typisk olycksdag. Fick motorfel för andra gången på bara en vecka. Jag har två motorcyklar. Den ena hade gått sönder bara häromdagen, och nu pajade den andra också. Jag upptäckte att en mutter behövde öppnas för att jag skulle komma åt felet, och att den muttern inte gick att få upp. Det var mitt eget fel att den satt fast. Under en period hade jag inte kunnat hitta min skiftnyckel, och då hade jag varit korkad nog att använda en polygrip istället för att dra åt muttern. Resultatet var att muttern slipades i kanterna så att den blev rund, och alltså inte längre gick att få upp med skiftnyckel.

Det värsta var när Povl, en kille som jag brukar köra MC ihop med, kom och gjorde sig lustig. Eller egentligen ville han väl hjälpa mig att fixa hojen, men han undslapp sig nån spydig kommentar om det här att jag hade använt polygripen. ”Rend mig hér!” hade jag plötsligt skrikit så att han riktigt hoppade till och gick sårad därifrån… Det där är alltså en ganska ful svordom.

Jag är överkänslig mot när killar börjar antyda att jag (eller tjejer generellt) inte klarar av att meka och göra annat tekniskt. Samtidigt var han ju min kompis som bara hade skojat lite medan han försökte hjälpa mig. Så jag kände mig deprimerad och ångrade att jag hade tappat humöret.

Sedan blev jag ännu mer irriterad på den där muttern som inte ville gå upp. Jag slängde ifrån mig skiftnyckeln och svor… Började fundera över varför det egentligen var så förbannat viktigt att få hojen att rulla. Anledningen var att jag skulle åka till en midsommarfest i Århus. Det var de vanliga tjejerna som jag har lärt känna på Sappho Club, en sorts kompisträff för lokala flator… Egentligen hade jag ingen lust alls att åka dit, tyckte bara att det kändes botten att sitta hemma och göra ingenting när det var midsommar. Fast egentligen var jag väl mest upplagd för just ingenting… Känner ni igen det? En sån där avtändande känsla av att allting här i världen mest är skit, bara.

Tappade motivationen för att laga MC:n, satt bara apatiskt en lång stund, full med både aggressioner och ånger över att ha varit aggressiv. När det känns på det viset brukar jag sätta mig en stund och vara totalt inaktiv. Då kommer en psykande kedja av negationer i hjärnan: vad fan ska jag laga skiten för? vad fan ska jag i Århus att göra? vad fan är det för mening med nåt? vad fan finns jag för?…

Jag satt jättelänge på trappan till stället där jag jobbar (för det var där jag råkade ha parkerat MC:n när den plötsligt inte gick igång längre) och såg patetisk ut. Ibland mumlade jag några fula ord… Det känns speciellt hemskt att må sådär under midsommar. Har hört nån gång att folk tar livet av sig särskilt ofta när det är som vackrast på sommaren, för då har man ett sånt tryck på sig att man liksom måste vara lycklig. ”Mår jag dåligt nu, hur fan ska jag då inte känna mig fram i februari?” tänker man, och sen blir det en överdos sömntabletter…

Efter en lång stund började jag tycka att nån stirrade på mig bakifrån. Jag snurrade runt och fick en chock när Hon stod där på trappan. Sedan hur länge? Hade Hon hört mig sitta och säga fula ord när jag trodde att jag var ensam? Mina kinder brände som eld plötsligt, och jag fick en klump i halsen.

Hon log emot mig: ”Jag försökte säga hej nyss, men du verkar väldigt långt borta…” Kunde inte prestera mer än ett generat flin. ”Sitter du och deppar för dig själv när det är midsommar snart?” frågade Hon och lät vänlig, underbar, i rösten. Jag tittade in i Hennes svarta snälla ögon och kunde inte titta bort. Till sist fnissade Hon, och då gjorde jag likadant. ”Ledsen?” frågade Hon, och jag skakade på huvudet och log urskuldande. ”Jo, det är du”, sa Hon, och jag ryckte på axlarna.

Jag berättade om muttern och om varför den var viktig. Hon frågade: ”Ville du väldigt gärna till Århus?” Jag sa att jag inte brydde mig om resan egentligen. ”Jag vill ju i och för sig helst att du stannar här…”, sa Hon plötsligt, och tittade bort.

Den kommentaren uppfattade jag som en kritik mot mig. Det var så att jag körde MC hem från Århus en midsommarafton för många år sen när jag hade druckit. Det där var skitkorkat gjort. Kunde ha gått illa. Hon blev jätteupprörd när jag kom hem i det skicket. Jag fick svära att aldrig mer göra så. Det var när Hon grälade på mig efter det som jag förstod att Hon hade varit uppriktigt orolig, att jag var älskad…

Jag svarade att jag absolut inte hade tänkt köra full hem den här gången, att jag hade avtalat med en tjej om övernattning på utdragssoffan. Men Hon sa att Hon inte alls misstrodde mig, att det inte var så Hon menat. Hon mötte min blick på nytt, och jag fastnade ännu en gång med ögonen. Kände hur jag tappade andan och hjärtat bultade, sådär som det känns när man förgäves försöker dölja det man känner – och hela tiden upplever sig själv som en jävla idiot. ”Jag gör aldrig något som du inte vill”, sa jag. Hon svarade: ”Jag vet att du inte gör det…”

Antagligen såg jag ut som en ledsen hundvalp när jag satt där mitt emot Henne och ville verka oberörd av Hennes närvaro. Hon såg rakt in i mig, tyckte jag, och fattade precis hur det var fatt med mig. ”Synd att jag inte kan komma med dig”, sa Hon och tittade ner i marken.

Hennes mamma är sjuk, så Hon är ofta rätt låst när det gäller helgfirande, måste stanna hemma. Jag sa att jag hade förståelse för att Hon inte kunde lämna morsan sin ensam. Hon log.

Först såg det ut som om Hon bara tänkte växla några ord med mig och sedan gå vidare. Men Hon satt kvar, flyttade sig närmare mig där jag hade bänkat mig på trappan. Jag kände Hennes parfym. Rösten stockade sig, en sorts eld löpte under min hud, jag bleknade. Hon sa lågmält: ”Du vill inte hellre fira midsommar med mamma och mig?”

Då tappade jag självkontrollen. Hon hade aldrig frågat så förut. Vartenda år det var midsommar förr om åren hade Hon sagt att ”ni unga” ska vara ute och ha kul på helgen, alltså inte sitta med en ”gammal tant” som Hon, fastän Hon bara är fem år äldre än jag. Jag kunde inte ens svara något. En massa tårar vällde fram som jag inte klarade av att hejda. Hon mötte min blick och sa ”men lilla vännen” och höll om mig.

Hon frågade efter en lång stund, när jag hade samlat mig: ”Du vill verkligen vara med mig, hellre än någon annanstans?” Jag kunde bara nicka. Hade hoppats så länge att den här stunden skulle komma. Ändå hittade jag inte ett enda ord att säga till Henne som jag ville ha. ”Gud kanske ändå älskar mig”, tror jag att jag tänkte medan jag försökte le…

Vi bara satt där tysta. Länge, länge. Folk gick förbi oss ibland och glodde. Gav jag fan i just då… ”Ska vi bara sitta här?” frågade Hon till sist. Hon måste hem, jag följde bara med. Låtsades att jag var en del av Henne, utan egen vilja. Så fortsatte jag att bete mig länge sedan… Ville sitta jämte Henne utan att tala, ville vara som en av Hennes möbler – en självklar del av Hennes tillvaro, något som inte störde, som Hon inte tänkte närmare på. Jag ville anpassa mig totalt till Hennes liv, pröva hur jag skulle klara av att utplåna mig själv och få min livskraft av Hennes ständiga närvaro… (Fan vad jag skriver löjligt.)

Hon bad mig att sova över. Hon tog mig i sin famn och kysste mig medan mamman såg det… Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det. Vi hade legat med varandra några gånger tidigare, men då var vår straighta jobbarkompis hemma hos Henne och såg till mamman, medan vi två höll till antingen hemma hos jobbarkompisen eller hos mig. Det var världens smyg och Hon var dödsnervös för att något skulle komma ut om det.

Plötsligt blev Hon helt olik sig. Några gånger gick vi till och med hand i hand hemma på gatorna i Sorö. Men jag märkte att Hon var stel och nervös, så jag gick och köpte varsin ”pølse” åt oss, för att händerna skulle bli otillgängliga så Hon slapp outa sig alltför mycket. Jag ville att Hon skulle tycka att det var naturligt att ha mig nära. Var på nåt vis livrädd hela tiden för att störa, gjorde mig så liten som det gick. Ändå var varje minut underbar, underbar…

Det var sånt som jag tänkte när koncentrationen flippade ur under kafésnacket på kvällarna i Monells. Jag kunde till exempel titta på Mag och lägga märke till att hon hade blivit så lik Chantal i sättet efter det att de två blev ihop. Det var likadant med Alexandra, på den tiden hon var Chantals hustru. Eftersom Chantal är en mycket stark personlighet blir det lätt så att de som hon har omkring sig liksom suger åt sig hennes egenskaper och förlorar sina egna. Höll det på att gå likadant med mig?

Jag har levt ensam nästan hela mitt liv. Mycket kompisar har jag alltid haft, men sällan nån som jag riktigt varit livskamrat åt – utom de där två åren när jag försökte få relationen med Eva att hålla, tills jag blev ratad för en killes skull. Det här är första gången sen dess… Jag var skraj till och med för att vara ifrån Henne i några minuter, fruktade på nåt vis att jag skulle återfalla i mitt gamla ensliga levnadssätt.

När man ingenting har, skrev Buddha på något ställe, då saknar man fruktan för att mista något. De egendomslösa är alltså obundna och fria att rikta all sin strävan mot att lämna jordelivet och nå fram till det tomma utslocknandet, Nirvana. Så fort man däremot har något som man vill behålla, då är man genast slav under sin fruktan för att mista.

Just nu känner jag mig som ett med Henne, som en helt symbiotisk varelse. Vi har faktiskt inte grälat en enda gång sen vi blev ihop, tror jag. Men hur länge varar sånt? Mitt slaveri under ängslan att mista det som jag inbillar mig att jag äger, det har nog redan börjat. Känner ni igen det? Brukar det kännas så? Jag har varit singel så länge så jag vet knappt hur det ska kännas…

Jag var i Stockholm för ett tag sen och träffade Alexandra, Chantals före detta. Hon varnade mig för att försöka utplåna mig själv. Ett förhållande mellan två som älskar varandra måste bygga på att båda bidrar med sitt eget, sa hon. (Ni som känner henne vet att hon alltid brukar säga att Chantals och hennes relation nog tog slut därför att hon försökte bli som Chantal alltför mycket.) Jag kände en kall klinga gå genom hjärtat när jag hörde det.

Människan söker en tvillingsjäl, antar jag. Någon som är nästan likadan som hon själv. Men bara nästan. De som skaffar sig en livskamrat vill inte att partnern ska fullt ut bli en imitation av dem själva. Då kan de ju lika gärna skaffa sig sällskap genom att sitta och titta sig i spegeln. Det får inte bli som i spegeln…

Några gånger försökte jag pejla hur Mag kände sig. Hon hade fått sin kärlek besvarad ungefär samtidigt som jag själv. Precis som jag hade hon förändrats mycket på kort tid, blivit på många sätt lik sin partner. (Hon sa förresten att det var hennes önskan att jag ska tala om för alla här som känner henne att hon är mycket lycklig, men att hon känner samma oro som jag själv djupast inne.) För hennes del är det ännu mer akut, det här med att utplåna sig själv och gå in i livskamratens liv, eftersom hon dessutom har fått byta land och språk…

Vad är ett lyckligt liv? Just nu är det för mig att få vakna varje underbar morgon vid sidan av den som jag älskar. Att få lära mig alla detaljer på Hennes kropp, memorera vilket bröst som har ett födelsemärke och sådär. (Oj, nu var jag nära att bryta sexförbudet.) Hela detta att lära sig den andras sätt att fungera… Mitt sömnbehov är mindre, så jag ligger ibland vaken i timmar och ser på Henne. Ofta drömmer Hon saker som smärtar. Man märker på Henne i sömnen att Hon känner obehag. Jag vill höra Henne berätta om sin smärta, jag vill lindra den, ta bort den.

Hur länge kommer den där tillvaron att fungera? Kommer jag förr eller senare att vilja bli obunden och fri som förr? Jag är ju i grund och botten en enstöring. Kan jag verkligen leva i en nära relation? Hon sitter ofta inne och skriver eller läser. Jag vill ut och köra på MC:n ibland. Men om jag gör det så känns det inte längre som förr. Några gånger har Hon åkt med där bak, som när vi körde runt på Bali för några år sen. Men Hon säger att de där åkturerna väcker liv i ett smärtsamt minne, så det blir inte så ofta…

Mag verkar mycket mindre orolig än jag för att relationen ska kunna gå snett. Hon lyser som en sol av lycka. (Fan vad glad man blir invärtes när man ser den ”nya” Mag!) Kanske är hon så självsäker därför att hon är över tio år yngre än jag. Önskar att jag kunde också…

Jag tror inte att man någonsin finner lyckan, aldrig helt och fullt. Chantal brukar säga till mig att livet är att söka, inte att finna. Brukar ni se tillbaka på era liv? Jag håller ibland på och försöker minnas vad som var viktigt i mina tankar för låt oss säga tio år sen. Den bild jag får är att nästan ingenting som betydde mycket på den tiden har den minsta betydelse idag…

Kanske var det egentligen något annat jag längtade efter, inte det som jag trodde mig åtrå. Hela livet är sådant. Man går omkring och söker efter något som man inte ens själv vet vad det är, och man får nog aldrig veta… Kristna människor skulle säga att det i själva verket är Gud man söker, platonikerna skulle säga att man känner längtan till idévärlden, andra tänkare har säkert ytterligare förklaringar.

Så vilken innebörd har ordet ”lycka” i en tillvaro som går ut på att söka men aldrig finna? Kanske att man känner korta stunder av välbefinnande. Ett tillstånd av flyktiga ögonblick som motverkas av andra perioder då man känner obehag och sorg, men där de fina stunderna ändå tar upp längre tid och gör ett starkare intryck?

Välbefinnande som ständigt blandas med oro och smärta. Är det lyckan? (Frid och stillhet hittar man aldrig fram till, inte medan man ännu är levande.) Ja, det är väl lycklig jag är… Jag har fått allt det som jag har längtat efter i åratal. Det känns väldigt bra. Hur har ni själva haft det i sommar?


Chantal: Idag…

Torsdag, 28 september 2000

 

 

Hej, alla tjejer

Idag gick jag och Mag hand i hand förbi grönsakshandlaren närmast Tessininstitutet, där jag jobbar. Man brukar kunna göra så i den här delen av Paris, alldeles intill gaykvarteren. Han tittade på oss. Så plingade han själv demonstrativt på klockan som kunderna brukar använda för att påkalla hans uppmärksamhet. Han log mot mig och gjorde den där typiska franska gesten som påminner om en slängkyss. ”Madame, jag älskar också unga kvinnor”, sa han, ”så varför lyckas aldrig jag?”

Jag ryckte på axlarna med en medlidsam min. Det var en underlig känsla. Han bemötte mig liksom om jag varit en krutgubbe som fick alla småflickor att falla för charmen. Detta var första gången som någon hade direkt kommenterat att det är tjugo års åldersskillnad mellan min flickvän och mig. Jag har gått i månader och fruktat sådana kommentarer. Trodde att de skulle komma från någon missundsam kärring, mitt i en svärm av giftigheter.

Istället infann de sig i form av en grabbig komplimang från denne trevlige farbror. Mag och jag skrattade glatt och liksom lättat hela vägen hem. I mina ögon kom nog några tårar. Men det var glädjetårar. Jag känner mig så lycklig. Hoppas att ni gör det också. Kram till alla.


Patri: Fell off a tree…

Onsdag, 11 oktober 2000

 

 

Tja…

Jag är så himla lycklig vissa kvällar när jag är på väg hem. Fattar ni? Nä, det kan ni nog inte. Men det här är den första höst, som jag minns, när jag inte blir deppig och ledsen över att sommaren är över.

Jag brukar parkera MC:n under ett stort träd hemma. Ofta ställer jag mig där en stund och tittar på den stora trädkronan. Jag får oftast tankar om att allt i naturen ska dö, att allt är så meningslöst. Inte i år. Man tänker annorlunda om man känner sig älskad. I år brukar jag ställa mig där för att vänta på att nåt löv ska falla, så att jag får se hur vackert det singlar.

Fick ge upp ikväll. Efteråt såg jag att en duva hade suttit uppe i trädet och skitit ner min jacka. Who cares? Det måste vara lycka, jag vet att jag inte har druckit nåt… Hur har ni själva det? *suck*


Ann Mir: Den trognaste

Torsdag, 12 oktober 2000

 

 

Hej

Den trognaste livskamraten är den följeslagare som alltid finns närmast, som aldrig försvinner. Vet inte hur ni ser på saken… För mig är det den som jag vaknar med som känns närmast. Jag har haft olika partners genom livet. Ibland har jag levt ensam. Men det bor liksom en varelse inne i mitt eget bröst som alltid är där, den första som jag möter när jag vaknar, den sista som jag tar farväl av när jag faller i sömn.

Jag tror att det är min själ som finns därinne. Vad betyder ”själ” egentligen? Har ni tänkt på det? Nya testamentet använder två olika grekiska ord för att uttrycka det begreppet: ”pneuma” och ”psyche”. Båda (och likaså den hebreiska motsvarigheten ”ruah”) betyder ungefär ”andning”, fenomenet att luft går in och ut ur människan; ”pneuma” är förresten ordstam till det svenska adjektivet ”pneumatisk”, som används om lufttrycksborrar.

Själen, det är att man andas. Ordet ”ande” betyder samma sak. När kroppen inte längre andas, då har själen lämnat människan. (Det är en konstig upplevelse att se någon man känt och älskat efter att denna vän har dött; hela människan är liksom inte riktigt där längre, själen saknas…)

Man ”andas”. Passiv form. Man ”andar” inte. Andningen är liksom något som man inte gör själv. Det är själen, varelsen inom oss, som tvingar oss att leva. Tills dess att det är tid för den att lämna kroppens boning och vända åter till sitt ursprung…

Jag vaknar alltid mycket långsamt. Somnar sakta också. Min själ väcker mig. Ibland är den så stor så att bröstkorgen liksom vill sprängas. Då känner jag ledsenhet och förtvivlan. Andra gånger tvingar själen mig att dra in luften hastigt och flåsande. Då är jag uppfylld av någon sorts längtan eller oro, vanligen en blandning av båda.

Själen vållar mig nästan alltid smärta. Ibland önskar jag att jag kunde vara en av dessa lugna och trygga människor som bara vaknar och stiger upp. Jag är fylld av beundran inför Gun, min kollega på jobbet, som bara kan bestämma sig för att hon ska sova en timme och som sedan vaknar upp av sig själv utan väckarklocka. För mig tar det alltid säkert en timmes oroligt grubblande innan befriaren, sömnen, äntligen tar mig till sig…

Varför gör det alltid ont inom mig? Det gör mer ont när jag är olycklig och ensam. Men nu, när jag ändå är som lyckligast och har mött någon som jag älskar, även nu vaknar och somnar jag med bröstet sprängande av oro, längtan, förhoppning, ångest, ibland sprittande lycka, men oftast mera smärta. Kommer den någonsin att gå bort, frågar jag mig ibland…

Jag är rädd för ångest. Den känslan kan ta sig patologiska, närmast fysiska uttryck ibland. Min bror begick självmord för några år sedan. Han hade ångest. Han kände en intensiv sorg och oro som saknade yttre orsak. Det var inte meningsfullt att försöka trösta honom och tro att ångesten skulle försvinna. Patologisk ångest byggs upp genom åratals förträngda känslor, som till sist kräver att få släppas ut och då tar över kroppen. Sådant botas med mediciner, precis som fysiska sjukdomar.

Ibland går det inte att bota. Det är som att leva med en cancersvulst som vållar ständig och outhärdlig smärta. Min bror (som länge hade trott att det var cancer han hade, ända tills läkarna efter många undersökningar kom fram till att smärtan inte var fysiskt betingad) orkade inte till slut. En dag, när han hade fått oss alla att tro att han mådde bättre och fått vår vaksamhet över honom att slappna, smög han sig in i sitt garage och slog på motorn så att han kvävdes därinne. (Min svägerska försökte förtvivlat ringa till mig mitt i natten; jag sov alldeles för tungt och vaknade inte förrän flera minuter senare, när jag fick se att det fanns ett meddelande på telefonsvararen, ett osammanhängande och hejdlöst gråtande besked där jag för allra första gången hörde någon säga att lillebror ”var”, inte längre ”är”…)

Mors hjärta krossades från den dagen. Hennes senilitet började troligen utveckla sig då. Ännu värre blev det ett år senare, när jag skilde mig från min man så att hennes sista hopp grusades om att få barnbarn. Min brors död har också lett till att människor började titta ängsligt och konstigt på mig – troligen i välmening – och fråga hur jag mår, på ett sätt som de inte gjort förut. Det är som om de har fått för sig att hans syster har ärvt samma genetiska självmordsbenägenhet…

Detta gör att jag själv ofta känner någon sorts ängslan över själva det förhållandet att jag ängslas. För det är ju riktigt att jag inte är någon lugn och trygg människa. Jag ser ut att vara det på ytan, men det är för att jag aldrig har lärt mig att synliggöra vad som finns inom mig. Jag har ett inre som konstant växlar mellan polarstormar och glödande vulkanutbrott… (Ni vet säkert, ni tålmodiga som inte raderar min smörja.)

På sista tiden har mitt liv ändrats. Jag vaknar inte bara med min själ, utan också med någon som älskar mig och vill vara hos mig. Hon är en sådan där lyckligt lottad människa som bara somnar och bara vaknar. Ofta ligger hon och ser milt på mig när jag äntligen kommer till medvetande. Hon säger att jag sover oroligt, plågat. Hon vaknar många timmar före mig och studerar mig respektfullt i min sömn.

Jag brukar säga till henne ibland att jag avundas henne. Varför kan inte jag en enda gång få vakna utan att själens smärtsamma oro finns i bröstkorgen? Hon såg en gång djupt in i mina ögon och svarade: ”Därför att du lever, du är full av liv.”

Ville jag verkligen vara utan smärtan inom mig, frågade hon. Är det inte så att när man vaknar utan oro, när alla passioner och ängsliga tankar har försvunnit, då är man död? Hon sa, sakta smekande, att hon älskade mig därför att jag är den som jag är. Skulle jag verkligen kunna älska mig själv om jag plötsligt blivit någon annan? Efter döden övergår man till att bli något annat, men inte förrän det är dags…

När jag grät i hennes famn – utan att riktigt veta om det var en lycklig eller en sorgsen gråt – tänkte jag att hon nog hade rätt, att jag vill ha min trognaste och mest smärtande livskamrat kvar därinne i mitt bröst. Vad vet jag? Glöm mig.


Chantal: Lyckan och dess portar

Lördag, 28 oktober 2000

 

 

Hej, underbara systrar

Ja, förlåt att jag ännu en gång plågar er med att skriva av mig mina tankar här på listan. Vi gamla gummor måste få sitta och mala en stund ibland. Jag har just nu huvudet fullt av funderingar kring alla hinder som alltid finns för människornas strävan att nå fram till varandra.

Varje människas liv är ett slags rum, tycker jag mig ha upptäckt genom åren. Runt envar av oss finns osynliga barriärer. Denna hindrande struktur brukar vara nästan obefintlig under tidig barndom, men den tillväxer i kraft från tonåren och blir mycket tydlig i puberteten. Då kan man inte längre – om man är vuxen – närma sig människan hur som helst, det blir nödvändigt att finna på ett acceptabelt beteende för hur man nalkas. En sorts ”port” måste hittas för att man skall bli insläppt i den andras tillvaro. Man lyckas inte alltid.

Jag bär sedan många år en smärtsam minnesbild i hjärtat som påminner mig om hur obarmhärtigt närvarande dessa barriärer ibland kan vara. Det var en sak som hände under några korta ögonblick, något som inte hade det minsta med mitt eget liv att göra egentligen, men som ändå länge har funnits inom mig lika starkt som de personligaste minnena.

Jag var gift på den tiden och bodde i Brasilien. Efter att ha varit utfrusen och förföljd under diktaturen hade min man fått upprättelse och givits diplomatiska uppdrag ett par år efter det att general Franco avled. Vi hamnade i staden Niterói, några mil från Rio de Janeiro, men det blev mycket resande mellan olika delar av detta jättelika land. Det var de katalanska regionala myndigheterna som hade gjort honom till någon sorts ”ambassadör” för Katalonien. Under dessa år fanns åtskilliga katalanska politiker som på fullt allvar tänkte sig att vi skulle formellt bryta oss ur Spanien och bilda en egen stat. Min mans diplomatiska arbete uppfattades av många som ett första steg mot en sådan utveckling.

Jag var då en ganska ung tjej. Egentligen alldeles för ung för att vara gift, men på den tiden och i mina kretsar var det föräldrarna som bestämde om äktenskap. Ännu hade jag inte kommit helt till klarhet om min läggning. Men även lesbiska var hur som helst tvungna att antingen gifta sig eller gå i kloster, och jag hade just genomlevt några hemska år i en nunneskola, så jag var glad när jag blev bortgift.

Jag var också mycket stolt över att vara hustru till ”republiken Kataloniens ambassadör i Brasilien”, som jag tyckte att min man Jaume var. Samtidigt var jag en mycket ensam varelse, en tonårsflicka – i mycket fortfarande ett barn – som inte hade en enda kompis. Han var alltid ute och reste någonstans. Jag satt nästan alltid på något flygplan, tillsammans med honom ibland, men oftare ensam och på väg mot den plats där han befann sig för tillfället. Vi var knappt någonsin hemma i vår vackra representationsboning i Niterói.

Under sådana där perioder i livet, när man ständigt gör långa ensamma resor, blir man sällan personligt berörd av något i det som sker. Man är anonym, känner ingen, vill bara fram dit man är på väg. Oftast är man liksom i en tunnel och ser endast framåt, inte runtomkring sig. Men när något för ovanlighetens skull gör starkt intryck, då blir effekten så mycket mer omskakande, eftersom man har vant sig av med det emotionella och dessutom inte kan dela känslorna med någon.

Jag satt en dag i väntsalen på ett litet flygfält i nordvästra Brasilien, där vi hade gjort en oväntad landning på grund av dåliga väderförhållanden. Vi skulle bli sittande där några timmar, hade jag fått veta. Jag var irriterad, särskilt när jag märkte hur liten transithallen var. Där fanns knappt sittplatser för oss alla.

Det inte minst enerverande var att jag blev tvungen att sätta mig alldeles bredvid en man som jag inte kände. Sista platsen invid väggen i en lång rad av hårda säten. Det fanns ingen annan stol ledig. Tidigare hade jag blivit antastad på en flygplats, så jag liknade troligen mest en stridsberedd igelkott när jag svalde förtreten och gick fram och frågade ifall det gick bra att jag satte mig.

Han gjorde en gest som betydde att platsen var ledig. Jag satt ned. Beredde mig på att tillbringa timtal alldeles bredvid en påträngande obekant mansperson.

Men till min förvåning var han inte det minsta framfusig. Inga som helst närmanden. Han såg inte ens att jag var där. Helt i sin egen värld. Efter ett tag stillades min irritation och min försvarsberedskap. En stund kändes det bra. Jag öppnade min roman. (”El mecanoscrit del segon origen” av Joan Pedrolo tror jag att det var, eller i varje fall en av de första katalanska böcker som jag hade haft möjlighet att köpa i Spanien efter att Francos försök att utrota vårt språk hade uppgivits.)

Men till sist kunde jag inte låta bli att ändå snegla på mannen i stolen bredvid. Varför var han så tyst? Brasilianska män brukar åtminstone säga några ord för artighets skull när en kvinna sitter jämte dem. Då såg jag i ögonvrån att han var alldeles fasansfullt olycklig. Han satt där tyst, men hela hans utstrålning skrek liksom på hjälp.

Hans ögon stirrade oavvänt mot en diffus fjärran punkt framför honom. Plånboken låg öppen i hans knä. Där fanns foton av en kvinna och några barn. Var det hans familj? Hade något hänt dem, eftersom han satt hopsjunken och försökte dölja hur kroppen skalv av ångest och förtvivlan?

”Hur är det fatt med dig, vännen?” tänkte jag, och led plötsligt fruktansvärt av att inte kunna säga dessa ord högt till honom. Jag vågade inte göra det. Visste ju inte alls vem han var eller vilka sorger som plågade honom. Jag var ännu en ung och osäker flicka, trots att jag var utstyrd som en världsvan diplomathustru. Dessutom var han en främmande karl, och jag var en gift kvinna, tänkte att det hade kunnat missuppfattas om jag försökte trösta honom på något vis.

Å andra sidan stördes jag oerhört av en envist självanklagande tanke: ”När man sitter mindre än en meter från en förtvivlad medmänniska och inte vågar säga ett enda ord till tröst, vad är det för värld vi lever i då?” Men jag lyckades aldrig rasera mina egna barriärer av rädsla, blyghet, stolt värdighet, konvenans. Det blev aldrig av att jag gjorde ens ett försök att finna dörren till hans värld. Vår väntetid på den överfyllda flygplatsen tog slut långt tidigare än jag trott. Mitt ögonblick vid hans sida svann bort.

Därmed har hans minne fastnat hos mig för alltid. Eller rättare sagt hågkomsten av mitt eget tillkortakommande. Detta plågar mig mest därför att jag ju faktiskt lätt hade kunnat säga några vänliga ord, men ändå inte gjorde det. Vad hindrade mig? Formell respekt, rädsla, inlärda beteendekoder. Men vad hade skett om jag gjort ett försök? Hade han blivit påträngande? Arg? Tyckt att jag betedde mig fel? Vet inte riktigt, får aldrig veta. Frågan kommer väl att ligga kvar obesvarad inom mig resten av livet, till ingen världens nytta.

Detta i sig självt obetydliga minne får sin livskraft av att det aktiveras varje gång jag ånyo blir påmind om att denna sorts barriärer alltid finns människor emellan. Jag blir alltid lika rädd närhelst jag verkligen fattar tycke för någon medmänniska och det börjar framträda tecken på att jag kanske aldrig skall hitta fram till ”porten”, aldrig bli insläppt innanför hennes skyddande skal. Jag återupplever då samma frustration och känsla av otillräcklighet som under de där timmarna på flygplatsen.

Barriären består av många olika komponenter. Dels finns den formaliserade etiketten, det där som man kryper bakom när man är blyg, rädd, osäker på hur man skall bete sig. Men det är mycket annat som också hindrar människor från att närma sig varandra.

En av de viktigaste anledningarna till att hålla någon utanför sin innersta sfär är att man upplever den andra som ”främmande”. Vissa personer har en förmåga att väcka en känsla av igenkännande hos andra, en känsla av själslig överensstämmelse. Man talar ibland om en ”personkemi” som skall stämma överens.

Jag tror att denna egenskap mer är ett socialt arv än något kemiskt. Jag upplever i varje fall ett ”systerskap” inför sådana människor som har levt liv som på något vis liknar mitt eget. Man har då gemensamma erfarenheter, vilka ofta vidareutvecklas till likartade värderingar och känsloreaktioner. Man kan känna igen sig själv hos den andra, och då uppstår mental harmoni och attraktion.

Jag var som sagt gift för många år sedan. För inte fullt lika många år sedan blev jag änka. Helt nyligen lät jag mitt liv förändras, när jag släppte en drygt tjugo år yngre kvinna inom mina innersta portar. Ibland frågar jag mig om vi verkligen har de själsliga likheter som jag nyss nämnde. Hon, Mag, är så mycket yngre. Hon har levt hela livet i Sverige. Det är mycket hos mig som hon nog aldrig riktigt kan förstå, även om hon säger att hon gör det.

Katalansk nationalism är ett exempel. Ingen som inte har växt upp under general Francos diktatur begriper nog riktigt de upphetsade debatter som vissa av mina middagsgäster drar igång. Varför är det till exempel så otroligt viktigt för oss att människorna i Barcelona skall börja tala katalanska istället för spanska? Man måste nog för att förstå detta ha levt i ett samhälle där skolbarn fick stryk om de ertappades med att säga något på sitt modersmål under rasten, där familjer måste stänga dörren om sig – och titta noga efter spioner – innan de vågade samtala på annat än spanska.

Ibland märker jag att Mag känner sig illa berörd när hon konfronteras med katalanismens värsta avarter. Vår syn på andra spanska regioner är onekligen ibland ungefär lika fördomsfull som deras uppfattning om oss. (Kanske skulle någon i vissa fall till och med kunna komma på tanken att kalla det ”rasism”, åtminstone i Sverige där begreppet ”ras” har fått en mycket töjbar innebörd.)

Madrid är ett klassiskt hatobjekt. De rika delarna av Spanien ligger hos oss i norr. Kastilien, där huvudstaden finns, är däremot ett av naturen fattigt område vars främsta tillgång antagligen är dammet som blåser fram över de ödsliga vägarna. ”Madrid är varken något Paris eller något London” var ett favorituttryck som brukade användas av den katalanske nationalistledaren Pi i Almirall.

Till och med många av våra egna känner sig besvärade av Madrid-hatet. Den världsberömde katalanske målaren Salvador Dalí älskade att reta gallfeber på sin omvärld. Det sista han gjorde i livet var att demonstrativt testamentera alla sina pengar till Madrids kommun. Något mer provocerande är knappast möjligt att hitta på här.

Andalusien brukar vi hata ännu mer. Det finns en mer eller mindre uttalad uppfattning här att allt som är dumt och efterblivet i Spanien kommer från det landskapet – och från södern i största allmänhet – vare sig det gäller kvardröjande feodalism, brottslighet, arbetsskygghet, tjurfäktning eller fascism. Francos trupper kom söderifrån under inbördeskriget, där han hade sitt starkaste fäste, och Kataloniens bergstrakter var det sista område som kapitulerade för honom. Detta lever kvar i vårt kollektiva minne. Men en ung tjej från Uppsala kan nog inte förstå varför jag känner instinktiv motvilja varje gång jag möter någon som talar andalusisk dialekt. Kanske borde jag inte ens själv begripa mig på den saken. Ingen andalusier har direkt gjort mig något ont.

Andalusierna uppfattas som det största hotet mot vårt språks fortlevnad. Under Francos tid uppmuntrades inflyttning från södra Spanien till Katalonien. Diktaturens tanke bakom detta var att katalanerna skulle bli en minoritet i sitt eget land, och på det sättet tvingas övergå till att kommunicera på spanska, så att vår språkliga särart skulle dö ut. Detta har i hög grad lyckats. En katalansk familj brukar ha ett eller två barn. I Andalusien har man ofta upp till tio barn. Denna skillnad har på sikt lett till att vi har hamnat i minoritet. För att kunna bevara vårt språk levande är vi tvungna att lära ut katalanskan till andalusierna. Men de fick ända fram till 70-talet lära sig att katalanerna pratar en knasig dialekt, och det är svårt att förklara varför de numera måste lära sig skriva på den där ”dialekten” varje gång de skall författa något brev till de regionala myndigheterna. Även av denna diffusa orsak hatas andalusier här.

Häromkvällen hade jag en historiker som gäst vid mitt bord, en gammal vän till min döde man. Han höll en lång, icke beställd föreläsning för oss som gick ut på att andalusierna även bar skuld till förtrycket och fattigdomen i Latinamerika. Om Nya Världen hade koloniserats av människor från norra Spanien istället för av andalusier, menade han, skulle inte söderns konservativa och utvecklingsfientliga samhällsstruktur ha överförts dit. (Som exempel anförde han att Centralamerikas enda någorlunda jämlika, utvecklade och demokratiska stat är Costa Rica – det enda område vars vita befolkning kommit från Nordspanien.)

Övermänniskoläror av det där slaget är tyvärr mycket vanliga inom katalanska nationalist­rörelsen. Jag märkte att Mag var besvärad, och jag gjorde ett försök att protestera. Det kunde ju hända att Andalusien var mindre utvecklat, började jag, men arbetsskygga är inte andalusierna. Det är de som gör allt grovarbete här, som katalanerna inte själva vill besudla sig med. Och att deras närvaro i vår region bidrar till att vårt språk dör ut är ju inte deras fel. Alla diktatorer använder folkomflyttningar för att bryta ned nationalism. För övrigt är katalanskan ännu mer utrotningshotad i den franska halvan av Katalonien – och där finns inga andalusier, bara en intolerant fransk språkpolitik. Och Madrid, visst var det en efterbliven håla i min ungdom, men staden har förändrats till närmast oigenkännlighet under 80- och 90-talen.

Jag uttalade en rad sådana invändningar den där kvällen då min vän historikern satt vid vårt bord och höjde Katalonien till skyarna. Jag framförde reservationerna därför att det märktes tydligt på Mag hur illa berörd hon var av separatistyran. Mina gäster såg förvånat på mig. De var inte vana vid att höra sådant från mina läppar, och Mag märkte genast att jag höll på och anpassade mig efter henne. Jag kände mig mycket fånig plötsligt.

Några dagar efteråt berättade Mag att hon hade pratat med en väldigt trevlig och rolig tant nere på postkontoret, en kvinna från Córdoba i Andalusien. Detta verkade vara en känga åt mig. Vad en obotlig separatist skulle ha svarat henne vore något i stil med att det är typiskt att andalusier alltid jobbar på posten. På Francos tid satt de där och ångade upp våra kuvert för att kunna läsa och censurera vad vi skrivit. Vi var livrädda för dem. (Det enda man vågade göra var att lågmält protestera och reta gallfeber på dem genom att, liksom av misstag, stoppa breven i lådan för ”utrikes” varje gång man skrev till någon i Madrid eller Andalusien.) Den sortens tankar kom spontant inom mig, men jag uttalade ingenting sådant i mitt svar till henne. Hon skulle inte förstå.

Jag hoppas att ni inte missförstår de här långa utläggningarna, ni tappra få som eventuellt orkar läsa dem. Jag försöker alltså inte lära er att tycka illa om Madrid och Andalusien. (De har förresten motsvarande hatbilder av oss, blandar ihop oss med baskerna och påstår att vi spränger bomber.) Vad jag vill förmedla är mera vad det innebär att vara uppvuxen i en värld som är inpyrd av gammalt hat och att försöka förklara för en nyanländ utländska – som samtidigt är den man älskar – varför man känner som man gör.

Jag är rädd att hon skall uppfatta mig som alltmer främmande, stänga fler och fler portar till sin inre sfär. Till sist kanske jag blir en främling för henne, någon som hon omöjligt kan begripa sig på. Jag är så fruktansvärt rädd att det skall komma en dag då jag sitter bredvid henne och inte kan trösta när hon förtvivlat gråter, därför att samma hindrande barriär har rests som fanns mellan mig och den där okände mannen på flygplatsen i Brasilien för många år sedan.

Det värsta är när jag skall försöka göra det begripligt för henne varför jag – som är lesbisk – dyrkade min make så länge han levde och kunde få nio års lyckligt äktenskap med honom. Kan hon förstå varför jag höll på och visade ifrån mig hennes kärlek under många år, av rädsla för att jag kunde kasta någon sorts skugga över hans minne genom att börja leva samman med en tjugo år yngre kvinna? Kan hon förstå varför jag alltid har honom i mina tankar, alla dessa år efter hans död, troligen kommer att ha ända fram till den dag då jag själv skall dö?

Hur ser hon på Jaume? Tycker hon att han var en extremistisk vettvilling? I sådant fall blir ju jag detsamma. Det som jag avgudade hos honom var hans mod att våga försvara Kataloniens strävan mot frihet i en tid då sådant var livsfarligt. För mig förblir det självklart att det han gjorde var något rätt, något oerhört viktigt. Men frågan är om ens dagens ungdomar i Barcelona kan förstå det där. (För dem är Franco väl bara någon gammal general ur Spaniens avlägsna förflutna som ingenting betyder för deras egen tillvaro.) Hur skall då en svenska i tjugoåren kunna förstå?

Det värsta är när jag får för mig att hon föreställer sig att mannen som jag blev gift med var en våldsverkare. I våra dagar är det på modet att nedvärdera alla som sysslat med någon form av ”frihetskamp”, speciellt om den hade socialistiska drag. Kanske kommer det en dag att skrivas ihop en förljugen biografi där Jaume utmålas som en stalinistisk galning. Franco älskade att framställa sig som fredens och den fria världens apostel. Endera dagen kommer någon att tro på lögnerna.

För mig står katalanismen för demokratins kamp mot militärjuntan. Vi tillgrep inte våld under diktaturen. (Och om sådant kan ha förekommit i något individuellt fall så var detta i varje fall ingenting mot vad falangisterna gjorde mot oss.) Så var det på den tiden, men allt sådant blir så svårt att begripa när hela världen blivit annorlunda, när friheten har kommit, när demonen som man var besatt av att bekämpa plötsligt är borta.

Det minne som väcker den allra starkaste kärleken till Jaume inom mig är en episod från tiden när våra söner var i de tidiga tonåren. Miquel, den ene av pojkarna, hade kommit i slagsmål med en klasskamrat. Orsaken var att han hade trakasserats därför att han vägrade kalla sig för fransman. Vi bodde i Frankrike på den tiden, och där tyckte man illa om minoriteter. Att kalla sig katalan öppet på skolgården var att tigga om stryk. Stryk hade han mycket riktigt också fått, men den andre fick igen i samma valuta. Det hade blivit en blåtira.

Nu kom hans far släpande med sonen hem till oss. Fadern var en jättelik karl. Han ställde sig framför Jaume och talade hotfullt om vad han tyckte om utländsk drägg som först kom och parasiterade på fransmännen och sedan vägrade anpassa sig. Så hötte han med knytnäven framför min mans näsa och påpekade att han lätt kunde slå honom sönder och samman. Jaume inspekterade hans muskulösa kroppshydda, oberört, som om saken inte angick honom. Han nickade: ”Oui, monsieur. Det stämmer. Vill ni att er son skall se er göra det?”

Då kom den andre plötsligt av sig. Han insåg hur ovärdigt det skulle vara att misshandla en man som inte besatt ens en bråkdel av hans egen kroppsstyrka. Aggressiviteten rann bort. Jaume sa inte ett ord, tittade bara omväxlande på fadern och på sonen, som om han undrade vad de egentligen ville oss. Till sist gjorde mannen en gest som antydde att Jaume var konstig i huvudet, så gick han därifrån.

När vi blivit ensamma sa Jaume till Miquel att det alltid är rätt att stå för vem man är och vara stolt över det, men att man däremot aldrig skall låta sig provoceras till att bruka våld. Jaume var en sådan människa som skulle ha låtit sig misshandlas till döds för att visa att han trodde på den principen. Detta är vad katalanismen innebär för mig. Men hur förklarar man sådant när man talar med en tjej från Uppsala som just har lämnat tonåren bakom sig?

Den längtan som jag känner till henne blir starkare ju mer jag är nära henne. Jag vill så innerligt gärna att hon skall trivas här i min värld. Hon har ju lämnat sin egen för att leva med mig. Kan hon verkligen bli en del av mig på det sätt som hon har föresatt sig? Jag känner en kvidande sorg i mitt hjärtas innersta rum varje gång jag tror att det inte är möjligt, att jag skall förlora henne – eller ännu värre, göra hennes liv olyckligt.

Jag försöker ibland förstå vad det var som gjorde att hon fäste sig så starkt vid mig. Hon talar ibland om att hon hyser beundran för mig, men vad är det hon beundrar? Om hon till exempel tycker att katalanska nationalister är konstiga och knepiga, hur kan hon samtidigt ha höga tankar om mig? Mitt liv består ju till största delen av just katalansk nationalism. Men kanske kan man aldrig förstå varför man är älskad av någon annan. Vanligen kan den andra inte ens själv förklara den sortens mirakel. Jag är bara så rädd att hon skall ha trott att jag egentligen är någon annan än den jag visade mig vara, att hon skall bli besviken.

Sådan oro surrar i min själ varje dag. Ändå glömmer jag allt så snart hon kommer nära mig. Då minns jag bara vår allra första kyss. Det var en kväll förra året, några veckor efter Pride-veckan. Hon hade oväntat gått vid min sida i Paraden, trots att alla trodde att hon var heterosexuell.

Hon hade inbjudit mig till sitt hem utanför Uppsala. Jag hade åkt dit för att lära känna henne. Istället blev det så att vi aldrig fick vara ifred med varandra. En massa vänner till mig hade – Gud vet hur – fått kännedom om att jag var i Sverige. Hennes telefon ringde stup i kvarten. Varenda gång hon lyfte luren visade det sig vara till mig. Jag upplevde saken som genant efter ett tag.

Vi började på nytt att prata, för femtioelfte gången, och ofelbart kom åter en telefonsignal. Jag fnissade besvärat: ”Kanske jag skall ta det direkt?” När jag rest mig och gick för att plocka upp luren hörde jag oväntat hennes röst alldeles bakom min nacke: ”Marie…”

Jag vände mig om. Hon hade gått efter mig och stod med sitt ansikte mindre än en decimeter från mitt. Jag blev på något vis handfallen av att hon hade kallat mig för Marie. Dels brukade hon aldrig tilltala mig med något namn, ”du” brukade räcka för henne. Detta var nog första gången hon namngav mig. Dels hade nog ingen kallat mig Marie tidigare. Jag har visserligen hetat så hela livet, men de flesta använder det sammansatta namnet Marie-Chantal eller oftast bara Chantal. (Några barndomsvänner säger fortfarande Eva, det namn som min svenska mor tyckte att jag skulle använda när jag var i Sverige.) Enbart Marie hade ingen sagt förut. Hon gav mig liksom ett nytt namn, som fanns bara mellan oss två.

Telefonsignalen tonade bort ur medvetandet. Ljudet av min egen puls ljöd istället i öronen. Jag väntade på att hon skulle säga något mer än bara mitt nya namn, men hon stod tyst alldeles intill mig. Såg in i mina ögon. Jag kände att det inte var livets mening att jag skulle tala eller gå någonstans. Vi stod bara kvar en lång stund. Telefonringandet upphörde efter ett tag. Till sist tog hon försiktigt min hand. Jag fick andnöd och kände tusen underbara volt gå genom kroppen. En lång stund stod vi sådär, tysta. Hon började le försiktigt mot mig. Jag log tillbaka. Så övergick vi till att skratta, ett på något vis befriande skratt.

Efter att ha skrattat några sekunder kramade jag om henne. Det kändes naturligt att göra det. Då tog hon försiktigt händerna om mitt huvud och förde mina läppar mot sina egna. Det var den första, underbara kyssen. Varje ny kyss, varje enkel beröring återför mig till det ögonblicket.

Jag hade funnit kärlekens port och blivit insläppt, denna osynliga ingång till det innersta av en annan människas personlighet, till själen. Jag har upplevt sådana stunder några gånger i livet, inte så ofta. Jag hade en liknande känsla när jag som tonåring kysste en kvinna (min sömmerska Magda) för första gången i livet, och fattade att jag var lesbisk. Senare har jag haft några korta relationer då det där lyckoruset har återkommit. Men så starkt som nu hade det aldrig känts.

Vad kan vara mer fasansfullt än att ha varit i paradiset och sedan bli utkastad? Att få se den öppnade porten tillslutas på nytt? Länge tänkte jag inte så. Jag var istället full av oro inför de yttre problem som vår relation – inbillade jag mig – skulle komma att medföra. Folk skulle fördöma mig, trodde jag, därför att jag är mycket äldre än Mag, och dessutom har varit hennes lärarinna.

Sedan fann jag att inget sådant avståndstagande kom. Inte ens de elakaste skvallertanterna i Paris’ lesbiska värld hade ett ont ord att säga när de fick se mig ihop med Mag. Alla älskade henne från första stund. Släkten, vännerna, mina söner, alla.

Då fanns det bara kvar en ensam tanke i min hjärna: insikten om att jag själv var den som älskade henne allra mest. Jag själv var den som skulle bli allra mest tillintetgjord om porten till hennes själ åter stängdes för mig. Och vem kunde säga hur det skulle gå? Livet är varken gott eller ont, det växlar ständigt, gör oväntade kast i utvecklingen.

Livet är en obändig naturkraft. Livet är något som forsar fram och måste vidare. Livet är likgiltigt inför den levandes lycka eller förtvivlan. Ibland vill jag att livet skall stanna, frysas i ögonblicket då våra läppar möts. Men livet stannar aldrig, inte medan man själv ännu lever.

Vad man är otacksam som sitter här och ältar konstiga tankar mitt i paradiset. Jag fick uppleva ett nytt årtusende. Inte många har fått göra det. Jag fick dessutom möta stormande kärlek under det nya millenniets första vår, och jag vågade ta emot den. Den var underbar och äkta och besvarad. Vem är jag då att jag skulle klaga för den händelse de följande tusen åren bara blir mörker och sorg? Förlåt att brevet blev så långt, ni som orkat läsa, men jag sprängs av min lycka!


Ann Mir: Det helt andra

Fredag, 29 december 2000

 

 

Hej, tjejer

Jaja, det är jag igen. Samma ältande gumma som vanligt. Men ni vet vem jag är, radera fort…

Det är märkligt hur man kan tro att man är en viss sorts människa, och så visar det sig att man är någon helt annat. Man tror sig kunna förutse utvecklingen av sitt liv då man har nått en viss ålder, ett visst stadium i livet. Sedan tar händelserna lika fullt en helt annan riktning. Hela tillvaron ändrar sig…

Har ni någonsin tältat i en sandöken? Jag var i Västsahara en gång under 70-talet och fick övernatta i ett äkta beduintält. Jag blev så fascinerad av att det fanns ett högt berg av sand på tältöppningens högra sida. Sedan blåste en mäktig och rytande storm under natten. På morgonen var berget borta. Eller rättare: det hade vandrat hundra meter bort, ungefär, och stod istället bakom vårt tält… Eller var det tvärtom? Stod tältet verkligen kvar på samma plats? Hade det kanske omärkligt vandrat över nattens rytande oändlighet av sandkorn? Det gick inte att avgöra, inte mer än man kan säga ifall det är man själv eller havsytans vågor som har flyttat sig. Hela världen omkring oss var ju helt olik den som funnits där kvällen före. Sådant är livet, så känns det åtminstone efter stormar som gör människorna och deras liv till något helt annat än de varit, till något helt annat än man varit övertygad om att de skulle bli…

”Det helt andra” (”das ganz Andere”), det var den judiske religionsfilosofen Martin Bubers vackra benämning på Gud… Kanske är det så Gud allra tydligast uppenbarar sin storhet, genom att plötsligt visa att det finns så mycket mer i världen än det som man trodde, det som man vant sig vid. Skapelsens oändliga variation, det är genom den man förstår vad paradiset är.

Jag brukar gå och nynna för mig själv numera. Lyckliga små tanter gör nog ofta det. Jag undrar ibland om folk här tycker att jag har blivit konstig, men oftast struntar jag i allt sådant och bara lever ut min lycka. (Jag menar, ”folk”, vilka är det, vad betyder de?) Den sång som jag älskar mest just nu är ett gammalt skillingtryck från 1800-talet:

 

Kall och frusen ligger ängens tufva,

intet har hon, intet kan hon gifva.

Men om vårens sol den komme bara,

frusen tufva kunde åter blomprydd blifva…

 

 

Jag har varit en frusen tuva i åratal. Någon som väntade på att tinas upp och få liv på nytt. ”Frusen glädje” finns det ett glassmärke som heter. Uppskjutet liv. Evigt väntande förhoppning. Det är jag det… Undrar hur många människor som går genom hela livet utan att solen någonsin tittar fram och smälter ner permafrosten som håller all den väntande lyckan i deras inre fången i en obeveklig omfamning av kyla och behärskning? (Denna kyla som heter rädsla, besvikelse, bitterhet – och som har tusen andra namn.) Kanske hör jag till ett privilegierat fåtal, de som trots allt fick leva… Som den där enda lilla havssköldpaddan som faktiskt inte blev uppäten tillsammans med alla sina syskon när den grävde sig upp ur sanden där den fötts, utan som mot alla odds lyckades ta sig ut i havsdjupen och kunde utvecklas, bli det som livet hade ämnat den till.

Men livet har många sidor… Jag minns också en annan dikt. Den är skriven av den grekiske poeten Kavafis. Han var homosexuell och har givit manskärleken många vackra lyriska uttryck. Hans finaste poem handlar om att man aldrig kan fly från sig själv. Han beskriver hur människan oftast – under större delen av sitt liv – upplever tillvaron som evinnerlig upprepning, som raka motsatsen till variationen och förändringen man upplever i de lyckligaste stunderna. Så skriver Kavafis:

 

Du sade: ”Jag ska finna en annan värld, en annan stad.

Jag ska gå utmed nya gator, på nya torg.

Den stad där jag nu bor ska jag glömma,

här finns blott svartnade ruiner av ett förfelat liv.”

 

Nej… Du ska aldrig finna en annan värld, aldrig en annan stad.

Den stad där du nu bor ska du aldrig kunna lämna.

Ty den kommer att följa dig över haven, varthelst du flyr.

Dess gator och torg må vara nya för andra,

för dig ska de likväl vara desamma.

Den du är, den bär du alltid med dig,

och du själv är hela din värld…

 

 

Det är inte var man är som avgör hur världen ser ut. Jag har hatat denna danska småstad alltsedan jag kom hit, en kulen dag 1993 i början av december. Jag flyttade från Sverige därför att min mor, som blir alltmer senil, skulle få leva sina sista år i sin barndoms hemstad. (Jaja, jag vet att ni vet, men om ni inte har raderat mig ännu så får ni skylla er själva.) Själv hörde jag inte hemma här, tyckte jag. Allt som framkallade kära gamla minnen hos mamma väckte istället främlingskap och sorg i mitt eget hjärta.

Nu är det annorlunda. Trappan utanför högskolan har plötsligt blivit laddad med min levnads lyckligaste minne. Jag vågade – då i somras – gå fram till den som jag älskade just på denna trappa. (En helt vanlig konstruktion av grå sten, trappsteg som jag går uppför varje dag på väg till mitt arbete, och ändå en magisk plats.) Här bad jag henne att komma till mig, vara hos mig. Jag hade stött henne ifrån mig under många års tid, därför att jag på något vis inte kunde fatta att någon annan kunde vilja dela min sterila tillvaro, därför att jag inte ville att en vacker och flera år yngre kvinna skulle förstöra sitt liv genom att binda sig till mig i denna förvisningsort.

Nu har jag förstått att allt vackert på jorden finns just här, där jag bor. Här finns torget där vi gick hand i hand öppet för första gången (åh Gud så nervös jag var!) och där ingen tittade styggt på oss för att vi demonstrerade vår lesbiska lycka. Här finns vägen som leder ut mot Århus, där hon tog mig med i sidovagnen till sin motorcykel och körde så fort så att vi skrek och hisnade, och låg och skrattade länge efteråt i gräset sedan jag hade bett henne stanna en stund… Och här i just denna stad finns mitt rum, platsen där hon och jag kysstes för första gången. Vart jag än reser i världen hädanefter så kommer jag alltid att minnas och längta till denna småstad, som har blivit mitt lilla hem i det väldiga världsalltet. Hur ska jag kunna önska mig annat än att få vara den jag är, där jag är, med det liv som jag har?

Jag har alltid fruktat att mor skulle ta skada av att få veta att jag är lesbisk. Det är min stora och ständiga fruktan att hennes senildemens ska förvärras. Hon blir liksom bättre av att vara lugn och lycklig, eller åtminstone uppskjuts hennes mentala nerbrytning. Jag har tassat på tårna runt henne under alla de här åren för att skona henne från allt upprörande, allt som kan störa hennes harmoni. Allt annat har fått komma i andra hand efter det. Mitt liv har styrts av den tanken. Det var så förvånande att hon inte reagerade alls när jag slutade låtsas att jag inte älskade en kvinna. Kanske blir hon till och med bättre av att jag visat henne vem jag verkligen är? Man mår väl bra av att vara i sällskap med människor som är lyckliga…

Mitt rum på andra våningen, i det här radhuset som mamma ärvde efter sin kusin som dog för sju år sedan… Det har varit min symbol för ensamhet och meningslöshet. Nu är det platsen som får mitt hjärta att klappa allra häftigast, som får mig att andas lika häftigt som om jag sprungit, samtidigt som jag skrattar för mig själv och liksom sprängs inifrån av pirrande lycka.

Hon ligger därinne i mitt rum, min älskade. Jag var hos henne för en stund sedan. Jag kände hur den lena, heta huden knottrade sig längs hennes lår och ryggslut. Min mun känner fortfarande smaken av hennes läppar, hennes tunga. Jag kan minnas hur hon suckade lyckligt i mitt öra, och då kan jag inte hjälpa att trygga heta tårar faller nerför mina kinder. Hon sover, fast det inte är särskilt sent på kvällen. Jag sitter i min morgonrock och kan inte somna därför att min hjärna fortsätter att flyga bland himlarna långt efter att min kropps längtan har kommit till ett ögonblicks stillhet. När man är alltför rusig av livets glädje måste man lämna paradiset för några ögonblick för att riktigt kunna fatta det underbara, ”det helt andra”. Sedan ska vi sova ihop, och kanske vakna under natten… Mmm.

Jaha, nu har jag väl brutit mot sexförbudet här på listan. Men jag vet att de som vill förbjuda vissa saker är värst själva. Ibland måste jag bara få säga det som finns i hjärtat. Förlåt mig, alla ni underbara. Släng ut mig. Eller ännu hellre, glöm mig.


Patri: Happy New Year!

Söndag, 31 december 2000

 

 

Gullisar!

Tack för millenniets första underbara år! Okej, det blev blaskig 2-procentig Blossaglögg, men vem f-n bryr sig? Jag köpte lite stark cider också, sån där som säljs på systemet i Sverige. Tror inte att Hon märker nåt. Har ni det bra allihop? Yes? Nu skjuter vi upp nyårsraketerna, och spränger servern när vi ändå håller på! Kram på er alla, frid på jorden!

Patri

listbitch

 

”Och någonstans inom sig vill man väl att här ska föras en dialog om saker som verkligen känns viktiga och centrala vad gäller innebörden i att vara lesbisk. Jag vill på något vis kunna arkivera de här mailen så att de kan uppvisas för eftervärlden, som kan läsa dem och liksom få budskapet: sådana var 1900-talets flator.”

 

(Ann Mir, Lesbiska Listan 7 oktober 1999)

JBLD Strömberg: Svearikets vagga och västgötaskolan

[English summary: see end of document]

(En ny tryckt version av denna bok planeras utkomma, omfattande även tiden fram till dags dato.)

 

 1. Inledning…………………………………………………………………………………………………………………………………………

2. Västgötaskolan, vad är det?………………………………………………………………………………………………

2.1 Terminologi……………………………………………………………………………………………………………………………………..

2.2 Vilka är drivkrafterna bakom västgötaskolan?………………………………………………………………….

2.3 Västgötaskolans lärofader……………………………………………………………………………………………………….

3. Grundelementen i västgötaskolans lära………………………………………………………………….

3.1 Svearna är götar……………………………………………………………………………………………………………………………

3.2 Omlokalisering av svearnas orter……………………………………………………………………………………………

3.2.1 Uppsala………………………………………………………………………………………………………………………………………..

3.2.2 Sigtuna……………………………………………………………………………………………………………………………………….

3.2.3 Birka…………………………………………………………………………………………………………………………………………..

3.3 Påstådd historieförfalskning…………………………………………………………………………………………………..

4. Några andra framträdande drag inom västgötaskolan………………………………….

4. 1 Fascism?………………………………………………………………………………………………………………………………………….

4.2 Herrefolksläror förknippade med Atlantis…………………………………………………………………………

4.3 Ockultism……………………………………………………………………………………………………………………………………….

4.4 Matriarkat i Uppland, patriarkat i Västergötland……………………………………………………………

5. Vetenskapens reaktioner på västgötalärorna……………………………………………………

5.1 Debatten fram till 1981……………………………………………………………………………………………………………..

5.1.1 Carl Otto Fasts relation till Birger Nerman………………………………………………………………………………

5.1.2 Carl Otto Fasts relation till andra forskare………………………………………………………………………………

5.1.3 Fasts efterföljares relation till forskarna…………………………………………………………………………………..

5.2 Debatten efter 1981…………………………………………………………………………………………………………………….

5.2.1 Erövringsteorin………………………………………………………………………………………………………………………….

5.2.2 Övrig föråldrad forskning………………………………………………………………………………………………………….

6. Vad har debatten fått för bestående effekt?………………………………………………………

6.1 Förändring av västgötaskolan?……………………………………………………………………………………………..

6.2 Diskussion om massmedias roll?……………………………………………………………………………………………….

6.3 Historieintresse?………………………………………………………………………………………………………………………….

7. Sammanfattning……………………………………………………………………………………………………………………….

8. Bibliografi…………………………………………………………………………………………………………………………………..

8.1 Bibliografisk översikt över debatten om västgötaskolans teorier……………………………..

8.2 Carl Otto Fasts klippsamling…………………………………………………………………………………………………

9. Register……………………………………………………………………………………………………………………………………….

 

 

 

1. Inledning

 

Man brukar inleda en bok med att i grova drag ange vad den skall handla om. Beträffande föreliggande skrift finner jag det dock angelägnast att från första början klargöra vad den inte handlar om. Detta är inte något inlägg i historisk debatt rörande svensk medeltid. Man kan lätt förledas att tro det motsatta eftersom bibliografin till alldeles övervägande del förtecknar skrifter som har att göra med just sagda ämne. Dock hoppas jag att den fortsatta framställningen tydligt skall visa att den tid som behandlas är 1900-talet, framför allt perioden från 30-tal till 80-tal.

Anledningen till att jag anser det viktigt att inleda med ett betonande av att detta arbete inte handlar om medeltiden är att en tydlig gräns bör markeras mellan å ena sidan sakkunnig historisk forskning, å andra sidan bokens ämne, nämligen den kvasivetenskap som i folkmun brukar benämnas västgötaskolan. Den sistnämnda företeelsen uppfattas stundom av allmänheten – och måhända även av vissa forskare – såsom något som har en viss förankring inom vetenskaperna. Utgångspunkten för resonemangen i föreliggande skrift är dock att västgötaskolans idéer saknar värde för forskningen om svensk medeltid och noga bör skiljas från denna. (Det sagda innebär inte att allt som tänkts ut av forskarutbildade personer är värt tilltro; den följande framställningen kommer att visa att gränsen mellan sakkunskap och västgötaskola stundom är suddig, men en åtskillnad mellan vetenskap och kvasivetenskap bör likväl göras.)

Varför ägnar man sig då åt att skriva ihop en massa om något som saknar värde? Och varför skall man läsa det? Ja, nu är det dessvärre inte så här i världen att de stora och odödliga idéerna nödvändigtvis blir de som får störst uppmärksamhet och väcker vidast genklang bland samtidens människor. Ofta nog har det istället varit så att människornas uppmärksamhet fixerats vid tankar som för eftervärlden enbart ter sig kufiska och som därför glöms bort.

Sådan glömska är dock inte av enbart godo. Allting som på något vis betytt mycket för många människor blir just därigenom värt att ihågkommas, studeras och förstås. Den tid då idéerna ifråga var i omlopp bör ju rimligtvis bli mer begriplig därigenom. Tankegodset är en del av den kollektiva mentaliteten. Att debatten om svearikets vagga är något som betytt mycket för många människor torde vara ställt utom tvivel. Antalet referenser i den bibliografiska delen av denna skrift är ett vittnesbörd så gott som något om all den tankemöda som plöjts ned i denna i sig själv totalt ofruktbara debatt.

Det var TV-producenten Dag Stålsjö som gjorde begreppen ”svearikets vagga” och ”västgötaskolan” riksbekanta. Själva termerna bör, till följd av TV:s genomslagskraft, vara någorlunda kända för åtskilliga svenskar. Däremot torde långtifrån lika många kunna ge någon mera genomtänkt redogörelse för vad ”västgötaskolan” egentligen är för något. Ämnet för denna skrift är just att klarlägga detta.

Dag Stålsjö omkom tragiskt år 1991 genom att hans bil i hög fart krockade med en älg utanför Örebro. Därefter upphörde TV att sprida dessa läror. På riksplanet har diskussionen om svearikets vagga därefter blivit tämligen osynlig. Västgötaskolan dog dock ingalunda med Dag Stålsjö. I det egna landskapet är den alltjämt åtminstone såpass livaktig att man minst en gång om året håller historiska paneldebatter där publiken brukar bestå av något drygt hundratal engagerade människor.

Det är heller ingalunda att vänta att västgötaskolan skall upphöra inom nu överskådlig tid. Dessa idéer var nämligen redan minst fyrtio år gamla då Stålsjö upptäckte dem och förde ut dem i TV. De hade då hållit sig levande – givetvis i mer begränsade kretsar – genom främst den västgötska lokalpressens insatser.

Föreliggande skrift bygger därför i huvudsak på ett studium av lokaltidningar. Dessa är västgötaskolans forum framför alla andra. Det är i ortspressen man bör leta om man vill få något grepp om vad denna skolas företrädare egentligen skrivit och sagt. Här finns också – vilket är det intressantaste – en förborgad skatt av bemötanden från vetenskapens sida, vilka gör det möjligt att bedöma västgötalärornas hållbarhet. Förutom själva den sakliga information som läsaren får del av genom studium av fackmännens utredningar har det ett värde i sig självt att få klart för sig hur ofta samma gamla felaktiga påståenden från västgötaskolans sida blivit föremål för skarpsinniga vederlägganden, och hur föga dessa amatörer varit benägna att lyssna till förnuftsskäl.

Boken består av två delar: dels en monografisk framställning över hur debatten om svearikets vagga utvecklat sig genom tiderna, dels en kronologiskt uppställd bibliografi över detta ämne, till vilken notapparaten hänvisar.[1] Bibliografin, som är stommen i verket, utarbetades ursprungligen av den anledningen att jag kände ett rent praktiskt behov av att hålla reda på vad västgötaskolans företrädare gjort för uttalanden genom tiderna, närmast därför att jag ofta blivit inbjuden att medverka på motståndarsidan i de paneldebatter nu som har hållits i snart tjugo års tid. Efter att ha utarbetat detta referensmaterial fann jag att jag satt inne med en sammanställd kunskap som nog kunde förtjäna att ges vidare spridning. Föreliggande skrift framväxte ur denna tanke.[2]

Varför skall man alltså läsa denna skrift? Främst är den avsedd för läsare som på något vis kommit i kontakt med debatten om svearikets vagga och därför vill veta mer om varifrån dessa teorier kommer och på vilket vis sakkunskapen bemött dem. Detta har tidigare varit mycket svårt att få något klart grepp om eftersom diskussionen finns utspridd i en mängd lokaltidningar, små privattryckta skrifter etc.

Den bibliografiska delen kan naturligtvis också användas av dem som är intresserade av medeltids­historia och vill sätta sig in i forskningen om detta ämne. Vid sådant användande bör man dock hålla i minnet att förteckningen egentligen är avsedd att ge en (efter förmåga) fullständig redogörelse för den i grunden kvasivetenskapliga debatten om svearikets vagga, vilken ingalunda är identisk med den vetenskapliga diskussionen. Bibliografin innefattar visserligen åtskilliga vetenskapligt värdefulla verk om medeltidshistoria. Minst lika många sådana har dock utelämnats eftersom de inte figurerat i debatten om vaggan.

Urvalet har alltså inte styrts av vilket vetenskapligt värde de förtecknade arbetena har. Min ambition har tvärtom varit att överhuvudtaget inte låta personliga åsikter spela in vid sammanställandet av bibliografin. Alla referenser rörande ämnet som blivit kända för mig har förtecknats, oberoende av hur jag värderat dem. Förhoppningsvis skall resultatet av detta ha blivit att debatten kring västgötaskolan i görligaste mån blivit belyst på ett allsidigt och neutralt sätt. Många skrifter har, såsom torde framgå av bibliografin, tidigare kommenterat debatten om svearikets vagga. I dessa har emellertid den bild som framtonar påverkats av en eller några enskilda författares uppfattningar. Föreliggande skrifts styrka är däremot, hoppas jag, att mina egna åsikter träder i bakgrunden. Därigenom kan läsaren få en uppfattning om hur argumentationen utvecklat sig genom åren och forma sin egen mening om debatten.

Det är dock endast i bokens bibliografiska del som opartiskhet varit det eftersträvade idealet. I den inledande monografin finns däremot klara egna ställningstaganden. Dessa kommer måhända inte att uppskattas av alla läsare. Å andra sidan hoppas jag att de som har andra meningar åtminstone skall medge att den syn jag givit på västgötaskolans tankegods inte är några lättvindigt framkastade hugskott utan grundar sig på en ganska ingående kännedom om dessa frågor.

2. Västgötaskolan, vad är det?

 

Vad står då ordet ”västgötaskolan” för? Vilka läror avses, vilka personer räknas dit? Pressen har skrivit en hel del om detta fenomen, men ofta har man väl inte riktigt vetat vad man har menat.

Västgötaskolan är inte någon alldeles klart avgränsad gruppering. Någon institution med detta namn existerar ej heller. Vad det rör sig om är en löst sammanhållen skara lekmannahistoriker som delar en från vetenskapen avvikande syn på Sveriges äldsta historia. Vissa har tolkat skolans företrädare som lokalpatriotiska rudbeckianer och satt dem i samband med 1700-talsfantasten Pehr Tham på Dagsnäs.[3] (Jämför avsnitt 3.2.2 nedan.) Detta torde de åsyftade privatforskarna dock inte själva kännas vid.

2.1 Terminologi

 

Det har emellanåt påpekats att ordet västgötaskolan blivit en klyscha av obestämd innebörd. Man har också försökt byta ut det mot den nya benämningen ”götaskolan”, vilken tyvärr snarare krånglat till än klargjort frågan.[4] Andra termer har stundom föreslagits, utan att dock slå igenom.[5]

Eftersom begreppet gjorts bekant främst genom Dag Stålsjös TV-program är emellertid det naturligaste att dennes definition används. Stålsjö har dessbättre givit en redogörelse för vilka som avses med begreppet västgötaskolan. Dess viktigaste företrädare är lekmannaforskaren Carl Otto Fast samt dennes lärjungar, bland vilka märks Holger Bengtsson, Verner Lindblom, Mac Key, samt Ulla och John Hamilton.[6]

2.2 Vilka är drivkrafterna bakom västgötaskolan?

 

Västgötaskolans främsta forum är den skaraborgska lokalpressens debattspalter. Skaraborg är Sveriges tidningstätaste län. Tidningarnas inriktning är vanligen att sätta det lokala i centrum, medan intresset för riksnyheter och internationella frågor är mera svalt. Detta brukar leda till att det blir en viss nyhetstorka under tider då inte så mycket sker i länet, exempelvis sommartid. Man brukar då fylla ut sidorna med debatter om ”vaggan”. Så har det varit alltsedan västgötaskolans uppkomst. Pressen är således icke blott debattens forum utan även en sorts pådrivande kraft, eftersom det stundom finns ett ”sug” på tidnings­redaktionerna efter dylika debattartiklar.

Någon institution som förvaltar detta tänkande, någon ”västgötaskola” i rent fysisk och konkret mening, finns visserligen inte. Däremot har olika lokala lärdomsinstitutioner genom åren tagit sig an intresset för svearikets vagga. Exempel på sådana är Vuxenskolan, Götiska förbundet och diverse hembygds­föreningar.

Debatten om svearikets vagga är starkt emotionellt färgad, varför rent känslomässiga faktorer torde ha stor betydelse för dess fortlevnad. Lokalpatriotism är väl det som man i första hand kommer att tänka på. Känslan för hembygden har alltid varit stark i Skaraborgs län, inte minst vad gäller lokalsamhällets historiska arv. Så var det redan då västgötaskolan först uppstod.[7] Genom dessa debatter aktiveras också mera allmänna känslomässiga motsättningar: landsbygden mot staden, Västsverige mot Stockholms­regionen, amatörer mot professionella etc. Näringslivets, särskilt turistbranschens önskan att göra Västergötland bekant har väl haft sin betydelse, låt vara att affärsvärlden nog snarare hakat på en befintlig trend än själv skapat denna. Debatten om vaggan torde också helt enkelt vara ett inslag i det sociala livet på många skaraborgska orter.[8]

Västgötaskolan håller sig vidare levande genom en argumentationsteknik som går ut på att ständigt hålla fast vid samma gamla idéer, och blott låna in nya argument som stöder de gamla lärorna, eller åtminstone förefaller göra det. Blir skolans företrädare bemötta med något hållbart sakskäl så duckar de helt enkelt för slaget och ligger lågt en tid, för att därefter återkomma med samma påståenden när publiken väl hunnit glömma bort att dessa redan blivit vederlagda.[9]

Allt detta sammantaget har skapat ett mycket seglivat fenomen kallat västgötaskolan.

2.3 Västgötaskolans lärofader

 

Västgötaskolans lärofader Carl Otto Fast har vi särskilt goda möjligheter att lära känna eftersom hans omfattande klippsamling finns bevarad. (Förtecknad under avsnitt 8.2 nedan.) Samlingen innehåller brev till Fast, men också – huvudsakligen – tidningsartiklar som denne själv skrivit, som skrivits om honom eller som på något vis berör hans teorier.

Fast är också det ojämförligt viktigaste namnet inom västgötaskolan. Idéerna om att Uppsala låg på Kinnekulle, att Valhall låg på Halleberg etc. härstammar alla från honom, och efter hans tid har blott tillkommit upprepningar med smärre variationer. Hans lärjunge Verner Lindblom utgav år 1982, i samband med att TV gjort västgötaskolan riksbekant, boken ”Götland Sveriges vagga”, vilken utgav sig för att vara en sammanfattning av västgötaskolans teorier; den visar sig vid närmare påseende vara ett troget återgivande, stundom nästan en avskrift av Fasts gamla alster från 30-, 40- och 50-talen.

Carl Otto Fast var ingenjör med geologisk inriktning. Han föddes i Åmål 1884 och dog 1969 i Stockholm.[10] Forntidsentusiast förefaller han ha blivit år 1906, när han låg vid Svea ingenjörkår och en manövernatt slog läger vid högarna i Gamla Uppsala.[11] Han läste en hel del om germansk mytologi och sagohistoria, ämnen som var på modet under 1900-talets första decennier. Åren 1929-30 utgav han själv ett par små böcker eller broschyrer om bland annat Beowulfeposet och Eddans ortnamnsbestånd.[12]

På något vis tycks han ha lärt känna arkeologiprofessorn Birger Nerman, som också sysslade mycket med Sveriges äldsta, till sagan gränsande historia. Fast var – och hans nutida lärjungar, västgötaskolan, är – alltsedan dess under markant påverkan av professor Nermans starkt spekulativa historiesyn. (I den ovan nämnda boken ”Götland, Sveriges vagga” från 1982 förekommer till exempel inget namn så ofta som Nermans.)[13] Relationen till Nerman kommer att närmare utredas i avsnitt 5.1.1 nedan.

Nerman intresserade sig däremot inte mycket för västgötaskolan. Han verkar ha haft svårt att minnas Fasts namn och tycks inte ha brytt sig om att svara på dennes skrivelser till honom.[14] Han jämförde västgötaskolans idéer med att förlägga Kristi födelse till Västergötland och vägrade debattera om dessa teorier.[15]

Till en början tycks dock de båda herrarnas relationer ha fungerat någorlunda. Fast förberedde – genom att inventera lokal muntlig tradition – en utgrävning som Birger Nerman planerade sommaren 1930 i Alvhem i Västergötland.[16] Det dröjde inte länge förrän Fast hade tänkt ut sina egna teorier om Alvhems fornhistoriska betydelse, vilka ingalunda stämde med Nermans även om de var minst lika fantasifulla.[17]

Någon gång kunde vetenskapsmännen uttala sig ganska uppskattande om Fast, därför att han som geologisk fackman anlade ett naturvetenskapligt perspektiv på den filologiskt dominerade forntidsforskningen och alltså företrädde ett dåförtiden ovanligt tvärvetenskapligt synsätt; i elementär filologisk forskningsmetodik ansågs han däremot brista.[18]

Utländsk, särskilt tysk, vetenskap intresserade sig mer för honom än vad de svenska forskarna gjorde. Denna skillnad i uppfattning torde bero på att de tyska professorer som fick sig tillsända hans svenskspråkiga alster inte kunde läsa dessa, utan blott fann att de såg vetenskapliga ut och därför stundom slentrianmässigt omnämnde dem i sina skrifter och föreläsningar som exempel på svensk forskning. På detta vis kom Fast att framstå som en fackman på Sveriges äldsta historia, åtminstone i utlandet och inför svenska allmänheten.[19] Svenska specialister på ämnet förefaller dock i det stora hela ha haft en tveksam och avvaktande attityd till västgötaskolans lärofader.

Detta behöver inte enbart ha berott på värdet av hans forskning. Fasts personlighet kan även ha avskräckt från närmare kontakt.[20] Men kanske är innehållet i hans publicerade verk ändå en tillräcklig förklaring till att den svenska forskningen blev allt tystare om honom genom åren. (Hans samtida anhängare i Sverige bestod enbart av forntidsintresserade amatörer, ett släkte som dock var mycket talrikt under 1930-talet.)[21] De skrifter som Fast gav ut från 1929 och något tiotal år framåt har som gemensamt ledmotiv tanken att Äldre Eddan diktats i Vänerbygden, att ortnamn och landskapsbeskrivningar i Eddan kan identifieras med den konkreta geografin i detta område.

Många av hans mera vildvuxna hugskott är en komisk läsning, ehuru den strax blir kuslig då man inser att både han själv och hans samtida läsekrets tog idéerna allvarligt. Genom att som geolog analysera Eddans antydningar om jord- och bergarter kom han således fram till att Rhenguldet, nibelungarnas skatt, bör ha legat i Göta älv snarare än i Rhen. Med samma metod upptäckte han att Valhall var identiskt med Halleberg.[22] Han hittade paralleller mellan Harbardssången i Eddan och den svenska så kallade vänsterregeln vid möten i trafik.[23] Även jultomten skall enligt Fast ha varit hemma från Vänerbygden och verkar vara identisk med asaguden Oden.[24] Denne man var det som Dag Stålsjö år 1981 genom TV upphöjde till rang och värdighet av vetenskaplig auktoritet.

3. Grundelementen i västgötaskolans lära

 

Sedan Carl Otto Fast väl lokaliserat Valhall, Rhenguldet och jultomten till Västsverige var tiden mogen för att även flytta Svealand till Götaland och göra götarna till svear. Detta är det viktigaste kännetecknet på västgötaskolans speciella historiesyn.

3.1 Svearna är götar

 

Västgötaskolan brukar hävda att svenska riket inte växte fram från mälardalen. Den svenska centralmakten presumeras istället ha sitt ursprung i Västergötland. Denna idé stöter genast på patrull från vetenskapligt håll. Det är nämligen så, invänder fackmännen, att ordet ”svensk” i medeltida språkbruk är ett adjektiv som svarar till substantivet ”svear”. Svearna var i äldre tid en folkgrupp vid Mälaren och områdena däromkring. Västgötarna var däremot götar, inte svear.[25]

Svear och götar gör i allt källmaterial ett intryck av att ha varit två olika folkgrupper, förknippade med Svealand (huvudsakligen mälarbygden) respektive Götaland. Götarna kommer gradvis också att bli kallade ”svear” då de ju ingår i det löst sammanfogade medeltida kungariket Sverige. Men de ansåg sig alltså inte vara svear från början. Man kan därför knappast tala om att ett ”svenskt” rike vuxit fram från Götaland. Det går inte att utan vidare hävda att svearnas fornhistoria är västgötarnas.[26]

Västgötaskolan var inte först med att tona ned skillnaderna mellan svear och götar intill utplåning. Prosten P.A. Kjöllerström var redan 1919 inne på tanken att benämningen ”svear” i de historiska källorna icke åsyftar ett särskilt folk vid Mälaren, utan att den helt enkelt betecknar ”svenskar” och innefattar götarna.[27] Kjöllerströms idéer påverkade dock inte västgötaskolans lärofader. Carl Otto Fast hade ännu mycket traditionella åsikter vad gäller svear och götar då han tio år senare utgav sin första bok.[28]

Det skulle dröja ytterligare ett decennium innan Fast började göra svearna till götar. Tanken framväxte tydligen gradvis. Han var till exempel snubblande nära den år 1937, men fullföljde den aldrig.[29] Först 1939 finns denna historieuppfattning fullt utvecklad i hans skrifter.[30] I sitt standardverk ”Det svenska rikets ursprung” inskärper han att det aldrig funnits någon stammotsättning mellan svear och götar utan att de från begynnelsen är ett och samma folk, samt att svearnas geografiska urhem är Götaland (och då huvudsakligen Skaraborgs län), icke Svealand. Samma tanke finns övertagen hos hans efterföljare Verner Lindblom.[31]

Det var nu som Fast och vetenskapen på allvar gick skilda vägar. Debatt från sakkunnigt håll om de nya svea-lärorna tycks ha kommit trögt, möjligen emedan saken ansågs verklighetsfrämmande. (Jämför avsnitt 5 nedan.) Först på 1960-talet brydde sig vetenskapen om att publicera några bemötanden av teorin, utöver invändningar mot smärre detaljer däri.[32] Sedan TV började föra ut svea-teorierna år 1981 har forskarna däremot tvingats sitta och skriva ihop ändlösa rader av bemötanden. (Ibland har även synpunkter framförts som liknar ett stöd för västgötaskolans uppfattning; ingen har dock på något övertygande sätt kunnat visa att Fasts idé går att försvara.)[33]

3.2 Omlokalisering av svearnas orter

 

Om Fasts historieuppfattning skall kunna anses hållbar, om svearna skall kunna göras till götar, krävs att även de orter som förknippas med svearnas äldsta historia ”flyttas” till Götaland. De mest bekanta orterna är Uppsala, Sigtuna och Birka. Åtskillig energi har också lagts ned på att försöka bevisa att dessa rätteligen hör hemma annorstädes än där de traditionellt brukar placeras.

3.2.1 Uppsala

 

Carl Otto Fast tycks ha letts in på tanken att göra götarna till svear sedan arkeologerna 1937 upptäckt den västgötska Sparlösastenen. Runtexten på denna innehöll namnen Erik och Alrik. Språkforskaren Hugo Jungner satte djärvt dessa namn i samband med två hedniska ”uppsalakonungar” tillhörande ynglingaätten. Enligt andra forskares ännu djärvare tolkningar skulle det rentav stå ”Uppsala” på den svårt skadade och synnerligen dunkla runstenen.

Tidigare hade Fast tolkat Sparlösastenen som gravmonument över ett par sagofigurer i Eddan.[34] Men sedan han 1938 fått kännedom om Jungners koppling mellan stenen och uppsalakonungarna bytte han åsikt. Han hävdade nu att ynglingaätten, som enligt traditionen härskade i Uppsala, hade sitt urhem i Västergötland.[35] Uppsala borde då ha legat i detta landskap, menade han, varför sveakungarnas residensort inte skulle vara identisk med det uppländska Uppsala.

Han påstod dessutom att idén med en koppling mellan Uppsala och Västergötland ursprungligen varit hans och att Hugo Jungner övertagit den från honom, ett beteende som var mycket typiskt för Fast.[36] Dessa insinuationer tillbakavisades kraftfullt av Jungner, som även påpekade att Fast vantolkat och övertolkat hans uttalanden, vilka ingalunda hade gått ut på att förlägga uppsalakonungarnas urhem till Västergötland.[37] Fast framhärdade dock. Hans nya teorier anammades strax villigt av allmänheten. Snart nog var striden mellan Fast och Jungner känd långt borta i Amerikas svenskbygder.[38]

I mars 1939 publicerade Fast en tidningsartikel vari svearna och Svealands fornhistoria flyttats till Götaland och vari Uppsala hednatempel hamnat på Kinnekulle. Därmed var västgötaskolans speciella historieuppfattning fullt utvecklad.[39] Dessa tankar vidareutvecklades i en lång rad artiklar, tryckta i ortspressen, och sammanställdes 1944 i boken ”Svenska rikets ursprung”, som är västgötaskolans klassiska skrift.[40]

Sakkunskapen reagerade kallsinnigt på Fasts nya historieuppfattning.[41] Idén att uppsalakungarna skulle höra hemma i Västergötland ansågs väl alltför verklighetsfrämmande för att ytterligare behöva diskuteras. Allmänheten fortfor att vara intresserad, men debatt uteblev. (Jämför avsnitt 5 nedan.)

Ty nu hade Fasts tankar, som ju redan tidigare varit synnerligen äventyrliga, blivit fullständigt omöjliga att förena med vetenskaplig historieskrivning. Huruvida Valhall låg på Halleberg och Rhenguldet i Göta älv kan väl anses vara frågor där den ena åsikten är så god som den andra. Hävdar man däremot att svearna är götar och att Svealands historia utspelat sig i kinnekulletrakten, då vänder man upp och ned på allt vad historiska källor har att förmäla.

Fasts argumentation för detta visar sig också mycket riktigt vara ett hopkok på diverse lösryckta och ”omtolkade” citat, förenat med godtyckligt underkännande av det tydliga helhetsintryck som källorna ger: att götarna bodde i Götaland och svearna i Svealand, där Uppsala också låg.

Han ansåg det självklart att svearna bott i västra och icke östra Sverige emedan han läst att källorna brukar kalla nordborna i österled för ”ruser” – icke svear – och emedan finskan och estniskan kallar Sverige för Ruotsi/Rootsi. (Vetenskapen sätter benämningen ”ruser” i samband med namnet Roden, Roslagen; finskans namn på Sverige, även anammat av esterna, förmodas också ha bildats efter namnet på denna mest näraliggande del av Sverige, något som naturligtvis inte hindrar att svearna kan ha bott i östra Sverige.)[42]

Fast läste också i Snorre Sturlassons ”Heimskringla” från 1200-talet att järnålderns uppsalakungar bodde vid en sjö, kallad Lagen, som till formen liknar Själland. Han drog då strax slutsatsen att Uppsala inte låg vid Mälaren utan vid Vänern, vars form passade något bättre. Samtidigt underkände han samme Snorre Sturlassons tydliga uppgifter i samma skrift om att såväl hednatidens som medeltidens Uppsala låg i Tiundaland, det vill säga i mellersta Uppland. Fasts speciella, ytterst godtyckliga forskningsmetod gick nämligen ut på att man inte skulle tyda källorna efter deras bokstavliga lydelse. Istället utgick han, helt godtyckligt, ifrån att Snorre hade missförstått sina källor; historikerns uppgift skulle enligt detta egenartade resonemang bli att rekonstruera den bakomliggande tradition som Snorre förmodades återge i förvanskad form.[43]

Och hur hamnade Uppsala på Kinnekulle? Västgötaskolan älskar att påpeka att ortnamnet Uppsala finns på en mängd olika platser. På Kinnekulle saknas dock detta namn. Den enda – och dessutom i bästa fall indirekta – kopplingen mellan Uppsala och Kinnekulle hittade Fast i en muntlig tradition dokumenterad 1817, vari det talas om att hednisk kult skall ha förekommit på sagda berg. Namnet Uppsala nämns dock aldrig i uppteckningen. Likväl underkänner Fast medeltidskällornas klara utsagor om att Uppsala, svearnas kultort, låg i mälarområdet.[44]

För att ytterligare understryka tesen att Gamla Uppsala i Uppland inte kan vara den plats varmed uppsalakonungarna varit förknippade började Fast misstänkliggöra fornminnena därstädes. Han återupplivade en gammal 1800-talsteori om att Uppsala högar skulle vara kvinnogravar, varför svearnas kungar inte kunde vara gravlagda där.[45] Han lade även ned en aktningsvärd energi på att försöka bevisa att den så kallade Urdals brunn i Gamla Uppsala hade grävts av rudbeckianerna på 1600-talet för att få platsen att falskeligen framstå som Uppsala hednatempel, där svearna enligt krönikören Adam av Bremen offrade människor genom att dränka dem i en källa.[46]

För den händelse teorin om Uppsala på Kinnekulle skulle visa sig ohållbar hade även reservhypoteser utarbetats. Såväl Carl Otto Fast som hans sentida anhängare Mac Key och Anders Högmer har laborerat med tanken att Uppsala skulle kunna vara mer än en plats. Det enda argument som egentligen företetts för detta är den i och för sig riktiga iakttagelsen att detta ortnamn är ganska vanligt förekommande.[47]

Allt detta brukar bland fackmännen betraktas som nonsens. Fast hade visserligen rätt i att en mängd obetydliga platser idag bär namnet Uppsala, men sakkunnig forskning tolkar dem som uppkallade efter ärkesätet.[48] Den plats där Uppsala hednatempel och uppsalakonungarna hörde hemma, den låg däremot enligt källorna i Uppland och var en enda plats.[49] Och det är ju detta som är av intresse i debatter om vår äldsta historia. Inom vetenskapen råder ingen som helst oenighet kring detta. Fasts idé att ”flytta” Uppsala till Västergötland anses därför ohållbar.

3.2.2 Sigtuna

 

Det är inte bara Uppsala som måste ”flyttas” när man förlägger Svealand till Götaland. Forntidskällorna förknippar nämligen svearna även med Sigtuna och Birka.

Västgötaskolan har därför gjort försök att förlägga Sigtuna till Västergötland. Främst den västgötska orten Sätuna har utpekats som det ”rätta” Sigtuna. Denna teori är inte uppfunnen av västgötaskolan utan kommer ursprungligen från den i Skaraborgs län bosatte 1700-talsförfattaren Pehr Tham, som bland annat kallats ”den siste rudbeckianen”.

Resultatet av att återuppliva Thams idé har dock varit tragiskt klent. Dels överensstämmer inte ortnamnet Sätuna rent språkligt med Sigtuna, vilket ofta (utan resultat) påpekats för västgötaskolan. Dels gjorde man 1985 utgrävningar på den plats i Sätuna vilken av västgötaskolan utpekats som verkstaden där de så kallade Sigtunamynten präglades. Denna visade sig vara grunden till en ofullbordad ladugård från 1890-talet, och ingenting som upptäcktes av den arkeologiska expertisen gav intryck av att Sätuna någonsin varit annat än en bondby.[50] Även andra platser har av västgötaskolan identifierats med Sigtuna, dock utan någon egentlig sakargumentation.[51]

Utgrävningar i det uppländska Sigtuna har givit desto mer. Man har genom det senaste decenniets arkeologiska forskning kunnat fastställa både att myntning förekommit där och att staden är äldre än man tidigare trott. Dessutom placeras Sigtuna i mälarområdet av skrivna källor.[52]

3.2.3 Birka

 

De tidigaste sveakungarna förknippas med Birka, där 800-talskrönikören Rimbert uppger att Nordens apostel Ansgar sammanträffade med dem och inledde den första kristna missionen. Denna ort bör alltså också ha legat i Västergötland om Fast hade rätt i att svearna hörde hemma där. I denna fråga har västgötaforskarna dock långt ifrån uppnått någon inbördes enighet. Västgötaskolans Mac Key har under 60-talet pekat på Bjärka vid Hornborgasjön som alternativ till Björkö i Mälaren, men inte ens de egna anhängarna torde ha övertygats om att en mycket viktig hamnstad kan ha legat där. [53]

Birkas läge är dock något som sedan gammalt, långt före Fasts dagar, varit föremål för diskussion. Fyra östgötska orter har utpekats, varav en under 80-talet förespråkats av religionshistorikern Tryggve Lundén. Ett sjätte föregivet Birka skall ligga på Åland. Landsarkeologen Matts Dreijer, Ålands förste arkeolog, tänkte på 40-talet ut en teori om att Birka skulle ligga på denna ö. Under 1500-talet hävdade prästen Velleius att Birka låg på Öland, en tanke som på senare år övertagits av arkeologen Sören Nancke-Krogh.[54] Denna debatt är inte direkt relaterad till västgötaskolan, men har inverkat på dess företrädares teorier.

Vad som i korthet kan sägas om detta är emellertid att samtliga teorier om alternativa Birka är bekanta sedan länge, men just aldrig har övertygat någon sakkunnig. Inga arkeologiska fynd är heller kända från dessa orter som kan mäta sig med dem som påträffats på Björkö i Mälaren, där i stort sett alla fackmän placerar Birka.[55] Historieprofessorn Sten Carlsson sammanfattade år 1982 sin syn på debatten om Birkas läge:

”En rad otvetydiga arkeologiska och litterära vittnesbörd har inte hindrat en del fantaster, inbördes konkurrerande, från att förlägga Birka dels till Östergötland, dels till Åland.” [56]

Omdömet torde, även om det är något temperamentsfullt i tonen, ge en korrekt bild av hur sakkunnig forskning ser och alltid har sett på detta problem. De olika teorierna om ”alternativa” Birka har vardera blott någon enstaka anhängare bland fackmännen, och var och en av dem är oförenlig med samtliga de övriga. Det är endast kring Mälar-Björkö som ett större antal forskare – i själva verket alla utom några isolerade fritänkare – enat sig.

De teorier som placerar Birka på Åland, på Öland eller i Östergötland är ju för övrigt egentligen ointressanta när det gäller att rädda trovärdigheten hos västgötaskolans historiesyn. Vad som borde intressera västgötaforskarna är att finna någon ort i Västergötland, eftersom det ju är där sveakungarna i deras teorier presumeras höra hemma. Man förbryllas av att de inte lyckats hitta någon enhetlig linje i denna fråga. (De är ense om att Birka inte låg i Mälaren – men i övrigt får denna plats tydligen ligga var som helst, inte nödvändigtvis i Västergötland.) Vad ansåg västgötaskolans lärofader om Birkas läge? Lustigt nog ansåg han ingenting alls, och här har vi kanske förklaringen till efterföljarnas vilsenhet.

Jag har ovan givit ett flertal exempel på att Carl Otto Fasts idéer stundom kommenterades av vetenskapen. Då gällde det dock detaljer. Första tillfället då själva hans grundidé – detta att förlägga Svealands fornhistoria till Västergötland och låta sveariket växa fram därifrån – blev föremål för sakkunnigt bemötande var först år 1966, i en tidningsartikel av historikern Ove Moberg.[57]

Moberg påpekade att de äldsta trovärdiga historiska källorna sätter svearna i samband med Birka, det vill säga Björkö i Mälaren. Carl Otto Fast hade tagit Sparlösastenen från cirka år 800 till bevis för att sveakungarna var hemmahörande i Västergötland vid denna tid (jfr. avsnitt 3.2.1 ovan), men ungefär samtidigt sade ju den fullt trovärdiga och betydligt mindre dunkla ansgarsvitan att sveakungarna fanns i Birka!

Detta torde ha varit det svartaste ögonblicket i västgötaskolans historia. Västgötaforskarna hade nämligen inga som helst argument för att bemöta Moberg. Lärofadern Carl Otto Fast hade helt enkelt glömt bort eller struntat i Birka när han formulerade västgötaskolans historieuppfattning, ett belägg så gott som något för att hans tankekonstruktion vilade på lösryckta citat och dålig kännedom om det helhetsintryck som källorna ger. Såvitt jag vet figurerar namnet Birka ingenstans i hans många skrifter.

Hela västgötaskolans grundsyn rasade alltså ihop som ett korthus inför Ove Mobergs stillsamma påpekande. Detta har ingalunda fått lärjungarna att ge upp sin förfelade dogm. Birka har dock förblivit ett svårhanterligt problem. Försök har såsom nämnts gjorts att hitta ett Birka i Västergötland. Inget trovärdigt alternativ till Mälar-Björkö har dock presenterats. Istället har man fått inrikta sig på att helt enkelt försöka framställa det som ovisst var Birka låg. Ty om Birkas läge betraktas som okänt skulle ju Mobergs bevisföring falla. ”Var som helst utom på Mälar-Björkö” har principen således blivit.

3.3 Påstådd historieförfalskning

 

Västgötaskolan hävdar ofta att Sveriges historia förfalskats i syfte att få trakten kring Uppsala att framstå som märkligare än den är, och att västgötaskolans mission går ut på att återställa den sanna fornhistorien. Förfalskningens värsta ingredienser skall ha tillkommit under stormaktstiden. Framför allt är det uppsalaprofessorn Olaus Rudbeck som utpekas.[58] Lärofadern Carl Otto Fast byggde mycket av sina påståenden om rudbeckianernas inflytande över modern forskning på en artikel som han hade läst i Svenska Dagbladet år 1940. Där talades det bland annat om att man under stormaktstiden insmugglat namnet Uppsala i Silverbibeln för att ge denna ort en äldre och ärorikare historia.[59]

I verkligheten – skulle dock en sakkunnig genast invända – är såväl detta som stormaktstidens övriga falsarier sedan länge avslöjat, vilket däremot inte tycks ha observerats av västgötaskolan. Rudbecks fantasier syftade för övrigt till att förhärliga Sverige, inklusive Västergötland. Att gynna mälarområdet på andra landsdelars bekostnad var det aldrig fråga om.[60]

Detta har västgötaskolan heller aldrig velat begripa. För övrigt tenderar skolans företrädare att i största allmänhet våldsamt överdriva Rudbecks inverkan på svensk historisk forskning.

Talet om historieförfalskning brukar kombineras med klagomål på att arkeologerna gräver för mycket i mälarområdet och för litet i Västergötland. (Denna synpunkt är dock inte något som nödvändigt måste sammankopplas med västgötaskolan.) Man brukar hävda att Sveriges historia skulle sett helt annorlunda ut om grävningsresurserna fördelades annorlunda. Sakkunniga har ofta, men helt utan framgång, försökt förklara att detta inte stämmer. Att det grävs mer i vissa landsdelar beror på att de allra flesta utgrävningar företas med anledning av att fornlämningar hotas av förstörelse då modern bebyggelse skall expandera, varför arkeologerna måste skynda sig att undersöka fynden innan grävskoporna kommer. Konsekvensen blir att man tvingas gräva mest där det byggs mest, alltså mer i mälarområdet än i Skaraborgs län. För övrigt innebär en utgrävning i sig vanligen inte att historieskrivningen förändras. För att så skall ske krävs att fynden verkligen bearbetas, vilket man sällan har tid med. Och även om man gräver mer i mälardalen än i Västergötland, rör det sig dock i båda fallen blott om små bråkdelar av det kända fornlämnings­beståndet.[61]

4. Några andra framträdande drag inom västgötaskolan

 

Ovan genomgångna drag hos västgötaskolan utgör dessa lärors centrala tankegods. Det är genom förekomsten av dessa karakteristika som man strax igenkänner en skrift såsom hemmahörande inom västgötaskolan. I följande avsnitt skall ytterligare några egenheter genomgås. Dessa är inte på samma sätt obligatoriska igenkänningstecken på just västgötaskolan. De är å andra sidan så spektakulära att de tarvar en närmare kommentar.

4. 1 Fascism?

 

Trots västgötaskolans många besynnerliga drag torde svenska allmänheten i gemen ha haft svårt att förstå varför det blev ett sådant förfärligt väsen från auktoriteternas sida då TV började föra ut dess läror i form av Dag Stålsjös programserier. Spelade det verkligen någon större roll var Uppsala, Valhall och Rhenguldet fanns? Nej, kanske inte. Den som noga studerat debatten märker dock snart att betydligt mer än så låg bakom forskarnas ursinne mot den nyväckta vaggomanin.

Många fackmän yttrade sig i den debatt som föregick radionämndens fällande dom mot Stålsjö år 1983. Få av dessa kände dock till fenomenet västgötaskolan så väl som historieprofessorn Erik Lönnroth. Han hade haft att göra med Carl Otto Fast redan på 30-talet och fått sig tillsända dennes skrifter, men vägrat hörsamma Fasts önskan att han skulle recensera dem.[62] Lönnroth, eljest känd som en tolerant person och en radikal nytänkare som omvärderat mycket i Sveriges äldre historia, var en av de främsta förespråkarna för att serien ”Svearikets vagga” skulle fällas i radionämnden. Han drog flera gånger, både i pressen och i muntliga framträdanden, uttryckliga paralleller till mellankrigstidens herrefolksläror:

”Jag känner igen teorierna från 30-talet då de fick en viss anslutning från nazistiskt håll. Det är viktigt att man sätter stopp i tid, särskilt som teorin framförs i en lika slagkraftig form som en gång Leni Riefenstahls nazistpropaganda.”[63]

Liknande reflektioner gjordes stundom av andra sakkunniga, även om de måhända inte blev det mest framträdande draget i debatten.[64] Vid närmare påseende visar sig Fasts historiesyn mycket riktigt innehålla drag som är betydligt mindre harmlösa än hans idéer om Uppsala, Valhall, Rhenguldet och jultomten. Detta märks redan i hans första bok från 1929. Denna är fixerad vid rasen och dess betydelse för den historiska utvecklingen.[65] Han försöker belägga en andlig frändskap mellan det fornengelska Beowulfeposets författare och William Shakespeare, en själsgemenskap som har till förutsättning den gemensamma rasen.

Sådana kombinationer mellan historia och biologi gör att man genast känner obehag om man är insatt i tankegodset som var i omlopp hos denna tids människor. De är nämligen ett viktigt kännetecken på den historieskrivning som omhuldades i nationalsocialistiska kretsar. Det var dylika föreställningar som ledde till att hitlertidens Tyskand fann det livsnödvändigt att avgöra vem som var arier och vem som inte var det, för att kunna avgöra vilka som skulle få föra släktet vidare och vilka som måste rensas bort i syfte att förbättra den framtida rasen och säkerställa en gynnsam historisk utveckling.[66]

Åtskilligt annat finns att upptäcka i de gamla böckerna vilket gör läsaren påmind om en avlägsen epoks osunda tidsanda. I sin nästa skrift lanserar Fast således teorin att Vänerbygden är ”Germaniens heliga mark, dess vagga och moderssköte… de tio germanska nationernas hemland”.[67]

Tidskriften ”Hembygden”, organ för Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund, intresserar sig i juli 1931 för att Fast nu har upptäckt att Vänerbygden också är ”det egentliga urhemmet för den nordiska rasen, liksom det bildar centrum i en cirkel omslutande de folk, som tillhöra denna ras”.[68] Den skrift ”Hembygden” recenserar hör till dem som Dag Stålsjö i sina TV-framgångars kölvatten lät utge på nytt med ett förord vari han personligen rekommenderade dessa gamla idéer.[69] Däri finner Carl Otto Fast att ”nordiska rasen, den vite mannen” har sitt urhem i Vänerbygden och att antikens greker fått sin kultur därifrån.[70] Sådana tankegångar var mycket typiska för debatten i vissa kretsar vid denna tid. Fast var ingalunda ensam. I Norge fanns exempelvis liknande anhängare av ”den skapande germanska rasen” som utvecklade idéer om att den antika medelhavskulturen plagierats efter nordisk förebild.[71]

Carl Otto Fast hävdar också i Stålsjös facsimilutgåvor att eftersom ”de grekiska, ja slutligen själva de indiska religionernas bärande element visa en mycket stor överensstämmelse med den germanska, skulle självfallet den indogermanska frågan komma i belysning från Norden, vilket, om icke alla tecken bedraga, innebär en belysning från rätt håll”.[72] Detta betyder i klartext att Norden är urhemmet för ”indogermanerna”, ett annat namn på arierna.

Fasts idéer påminner slående om vad Herman Lundborg, föreståndare för Rasbiologiska institutet, skrivit några år tidigare.[73] Denne menar att indogermanerna, människor av nordisk ras, har sitt urhem i länderna kring Östersjön, icke som man tidigare trott i Asien. Han fäster särskilt blicken mot Västsverige, där arkeologerna hittat stenålderskraniet från Stångenäs som ansågs vara av nordisk rastyp.

Arkeologen Gustaf Kossinna, känd för att han tillhandahöll en hel del av det vetenskapliga underlaget för Hitlers herrefolksläror, har ungefär samma tankar om ett ”indogermanischen oder arischen Urvolk” med sitt ”Urheimat” i bland annat Skandinavien.[74]

Vi bör då inte förvånas över att finna Carl Otto Fast citerad i ett föredrag hållet inom det nazistiska Samfundet Manhem år 1935, vari precis samma bevisföring dyker upp för att bekräfta att västgötarna alltid tillhört ”den långskalliga nordiska rasen”.[75]

Nationalsocialistisk press uppmärksammade Fast och lät honom publicera sina tankar i långa artikelserier.[76] Socialdemokratiska ungdomsförbundets tidning kommenterade:

”Det är numera nästan bestämt, att våra förfäder asarna hade sitt urhem i Västergötland… Så är det, om vi rätt uppfattat Carl Otto Fast i nationalsocialistiska blocktidningen Riksposten… Sedan det blivit uppsatt minnestavlor över Valhalls bemärkta män samt galten Särimner, är det på tiden att återupptaga den tyska turistströmmen till Sverige, som en tid varit på upphällningen, fastän det redan finns tre sorters nazirörelse utom Nya Dagligt Allehanda.”[77]

Det är svårt att avgöra var västgötaskolans lärofader stod politiskt. Han verkar inte ha intresserat sig mycket för politiken. I hans klippsamling finns dock en enda artikel, ur Nya Dagligt Allehanda, vari han kommenterar de samtida världshändelserna. (Den är endast signerad ”Carl Otto”, men måste rimligen vara författad av Fast eftersom man eljest svårligen kan förstå vad den har i hans klippböcker att göra, då den till skillnad från övriga däri ingående artiklar inte berör ämnet nordisk forntid.) Han försöker där förklara hur det kommer sig att italienska trupper, som ju härstammar från de ärorika romerska legionerna, numera kan begå grymheter i Abessinien:

”Roms äldsta legioner voro sammansatta av ett rasrent folk. De nuvarande italienarna äro till större delen bastarder. Rom som segrarinna drog till sig en massa främmande folkelement och blandade sig med dessa. Den uppkomna bastardiseringen orsakade i stort sett Roms undergång. Det är ju så att vid rasblandningen ärver avkomman de dåliga sidorna hos både fadern och modern men knappast några av de goda.”[78]

Denna uppfattning, att rasblandning resulterar i dåliga egenskaper hos avkomman, låter mycket bekant för envar som känner till rasistisk teoribildning under denna tid. Precis samma sorts tankegångar finner vi exempelvis hos Adolf Hitler, som 1925 skrev i första delen av Mein Kampf att historien ”visar med förfärande tydlighet att för varje gång ariern har blandat blod med lägre folk har resultatet blivit kulturbärarnas undergång”, varför exempelvis Nordamerikas rasrenare politiska ledarskikt enligt Hitlers tolkning blivit dominerande över Syd- och Centralamerikas mer uppblandade befolkning.[79] Sådana föreställningar var bakgrunden till att man fann det nödvändigt att rensa den tyska rasen från främmande element, med allt vad detta innebar.

Säkert skulle någon som är mera insatt i ämnet än jag kunna analysera fram många fler fascistliknande tankar ur västgötaskolans produktion. Helén Lööw vid Göteborgs universitet, som bland annat skrivit en doktorsavhandling om nazismen i Sverige 1920-56, har således upplyst mig om att den nationalsocialistiska litteraturen från 1930-talet innehåller många idéer som liknar västgötaskolans.[80] Skriftställaren Hans Andersson – som tidigare publicerat flera undersökningar rörande svenska högerextrema läror – utgav år 1996 boken ”Politik, religion, extremism”, vari ett särskilt kapitel ägnas åt västgötaskolan.[81]

Innebär det sagda att Carl Otto Fast var nazist? Inte nödvändigtvis. Vi kan belägga att hans böcker skickades in till Nationalsocialistisk Tidning för bedömning, men detta behöver inte ha gjorts av Fast själv, och även om så vore fallet måste man ju inte sympatisera med en tidnings politiska linje bara därför att man publicerar sig där.[82] Det är som sagt svårt att avgöra vilka hans politiska sympatier var. Dock torde ovanstående genomgång vara tillfyllest för att förklara den starka upprördhet som orsakades av att Fasts läror fördes ut till svenska folket via TV under 80-talet.

4.2 Herrefolksläror förknippade med Atlantis

 

Nåväl, uttalandena i föregående avsnitt må vara suspekta, men har de verkligen betydelse idag? Tidsandan på 1930-talet var ju en helt annan än den är i vår tid. Många andra och lärdare herrar än Fast gjorde likartade uttalanden. Det är inte rättvist att förebrå Fast att han var en 30-talsmänniska och därmed delaktig i samma kollektiva tänkande som oräkneliga andra samtida. Dagens västgötaskola må räkna Fast som sin lärofader, men innebär detta att de numera står för dessa unkna ideal?

För undvikande av alla missförstånd bör först klargöras att det faktum att västgötaskolans teoribildning innehåller ingredienser som liknar högerextremistiskt tankegods från mellankrigstiden ingalunda innebär att exempelvis någon koppling behöver finnas mellan dess anhängare och nutida fascistiska våldsverkare. Så vitt jag känner till existerar inte heller något sådant samband. Våld är ingenting som förknippas med denna rörelse.[83] Västgötaskolan är en tämligen fredlig skara, huvudsakligen bestående av äldre herrar. (Man bör å andra sidan inte heller glömma att de lärda som tänkte ut det vetenskapliga underlaget till tredje rikets ideologi likaså var synbarligen harmlösa människor som personligen aldrig skulle göra en fluga förnär.)

Inte heller finns mig veterligen någon koppling mellan västgötaskolan och nutida politiska ytterlighetspartier. Företrädare för skolan har visserligen gjort egendomliga uttalanden i egenskap av politiker, men de partier som i våra dagar talat till skolans försvar är i och för sig fullt respektabla.[84] Likväl är det svårt att inte uppfatta västgötaskolan som en rörelse med ideologisk hemvist långt till höger. Detta uttrycks sällan öppet, men emellanåt lyser det igenom.

Ett exempel finner vi måhända i en debatt år 1978. Religionshistorikern Bo Göran Carlsson, den förste akademiker som ägnade långa systematiska artikelserier åt att bemöta västgötaskolans tankegods, fick då strax ta emot oförskämda brev från en sentida lärjunge till Fast, nämligen Mac Key, vari han intressant nog beskylldes för att vara – marxistleninist.[85] Detta kan naturligtvis vara en tillfällighet, men tydligare exempel finns.

Mac Key är den ene av den nutida västgötaskolans ledande män. Den andre är Verner Lindblom. Denne har berikat västgötaskolans teoribildning med spekulationer om att Västsveriges befolkning skulle härstamma från Atlantis. Också dessa idéer visar stora likheter med vad mellankrigstidens suspektaste tänkare skrivit om rasrena herrefolk. Lindblom formulerar sig sålunda:

”Numera är ju ‘ras’ ett begrepp som råkat i vanrykte, men i den mån man kan tala om en typiskt germansk eller nordisk människotyp, torde denna vara renast i Västsverige, d.v.s. i närheten av den atlantiska kontaktytan. Denna människotyps ursprung är okänt, men… ett urhem i sydvästra Skandinavien sannolikt. Den forngermanska diktningens rötter går i samma riktning.”[86]

Man märker knappt att detta skrivits år 1975, något halvsekel efter Herman Lundborgs, Gustaf Kossinnas och Carl Otto Fasts alster! Den som studerar saken finner strax att västgötaskolans historieuppfattning är ett osunt slutet system varifrån inga gamla tankar någonsin försvinner. Nya argument hämtas visserligen in, men de används då bara för att bekräfta de gamla lärornas giltighet.

Således finner vi att Lindblom i den citerade artikeln stöder teorin om västsvenskarnas rasrenhet med andra argument än Herman Lundborg och Carl Otto Fast. Ty Lindblom menar att Västsveriges befolkning fått sin rasmässiga särart av att den härstammar från ljusa och högväxta människor som invandrat från Atlantis.

Verner Lindblom odlade dessa Atlantis-teorier under en stor del av 70-talet och en bit in på 80-talet.[87] De verkar syfta till att bevisa att kulturen, bland annat megalitkulturen under stenåldern, har sitt urhem i västra Sverige och därifrån har spritt sig söderut och österut, inte vice versa.

Varifrån kommer då detta nya inslag i den västgötska teoribildningen? Lärofadern Carl Otto Fast ägnade sig aldrig åt spekulation kring Atlantis, även om hans herrefolksläror eljest går igen hos Lindblom. När vi svenskar hör talas om fantasier rörande Atlantis kommer vi väl automatiskt, med ett smil i mungipan, att tänka på Atlanticans yverborne författare Olaus Rudbeck den äldre. Vi skall dock inte vara alltför snabba med att utnämna denne 1600-talsfantast till Lindbloms inspirationskälla.

Utomlands, bör det påpekas, får man helt andra och mycket obehagligare associationer då man hör talas om Atlantis. Det finns en hel liten genre av engelskspråkiga pocketböcker om denna sjunkna ö. Vissa av dem innehåller även idéer om en forntida ”super-ras” från norr, samt om den vita rasens överlägsenhet. Lindblom tycks ha läst åtminstone vissa av dessa. Hans lärjungar har stundom närmast plagierat ur dem.[88]

Saken blir än obehagligare av att de engelskspråkiga författarna i sin tur torde ha hämtat sin inspiration från 30-talets kvasivetenskap. I det nazistiska Tyskland spekulerades det om Atlantis såsom ariernas urhem. Blonda, blåögda människor av ren ras presumerades ha kommit från sagda ö, hypotetiskt förlagd till Nordsjön. När den omsider sjönk i havet räddade sig dessa till de närmast belägna kusterna, varför rasen är som ädlast i detta område.[89]

Västgötaskolans Atlantis-idéer upprepades av Dag Stålsjö, dels i föredrag nere i Västergötland, dels i hans sista TV-serie.[90] Naturligt nog framfördes budskapet där inte öppet. Han hade ju dock nyligen prickats för andra gången av radionämnden. Dock erinrar jag mig en belysande replik i ett av programmen. Hur får vi veta var Atlantis låg, frågade sig Stålsjö. Jo, vi måste lyssna till tonen från våra gener. Detta yttrande i en av hans många monologer tedde sig obegriplig för den vanlige TV-tittaren, om denne ens uppmärksammade den. Men mot bakgrund av ovanstående utredning om Atlantis-spekulationerna får den en kuslig innebörd.

Verner Lindblom själv är idag mycket tystlåten om Atlantis. Hans teorier om detta har emellertid traderats vidare av Ulla och John Hamilton.[91] Intresset för Atlantis inom västgötaskolan förefaller närmast ha tilltagit under 80-talets gång. Vi bör alltså utan vidare kunna räkna med att herrefolksläror från mellankrigstiden alltjämt är något som står på repertoaren. Det sagda innebär dock ingalunda att alla som i våra dagar bekänner sig till västgötaskolan behöver ha sådana idéer. Många av skolans sympatisörer är troligen ganska omedvetna om denna sida av teoribildningen, bland annat därför att debatten om dessa frågor förts under lång tid i olika lokaltidningar och alltså är ohyggligt svår att överblicka, samtidigt som debattörerna ofta förnekar att de gjort vissa uttalanden då dessa inte längre är gångbara.

4.3 Ockultism

 

Vissa företrädare för västgötaskolan, särskilt makarna Ulla och John Hamilton, har övertagit ett annat av Verner Lindbloms tillägg till Carl Otto Fasts tankar, nämligen ockultismen. Lindblom var åtminstone på 70-talet mycket intresserad av det övernaturliga och frågade sig bland annat varför vetenskapen inte intresserade sig mer för Uri Gellers förmåga att böja skedar med hjälp av tankeenergi.[92] Hans ockulta intresse kom småningom att spridas inom västgötaskolan. Liksom Atlantis-idéerna upplevde ockultismen en renässans inom västgötaskolan från och med senare halvan av 80-talet.

I ett alster från 1985 hade lärjungen Göran Liljenroth talat med andar som visat honom svearikets vagga.[93] Detta var ingalunda slutet på den ockulta vågen. I boken ”Jordpuls” från påföljande år hittade makarna Hamilton således Uppsala hednatempel på Kinnekulle med hjälp av slagruta och pendel. Sådana idéer lät Dag Stålsjö dem också framföra i TV. Den professionelle trollkonstnären Matti Romu lade ned avsevärd möda på att få bemöta dessa vidskepelser och avslöja pendeltricken, men han tilläts aldrig medverka i Stålsjös program.[94]

Det bör i ärlighetens namn sägas att kritiska röster har höjts mot detta hokus-pokus från ”seriösa förepråkare av Götaskolan” som menat att dylika inslag drar löje över hela historieuppfattningen. Från Verner Lindbloms sida har dock inget egentligt avståndstagande kommit. Det närmaste man kan komma till ett sådant är en artikel från 1986, där han blott konstaterar att forskning kring jordpuls är ”en sak för sig”, och att sådant ”bör man inte lasta någon ‘västgötaskola’ för”.[95]

4.4 Matriarkat i Uppland, patriarkat i Västergötland

 

Västgötaskolans lärofader Carl Otto Fast ansåg att Uppland i forntiden styrdes av kvinnor. Romaren Tacitus omnämner i Germania ett folkslag kallat sitoner, vilket ”vansläktats” till den grad att de har en kvinna till härskarinna. Fast förmodade att dessa var Upplands äldsta invånare. Hans uppfattning att Uppsala högar är kvinnogravar (se avsnitt 3.2.1) skall ses i samband med detta. Mansstyret skall enligt denna teori ha införts till Uppland av västgötarna, som erövrade mälarbygden.

Sådana idéer, på senare år lätt förklädda till någon sorts feminism, har vidareutvecklats av lärjungarna Gunnel och Göran Liljenroth. De är kombinerade med uppfattningen om att kulturen uppstod i nordväst och spreds mot sydöstra delen av världen, inte tvärtom som man eljest har för sig. (Jfr. avsnitt 4.2 ovan.) Teorierna har merendels utdömts som föråldrade och vetenskapligt värdelösa.[96]

5. Vetenskapens reaktioner på västgötalärorna

 

Många historieintresserade människor som kommer i kontakt med västgötaskolans idéer har för sig att dessa är någon sorts nytänkande som uppstått strax innan TV började föra ut dem. Inget kan vara felaktigare. Som jag förhoppningsvis har demonstrerat ovan är västgötalärorna något mycket gammalt. Man måste vara klar över detta till tiden avlägsna ursprung då man tar del av idéerna om man alls skall kunna förstå sig på dem. Man måste veta i vilken tidsanda och vilket debattklimat de hör hemma.

Hur bemöttes då västgötaskolans idéer av de sakkunniga under den långa tid som de varit kända? Västgötaskolans egna företrädare brukar vilja framställa saken så, att de blivit ihjältigna, att de står oemotsagda på sakliga grunder.[97] Är detta sant? Följande avsnitt syftar till att systematiskt genomgå det viktigaste som vetenskapen sagt om västgötalärorna genom tiderna. Endast med kännedom om detta blir man nämligen i stånd att sätta in dessa i ett vettigt perspektiv som möjliggör förståelse och bedömning.

Lämpligen kan man indela en genomgång av frågan i två tidsavsnitt: dels tiden fram till 1981 då TV ännu inte börjat propagera för västgötaskolan, dels tiden därefter då dessa teorier gjordes riksbekanta genom massmedia.

5.1 Debatten fram till 1981

 

Lärofadern Carl Otto Fast ansåg måhända själv att han blivit ihjältigen av forskarna. Helt tyst var det dock knappast kring honom. Jag har redan (i avsnitt 2.3) givit exempel på att han stundom bemöttes med en viss aktning, åtminstone under det tidiga 30-talet då han ännu inte börjat ”flytta” Svealand till Götaland. I det följande skall ett försök göras att mera systematiskt utreda Fasts och hans lärjungars relation till fackmännen.

5.1.1 Carl Otto Fasts relation till Birger Nerman

 

Västgötaskolans företrädare klagar i största allmänhet på att sakkunskapen inte visat deras läror det intresse som de väntat sig. Det är emellertid likgiltigheten från en viss vetenskapsman som de haft svårast att bära. Auktoriteten i fråga är arkeologiprofessorn Birger Nerman.

Denne framträder som Carl Otto Fasts läromästare då han gjorde sina tidigaste bidrag inom forntidsforskningen, och hans inflytande har bestått. Fast var fixerad vid Nermans fantasifulla historiesyn. Denna blev också mycket på modet under andra världskriget. Nerman var bland annat känd för att han ansåg att det funnits ett svearike redan under bronsåldern, varför den svenska staten utan vidare kunde betraktas som Europas äldsta och anrikaste.[98]

Dylika idéer var naturligtvis inte allmänt erkända utan tvärtom starkt omstridda bland samtidens fack­män. De skrifter där Nerman påstod sådant uppfattades i själva verket som beredskapslitteratur. De har också uppenbara likheter med diverse myter som odlades annorstädes i Europa vid denna tid om gamla riken som skulle återupprättas.[99]

Men bland allmänheten var de populära. Hela folkvandringar kom under de otrygga krigsåren för att lyssna till Nermans föreläsningar i ämnet på Nationalmuseum och Statens historiska museum. Även Carl Otto Fast förefaller ha varit en flitig åhörare.

Ett av dessa föredrag tycks emellertid ha orsakat att Fast år 1940 blev osams med Nerman. Den sistnämnde hade däri påstått sig veta att den mindre Skalundahögen, Skjolms hög, hyste kvarlevorna av Hjalm-Gunnar, en hednakonung i Äldre Eddan.[100] Fast påstod att han själv var den rätte upphovsmannen till denna teori och hade publicerat den redan ett tiotal år tidigare. Han skrev insändare i både huvudstadspress och lokalpress för att förmå Nerman att erkänna detta.[101] Ingen reaktion kom dock från arkeologiprofessorn.

Därefter framstår Birger Nerman alltmer som huvudfienden i Carl Otto Fasts skrifter. Fast utvecklas till en sorts ”anti-Nerman” som, utan att besitta den riktige Nermans arkeologiska och filologiska kunskaper, ständigt häcklar hans teorier och hittar på minst lika fantasifulla mot-teorier vari Nermans historiesyn ”spegelvänds”. Samma historieuppfattning lever kvar inom den nutida västgötaskolan. Dess anhängare är alla fixerade vid vissa frågeställningar som den nutida arkeologin slutat syssla med för decennier sedan. Ofta kan man inte alls förstå västgötaskolans tänkesätt om man inte först studerar Nerman och uppfattar västgötateorierna som spegelvändningar av dennes teser.

Ett exempel må anföras. Birger Nerman var känd för att han år 1913 i skriften ”Vilka konungar ligga i Uppsala högar” identifierat högarnas invånare med sveakungarna Aun, Egil och Adils.[102] Det är för att motbevisa detta som Fast återupplivar teorin att Uppsala högar är kvinnogravar. (Jfr. avsnitt 3.2.1 ovan.)

Fasts nya idéer om att Uppsala låg i Västergötland blev likaså ett utmärkt sätt att angripa Nerman. Denne hade kallat det uppländska Gamla Uppsala för ”svearikets hjärtpunkt” och tänkte ut många fantasirika teorier om platsens hednatima betydelsefullhet.[103]

Nermans syn på svenska rikets uppkomst handlar mycket om hur kungar från Svealand erövrar Västergötland. (Nermans egen hemtrakt, det mellanliggande Östergötland, skall däremot på något vis ha lyckats bevara sitt oberoende.) Carl Otto Fast och västgötaskolan har ”spegelvänt” detta till att svea­kungarna tvärtom bodde i Götaland och erövrade mälarbygden därifrån.

Precis som Nerman tycks Fast (och hans nutida anhängare) ha en dåligt genomtänkt föreställning om vad en ”stat” och ett ”rike” är. Bådadera verkar föreställa sig att man kan hitta en fast punkt i Sverige varifrån riket växte fram i de första århundradena efter Kristi födelse (eventuellt ännu tidigare), en sorts huvudstad. Redan samtiden invände mot Carl Otto Fast att dessa tankar är helt anakronistiska.[104]

Västgötaskolans idéer har således utvecklats i ett antagonistiskt förhållande till Birger Nerman. Dock är Fasts lärjungars inställning till dennes fantasirikedom ingalunda enbart fientlig och nedgörande. Om så varit fallet skulle de rimligen ha närmat sig den modernare historieskrivning som förpassat sagohistorien till just sagans värld. Relationen till Nermans teorier är snarare ett slags hatkärlek. Man forskar seriöst i gamla sagor på äkta nermanskt manér. Vad man vill göra är att behålla de gamla fantasierna, men ”spegelvända” dessa, och få fram resultatet att det var Västergötland som erövrade Uppland istället för tvärtom som den hatade idolen Nerman påstått.

Som exempel på detta slags tänkande må anföras några rader av Fasts efterföljare Holger Bengtsson, en kommentar till historikernas uppfattning att den uråldriga kungalängd som Nerman konstruerat ihop genom att läsa fornsagor icke skulle vara mer än fantasier:

”Men professor Nerman är å sin sida också en erkänd forskare, som dragit fram oerhört intressant material. Detta är värt allt erkännande. Men var skulle svensk fornforskning ha kunnat stå i dag, om professor Nerman haft sitt intresse riktat mot väster i stället för öster? Vad hade man då haft att säga om kungalängden, alltså om den förankrats vid det upsaliensiska Kinnekulle?… Varken docent Erik Lönnroth eller licentiat Per Nyström kunde godkänna professor Nermans teorier, i varje fall inte med nuvarande uppläggning. Den ställningen måste nog varje kritisk granskare inta, men därför ska vi inte utan vidare förkasta professor Nermans uppslag. Arkeologen Nerman är vägledd av filologernas översättning av Upsalir med Uppsala och Sigtunir med Sigtuna. Om man emellertid vidhåller grammatikaliska krav och letar utanför Uppland, kanske professor Nermans storslagna skapelse kan överföras till en bygd, som passar in? Kanske åtminstone delar av hans kungalängd då kan accepteras?”[105]

Dessa längtansfulla formuleringar vittnar förvisso om stark beundran för Nermans tänkande. Nerman var mycket riktigt också den forskare som Bengtsson allra helst ville få att medverka vid sin ”historiedisputation” i Skövde år 1968. (Se avsnitt 5.1.3 nedan.) Det måste ha kommit som en stor besvikelse då denne vägrade ställa upp, och dessutom i tämligen starka ordalag:

”Nej, jag är östgöte. Västgötarna är helt galna. Det torde inte dröja länge förrän de vill förlägga Kristi födelse till Västergötland!”[106]

5.1.2 Carl Otto Fasts relation till andra forskare

 

Och vilka relationer hade västgötaskolans fader till forskarsamhället i stort? Krav på att västgötalärorna skulle bemötas av vetenskapen restes förvisso, som vi skall se i det följande, redan under dennes livstid. Ortnamnsforskaren Gunnar Linde konstaterade dock år 1961 följande om Fasts relationer till vetenskapen:

”Något allmänt erkännande har inte kommit Fast till del. Hans tankar om Västergötland ha bedömts som västgötsk överspändhet, och han förefaller inte ha varit hågad att gå i försvar för sina lärosatser. Han synes tvärtom ha funnit sig i ett nedtystande eller rent av förlöjligande, som nog inte varit enbart klädsamt för motståndarsidan… Om man medger att Fast inte bemötts med den respekt, som en kämpe på vetenskapernas slagfält har rätt att vänta av sina motståndare, bör man nog också ha rätt att ställa frågan, om Fast… verkligen också bemödat sig att göra sina vedersakare rättvisa. Många försök ha gjorts att komma tillrätta med fornålderns dunkla antydningar om svear och götar, men Fast har inte bemödat sig om någon bindande vederläggning av det som tidigare prövats, han slår istället fast sina egna rön. Det som tidigare gällt för riktigt är sålunda inte tillbakavisat, det förtjänar alltjämt att vägas mot Fasts funderingar, och det väger tungt i vågskålen”.[107]

Detta torde i klartext betyda att Carl Otto Fast levde i sin egen värld, sysslade med sina egna frågeställningar och inte gjorde några försök att anknyta sina studier till rådande forskningsläge. Och faktiskt är väl mycket i hans skriverier av sådan art att man frågar sig vad forskarna egentligen skulle svara därpå.

Att Fast aldrig bemöttes av vetenskapen, som västgötaskolans företrädare gärna påstår, är dock felaktigt. Bemötandena var å andra sidan av högst skiftande kvalitet. En påfallande egenskap hos Carl Otto Fast, sådan han framträder i dagstidningarnas debattspalter, var hans förmåga att bli indragen i högljudda gräl och då bli ganska illa åtgången. Detta visade sig från allra första början av hans karriär som forntids­forskare.[108]

Så var det emellertid inte alltid. Stundom behandlades Fast tvärtom med en hel del respekt. Filologen Gösta Langenfelt skrev således 1932 en fördelaktig recension i facktidskriften Englische Studien av Carl Otto Fasts teorier om Beowulf-eposet. Langenfelt tycks ha uppskattat Fasts nytänkande och hans ovanliga forskningsmetod att kombinera traditionella filologiska resonemang med geologiska observationer, ehuru han uttalade sig med reservation:

”How far his conclusions may be secured is difficult to say, but it is apparent that Mr. Fast is lacking in the elements of the philological research methods. On the other hand his notes on the minerals, on the water level and on similar subjects, contain many interesting observations and at the same time stress the necessity of the philologists’ and the scientists’ working hand in hand elucidating the obscure parts of the epics of the Heroic Age.”[109]

År 1932 tycks i själva verket ha varit det år då Fasts namn stod allra högst i kurs bland akademikerna. Rektor Sanfrid Welin recenserade samma år en av Fasts böcker i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift. Han yttrade sig något försiktigt, men ändå ingalunda negativt:

”I många fall synes verkligen förf:s framställning slående, i andra är den mycket konstruerad. I stort sett måste omdömet bli det, att här föreligger en mängd uppslag, som förtjäna att närmare undersökas. Det vore i hög grad önskvärt, att mytforskare och vetenskapsmän på de germanska språkens område ville ägna saken en ingående uppmärksamhet.”[110]

Andra tycks ha varit av samma uppfattning, ty under sommaren samma år meddelades att Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien ämnade pröva värdet i Carl Otto Fasts skriftserie ”Det äldsta Götalands historia”. Man ansåg att det värdefulla i skrifterna låg på det naturvetenskapliga planet, varför en blandad kommission bestående av såväl språkmän som  naturvetenskapsmän planerades.[111]

Det har ovan nämnts (avsnitt 2.3) att Fast brukade tillsända utländska forskare sina svenskspråkiga skrifter, vilka dessa sannolikt inte kunde läsa. Forskarna omnämnde därför stundom hans namn såsom exempel på samtida svensk forskning. Härigenom uppbyggdes i Sverige en förväntan på att någon sorts liknande uppmärksamhet skulle komma honom till del i svenska forskarkretsar. Forntidsintresserade amatörer brukade uttrycka sådana tankar. Signaturen ”E. W-m” skriver således i oktobernumret 1932 av Götiska minnen att Carl Otto Fasts teorier ”ofta gör lekmannen på området en smula förvånad” men förmodar att de kommer att väcka diskussion bland fackmännen, ”allra helst som arbetet bland utländska vetenskapsmän väckt stor uppmärksamhet.”[112]

Detta år 1932, som annars tett sig som ett genombrottsår för Fast, slutade dock med ännu ett stormigt gräl. Denna gång gällde det vem som skulle tillerkännas äran av att ha upptäckt att Valhall låg på Halleberg. Hembygdsforskaren Gustaf Lundén, ordförande i Trollhättans fornminnesförening, uppgav sig i en animerad tidningsartikel ha kommit fram till detta resultat många år före Fast, ehuru han aldrig brytt sig om att publicera upptäckten skriftligen. Den känsloladdade replikväxlingen avslöjar en hel del om Fasts relationer till sin forntidsintresserade omvärld, låt vara att denna sorts upprörda insändare naturligtvis måste uppfattas som starkt partiska.

”Västgötaskolans” lärofader tycks ingalunda ha varit oreserverat uppskattad ens bland västgötska forntidsentusiaster, med vilka han tydligen inte heller hade särskilt täta kontakter.[113] Lundén kallar Fast för ”överspänd lekmannaexpert från Stockholm”.[114] Han hävdar också att ”man från fackmannahåll förefaller vara avogt inställd” mot denne: ”Kanske är det fackmannafördomar, som här varit det avgörande, möjligen ha vi även att söka orsaken i författarens eget aggressiva och intoleranta uppträdande.”[115] Lundén påtalar särskilt att Fast inte tål kritik.[116] Även det faktum att Fast vägrat komma ned från Stockholm för diskussion med västgötarna tadlas. Lundén avslutar: ”Orsaken, varför våra fackmannaforskare så konsekvent taga avstånd från Fast, står mig nu fullt klar”.[117]

År 1932 såg ut som ett genombrottsår, men genombrottet kom aldrig. Därefter är det under ett antal år ganska tyst om Carl Otto Fasts publikationer från vetenskapens sida, åtminstone i tryck. Själv skrev han dock desto flitigare. Nu, i mitten av 30-talet, börjar han bli uppmärksammad av högerextremistisk press. (Jfr. avsnitt 4.1 ovan.) Riksposten, som av socialdemokratiska ungdomsförbundet kallades för ”national­socialistisk blocktidning”,[118] tryckte sommaren 1935 en omfattande utredning rörande frågan om var Äldre Eddan diktats. Tidningen förklarar sig ha publicerat den mycket långa artikelserien i hoppet om att sprida nytt ljus över ”ett av de viktigaste problem, som den svenska arkeologin arbetar med, nämligen frågan om göternas urhem”. Tidningen uppger sig ha svårt att förstå varför vetenskapsmännen ”hava tills dato hårdnackat vägrat att ens taga ställning till herr Fasts lika snillrika som sensationella problemlösning”. Kungliga Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademins tre år tidigare bildade kommission  har ännu inte yttrat sig om Fasts skrifter, konstaterar man besviket.[119]

Andra amatörer var också besvikna och klagade stundom över detta. Harald Fröderström, läkare med lekmannaintresse för forntiden, skrev några artiklar i ämnet hösten 1936, efter att ha guidats runt på Halle- och Hunneberg med Carl Otto Fast som ciceron. Han manade de svenska forskarna till att debattera med Fast:

”Min lekmannauppfattning på detta område saknar ju varje betydelse. Men det egendomliga, nästan obegripliga, är att denna uppsatsserie [Fasts ‘Det äldsta Götalands historia’] hittills icke ens blivit föremål för kritik! Ingenjör Fast själv hyser den uppfattningen att förklaringen härtill måste vara att ‘fackmännen vänta på varandra’: språkforskaren saknar nödig kännedom om bergsskildringar, och geologerna behärska icke hävdatolkningen! Man måste dock fråga sig, om vårt land icke hyser en enda vetenskapsman med kritisk insikt på båda dessa områden och förmåga att bekräfta eller vederlägga de slutsatser resp. teorier som Fast framlagt. Äro de av Fast framförda tolkningarna så ovederhäftiga och naiva att en vetenskapsman icke vill närmare befatta sig med dem, eller har Fast rätt uti att ‘fackmännen vänta på varandra’? I förra fallet lär väl hela uppsatsserien vara färdig att begravas i tysthet, men i senare fallet synes mig tiden vara inne att framlägga dess innehåll för ett bredare forum, förmodligen genom översättning till tyska språket.”[120]

Påföljande år utkom Fasts nya bok ”Götaland, den forngermanska diktningens landskap”, vari västgötaskolans lärofader fortsatte sina försök att bevisa att Äldre Eddan diktats i Götaland. Författaren uppger här besviket att ”flera av vårt lands mera kända kulturpersonligheter upprepade gånger i Svenska Dagbladet, Göteborgs Handelstidning och flera fornminnesföreningars tidskrifter m.fl. uppmanat kritiken att säga sitt ord”, men att dessa maningar förklingat ohörda. Han beklagar sig även över att filologen Jón Helgason upplyst honom om att ”verkliga bidrag i eddaforskningen näppeligen kunna lämnas av andra än språkmän”.[121] Intresset för tvärvetenskapligt tänkande som märktes 1932 tycks alltså ha svalnat. Boken recenserades i januari påföljande år av Nils Forssell i Dagens Nyheter. Författaren ställer sig skeptisk till Carl Otto Fasts idéer, men beklagar att vetenskapen inte bemött dessa.[122] Alltjämt kunde Fast omnämnas med respekt. Gustaf Ewald kallar honom i Nya Wermlands-Tidningen samma sommar för en ”nutida forskare”, och verkar bedöma honom som en bland samtidens vetenskapsmän.[123]

Ännu hade Fast dock inte lanserat teorier som på något mycket tydligt sätt skilde honom från akademiernas lärde män. För vår tids människor kan det måhända tyckas chockerande att höra talas om att Valhall skulle ligga på Halleberg och dylikt, men det tidiga 1900-talets tidsanda var en annan. Även forskare av mera traditionellt slag sysslade med sådana spekulationer.[124] Fasts idéer torde ha legat någorlunda inom ramen för vad som var gångbart i lärda kretsar – ända tills dess att han utvecklade teorierna om att Svealands historia utspelat sig i Götaland, med allt vad detta medförde beträffande omlokalisering av Uppsala hednatempel etc.

Impulsen som ledde fram till denna nya linje – som så att säga gjorde västgötaskolan till västgötaskola – var en helt inomakademisk teori som övertolkades och vantolkades av Fast. År 1938 hade filologen Hugo Jungner (som nämnts i avsnitt 3.2.1 ovan) publicerat en artikel i facktidskriften Fornvännen vari han påpekade att runtexten på den föregående år upptäckta västgötska Sparlösastenen innehöll namnen Erik och Alrik.[125] Så hette två hednatima Uppsalakonungar i fornnordisk dikt. Detta utlöste en mängd spekulationer. Vissa forskare drog slutsatsen att Sparlösastenen var någon sorts monument över segern då mälarbygden erövrade Västergötland. Fast och hans lärjungar kom tvärtom att tolka stenen som belägg för att Uppsalakonungarna och det äldsta sveariket hade sin hemort i just Västergötland.

Fasts nya tankar resulterade vintern 1938 i ännu ett praktgräl. Liksom vid flera andra tillfällen framförde han anklagelser om att en tanke som ursprungligen var hans hade stulits av en annan forskare. Hugo Jungner tillbakavisade temperamentsfullt alla beskyllningar om att han skulle ha plagierat Carl Otto Fasts idéer om ynglingaättens västgötska ursprung. Han klargjorde även att hans forskning alls inte syftat till att lokalisera denna kungaätts geografiska hemvist utan helt enkelt till att tyda den dunkla runinskriften och ”ge en så pålitlig läsning, som f.n. varit möjligt”.[126] Därefter var debatten mellan Fast och Jungner raskt avslutad.

Tystnaden tycks ha gjort allmänheten besviken. Någon dryg vecka senare, i januari 1939, kommer en insändare från en ”gammal västgöte”, som med stort intresse har föjt Carl Otto Fasts tidningsartiklar. Han efterlyser fortsatt debatt mellan Fast och Jungner.[127] Därav blev dock intet. I maj samma år kom en mera ambitiös appell från redaktionerna för Skaraborgs Läns Tidning och Skara Tidning. Under rubriken ”Har Fast rätt?” konstateras att teorin om att svearnas fornhistoria utspelats i Götaland har ”på många håll väckt berättigad uppmärksamhet”. Kritik från svenska vetenskapsmän uppges dock ha uteblivit. Tidningarna ville nu få Fasts teorier vederbörligen prövade. Forskare som Elias Wessén, Sune Lindqvist, Birger Nerman och Hugo Jungner uppmanades ställa upp till diskussion i ämnet. Någon sådan tycks dock inte ha kommit till stånd, annat än möjligen i privat brevväxling.[128]

Fast var ett minst lika välbekant namn i Värmland som i Västergötland. Där publicerades under sommaren 1939 en del utredningar om hans nya idéer. Karlstads-Tidningens skribent Carl Hasselgren redogjorde i en lång artikel för Hugo Jungners teorier om Sparlösastenens text. Han tillfogade att arkeologen Birger Nerman ansåg sig kunna datera Uppsalakungarnas regeringstid, och enligt dennes kronologi skulle namnen Erik och Alrik på stenen mycket väl kunna avse kungabröderna i fornnordisk dikt:

”Det ståtliga västgötska runmonumentet synes alltså gömma på mycket fantasieggande hemligheter beträffande vår fornhistoria och det är givet att särskilt västgötarnas lokalpatriotism tilltalats livligt av möjligheten, att måhända en del av Ynglingaättens kungar i själva verket levde och regerade i Västergötland – ja, kanske rent av sagans tilldragelser och människor, som lokaliserats till Uppsala, egentligen hörde hemma i de urgamla kulturbygderna söder om Vänern.”[129]

Så följer en fascinerad redogörelse för Carl Otto Fasts teorier. ”En lekman kan givetvis inte bedöma bevisföringens hållbarhet, men man måste medge att förklaringarna ofta äro slående och bestickande.” Även Värmland, påpekas det, stod i livlig förbindelse med den västgötska kulturbygden.[130]

Amatörerna var alltså uppenbart intresserade av idén om Uppsalakonungarnas västgötska ursprung. Från fackmännen hörde man däremot inte mycket. En vecka efter den värmländska artikeln kom en västgötsk uppföljare, vari Skaraborgs Läns Tidning konstaterar:

”Ingenjör Fast har i mångt och mycket gått andra vägar än den gängse forskningen, och hans arbete upptas nog också mycket försiktigt i vetenskapliga fackkretsar, synnerligast som han kommer med ganska djärva slutsatser, som rätt avsevärt divergera mot den hittills gällande uppfattningen om vår sagohistoria.”[131]

Reaktioner från vetenskapens sida uteblev naturligtvis inte helt. Allmänhetens intresse för de nya lärorna krävde bemötanden. Historikern Sven Tunbergs bok ”Götarnas rike” från 1940, en redogörelse för Götalands ”sanna” äldsta historia, torde vara att uppfatta som en direkt kommentar till Carl Otto Fasts avvikande syn på landsdelens förflutna. Någon egentlig debatt var det dock knappast fråga om. Fast själv nämns således aldrig vid namn då hans teorier angrips i boken.[132] Eljest tycks forskarna länge ha tigit om Fast.[133]

År 1944 utgav Carl Otto Fast sin bok ”Svenska rikets ursprung”, västgötaskolans klassiska bibel, vari författaren besviket klagar över att forskarna inte bemöter hans tankar om svearikets vagga, framförda i Skaraborgs Läns Tidning, Värmlands Folkblad med flera ortstidningar.[134] Något större ramaskri inom den lärda världen orsakades inte därav. Några sakkunniga recenserade dock verket.

I mars 1945 publicerade populärhistorikern Leif Beckman en recension i Aftonbladet. Beckman tror ingalunda på västgötalärorna och är ganska måttligt upprörd vad gäller Fasts klagomål över att vetenskapen dragit sig för att bemöta hans teorier:

”Det skall nu författaren vara glad över och inte utmana ödet, ty hade han råkat in i en polemik med sagda fornminnesvårdande kretsar hade det antagligen aldrig blivit någon bok eller också hade han fått sluta sin borgerliga gärning för att helt ägna sig åt svearnas bekämpande. Dessutom är det inte sagt att fornminnesvårdarna i gemen håller sig med de tidningar, där uppsatserna publicerats.”[135]

I Värmlands Folkblad trycktes dock i oktober samma år en betydligt mer aktningsfull anmälan författad av Rudolf Bergström, filosofie doktor i Uppsala, dock inte specialist på ämnet svenska rikets ursprung. Fast kallas här ”forskare” och behandlas med respekt. Det noteras gillande att Fast polemiserar mot historikern Claussen Lukmans då aktuella teorier om att de äldsta nordiska kungarna skulle gå att identifiera med asiatiska härskargestalter:

”Ehuru nämnda arbete [Claussen Lukmans] i flera avseenden måste tillmätas betydande förtjänster, synes åtminstone för icke-specialisten Fasts hypotes både rimligare och mindre anspråksfull. Den synes också lämna en osökt förklaring till åtskilliga källuppgifter, som eljest te sig dunkla och motsägande. Självfallet kunna fackmännen ha sitt att invända mot författarens uppfattning. På hans stora förtrogenhet med källskrifterna och litteraturen i frågan och hans brinnande intresse för de hithörande problemen kan man dock icke taga miste. Fasts arbete är ett av vittnesbörden om det stigande lekmannaintresset för historisk forskning, vilket fackmännen ha all anledning att tacksamt notera. Icke minst av denna anledning men även av sakliga skäl förtjänar hans arbete att uppmärksammas. Carl Otto Fasts uppslag borde föranleda en förnyad och förutsättningslös omprövning av det centrala problemet om våra förfäders urhem.”[136]

Den helhetsbild som framträder i debatterna kring Carl Otto Fast är att vetenskapsmännen på högsta nivå, specialisterna, inte förefaller ha intresserat sig för hans nya ”götiska” historiemodell. Däremot mötte han vissa sympatier från forskare som inte var specialiserade på ämnet. Hos allmänheten fanns en hel del intresse för honom.

Så tycks vetenskapsmännen åter ha varit tysta tysta om Fast under några år. Våren 1948 blev det desto livligare. Då var Fast involverad i sitt sista stora gräl.

Arkeologen Eric Oxenstierna disputerade i Uppsala på en doktorsavhandling vars ledande tanke var att att goternas urhem är Västergötland. Opponenterna kritiserade avhandlingen emedan bevisen för dess tes var alltför vaga och för att materialet överhuvud behandlats ytligt. Verkligt animerad blev dock debatten när Carl Otto Fast trädde fram som extraopponent och antydde att Oxenstierna stulit hans forskningsresultat. Fast hade nämligen i slutet av 1939 återigen sänt en av sina böcker till en tysk forskare, professor Reinerth i Berlin, som sedan bett Oxenstierna läsa den åt honom för att uttala sig om dess värde. Denne hade läst boken men avfärdade den som värdelös ur arkeologisk synpunkt. Fast, som i sagda skrift likaså kommit fram att goterna härstammade från Västergötland, menade nu att Oxenstierna plagierat hans idé. Denna uppfattning delades inte av de sakkunniga, som snabbt avbröt diskussionen.[137]

Att Oxenstierna inledningsvis vägrat besvara den obehagliga frågan om huruvida han läst boken och det faktum att Fast fråntogs ordet utlöste en medial diskussion om åsiktsförtryck vid Uppsala universitet:

”Den [Fasts fråga] viftades istället bort med svepskäl om att tiden var otillräcklig för en vidare diskussion, och efter ingripande från dekanus och övriga auktoriteter kunde intermezzot biläggas. På de närvarande verkade det hela tämligen pinsamt. En doktorsdisputation är dock en offentlig tillställning, där vem som helst får yttra sig i det givna ämnet. Nu fick man en känsla av att nertystandet av Fast närmast var en åtgärd som skedde av prestigeskäl.”[138]

Carl Otto Fast gjorde anmälan hos universitetskanslern med anledning av att han blivit nedtystad.[139] Ortstidningarna, som fann händelsen mycket upprörande, gav Fast desto större utrymme att lägga fram sin syn på saken.[140] Stockholmspressen var mindre förargad, men uppmärksammade också saken. Fasts protester föranledde ingen annan direkt åtgärd än ett påpekande att extraopponenter skall erhålla skälig tid.[141] Universitetets agerande väckte dock till liv starka sympatier för västgötaskolans lärofader. Värmlands Folkblad beskrev Fast som en kunnig forskare:

”Det tillkommer inte universitetsmyndigheterna att tysta en sådan man, blott därför att han rubbat vissa professorers cirklar. Våra läsare torde ännu ha i minnet, vilka hinder som ställdes i vägen för ingenjör Fast, då han sökte få tillstånd att undersöka stockar från ‘Urdals brunn’. Han fick slutligen det tillståndet, men ännu väntar man på resultatet av de undersökningar som uppdragits åt annan person. Som lekmän tar vi givevis inte ståndpunkt till olika meningar om vår äldsta historia, men vi måste beteckna vissa universitetsmäns ställning till ingenjör Fasts prisvärda bemödanden såsom uppseendeväckande.”[142]

Dateringen av ”Urdals offerbrunn” i Gamla Uppsala (se ovan avsnitt 3.2.1) orsakade ny uppmärksamhet kring Fast. I mars 1950 hade Aftonbladet en stort uppslagen intervju vari Fast berättade om dateringen och allt motstånd som mött honom. Han menade nu att viktiga delar av hans teori bekräftats vetenskapligt.[143] Detta tvingade arkeologen Sune Lindqvist att gå i svaromål och påpeka att dendrokronologin inte alltid är tillförlitlig, vilket bestreds av dendrokronologen Ebba Hult de Geer, som vidhöll att hennes datering var riktig.[144]

Riksantikvarie Martin Olsson, som ursprungligen framkastat teorin att Urdals brunn skulle vara en offerkälla, var däremot nu kortfattad om detta: ”Jag vill inte diskutera saken – det lönar sig inte att resonera med ingenjör Fast.” Denne invände att Olsson överhuvudtaget aldrig gjort något försök att diskutera. Fast berättade också att när han tillsänt riksantikvarien sin bok och frågat om det fanns något korn av värde i den, lät denne blott en underlydande svara att boken ”föranleder ingen åtgärd”.[145] En och annan i Västergötland torde ha tagit illa vid sig av att läsa sådant. Ett par dagar senare uttrycker Skara Tidning således besvikelse över vetenskapens ovilja att gå i debatt med Carl Otto Fast.[146]

Några månader senare skriver rektor Sanfrid Welin i samma tidning en recension av Carl Otto Fasts nyutkomna (sista) bok ”Vänerbygdens sägner i Nordens fornhistoria”. Welin konstaterar, utan att själv göra något egentligt ställningstagande, att Fast trots ”utomordentlig energi” inte har lyckats vinna erkännande bland fackhistoriker.[147]

Gilbert Svenson skriver också en anmälan av boken i Värmlands Folkblad i slutet av 1950. Hans analys äger sin giltighet än idag, och dess slutsatser skulle mycket väl kunna appliceras på något verk av Fasts nutida anhängare inom västgötaskolan. Författaren anser sålunda att Fast må ha raserat många fördomar, men likväl själv sitter fast i en sådan. Han tycks föreställa sig att en fast statsbildning med någon motsvarighet till den moderna huvudstaden existerade under de tidiga århundradena efter Kristi födelse. Modern forskning anser inte att något sådant fanns ens under Gustav Vasas tid.[148]

Efter år 1952 tycks Fast inte längre ha publicerat någonting.[149] Han var då 68 år gammal. Han dog visserligen först 1969 vid 85 års ålder, men de sista åren förefaller han inte ha varit engagerad i någon debatt. Möjligen berodde detta på sviktande hälsa. Han avled i Parkinsons sjukdom.[150]

Svallvågorna efter hans författarskap lade sig dock ingalunda genom att han slutade skriva. Snarare tilltog de år 1953 när landsantikvarie Nils Sundquist utgav första bandet av Uppsala stads historia, vari han anslutit sig till Fasts uppfattning att ”Urdals offerbrunn” i Gamla Uppsala skulle vara en rudbeckiansk förfalskning syftande till att lura i folk att Uppsala hednatempel låg på denna plats.[151] Morgon-Tidningens skribent Folke Österdahl gjorde en jämförelse mellan Carl Otto Fasts teorier och Nils Sundquists, vari de båda framställs som forskare på samma nivå.[152]

En detalj i Fasts teoribildning fick alltså här ett uppmärksammat vetenskapligt stöd. Själva hans grundtankar hade dock hittills inte lyckats väcka någon diskussion bland de verkliga specialisterna på det ämne som han behandlade. Däremot hade han hela tiden haft ett visst stöd från forskarutbildade icke-specialister. Somliga av dessa tog illa vid sig av att han aldrig fick någon debatt med fackfolket och försökte väcka intresse för en sådan.[153]

Första gången Fasts teori om sveakungarnas ursprung i Västergötland bemöttes i sin helhet av någon historiker på verkligt hög nivå var såsom ovan nämnts (avsnitt 3.2.3) år 1966 i Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning. Ove Moberg påpekade då att de tidigaste sveakungarna förknippas med Birka, vilket inte ligger i Västergötland. Detta hade Fast inte tänkt på, och hans anhängare har än idag inte kommit på någon bra invändning mot argumentet.[154] I den akademiska historieundervisningen torde för övrigt hans teori vid denna tid ha uppfattats som rena stolligheter, i den mån man alls kände till den.[155] Ingen anade då att den skulle få en sådan genomslagskraft långt efter det att upphovsmannens egen skrivargärning upphört.

5.1.3 Fasts efterföljares relation till forskarna

 

Carl Otto Fast var västgötaskolans store tänkare. Nästan alla skolans teorier återfinns redan i dennes skrifter. Efter hans tid har föga nytt tillkommit, egentligen ingenting utom nya argument för att bekräfta de gamla lärorna. (Exempelvis ockultism och fantasier om Atlantis, se avsnitt 4.2-3 ovan.) Fasts yrkeskollega och efterträdare, baningenjören Holger Bengtsson, traderade tämligen osjälvständigt vidare lärofaderns idéer. Bengtssons betydelse ligger främst däri att han lyckades marknadsföra idéerna till en större allmänhet. En viktig förutsättning för detta var hans goda relationer till landsantikvarien.

Landsantikvarie Sven-Axel Hallbäck i Skara hörde till de få professionella forntidsforskare som var verkligt angelägna om att västgötalärorna skulle få konfronteras med vetenskapen. Han tyckte att det var svagt av forskarna att inte vilja ta debatt.[156] Han hade arbetat tillsammans med Fasts gamle motståndare Birger Nerman och förgäves försökt få denne att komma ned till Västergötland och göra upp med Fasts lärjungar. Hallbäck tycks själv ha varit fascinerad av tanken att Valhall kunde ha någon förebild i verklighetens geografi. Han stod bakom en planerad debatt, en rundabordskonferens vid Vänersborgs museum år 1956, rörande Valhalls läge. Carl Otto Fast inbjöds att medverka. Debatten stoppades dock av ”tekniska skäl”, i praktiken troligen därför att riksantikvarieämbetet upplevde saken som besvärande.[157]

Hallbäck anordnade också den så kallade historiedisputationen i Skövde år 1968, ett jippo på läns­utställningen R68. Detta var första gången Carl Otto Fasts läror, nu framförda av efterföljaren Holger Bengtsson, presenterades inför en stor publik. Västgötalärorna bemöttes av ortnamnsforskaren Gunnar Linde, historikern Per Hultquist och arkeologen Harald Wideen. Rent vetenskapligt torde diskussionen inte ha givit någonting som helst. Det som fick bestående betydelse var just att läran blev spridd. Samtliga nutida ledargestalter inom västgötaskolan värvades genom att Bengtsson blev känd vid denna tillställning.[158]

Traditionen att hålla offentliga debatter mellan västgötaskolan och fackmännen började nu etableras i Skaraborgs län. I slutet av samma år fick språkforskaren Gunnar Linde åter ställa upp på en sådan, där han bemötte den nye västgötakoryfén Mac Keys idéer om att det skaraborgska Sätuna skulle kunna motsvara Sigtuna i forntidshistorien.[159] (Jfr. avsnitt 3.2.2 ovan.) Tre år senare var det dags för en liknande debatt med Holger Bengtsson och Mac Key rörande svearnas urhem, åter anordnad av landsantikvarie Hallbäck.[160]

Gunnar Linde förefaller ha varit angelägen om att västgötaskolan skulle få diskutera. År 1972 ledde han rentav hembygdsföreningen på en vårutflykt till bland annat Sätuna, där han lät Mac Key utveckla sina teorier.[161] (Hans vidsynthet tycks faktiskt ha givit vissa människor ett intryck av att han skulle vara anhängare av teorin om att Skaraborg är svearikets födelseregion, ty i en intervju sommaren 1974 förklarar han efter förfrågan att han icke stödjer denna tanke; han är förvånad över att den ogärna bemöts av historieexperter, men förmodar att dessa inte finner den värd att diskutera.)[162]

Förträffliga relationer tycks likväl ha rått mellan Linde, som var ordförande i Skövdeortens hembygds- och fornminnesförening, och Key som var vice ordförande och sedermera hedersledamot.[163] Likaså förefaller många arkeologer ha intresserat sig för Mac Keys amatörforskning rörande tidig järnhantering i Västergötland. Riksantikvarieämbetets antikvariskt-topografiska arkiv innehåller talrika skrivelser som visar hur mycket man bemödade sig om att tillvarata denne självtänkares entusiasm och uppslags­rikedom.[164]

Mot bakgrund av det sagda kan man häpna då man tar del av all den bitterhet mot sakkunskapen som finns dokumenterad i Mac Keys ”Myten om Ubsola” från 1977. Genom denna bok blev författarens teorier kända och lästa som aldrig förr. (Den torde för många framstå som själva symbolen för begreppet västgötaskolan.) Man finner där åtskilliga demagogiska angrepp på det förmenta amatörföraktet inom akademiska forskarkretsar.[165]

Dock visar det sig vara främst ett speciellt fall av dylikt förakt som intresserar författaren. Boken innehåller långa utdrag ur ett brev som Gunnar Ekelund på riksantikvarieämbetet lär ha skrivit till Key den 15 mars 1971 (såsom kommentar till att denne insänt ett exemplar av sin lilla skrift ”En annorlunda historia”, ett arbete som är fullt av av kufiska spekulationer kring ortnamn och historiska källor men däremot saknar redogörelser för Keys värdefulla forskning kring järnhantering). Brevet, ”en fyra maskinskrivna sidor lång epistel”, är mycket fränt i tonen och torde ha fått forntidsintresserade vanliga människor att känna långt större sympati för Keys teorier än de annars skulle gjort. Bland annat antyds däri att Key borde vara placerad ”på ett visst ställe i närheten av Vänersborg”, förmodligen Restads mentalsjukhus.[166] Snart nog dök recensioner av boken upp i pressen,  vilka mindre handlade om dess innehåll än om Keys demagogiska anklagelser mot arkeologernas påstått föraktfulla attityd mot lekmännen.[167]

Sådana utspel har alltsedan dess varit stående inslag i debatten om svearikets vagga. Saken har gärna framställts som en kamp mellan ”folket” och ”proffsen”, vilket haft en förmåga att bland de breda folklagren mobilisera känslomässigt färgade sympatier för västgötaskolan samtidigt som sakfrågorna skjutits i bakgrunden. Dag Stålsjös TV-presentationer spelade gärna på dessa strängar. Att forskarna även kommenterat själva bokens teser och dömt ut dem som ohållbara uppmärksammades mindre.[168] Inte heller fäste sig allmänheten vid det faktum att såväl Ekelund själv som annan arkeologisk sakkunskap faktiskt varit och inspekterat den plats i Ledsjö socken som Key identifierade med Uppsala hednatempel, utan att dock finna något där som skulle motivera utgrävningar.[169]

En som ingalunda ansåg att Keys skrift ”En annorlunda historia” vore något skäl att ifrågasätta författarens mentala hälsa var högstadieläraren Verner Lindblom. Denne författade tvärtom en välvillig recension av verket.[170] Lindblom var vän till Fasts efterträdare Holger Bengtsson. Han kom från och med år 1974, efter Bengtssons död, att vid sidan av Key framstå som västgötaskolans ledargestalt. I likhet med Bengtsson traderade han lärofadern Fasts idéer vidare i tämligen oförändrad form. (Hans fåtaliga egna tillägg om Atlantis och ockultism har redan behandlats i avsnitten 4.2-3.) Han var den förste av västgötaskolans företrädare som hade någon sorts akademisk utbildning i historia. Han läste närmare bestämt ett par terminer vid Göteborgs universitet för att få erforderlig lärarkompetens, och skrev då bland annat en uppsats vari Fasts idéer presenterades. Sakkunskapen vid universitetet tycks inte ha imponerats om än en eller annan kurskamrat blev intresserad.[171]

Det var dock inte i den akademiska världen som Lindblom gjorde succé utan bland folket hemma i Götene med omnejd. Han blev med tiden en otroligt idog artikelförfattare i ortspressen. Han föreläste även hos hembygdsföreningar o.dyl.[172] Hans artikelserier blev enormt populära.[173] Studiecirklar startades kring dem.[174] Lindblom blev även något känd utanför Västergötland genom medverkan i Lennart Hylands frågeprogram i TV.[175] Han vann år 1979 Götene kommuns kulturstipendium.[176] Något som beskrevs som en ”fornvurm” rasade i Skaraborgs län under slutet av 70-talet.[177] Sådan var situationen när TV-producenten Dag Stålsjö fick ögonen på västgöta­skolan.

5.2 Debatten efter 1981

 

Efter år 1981, då västgötaskolans ditintills huvudsakligen lokalt kända idéer plötsligt blev riksbekanta genom Dag Stålsjös TV-serie ”Svearikets vagga”, utbröt en häftig debatt. Människor som aldrig tidigare hört talas om dessa läror drogs in i diskussionen. Icke sällan torde dessa ha uppfattat Fasts gamla teorier som vetenskapligt nytänkande snarare än som en renässans för mellankrigstidens debattklimat.

Stålsjö hade i en tidigare serie kallad ”Strövtåg” gjort bekantskap med västgötaskolans företrädare. Det var dessa kontakter som givit upphov till den nu aktuella serien. Stålsjö anslöt sig mer eller mindre öppet till västgötaskolans historiesyn. Han framförde dock inte denna på något begripligt sätt utan nöjde sig med försåtliga antydningar. Hans program vädjade snarare till känslor än till intellektet. Mac Keys demagogiska uttalanden om ”amatörförakt” blåstes exempelvis upp till hemska visioner av hur en ”ond” vetenskap än idag försvarar stormaktstidens historiefalsarier, vilka endast ”amatörerna” vågar ifrågasätta eftersom dessa inte fått sitt perspektiv förvridet av ”etablissemangets nationalmyter” och ”ärvda konventioner”.

Vad som framför allt torde ha förvånat de sakkunniga som icke var klara över västgötaskolans till tiden avlägsna ursprung var nog att 80-talets forskare anklagades för att försvara tankar vilka inte hade figurerat i vetenskaplig diskussion på årtionden. Måltavlorna för västgötaskolans angrepp var nämligen oftast forskare som sedan länge var avlidna, teorier som bland specialisterna ansågs bortglömda.

5.2.1 Erövringsteorin

 

Det främsta hatobjektet var arkeologiprofessorn Birger Nerman (jfr. avsnitt 5.1.1 ovan) och dennes teorier om att Västergötland besegrats i krig av Svealands befolkning. Nermans bok ”Sveriges rikes uppkomst” från 1941 hade väckt ett stort och seglivat folkligt intresse, inte minst i Västergötland. Felet var bara att den utgick från att Sveriges rike uppkommit genom att Mälardalens folk erövrat detta landskap. Västgötaskolans företrädare håller än idag på med att försöka slå ihjäl denna gamla historieuppfattning, vilken de kallar ”Sveriges officiella historiesyn”.[178]

Debatterna kring denna fråga karakteriserades dock av markant oenighet om huruvida erövringsteorin verkligen var något som företräddes av lärdomsetablissemanget. Många akademiker förnekade helt detta. Västgötaskolans män vidhöll lika ståndaktigt sin uppfattning.

”Varför slå på en död historiesyn?” frågade sig – inte utan bestörtning – arkeologen Åke Hyenstrand, som kallade västgötaskolans idéer för ”hjärnspöken”. De åsikter som framförts i Stålsjös TV-program kan icke tas på allvar av fackfolk, hävdade han i en uppmärksammad debattartikel. Kritiken riktar sig mot ”germanism” och nationalism hos äldre forskare. Allt sådant har dock redan dömts ut och övergivits av nutida vetenskap. Det gensvar som TV-programmen väckt tyder på att modern vetenskap däremot misslyckats med att föra ut sitt budskap till den historieintresserade allmänheten.[179]

Några dagar senare kom ett genmäle som visade hur rätt Hyenstrand hade beträffande kommunikations­problemet. Västgötaskolans Verner Lindblom, som var lika chockerad, ansåg det vara sensationellt att professor Nermans teorier frångåtts av en modern arkeolog.[180] Historikern Birgit Sawyer menade dock likaså att västgötaskolans idé om Götalands erövring av Svealand torde vara lika felaktig som idén om Svealands erövring av Götaland.[181]

Skövde Nyheter, en av de publikationer som mest aktivt dokumenterade debatten om vaggan vid denna tid, hade samma uppfattning. Tidningens skribent ”Boz” konstaterade att Stålsjö angripit en ”mossbelupen” syn på hur svenska riket bildades. Samtidigt konstaterades dock att Birger Nermans fyrtio år gamla uppfattning att svearna från Uppland erövrat de övriga landskapen ”har visat en förvånande seghet både i det allmänna medvetandet och även i många lärda kretsar”. Denna gamla version av svearnas fornhistoria hade Stålsjö nu omlokaliserat till Västergötland, med betänkligt resultat: ”Eftersom bilden uppenbarligen är fel, blir den alltså inte rätt om man för över den till Västergötland.”[182]

Bland allmänheten tycks man verkligen ha ansett att den under 80-talet aktuella vetenskapen företrädde åsikten att götarna erövrats av svearna. Detta torde ha fått många människor från götalandskapen att mer sympatisera med västgötaforskarna än med lärdomsetablissemanget. Patrik Nilsson, en student i Lund som lade ned avsevärd möda på att i en vidlyftig c-uppsats ge västgötaskolans historiesyn en vetenskaplig utformning, var exempelvis övertygad om att akademisk forskning alltid har hävdat att götarna erövrats av svearna. Han menade vidare att de götiska invånarna i hans hemlandskap Småland nu, tack vare västgötaskolan, äntligen slapp ”nesan att ha blivit underkuvade av en hop upplänningar”. Nilssons uppsats var en av många likartade alster som tillkom vid universitetskurser i historia och arkeologi under dessa år.[183]

Lantmätaren Gunnar Dahl reagerade likaså genast sedan religionshistorikern Bo Göran Carlsson i en debattartikel år 1987 skrivit att ”ingen seriös forskare hävdar idag som ett historiskt faktum att ett Svearike i Uppland i ett krig underkuvat götarna i Västergötland, vilket man i västgötaskolan torgför och polemiserar mot alldeles i onödan”. Argumentet accepterades inte. ”Detta om ett erövringskrig är ju Uppsalaskolans huvudargument”, hävdade Dahl som en självklarhet. Birger Nermans uppfattning i denna fråga företräddes enligt Dahls mening under 80-talet av historieprofessorn Sten Carlsson.[184] Bo Göran Carlsson svarade lika kategoriskt:

”Jag har själv aldrig i debatt eller skrift hört eller sett någon modern forskare hävda som ett historiskt faktum att upplänningarna underkuvat västgötarna i krig. Jag upprepar detta! Och jag undanber mig att bli kopplad till sådant nonsens!… Herr Dahl menar att professor Sten Carlsson i Uppsala faktiskt omfattar denna teori. Om detta är sant, vittnar det förvisso om en alltför tolerant källkritik hos professor Carlsson – som jag emellertid inte känner och inte själv har hört framföra teorin ifråga.”[185]

Här finner vi alltså två totalt oförenliga uppfattningar om vilken som var den av forskarsamhället accepterade synen. Hur förhöll det sig då egentligen: var erövringsteorin så stendöd som akademikerna hävdade? Professor Sten Carlsson för sin del förklarade senare själv att han inte trodde på att Västergötland erövrats.[186] Mig veterligen fanns heller ingen annan specialist på ämnet som trädde fram i debatten och uppgav sig räkna med något sådant. (Däremot hörde man alltjämt västgötaskolans företrädare påstå att Svealand erövrats från Västergötland.)[187]

Det bör genast sägas att västgötaforskarnas uppfattning knappast var korrekt. Någon officiell historiesyn som utgick från Nermans erövringsteori fanns inte vid denna tid. Begreppet officiell historiesyn är för det första något som förknippas med diktaturstater. Och även bortsett från detta var erövringsteorin ingenting som i varje fall specialister på Sveriges äldsta historia tog särskilt allvarligt på. Detsamma gäller Birger Nermans historiesyn i största allmänhet. Religionshistorikern Åke Ohlmarks, som måhända kan betraktas som den ende vetenskapligt utbildade forskare som under 80-talet företrädde den sorts forskning som Nerman stod för, hade stundom hävdat såsom historiskt faktum att svenska riket bildades genom att svearna underkuvade götarna i krig.[188] I övrigt torde dock dessa idéer ha varit mycket bortglömda då Sverige drabbades av Stålsjös budskap.

Det vore å andra sidan fel att helt utan förbehåll hävda att västgötaskolan hade en oriktig uppfattning om hur de lärde såg på erövringsteorin. I den lärobok som då användes på grundkursen i historia finns onekligen följande formulering:

”Svearnas intresse har under perioden 800-1000 väsentligen varit riktat österut. Först sedan förhållandena i Ryssland och i Bagdadkalifatet vid sistnämnda tidpunkt gjort en fortsatt östlig orientering meningslös, har expansionen åt väster fått aktualitet och götarnas rike definitivt underkuvats.”[189]

Detta skrev medeltidshistorikern Jerker Rosén, författare till första volymen av verket ”Svensk historia”. (Andra volymen skrevs av nyssnämnde Sten Carlsson, som förmodligen genom själva med­författarskapet kom att bli utnämnd till erövringsteorins försvarare.) Ordet ”underkuvats” ger onekligen ett intryck av att man räknade med just en erövring. Det är alltså förståeligt om många uppfattade erövringsteorin som ”officiell historiesyn” då sådant stod i en universitetslärobok.

Å andra sidan bör man understryka att citatet endast är en löst framkastad fundering av en historiker som själv inte bedrivit forskning kring ämnet. Den syn på problemet om svenska rikets uppkomst som i huvudsak vunnit anslutning – och som även Rosén själv uppger sig följa – är alls inte Birger Nermans utan dennes meningsmotståndare Curt Weibulls. Roséns ovan anförda passus är i själva verket en tillspetsad övertolkning av Weibulls slutsatser, vilka icke innehåller något om Västergötlands erövring:

”Svearnas expansion har, när krigståg och handelsfärder till andra sidan Östersjön icke längre visade sig lönande, vänt sig även till de västliga delarna av det egna fastlandet. De ödemarker, som skilde dem från dessa, ha genombrutits. Götarnas land har politiskt och kulturellt knutits i närmare gemenskap med svearnas. De ha förenats under en gemensam konung.”[190]

Den försiktiga formuleringen ”politiskt och kulturellt knutits i närmare gemenskap” torde duga bra än idag. Vad man kan säga om erövringsteorin är i princip endast att riksenandet givetvis kan ha innefattat krigshandlingar, men att ingen enda historisk källa ger belägg för någon erövring. Dessutom bör det ifrågasättas vad ”erövring” innebar i ett samhälle med ytterligt svag statsmakt. Kunde ett riksenande verkligen ha blivit bestående om det blott grundat sig på en seger i krig och icke på ömsesidighet?

Det må även nämnas att Roséns framställning visserligen hade status av standardverk, men dock inte var det enda som vid denna tid fanns att tillgå i universitetsundervisningen. På historiska institutionen i Uppsala, där jag själv är utbildad, fanns 1977 ett kompendium av Kurt Ågren vilket senare vidareutvecklades till den lärobok som ersatte Roséns. Här finner man klart uttalat att götalandskapen icke gör något intryck av att ha blivit erövrade. Inte heller finner man påståenden om sådant hos Erik Lönnroth, en av de mycket få forskare som under 1970-talet publicerade någon forskning kring ämnet svenska rikets uppkomst.[191]

I stort sett måste man alltså säga att västgötaskolans tal om erövringsteorin som ”officiell historiesyn” bottnade i att man inte följt med i forskningsdebatten. Dock bör det även erkännas att denna inte var alldeles lätt att följa eftersom själva problemet svenska rikets uppkomst var ett ”glömt” forskningsämne som vetenskapen inte sysslade mycket med.

5.2.2 Övrig föråldrad forskning

 

Det var emellertid inte bara polemiken mot Nermans erövringsteorier som tedde sig otidsenlig. Överhuvudtaget är västgötaforskarnas skrifter fulla av kommentarer till föråldrad forskning. Deras ledande man Verner Lindblom skrev 1979 en sammanfattning av västgötaskolans lära, vilken år 1982 trycktes i bokform. Innehållet visar sig vid närmare påsyn i långa stycken vara en mycket trogen, ja nästan ordagrann avskrift av Carl Otto Fasts tankar. Därmed direktöverfördes 30- och 40-talens idéer till 70- och 80-talen. Mystifika teorier vilka sedan decennier varit bortglömda i den vetenskapliga världen fick här plötsligt och oväntat ånyo komma till heders.[192] Detta torde ha gjort åtskilliga akademiker förvirrade och ställda mot väggen då de försökte gå i svaromål. (Beträffande vissa av västgötaskolans idéer finner man för övrigt ännu äldre slående paralleller, nämligen i Pehr Thams tvåhundra år gamla skrifter!)[193]

Arkeologen Björn Ambrosiani påpekade i en intervju 1982 att västgötaskolans teorier kring kungar och rikens bildande representerade en förlegad historieforskning som ingen längre höll på med: ”Idag söker man folkets historia.”[194] Hans kollega Carl-Axel Moberg gjorde en liknande reflektion påföljande år. Professionell arkeologi, påpekade han, sysslar sedan decennier främst med ”folkets” vardagshistoria. Debatten kring västgötaskolan har dock visat att svenska allmänheten är mer intresserad av föråldrade frågeställningar om ”härskare” och ”välden”. Folket ville tydligen inte ha ”folkets” historia![195]

Här har vi kanske också en förklaring till att vetenskapen kunde bli anklagad för att företräda idéer som inte diskuterats på årtionden. Svenska rikets uppkomst var ett ämne som överhuvudtaget inte hade varit föremål för mycken debatt sedan andra världskriget. Fram till 1945 hade diskussionen om riksenandet (vilken stundom övergick till att bli beredskapslitteratur) varit tämligen livaktig. I början av 80-talet var den närmast stendöd.

Faktum är dock att detta förändrades. Vid denna tid blev nämligen även de riktiga forskarna mer inriktade på att utforska de högsta klassernas tillvaro och maktstrukturerna. Detta behöver naturligtvis inte nödvändigtvis tolkas som att kvasivetenskap eller massmedia påverkat vetenskapen.[196] Men det är onekligen ett intressant tidstecken.

6. Vad har debatten fått för bestående effekt?

 

Genom ett skickligt propagandistiskt användande av TV-mediet uppnåddes alltså resultatet att gammal kvasivetenskap från 30-talet fick nytt liv och i allmänhetens ögon närmast blev uppfattad som 80-talets vetenskapliga nytänkande. Många lärda har lagt ned stor möda på att försöka bemöta dessa läror och ge folket en sansad bild av historien. För vissa av dem torde tillvaron ha blivit ganska outhärdlig under några år.[197] Vad blev slutresultatet av det ändlösa debatterandet?

6.1 Förändring av västgötaskolan?

 

En tänkbar effekt som skulle kunnat följa på det faktum att relativt täta kontakter under senare år upprättats mellan västgötaskolan och forskarsamhället vore att västgötaskolan sansar sig och anammar vetenskapligt tänkande. I vissa avseenden har väl detta också skett. Ledargestalten Verner Lindblom har gått igenom en skenbar förvandling under 80-talet. Den som känner till hans skriverier sedan gammalt har stundom svårt att känna igen honom. Förr framstod han, i likhet med sin kollega Mac Key, såsom en otyglad fritänkare som endera sysslade med att upprepa Carl Otto Fasts läror eller berika dessa med ännu värre fantasier. De uppenbart osakliga spekulationer för vilka han gjorde sig känd före 1981 (se avsnitten 4.2-3 ovan) har dock nuförtiden sorgfälligt rensats undan från hans diskurs.

Hans historieuppfattning är alltjämt Fasts, men detta märks mycket mindre tydligt än för några år sedan. Han har valt att lägga tonvikten på de delar av Fasts tänkande som inte berör fjärran sagotid utan betydligt senare tidsperioder. Inriktningen har dragit sig mot perioden mellan sent 1000-tal och tidigt 1200-tal. Krönikören Adam av Bremen och Äldre västgötalagen är numera favoritkällorna.

Det faktum att vetenskapen – på grund av TV:s inflytande över opinionen – kommit att känna sig tvungen att ställa upp i debatt mot västgötaskolan har alltså haft en viss välgörande, om än ytlig påverkan. Åtminstone skolans ledande man är sedan dess ytterst angelägen att framstå som seriös och vetenskaplig. (Och mången som inte känner närmare till hans författarskap torde nog också uppfatta honom så.) Källkritik må alltjämt lysa med sin frånvaro hos kollegan Mac Key.[198] I Lindbloms debattinlägg talas det däremot nu mycket om sådant.

Idag skall man alltså inte vänta sig några längre utläggningar från hans sida om var Bråvallaslaget stod eller om huruvida konung Beowulf är gravlagd i Skalundahögen. Dock är det oklart huruvida han alltjämt står fast vid sådant som han tidigare hävdat – vilket man skulle kunna misstänka eftersom han aldrig avsvurit sig något och eftersom dylika idéer finns hos såväl hans föregångare som hans nutida kollegor inom västgötaskolan.[199]

Avståndstagande från gamla idéer är överhuvudtaget något som lyst med sin frånvaro. Verner Lindblom har till exempel aldrig givit något besked om huruvida han har frångått sin ockulta inriktning, vilken alltjämt företräds av lärjungarna (se avsnitt 4.3 ovan). När saken tas upp får man bara höra att detta är ”en sak för sig”: ”Sådant bör man inte lasta någon ‘västgötaskola’ för.”[200] Överhuvudtaget ogillar Lindblom att man gräver fram gamla uttalanden som skolans företrädare, däribland han själv, gjort. Antingen förnekar han vad han tidigare sagt eller också, om detta är omöjligt, blir svaret det kortaste möjliga. Exempelvis: ”det var då det!”[201]

Det bör för övrigt sägas att förändringen ligger på det ytliga planet. Nya argument hämtas ständigt in, men dessa används endast för skenbart bekräfta att de gamla lärorna varit riktiga från första början. Det är aldrig fråga om att ompröva de egna teorierna. Istället har Lindblom blivit en mästare på att samla citat från diverse håll vilka – under förutsättning att de läses lösryckta ur sitt sammanhang – ger ett intryck av att modern vetenskap stöder hans tankegångar.[202]

Hos västgötaskolan som helhet kan man dessvärre knappast tala om att någon ens ytlig tillnyktring skett. Snarare är det så att de kom att känna sig mer erkända och accepterade sedan TV börjat propagera för dem, och detta har lett till att sådant som tidigare smusslats med nu lyfts fram med nyfunnen stolthet. Som jag redan nämnt (avsnitten 4.2-3 ovan) upplevde 70-talets allra osakligaste idéer snarast en renässans under senare delen av 80-talet. Ingenting tyder på att 90-talet blivit annorlunda. De mytologiska omtolkningar av Götriks saga vilka tillkom under innevarande decennium skiljer sig exempelvis föga från Fasts gamla sagoforskning på 30-talet, i varje fall inte i fördelaktig riktning.[203] Vad gäller saklighet och akribi är det tvärtom Fast som har ett klart försteg framför sina lärjungar.

6.2 Diskussion om massmedias roll?

 

Under 80-talet hände således det otroliga att idéer vilka vetenskapligt sett saknar värde fick en så oerhörd genomslagskraft att de i allmänhetens ögon närmast trängde undan sakkunskapen i rollen som den ”etablerade” historiesynen. Hur detta egentligen kunde ske är den verkligt intressanta frågan vad gäller svearikets vagga. Detta ämne är måhända vad som borde diskuterats vid alla debatter som hållits. Tyvärr har så inte skett. Medan oerhörd möda lagts ned på att bemöta måttligt intressanta historiska sakfrågor, har däremot västgötaskolans roll som mediamirakel dåligt utretts.

Orsakerna till den massmediala triumfen torde vara att söka i en propagandistisk hänsynslöshet och målmedvetenhet som svenska folket var ovant vid att konfronteras med. Detta skedde ju under en tid då de två statliga kanalerna ännu var utan konkurrens och uppfattades som nära knutna till myndigheter och lärdomssäten. Man var van vid att kunna någorlunda lita på uppgifter från svensk television.

Total likgiltighet inför auktoriteter var ett framträdande karakteristikum då Fasts läror stormade radiohuset. Ursinnet från sakkunskapens sida och anklagelserna om att Dag Stålsjö missbrukade sin makt över TV-mediet fick ingen effekt alls. Anmälan till radionämnden gjorde honom blott till martyr.[204] Strax efter nämndens fällande dom över serien ”Svearikets vagga” år 1983 kunde man läsa följande triumferande rubrik i ortspressen: ”Dag Stålsjö ger sig inte trots fällningen i radionämnden – ny västgötaserie redan om 2 veckor.”[205]

Ett annat kännemärke på processen var den otroliga eftergivenheten från TV-chefernas sida. Det påpekades emellanåt att Dag Stålsjö inte var kunnig i forntidsfrågor. De enda kvalifikationer han själv åberopade var att han hade ett förflutet som reservofficer och innehade majors grad. Som journalist hade han inte specialiserat sig utan sysslat med vitt skilda ämnen; bland annat var han f.d. medarbetare på TV-programmen Kvällsöppet, Tipsextra och Humle och Dumle.[206] Det var alltså knappast fråga om någon andlig gigant. En ansvarsfull ledning hade lätt kunnat tillse att kvaliteten höjdes. Likväl tycks inga effektiva försök till sådant ha gjorts. Förhållandena på TV förblev oförändrade hela 80-talet igenom. Uppfattningen tycks ha varit att sådana program bör göras.[207]

Ett par artiklar från 1987 av professor Lars Lönnroth må i detta sammanhang anföras eftersom de torde återge forskarsamhällets uppdämda vrede över detta sakernas tillstånd. Lönnroth kallar oförblommerat Dag Stålsjö för en typisk charlatan: Stålsjös argument är sällan gångbara bland fackmän, och han inlåter sig ytterst ogärna i direktdiskussion med dessa. Istället inriktar han sig på att vinna den olärda allmänhetens gunst genom smicker. Insmickrande charlataner får ofta framgång på kort sikt därför att deras budskap är behagligt att höra, men på längre sikt kan bara de äkta nytänkarna triumfera.[208] Lönnroth fortsätter:

”Inte desto mindre fortsätter Stålsjös färgrikt populistiska pekoral att väcka genklang hos svenska folket, och detta är naturligtvis ett intressant och tänkvärt förhållande. Varför har de verkliga nytänkarna bland våra professionella forskare inte samma förmåga som Stålsjö att fånga det folkliga intresset? Eller har de aldrig fått chansen att göra sina egna TV-program? Detta borde nog både forskarna och TV-cheferna fundera mera över. Faktiskt är det högst pinsamt att den populärvetenskapliga programverksamheten om vår äldsta historia skall domineras av en man som Stålsjö, men att anmäla honom för radionämnden är nog spilld möda. Bättre då att de riktiga forskarna får en chans att på allvar konkurrera ut Stålsjö i TV-rutan, och att de griper den chansen.”[209]

Och varför hade de då inte gjort detta redan för länge sedan? Ingen forskare stöder Dag Stålsjö, fastslår Lönnroth. Detta innebär dock inte att de är benägna att angripa honom. Snarare drar de sig för sådan kritik, eller rentav smickrar honom för att få en chans att vara med i TV:

”I forskarsamhället uppfattas nämligen Stålsjö… som en allsmäktig TV-potentat med myndighet att störta professorer i fördömelsen och upphöja okända bygdesnillen till rang och värdighet av berömda auktoriteter… Men för luggslitna och bortglömda forskare är det värt mycket att få chansen att komma med på TV-rutan under några korta sekunder.”[210]

Tyvärr är det så, konstaterar Lönnroth, att ”en futtig professor inte är värd två ruttna lingon i det moderna mediesamhället”:

”Att vara TV-producent med goda tittarsiffror innebär däremot att härska som Gud över levande och döda. Har man dessutom frälsarambitioner – och det har Stålsjö – är det inte nådigt att stå honom emot”.[211]

Lönnroth avslutade sitt angrepp med att klargöra att han gärna skulle ställa upp i debatt mot Stålsjö. Ämnet borde dock inte vara ”svearikets vagga”, vilket redan länge blivit diskuterat, utan man skulle hellre inrikta sig på att allsidigt belysa forskningens relation till massmedia. I den debatten rekommenderades att inte bara Stålsjö utan också hans chefer skulle medverka. Samarbetet mellan forskarsamhället och Göteborgs-TV skulle fungera bättre, menade Lönnroth, ifall Stålsjös makt begränsades och han tilldelades uppgifter som bättre passar honom – d.v.s. inte bevakning av forskningen.[212]

Dessvärre kom aldrig någon sådan diskussion till stånd. TV-historikerna Hans Villius och Olle Häger må ha fördömt ”charlataner som Dag Stålsjö”, men TV-cheferna ifrågasatte honom aldrig.[213] En mera traditionell historisk paneldebatt mellan Lönnroth och Stålsjö hölls däremot i februari 1988 på Göteborgs universitet. Denna är värd att minnas främst emedan Lönnroth där hävdade att det vetenskapliga ”etablissemanget” inte längre utgöres av vetenskapsmännen utan av TV och Stålsjö.[214]

Repliken uttalades i skämtsam ton, men personligen är jag benägen att tolka den som både allvarlig och rättvisande. Det kan mycket väl ha varit så vid denna tid att sakkunskapen börjat att böja sig för massmedias makt. Kanske var forskarna så rädda för att bli förlöjligade i TV av Dag Stålsjö att de hellre sade det som han ville att de skulle säga om Sveriges äldsta historia. Detta vore i så fall ytterst kusligt med tanke på att Stålsjö företrädde västgötaskolans idéer, vilka (såsom visats i avsnitt 4.1-2 ovan) kan karakteriseras som herrefolksläror från 1930-talet.[215]

Trots detta känns det otillfredsställande att denna på sitt sätt ytterst fascinerande mediatrend plötsligt skulle få ett slut genom att Stålsjö tragiskt förolyckades. Man skulle hellre velat få veta vilken utvecklingen skulle blivit under andra förhållanden. Därom kan man dock bara spekulera.

Förmodligen hade debatten om vaggan med tiden försvunnit från TV av sig själv. Ämnet blev genom åren tämligen uttjatat. Stålsjös program kallades i en recension från 1990 för ”det mest förutsägbara som sänds i svensk television”. Han återvände ständigt till samma teman, som inte ledde någon vart.[216]

Likväl, bör det sägas, saknades inte forskare som helst ville betona de goda sidorna hos 80-talets massmediala fornvurm. Arkeologen Lena Thålin-Bergman konstaterade i en artikel år 1992 att västgötaskolans Dag Stålsjö fick betydligt större inflytande över svenska folket än mera seriösa populärvetenskapliga TV-presentatörer.[217] Att mista en sådan kraft kunde upplevas som en stor tillbakagång för medeltidsentusiaster. Det är dessvärre inte heller så att TV:s reportage om forntiden blivit så mycket mer allsidiga och diversifierade under 90-talet. De som var missnöjda under föregående decennium har fortsatt att klaga, om än av andra skäl.[218]

Det är slutligen inte otänkbart att debatten om vaggan återkommer på TV-rutan. Västgötaskolans infiltration av massmedia började dock inte med Dag Stålsjö. I mindre skala hade västgötaforskarna redan långt tidigare fått ut sitt budskap i etern.[219] Troligtvis är mindre mediasatsningar även framdeles att vänta.[220] Något som liknar 80-talets förhållanden har man dock svårt att tänka sig idag.

6.3 Historieintresse?

 

Mycket talades, skrevs och gjordes i svallvågorna efter serien ”Svearikets vagga” för att befrämja samarbete mellan amatörer och professionella forskare. Man ville ta tillvara ett nyväckt historieintresse som antogs vara resultat av dessa TV-program. Det fanns också en önskan att försöka rätta till de osakligaste inslagen däri och leda över diskussionen i sundare banor.[221] I detta sammanhang tillkom en del uttalanden som senare vantolkades som stöd för västgötaskolans teorier.[222]

Man har emellanåt framfört åsikten att Dag Stålsjös TV-program orsakat ett ökat intresse, inte blott för svearikets vagga utan för historia i största allmänhet.[223] Är detta riktigt? En effekt av programserien var otvetydigt att 80-talets historiker, vilka mest sysslade med modernare tid, blev uppmärksamma på allmänhetens intresse för forntiden. Detta kan anses vara det mest värdefulla med debatten om vaggan.[224] En viss stimulans av historieintresset tycks alltså ha framgått som resultat av att västgötaskolan gjordes riksbekant.

Å andra sidan bör det framhållas att västgötaskolan decennium efter decennium biter sig fast vid felaktiga gamla idéer rörande exempelvis Birkas och Sigtunas läge. Oavsett vilka vederlägganden som kommer förblir deras teorier oförändrade. Är detta verkligen historieintresse?[225] Efter att ha medverkat i ett otal historiska paneldebatter med skolans företrädare har jag själv aldrig märkt av att vi gått ett enda steg framåt i diskussionen. Det är i princip samma frågor och felaktigheter som återkommer gång på gång: Bodde svearna verkligen i Svealand? Låg Uppsala verkligen i Uppland? Ofta nog är det samma personer som frågar för hundrade gången och låtsas att de aldrig tidigare fått svar. Jag vet inte vad sådant tyder på, men historieintresse är det icke.

Västgötaskolan tycks för alltid ha låst sig vid en handfull ofruktbara idéer om konungar och erövringar. De kan omöjligt fås att intressera sig för sådant som nutida historiker ägnar sig åt, till exempel hur samhället såg ut, dess tekniska utveckling, klasstruktur och dylikt. Historia är för dem ett krig mellan landsdelar – huvudsakligen Västergötland mot Uppland – där kungarnas intresse alltid är detsamma som folkmenighetens och där allt går ut på att det ena landskapet skall erövra och kolonisera det andra. Utöver de sedvanliga frågorna har just inget annat nytt tillkommit än att det gamla smyckas med nya argument. Ockulta tendenser från 70-talet har också förstärkts. Ett annat inslag som dök upp i slutet av 80-talet är en kuslig fanatism, som stundom lett till polisanmälningar och rättegångar.[226]

Kanske är utvecklingen blott den naturliga. Inget äkta och bestående historieintresse torde rimligen kunna grundas på osanna teorier. Och framför allt är det tveksamt om vetenskapen verkligen behöver draghjälp av ett sådant fenomen som västgötaskolan för att stimulera historieintresset.

Ett livaktigt engagemang för historia har förvisso alltid funnits i Västergötland. Redan på den tid då Carl Otto Fast höll på att utforma västgötaskolans lära påpekade exempelvis landsantikvarie Gunnar Ullenius att västgötarna villigare än de flesta andra bidrog med pengar till kulturminnesvården.[227] Samma intresse föreligger ännu idag, med eller utan västgötaskola. Utanför Västergötland – eller egentligen blott delar av Skaraborgs län – är företeelsen svearikets vagga idag ganska bortglömd. I den mån debatten om vaggan där väckt något äkta historieintresse så består detta, annars har fornvurmen avklingat och detta är nog lika gott.

Västgötaskolan har återgått till att bli vad den var från 30-tal till 70-tal, en angelägenhet för huvudsakligen äldre herrar ute på skaraborgsbygden. Säkert kommer läran att leva länge än. Utveckling eller förändring torde den dock inte ha någon förmåga att undergå. Förhoppningsvis skall den heller inte få ökad spridning.

7. Sammanfattning

 

Den så kallade västgötaskolans lära, som under 1980-talet genom TV fick starkt inflytande över svenska allmänhetens syn på vårt lands äldsta historia, är i huvudsak kvasivetenskap från 30-talet. Den gavs sin slutliga utformning av lärofadern Carl Otto Fast år 1939, delvis utgående från mycket äldre idéer, och har sedan dess föga förändrats. Dess grundläggande tanke är att Svealands fornhistoria istället utspelat sig i Götaland, vilket medfört att skolans företrädare även tvingats hävda att platser som Uppsala, Sigtuna och Birka egentligen låg där.

Dessa läror hade redan länge varit kända av vetenskapen då de gjordes riksbekanta genom massmedia, utan att dock övertyga forskarna. Många av västgötaskolans tankar hade utvecklats såsom avarter ur rent vetenskapliga debatter, även exempelvis uppfattningen att Uppsalakonungarna skulle höra hemma i Västergötland. En äldre tidsålders debattklimat lever kvar i västgötaskolans tankegods, vilket är spår av att detta uppstått för mycket länge sedan och därefter överlevt oförändrat. De gamla tankar om ett uråldrigt svearike som företräddes av den fantasifulle arkeologen Birger Nerman – vars skrifter delvis fungerade såsom beredskapslitteratur under andra världskriget – har således hållit sig mycket levande inom västgötaskolan, låt vara att man hatar hans teori om att mälarområdet erövrat Västergötland och istället hävdar att det var tvärtom.

Det viktigaste skälet till att en sådan vrede uppväcktes från sakkunskapens sida då västgötaskolans idéer fördes ut i TV torde ha varit det faktum att dessa gamla teorier från mellankrigstiden inte blott innehöll tankar om Sveriges medeltid utan dessutom åtskilligt annat som tillhörde en svunnen epoks kvasivetenskap. Historieprofessorn Erik Lönnroth, som haft att göra med västgötaskolans lärofader redan på 30-talet, jämförde uttryckligen dennes idéer med nazisternas. Faktum är också att mycket i de gamla skrifter vari sagda skolas teorier dokumenterats slående påminner om nationalsocialismens tankegods. Högerextremistiska kretsar under 30-talet intresserade sig mycket riktigt för västgötaskolans lärofader, och denne förefaller å sin sida ingalunda ha varit oemottaglig för dessas idéer. Den sortens tankar kan beläggas, inte endast i lärofaderns författarskap utan även i kompositioner som skrivits under de senaste decennierna av västgötaskolans nuvarande företrädare. Dessa har även sammanblandat herrefolkslärorna med föreställningar om att västgötarnas urfäder var ett rasmässigt överlägset folk vilket invandrat från Atlantis; också detta var teorier som förekom i mellankrigstidens kvasivetenskap. En annan besläktad ingrediens som tillförts västgötaskolan under senare år är ockultismen.

År 1981 framträdde plötsligen dessa gamla idéer i form av en hypnotisk TV-propaganda skapad av producenten Dag Stålsjö, en man som aldrig tidigare sysslat med forntidsforskning men som nu inför svenska allmänheten snabbt vann en minst lika prominent auktoritetsposition på området som vilken lärdomsgigant som helst. Efter att i årtionden ha varit en marginell undergroundföreteelse i Skaraborgs län framstod västgötaskolan oförmodat som 80-talets nya forskningsparadigm. Det oerhört skickliga och hänsynslösa utnyttjandet av massmedias genomslagskraft ledde till att detta sakernas tillstånd icke blott överlevde fackmännens alla försök att motverka trenden utan till och med befästes och förstärktes under jämnt ett årtionde.

På 1980-talet blev det i själva verket tämligen oklart vem som egentligen stod för den ”etablerade” synen på Sveriges fornhistoria. Ty i praktiken torde Stålsjö genom massmedia ha utövat en makt över allmänhetens åsiktsbildning vilken aldrig någonsin kommit de lärda till del, vars torra utredningar i svårlästa facktidskrifter endast läses av ett fåtal initierade.

Med tanke på att västgötaskolan i sig själv är en så pass måttligt intressant företeelse har man svårt att förstå hur dess företrädare kunde dominera debatten om det svenska riksenandet under ett helt decennium. Detta torde mindre ha berott på själva lärornas sprängkraft än på förmågan att utnyttja dem medialt, samt på målmedvetenheten och hänsynslösheten i detta utnyttjande. Radionämndens fällande dom över Stålsjös programserie 1983 resulterade endast i att han hälsades som martyr av sina trogna. Senare försök att begränsa Stålsjös makt ledde inte heller någon vart. Denne på forskningsområdet helt obildade man föreföll helt omöjlig att rubba från sin maktställning. Möjligen berodde eftergivenheten mot honom på att hans suggestiva och ”folkliga” program fick en intressant biprodukt: bland Sveriges allmänhet mobiliserades ett enormt engagemang för svensk medeltidshistoria, en disciplin som i vetenskapliga kretsar varit på tillbakagång under senare decennier.

Denna nya vurm tog sig högst varierande uttryck. Värdefulla sådana var lokalhistorisk forskning, arkeologiska utgrävningar och kulturminnesvård i gott samarbete med de sakkunniga. Tyvärr tog man dock på sina håll också fasta på Stålsjös sätt att misstänkliggöra vetenskapen, något som troligtvis hängde samman med att många uppfattade honom som en sakkunnig och tillmätte hans privata, lättsinnigt framkastade funderingar oproportionerligt stor betydelse.

Den sortens tankar skymtade i många studentuppsatser producerade vid våra universitet. Vissa uppsatsförfattare tog ställning för västgötaskolan och mot sakkunskapen. Unga forntidsentusiaster lade ibland ned oerhörd möda på att göra vetenskap av helt ohållbara teorier.

Inte heller den lärda världen, tycks det, förblev helt opåverkat av massmedia. Forntids- och medeltidsforskningen under 70-talet hade mest sysslat med ”folkets” historia, med bönder och marxistiska teorier, och för länge sedan frångått de gamla frågeställningar om kungar och erövringar som Stålsjö nu förde ut i etern. Under 80-talet märktes däremot att ett ökat intresse för maktstrukturerna och samhällets överskikt gjorde sig gällande. Enstaka vetenskapsmän gjorde också uttalanden som antydde att de sympatiserade med eller åtminstone intresserade sig för debatten kring västgötaskolan.

Idag är västgötaskolans inflytande begränsat till det egna landskapet, eller delar därav. Någon påverkan på vetenskapen är det inte längre tal om. I övrigt kan man dock svårligen fastställa i vilken utsträckning skolan influerar omvärlden. Rörelsen är ju till sin natur ett undergroundfenomen. Det som kan iakttagas torde blott vara isbergets topp.

Alltjämt hålls minst en gång om året historiska symposier och paneldebatter vilka kan samla drygt hundratalet intresserade åhörare. Studieförbund, hembygdsföreningar och lokaltidningar håller debatten levande. Böcker utges emellanåt av västgötaskolans företrädare. I övrigt torde åtskilligt tankeutbyte mellan anhängarna ske i en omfattande brevväxling.

Dessvärre märks ingen egentlig utveckling av tankeinnehållet i västgötalärorna. Nya argument inhämtas ibland, men dessa används endast för att bekräfta gamla idéer. De nya inslagen har också vanligen gjort västgötaskolans teorier ännu mer osakliga än de tidigare varit. Debatten om svearikets vagga leder inte, som många hoppades under 80-talet, till något nytt och mer givande. Kanske bör man heller inte vänta sig att gammal osund kvasivetenskap skall kunna förädlas till äkta historieintresse.

 

8. Bibliografi

 

Denna bibliografi (jfr. fotnot 1) upptar årsvis de inlägg som gjorts i debatten om svearikets vagga. Först under varje år förtecknas, i alfabetisk ordning efter författarnamn, referenser vilka icke är möjliga att datera till viss dag. Därefter följer, kronologiskt ordnade, sådana referenser där datering till viss dag är möjlig. För läsarens bekvämlighet utsättes en liten cirkel framför namn på västgötaskolans anhängare (t.ex °Mac Key). Framför namn på fackmän – personer på lägst doktorandnivå alternativt kandidatnivå i något relevant ämne – utsättes en asterisk (t.ex *Björn Ambrosiani).

8.1 Bibliografisk översikt över debatten om västgötaskolans teorier

 

 

År 1794

1794:1
Pehr Tham: Bref till Herr Lector Luth. Skara Stifts-Tidningar för 1794. (Författaren omtolkar Snorre Sturlassons Ynglingasaga. Asaguden Oden uppges ha invandrat till Sverige och då först ha kommit till en konung Gylfe vars hemtrakt “Svitjod“ enligt Tham skulle ligga i Västergötland, varefter han bosatte sig på en plats kallad “Situn“.)

1794:2
Pehr Tham: Göthiska monumenter samlade och beskrifne af Pehr Tham, Hof-Intendent. Stockholm. (Bl.a. hävdar författaren att sveakungen Bröt-Anund stupade mellan Halle och Hunne berg. Detta kommer sedermera att bli en viktig teori hos västgötaskolans lärofader °Carl Otto Fast. Även andra episoder ur isländska sagor förlägges till samma trakt.)

År 1817

1817:1
Pehr Tham: Anmärkningar uti förbättring af ordaförståndet i vår äldsta nordiska historia. Stockholm. (Enligt det s.k. Häggumsdokumentet, återgivet å sid 15, har den västgötska bondbyn Sätunas namn en gång stavats “Situn“. Pehr Tham drar härav slutsatsen att Sätuna är platsen för den fornnordiska litteraturens “Situn“, vilket annars brukar identifieras med Sigtuna. Denna teori återupplivas i 1970-talets början av °Mac Key och leder slutligen till en utgrävning i Sätuna av  vad som visar sig vara en ladugård från 1890-talet. Jfr. nedan 1972:1 och 1985:1. – Pehr Tham har även teorier om Ättestupan och Valhall.)

År 1887

1887:1
(Viktor Rydberg: Fädernas gudasaga. Stockholm. – Författaren har funderingar kring huruvida sjön “Lagen“, invid vilken de isländska sagorna anger att hednatidens Uppsalatempel skall ha legat, inte bör vara identisk med Vänern snarare än med Mälaren. Västgötaskolans lärofader °Carl Otto Fast kommer så småningom att vidareutveckla denna teori till att hednatemplet låg på Kinnekulle.)

År 1913

1913:1
(*Birger Nerman: Vilka konungar ligga i Uppsala högar? Uppsala. – Författaren menar sig veta att Uppsala högar inrymmer sveakungarna Aun, Egil och Adils. Konung Ottar Vendelkråka uppges vila i Uttershögen i Vendel, där han enligt författaren stupat under en hypotetisk strid mot götarna då dessa för sista gången trotsade sveakonungarnas makt. Detta är skriften som västgötaskolan älskar att hata. Dess slutsatser har heller aldrig accepterats av vetenskapsetablissemanget.)

År 1919

1919:1
(P.A. Kjöllerström: Westergötland såsom landskap. Borås. – Författaren är inne på tanken att benämningen “svear“ i de historiska källorna icke betecknar ett särskilt folk vid Mälaren, utan att den helt enkelt betecknar “svenskar“ och innefattar götarna. Teorin blir givetvis senare intressant för personer som vill förlägga Uppsalatemplet och svearnas övriga fornhistoria till Götaland. Kjöllerström själv förutsätter dock att Uppsala ligger i Uppland.)

År 1920

1920:1
(Theodor Stalheim: Sagogudarnes land, vol I-IV. Göteborg och Uddevalla 1918-33. – Författaren, redaktör i Uddevalla, hävdar att asagudarna en gång bodde i denna stad. Västgötaskolans lärofader °Carl Otto Fast känner till hans skrifter men betraktar honom som lokalpatriot, ty asagudarnas hemland låg enligt °Fast vid Vänern.)

År 1922

1922:1
(*Hugo Jungner: Gudinnan Frigg och Als härad. – En mycket läst och älskad bok bland västgötaskolans företrädare. Förebilden till °Mac Keys klanvandringsteorier?)

År 1929

1929:1
“Svionum“ (=°Carl Otto Fast): Beowulf, germanernas äldsta epos. Stockholm. 36 sid. (Västgötaskolans lärofader debuterar som författare. Han har ännu mycket traditionella åsikter vad gäller svear och götar. Denna bok syftar enligt uppgift på sid 9 till att “utreda händelseförloppet och riktningen vid den nordiska rasens utbredning“ samt “indogermanska frågan“, som uppges vara intimt förbunden därmed. På sid 13 hävdar författaren att Birger jarls rätta dödsort är Hjällbo i Angered. På sidorna 22-23 spekuleras om huruvida eposet om Beowulf nämner hyperboréerna och de ariska gudarna. På sid 27 uppges engelsmännen härstamma från Västergötland. På sid 35 fastslås att “rasen“ är det viktigaste elementet i utformningen av ett lands historia.)

År 1930

1930:1
(*Harald Schiller: En originell herre – Pehr Tham till Dagsnäs, den siste rudbeckianen. Stockholm.)

1930:1b
“Svionum“ (=°Carl Otto Fast): Västgöta-Dal, daner och anglo-sachsare. Stockholm. 20 sid. (Västgötaskolans lärofader fortsätter sitt skriftställeri. På sid 14-15 är han snubblande nära att förflytta svearna till Götaland då han säger att sjön Lagen icke är identisk med Mälaren utan med Vänern. Han tänker dock inte tanken till slut, utan förutsätter på traditionellt vis ett “Götalands införlivande i sveariket“.)

1930:1c
*Birger Nerman: Brev till Nils Niklasson, 29 maj. Göteborgs stadsmuseum, arkeologiska avdelningen, arkiv om Skepplanda socken. (*Nerman berättar att han tillsammans med en “ingenjör Fast“, som torde vara identisk med västgötaskolans lärofader, ämnar resa ned till utgrävningsplatsen Alvhem 15 juni, jfr. F1930:11-18. Han skriver även att han icke ämnar göra utgrävningen detta år. Brevets mottagare är chef för arkeologiska museet i Göteborg.)

1930:2
°Carl Otto Fast: Beowulfsångens Earnanäs och Alfhem. Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning 11 juli, sid 11. (Västgötaskolans lärofader förlägger kung Beowulfs hemtrakter till Göta älvs dalgång. Däremot kommer det att dröja nära ett decennium innan han börjar omlokalisera svearnas fornhistoria till Götaland. – Artikeln kommer att bli ihågkommen länge, inte minst därför att filologen *Gösta Langenfelt skriver en intresserad recension, jfr. 1932:8.)

1930:3
(Annons: Sagogudarnas land av Th. Stalheim. Nationalsocialisten 15 oktober, sid 10; omtryckt 15 november, sid 9. – Amatörforskarens försök att framställa trakten kring Uddevalla presenteras som en “på säkra grunder baserad klarläggning av vår stolta fornhistoria“.)

År 1931

1931:1
°Carl Otto Fast: Det äldsta Götalands historia, geografiskt-fysiska synpunkter. Häfte I. 55 sidor. (Västgötaskolans lärofader inleder här en serie småskrifter vari han bl.a. vill bevisa att Äldre Eddan är diktad i Götaland och att dess landskapsbeskrivningar är inspirerade av Götalands konkreta geografi. På sid 53-54 hävdar han att “nordiska rasen, den vite mannen“ ursprungligen hört hemma i området kring Vänern eftersom denna trakt ligger mitt i det område som sedan forntiden bebotts av denna ras. Han antyder även att de antika grekiska gudarna invandrat från Norden, vilket skall stå att läsa hos Hesiodos.)

1931:2
°Carl Otto Fast: D:o, häfte II. Stockholm. 31 sidor. (På sid 11 lokaliseras Valhall till Halleberg. På sid 19 konstateras att “Sigtun“ hos Snorre icke är Sigtuna i Uppland utan ligger vid Vänern. Liksom Viktor Rydberg, jfr. 1887:1, förmodar °Fast att sjön “Lagen“ är identisk med Vänern och icke med Mälaren, dock utan att tänka tanken fullt ut och förlägga Uppsala till Kinnekulle. På sid 31 antyds att indogermanernas urhem är trakterna omkring Halle och Hunne berg.)

År 1932

1932:1
°Carl Otto Fast: D:o, häfte III. Stockholm. 11 sid.

1932:2
°Carl Otto Fast: D:o, häfte IV. Stockholm. 13 sid.

1932:3
°Carl Otto Fast: D:o, häfte V. Stockholm. 11 sid.

1932:4
°Carl Otto Fast: D:o, häfte VI. Stockholm. 7 sid.

1932:5
°Carl Otto Fast: D:o, häfte VII. Stockholm. 8 sid.

1932:6
°Carl Otto Fast: D:o, häfte VIII. Stockholm. 6 sid.

1932:7
(Anonym: Vikingarnas Valhall identisk med Colosseum i Rom! Den blinde Höder var Hadrianus? Nya Dagligt Allehanda 23 feb, sid 6. – Dessa synnerligen djärva teorier, företrädda av professor *Magnus Olsen och en del andra norska vetenskapsmän, sporrar °Carl Otto Fast till att gå vidare i sina försök att hitta Valhall i verklighetens geografi.)

1932:8
*Gösta Langenfelt: Notes on Anglo-Saxon Pioneers. Englische Studien, Bd 66, Leipzig 1931-32. (Recension på sid 241 av °Carl Otto Fasts teorier i 1930:2 och 1931:1. *Langenfelt tycks uppskatta °Fasts nytänkande och hans ovanliga forskningsmetod att kombinera traditionella filologiska resonemang med geologiska observationer, ehuru han uttalar sig med reservation: “How far his conclusions may be secured is difficult to say, but it is apparent that Mr. Fast is lacking in the elements of the philological research methods. On the other hand his notes on the minerals, on the water level and on similar subjects, contain many interesting observations and at the same time stress the necessity of the philologists’ and the scientists’ working hand in hand elucidating the obscure parts of the epics of the Heroic Age.“)

År 1933

1933:1
°Carl Otto Fast: Det äldsta Götalands historia, geografisk-fysiska synpunkter. Häfte IX. 8 sid. (*Magnus Olsens teorier kommenteras, jfr. 1932:7, och författaren frågar sig varför de historiska källorna talar så litet om götariket.)

1933:2
°Carl Otto Fast: D:o, häfte X. 8 sid. (Stalheim avfärdas som bygdepatriot, jfr. 1920:1. Samma öde drabbar *Birger Nerman och *Arthur Nordén.)

1933:3
°Carl Otto Fast: D:o, häfte XI. 8 sid. (Författaren hävdar på sid 4 att Gamla Uppsala i Uppland var “de hedniska svearnas förnämsta offerplats“. Han har alltså ännu inte börjat “förflytta“ orter ur Svealands fornhistoria till Götaland. Dock är han snubblande nära denna tanke, västgötaskolans främsta kännemärke, vilken han kommer att tänka fullt ut inom några år.)

År 1937

1937:1
°Carl Otto Fast: Götaland, den forngermanska diktningens landskap – Eddan Nibelungenlied, Beowulf i geografisk-fysisk belysning. Göteborg. 136 sid. (Västgötaskolans lärofader fortsätter sina försök att bevisa att Äldre Eddan diktats i Götaland. På sid 9 påstår han att “flera av vårt lands mera kända kulturpersonligheter upprepade gånger i Svenska Dagbladet, Göteborgs Handelstidning och flera fornminnesföreningars tidskrifter m.fl. uppmanat kritiken att säga sitt ord“, men att dessa maningar förklingat ohörda. Eddans sägner om Helge Hundingsbane förlägges till Vänerbygden. På sid 27 beklagar sig författaren över att *Finnur Jónssons efterträdare *Jón Helgason upplyst honom om att “verkliga bidrag i eddaforskningen näppeligen kunna lämnas av andra än språkmän“. På sid 33-34 är författaren inne på tanken att de historiska källornas benämning “Svitjod“ icke syftar på ett område vid Mälaren utan närmast är identiskt med det nutida begreppet Sverige. På sid 35 behandlas Viktor Rydbergs teorier om sjön Lagen, jfr. 1887:1. På sid 42 uppges ortnamnet Åsaka tyda på att asagudarnas hemland var Vänerbygden. På sid 51 uppges asken Yggdrasil vara identisk med en murgröna som en gång växte på Hallebergs väggar. På sid 62 har författaren identifierat detta berg med Valhall, samtidigt som han avfärdar *Magnus Olsens teorier om att denna gudaboning skulle vara identisk med Colosseum. På sid 87 antyds att rhenguldet ur Nibelungenlied skulle ligga på botten av Göta älv. På sid 97 uppges att den västgötska socknen Borgunda finns omnämnd i Äldre Eddan. På sid 108 antyds ett samband mellan denna socken och burgunderfolket i mellersta Europa. på sid 117 lokaliseras bråvallaslaget till Vänern. På sid 135 finner författaren det vara sannolikt att Svealand och Götaland icke var olika landområden i äldre tid.)

År 1938

1938:1
(*Hugo Jungner: Sparlösastenen, Västergötlands Rök – ett hövdingamonument från folkvandringstiden. Fornvännen. – Författaren anser att ortnamnet Uppsala står på denna västgötska runsten, liksom även Erik och Alrik, namn på två Uppsalakonungar i fornnordisk dikt. Dessa synnerligen osäkra teorier vidareutvecklas av akademisk forskning till att Västergötland varit erövrat av Mälardalens befolkning under den tid då stenen ristades. Västgötaskolan utvecklar istället teorier om att Uppsala låg i Skaraborgs län.)

1938:2
°Carl Otto Fast: Rökstenen. Östgöten 21 feb, sid 5.

1938:3
°Carl Otto Fast: Rökstenen, II. Östgöten 11 mars, sid 2.

1938:4
°Carl Otto Fast: Rökstenen, III. Östgöten 29 mars, sid 2.

1938:5
(Anonym: Arkeologerna spåra Tacitus mäktiga svear. Svenska Morgonbladet 18 nov, sid 1, 24.)

År 1939

1939:1
°Carl Otto Fast: Rökstenen och Västra Götaland. Skaraborgs Läns Tidning 3 feb, sid 6.

1939:2
°Carl Otto Fast: Völsungasagan och Vänerbygden. Skaraborgs Läns Tidning 10 mars, sid 9.

1939:3
°Carl Otto Fast: Ynglingaätten och Vänerbygden. Skaraborgs Läns Tidning 31 mars, sid 5. (Författaren hävdar att svearna bodde i Götaland och att hednatidens Uppsala icke låg i Uppland. Här föreligger de bärande elementen i västgötaskolans tankesystem fullt utvecklade. Teorierna bygger på djärv omtolkning av lösryckta meningar i Snorres Ynglingasaga, Ynglingatal, Flatöboken, Ericus Olai samt diverse ortnamn.)

1939:4
°Carl Otto Fast: Ynglingaätten och Vänerbygden – var låg det äldsta “Svitjod“? Skaraborgs Läns Tidning 14 april, sid 5.

1939:5
°Carl Otto Fast: Ynglingaätten och Vänerbygden, 21 april, sid 10.

1939:6
°Carl Otto Fast: Ynglingaätten och Vänerbygden. Skaraborgs Läns Tidning 5 maj, sid 6.

1939:7
Anonym: Har Fast rätt? Vad säga våra läsare om artiklarna om Vänerbygdens äldsta historia? Forndikternas ursprung under debatt. Skaraborgs Läns Tidning 19 maj, sid 5. (Teorin om att svearnas fornhistoria utspelats i Götaland har “på många håll väckt berättigad uppmärksamhet“. Kritik från svenska vetenskapsmän uppges ha uteblivit. Artikel 1932:8 återges i översättning, dock bara positiva utlåtanden. Tidningen vill få °Fasts teorier vederbörligen prövade. Forskare som *Elias Wessén, *Sune Lindqvist, *Birger Nerman och *Hugo Jungner uppmanas ställa upp till diskussion i ämnet. Någon sådan tycks dock inte ha kommit till stånd annat än i privat brevväxling.)

1939:8
°Carl Otto Fast: Ynglingaätten och Vänerbygden. Skaraborgs Läns Tidning 26 maj, sid 5.

1939:9
°Carl Otto Fast: Olof Skötkonung och Vänerbygden. Skaraborgs Läns Tidning 2 juni, sid 5. (Enligt Snorre utkämpade Olof Skötkonung ett slag vid “Stocksund“ vari han spärrade vägen för Olav den heliges skepp medelst en järnkedja. “Stocksund“ låg i sjön “Lagen“ invid Uppsala. °Fast identifierar “Lagen“ med Vänern och anser att Uppsala och Sigtuna ligger invid denna sjö. Senare kommer °Dag Stålsjö att vidareutveckla °Fasts teori och hävda att han funnit Olof Skötkonungs järnkedja på Vänerns botten, jfr. 1983:14 sid 108.)

1939:10
°Carl Otto Fast: Olof Skötkonung och Vänerbygden. Skaraborgs Läns Tidning 16 juni sid 9.

1939:11
°Carl Otto Fast:  Olof Skötkonung, Sigurd Ring och Bråvalla. Skaraborgs Läns Tidning 11 juli, sid 7. (Bråvallaslaget förlägges åter till Västergötland, jfr. 1937:1.)

1939:12
°Carl Otto Fast: Ynglingaättens Ottar Vendelkråka. Skaraborgs Läns Tidning 21 jul, sid 6. (*Birger Nerman har gjort gällande att Uppsalakonungen Ottar Vendelkråka vilar i Ottarshögen i Vendel, Uppland. °Fast anser att han istället är gravlagd under Otterstads kyrka invid Vänern. Bådadera underkänner uppgiften i Ynglingasagan att Ottar stupade i det danska Vendsyssel. Jfr. 1913:1.)

1939:13
Carl Hasselgren (“g-n“): Sparlösastenen ett märkligt fornhistoriskt monument. Bodde sagans uppsalakungar i Västergötland? Och finns den germanska diktens hemort vid Göta älv och Vänern? Karlstads-Tidningen 5 aug, sid 14. (Redogörelse för *Hugo Jungners teorier om Sparlösastenens text, jfr. 1938:1. *Birger Nerman anser sig kunna datera Uppsalakungarnas regeringstid, och enligt hans kronologi skulle namnen Erik och Alrik på stenen mycket väl kunna avse kungabröderna i fornnordisk dikt. “Det ståtliga västgötska runmonumentet synes alltså gömma på mycket fantasieggande hemligheter beträffande vår fornhistoria och det är givet att särskilt västgötarnas lokalpatriotism tilltalats livligt av möjligheten, att måhända en del av Ynglingaättens kungar i själva verket levde och regerade i Västergötland – ja, kanske rent av sagans tilldragelser och människor, som lokaliserats till Uppsala, egentligen hörde hemma i de urgamla kulturbygderna söder om Vänern.“ Redogörelse för °Carl Otto Fasts teorier. “En lekman kan givetvis inte bedöma bevisföringens hållbarhet, men man måste medge att förklaringarna ofta äro slående och bestickande.“ Även Värmland, påpekas det, stod i livlig förbindelse med den västgötska kulturbygden.)

1939:14
Anonym: Sparlösastenen – fornhistoriskt märklig runsten. Medlemmar av Ynglingaätten levde i Västergötland? Skaraborgs Läns Tidning 11 aug, sid 6. (Uppföljningsartikel till 1939:13. “Ingenjör Fast har i mångt och mycket gått andra vägar än den gängse forskningen, och hans arbete upptas nog också mycket försiktigt i vetenskapliga fackkretsar, synnerligast som han kommer med ganska djärva slutsatser, som rätt avsevärt divergera mot den hittills gällande uppfattningen om vår sagohistoria.“)

1939:15
°Carl Otto Fast: Husaby-Skara och Uppsala. Skaraborgs Läns Tidning 25 aug, sid 6. (I de äldsta biskopslängderna sammanblandas ofta Uppsalas och Skaras biskopar. Detta leder författaren till att misstänka att forntidens Uppsala låg i Skaratrakten. *Birger Nermans teorier i artikel 1913:1 underkännes. Istället återupplivas en gammal bortglömd 1800-talsteori om att Uppsala högar skulle vara kvinnogravar.)

1939:16
°Carl Otto Fast: Uppsalen (Uppsala) och Stocksund. Skaraborgs Läns Tidning 18 aug, sid 6.

1939:17
°Carl Otto Fast: Julguden Oden (Jolner) och Vänerbygden. Skaraborgs Läns Tidning 22 dec, del B, sid 1. (Med anledning av den stundande helgen påpekar västgötaskolans lärofader att asaguden Oden är julens gud och att dennes hemland är Västergötland.)

År 1940

1940:1
*Sven Tunberg: Götarnas rike. Stockholm. Denna redogörelse för Götalands äldsta historia torde vara att uppfatta som en direkt kommentar till °Carl Otto Fasts avvikande syn på landsdelens förflutna. °Fast själv nämns dock aldrig vid namn då hans teorier angrips. Även *Tunbergs egna teorier är f.ö ganska fantasifulla, varför det är beklagligt att denna bok länge förblivit det enda försöket att ge en samlad översikt över detta ämne.)

1940:2
(Anonym: Birger Nerman lokaliserar ett 15-tal fornsvenska kungar. Skaraborgs Läns Tidning 5 april, sid 3. – Arkeologen *Birger Nerman anser sig känna till vilka sagokungar som vilar i diverse gravhögar runtom i landet. Hans fascinerande teorier målar upp en bild av ett uråldrigt svenskt rike med storslaget förflutet. Denna historiesyn blir mycket intressant under andra världskriget då nationalismen blomstrar.)

1940:3
°Carl Otto Fast: Hindafjäll – Atles borg. Skaraborgs Läns Tidning 5 april, sid 7.

1940:4
(*Arthur Nordén: Skulpterat kungaklot avtäckt. Skjolms hög i nytt ljus. Professor Nerman lockade folkvandring till Nationalmuseum. Stockholms-Tidningen 6 april, sid 7. – Bland annat har *Nerman hävdat att sagokungen Hjalm-Gunnar ligger begraven i den mindre Skalundahögen, Skjolms hög.)

1940:5
(Anonym: Kung Beowulf gravsatt i Skalunda hög. Föredraget av professor Nerman var fyllt av djärva hypoteser. Skaraborgs Läns Tidning 9 april, sid 5. – Teorin om att götakungen Beowulf skulle vila i Skalundahögen hör till västgötaskolans mest omhuldade teman.)

1940:6
“Beo“ (= °Carl Otto Fast): Professor Nerman och Beowulf. Aftonbladet 13 april, sid 15. Omtryckt i landsortspressen: Skaraborgs Läns Tidning 16 april, sid 5; Skara Tidning 16 april, sid 5. (Västgötaskolans lärofader gör här anspråk på att själv vara upphovsman till teorin om att konung Hjalm-Gunnar hör hemma i Skalunda, jfr. 1940:4. Detta påstår han sig ha skrivit redan tio år tidigare i 1932:1, sid 8. Han tycks vänta sig någon form av kommentar från *Nerman, ett erkännande av att teorin härstammar från °Fast. När detta uteblir kommer °Fasts författarskap alltmer att utveckla sig till en polemik mot fr.a. *Birger Nermans historiesyn. Han blir en “Anti-Nerman“ som bekämpar den riktige *Nerman med dennes egna fantasifulla metoder och utan att ha samma grundliga kunskaper i arkeologi. Alltsedan dess har västgötaskolan förblivit en opposition mot *Nermans spekulativa tankar, utan att ha påverkats av det faktum att dagens medeltidsforskare helt frångått sådana frågeställningar som vilken hednakung som vilar i vilken järnåldershög o.dyl.)

1940:7
°Carl Otto Fast: Beowulf och svearna. Skaraborgs Läns Tidning 23 april, sid 7. (Västgötaskolans lärofader inleder här en ny serie artiklar i landsortspressen vari han ytterligare inskärper att svearnas fornhistoria utspelats i Götaland. Med förkärlek använder han de synnerligen svårtolkade sägnerna om kung  Beowulf för att stödja sina teorier.)

1940:8
°Carl Otto Fast: Gravhögar från Beowulfs tid vid västgötastränder. Skara Tidning 18 juni, sid 7.

1940:9
°Carl Otto Fast: Ynglingasagan och Vänerbygden. Skaraborgs Läns Tidning 26 juli, sid 5; omtryckt i Skara Tidning 26 juli sid 5. (Nytt angrepp på *Nermans teori om att kung Ottar Vendelkråka skulle vara gravlagd i Ottarshögen i Vendel, jfr. 1913:1, 1939:12.)

1940:10
(Anonym: Ny tolkning av Sparlösastenen. Skaraborgs Läns Tidning 2 aug, sid 4. – Kommentar till *Ivar Lindquists nyutkomna doktorsavhandling, vari Sparlösastenen tolkas som ett samtida dokument över tre generationer Uppsalakonungar under 700-talet. Artikelförfattaren tycker att det hela låter “för bra för att vara sant“.)

1940:11
(*Oscar Wieselgren: Den götiska storhetsdrömmen. Svenska Dagbladet 5 aug, sid 7. – Här omtalas att stormaktstidens lärde, främst Olaus Rudbeck, ofta förfalskade Sveriges äldsta historia. Västgötaskolans lärofader °Carl Otto Fast läser detta med stort intresse, och västgötaskolan beskyller alltsedan dess ofta akademisk historieskrivning för att vara en tragisk vidareutveckling av en i grunden felaktig uppfattning att Uppland skulle ha haft en ledande roll vid svenska rikets tillblivelse, något som västgötaskolan anser ha sina rötter i rudbeckianernas påstådda förhärligande av Uppsalatrakten på andra landsdelars bekostnad. Speciellt intresserar sig °Fast för ett rudbeckianskt försök att smussla in namnet Uppsala i Silverbibeln, i syfte att “bevisa“ att namnet Uppsala redan på biskop Ulfilas tid var känt och berömt i goternas rike; falsariet är dock sedan länge avslöjat. Även Pehr Thams idéer genomgås i denna artikel, vilket torde inspirera °Fast än mer, jfr. 1794:1-1817:1.)

1940:12
°Carl Otto Fast: Ynglingaättens hemort. Skaraborgs Läns Tidning 9 aug, sid 5; omtryckt i Skara tidning 9 aug, sid 5.

1940:13
°Carl Otto Fast: Ynglingaättens (skilfingarnas) hemort. Skaraborgs Läns Tidning 20 aug, sid 5; omtryckt i Skara Tidning 20 aug, sid 5.

1940:14
°Carl Otto Fast: Ynglingaättens (skilfingarnas) hemort. Skaraborgs Läns Tidning 6 sept, sid 6; omtryckt i Skara Tidning 6 sept, sid 6.

1940:15
°Carl Otto Fast: Ynglingaättens (skilfingarnas) hemort. Skaraborgs Läns Tidning 4 okt, sid 9; omtryckt i Skara Tidning 4 okt, sid 9.

1940:16
°Carl Otto Fast: Ynglingaättens (skilfingarnas) hemort. Skaraborgs Läns Tidning 11 okt, sid 6; omtryckt i Skara Tidning 11 okt, sid 6.)

1940:17
(Anonym: Uppsala gamla kyrka fyller åttahundra år. Skaraborgs Läns Tidning 22 okt, sid 5. – Artikelförfattaren har tydligen inte övertygats av °Fasts omvärdering av Gamla Uppsalas roll i Sveriges fornhistoria: “Här bodde en gång de hövdingar, som för 1.500 år sedan grundlade den svenska staten. Här låg den hednatida rikshelgedomen.“)

1940:18
(Anonym: 800-årig kyrka. Skara Tidning 5 nov, sid 7. – Artikelförfattaren anser att Gamla Uppsala kyrka är byggd “på det gamla hednatemplets grund“.)

1940:19
(Anonym: Vårt svenska rikes uppkomst. Professor Nerman börjar ny föreläsningsserie. Svenska Dagbladet 6 nov, sid 4. – *Nerman ger Sverige en allt äldre och ärorikare historia: “Det svenska riket är det äldsta av Europas stater med obruten kontinuitet… Ända sedan tiden för Kristi födelse har det riket bevisligen bestått, men möjligt är att det uppstod redan tusen år tidigare.“ Mot bakgrund av dessa vilda teorier från akademiskt håll ter sig °Fasts utomakademiska spekulationer onekligen ganska nyktra och beskedliga, varför de också blir tagna på allvar av många.)

1940:20
(*Gunnar Ullenius: En femtusenårig bondefrihet har västgötsk ungdom att försvara. Skaraborgs Läns Tidning 8 nov, sid 5. – Mot bakgrund av det pågående världskriget påminner landsantikvarien i Skara om landskapets stolta förflutna: “I intet annat land har jordbruket bedrivits av fria män så länge som i Sverige, och i intet annat gammalsvenskt landskap har det sådan ålder som i Västergötland.“)

1940:21
°Carl Otto Fast: Ynglingaättens hemort. Skaraborgs Läns Tidning 8 nov, sid 6; omtryckt i Skara Tidning 8 nov, sid 6.

1940:22
(*Richard Broberg: Folkminnen i Skara, en kulturuppgift och ett forskningsprogram. Skaraborgs Läns Tidning 6 dec, sid 7. – Författaren understryker betydelsen av att folklig muntlig tradition rörande Skaratraktens äldsta historia nedtecknas och studeras av vetenskapen. I detta sammanhang tycks han också antyda °Carl Otto Fasts tolkningar av dessa: “Man har t.o.m. framställt den åsikten, att de idékomplex, som legat bakom en sådan stads första anläggning, i alla tider göra sig skönjbara i en bottentradition, som av andra traditioner överlagras men aldrig helt utplånas.“)

1940:23
(“Julius“: Ljus över legendariskt sveafolk, svioners ben i nya gravfält – märkliga 2.000-åriga fynd i Uppsalatrakten. Stockholms-Tidningen 29 sept, sid 13.)

1940:24
(Anonym: De gamla svearna i arkeologiskt ljus, professor Nerman om det svenska rikets uppkomst. Svenska Dagbladet 8 nov, sid 2.)

1940:25
°Carl Otto Fast: Var låg det äldsta Svitjod? Skaraborgs Läns Tidning 6 dec, sid 12; omtryckt i Skara Tidning 6 dec, sid 12. (Kommentar till 1938:5, 1940:22-23. Författaren angriper “den skola vars främste förespråkare är B. Nerman och som med stor iver arbetar på teorin om de olika folken svear och götar“.)

1940:26
(Anonym: Västergötland är för lite känt och för lite uppskattat! Skaraborgs Läns Tidning 13 dec, sid 1. – Landsantikvarie *Gunnar Ullenius klagar inför Västergötlands fornminnesförenings styrelse på att landskapets kulturminnen utnyttjas så dåligt att turistnäringen endast ger en fjärdedel av vad den kunnat ge.)

1940:27
(Anonym: Västgöten känner starkt sin plikt mot hembygden. Skaraborgs Läns Tidning 13 dec, sid 5; omtryckt i Skara Tidning 13 dec, sid 5. – Landsantikvarie *Gunnar Ullenius påpekar att västgötarna villigare än de flesta andra bidrar med pengar till kulturminnesvården.)

1940:28
°Carl Otto Fast: Var låg det äldsta Svitjod? Skaraborgs Läns Tidning, Julläsningsdelen, 23 dec, sid 15; omtryckt i Skara Tidning 23 dec, sid 15.

År 1941

1941:1
(*Birger Nerman: Sveriges rikes uppkomst. Stockholm. – *Birger Nerman ger här en välskriven och fascinerande sammanfattning av de teorier han tidigare lagt fram i flitigt besökta föredrag, jfr. 1940:2, 4, 5, 19. Att döma av texten på omslagets baksida tycks boken vara avsedd att stärka svenska folkets patriotism under det pågående världskriget genom att befästa i folkmedvetandet en bild av ett uråldrigt svenskt rike. Denna bok väcker också ett stort folkligt intresse, inte minst i Västergötland. Felet är bara att den utgår från att Sveriges rike uppkommit genom att Mälardalens folk erövrat detta landskap. *Nermans egen hemtrakt, det mellanliggande Östergötland, skall däremot på något vis ha lyckats bevara sitt oberoende. Västgötaskolans företrädare håller än idag på med att försöka slå ihjäl denna sedan länge stendöda historieuppfattning, vilken envist tycks leva kvar i utomakademiska lokalhistoriska kretsar och som västgötaskolan kallar “Sveriges officiella historiesyn“. Jfr. 1983:94, 1987:21-22.)

1941:2
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung. Skara Tidning 24 jan, sid 5. (Västgötaskolans lärofader går ånyo till offensiv och börjar arbeta på en “anti-nermansk“ motskrift för att bemöta teorierna i 1941:1. Han betonar att Uppland geologiskt sett är Sveriges yngsta landskap och därför bör ha koloniserats från Götaland, samt inskärper ånyo att det aldrig funnits någon stammotsättning mellan svear och götar utan att de från begynnelsen är ett och samma folk.)

1941:3
(*Gunnar Ullenius: Götarnas rike, saga och historia från Nordens barnaålder. Skara Tidning 14 feb, sid 5. – Recension av 1940:1.)

1941:4
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, I. Värmlands Folkblad 24 juli, sid 3, 10. (Följande artikelserie kommer sedermera att publiceras i bokform och bli västgötaskolans klassiska bibel. Dagstidningsartiklarna innehåller dock även en del aktuell debatt som sedan fick utgå i bokversionen.)

1941:5
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, II. Värmlands Folkblad 26 juli, sid 3, 15.

1941:6
(*Artur Nordén: Sparlösastenens gåta svårtydd. Skara Tidning 12 aug, sid 5. – Författaren genomgår *Hugo Jungners, *Ivar Lindquists och *Otto von Friesens olika tolkningar av Sparlösastenens text, samt understryker hur ytterst dunkel denna är. För egen del avstår han från att ta ställning till huruvida det verkligen står Uppsala på stenen. Jfr. 1938:1, 1939:13-14, 1940:10.)

1941:7
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, III. Värmlands Folkblad 28 aug, sid 3.

1941:8
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, IV. Värmlands Folkblad 20 sept, sid 3.

1941:9
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, V. Värmlands Folkblad 7 okt, sid 3.

1941:10
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, VI. Värmlands Folkblad 18 okt, sid 3.

1941:11
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, VII. Värmlands Folkblad 4 nov, sid 3.

1941:12
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, VIII. Värmlands Folkblad 15 nov, sid 3.

1941:13
(Sven Backlund: Vad är Sverige? Värmlands Folkblad 20 nov, sid 3. – Det var inte bara °Fast som grubblade över den nationella identiteten under krigsåren.)

1941:14
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, IX. Värmlands Folkblad 29 nov, sid 3.

1941:15
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, X. Värmlands Folkblad 18 dec, sid 3.

1941:16
(*Henrik Cornell: Sveriges begynnelse. Svenska Dagbladet 22 dec. – Uppskattande recension av 1941:1.)

År 1942

1942:1
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, XII. Värmlands Folkblad 3 jan, sid 3. (Del XII har av misstag råkat publiceras före XI. Nytt angrepp på 1913:1.)

1942:2
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, XI. Värmlands Folkblad 10 jan, sid 3.

1942:3
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, XIII. Värmlands Folkblad 20 jan, sid 3, 9. (Utveckling av synpunkterna i 1940:9.)

1942:4
(*Erik Lönnroth: Sagor. Dagens Nyheter 1 feb, sid 8. – Föga uppskattande recension av 1941:1. *Nermans syn på problemet svenska rikets uppkomst kallas för “sagor“, beredskapslitteratur“ och “missbruk“ av historievetenskapen.)

1942:5
(*Birger Nerman och *Erik Lönnroth: “Sveriges rikes uppkomst“, en replikväxling. Dagens Nyheter 4 feb, sid 7. – Debatt kring 1942:4. *Nerman anser att *Lönnroth, som icke är arkeolog, inte är kompetent att bedöma hans arbete. *Lönnroth invänder att det inte är den egentliga arkeologin i 1941:1 som han kritiserat, utan *Nermans sätt att okritiskt fantisera kring de skriftliga källorna. Båda replikväxlarna vidhåller sina respektive uppfattningar.)

1942:6
(*Sven Grauers: Det äldsta sveaväldet. Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning 20 feb, 3, 8. – Recension av 1941:1. Författaren ställer sig något tveksam till *Nermans teorier.)

1942:7
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, XIV. Värmlands Folkblad 6 mars, sid 3, 15.

1942:8
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, XV. Värmlands Folkblad 31 mars, sid 3.

1942:9
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, XVI. Värmlands Folkblad 9 april, sid 3. (Kommentar till meningsutbytet i 1942:5. Västgötaskolans lärofader framställer detta som att både *Nerman och *Lönnroth är på god väg att sluta upp bakom hans egen götlandshypotes. Han påpekar ånyo harmset att den förre plagierat hans teori om att hednakungen Hjalm-Gunnar ligger begraven i Skalundahögen, jfr. 1940:4-6, samt tillägger att den senare vägrat recensera 1932:1.)

1942:10
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, XVII, Värmlands Folkblad 16 april, sid 3.

1942:11
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, XVIII. Värmlands Folkblad 2 maj, sid 3.

1942:12
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, XIX. Värmlands Folkblad 21 maj, sid 3-4.

1942:13
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, XX. Värmlands Folkblad 11 juni, sid 3, 15.

1942:14
°Carl Otto Fast: Det svenska rikets ursprung, XXI. Värmlands Folkblad 20 juni, sid 3, 7.

År 1944

1944:1
°Carl Otto Fast: Svenska rikets ursprung. Göteborg. 153 sid. (Denna bok är västgötaskolans klassiska bibel. Den är en sammanställning av artiklar vilka 1936-43 publicerats i bl.a. Skaraborgs Läns Tidning och Värmlands Folkblad. Viss dagsaktuell polemik har dock strukits. Senare företrädare för västgötaskolan, fr.a. °Verner Lindblom, kommer ännu på 1980-talet att göra nästan ordagranna avskrivningar ur detta arbete, och därmed direktöverförs 1930- och 1940-talens forskningsläge på ett kuriöst sätt till debatter femtio år senare. På detta sätt får flera kufiska och övergivna teorier ånyo komma till heders. Självfallet har detta också försvårat försöken att föra en meningsfull debatt mellan västgötaskolan och de akademiska forskarna, vilka under 1980-talet sedan länge arbetade med helt andra frågor. Se 1979:7, 1982:11.)

1944:2
(“Th. F.“: Svenskt sagorike skapas på svaga konturer – Birger Nermans Uppsalahistoria ett fantasirikt bländverk. Göteborgs-Tidningen 23 feb, sid 5. – Föga uppskattande recension av *Birger Nermans bok “Gamla Uppsala – svearikets hjärtpunkt“.)

1944:3
(*Gunnar Ekholm: Var bodde Tacitus’ svioner? Svenska Dagbladet 28 okt.)

År 1945

1945:1
(*Sven Tunberg: Svearne, en historisk fantasi. Nordisk Tidskrift sid 81-103.)

1945:2
Leif Beckman: Svearnas fornhistoria ett falsarium? Aftonbladet 16 mars sid 4, 5. (Recension av 1944:1. Kommentar till °Fasts klagomål över att vetenskapen dragit sig för att kommentera hans teorier: “Det skall nu författaren vara glad över och inte utmana ödet, ty hade han råkat in i en polemik med sagda fornminnesvårdande kretsar hade det antagligen aldrig blivit någon bok eller också hade han fått sluta sin borgerliga gärning för att helt ägna sig åt svearnas bekämpande. Dessutom är det inte sagt att fornminnesvårdarna i gemen håller sig med de tidningar, där uppsatserna publicerats.“)

1945:3
Filosofiska fakultetens protokoll, Uppsala universitet. 15 sept (Den 11:e paragrafen behandlar en ansökan från °Carl Otto Fast om tillstånd att för vetenskaplig undersökning uttaga en skiva ur ekstock från den s.k. Urdals brunn i Gamla Uppsala. Bilagor A-E.: ansökan från °Fast, samt brevväxling i ärendet mellan arkeologen *Sune Lindqvist och dendrokronologen *Ebba Hult de Geer. Avslag på ansökan. Jfr. F1945:6, F1946:2, F1946:11, F1946:13.)

År 1946

1946:1
Ecklesiastikdepartementet: ämbetsskrivelse till kanslerämbetet för rikets universitet, signerad Tage Erlander och A. Ehrensvärd, daterad 1 februari. Avskrifter i Filosofiska fakultetens protokoll, Uppsala universitet, samt i riksantikvarieämbetets antikvarisk-topografiska arkiv. (Tillstånd meddelas, med anledning av ansökan i 1945:3, för *Ebba Hult de Geer att för biokronologisk undersökning uttaga en skiva ur en stock från Urdals brunn.)

1946:2
°Carl Otto Fast Huru gammal är “Urdals brunn“ i Gamla Uppsala? Värmlands Folkblad 1 mars, sid 3. (Författaren upplyser om Ebba Hult de Geers pågående undersökning rörande datering av stocken från Urdals brunn, jfr. 1945:3, 1946:1.)

1946:3
°Carl Otto Fast: “Urdals brunn“ i Gamla Uppsala – spåntningen ej från heden tid. Värmlands Folkblad 28 maj, sid 3-4. (Preliminär rapport från *Ebba Hult de Geers undersökning.)

År 1947

1947:1
(Gust Johansson: Beowulfsagans Hronesnaesse – lekmannafunderingar angående det gamla Götland. – Författaren har ibland utpekats som anhängare av västgötaskolan. Han anser dock att svearna bodde i Svealand och att hednatidens Uppsala låg i Uppland. Professor *Ivar Lundahl anser trots detta att Gust Johanssons teorier är “fulla av rena rama omöjligheterna“, jfr. 1963:2, 1986:25b.)

År 1948

1948:1
(*Gudmund Schütte: Where is Gefion’s lake situated? Acta Philologica Scandinavica 1945-1948. – Författaren anser i likhet med Viktor Rydberg och °Carl Otto Fast att sjön “Lagen“, invid vilken de isländska sagorna anger att hednatidens Uppsalatempel skall ha legat, bör vara identisk med Vänern snarare än med Mälaren. Jfr. 1887:11, 1937:1, 1939:9.)

1948:1b
(Anonym: Härstammade goterna från Västergötland? Västgöta-Bygden nr 2, sid 169-170. – Om arkeologen *Erik Oxenstiernas doktorsavhandling, som hävdar detta. Jfr. F1948:4-7.)

1948:2
(*Ture Johannisson: Gudaåkning i Västergötland. Svenska Dagbladet 25 nov, sid 11. – Översikt över olika forskares tolkning av ortnamnet “Åsaka“, vilket förekommer på många platser i Västergötland. Jfr. 1979:7.)

År 1949

1949:1
*Ebba Hult de Geer: brev till °Carl Otto Fast angående biokronologisk undersökning av stocken från Urdals brunn, daterat 14 nov. (Trädet som stocken huggits ur uppges vara fällt under stormaktstiden. Därav drar °Fast slutsatsen att Urdals brunn icke är en hednisk offerbrunn utan ett rudbeckianskt falsarium. Till denna uppfattning kommer landsantikvarie *Nils Sundquist så småningom att ansluta sig. Jfr. 1945:3, 1946:1, 1953:1. – Jag har själv aldrig sett detta brev eller kunnat få någon klarhet i var det förvaras utan känner det bara genom °Fasts egna citat i 1950:1, sid 20.)

1949:2
Anonym: Var låg det forntida asahemmet? Västgöta-Bygden nr 5, sid 296-298. (Om teorier av °Carl Otto Fast och °Gustav Lundén.)

1949:3
Gustaf Ewald: Låg svearnas urhem i Västergötland? Västgöta-Bygden nr 4, sid 285-288. (Recension av °Carl Otto Fasts “Svenska rikets ursprung“. Jämförelser görs med Pehr Tham och °Gustaf Lundén, men inget eget ställningstagande görs till teorierna. Det påpekas dock att °Fast inte är västgöte och således inte lokalpatriot.)

År 1950

1950:1
°Carl Otto Fast: Vänerbygdens sägner i Nordens fornhistoria. Stockholm. 64 sid. (Detta är författarens sista bok, vari han vidhåller sina tidigare teorier. Försedd med en litteraturlista till hans samtliga böcker. På sid 20 redovisa *Ebba Hult de Geers datering av Urdals brunn, jfr. 1949:1.)

1950:1b
Gustaf Ewald: Är Skalunda hög kung Beowulfs grav? Västgöta-Bygden nr 1, sid 335-336. (Om *Birger Nermans och °Carl Otto Fasts idéer angående hednatima kungars gravplats.)

1950:1c
Gustaf Ewald: Halle- och Hunneberg i saga, sägen och historia Västgöta-Bygden nr 2, sid 345-346. (Om °Carl Otto Fasts och °Gustaf Lundéns försök att sätta dessa berg i samband med hedniska gudasagor. Inget eget ställningstagande görs från författarens sida.)

1950:2
“Essen“: Svearnas offerbrunn i Uppsala förfalskad – gruvingenjör avslöjade falsariet trots hårt motstånd. Aftonbladet 26 mars, sid 1, 5. (Västgötaskolans lärofader °Carl Otto Fast berättar om dateringen av Urdals brunn.)

1950:3
Anonym: “Svearnas offerbrunn“ försvaras av professor. Aftonbladet 27 mars, sid 1, 7. (Arkeologen *Sune Lindqvist påpekar, med anledning av dateringen av Urdals brunn, att dendrokronologin inte alltid är tillförlitlig. Tanken att den förmenta offerbrunnen skulle ha grävts av Olaus Rudbeck för att ge ett vilseledande intryck av att ett hednatempel funnits där, den är under alla förhållanden ogrundad. Det fanns tre brunnar i Gamla Uppsala på Rudbecks tid, och denne ansåg att en annan  av dessa tre var offerkällan. Även dendrokronologen *Ebba Hult de Geer intervjuas, och hon vidhåller att dateringen är riktig.)

1950:4
Anonym: Riksantikvarien tiger om Uppsala-brunnen. Aftonbladet 28 mars, sid 1, 8. (Riksantikvarie *Martin Olsson, som ursprungligen framkastat teorin att Urdals brunn är en offerkälla, är nu kortfattad om detta: “Jag vill inte diskutera saken – det lönar sig inte att diskutera med ingenjör Fast.“ Denne invänder att riksantikvarien överhuvudtaget aldrig gjort något försök att diskutera. När °Fast skickade honom sin bok och frågade om det fanns något korn av värde i den, lät denne blott en underlydande svara att boken “föranleder ingen åtgärd“.)

1950:5
°Carl Otto Fast: Eugen Mogk, Johan Götlind och Halleberg – “Valhall“. Skara Tidning 3 maj.

År 1951

1951:1
°Gustaf Lundén: Tunhems gäll. Stockholm. (Författaren anser bl.a. att Halleberg är verklighetens förebild till sagornas Valhall. Han räknas av vissa som lärjunge till °Carl Otto Fast. Hans idéer har aldrig tagits särskilt mycket på allvar.)

År 1953

1953:1
(*Nils Sundquist: Östra Aros. Uppsala stads historia, I. Uppsala.)

1953:2
Folke Österdahl: Fornhistoriskt lägenhetsbyte. Morgon-Tidningen 4 maj, sid 3. (Recension av 1950:1 och 1953:1, samt jämförelse mellan °Carl Otto Fasts teorier och *Nils Sundquists.)

År 1954

1954:1
Iwan Schyman: Värmlandsnäs, I. Karlstad. (På sid 28-31 behandlas °Carl Otto Fasts teorier om vilka hednakungar som vilar i vilka västgötska gravhögar.)

År 1955

1955:1
(Gust Johansson: Beowulfssagans götar -lekmannafunderingar. Stockholm. 29 sid. Jfr. 1947:1, 1986:25b.)

1955:2
(Nils Haglund: Det forna Göta rike och dess hjältekonung Beowulf. Kungliga västgöta regementes kamratförenings medlemsblad, sid 2-7.)

1955:3
(Gustav Sundin: Asatemplet på Vaverön i Siljan. Dala-Demokraten 10 augusti.)

År 1956

1956:1
Anonym: Låg Valhall på Halleberg? Göteborgs-Posten 12 okt, sid 19. (Landsantikvarie *Sven-Axel Hallbäck anordnar “historisk disputation“ rörande privatforskaren °Gustaf Lundéns teorier, jfr. 1951:1. Även °Fast inbjuds, se F1956:6-8.)

År 1958

1958:1
Iwan Schyman: Värmlandsnäs, II. Karlstad. (På sid 29-30 refereras °Carl Otto Fasts tolkningar av Beowulfeposet, vilka författaren tycks godkänna.)

År 1960

1960:1
°Holger Bengtsson: Svear och andra götar i vår landsända. Flygmotor, intern tidning för Svensk Flygmotor AB, Trollhättan. Nr 1. (°Carl Otto Fast har fått en lärjunge som troget upprepar hans teorier och kommer att göra dem vida mer spridda än de hittills varit.)

1960:2
(“S.U.P.“: Vikingarna sopas bort ur Rysslands historia. Stockholms-Tidningen 24 aug, sid 1-3.)

År 1962

1962:1
(*Åke Ohlmarks: Krigiska konflikter sammansmälte svear och götar – kung Hrolf av Västergötland imponerande gestalt. Göteborgs-Tidningen 25 maj, sid 4.)

År 1963

1963:1
Anonym: Västgöte går till kungs, feltolkning av Snorre! Göteborgs-Posten 7 mars. (°Holger Bengtsson har skrivit till Kungl. Maj:t och yrkat på att Skalundahögen bör undersökas. Han påminner samtidigt om att han tidigare hos statsrådet Edenman anhållit om en utredning rörande Västergötlands roll i Sveriges tidiga historia, vari man bl.a. skulle undersöka ifall de historiska källornas omnämnanden av Sigtuna och Uppsala verkligen åsyftar orterna i Uppland som idag bär dessa namn. Han protesterar mot planerna på att resa ett sveamonument i Gamla Uppsala.)

1963:1b
(*Birgit Arrhenius: En nyfunnen svärdsknapp från Uppsala västhög. Fornvännen, sid 225-245. – Författaren har funnit att högen innehåller rester av ett svärd. Den kan alltså inte vara en kvinnograv, som västgötaskolan hävdar.)

1963:2
Tore Winqvist: Låg svearnas Uppsala vid Kinnekulle? Ingenjör tvivlar på historien. Göteborgs-Tidningen 10 mars, sid 4-5. (°Holger Bengtsson deltar i en populärvetenskaplig uppsatstävling utlyst av Sveriges Radio. Hans bidrag kommer att granskas av bl.a. historikern *Erik Lönnroth. °Holger Bengtsson förklarar ånyo att inget sveamonument bör resas i Gamla Uppsala, eftersom svearna vore hemmahörande i Götaland, icke i Uppland. Kommentar av *Ivar Lundahl och *Sven-Axel Hallbäck.)

1963:3
“Will“: Vikingar från Göteborg drar ut till Bohuslän. Göteborgs-Posten 17 maj. (IK Vikingens seniorklubb gör sin vårutflykt till Västergötland och Bohuslän. De guidas av °Holger Bengtsson och får veta att Uppland stulit Västergötlands fornhistoria.)

1963:4
“Will“: Fornforskarna som tiger får kritik av landsantikvarie i historiefejden. Göteborgs-Posten 13 juni. (°Holger Bengtsson har lagt fram sina teorier i jubileumsnumret av Götiska minnen. Landsantikvarie *Sven-Axel Hallbäck tycker att det är svagt av forskarna att inte vilja ta debatt om götlandshypotesen. Docent *Jörgen Weibull tycker att en sådan debatt vore intressant även om han inte anser att °Holger Bengtssons bevis är hållbara; han vill inte själv inleda debatten eftersom han är modernhistoriker.)

1963:5
(*Lili Kaelas: Hur blev Sverige till? Göteborgs-Posten 19 juli, sid 2. – Recension av *Mårten Stenbergers bok “Sweden“.)

År 1964

1964:1
°Holger Bengtsson: Svetjud, sveafolket från Kinnekulles Upland. Göteborg. 64 sid. (Författaren sammanfattar sina teorier. De ansluter sig ganska troget till °Carl Otto Fasts. Bland °Holger Bengtssons få egna tillägg kan nämnas teorin att inskriften på Rökstenen är diktad av romarskalden Horatius.)

1964:2
(*Gösta Langenfelt: Svear och götar på femhundratalet. Arbetarkalendern nr 45.)

1964:2b
(Ulf Wilund: Uppsala hednatempels placering enligt källornas vittnesbörd. Tvåbetygsuppsats i historia, Uppsala universitet.)

1964:3
°John Jansson: brev till riksantikvarieämbetet, daterat Skomakaregården Götene 6 sept. Riksantikvarieämbetet, Antikvariskt-topografiskt arkiv: Uppland, Gamla Uppsala. (Författaren, historieintresserad vän till °Holger Bengtsson, betvivlar att den forna kultplatsen “upsalir“ varit belägen i Uppsalatrakten, samt frågar med vilken rätt riksantikvarieämbetet begärt 1 miljon kronor till upprustningsarbeten i Gamla Uppsala, jfr. 1963:1-4.)

År 1965

1965:1
°Roland Bengtsson: Upplandshypotesen in memoriam. Göteborgs-Posten 29 aug.

1965:1b
(Jan-Eric Olsson: Trekronorsvapnets ursprung. Tvåbetygsuppsats i historia, Uppsala universitet.)

1965:2
°Holger Bengtsson: Slutdansat på Uppsala högar. Nya Lidköpings-Tidningen 23 december.

År 1966

1966:1
*Ove Moberg: Nationalmonumentet Kinnekulle? Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning 20 juli, sid 3. (Sakkunnig kommentar till teorin att svearna ursprungligen bott i Götaland. Jfr. 1971:4, 1988:4.)

År 1968

1968:1
°Mac Key: Den tredje ståndpunkten. Skövde. 6 sid. (Detta år har götlandshypotesen blivit uppmärksammad som aldrig förr, och bl.a. fått en ny stridbar anhängare som skall låta tala mycket om sig i framtiden. Hans teorier är synnerligen vildvuxna och ansluter sig mer till Pehr Tham, jfr. 1794:1-1817:1, än till °Carl Otto Fast.)

1968:2
°Mac Key: Färden till Valhall, tredje ståndpunkten i slaget om Svetjud. Skövde, förf. 16 sid, illustrerad.

1968:3
Thomas Aurelius: Problemet om det svenska rikets uppkomst i historiografisk belysning. Trebetygsuppsats i historia ventilerad 10 jan, Uppsala universitet. (°Carl Otto Fasts teorier avfärdas kortfattat som rena stolligheter, jämförbara med 1955:2.)

1968:4
Anonym: Teser spikas kl 16 idag vid “Oden“. Skövde Nyheter 19 april sid 1. (“Holger Bengtssons berömda teser“ skall ventileras. Landsantikvarie *Sven-Axel Hallbäck arrangerar en ny “historisk disputation“, jfr. 1956:1, som ett av många jippon på länsutställningen R68.)

1968:5
°Holger Bengtsson: Upptakt idag till disputationen om sveariket – teserna spikas. Skövde Nyheter 19 april, sid 8. (°Holger Bengtssons uppspikade teser publiceras. Det är professor *Birger Nermans historiesyn som ifrågasätts, samt innebörden av ordet “svear“.)

1968:6
Anonym: Dråplig Skövdefejd – sveateser spikade. Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning 19 april. (Om °Holger Bengtssons “disputation“, jfr. 1968:4-5.)

1968:7
“Leon“: Kan Holger Bengtsson och R68 tvinga fram upsaliensarna till debatten om svearikets vagga? Skövde Nyheter 22 april, sid 6. (°Holger Bengtsson hoppas in i det sista kunna locka professor *Birger Nerman till “disputationen“. Det framgår tydligt att denne uppfattas som huvudmotståndaren, jfr. 1940:6.)

1968:8
Sören Tjäder: Nu vill Bengtsson snacka med forskarna… Svearna kom från Kinnekulle. Göteborgs-Tidningen 28 april.

1968:9
“En smålänning“ (= °Mac Key): Den tredje ståndpunkten – ett inlägg i striden om Svetjud. Skövde Nyheter 6 maj, sid 6. (Detta torde vara författarens debut i ämnet. Han är alltjämt en ren novis på fornhistoria som läst om °Holger Bengtssons teorier ett par veckor tidigare. han har ännu inte funnit något av det bevismaterial som han sedermera kommer att åberopa till stöd för sina teorier; det är på ren fantasifull intuition som han förlägger svearikets vagga till Hornborgasjön, en teori som han sedan konsekvent kommer att vidhålla.)

1968:10
Anonym: Tvärsäker ingenjör: Svearna västgötar! Göteborgs-Tidningen 2 juni. (Om hur °Holger Bengtsson gjorde bekantskap med °Carl Otto Fast. Jfr. F1960:2, F1965:1.)

1968:10b
Anonym: R68 i Skövde redan stor publikframgång. Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning, 5 juni, sid 22. (Anmärkningar om °Holger Bengtssons disputation om svearnas skaraborgska ursprung.)

1968:11
Bernt Eklundh: Föddes Moder Svea på Kinnekulle? Göteborgs-Posten 8 juni, sid 9. (Nu står det klart att professor *Birger Nerman inte tänker infinna sig till °Holger Bengtssons disputation: “Jag är östgöte. Västgötarna är galna. Snart skall de väl ha Kristi födelse till Västergötland också.“ Jfr. 1968:14. Däremot infinner sig tre framstående experter från Västergötland: arkeologen *Harald Wideen, ortnamnsforskaren *Gunnar Linde och historikern *Per Hultquist.)

1968:12
Anonym: Skövdedisputationen – svearnas skaraborgska urhem fortfarande en obevisad teori. Skaraborgs Läns Tidning 8 juni, sid 14.

1968:13
“Rick“: “Historiedisputationen“ dog ut långt innan publiken fått nog av ordfejden! Skövde Nyheter 10 juni, 6. (Även historikern *Erik Lönnroth och arkeologen *Ulf Erik Hagberg har lämnat återbud till °Holger Bengtssons “disputation“. Denna genomfördes således mellan å ena sidan °Holger Bengtsson, å andra sidan *Wideen-*Linde-*Hultquist. Man diskuterade svearnas, Sigtunas och Uppsalas geografiska läge inför intresserad publik.)

1968:14
Anonym: Vi galna västgötar. Skaraborgs Läns Tidning 10 juni, sid 4. (Ännu en kommentar till professor *Birger Nermans vägran att komma till °Holger Bengtssons disputation: “Nej, jag är östgöte. Västgötarna är helt galna. Det torde inte dröja länge förrän de vill förlägga Kristi födelse till Västergötland!“ Jfr. 1968:11.)

1968:14b
Anonym: Sveariket härrör från Västergötland – disputation på R68. Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning 10 juni, sid 9. (Om °Holger Bengtssons disputation med de lärde.)

1968:15
°Holger Bengtsson: Vilar Ottar verkligen i Vendelhögen? Göteborgs-Tidningen 23 juni. (Angrepp på *Nermans teorier i 1913:1.)

1968:16
°Holger Bengtsson: Våra hemlösa svear. Göteborgs-Tidningen 3 juli. (Författaren angriper ånyo *Nermans teorier, samt frågar sig när det skall skrivas en avhandling om att svearnas ursprungsort är Kinnekullebygden.)

1968:17
“Johan“: Resa genom tiden i svearnas rike. Göteborgs-Posten 15 juli. (GDG har startat sällskapsresor till Västergötland för forntidsintresserade. Guide är °Holger Bengtsson.)

1968:18
(“Texto“: Förhistoriskt “järnverk“ hittades på platsen för kärnsjukhusbygget i Ryd. Skövde Nyheter 14 aug, sid 1, 10. – Arkeologisk expertis låter undersöka dessa nya belägg för en tidig järnhantering i Västergötland. Även °Mac Key blir intresserad och kommer så småningom att göra vetenskapligt värdefulla fältundersökningar rörande förhistorisk järnframställning. Tyvärr syftar dessa till att i efterhand finna någon sorts bevis för den historiesyn som han redan från första början färdigutvecklat på rent intuitiv väg. Jfr. 1968:9.)

1968:19
(Anonym: Gravhög i Ryd blev militärt skyttevärn…! Skövde Nyheter 14 aug, sid 1. – En grav ödeläggs olyckligtvis genom militär grävning av skyttegravar. Jfr. 1968:18.)

1968:20
Sören Tjäder: Historieingenjören på krigsstigen. Vetenskapen har fel – svearna från Västergötland. Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning 3 sept.

1968:21
°Holger Bengtsson: Historisk forskning utanför skyddsstängslet. H Bengtsson diskuterar skövdedisputationen. Skövde Nyheter 4 sept, sid 12. (Fortsatt utveckling av tesen att svearna bodde i Götaland i äldre tid. *Nermans teorier i 1913:1 angrips än en gång. °Holger Bengtsson kritiserar de akademiska forskarnas uppfattning att det är viktigt för en forskare att ha doktorerat.)

1968:22
*Gunnar Linde: Disputationen i kulturhuset om svearna. Skövde Nyheter 6 sept, sid 7. (°Holger Bengtssons motståndare under skövdedisputationen ger här ett kort svar på 1968:21. Författaren tillstår okunnighet i vissa detaljfrågor, men tror inte att °Holger Bengtsson vet bättre. Han påpekar att denne hört fel på vissa ställen i den bandinspelade version av skövdedisputationen som argumentationen i 1968:21 bygger på.)

1968:23
Ingvar Kjörck: Överingenjören med C i historia fann gamla Uppsala i Skaraborg? Göteborgs-Posten 20 okt. (°Mac Key lanserar en teori om att ortnamn i Skaraborg på Kars-, Kår- och Kas- bevarar minnet av nu försvunna vårdkasar som legat där. Detta förmenta vårdkassystem, menar °Key, sammanstrålar vid en bondgård med namnet Uppsala. Där anser han att Uppsala hednatempel bör ha funnits, och inte i Uppland. Teorin är vetenskapligt obevisbar, jfr. 1983:44.)

1968:24
(Anonym: Tänk vad våra förfäder kunde med sina urmodiga verktyg. Skövde Nyheter 11 nov, sid 4. – Föredrag om de överraskande fynden av järnhantering vid Ryd som utgrävts av bl.a. *Ingegärd Särlvik. Jfr. 1968:18.)

1968:25
(Anonym: 2000-årigt järnbruk vid kärnsjukhuset. Skövde Nyheter 20 nov, sid 3. Jfr. 1968:18.)

1968:26
(“Leon“: Ryds järnsmältning för 1800 år sedan Europas näst största! Skövde Nyheter 22 nov, sid 1. Jfr. 1968:18.)

1968:27
(“Leon“: Flera järnåldersugnar söks vid ytterligare utgrävningar i Ryd? Skövde Nyheter 22 nov, sid 13. Jfr. 1968:18.)

1968:28
Annons: Låg Uppsala i Västergötland? Skövde Nyheter 9 dec, sid 3. (Skövdeortens hembygds- och fornminnesförening arrangerar föredrag av °Mac Key. Jfr. 1968:23.)

1968:29
Anonym: Svears urhem ventileras i skövdeföredrag. Skövde Nyheter 9 dec, sid 5. (Jfr. 1968:28.)

1968:30
“Rick“: Mac Key presenterar ny svensk historia, fascinerande Uppsala vid Lilla Bjurum. Skövde Nyheter 11 dec, sid 1. (Jfr. 1968:28.)

1968:31
“Rick“: Låg Uppsala tempel vid Lilla Bjurum? Skövde Nyheter 11 dec, sid 12. (°Mac Key hävdar att Uppsala, Birka och Sigtuna låg vid Hornborgasjön. Hans argumentation utgår nästan helt från hemmagjorda teorier på språkhistoriens område, ett ämne som han inte är kunnig i. Språkforskaren *Gunnar Linde bemöter hans idéer i en offentlig debatt och påtalar att dessa ofta inte stämmer med kända ljudlagar, särskilt inte funderingarna kring att den västgötska bondbyn Sätuna skulle kunna språkligt motsvara Sigtuna. Jfr. 1817:1.)

År 1969

1969:1
(*Matts Dreijer: Det återfunna Birka. Åländsk odling. – Författaren menar sig ha funnit en runinskrift på en sten som han tror restes till minne av missionären Unni. Enligt källorna skall en missionär med detta namn ha dött i Birka. Därför tror *Dreijer att Birka låg på Åland, där stenen finns, och i inte på Björkö i Mälaren. Teorin har just aldrig fått någon uppslutning. Västgötaskolans förespråkare har dock bemött den med sympati, trots att den är oförenlig med dessas egna teorier. Jfr. F1950:27-28.)

1969:2
°Holger Bengtsson: Historiedisputationen i Skövde. Göteborg. 85 sid. (Utskrift av vad som sades under författarens “disputation“ med *Wideen-*Linde-*Hultquist, jfr. 1968:4ff. Utskriften bygger på bandinspelning, jfr. 1968:22.)

1969:3
°Mac Key: Västgöta-Sverige. Skövde, förf. 17 sid, illustrerad.

1969:4
°Sven Svensson: Det svenska rikets uppkomst. Vara: Vara bok- och pappershandel, Tråvad, förf. Utblick från bygd, 2, 23 sid, illustrerad. (Författaren beskriver sig själv som en “enkel person av folket“ och torde alltså vara en god representant för västgötaskolan på gräsrotsnivå. Han sammanfattar den äldre debatten om svenska rikets uppkomst på följande sätt: “De som i första hand varit i elden är professor Birger Nerman, Uppsala samt ingenjörerna Carl Otto Fast och Holger Bengtsson.“ Således tycks “folket“ uppfatta västgötaskolan som en opposition mot i första hand *Birger Nerman. Detta hindrar inte författaren från att uttala stark beundran för *Nerman och spinna vidare på dennes fantasifullare teorier. °Svenssons egna teorier är närmast obegripliga. Mest ägnar han sig åt ytterst djärva spekulationer kring de skaraborgska ortnamnen, varigenom han försöker klarlägga de västgötska “ursvearnas“ historia. Han menar bl.a. att det finns ett samband mellan sveafolket och städerna Skara och Skövde, ty städerna “äro båda S-märkta“. Sedan övergår han till att skildra krigiska uppgörelser under stenåldern vilka resulterade i att megalitfolket blev fördrivet av stridsyxefolket. Den som är ute efter att göra sig lustig över västgötaskolan torde ha mycket matnyttigt att hämta i detta lilla häfte, skrivet av en 78-årig västgöte. Trots detta kommer °Dag Stålsjö femton år senare att förteckna det i sin litteraturlista över verk som “givit mig många uppslag och ledtrådar“, jfr. 1983:14.)

1969:4b
Carl-Axel Wretman: Akt över fru Gerda Fast, 4 januari. Carl-Axel Wretmans arkiv, Stockholms stadsarkiv. (Anteckning om att Gerda Fasts make gruvingenjören °Carl Otto Fast, västgötaskolans lärofader, intagits på Gärdets sjukhem för Parkinsons sjukdom. En senare tillfogad anteckning tillägger att han avled 31 augusti 1969.)

1969:5
°Mac Key: brev till *Sven Jansson. 16 feb. Svar från *Gunnar Ekelund. 18 feb. Riksantikvarieämbetet, Antikvariskt-topografiskt arkiv. (Under Västergötland, Ledsjö sn.)

1969:6
*Gunnar Ekelund: brev till °Mac Key. 18 mars. Riksantikvarieämbetet, Antikvariskt-topografiskt arkiv. (Under Västergötland, Ledsjö sn.)

1969:7
(Carl-Olof Bergström: När infogades götarnas land i svearnas välde? Bergslags-Posten 16 april.)

1969:8
(Lars Freeman: När Sverige blev Sverige. Göteborgs-Posten 17 maj.)

År 1970

1970:1
°Mac Key: En annorlunda historia. Skövde. Författaren sammanfattar sina teorier. Historiesynen är i allt väsentligt densamma som i 1968:9. “Bevisen“ är dessvärre alltjämt hämtade från språkforskningens område, som författaren icke behärskar, jfr. 1968:31. °Keys värdefulla arkeologiska forskning kommer därigenom olyckligtvis i skymundan bakom en uppsjö av vetenskapligt värdelösa fantasier.)

1970:2
Svenska Turistföreningens årsbok: Västergötland. (På sid 262 kommenterar landsantikvarie *Sven-Axel Hallbäck den lokala svearikesdebatten.)

1970:3
Anonym: Göteborgs-Bengtsson kämpar om urhemmet. Göteborgs-Posten 29 jan. (Bibliotekstjänsts lektörer avstyrker inköp av °Holger Bengtssons böcker till biblioteken i landet. Denne överklagar beslutet.)

1970:4
Anonym: Historie-Bengtsson går till ny attack. Göteborgs-Posten 22 juni. (Bibliotekstjänsts granskningsnämnd har upphävt lektörernas beslut i 1970:3 och antagit 1969:2 för inköp till landets bibliotek. °Holger Bengtsson har också skrivit till universitetskanslerämbetet med förfrågan “om inte tiden är inne att anpassa vår forskning till modern metodik“.)

1970:5
Anonym: Möjbrostenen märklig runsten – eller ett studentikost skämt? Skövde Nyheter 10 dec, sid 5, 10. (°Mac Key lanserar en teori om att runstenen från Möjbro i Uppland icke härstammar från järnåldern utan är ett falsarium av 1600-talsprästen Nils Rabenius. Teorin är vetenskapligt ohållbar, jfr. 1982:79.)

År 1971

1971:1
°Verner Lindblom: välvillig recension av 1970:1. Skaraborgs Läns Tidning 20 jan. (Recensenten, som här debuterar som skribent i ämnet, är vän till °Holger Bengtsson och kommer snart att låta tala om sig som en av västgötaskolans ledande män.)

1971:1b
(*Lars Lönnroth: Gudasagorna hade även ett sedelärande syfte. Dagens Nyheter 17 jan, sid 4.)

1971:1c
(Bo Engzell: Medeltiden grävs fram i Skara. Dagens Nyheter 21 jan, sid 8.)

1971:2
“INK“ (Ingvar Kjörck): Berömd runsten är ett skämt – spexande präst upphovsman? Göteborgs-Posten 24 jan, sid 12. (Jfr. 1970:5.)

1971:3
Dayton Johansson: Expert om den historiska runstenen från 500-talet: studentskämt från 1600-talet! Expressen 25 jan, sid 13. (Experten ifråga är °Mac Key, jfr. 1970:5.)

1971:4
*Gunnar Linde: Om svear och götar i Västergötland. Göteborgs-Posten 10 dec. (Författaren kommenterar en nyligen timad debatt i Skara, där landsantikvarie *Sven-Axel Hallbäck sammanfört de båda västgötakoryféerna °Holger Bengtsson och °Mac Key. Deras teorier om att svearna i äldre tid skulle ha haft sitt maktcentrum i Skaraborgs län prövas vetenskapligt. Ortnamn, dialekter och arkeologiska fynd visar på en tydlig gräns mellan två skilda kulturområden från norra Kinnekulle i sydostlig riktning över Billingen och ned mot Vättern. I just dessa gränstrakter vill de båda västgötaforskarna se svearnas ursprungliga hemvist. Detta kan man i och för sig tänka sig, men alla skriftliga källor lokaliserar ju svearnas maktcentrum till Mälaren. Dessutom har °Key och °Bengtsson förlagt svearnas skaraborgska “maktcentra“ till områden som enligt ortnamnens vittnesbörd låg i respektive bygds utkant.)

1971:5
°Holger Bengtsson: Om svear och götar. Göteborgs-Posten 31 dec. (Författaren underkänner resonemanget i 1971:4. Han upprepar i stort sett °Carl Otto Fasts teser i 1939:3. “Inte finner man spår av Snorresägner i ovanstående“, avslutar han sin artikel. Hans “bevisföring“ bygger dock huvudsakligen på omtolkningar av lösryckta meningar ur fr.a. Snorres Ynglingasaga, vars historiska värde starkt kan ifrågasättas även utan omtolkning.)

År 1972

1972:1
°Mac Key: Apropå gamla mynt, Olof Skötkonung – västgöten. Skövde Nyheter 26 jan, sid 6. (Det s.k. Häggumsdokumentet åberopas för att bevisa att Sätuna vid Hornborgasjön är identiskt med Olof Skötkonungs myntpräglingsort “Zitun“, vilken annars brukar identifieras med  Sigtuna. Teorin uppfanns halvtannat århundrade tidigare av Pehr Tham, jfr. 1817:1 och 1985:1.)

1972:1b
°Mac Key: En ny teori om ortnamnstolkning. Limhamniana, utgiven av Limhamns museiförening, sid 45-48. (Författaren hävdar att elementet “ryd“ betyder “myrmalm“, inte “röjning“ som ortnamnsforskarna anser. Jämför t.ex. 1986:1.)

1972:2
*Gunnar Linde: Sätuna eller Sigtuna? Skövde Nyheter 1 feb, sid 6. (Författaren bestrider påståendet att Sätuna skulle vara identiskt med Olof Skötkonungs Sigtuna. Detta strider mot kända ljudlagar. Dessutom är “Häggumsdokumentet“ icke någon medeltida originalhandling utan blott en påstådd avritning av en sådan, bevarad i en sockenhistorik publicerad 1794. Det försvunna originalet påstås där vara från 1309. Det finns en originalhandling från 1311 som har namnformen “Saetuner“ och en från 1390 som stavar “Saetunom“. Förleden “Sae-“, som är den gängse under medeltiden, betyder “sjö“; ett enstaka “Si-“ i en avskrift kan inte tillmätas något motbevisande värde.)

1972:3
°Ingvar Leion: Om Mac Key och Gunnar Linde – arkeologiska lekstugor m.m. Skövde Nyheter 3 feb, sid 6. (Författaren anser att arkeologerna borde gräva mer i Västergötland. Han ifrågasätter också riktigheten i *Lindes språkhistoriska resonemang i 1972:2. Emellertid bygger hans egen argumentation på ett tryckfel i tidningen.)

1972:4
°Mac Key: Sätuna eller Sigtuna? Svar till Gunnar Linde. Skövde Nyheter 3 feb, sid 6. (Författaren tycker att det är likgiltigt huruvida “Häggumsdokumentet“ är en äkta medeltida handling. Han förespråkar arkeologisk utgrävning för att avgöra om Sätuna är Sigtuna. Jfr. 1985:1.)

1972:5
*Gunnar Linde: Gräv så svarar jag för det där andra! Skövde Nyheter 8 feb, sid 3. (Författaren råder °Mac Key att fortsätta “de framgångsrikt påbörjade grävningarna, som redan givit sensationella resultat“, men vidhåller däremot sin uppfattning i språkhistoriska frågor och anser inte att Sätuna är Sigtuna.)

1972:6
“Rick“: Varifrån kommer egentligen alla våra gamla konungar? Skövde Nyheter 27 feb, sid 7. (Rektor *Torsten Schmidt på Axvalla folkhögskola håller föredrag om bl.a. svenska rikets uppkomst. Efteråt frågar °Mac Key: “Vart tog götarna egentligen vägen?“ Svaret blir att det enda vi vet är att “vi befinner oss på osäker mark“.)

1972:7
(Bror Jansson: Brev till riksantikvarieämbetet, daterat 7 mars, diarienummer 001544 ° 14/7 ad 1544 ° 24/7. Riksantikvarieämbetet, antikvariskt-topografiskt arkiv, Västergötl., Landsk.)

1972:8
“Anitha“: Rösjön blev en stor upplevelse vid Hembygdsföreningens färd. Skövde Nyheter 15 maj, sid 12. (*Gunnar Linde leder en vårutflykt till bl.a. Sätuna, och låter där °Mac Key utveckla sina teorier i 1972:1.)

1972:9
“Rick“: “Trollkarlen“ Mac Key går som en slagruta på smältugnar i bygden. Skövde Nyheter 18 maj, sid 1. (°Keys teorier om rikets uppkomst uppges ha “fascinerat många lekmän och – kanske – retat en del lärde“. Han har fortsatt de grävningar efter järnugnar som inleddes av riksantikvarieämbetet, jfr. 1968:18. Han anser att den tidiga järnhanteringen i Västergötland gjorde trakten till ett politiskt kraftcentrum. Detta talar han dock inte så mycket om numera. Däremot har han utvecklat en teori om att råvaran i vår tidigaste järnframställning icke var myrmalm utan rödjord. Han anser att ortnamnselementet “ryd“, ymnigt förekommande i Västergötland, betyder “rödjord“ och bevarar minnet av sådan järnframställning. Sakkunnig ortnamnsforskning anser att det betyder “röjning“. Jfr. t.ex. 1986:1.)

1972:10
“Rick“: Att smälta järn ur “röjola“ var inte så lätt – men västgötarna kunde en gång den konsten… Skövde Nyheter 18 maj, sid 6. (°Mac Key visar upp sina järnfyndigheter och “Uppsala hednatempel“; han antyder att järnhanteringstermen “osmund“ skulle ha något att göra med en 1100-talsbiskop Osmund i Skara, bosatt på Järnsyssla. Han berättar att experter i Danmark blivit våldsamt intresserade av hans järnteorier.)

1972:10b
°Holger Bengtsson: Dunkla blad om vår historias gryning. Bohuslänningen 2 december, sid 4. (Om vad 500-talsförfattaren Jordanes skriver om Bohuslän, samt om svearnas förmenta skaraborgska ursprung.)

1972:11
*Birgitta Hjohlman & °Mac Key: brev angående järnfyndigheter, ankommet 15 dec, diarienummer 008308. Riksantikvarieämbetet, antikvariskt-topografiskt arkiv, Västergötl., landsk.

År 1973

1973:1
Lars Gahrn: Beowulfskvädets betydelse för frågan om svenska rikets uppkomst, en kritisk redogörelse för några viktigare inlägg. B-uppsats i historia, Göteborgs universitet. 16 sid. (Författaren är kurskamrat med °Verner Lindblom, jfr 1971:1. Senare kommer *Gahrn att låta tala om sig som stridbar företrädare för en “sveaskola“ som ställs mot °Lindbloms “götaskola“, men i denna uppsats röjer han ännu ett visst – låt vara ljumt – intresse för °Fasts och °Bengtssons teorier.)

1973:2
°Verner Lindblom: Svearnas Uppsala och dess tempel. B-uppsats i historia, Göteborgs universitet. 24 sid. (Författarens genombrott. Upprepning av 1944:1. Angrepp på *Nermans gamla idéer.)

1973:3
°Mac Key: En annorlunda historia. Skövde?, förf. 96 sid, ill.

1973:4
°Sven Svensson: Det svenska rikets uppkomst. Ny tryckning. (1969:4 kommer ofattbart nog ut för andra gången. Med tiden kommer °Dag Stålsjö att inspireras av skriften och förteckna den i sin litteraturlista, jfr. 1983:14.)

1973:5
°Verner Lindblom: Kung Ring, Siggeringsåsen och slaget vid Bråvalla hed. Skaraborgs Läns Tidning 20 jan.

1973:6
(*Jan Arvid Hellström: Var låg egentligen Birka? Göteborgs-Posten 7 juni, sid 2. – Om 1969:1.)

1973:7
(*Birgitta Hjohlman & °Mac Key: brev om järnhantering, ankommet 27 aug, diarienummer 005453. Riksantikvarieämbetet, antikvariskt-topografiskt arkiv, Ledsjö sn Välfjället. Bilaga från °Mac Key. Bilaga från Birgitta Hjohlman daterad 1 feb.

1973:8
Birgitta Hjohlman & °Mac Key: brev om järnframställningsplats i Vättlösa, ankommet 19 feb, diarienummer 6788. Bilagt brev från *Gunnar Ekelund till °Mac Key. Riksantikvarieämbetet, antikvariskt-topografiskt arkiv, Ledsjö sn.

År 1974

1974:1
(Bror Jansson: Ärkebiskop Unni. Credo.)

1974:2
°Verner Lindblom: Vem var Ale? Nya Lidköpings-Tidningen 11 feb, sid 20.

1974:3
Anonym: Finns monumentet över kung Ring inmurat i spis på Ringåsen i Holmestad? Nya Lidköpings-Tidningen 29 april, sid 24. (Angående en teori lanserad av västgötaskolans sedermera ledande man °Verner Lindblom, jfr. 1973:5.)

1974:4
°Holger Bengtsson: Sveriges äldsta historia, I – Från goternas framträdande. Nya Lidköpings-Tidningen 28 juni, sid 2. (Den nyligen bortgångne författarens sista och ofullbordade verk trycks posthumt som artikelserie.)

1974:5
Annons: Hembygdsfest. Nya Lidköpings-Tidningen 28 juni, sid 24. (Man lockar med bl.a. folkdans och ett föredrag av °Verner Lindblom.)

1974:6
°Holger Bengtsson: Sveriges äldsta historia, II – Vi blir medvetna. Nya Lidköpings-Tidningen 1 juli, sid 2.

1974:7
°Holger Bengtsson: Sveriges äldsta historia, III – Norden upptäcktes av antikens auctores. Nya Lidköpings-Tidningen 3 juli, sid 2.

1974:8
°Holger Bengtsson: Sveriges äldsta historia, IV – Geaternas land kan inte vara Jutland. Nya Lidköpings-Tidningen 5 juli, sid 2.

1974:9
°Holger Bengtsson: Sveriges äldsta historia, V – Viktiga stamnamn räddade. Nya Lidköpings-Tidningen 8 juli, sid 2.

1974:10
°Holger Bengtsson: Sveriges äldsta historia, VI – Vårt land kallades Rotsi. Nya Lidköpings-Tidningen 10 juli, sid 2.

1974:11
°Verner Lindblom: Den ockulta vågen. Nya Lidköpings-Tidningen 12 juli, sid 2. (Västgötaskolans sedermera ledande man °Verner Lindblom är mycket intresserad av det övernaturliga och frågar sig bl.a. varför vetenskapen inte intresserar sig mer för Uri Gellers förmåga att böja skedar med hjälp av tankeenergi. °Lindbloms ockulta intresse kommer småningom att spridas inom västgötaskolan och finns bl.a. dokumenterat i °Ulla och °John Hamiltons skrifter, jfr. t.ex. 1986:8.)

1974:12
°Verner Lindblom: Svearnas Uppsala och dess tempel. Nya Lidköpings-Tidningen 19 juli, sid 2. (Författarens B-uppsats, 1973:2, publiceras som artikelserie.)

1974:13
(Bror Jansson: Sankta Elins källa i Medelplana sevärdhet vid Kinnekulleleden. Nya Lidköpings-Tidningen 19 juli, sid 14.)

1974:14
°Verner Lindblom: Svearnas Uppsala och dess tempel. Nya Lidköpings-Tidningen 22 juli, sid 2.

1974:15
°Verner Lindblom: Svear och göter. Nya Lidköpings-Tidningen 24 juli, sid 2.

1974:16
°Verner Lindblom: Uppsala. Nya Lidköpings-Tidningen 26 juli, sid 2.

1974:17
°Verner Lindblom: Ynglingatal, Beowulf och Gamla Uppsala. Nya Lidköpings-Tidningen 31 juli, sid 2, 9.

1974:18
°Verner Lindblom: Uppsala högar. Nya Lidköpings-Tidningen 7 aug, sid 2.

1974:19
°Verner Lindblom: Uppsala, Helgö och Birka. Nya Lidköpings-Tidningen 9 aug, sid 2.

1974:20
°Verner Lindblom: Adam som historiker. Nya Lidköpings-Tidningen 12 aug, sid 2.

1974:21
°Verner Lindblom: Sammanfattning och prognos. Nya Lidköpings-Tidningen 14 aug, sid 2.

1974:22
Anonym: Västgötska ortnamn – nordisk gemenskap. Nya Lidköpings-Tidningen 14 aug, sid 2. (Språkforskaren *Gunnar Linde förklarar efter förfrågan att han icke stödjer teorin om att Skaraborg är svearikets födelseregion; han är förvånad över att den ogärna bemöts av historieexperter, men förmodar att dessa inte finner den värd att diskutera.)

År 1975

1975:1
°Mac Key: En annorlunda historia. 3 uppl. Skövde, förf. 96 sid, karta.

1975:2
°Verner Lindblom: Våra nationalmyter. Nya Lidköpings-Tidningen 5 maj. (Bl.a. hävdas att ordet “svear“ i de historiska källorna icke syftar på en särskild folkstam vid Mälaren utan från första början har haft innebörden “svenskar“ i största allmänhet, inklusive götarna. Kristendomens betydelse för riksenandet inskärps. Upplands rikedom på fornminnen anses icke tyda på att detta område hade större politisk makt än övriga landet. Svenska rikets uppkomst förlägges sent.)

1975:2b
°Verner Lindblom: Våra nationalmyter. Nya Lidköpings-Tidningen 5 maj, sid 2.

1975:2c
°Verner Lindblom: Våra nationalmyter, II. Nya Lidköpings-Tidningen 7 maj, sid 2.

1975:2d
°Verner Lindblom: Våra nationalmyter, III. Nya Lidköpings-Tidningen 9 maj, sid 2.

1975:2e
°Verner Lindblom: Beowulf och Västergötland. Nya Lidköpings-Tidningen 28 maj, sid 2.

1975:2f
°Verner Lindblom: Beowulf och Västergötland, II. Nya Lidköpings-Tidningen 30 maj, sid 2.

1975:2g
(Bo Isaksson: Alrik Lumber – Sparlösastenens skapare. Nya Lidköpings-Tidningen 4 juni, sid 2.)

1975:2h
(Bo Isaksson: Sparlösastenen och Adils tre storverk. Nya Lidköpings-Tidningen 13 juni, sid 2.)

1975:2i
(Bo Isaksson: Sparlösastenen och kung Adils död. Nya Lidköpings-Tidningen 23 juni, sid 2.)

1975:3
°Verner Lindblom: Sparlösastenen och Ynglingasagan. Nya Lidköpings-Tidningen 7 juli, sid 2.

1975:3b
°Verner Lindblom: Atlantis och svenskarna. Nya Lidköpings-Tidningen 21 juli, sid 2. (Författaren introducerar här ett nytt element i västgötaskolans tankesystem: tanken att västgötarnas förfäder bodde på Atlantis. Han citerar ur journalisten Bertil Falks bok “Atlantis och svenskarna“, vari man bland annat kan läsa att 30-talets nazister odlade en mytologi om att sagans Atlantis var ariernas urhem. Denna ö skulle enligt mellankrigstidens kvasivetenskap ha legat någonstans ute i Nordsjön. Med stöd av denna teori utvecklade man en uppfattning att de människor som härstammade från platser invid Nordsjön var mer “ariska“ emedan de var ättlingar till Atlantis’ invånare, vilka räddade sig till de närliggande kusterna sedan deras ö sjunkit i havet. Som egen kommentar skriver °Lindblom följande: “Atlantidernas kulturimperialism… skulle kunna förklara den germanska särarten både biologiskt och kulturellt. Numera är ju ‘ras’ ett begrepp som råkat i vanrykte, men i den mån man kan tala om en typisk germansk eller nordisk människotyp, torde denna vara renast i Västsverige, d.v.s. i närheten av den atlantiska kontaktytan. Denna människotyps ursprung är okänt, men… ett ‘urhem’ i sydvästra Skandinavien sannolikt. Den forngermanska diktningens rötter går i samma riktning.“ Anledningen till västsvenskarnas påstådda rasmässiga särart skulle alltså vara att detta område ligger nära den plats i havet där Atlantis presumeras ha funnits. Atlantis förmodas ha varit den nordisk-germanska rasens urhem, och när denna mytiska ö sjönk i havet, räddade sig dess invånare till de närmast liggande kusterna. Där lever idag deras ättlingar, enligt denna teori.)

1975:4
°Mac Key & *Birgitta Hjohlman: brev om järnhantering, ankommet 22 juli, diarienummer 004459. Riksantikvarieämbetet, antikvariskt-topografiskt arkiv, Ledsjö sn Fårevallsslätten. Bilaga av *Elisabeth Svärdström. Bilaga av *Hans Regnér.

1975:4b
(Bo Isakson: Sparlösastenen, rättslösabalken och kung Östens död. Nya Lidköpings-Tidningen 28 juli, sid 2.)

1975:4c
Anonym: Imponerande TV-seger för Göteneläraren. Nya Lidköpings-Tidningen 11 aug, sid 1, 15. (°Verner Lindblom har deltagit i ett av Lennart Hylands frågesportprogram, ämne historia.)

1975:5
°Mac Key & Birgitta Hjohlman: brev om järnframställning, ankommet 19 dec, diarienummer 52 92 175. Bilaga till °Key. Riksantikvarieämbetet, antikvariskt-topografiskt arkiv, Västergötl. landsk.

År 1976

1976:1
(Bror Jansson: Kulturhistoriska studier från Kinnekulle. Lidköpingsbygden, sid 10-13, 29.)

1976:1b
°Verner Lindblom: Västergötlands ‘erövring’. Nya Lidköpings-Tidningen 9 jan, sid 2.

1976:2
°Verner Lindblom: Västergötlands “erövring“. Nya Lidköpings-Tidningen 13 jan.

1976:3
°Verner Lindblom: Ett nytt inlägg i debatten om svear, götar och Uppsala. Nya Lidköpings-Tidningen 2 mars.

1976:4
°Verner Lindblom: Myren och våtmarksåret. Nya Lidköpings-Tidningen 20 aug, sid 2.

1976:5
°Verner Lindblom: Legenden om Kleva, I. Nya Lidköpings-Tidningen 18 okt, sid 2.

1976:6
°Verner Lindblom: Legenden om Kleva, II. Nya Lidköpings-Tidningen 20 okt, sid 2.

1976:7
°Verner Lindblom: Legenden om Kleva, III. Nya Lidköpings-Tidningen 22 okt, sid 2.

År 1977

1977:1
(Lars Gahrn: Saxo Grammaticus och fornhistorien. C-uppsats i historia, Göteborgs universitet. 18 sid. – Författaren torde här ha tagit avstånd från den relativt positiva syn på västgötaskolans teorier som röjes i 1973:1. Västgötalärorna omnämnes dock inte i uppsatsen.)

1977:2
°Mac Key: Myten om Ubsola. Karlstedts bokhandel, Skövde. Teckningar: Caroline. 168 sid. (Utökad version av 1975:1. Genom denna bok blir författarens teorier kända och lästa som aldrig förr. Den torde för många framstå som själva symbolen för begreppet västgötaskolan. I själva verket kan dock dess författare lämpligast beskrivas som västgötaskolans särling. Han bör visserligen räknas som lärjunge till °Carl Otto Fast, men är en synnerligen självständig sådan. Denna bok innehåller många demagogiska angrepp på det påstådda amatörföraktet inom akademiska forskarkretsar. Som exempel på sådant amatörförakt citeras utdrag ur ett brev som *Gunnar Ekelund på riksantikvarieämbetet lär ha skrivit till °Key den 15 mars 1971, såsom kommentar till boken 1970:1. Brevet, “en fyra maskinskrivna sidor lång epistel“, är mycket fränt i tonen och torde ha fått forntidsintresserade vanliga människor att känna långt större sympati för °Keys teorier än de annars skulle gjort. Bl.a. antyds däri att °Key borde vara placerad “på ett visst ställe i närheten av Vänersborg“, förmodligen Restads mentalsjukhus. Brevet finns inte arkiverat på riksantikvarieämbetet och torde alltså ha haft karaktären av privat skrivelse. Däremot finns andra exempel på *Ekelunds brev till °Key i denna myndighets antikvariskt-topografiska arkiv: 1969:6, 1973:8. Jag har själv aldrig sett det citerade brevet utan känner det bara genom uppgifter som ytterst härstammar från °Key själv; det lär förvaras i “en tjock pärm“ hemma hos denne vilken även skall innehålla talrika andra exempel på amatörförakt hos forskare. °Key har av arkeologen *Åke Hyenstrand uppmanats att offentligt redogöra för på vad sätt riksantikvarieämbetet behandlat honom föraktfullt, 1982:64. Maningen har icke hörsammats.)

1977:2b
*Åke Hyenstrand: Brev om °Mac Key. Riksantikvarieämbetet, antikvariskt-topografiskt arkiv, 13 jan.

1977:3
°Verner Lindblom: Vid Gefions sjö. Nya Lidköpings-Tidningen 7 mars.

1977:4
*Birgitta Hjohlman: brev om slaggförekomster i Skaraborg, 28 juli. Riksantikvarieämbetet, antikvariskt-topografiskt arkiv, Västergötland landsk.

1977:4b
(Anonym: Nya spår efter ariernas vandringar. Nya Lidköpings-Tidningen 22 aug, sid 2.)

1977:4c
°Verner Lindblom: Det kontroversiella skarastiftet. Nya Lidköpings-Tidningen 26 aug, sid 2.

1977:5
°Verner Lindblom: Beowulfs gåta klarnar. Skaraborgs Läns Tidning 16 sept.

1977:5b
°Verner Lindblom: Beowulfs gåta klarnar. Skaraborgs Läns Tidning 18 sept.

1977:5c
°Verner Lindblom: Beowulfs gåta klarnar. Nya Lidköpings-Tidningen 21 sept, sid 2, 10.

1977:5d
Anonym: Götenes allvetare inte i form i TV? Nya Lidköpings-Tidningen 31 okt, sid 1, 12. (Om °Verner Lindblom.)

1977:6
Anonym: Svenska rikets vagga. Göteborgs-Posten 2 nov, sid 1. (Om 1977:2.)

1977:7
Ingvar Kjörck: Sakkunskapen halshugger amatörforskare i Skövde. Göteborgs-Posten 2 nov, sid 18. (Recension av 1977:2, med intresset fokuserat kring det elaka brevet.)

1977:8
Annons: NU finns den hos Din bokhandlare… MAC KEY’s nya bok “MYTEN OM UBSOLA“. Mac Key vill placera Sveriges vagga i hjärtat av Skaraborg. Göteborgs-Posten 4 nov.

1977:8b
°Verner Lindblom: Myten om Ubsola. Nya Lidköpings-Tidningen 4 nov, sid 2.

1977:9
(*Birger Stolpe: Rotabagge. Göteborgs-Posten 13 nov, sid 24. – Signaturen “Västgöte“ har frågat varför det västgötska dialektordet “rotabagge“ = kålrot återfinns i främmande språk. Det finns i såväl engelskan som tyskan och franskan. Kan det vara ett arv från västgötska vikingar? *Stolpe tror icke att så är fallet. Ordet är nämligen inte särskilt gammalt. På svenska finns det belagt första gången år 1762, och på engelska 1800, i ett sammanhang där det ger intryck av att vara en språklig nyhet. *Stolpe förmodar att ordet spritt sig över världen på lärd väg – kanske genom någon västgötsk lärjunge till Linné, ty “ruta-baga“ användes ibland som botaniskt “latin“.)

1977:10
Curt Carlsson: Sveriges vagga låg i Västergötland! (Men historikerna tror inte på Mac Keys teorier.) Arbetet 27 nov.

År 1978

1978:1
(Ronnie Carlsson: Varför låg Birka på Björkö? B-uppsats i historia, Uppsala universitet.)

1978:2
*Lars Gahrn: Det svenska konungavalet under äldre medeltiden. Seminarieuppsats i historia, Göteborgs universitet. 17 sid. (I bjärt kontrast till 1973:1 har författaren nu helt tagit avstånd från västgötaskolans historiesyn, på sid 15 kallad “avskräckande exempel“.)

1978:3
*Bo Göran Carlsson: Myten om Mac Keys “Myten om Ubsola“. Nya Lidköpings-Tidningen 18 okt, sid 2. Omtryckt i Västgöta-Demokraten 9 nov, sid 2. (Författaren, doktorand i religionshistoria och antropologi, etablerar sig här som den förste representant för akademisk historieforskning som underkastar västgötalärorna systematisk granskning i långa artikelserier. Han är tillika en av °Verner Lindbloms forna kurskamrater vid Teologicum i Lund. Hans kritik tar dock sin utgångspunkt i °Mac Keys läror, 1977:2.)

1978:4
*Bo Göran Carlsson: D:o, II, Nya Lidköpings-Tidningen 20 okt, sid 2.

1978:5
*Bo Göran Carlsson: D:o, III, Nya Lidköpings-Tidningen 23 okt, sid 2.

1978:6
*Bo Göran Carlsson: D:o, IV. Nya Lidköpings-Tidningen 25 okt, sid 2.

1978:7
*Bo Göran Carlsson: Om västgötaskolan i svensk religionsforskning, I. Nya Lidköpings-Tidningen 1 nov, sid 2. (Författaren låter här sin kritiska granskning omfatta icke bott °Mac Key utan även övriga företrädare för vad han kallar “västgötaskolan“. Det tycks för övrigt vara *Bo Göran Carlsson som myntat denna benämning på °Fast och hans lärjungar.)

1978:8
*Bo Göran Carlsson: D:o, II. Nya Lidköpings-Tidningen 3 nov, sid 2.

1978:9
*Bo Göran Carlsson: D:o, III. Nya Lidköpings-Tidningen 6 nov, sid 2.

1978.10
*Bo Göran Carlsson: D:o, IV. Nya Lidköpings-Tidningen 8 nov, sid 2

1978:11
Anonym: Han kritiserar den “fornvurm“ som rasar i Västergötland. Västgöta-Demokraten 9 nov, sid 2. (Presentation av *Bo Göran Carlsson, jfr. 1978:3.)

1978:12
*Bo Göran Carlsson: Om västgötaskolan i svensk religionsforskning, V. Nya Lidköpings-Tidningen 10 nov, sid 2.

1978:13
*Bo Göran Carlsson: D:o, VI, Nya Lidköpings-Tidningen 13 nov, sid 2.

1978:14
°John Böörd: Mac Keys utgåvor är tydliga och lättfattliga. Västgöta-Demokraten 18 nov, sid 2. (Författaren, som enligt vad han själv uppger bara har “vanlig folkskola“, häpnar över att doktoranden *Bo Göran Carlsson finner °Mac Keys skrifter dunkla och virriga. Själv tycker han att de är “tydliga och lättfattliga och fria från facktermer“.)

1978:15
°Verner Lindblom: Keys och Carlssons Ubsolamytologier, I. Nya Lidköpings-Tidningen 20 nov, sid 2. (Författaren inleder en serie bemötanden av 1978:3f.)

1978.16
°Verner Lindblom: D:o, II. Nya Lidköpings-Tidningen 22 nov, sid 2. (Författaren frågar sig om det är “kristligt“ av teologen *Bo Göran Carlsson att angripa °Mac Keys teser.)

1978.17
°Verner Lindblom: D:o, III. Nya Lidköpings-Tidningen 24 nov, sid 2.

1978:18
*Bo Göran Carlsson: Att förtiga och förvanska. Västgöta-Demokraten 25 nov, sid 2. (Författaren svarar på 1978:14, samt konstaterar att °Mac Key “vägrar ställa upp i debatt kring sina teser, en debatt som han annars efterlyser i sin bok“. °Key har även anklagat författaren för att vara marxist-leninist.)

1978:19
°Verner Lindblom: Keys och Carlssons Ubsolamytologier, IV. Nya Lidköpings-Tidningen 27 nov, sid 2. (Författaren fortsätter att försvara °Key. I förbifarten pläderar han även för forskning kring ESP och UFO.)

1978:20
°Verner Lindblom: Ubsola i läroböckerna. Nya Lidköpings-Tidningen 29 nov, sid 2. (Författaren anser att skolans historieundervisning förhärligar Upplands roll i fornhistorien på övriga landets bekostnad. Han ställer sig oförstående till *Bo Göran Carlssons angrepp på “västgötarnas påstådda fornvurm och inskränkta historiesvärmeri“: “Säkert är det en bättre och nyttigare hobby än t.ex. bingo, som torde ha mångfaldigt fler anhängare.“)

1978:21
°Verner Lindblom: Carlsson och västgötaskolan, I. Nya Lidköpings-Tidningen 1 dec, sid 2. (Genomgång av och angrepp på teorier framförda av bl.a. *Birger Nerman, jfr. t.ex. 1913:1 och 1941:1, syftande till att götarna skulle ha erövrats av “svearna“. Författaren betonar det dunkla Beowulfkvädets stora betydelse för dessa teorier, åberopande bl.a. 1973:1. Han hävdar att ordet “svear“ i de historiska källorna betyder “svenskar“, inklusive västgötarna. Som stöd för detta påstående anföres en fotnot i *Grimbergs “Svenska folkets underbara öden“.)

1978:22
°Verner Lindblom: D:o, II. Nya Lidköpings-Tidningen 4 dec, sid 2.

1978:23
°Verner Lindblom: D:o, III. Nya Lidköpings-Tidningen 6 dec, sid 2.

1978:24
Ingemar Nordgren: Västgöta-Uplands mytologin. Nya Lidköpings-Tidningen 8 dec, sid 2. (Författaren förebrår *Bo Göran Carlsson att han angripit de absurdaste och svagaste punkterna i °Keys teorier: ortnamnsforskningen med tillhörande “klanvandringar“. Även *Carlssons religionshistoriska resonemang kritiseras. Författaren tar dock inte ställning för eller emot västgötaskolan.)

1978:25
Ingemar Nordgren: D:o, II. Nya Lidköpings-Tidningen 11 dec, sid 2.

1978:26
*Bo Göran Carlsson: Varför gräva upp hundar när det vimlar av järnugnar? Nya Lidköpings-Tidningen 13 dec, sid 2. (Författaren berättar att han själv en gång funnit västgötaskolans teorier trovärdiga, men efter att ha forskat i saken och privat diskuterat med västgötaforskarna sett sig tvungen att ändra uppfattning.)

1978:27
*Bo Göran Carlsson: Slutord i västgötadebatten. Nya Lidköpings-Tidningen 13 dec, sid 2. (Författaren försvarar sin rätt att angripa västgötaskolan, jfr. 1978:16, samt vidhåller sin uppfattning i sakfrågorna. Kortfattad kommentar till 1978:24-25.)

År 1979

1979:1
(Bror Jansson: Från vår äldsta kyrkohistoria. Skövde.)

1979:1b
(Robert Scrutton: The Other Atlantis. Sphere Books Ltd, London. – Fiktiv översättning av den fornfrisiska krönikan Oera-Linda, som berättar om Atlantis. En rasistiskt präglad världsbild framträder, exempelvis på sidorna 18-19. Presentationen på pärmen innehåller än tydligare sådana drag. Man utger sig för att berätta om “The land beyond the north wind – cradle of civilisation“. Detta förmenta “ages-old Nordic manuscript“ påstås bevisa att en “super-race“ existerat, som bland annat koloniserade Indien, Peru, Egypten och Grekland. Boken ingår i en hel genre som uppenbart har påverkat även västgötaskolan. Jämför t.ex. 1992:2.)

1979:1c
(*Tryggve Lundén: Biskop Unni, Västergötlands förste till namnet kände apostel, I. Nya Lidköpings-Tidningen 23 feb, sid 2. – Författaren, västgöte till börden, kommer med tiden att bli en av västgötaskolans mest omtyckta auktoriteter, trots att hans teorier har föga att göra med västgötaskolans. Jfr. 1982:31, 1982:86-89.)

1979:1d
(*Tryggve Lundén: Biskop Unni, Västergötlands förste till namnet kände apostel, II. Nya Lidköpings-Tidningen 26 feb, sid 2.)

1979:1e
(Bror Jansson: Forshems kyrka som ordenskyrka och pilgrimskyrka. Nya Lidköpings-Tidningen 28 feb, sid 2.)

1979:2
°Verner Lindblom: Atlantismysteriet löst? Nya Lidköpings-Tidningen 12 april, sid 2. Västgötaskolans ideolog °Verner Lindblom ägnade under 1970-talet en hel del intresse åt frågan om huruvida det kunde finnas ett samband mellan det sjunkna Atlantis och den svenska västkusten, jfr 1975:3b och 1980:6-10. Dessa spekulationer kom han själv att överge under 80-talets gång. De har dock förts vidare av lärjungarna inom västgötaskolan, jfr. 1981:1, 1989:35.)

1979:3
Anonym: Här bodde de alla – svear, götar och vaner. Dagens Nyheter 15 april. (Vetenskapen kommenterar 1977:2. Den skaraborgsfödde arkeologen *Harald Wideen hävdar att °Keys idéer icke är en åsikt utan en åkomma, samt menar att sådant inte bör bemötas av forskningen. *Erik Lönnroth – historiker från Göteborg – har ungefär samma uppfattning, men tillägger att Skaraborgs ovanligt starka lokalpatriotism bottnar i det förhållandet att trakten blivit något eftersatt vad gäller  arkeologiska utgrävningar. Han berättar också om sina kontakter under 30-talet med västgötaskolans lärofader °Carl Otto Fast som bl.a. menade att rhenguldet låg på botten av Göta älv, jfr. 1937:1, 1942:9.)

1979:4
Anonym: skildring av utflykt till Uppsala i Ledsjö socken. Nya Lidköpings-Tidningen 18 april.

1979:5
Anonym: Linde omvald ordförande, hembygdsföreningen och kulturnämnden putsar av S:ta Elin. Skövde Nyheter 26 april, sid 2. (°Mac Key är vice ordförande i Skövdeortens hembygds- och fornminnesförening, men avsäger sig omval. *Gunnar Linde omväljs som ordförande. °Key hyllas för sina insatser genom att bli utnämnd till hedersledamot av föreningen.)

1979:6
Anonym: Nu börjar “Åsakalandet“, en ny artikelserie av Verner Lindblom, Götene. Skaraborgs-Bygden 18 maj, sid 1. (Genom talrika föredrag och artiklar i pressen har °Lindblom nu blivit mycket känd i Skaraborgs län. Intresset för hans här aktuella artikelserie förväntas bli så stort att tidningen infört en särskild förmånsprenumeration som blott omfattar den tid °Lindbloms serie kommer att köras. Hans artiklar kompletteras också med små frågesportsformulär där de forntidsintresserade får testa sina kunskaper i “västgötateori“ genom att kryssa för rätt svar; formulären kan sändas in till tidningen och ge 75 kronor i prispengar.)

1979:7
°Verner Lindblom: Åsakalandet, I. Skaraborgs-Bygden 18 maj, sid 3. (Här inleder västgötaskolans ideolog °Verner Lindblom en lång serie artiklar i Skaraborgs-Bygden vilka avser att ge en sammanfattning av de teorier som kommit att benämnas “västgötaskolan“. Ett urval kommer att sedermera att samlas i bokform, 1982:11. Därigenom har de kommit att uppfattas som “norm“ för denna avvikande historieuppfattning. Artikelserien bygger delvis på 1973:2. Ytterst är den dock i långa stycken en mycket trogen, ja nästan ordagrann avskrift av °Carl Otto Fasts gamla teorier – främst 1944:1, men även äldre alster från 30-talet. Därmed direktöverförs fyrtio år gamla tankar till 70-talet. Gamla mystifika teorier vilka sedan decennier varit bortglömda i den vetenskapliga världen får här ånyo komma till heders. I denna del av serien funderar författaren kring det i Skaraborg vanliga ortnamnet Åsaka, jfr. 1948:2, 1963:2, 1978:13.)

1979:8
Anonym: Åsakalandets andra avsnitt i nästa vecka. Skaraborgs-Bygden 25 maj, sid 4. (“Att vi väntar med andra avsnittet beror på att vi vill ge de nya läsare som önskar utnyttja vårt förmånserbjudande om prenumeration i fyra månader för 20 kronor, tillfälle att göra denna beställning.“)

1979:9
°Verner Lindblom: Åsakalandet, II. Skaraborgs-Bygden 1 juni, sid 3.

1979:10
°Verner Lindblom: D:o, III. Skaraborgs-Bygden 8 juni, sid 3.

1979:11
°Verner Lindblom: D:o, IV. Skaraborgs-Bygden 21 juni, sid 3.

1979:12
°Verner Lindblom: D:o, V. Skaraborgs-Bygden 29 juni, sid 3.

1979:13
°Verner Lindblom: D:o, VI. Skaraborgs-Bygden 6 juli, sid 3.

1979:14
°Verner Lindblom: D:o, VII. Skaraborgs-Bygden 13 juli, sid 3.

1979:15
°Verner Lindblom: D:o, VIII. Skaraborgs-Bygden 20 juli, sid 3.

1979:16
°Verner Lindblom: D:o, IX. Skaraborgs-Bygden 27 juli, sid 3.

1979:17
°Verner Lindblom: D:o, X. Skaraborgs-Bygden 3 aug, sid 3.

1979:18
°Verner Lindblom: D:o, XI. Skaraborgs-Bygden 17 aug, sid 3. (Tipstävling bifogad.)

1979:19
°Verner Lindblom: D:o, XII. Skaraborgs-Bygden 24 aug, sid 3.

1979:20
(Josef i Åsarp: Vårdkaseplatser bör inventeras. Skaraborgs-Bygden 31 aug, sid 11.)

1979:21
°Verner Lindblom: Åsakalandet, XIII. Skaraborgs-Bygden 7 sept, sid 3.

1979:22
°Verner Lindblom: D:o, XIV. Skaraborgs-Bygden 21 sept, sid 3.

1979:23
°Verner Lindblom: D:o, XV. Skaraborgs-Bygden 28 sept, sid 3.

1979:24
°Verner Lindblom: D:o, XVI. Skaraborgs-Bygden 5 okt, sid 3.

1979:25
°Verner Lindblom: D:o, XVII. Skaraborgs-Bygden 12 okt, sid 3.

1979:26
Anonym: Västergötland i studiecentrum. Skaraborgs-Bygden 12 okt, sid 13. (°Verner Lindbloms “Åsakalandet“ har gjort att tidningen fått en mängd intresserade brev och telefonsamtal. Vuxenskolan hakar på trenden och startar flera nya studiecirklar om västgötsk fornkunskap, bl.a. en där man studerar °Keys bok 1977:2.)

1979:27
Anonym: Hembygdsdagar i Medelplana. Skaraborgs-Bygden 19 okt, sid 22. (Kinnekulle husmodersförening har sina årliga hembygdsdagar med bl.a. konsthantverk, musik och föredrag av hembygdsforskare som °Verner Lindblom och Bror Jansson.)

1979:28
°Verner Lindblom: Åsakalandet, XVIII. Skaraborgs-Bygden 26 okt, sid 3.

1979:29
°Verner Lindblom: D:o, XIX. Skaraborgs-Bygden 2 nov, sid 3.

1979:30
°Verner Lindblom: D:o, XX. Skaraborgs-Bygden 9 nov, sid 3.

1979:31
°Verner Lindblom: D:o, XXI. Skaraborgs-Bygden 16 nov, sid 3.

1979:32
Anonym: Omkastad rad i “Åsakalandet“. Skaraborgs-Bygden 23 nov, sid 3.

1979:33
Götene kommun: kulturnämnden, sammanträdesprotokoll 28 nov. Arkivet, Götene kommunbibliotek. (Under paragraf 83 tilldelas °Verner Lindblom Götene kommuns kulturstipendium 1979, “för hans mångsidiga gärning inom hembygdsforskningen“.)

1979:34
°Verner Lindblom: Åsakalandet, XXII. Skaraborgs-Bygden 7 dec, sid 3.

1979:35
°Verner Lindblom: Åsakalandet är det viktigaste jag gjort. Skaraborgs-Bygden 7 dec, sid 3.

1979:36
°Verner Lindblom: Åsakalandet, XXIII. Skaraborgs-Bygden 28 dec, sid 3.

År 1980

1980:1
*Lars Gahrn: Svear och götar, hemvist och namn. Otryckt uppsats för vårterminens medeltidsseminarium, lett av professor *Gunnar Olsson. Del I. Göteborgs universitet. 48 sid.

1980:2
*Lars Gahrn: D:o, II. Otryckt uppsats för samma seminarium som 1980:1. Göteborgs universitet. 41 sid.

1980:3
(*Tryggve Lundén: recension av hembygdsforskaren Per Gustavis bok “Birka stift på 1000-talet“. Kyrkohistorisk tidskrift. – Den recenserade boken, vars teser här får stöd från *Lundén, söker bevisa att missionären Ansgars Birka icke låg på Björkö i Mälaren utan i närheten av Vreta kloster. Denna teori har i alla tider varit föremål för välvillig uppmärksamhet från västgötaskolan på samma sätt som 1969:1.)

1980:4
°Verner Lindblom: Åsakalandet, XXIV. Skaraborgs-Bygden 11 jan, sid 3.

1980:5
°Verner Lindblom: D:o, XXV. Skaraborgs-Bygden 18 jan, sid 3.

1980:6
°Verner Lindblom: D:o, XXVI. Skaraborgs-Bygden 8 feb, sid 3.

1980:7
°Verner Lindblom: Spillror från Atlantis, I. Skaraborgs-Bygden 15 feb, sid 3. (Här inleder västgötaskolans ideolog en ny artikelserie i fem delar. Denna gång hävdar han att det sjunkna Atlantis skall ha ett klart samband med Norden, närmare bestämt med den svenska västkusten. Han sammanfattar vidare sina gamla funderingar kring diverse egendomligheter och övernaturligheter. Jfr. 1974:11, 1975:3b och 1979:2. Artikelserien bygger främst på en skrift av succéförfattaren Charles Berlitz.)

1980:8
°Verner Lindblom: D:o, II. Skaraborgs-Bygden 20 feb, sid 3.

1980:9
°Verner Lindblom: D:o, III. Skaraborgs-Bygden 14 mars, sid 3.

1980:10
°Verner Lindblom: D:o, IV. Skaraborgs-Bygden 26 mars, sid 3.

1980:11
°Verner Lindblom: D:o, V. Skaraborgs-Bygden 18 april, sid 3, 21.

1980:12
Josef Jacobsson: I förfädernas spår… Skaraborgs-Bygden 23 maj, sid 7. (Vuxenskolan anordnar studiecirklar kring °Mac Keys bok 1977:2. Jfr. 1979:26.)

1980:13
°Verner Lindblom: Graven i Sutton Hoo visar… Skaraborgs Läns Tidning, 3 juni.

1980:14
Anonym: Utfärd i Åsakalandet. Skaraborgs-Bygden 6 juni, sid 9. (Vuxenskolan ordnar hembygdscirkel och utfärd kring de teman °Verner Lindblom behandlat i artikelserien “Åsakalandet“, jfr. 1979:7ff. Reseledare är bl.a. °Lindblom själv.)

1980:15
°Verner Lindblom: Våra nationalmyter, I. Skaraborgs-Bygden 5 sept, sid 7. (Ny uppföljare till artikelserierna 1979:7ff och 1980:7ff. Liksom i den förstnämnda är det ånyo °Carl Otto Fasts gamla teorier i 1944:1 som refereras i ganska oförändrad form, utan hänsyn till att forskningsläget totalt förändrats under de nästan fyrtio år som gått.)

1980:16
°Verner Lindblom: D:o, II. Skaraborgs-Bygden 12 sept, sid 7, 10.

1980:17
°Verner Lindblom: D:o, III. Skaraborgs-Bygden 19 sept, sid 7.

1980:18
°Verner Lindblom: D:o, IV. Skaraborgs-Bygden 26 sept, sid 7.

1980:19
°Verner Lindblom: D:o, V. Skaraborgs-Bygden 3 okt, sid 7.

1980:20
°Verner Lindblom: Per Gustavi, Matts Dreijer och Birka. Östgöta-Correspondenten 15 okt. (Jfr. 1969:1 och 1980:3.)

År 1981

1981:1
°Ulla och John Hamilton: Västgöta saga. Stencil, tryckort saknas. (Jfr. 1981:11ff.)

1981:2
(Gösta Karlsson och Bror Jansson: Gårdarna kring Kinnekulle. Helsingborg.)

1981:3
°Lars Lange: Myten om Ubsola. Folkets historia nr 3. (°Mac Keys bok 1977:2 presenteras för första gången i en vetenskaplig publikation. Artikelförfattaren uppges vara pensionerad modellsnickare i Anderstorp.)

1981:4
(*Tryggve Lundén: Västergötlands helgon, 1. Den helige biskop Unni. Västgötalitteratur 1981:1-2.)

1981:4b
°Verner Lindblom: Våra nationalmyter, 12. Skaraborgs-Bygden 9 jan, sid 7.

1981:4c
°Verner Lindblom: Våra nationalmyter, 13. Skaraborgs-Bygden 16 jan, sid 7.

1981:5
(Ellie Olin: Informera mera om asakulten. Uppsala Nya Tidning 14 juli, sid 1, 4. – Klagomål framförs över att allmänheten ges bristfällig upplysning om hednatemplet i Gamla Uppsala.)

1981:6
(*Nils Sundquist, *Ola Ehn och Harald Ekenhem: Svearnas kultplats låg vid åmynningen. Uppsala Nya Tidning 22 juli, sid 1, 3. Svar på 1981:5. Landsantikvarie *Sundquist anser det överflödigt att informera om Gamla Uppsala eftersom hednatemplet enligt hans teorier låg inne i Uppsala stad, jfr. 1953:1-2. Det framställs som “föråldrat“ att förlägga asakultens centrum till Gamla Uppsala. I själva verket torde denna artikel vara det sista exemplet på att *Sundquists teori försvaras av vetenskapsmän.)

1981:7
°Gunnar Dahl: Västgötska anspråk på Sveriges vagga. Uppsala Nya Tidning 13 aug, sid 10. (Svar på 1981:6. *Sundquists teorier är i viss mån inspirerade av °Carl Otto Fasts, jfr. 1953:2. Det är därför naturligt att västgötaskolan genast känner sig manad att kommentera dessa. Artikelförfattaren, f.d. distriktslantmätare från Nora, påpekar att Västergötland geologiskt är äldre än Uppland – något som ingen torde bestrida. Sedan lägger han fram de sedvanliga västgötateorierna från fr.a. 1944:1, 1950:1 och 1977:2.)

1981;7b
°Verner Lindblom: Nationalmyternas Ubsola Skaraborgs-Bygden 21 aug, sid 4.

1981:8
*Pär Olsén: Var bodde svearna? Uppsala Nya Tidning 27 aug, sid 16. (Svar på 1981:7. Författaren inleder med att påpeka hur urgamla och uttjatade västgötaskolans teorier är: “Tid efter annan dyker det upp någon fantast som tror sig kunna bevisa att det forntida Uppsala inte legat i Uppland utan på Kinnekulle i Västergötland.“ Därefter invänds mot 1981:7 att Västergötlands stenålderskultur inte nödvändigtvis har betydelse för frågan om svenska rikets uppkomst, samt att Upplands bebyggelse är bra mycket äldre än °Dahl tycks förutsätta. En genomgång följer så av det arkeologiska forskningsläget rörande Gamla Uppsala, varvid det bl.a. påpekas att Kungshögarna knappast torde vara kvinnogravar eftersom man där funnit rester av vapen. Skrivna källor förlägger Uppsala till Uppland och inte till Västergötland. Detsamma gäller Sigtuna. En genomgång görs därefter av skrivna historiska källors omnämnanden av svearna, varav framgår att dessa bodde i Mälardalen och inte i Västergötland, jfr. 1971:4. Vi vet inte på vad sätt västgötarna införlivades med Sveariket. Den s.k. Urdals brunn i Gamla Uppsala kan möjligen vara tillkommen på 1600-talet, jfr. 1945:3, 1946:1-3, 1950:1 sid 20, 1950:2-4. Träbeklädnadens ålder bevisar dock inte något om själva brunnens ålder. Och framför allt är det ju först Olaus Rudbeck som påstått att Urdals brunn är en offerbrunn. Brunnens äkthet har alltså ingen betydelse för frågan om huruvida det forntida Uppsala är identiskt med Gamla Uppsala i Uppland.)

1981:9
°Arnold Kalin och *Pär Olsén: Var bodde svearna? Uppsala Nya Tidning 13 okt, sid 2. – (En företrädare för västgötaskolan bemöter 1981:8 och får svar. °Kalin försöker bl.a. bevisa att Västergötland hade större folkmängd än Uppland under järnåldern, varför svenska riket bör ha enats med utgångspunkt från Västergötland. Han stöder sig bl.a. på statistik från 1840 samt på det förhållandet att järnålderns Uppland delvis låg under vatten. *Olsén invänder bl.a. att Upplands ojämförligt större fornminnesrikedom snarare tyder på  att Uppland hade större folkmängd, även om man beaktar osäkerhetsfaktorer som att en del fornlämningar odlats bort. Uppland höjde sig kraftigt ur havet under järnåldern, vilket gav starkt förbättrade möjligheter att bedriva boskapsskötsel som för den tidens människor var viktigare än jordbruk. En kraftig befolkningstillväxt gjorde Upplands befolkning numerärt överlägsen, varför riksenandet naturligt kan tänkas ha utgått från Uppland.)

1981:10
(*Tryggve Lundén: Var låg Birka? Svenska Dagbladet 8 nov, söndagsbilagan sid VII. -Jfr. 1980:3)

1981:10b
°Dag Stålsjö: Var stod svearikets vagga? Röster i Radio/TV nr 48, 20-26 november, sid 44.

1981:10c
°Verner Lindblom: Historia i gungning. Skaraborgs-Bygden 20 nov, sid 10. (Om TV-producenten °Dag Stålsjös serie med detta namn, som skall börja 25 november.)

1981:10d
Anonym: De har studerat allt om Sveriges ursprung – vaggan stod i Skaraborg. Nya Lidköpings-Tidningen 23 nov, sid 1. (Om °Ulla och °John Hamilton.)

1981:10e
Anders Söderström: Historieforskning i Husaby – Sveriges vagga stod i Skaraborg. Nya Lidköpings-Tidningen 23 nov, sid 6. (Om °Ulla och °John Hamilton.)

1981:10f
“Rune“: Var stod Sveriges vagga? TV-serie granskar historieböckerna. Nya Lidköpings-Tidningen 23 nov, sid 26.

1981:10g
Anonym: Svearikets vagga. Nya Lidköpings-Tidningen 25 nov, sid 13.

1981:10h
°Georg Kjellén: “Svea Rikes Vagga“ uppmärksammad TV-serie. Nya Lidköpings-Tidningen 27 nov, sid 2.

1981:10i
Anonym: Jakten på vårt förflutna går vidare på olika vägar. Röster i Radio/TV nr 50, 4-13 december, sid 38. (Om °Dag Stålsjös TV-serie “Svearikets vagga“.)

1981:10j
°Verner Lindblom: Historia i gungning. Nya Lidköpings-Tidningen 7 dec, sid 2.

1981:10k
°Verner Lindblom: Sveriges akademiska vagga? Skaraborgs-Bygden 11 dec, sid 7.

1981:10l
°Ulla och °John Hamilton: Västgöta historia U.P.A., del 1. Nya Lidköpings-Tidningen 16 dec, sid 2.

1981:11
Clas Svahn: “Tids nog får vi veta vem som har rätt.“ Mariestads-Tidningen 17 dec, sid 10. (Kommentar till 1981:1.)

1981:12
°Ulla och John Hamilton: Svea rikes vagga stod i Skaraborg. Mariestads-Tidningen 17 dec, sid 10. (1981:1 publiceras som artikelserie. Författarna berättar att det var °Holger Bengtsson som vann dem för västgötaskolan vid ett föredrag på Kinnekulle Hembygdsförening hösten 1967. De har dock även anammat °Verner Lindbloms idéer om Atlantis samt hans intresse för det ockulta, jfr. 1974:11, 1979:2 och 1980:7-11.)

1981:12b
°Ulla och °John Hamilton: Västgöta historia U.P.A., del 2. Nya Lidköpings-Tidningen 18 dec, sid 2.

1981:12c
“C-n“: Revolutionen i Husaby som inte blev av. Skaraborgs-Bygden 18 dec, sid 7. (Recension av Lennart Jörälvs nyutkomna bok “Sällsamheter i Västergötland“, som bland annat tar upp diskussionen om var svearikets vagga stod.)

1981:12d
Sonja Nyman: Hembygdsforskning, samarbete amatör-proffs i regionalt forskningsråd. Skaraborgs-Bygden 18 dec, sid 9.

1981:12e
°Ulla och °John Hamilton: Västgöta historia U.P.A., del 3. Nya Lidköpings-Tidningen 21 dec, sid 2.

1981:13
°Ulla och John Hamilton: Svea rikes vagga stod i Skaraborg, II. Mariestads-Tidningen 23 dec, sid 2.

1981:13b
°Ulla och °John Hamilton: Västgöta historia U.P.A., del 4. Nya Lidköpings-Tidningen 23 dec, sid 2.

1981:13c
°Ulla och °John Hamilton: Västgöta historia U.P.A., del 5. Nya Lidköpings-Tidningen 28 dec, sid 2.

1981:13d
“IGN“: Sveriges vagga. Nya Lidköpings-Tidningen 28 dec, sid 4. (Författaren påpekar att °Dag Stålsjös tankar i den aktuella TV-serien om svearikets vagga är femtio år gamla, byggda på tankar av °Carl Otto Fast.)

1981:14
Anonym: Handel gav ny kultur. Mariestads-Tidningen 30 dec, sid 1. (Om 1981:1.)

1981:15
°Ulla och John Hamilton: Svea rikes vagga stod i Skaraborg, III. Mariestads-Tidningen 30 dec, sid 16.

1981:15b
°Ulla och °John Hamilton: Västgöta historia U.P.A., del 6. Nya Lidköpings-Tidningen 30 dec, sid 2.

(Under slutet av 1981 och början av 1982 visar TV1 programserien “Svearikets vagga – en historia i gungning“: 1981-11-25, 12-09, 12-21, 1982-02-03, 02-10 och 02-17. Producenten °Dag Stålsjö har i en tidigare serie kallad “Strövtåg“ gjort bekantskap med ett antal hembygdsforskare med brinnande intresse för sin västgötska hembygds historia, men utan utbildning och erfarenhet av vetenskaplig fornforskning. Det var dessa kontakter som gav upphov till den nu aktuella serien. °Stålsjö ansluter sig mer eller mindre öppet till västgötaskolans historiesyn. Han framför dock inte denna på något begripligt sätt utan nöjer sig med försåtliga antydningar. Hans program vädjar snarare till känslor än till intellektet. De innehåller starka bildmässiga effekter men få klara tankegångar. Det talas en hel del om att Sveriges historia skall ha “förfalskats“ av rudbeckianerna, varigenom Västergötlands förflutna nedvärderats i syfte att uppvärdera Upplands. °Mac Keys demagogiska uttalanden om “amatörförakt“ blåses upp till hemska visioner av hur en “ond“ vetenskap än idag försvarar stormaktstidens historiefalsarier vilka endast “amatörerna“ vågar ifrågasätta eftersom dessa inte fått sitt perspektiv förvridet av “etablissemangets nationalmyter“ och “ärvda konventioner“. Det påpekades emellanåt att °Dag Stålsjö själv inte var sakkunnig i forntidsfrågor. Han hade ett förflutet som reservofficer och innehade majors grad. Som journalist hade han inte specialiserat sig utan sysslat med vitt skilda ämnen; bland annat var han f.d. medarbetare på TV-programmen Kvällsöppet, Tipsextra och Humle och Dumle. Dessa tidigare engagemang glömdes dock till stor del bort sedan han blivit ett känt namn genom “Svearikets vagga“, där °Carl Otto Fast och °Mac Key upphöjdes till vetenskapliga auktoriteter. Under 1980-talet blev det tämligen oklart vem som egentligen stod för den “etablerade“  synen på Sveriges fornhistoria. I praktiken torde °Stålsjö genom massmedia ha utövat en makt över allmänhetens åsiktsbildning vilken aldrig någonsin kommit lärdomsetablissemanget till del, vars torra utredningar i svårlästa facktidskrifter endast läses av ett fåtal initierade. Radionämndens fällande dom över °Stålsjös programserie 1983 resulterade endast i att han hälsades som martyr av sina trogna. Senare försök att begränsa Stålsjös makt ledde inte heller någon vart. Möjligen berodde detta på att hans suggestiva och “folkliga“ program fick en intressant biprodukt: bland Sveriges allmänhet mobiliserades ett enormt intresse för ämnet svensk medeltid, en disciplin som i vetenskapliga kretsar varit på tillbakagång under senare decennier. Denna nya våg av intresse tog sig högst varierande uttryck. Värdefullt var engagemanget för lokalhistoria, arkeologiska utgrävningar och kulturminnesvård i gott samarbete med de sakkunniga. Tyvärr tog man på sina håll också fasta på Stålsjös sätt att misstänkliggöra vetenskapen, något som troligtvis hängde samman med att många uppfattade honom som en sakkunnig och tillmätte hans privata, lättsinnigt framkastade funderingar oproportionerligt stor betydelse. °Carl Otto Fasts gamla kvasivetenskap från 30-talet framstod som 80-talets vetenskapliga nytänkande. Mannen som en gång var främsta måltavla för °Fasts polemik, arkeologiprofessorn *Birger Nerman, förmodades tillsammans med Olaus Rudbeck stå för Sveriges “officiella historiesyn“. Den sortens tankar skymtade i många studentuppsatser producerade vid våra universitet. Vissa uppsatsförfattare tog ställning för västgötaskolan och mot sakkunskapen. Unga forntidsentusiaster lade ibland ned oerhörd möda på att göra vetenskap av helt ohållbara teorier. Inte heller forskningsetablissemanget, tycks det, blev helt opåverkat av massmedia. Forntids- och medeltidsforskningen under 70-talet sysslade mest med “folkets“ historia, med bönder och marxistiska teorier, och hade för länge sedan frångått *Birger Nermans och °Carl Otto Fasts gamla frågeställningar om kungar och erövringar. Under 80-talet märktes däremot att ett ökat intresse för maktstrukturerna och samhällets överskikt gjorde sig gällande, och ett fåtal vetenskapsmän gjorde också uttalanden som antydde att de intresserat sig för debatten kring västgötaskolan. I dagstidningarna publicerade västgötaskolans företrädare spaltkilometrar. Vetenskapen gjorde vissa försök att bemöta, men ingen torde ha förmått överblicka debatten. Dessutom förefaller många tidningar ha varit ljumt intresserade av att sakfrågorna verkligen blev utredda; både sakkunskapen och västgötaskolans företrädare klagade över att debatterna “strypts“ så fort så fort de inte längre sålde lösnummer. De otaliga artiklar i ämnet som tryckts från och med 1982 har endast undantagsvis vetenskapligt värde. Åtskilliga av dem saknas i nedanstående förteckning, och artiklarnas innehåll kommer fortsättningsvis att refereras blott i ett fåtal fall. Västgötaskolans argument är i stort sett desamma som framfördes av °Fast redan i slutet av 30-talet.)

År 1982

1982:1
*Gundula Adolfsson och *Eva Bergdahl Bulukin: Svearikets vagga – en historia i gungning? Epilog med fortsättning. Fornvännen.

1982:2
*Björn Ambrosiani: Mac Key och den västgötska “historiesynen“. Folkets historia. (Svar på 1981:3. Det påpekas att °Mac Keys idéer ingalunda är nya utan har slående paralleller i Pehr Thams tvåhundra år gamla skrifter, jfr. 1794:1-2 och 1817:1. En genomgång av de historiska källorna görs för att påvisa att Birka, Uppsala, Sigtuna och svearna alla hörde hemma vid Mälaren.)

1982:3
*Björn Ambrosiani: Debatten om “vaggan“. Forntid och framtid nr 14. (Kommentar till påståendena om att arkeologerna skulle vara ointresserade av att göra utgrävningar som “omvärderar“ fornhistorien. Grävningsintensiteten har vuxit lavinartat, vilket innebär att mellan 0,5 och 1 promille av det registrerade fornlämningsbeståndet årligen undersöks. Västergötland ligger lågt inom denna ram, Mälardalen högt. Men trots allt rör det sig i båda fallen om bråkdelar av det kända materialet. Högst 2-3% av Sveriges kända fornlämningar har undersökts genom utgrävning. Hittills är det bearbetningen av materialet, icke grävningarna i sig, som grundligt reviderat tolkningen av svensk förhistoria. Materialbearbetningen är eftersatt i hela landet utom möjligen vad beträffar det äldre gotlandsmaterialet. Västgötaskolans “omvärdering“ är ingen omvärdering alls. Den bygger på lösryckta ord i skrivna källor, bristande kunskap om vad som finns utanför Västergötland, samt rudbeckianism.)

1982:4
*Björn Ambrosiani: Inte bara Uppsala och Lund – apropå en TV-serie. Kulturminnesvård, Statens historiska museum. (Författaren avvisar påståendet att arkeologiska utgrävningar är något man hittills bedrivit bara i anslutning till de gamla universitetsstäderna, vilket enligt vad som hävdats “från något håll“ främst skulle ha syftat till att bevisa att “Mälardalen är störst och främst i riksbildningen“. De fåtaliga grävningarna under stormaktstiden må ha bedrivits i Mälarområdet, men under 1800-talet gjordes inventeringar och i vissa fall även undersökningar över hela landet, både av professionella och lekmän. Inför jubileumsutställningen i Göteborg 1923 startades en inventerings- och grävningsverksamhet på Västkusten samt i Västergötland och Dalsland; denna var länge en av de största samlade satsningarna i svensk arkeologi. Under 30-talet låg en arkeologisk tyngdpunkt i Östergötland. Efter 1950 har de stora samhällsförändringarna och urbaniseringsprocessen gjort att arkeologerna i allt mindre utsträckning själva kan välja utgrävningsobjekt: urvalet blev i stort sett beroende av i vilka delar samhället förändrades snabbast. I sådana områden blev det nödvändigt att gräva för att hinna rädda fornlämningar undan nybyggen. Efter att ha varit ganska jämnt fördelade över landet före 1950 kom allt fler grävningar att koncentreras till områden med stark bebyggelseexpansion, såsom Mälardalen. En positiv effekt av att arkeologerna inte längre själva väljer grävningsobjekt är att man numera icke inriktar sig på att utgräva stora och spektakulära fornlämningar – tidigare dylika utgrävningar har ofta mest lett till att de ståtliga förhistoriska monumenten förstörts – utan istället har kunnat börja klarlägga bebyggelsesammanhangen och kontinuiteten i den förhistoriska utvecklingen.)

1982:5
Stig Andersson: Svearna och deras maktområde – en studie av de sex första århundradena efter Kristus. C-uppsats i historia, Göteborgs universitet. 38 sid. (På sid 28ff refereras 1950:1 och 1977:2 såsom avslutning på en redogörelse för den äldre debatten kring svenska rikets uppkomst. °Fasts och °Keys teorier underkännes. Författaren visar kritiskt omdöme samt relativt god kännedom om både källor och historiografi.

1982:6
*Matts Dreijer: Historia utan asken Yggdrasil. Forntid och framtid nr 3. (Författaren förklarar att han visserligen inte tänker ta västgötaskolan i försvar, men dock vidhåller sina teorier om Birka på Åland, jfr. 1969:1.)

1982:7
Hans Erngren: Kort presentation av debatten i några svenska dagstidningar kring TV-serien “Svearikets vagga – en historia i gungning?“. B-uppsats i historia, Göteborgs universitet. 27 sid. (Uppsatsen bygger på den aktuella TV-serien, på 22 dagstidningsartiklar föranledda av denna, på årets nyutgåva av 1977:2, samt på samtal med °Verner Lindblom. Författaren intresserar sig däremot inte för de historiska källorna eller för vetenskaplig litteratur om fornhistoria.)

1982:8
(*Lars Gahrn: Färder till lands och sjöss. Otryckt uppsats framlagd vid Äldrehistoriska seminariet, Göteborgs universitet. 83 sid.)

1982:8b
*Åke Hyenstrand: Forntida samhällsformer och arkeologiska forskningsprogram. Stockholm. (På sidorna 174 och 232 finns mycket skarpa förkastelsedomar över västgötaskolan.)

1982:9
Maria Kempe och Ingemar Albertsson: I begynnelsen var Götaland… Svenska kyrkans tidning, h. 22, sid 14-15. (Intervjuer med bl.a. *Björn Ambrosiani, °Mac Key och °Verner Lindblom. Den förstnämnde påpekar bl.a. att västgötaskolans teorier kring kungar och rikens bildande representerar en förlegad historieforskning: “Idag söker man folkets historia.“)

1982:10
°Mac Key: Myten om Ubsola. Karlstedts bokhandel, Skövde. (Ny utgåva av 1977:2.)

1982:10b
*Lars O. Lagerqvist: Sigtuna som myntort. Folkets Historia nr 2, sid 37.

1982:10c
*Lars O. Lagerqvist: Svar. Myntkontakt/Svensk Numismatisk Tidskrift, sid 125-128. (Angående teorin om att forntidens Sigtuna skulle vara identiskt med Sätuna i Västergötland m.m., samt om myntningen i Sigtuna under vikingatiden.)

1982:10d
°Lars Lange: Västgötadebatt, replik till docent Ambrosiani. Folkets Historia nr 2, sid 36.

1982:10e
Björn Lippold: Myten om Ubsola, studieplan. Skövde. 30 sid.

1982:11
°Verner Lindblom: Götland, Sveriges vagga? Örebro. 155 sid. (Boken är en nästan ordagrann återgivning av författarens artikelserier 1979:7ff och 1980:15ff. Artiklarna om Atlantis, 1980:7ff, har däremot fått utgå. °Lindbloms artikelserier återgav i sin tur nästan ord för ord lärofadern °Carl Otto Fasts gamla tankar från fr.a. 1937:1, 1944:1 och 1950:1. Dock framföres dessa av °Lindblom i en aggressiv ton som saknas hos °Fast. Denna bok uppges i förordet vara ett försök att sammanfatta kritiken mot teorin om ett riksursprung norr om Mälaren. Detta skall alltså vara västgötaskolans standardverk. Man måste därför djupt beklaga att boken är så ytterst slarvigt skriven att den blivit närmast obegriplig för de historieintresserade lekmän som sannolikt är dess huvudsakliga läsekrets. Det kostar oerhörd möda att dels begripa och dels bedöma hållbarheten i °Lindbloms myller av påståenden, kaotiskt disponerade och oftast utan angivande av källor. På ett något demagogiskt sätt citeras lösryckta meningar ur diverse vetenskapliga arbeten ofta om och om igen. Ofta nämner °Lindblom inte ens de citerade författarna vid namn utan nöjer sig med svävande antydningar. Slutresultatet är att läsaren bibringas uppfattningen att debatten kring svenska rikets uppkomst handlar om en strid mellan “den officiella historiesynen“, även kallad upplandshypotesen, och “oppositionen“, även kallad götlandshypotesen. “Upplandshypotesen“ säges företrädas av Olaus Rudbeck, *Birger Nerman och några nutida forskare vilka enligt °Lindbloms mening upprepar dessas förlegade idéer; den går ut på att Västergötland erövrats av Uppland. “Götlandshypotesens“ förespråkare skall förutom västgötaskolan och några andra hembygdsforskare även innefatta *Matts Dreijer och *Tryggve Lundén. Läsarna av denna bok tycks ofta fästa sig främst vid °Lindbloms förryckta forskningshistorik. Denna går bland annat ut på att man måste tro på västgötaskolan om man inte vill ansluta sig till uppfattningen att Västergötland erövrats.)

1982:12
*Inga Lundström: Information – arkeologiskt dilemma med många bottnar. Fackligt tillkortakommande kontra amatöristiskt mod. Sv. Museer, h. 2, sid 11-12.

1982:13
*Agne Lysvall: Jesus föddes i Bjurum. Forntid och framtid nr 3, sid 7. (Satirisk drift med västgötaskolans sätt att spekulera i ortnamnen. Författaren “bevisar“ att även Betlehem låg i Västergötland.)

1982:14
Hugo Norgren: Adam av Bremens Uppsalabeskrivning, myt eller fakta. B-uppsats i historia, Göteborgs universitet. 13 sid. (Uppsatsen är starkt påverkad av °Verner Lindbloms teorier. Litteraturlistan innefattar 1973:2, 1981:6 och 1982:119. Författaren nöjer sig dock med att jämföra vetenskapens syn på Adams krönika, så som han uppfattat den, med västgötaskolans; han tar inte ställning till vem som har rätt.)

1982:15
“Red“: Fjärde programmet i TV-serien “Svearikets vagga – en historia i gungning“. Forntid och framtid nr 2, sid 12.

1982:16
Peter Sundborg: Historikerna som vill krossa myterna om Sveriges uppkomst. Folket i Bild/Kulturfront nr 22, sid 10. (Intervju med medeltidshistorikerna *Peter Sawyer och *Birgit Strand-Sawyer. Dessa förklarar att de sympatiserar med västgötaskolans entusiasm för ämnet medeltidshistoria. De menar också att västgötaskolans män har rätt i att äldre teorier om svenska rikets uppkomst, enkannerligen *Birger Nermans, inte stämmer. Men de tar också hundraprocentigt avstånd från alla förklaringsmodeller som västgötaskolan konstruerat. °Mac Keys teorier om rikets uppkomst i 1977:2 dömer de uttryckligen ut som idel fantasier utan värde för vetenskapen.)

1982:17
Iwan Schyman: Värmlandsnäs, I-II. Karlstad. (Nyutgåvor av 1954:1 och 1958:1.)

1982:18
*Lena Thålin-Bergman: Är vi för tråkiga? Forntid och framtid nr 1, sid 9-10.

1982:18b
°Ulla och °John Hamilton: Västgöta historia U.P.A., del 7. Nya Lidköpings-Tidningen 2 jan, sid 2.

1982:18c
°Ulla och °John Hamilton: Västgöta historia U.P.A., del 8. Nya Lidköpings-Tidningen 4 jan, sid 2.

1982:19
Anonym: Saga utan slut. Mariestads-Tidningen 7 jan, sid 1.

1982:20
°Ulla och °John Hamilton: Svea rikes vagga stod i Skaraborg, IV. Mariestads-Tidningen 7 jan, sid 7.

1982:21
*Sten Carlsson: I Yggdrasils skugga. Svenska Dagbladet 9 jan, sid 8. (Temperamentsfullt bemötande av västgötaskolans teorier sådana de gestaltat sig i °Dag Stålsjös TV-program. Det påpekas att västgötalärorna bygger på omtolkning av lösryckta meningar i Snorre Sturlassons Ynglingasaga. Snorre är tämligen värdelös som källa till 500-talets svenska historia eftersom han levde på 1200-talet. Vad tidsavståndet beträffar kunde man lika gärna låta någon nutida västgötagubbe berätta släkttraditioner från slaget vid Hova 1275. Uppgifter hos Adam av Bremen om att Uppsala hednatempel fanns i Mälardalen underkänns däremot av västgötaskolan trots att de är samtida och torde bygga på ögonvittnesskildringar. Västgötaskolans syn på fornhistorien avfärdas som hämningslös lokalpatriotism och historieförfalskning, vilken inte borde ha någon plats i massmedia. Artikelns fräna ton föranleder många ilskna protester från västgötaskolan. I Skövde Nyheter rasar debatten nästan dagligen i ett halvårs tid.)

1982:22
Anonym: Svea rikes vagga. Borås Tidning 17 jan, sid 4.

1982:22b
Helge Holmstrand: Om Västgöta historia U.P.A. Nya Lidköpings-Tidningen 18 jan, sid 2.

1982:23
*Sten Carlsson: Sanningen om Kinnekulleskolan. Skövde Nyheter 19 jan, sid 3. (På författarens anmodan omtrycks 1982:21 här, med ny rubrik.)

1982:24
°Mac Key: Endast arkeologin kan ge svar på vår fornhistoria. Skövde Nyheter 20 jan, sid 18. (Svar på *Sten Carlssons källgenomgång i 1982:21. Författaren anser för sin del att alla skriftliga källor till Sveriges fornhistoria är värdelösa.)

1982:25
°Gunnar Dahl: De etablerade historikerna är tydligen djupt skakade. Skövde Nyheter 20 jan, sid 18.

1982:26
°Verner Lindblom: Låt Västsverige få säga sitt – Uppland började ju. Skövde Nyheter 21 jan, sid 3.

1982:27
*Agne Lysvall: Utan de skrivna källorna vet vi intet om sveariket. Skövde Nyheter 23 jan, sid 3. (Svar på 1982:24. Om skriftliga källor till Sveriges fornhistoria är värdelösa så bör man inte alls spekulera kring begrepp som Uppsala hednatempel eller sveariket, ty all vår kunskap om dessa kommer från just skrivna källor.)

1982:28
*Agne Lysvall: Svensk forntid. Skaraborgs Läns Allehanda 23 jan.

1982:29
°Verner Lindblom: Sveriges vagga. Skaraborgs Läns Annonsblad 23 jan.

1982:29b
Arnold Lidaräng: Vägar, järnbrytning m.m. i gamla Västergötland. Nya Lidköpings-Tidningen 25 jan, sid 2.

1982:29c
(Bror Jansson: Den helige biskop Unni i Husaby. Nya Lidköpings-Tidningen 27 jan, sid 2.)

1982:30
°Arnold Kalin: Några frågor om Sveriges vagga. Skövde Nyheter 28 jan, sid 3.

1982:31
*Tryggve Lundén: Snorre tolkade asar som folk från Asien. Skövde Nyheter 28 jan, sid 3. (*Sten Carlsson har i 1982:21 även angripit *Dreijers teori om att Birka låg på Åland, jfr. F1950:27-28, 1969:1 och 1982:6, samt *Lundéns teori om att det låg i Östergötland, jfr. 1980:3 och 1981:10. *Lundén vidhåller sin Birka-teori men försvarar däremot inte Stålsjös TV-serie, som han inte sett.)

1982:32
*Agne Lysvall: Hur bevisa att det fanns ett Sverige? Skövde Nyheter 29 jan, sid 3.

1982:33
°Gunnar Dahl: Hur läser du text, Lysvall? Skövde Nyheter 30 jan, sid 2.

1982:34
*Lars Gahrn: Var stod svearikets vagga? Västergötland är inte urhemmet. Göteborgs-Posten 31 jan, sid 2. (Svearna bodde vid östersjökusten. Berättelser i Snorres 1200-talsprosa om strider på Vänerns is bevisar icke att 500-talets svear bodde vid Vänern. Birka och Sigtuna är icke identiska med Bjärka och Sätuna i Västergötland. Västgötaskolans män beskyller vetenskapen för rudbeckianism, men i verkligheten påminner de själva om Rudbeck. °Verner Lindblom har hävdat att det finns ett samband mellan västergötland och det sjunkna Atlantis, jfr. 1975:3b, 1979:2, 1980:7.)

1982:35
°Verner Lindblom: Motstridiga fakta om “svearnas rike“. Skövde Nyheter 2 feb, sid 3.

1982:36
Anonym: Ikväll fjärde delen i den TV-serie som väckt debatten. Skövde Nyheter 3 feb, sid 3.

1982:37
*Agne Lysvall: Lysvall svarar G. Dahl: vad vet vi och vad antar vi? Skövde Nyheter 3 feb, sid 3.

1982:37b
Richard Heijkenskjöld: Vi diskuterar Västgöta historia U.P.A. Nya Lidköpings-Tidningen 5 feb, sid 2. (Författaren kritiserar sakfel i makarna °Hamiltons teorier vad gäller landhöjning.)

1982:38
*Agne Lysvall: Sätt igång och gräv ut Skalundahögen! Skövde Nyheter 6 feb, sid 3.

1982:39
“Boz“: Nog kan väl Västergötland vara värt en egen historia. Skövde Nyheter 6 feb, sid 3.

1982:40
°Mac Key: Låt bli att gräva i Skalundahögen! Skövde Nyheter 8 feb, sid 3.

1982:41
*Agne Lysvall: Västergötland har en egen historia, vi behöver inte stjäla Upplands. Skövde Nyheter 9 feb, sid 3.

1982:42
°Verner Lindblom: Dimhöljda klenoder. Svenska Dagbladet 10 feb. (Svar på 1982:21.)

1982:43
*Sten Carlsson: svar på föregående artikel. Svenska Dagbladet 10 feb. (Författaren påpekar att kritiken i 1982:21 riktade sig mot de ansvariga på TV. Någon vettig diskussion med västgötaskolans män har han aldrig hoppats på.)

1982:44
°Gunnar Dahl: Ubsola, sveariket och Västergötland – 7000 år sedan havet lämnade Västergötland. Skövde Nyheter 11 februari, sid 3.

1982:45
°Mac Key: Gulddebatten eller sagan om ringen. Skövde Nyheter 12 feb, sid 3.

1982:45b
*Sten Carlsson: Sanningen om västgötaskolan. Nya Lidköpings-Tidningen 12 feb, sid 2.

1982:46
°Verner Lindblom: Herrefolksidén om svearna förlegad. Göteborgs-Posten 14 feb, sid 2.

1982:47
°Gunnar Dahl: Historia med upsaliensisk skygglapp. Göteborgs-Posten 14 feb, sid 2. (Svar på 1982:34.)

1982:47b
°Verner Lindblom & *Sten Carlsson: Sanningen om västgötaskolan. Nya Lidköpings-Tidningen 15 feb, sid 2. (Ett replikskifte. *Carlsson påpekar att västgötaskolans idéer påminner om Pehr Thams 1700-talsteorier.)

1982:47b
Anonym: Svearikets vagga, nyckel av järn. Nya Lidköpings-Tidningen 15 feb, sid 9.

1982:48
°Verner Lindblom: Entydiga begrepp eller godtyckliga? Skövde Nyheter 16 feb, sid 3.

1982:49
“Video“: Tureholmsskatten större än Timboholm. Skövde Nyheter 17 feb, sid 3. (Västergötlands stora guldskatter har åberopats som argument för att landskapet skulle ha varit Sveriges politiska centrum under forntiden. Sådana frågor torde dock knappast kunna besvaras genom att man mäter vilket landskap som har mest guld. Den största guldskatten i Sverige har f.ö. hittats i Södermanland.)

1982:50
*Lars-Olof Larsson: Starta insamling för utgrävning. Göteborgs-Posten 19 feb, sid 23. (Författaren tycker att arkeologerna gräver för litet i Västergötland.)

1982:50b
(“C-n“: Amatörforskningen – en dold resurs. Skaraborgs-Bygden 19 feb, sid 7. – Recension av boken “Vi skriver för framtiden“, årsbok för Riksförbundet för hembygdsvård, vari amatörernas nyttiga insatser behandlas.)

1982:51
Ledare: Kan amatörerna ge oss bredare forskningsinsatser? Skövde Nyheter 20 feb, sid 2. (Kommentar till 1982:18.)

1982:52
*Gunnar Linde: Hur Sätuna blev Sigtuna, gränsstenarna berättar. Skövde Nyheter 20 feb, sid 3. (Jfr. 1817:1, 1968:31, 1972:2, 1985:1.)

1982:53
*Gunnar Linde: Häggumsrunans Situn, skrevs den år 1709? Skövde Nyheter 24 feb, sid 2-3. (Fördjupning av 1982:52. Författaren hävdar att det s.k. Häggumsdokumentet icke blott är en otillförlitlig källa utan en ren förfalskning. Jfr. 1972:2.)

1982:54
°Verner Lindblom: Fornminnesrikedom och politisk makt. Skövde Nyheter 25 feb, sid 3.

1982:55
*Lars Gahrn: Västgötaskolan saknar bevis. Göteborgs-Posten 26 feb, sid 2. (Uppföljning av artikel 1982:34, svar på 1982:46-47. Svearna var en särskild folkstam vilken inte omfattade alla invånare i det svenska riket, t.ex. västgötarna. Titeln “visigoternas ärorika konungar“ i ett påvebrev bevisar icke att sveakonungarna bott i Västergötland. Adam av Bremen påstår icke att götarna härskade i Sverige. Ny diskussion kring °Lindbloms Atlantis-teori, jfr. 1975:3b, 1979:7, 1980:7. Kommentar till påståendet att arkeologerna gräver för litet i Västergötland.)

1982:55b
°Mac Key: Här stod svearikets vagga… och här är några av bevisen. Västgöta-Demokraten 27 feb.

1982:56
Ingvar Kjörck: Ingenjören som vill flytta på Uppsala. Göteborgs-Posten 28 feb, del 2, sid 1-2. (Författaren berättar att han sedan 60-talet har publicerat västgötaskolans teorier. Presentation av °Mac Key, vars teorier Kjörck inte alltid tror på. Dock, menar han, kunde det ligga något i °Keys teori om att den uppländska Möjbrostenen är en förfalskning av skojarprästen Nils Rabenius. Jfr. 1970:5, 1971:2-3, 1982:79.)

1982:57

*Åke Hyenstrand: Varför slå på en död historiesyn? Hjärnspöken solkar västgötahistorien. Skövde Nyheter 3 mars, sid 3. (De åsikter som framförs i °Stålsjös TV-program kan icke tas på allvar av fackfolk. Kritiken riktar sig mot “germanism“ och nationalism hos äldre forskare. Allt sådant har dock redan dömts ut och övergivits av nutida vetenskap. Det gensvar som TV-programmen väckt tyder på att vetenskapen misslyckats med att föra ut sitt budskap till den historieintresserade allmänheten. Författaren betonar att lekmännen spelar en viktig roll inom arkeologisk forskning. °Mac Key lovordas för sin dokumentation av tidig järnframställning i Västergötland. Hans “Uppsala hednatempel“ vid Hornborgasjön, jfr. 1968:28-31, har dock upprepade gånger inspekterats av arkeologisk expertis utan att man funnit något intressant som motiverar utgrävning av platsen. Jfr. 1969:5-6, 1975:4. I förhållande till antalet kända fasta fornlämningar har arkeologerna grävt lika mycket i Skaraborg som i Mälardalen de senaste 10 åren. Skaraborgs län är dock flitigt uppodlat, varför fornlämningar ofta helt saknas. Uppsalatemplet och Mälardalen behöver inte ha varit utgångspunkt för riksenandet, utan gjorde måhända tvärtom motstånd mot en sådan federation. Västergötland kanske förmedlade statsidén till vårt land från England och Danmark. Att Västergötland likväl inte blev den dominerande riksdelen bör ha berott på dess mindre yta och frånvaro av kontakten med havet, vilken däremot fanns i Mälarområdet och gjorde denna region ekonomiskt expansiv.)

1982:57b
“LK“: “Svea Rikes Vagga“ ger turistpengar! Nya Lidköpings-Tidningen 5 mars, sid 1, 26. GDG bussresor i Göteborg har startat “fornhistoriska“ turistutfärder inspirerade av västgötaskolan.)

1982:58
°Mac Key: Mac Key svarar Hyenstrand – låt oss gemensamt få historien i gungning! Skövde Nyheter 6 mars, sid 3. (Svar på 1982:57, vari *Hyenstrand frågat sig ifall det finns ett akademikerförakt i samhället. °Key besvarar frågan jakande, men definierar begreppet “akademikerförakt“ som ett förakt vilket akademiker hyser mot amatörforskare. “Folket“ påstås misstro de professionella arkeologerna.)

1982:59
*Agne Lysvall: Varför vill man bringa vetenskapen i gungning? Skövde Nyheter 8 mars.

1982:59b
“Skalundabo“: Turismen och Svearikets vagga. Nya Lidköpings-Tidningen 8 mars, sid 4. (Författaren klagar på att turistrådets chef inte vill satsa på turism kring västgötaskolan emedan han inte tror på dessa teorier.)

1982:60
°Mac Key: Mac Key tackar Agne Lysvall. Skövde Nyheter 10 mars, sid 3. (Påståenden om akademikernas förakt mot lekmän.)

1982:61
“Skalunda-bo“: Turismen och Svearikets vagga. Mariestads-Tidningen 10 mars, sid 2. (Författaren anser att intresset för västgötaskolan bör utnyttjas som turistreklam, vare sig dessa teorier är sanning eller lögn.)

1982:62
°Verner Lindblom: Upplandshypotes in memoriam? Skövde Nyheter 10 mars, sid 3. (Författaren anser att *Hyenstrands åsikter i 1982:57 är sensationella. Det “sensationella“ är att professor *Birger Nermans historiesyn frångåtts av en nutida arkeolog. Jfr. 1940:2, 1940:19, 1941:1. Att denna historiesyn idag anses “död“ finner författaren häpnadsväckande, eftersom han inte “sett dödsannonsen i officiellt tryck“.)

1982:62b
Anonym: Moderater vill satsa på lokalhistorisk forskning i Skaraborg. Nya Lidköpings-Tidningen 10 mars, sid 14. (På moderaternas 4:e kulturkonferens enades man om att gynna lokalhistorisk forskning i Skaraborgs län, med en viss tanke på att turismen därigenom kan stimuleras.)

1982:63
°Verner Lindblom: Västgötaskolan – de självlärda amatörerna. Skövde Nyheter 12 mars.

1982;63b
*Olof Langlet: Myten om Ubsola och Svearikets vagga. Borås Tidning 12 mars. (Författaren, som själv är medicinare, anser att varken °Mac Keys bok eller °Dag Stålsjös TV-serie är av vetenskapligt värde.)

1982:64
*Åke Hyenstrand: Akademikersvar till Mac – låt akademikerna och alla amatörer respektera varann. Skövde Nyheter 15 mars, sid 3. (Svar på 1982:58. Författaren påpekar att han själv började sin arkeologiska bana som amatör, samt att arkeologisk forskning till mycket stor del bygger på ett gott samarbete mellan akademiska forskare och intresserade lekmän. °Keys demagogiska utspel kan endast tjäna till att äventyra detta samarbete. “Dagens generation av forskare har en annan syn på den akademiska rollen än gårdagens. De som har andra åsikter än Du behöver väl inte för den skull vara snorkiga eller högfärdiga… Visserligen kan Du kanske ha tråkig erfarenhet av s.k. akademiker. Detta kan jag inte bedöma, då jag inte känner till de exempel Du tar fram. Jag tycker dock att Du hade varit ärligare om Du redovisat exemplen öppet“. °Mac Key ger aldrig något svar på detta. *Hyenstrand anklagar också °Key för att vara “osäker på den nya forskningen“ och angripa bortglömda auktoriteter. Han fördjupar sitt resonemang i 1982:37, samt uppmanar °Key att läsa 1982:2.)

1982:65
*Gunnar Linde: Akademikerföraktet. Skövde Nyheter 16 mars, sid 3. (Författaren påpekar att även han själv är amatör på områden som °Key behärskar bättre. Han har även under många år haft diskussioner med °Key: “Det är otänkbart att ett resultat av tankemödan skulle leda till något slag av förakt.“ Jfr. 1968:31, 1971:4, 1972:1-5, 1972:8, 1974:22, 1979:54.)

1982:66
°Verner Lindblom: Slutord till Lysvall. Skövde Nyheter 16 mars, sid 3.

1982:66b
Anonym: “Svea Rikes Vagga“ – nu även politisk. Nya Lidköpings-Tidningen 17 mars, sid 13. (En moderat ledamot av Skara kommunfullmäktige vill att kommunstyrelsen skall arrangera ett “turistpaket“ för besökare som blivit intresserade av frågan om rikets vagga.)

1982:67
*Agne Lysvall: Amatörskola kräver givakt av lyssnarna. Borås Tidning 18 mars.

1982:68
°Gunnar Dahl: Var är sakskälen emot västgötarna? Skövde Nyheter 19 mars, sid 3.

1982:69
*Agne Lysvall: Mac är ingen amatör! Skövde Nyheter 19 mars, sid 3. (“Mac Key använder sitt amatörskap på ett betänkligt sätt. OM det visar sig, att han har fel, använder han amatören i sig som en sköld: slå inte på en amatör!“)

1982:70
*Agne Lysvall: Svar till Verner Lindblom. Skövde Nyheter 20 mars, sid 3. (Västgötaskolan använder bedrägliga metoder i sin argumentation och “stöder“ sina teser med lösryckta citat från forskare som har helt andra åsikter än de själva har. Jfr. 1982:48, 1982:59, 1982:66.)

1982:71
(Lars Holm: Älgarås forntid drog storpublik. Mariestads-Tidningen 22 mars, sid 1,6.)

1982:71b
°Verner Lindblom: Gammal och ny historia. Borås Tidning 22 mars.

1982:72
(Anonym: Kristi grav i Forshem. Mariestads-Tidningen 23 mars, sid 1, 8.)

1982:72b
*Klas-Göran Selinge: Artikel om svearikets vagga. Borås Tidning 24 mars.

1982:73
°Verner Lindblom: Om argument och fakta. Skövde Nyheter 26 mars, sid 3. (Jfr. 1982:70.)

1982:74
*Björn Ambrosiani: Pehr Thams älsklingsidé återupplivad av Mac Key. Skövde Nyheter 27 mars, sid 3. (Argumentationen i 1982:2 fördjupas.)

1982:75
°Gunnar Dahl: Dahl till Lysvall: har man inget att säga – säg det då ej i Skövde Nyheter! Skövde Nyheter 29 mars, sid 2.

1982:76
*Björn Ambrosiani: Från Tacitus till Adam av Bremen styrks lokaliseringen av Uppsala. Skövde Nyheter 31 mars, sid 2-3. (Genomgång av historiska källor. Allt tyder på att svearnas fornhistoria utspelades i Svealand och inte i Västergötland. Det sistnämnda landskapet torde ha varit bebyggelsesvagt under den tid då sveariket brukar anses ha uppkommit; detta kanske berodde på att marken överutnyttjats under tidigare perioder. Så var det i andra delar av Sydskandinavien vilka inte som Mälardalen fått ett kraftigt tillskott av odlings- och betesmarker genom landhöjning. De olika regionernas bebyggelsehistoriska och ekonomiska struktur under forntid och medeltid är dock ännu dåligt utforskad. Här skulle “gruppen kring Mac Key“ kunna göra stor nytta.)

1982:76b
“Historielärarna vid Dela Gardieskolan i Lidköping“. Nya Lidköpings-Tidningen 31 mars, sid 2. (Artikeln hävdar att det är svagt av vetenskapen, främst professor *Sten Carlsson, att inte bemöta västgötaskolan i debatt.)

1982:76c
Kåge Andersson: “Västgötalitteratur“ fick ny ordförande. Skaraborgs-Bygden 2 april, sid 24.

1982:77
*Gunnar Linde: Ligger Upp-svea-land dolt i vårt Uppland? Skövde Nyheter 3 april sid 3. (Genomgång av en uppsats av ortnamnsforskaren *Harry Ståhl, vilken i förvanskade citat åberopats som stöd för västgötaskolan, jfr. 1982:70. Uppland antas i uppsatsen ursprungligen ha hetat Svealand, vilket kortats ned till Uppland via mellanformen Upp-svea-land. Enligt *Ståhl härstammar alltså svearna från Uppland.)

1982:78
“Texto“: Föraktade akademiker. Skövde Nyheter 3 april, sid 3.

1982:79
*Stig Rydh: Myten om den förfalskade runstenen vid Möjbro. Skövde Nyheter 5 april, sid 2-3. (Vederläggande av °Mac Keys teori i 1970:5 om att runstenen vid Möjbro i Uppland icke skulle härstamma från järnåldern utan vara ett falsarium av 1600-talsprästen Nils Rabenius. Teorin uppges ha blivit bemött av dåvarande riksantikvarien *Sven B.F. Jansson 10 år tidigare. Den är rolig och fyndig, men innehåller uppenbara felaktigheter och många lösa antaganden. Den stupar på det förhållandet att äldre runraden inte var känd på 1600-talet, varför Rabenius inte kunnat fabricera stenen ens om han velat. Det påpekas avslutningsvis att man p.g.a. °Keys respektlösa sätt att skriva har svårt att avgöra när han talar allvar och när han skämtar.)

1982:79b
Ingegärd Hellster m.fl.: Akademisk debatträdsla. Nya Lidköpings-Tidningen 5 april, sid 11. (Fyra historielärare vid Dela Gardieskolan har tagit illa vid sig av 1982:76b. “Vi undertecknade, alla historielärare vid Dela Gardieskolan, har icke författat ovannämnda insändare eller skrivit våra namn under den. Vi opponerar på det bestämdaste mot detta förfaringssätt och kräver att den som sänt in artikeln ifråga offentligt framträder med sitt namn och står för sina åsikter i stället för att anonymt dölja sig bakom och utnyttja en missvisande kollektiv beteckning.“ Historieläraren Ingemar Nordgren vid sagda skola framträder såsom artikelns författare. Fem personer intygar att de sympatiserar med artikelns anda till förmån för en fri och obunden debatt.)

1982:80
*Birgit Strand-Sawyer: Misstro inte historievetenskapen. Göteborgs-Posten 8 april, sid 2. (Varning för °Stålsjös sätt att i massmedia underminera allmänhetens förtroende för de sakkunniga. Inte ens om Erik den helige har vi några samtida uppgifter som talar om var han härskade. Det är inte alls osannolikt att “idén om en federation av svear och götar kom från Västergötland, dit impulser kan ha nått från England och Danmark… Men västgötaskolans idé om Götalands erövring av Svealand torde vara lika felaktig som idén om Svealands erövring av Götaland“. Paralleller dras till 1982:57. Fackfolk och amatörer uppmanas till samarbete.)

1982:81
°Verner Lindblom: Övertygelse eller bevisning? Skövde Nyheter 8 april.

1982:81b
*Sten Carlsson: Historielärare överdriver. Nya Lidköpings-Tidningen 13 april, sid 10. (Författaren menar att 1982:76b icke rätt återgivit vad han skrivit om svearikets vagga.)

1982:82
°Verner Lindblom: “Ambrosiansk“ historietolkning. Skövde Nyheter 14 april, sid 3. (Svar på 1982:74 och 1982:76.)

1982:83
°Nils och °Sven Billingson: Visst håller Häggumsdokumentet såväl språkligt som i ålder! Skövde Nyheter 15 april, sid 3. (Bemötande av 1982:53. Författarna kallar sig själva för amatörer men tycks likväl besitta en hel del kunskaper i paleologi. De hävdar att Häggumsdokumentet är äkta.)

1982:84
°Verner Lindblom: Verner Lindblom svarar Stig Rydh – den mystiska Möjbrostenen. Skövde Nyheter 16 april, sid 3. (Jfr. 1982:79.)

1982:85
*Gunnar Linde: Häggumsdokumentet igen – och Gustav Vasas testamente. Skövde Nyheter 17 april, sid 3. (Svar på 1982:83. Författaren vidhåller sin uppfattning i 1982:53.)

1982:86
*Tryggve Lundén: Kyrka och kungamakt i götalandskapen, I. (Jfr. 1980:3, 1980:20, 1981:4, 1981:10, 1982:31. Författaren inleder här en artikelserie vari han försvarar tanken att Birka skulle kunna ligga i Östergötland. Han menar också att götalandskapen ägnats för liten uppmärksamhet i tidigare debatt kring svenska rikets uppkomst. Däremot ifrågasätter han inte att svearna bodde vid Mälaren eller att namnen Uppsala och Sigtuna även i äldre tid åsyftade platser i Uppland. Första avsnittet behandlar orsakerna till att Birka skulle kunna ligga i Östergötland.)

1982:87
*Tryggve Lundén: D:o, II. Skövde Nyheter 22 april, sid 3. (Om Olov Skötkonung, Husaby och Sankt Sigfrid.)

1982:88
*Tryggve Lundén: D:o, III. Skövde Nyheter 23 april, sid 3. (Kyrkorna i Husaby och Växjö, samt deras betydelse för kungamakten.)

1982:89
*Tryggve Lundén: D:o, IV. Skövde Nyheter 24 april, sid 3. (Sverige styrdes fr.o.m. de sista kungarna av ynglingaätten från Götaland. Författaren framför också det tämligen kontroversiella påståendet att kung Inge den äldre vilar på Hångers ödekyrkogård, jfr. 1983:66.)

1982:90
°Gunnar Dahl: Om forntidssägner. Skövde Nyheter 26 april, sid 3.

1982:91
°Nils och °Sven Billingson: Bröderna Billingson svarar Linde – dubbelkonsonanten sägs vara vanlig i västgötsk runskrift. Skövde Nyheter 29 april, sid 3. (Bemötande av 1982:85.)

1982:91b
“L.K.“: Svea rikes vagga i fokus – västgötaskolan debatterade mot fackkunskapen. Nya Lidköpings-Tidningen 30 april, sid 1, 16. (Länsmuseets chef *Ulf Eric Hagberg har debatterat mot °Mac Key och °Dag Stålsjö på Bokkaféet i Skara.)

1982:91c
*Olof Langlet: Uppsala – i Uppland eller i Ledsjö? Borås Tidning 3 maj.

1982:92
*Gunnar Linde: Prästens underskrift stämmer ej med runorna. Skövde Nyheter 4 maj, sid 2. (Bemötande av 1982:91. Författaren vidhåller sin tidigare uppfattning.)

1982:92b
°Verner Lindblom: Lånta historiska fjädrar? Borås Tidning 5 maj.

1982:93
°Verner Lindblom: 25 indikationer som pekar på Upplanden vid Kinnekulle. Skövde Nyheter 8 maj, sid 2-3.

1982:93b
*Olof Langlet: Alternativhistoria om svea rikes uppkomst. Ulricehamns Tidning 15 maj.

1982:94
Bosse Olsbo: Halv seger för Mac & Co., men hel för forskningen? Skövde Nyheter 19 maj, sid 2-3. (Debatt på arkeologiska institutionen i Göteborg. Uttalanden av *Carl-Axel Moberg, °Mac Key, *Birgit Strand-Sawyer, *Peter Sawyer, °Dag Stålsjö, *Jörgen Weibull och °Verner Lindblom.)

1982:94b
*Olof Langlet: Svearikets vagga – ett genmäle. Borås Tidning 19 maj.

1982:95
Anonym: Det blir en fortsättning på “Svearikets vagga“ – Macs järnbärarland skildras i ny TV-serie. Skövde Nyheter 21 maj, sid 4.

1982:95b
*Olof Langlet: Vaggan stod inte i Västergötland. Västgöta-Demokraten 21 maj.

1982:95c
*Olof Langlet: Alternativhistoria om svea rikes uppkomst, II. Ulricehamns Tidning 22 maj.

1982:96
°Gunnar Dahl: Var götaväldet det äldsta av tre olika svenska riken? Skövde Nyheter 24 maj, sid 3.

1982:97
°Gunnar Dahl: Nerman och Lilja [sic=Stjerna] vände historien upp och ner. Skövde Nyheter 25 maj, sid 3.

1982:98
°Nils och °Sven Billingson: Slutreplik Billingson om Häggumsdokumentet – inget styrker att det är från 1709! Skövde Nyheter 26 maj, sid 3. (Svar på 1982:92, jfr. 1983:7.)

1982:99
Anonym: Arkeologiskt fynd i Uppsala stöder “västgötaskolan“? Skövde Nyheter 16 juni (Nyfunna stolphål invid Gamla Uppsala kyrka tyder på att det “hednatempel“ som *Sune Lindqvist grävde fram 1926 snarare torde vara en stavkyrka.)

1982:100
°Verner Lindblom: Vaggan och motreformationen. Skaraborgs Läns Tidning 16 juni.

1982:100b
°Verner Lindblom: Debattartikel. Borås Tidning 3 juni.

1982:100c
*Olof Langlet: Sveariket vaggade icke i Västergötland. Borås Tidning 21 juni, sid 4.

1982:101
Barbro Westrin: Efter två sekler grävs Jarlehus ruiner fram! Skövde Nyheter 16 juli, sid 3. (Arkeologen *Ragnar Sigsjö gräver ut den gamla borgen Jarlehus, där °Carl Otto Fast menade att svea- och danakungarna en gång stred mot norske Olav den helige. Jfr. 1939:9.)

1982:102
Anonym: Västgötaskolan och akademikerna möts i TV-debatt! Skövde Nyheter 17 juli, sid 9.

1982:103
Barbro Westrin: Jarlehusutgrävningen ger nya frågetecken! Skövde Nyheter 24 juli, sid 3. (Borgen har varit minst två våningar hög. Den har brunnit ned. Genomgång görs av historiska källor som omnämner Jarlehus. Redogörelse för bl.a. °John Janssons teorier, jfr. 1964:3.)

1982:104
Anonym: Mac väntar på TV-debatten. Lockade 1.000 till Ubsola! Skövde Nyheter 27 jul, sid 8. (Jfr. 1972:8, 1979:4, 1979:26, 1980:14, 1982:1, 1982:12.)

1982:105
(Cecilia Nilson: Hornborgasjöns strand synas av arkeologerna. Skövde Nyheter 4 aug, sid 4.)

1982:106
°Sven Billingson: “Vaggan“ på länsmuseet. Skaraborgs Läns Tidning 9 aug, sid 2.

1982:107
°Sven Billingson: Nya lokaler men föråldrad historia? Skövde Nyheter 10 aug, sid 2.

1982:108
Anonym: “Svea rikes vagga“ gav idé till utflyktsguide. Skövde Nyheter 21 aug, sid 8. (Nu har näringslivet i Skaraborg uppmärksammat västgötaskolan, jfr. 1982:61.)

1982:109
*Pär Olsén: Båtgravarna i Vendel och Uppland i Sveriges historia. Uppsala Nya Tidning 1 sept, sid 14. (Fynden i Vendel, Tuna, Ulltuna och Valsgärde genomgås ur järnåldersarkeologisk synpunkt. Det påpekas att Kungshögarna i Gamla Uppsala icke kan vara kvinnogravar eftersom de innehåller rester av vapen. Författaren menar att *Nermans teorier i 1913:1 “har mycket som talar för sig, men någon fullständig säkerhet går väl ej att vinna“. Funderingar kring frågan om vilka båtgravarnas invånare var ifall Kungshögarna rymmer sveakungar: lokala hövdingar, ledungens anförare, “skogspatroner“? Handel och landhöjning framhålles som orsakerna till att svearna fick större befolkning än götarna och blev politiskt ledande i riket. Vi vet inte när Sverige enades, troligast under vikingatiden. Landskapen förblev dock mycket självständiga även under medeltiden.)

1982:110
*Sven-Axel Hallbäck: Landhöjningen och Svea rikes vagga. Skövde Nyheter 17 sept, sid 3. (Västgötaskolan har hävdat att Vänern stod i direkt sjöförbindelse med stora världen under vikingatiden och isolerades från Västerhavet först i sen tid. Så var icke fallet. Landhöjningen var större i norr eftersom isen varit tjockare där. Enligt minutiösa expertundersökningar isolerades Vänern från havet omkring år9.000 f.Kr., alltså tiotusen år före den tid då svenska riket förmodas ha uppstått.)

1982:111
°Nils Billingson: Mula ting som blev Mora ting. Skaraborgs Läns Tidning 22 sept, sid 2.

1982:112
Kåge Anderson: Fritidsforskarna i länet får stöd av forskningsråd? Skövde Nyheter 24 sept, sid 3. (Docent *Bo Andersson i Göteborg har i en rapport lagt fram förslag om hur man skall göra det lättare för fritidsforskare att verka i samarbete med de professionella.)

1982:113
°Nils Billingson: Snorre, “Mula ting“ och Gerumsbergets Mularp. Skövde Nyheter 24 sept, sid 3.

1982:114
*Erik Lönnroth: Kommentar till en västgötaklimax. Göteborgs-Posten 25 sept, sid 2. (Författaren påpekar att han såsom västsvensk gärna skulle vilja att västgötaskolans historiesyn vore hållbar, men såsom mycket erfaren medeltidsforskare vet han att så icke är fallet. Den är gammal kvasivetenskap från 30-talet, och det är inte oförargligt när TV ägnar sig åt att sprida sådana idéer. Paralleller dras till andra kvasivetenskapliga spekulationer kring germanernas äldsta historia. År 1934 hävdade en norrman att antikens monumentalbyggnader ursprungligen uppförts i Norge och blott efterhärmats av sydeuropéerna. Jfr. 1931:1. Detta påstående kunde då verka oförargligt, men sedan nazisterna tagit makten i Norge visade det sig att den sortens herrefolksidéer ingalunda är harmlösa. – Författaren har långvarig erfarenhet av västgötaskolan, inklusive lärofadern °Carl Otto Fast. Jfr. 1942:9, 1979:3.)

1982:115
*Birgit Strand-Sawyer: Har medeltiden någon framtid? Göteborgs-Posten 7 okt, sid 2. (Författaren vill i motsats till 1982:114 ta fasta på det positiva i att västgötaskolan hyser ett brinnande intresse för medeltiden, ett ämne som däremot alltmer försummas i vetenskapliga kretsar. Dessutom behöver vissa teorier om vår äldre historia omvärderas, något som debatten kring västgötaskolan har lyft fram. Det är viktigt att medeltidsforskarna lär sig samarbeta med den historieintresserade allmänheten och lär ut hur man forskar “på ett sansat sätt“. – Denna artikel har missuppfattats av vissa läsare och lett till att författaren felaktigt utropats till anhängare av västgötaskolan. Jfr. 1982:16, 1983:12.)

1982:116
Nils Billingson: Mula ting som blev Mora ting. Falköpings Tidning 9 okt, sid 21.

1982:117
*Peter Sawyer: Gratulera serien “Svearikets vagga“. Göteborgs-Posten 10 okt, sid 2. (I likhet med 1982:115 betonar författaren det positiva i att debatten kring västgötaskolan visat på allmänhetens stora intresse för medeltiden. Det är också bra att man ifrågasätter gamla teorier. Författaren påpekar dock att han ingalunda deltagit i debatten för att kommentera sådant som västgötaskolans spekulationer om Birkas, Sigtunas eller Uppsalas geografiska placering. – Denna artikel har vantolkats på samma sätt som 1982:115.)

1982:118
°Verner Lindblom: “Svearikets vagga“ – åkomma och västgötaklimax. Skövde Nyheter 11 okt, sid 3. (Svar på 1982:114.)

1982:119
°Mac Key: Mac svarar också Lönnroth – varifrån kom detta märkliga “herrefolk“. Skövde Nyheter 12 okt, sid 2. (Svar på 1982:114.)

1982:120
(*Ingrid Rosell: Kungagravarna i Varnhem, I. När rikets tyngdpunkt låg i götalandskapen. Skaraborgs Läns Tidning 12 okt, sid 2. – Titeln på denna artikel, som annars ingenting har att göra med västgötaskolan, har lett till att författaren felaktigt utmålats som anhängare av denna skola. Jfr. 1983:12.)

1982:121
(*Ingrid Rosell: Kungagravarna i Varnhem, II. Erikska ättens familjegrav den äldsta i klosterkyrkan? Skaraborgs Läns Tidning 14 okt sid 2.)

1982:122
°Dag Stålsjö: Historievetenskapen måste ständigt omprövas. Göteborgs-Posten 14 okt, sid 2. (Författaren hävdar att han i sina TV-program försvarat amatörers rätt att ifrågasätta teorier om historia, samt alla landsdelars rätt att bli utforskade på lika villkor. Han vidhåller sin uppfattning att Sveriges historia förfalskats och att vetenskapen förhärligat Mälarområdets historia på Västsveriges bekostnad. Han påpekar även att °Mac Key blivit föraktfullt behandlad under sina kontakter med vetenskapen, jfr. 1977:2. Han bemöter också diverse påpekanden i 1982:114.)

1982:123
*Erik Lönnroth: Gärna debatt – inte ensidig propaganda. Göteborgs-Posten 14 okt, sid 2. (Svar på 1982:122. Författaren vidhåller sin uppfattning i 1982:114 och anser att °Stålsjö missbrukat sin makt över TV-mediet. Självklart har amatörer rätt att ifrågasätta. Det är illa ifall västgötska hembygdsforskare behandlas ohövligt av vetenskapsmän, förutsatt att hembygdsforskarna själva varit hövliga. Detta ger dock inte °Stålsjö rätt att “göra ensidig propaganda för vilda fantasifoster“. Till svar på 1982:115 och 1982:117 kommenterar författaren att medeltidsforskningen är något eftersatt på fakulteterna, men just därför är det viktigt att den “inte i det allmänna medvetandet ter sig likgiltig och löjlig genom att kopplas ihop med uppenbara galenskaper, som strider mot vanligt enkelt förstånd“. Bland allmänheten fanns ett livligt medeltidsintresse redan före °Stålsjös TV-serie.)

1982:124
Anonym: Lokalhistoria i Skara med norsk professor. Skövde Nyheter 15 okt, sid 2. (Symposium på länsmuseet i Skara. Man vill främja kontakten mellan lekmannaforskare och professionella efter föredöme från den välorganiserade norska lekmannaforskningen. Den norske professorn *Rolf Fladby medverkar tillsammans med *Erik Lönnroth, *Gunnar Richardson, *Ulf Erik Hagberg m.fl.)

1982:125
(*Ingrid Rosell: Kungagravarna i Varnhem, III. Grundades klostret år 1050 – eller hundra år senare? Skaraborgs Läns Tidning 18 okt, sid 2.)

1982:126
Hans Menzing: Västgötaskolan får eget bokförlag. Skaraborgs Läns Tidning 19 okt, sid 3.

1982:127
Anonym: Västgötadebatt ska hållas i Skövde! Skövde Nyheter 21 okt, sid 3.

1982:127b
*Olof Langlet & “Tanc“: Mera västgötaforskning. Göteborgs-Posten 25 okt.

1982:128
Bengt Stenberg: Hembygdsforskare på symposium lärde om vetenskapliga metoder. Skaraborgs Läns Tidning 28 okt, sid 2. (Jfr. 1982:124.)

1982:128b
Anonym: Klart för laddning! Skaraborgs-Bygden 29 okt, sid 1. (°Verner Lindbloms bok “Götland Sveriges vagga“ skall snart vara tryckt, meddelas det. Ännu har man planer på att låta boken innehålla även de artiklar om ett samband mellan Västergötland och Atlantis vilka °Lindblom tidigare publicerat i denna tidning. I den slutliga versionen kommer dock dessa teorier att utelämnas.)

1982:129
Anonym: Västgötaskolan kommer med befängda påståenden. Skövde Nyheter 2 nov, sid 3. (Intervju med *Lars Gahrn.)

1982:130
Anonym: Verner Lindblom inför kvällens västgötadebatt – den gamla uppsalasynen håller inte streck längre. Skövde Nyheter 3 nov, sid 3.

1982:131
Bosse Olsbo: Västgötadebatten – källkritiken skapar historiskt gungfly. Skövde Nyheter 5 nov, sid 3. (Debatt i Skövde mellan *Lars Gahrn och °Verner Lindblom, jfr. 1982:127, 1982:129-130. Diskussion om huruvida Adam av Bremen påstått att det var götarna som härskade i 1000-talets Sverige. Diskussion kring Snorres tillförlitlighet som historiker. °Mac Key förkastar historikernas källkritiska arbetsmetod.)

1982:132
Clas Svahn: Sveriges vagga – enligt Gahrn. Mariestads-Tidningen 18 nov, sid 2. (Intervju med *Lars Gahrn inför hans idag inledda artikelserie. Han berättar att han en gång trott på eller åtminstone intresserat sig för °Holger Bengtssons teorier, men funnit att dessa inte stämmer med de historiska källorna. Även akademisk forskning har producerat många stolliga teorier, varför *Gahrn ämnar bygga sina artiklar direkt på de gamla källorna.)

1982:133
*Lars Gahrn: Var bodde svearna? Mariestads-Tidningen 18 nov, sid 2. (Författaren genomgår de historiska källorna och drar slutsatsen att svearna bott vid Mälaren åtminstone sedan 800-talet.)

1982:134
*Lars Gahrn: Var låg Birka? Mariestads-Tidningen 26 nov, sid 12. (Redogörelse för °Mac Keys teori om att Birka låg vid Hornborgasjön, 1977:2 sid 29. *Dreijers och *Lundéns teorier refereras, jfr. F1950:27-28, 1969:1 och 1980:1. Slutligen behandlas även en gammal teori av *L.C. Wiede som går ut på att Birka skall vara identiskt med Söderköping, omtryckt i S:t Ragnhilds gilles årsbok 1961, ursprungligen publicerad 1876. Av källornas vittnesbörd sluter sig *Gahrn dock till att Birka låg på Björkö i Mälaren. Se även F1947:2.)

1982:135
Erik Rhedin: Sveariket och vaggan än en gång – västgötarna ett kuvat och förödmjukat folk! Skövde Nyheter 29 nov, sid 3.

1982:136
Anonym: Uppsala är Uppsala. Mariestads-Tidningen 2 dec, sid 1.

1982:137
*Lars Gahrn: Vad säger källorna om Gamla Uppsala? Mariestads-Tidningen 2 dec, sid 9. (Det är osäkert om Uppsala omnämns på den västgötska Sparlösastenen. I Ynglingatal förknippas Uppsala med uppländska ortnamn. Adam av Bremen säger uttryckligen att Uppsala låg vid Mälaren. Snorre, Saxo, biskop Karl och fornminnena i Gamla Uppsala stöder detta. Västgötaskolans motargument har just inget bevisvärde.)

1982:138
*Gunnar Linde: Heruler – uppsalaättlingar som grundlade danariket? Skövde Nyheter 4 dec, sid 3. (Kommentar till spekulationer om att svear och daner skulle ha ett gemensamt urhem vid Mälaren. Jfr. 1983:77.)

1982:139
Anonym: Var låg Sigtuna? Mariestads-Tidningen 9 dec, sid 1.

1982:140
*Lars Gahrn: Sigtuna och sveakonungarna. Mariestads-Tidningen 9 dec, sid 13. (Forskarna har alltid varit rörande eniga om att “Situn“ på Olov Skötkonungs mynt är identiskt med Sigtuna i Uppland. Endast västgötaskolan bestrider detta. °Mac Key identifierar det med Sätuna, jfr. 1817:1, 1968:31, 1972:2. °Verner Lindblom har utpekat den nu försvunna gården Sigtunaholm i Vads socken, Västergötland, jfr. 1979:9 och 1982:11 sid 19. Namnet Sigtuna har lånats som gårdsnamn på flera håll. Uppgifter hos Adam av Bremen och i tre isländska skaldekväden visar dock att sveakungarnas Sigtuna låg vid Mälaren, och detta stöds av fornminnena i Mälar-Sigtuna.)

1982:141
°Verner Lindblom: Striden om vaggan. Mariestads-Tidningen 9 dec, sid 13. (Svar på 1982:140.)

1982:142
Erik Rhedin: Götiskt kungadöme? Skövde Nyheter 10 dec, sid 3.

1982:143
°Verner Lindblom: Herulerna och Sveriges vagga, I. Skövde Nyheter 14 dec, sid 3. (Svar på 1982:135 och 1982:138.)

1982:144
°Verner Lindblom: D:o, II. Skövde Nyheter 15 dec, sid 3.

1982:144b
Annons: “Götland Sveriges vagga“. Skaraborgs-Bygden 17 dec, sid 14. (°Verner Lindbloms nya bok utannonseras. En recension av religionshistorikern *Tryggve Lundén verkar tyda på att denne instämmer i västgötaskolans påståenden att exempelvis begreppet “svear“ i äldre tid betydde detsamma som det nutida ordet “svenskar“ och alltså innefattade götarna.)

1982:145
Anonym: Historieläraren har skrivit om hela historien. Skövde Nyheter 21 dec, sid 9. (Om 1982:11.)

1982:146
Anita Lycken: Lindbloms råd till proffsen. Mariestads-Tidningen 21 dec, sid 7. (Om 1982:11.)

1982:147
Bosse Olsbo: “Slaget om Västergötland“, en rapport från bokfronten – Gunnar Lindes populärverk om västgötanamnen. Skövde Nyheter 23 dec, sid 3. (Recension av *Lindes nyutkomna bok Ortnamn i Västergötland, ett indirekt inlägg i västgötadebatten“.)

1982:148
“Boz“: Verner Lindbloms “totala“ skrift om Västergötland. Skövde Nyheter 23 dec, sid 3. (Om 1982:11.)

1982:149
Anonym: Var det götarna? Mariestads-Tidningen 24 dec, sid 1.

1982:150
*Lars Gahrn: Götarnas äldsta historia. Mariestads-Tidningen 24 dec, sid 7. (Genomgång av de historiska källornas omnämnanden av götarna. Dessa bodde söder om Birka, medan svearna bodde norr därom.)

1982:150b
*Tryggve Lundén: Uppsvearna inte Sveriges grundläggare. Skaraborgs-Bygden 24 dec, sid 1, 8. (Om °Verner Lindbloms nya bok. Denna kommer att bl.a. användas av studiecirklar arrangerade av Vuxenskolan i Götene. *Lundén upprepar sina tidigare framförda åsikter om svearna.)

1982:151
*Lars Gahrn: Det svenska riket bildas. Mariestads-Tidningen 27 dec, sid 5. (Genomgång av de historiska källorna. Vi vet inte när och hur Västergötland infogades i svearnas rike. Äldre västgötalagens konungsbalk och Florensdokumentet tyder dock på att detta redan skett på 1000-talet.)

År 1983

1983:1
Anonym: “Vaggan“ fälldes – på gott och ont? Populär arkeologi nr 2, sid 12-13. (Om radionämndens beslut att fälla °Dag Stålsjös programserie “Svearikets vagga“, jfr. 1983:26.)

1983:1b
°Holger Bengtsson: Svetjud. Historiedisputationen i Skövde. Cradle Publishing. (Nyutgåva av 1964:1 och 1969:2 med förord av °Dag Stålsjö, där tankarna presenteras som “det nya som fått Svearikets vagga i gungning“.)

1983:2
*David Damell: Vi måste samarbeta med hembygdsfolket. Populär arkeologi nr 4, sid 9-10.

1983:3
°Carl Axel Ekbom: Västergötland under sen vikingatid, det äldsta sveariket. Stockholm, Nordiska bokhandeln i distribution. 63 sid, tabeller.

1983:3b
°Carl Otto Fast: Det äldsta Götalands historia. Götaland, den forngermanska diktningens landskap. Cradle Publishing. (Nyutgåva av 1931:1 etc. samt 1937:1, med förord av °Dag Stålsjö, där tankarna presenteras som “det nya som fått Svearikets vagga i gungning“.)

1983:3c
°Carl Otto Fast: Svenska rikets ursprung. Vänerbygdens sägner. Cradle Publishing. (Nyutgåva av 1944:1 och 1950:1 med förord av °Dag Stålsjö, där tankarna presenteras som “det nya som fått Svearikets vagga i gungning“.)

1983:4
*Lars Gahrn: Maktförhållandena inom riket. Otryckt avhandlingsavsnitt i historia, Göteborgs universitet.

1983:5
(Per Gustavi jr: Sveavälde, Birka och Vreta kloster. Vadstena, Vreta klosters hembygdsförening. Linköping, Esselte bokhandel i distribution. 199 sid, ill. – Författaren vidhåller och fördjupar sina teorier om att Birka skulle ligga invid Vreta kloster, jfr. 1980:3, 1981:10, 1982:31, 1982:86.)

1983:6
*Ulf Hagberg och *Lars Jacobzon: Vägar till västgötska vikingabyar. Populär arkeologi nr 2, sid 4-6, 2.

1983:6b
(*Lars O. Lagerqvist: Om myntningen i Sigtuna. Skandinavisk Numismatik/Mynt och medaljer 1983:3, sid 26.)

1983:7
*Gunnar Linde: Gränsdokumentet i kyrkoherde Thure Ljunggrens beskrivning över Häggums församling. Billingsbygden. (Författaren vidhåller sin uppfattning att Häggumsdokumentet icke är en äkta medeltida handling utan en förfalskning. Jfr. 1982:53, 1982:85, 1982:92, 1982:98.)

1983:8
Stefan Lindgren: Det finns bara en svensk historia (och radionämnden är dess profet). Folket i Bild/Kulturfront nr 3, sid 10. (Kommentar till radionämndens beslut att fälla °Stålsjös programserie “Svearikets vagga“, jfr. 1983:26. Intervjuer med *Arne B Johansen, *Per Nyström, *Jörgen Weibull, *Erik Lönnroth och *Peter Sawyer.)

1983:9
*Anders Ljungberg: Tack! Populär arkeologi nr 2, sid 3.

1983:10
(*Anders Ljungberg: Amatörarkeologi över gränserna. Populär arkeologi nr 4, sid 12-15. – Presentation av Upplands arkeologiska lekmannaforskning, där intresset fokuserats kring en forntida vattenväg, Långhundraleden.)

1983:11
*Carl-Axel Moberg: Populär? Arkeologi? Populär! Arkeologi! Populär arkeologi nr 1, sid 19. (Professionell arkeologi sysslar sedan decennier främst med “folkets“ vardagshistoria. Debatten kring västgötaskolan har dock visat att svenska allmänheten är mer intresserad av västgötaskolans föråldrade frågeställningar om “härskare“ och “välden“. Jfr. 1944:1, 1979:7, 1982:9.)

1983:12
“Notarius Publicus“: Vår eländiga historia. Proletären nr 14, sid 2. (Intervju med °Verner Lindblom som hävdar att många vetenskapliga auktoriteter är anhängare av västgötaskolan. Som exempel anföres *Tryggve Lundén, *Matts Dreijer, *Birgit Strand-Sawyer och *Ingrid Rosell. Jfr. dock 1982:31, 1982:6, 1982:16, 1982:80, 1982:115, 1982:118, 1982:120. – Artikelförfattaren anser att Sverige har en “officiell historiesyn“ som går ut på att vårt lands historia är dess konungars, samt har för sig att °Dag Stålsjö angripit denna geijerska uppfattning medan radionämnden försvarar den. Jämför dock 1982:12, 1982:57, 1983:11.)

1983:13
Ove Qvist: Guld och politik – Västergötands fornfynd ur kontinentalt perspektiv. C-uppsats i arkeologi, Stockholms universitet. 88 sid. (Uppsatsen innehåller funderingar kring ett eventuellt samband mellan Västergötlands rikedom på guldskatter och de politiska maktförhållandena i riket under folkvandringstid. Dessa är uppenbart påverkade av västgötaskolans tankar, jfr. 1913:1, 1941:1, 1942:4-5, 1980:15, 1982:45, 1982:49 etc. Författaren tar dock inte ställning för eller emot västgötaskolan. Dokumentationen av västgötska guldfynd är det värdefullaste i uppsatsen, medan dess spekulationer kring t.ex. hunnernas roll i Nordens fornhistoria är lättvindigt framkastade gissningar.)

1983:14
°Dag Stålsjö: Svearikets vagga – en historia i gungning. Skövde. 159 sid, ill. (Författaren lägger här i bokform fram samma teorier som tidigare presenterats i TV-programserien med samma namn, illustrerade med fotografier ur denna. Ingen sammanhängande eller ens begriplig historiesyn kan analyseras fram ur detta färgglada bokverk. Framställningen är ett hopkok på lösryckta citat ur diverse vetenskapliga skrifter, samt ur västgötaskolans produktion. °Stålsjö tycks förutsätta att västgötarna under 1600-talet kände sig lika “osvenskt“ främmande för kungamakten i Stockholm som man gjorde i de tills helt nyligen danska Skånelandskapen. Den förfalskade Silverbibeln, behandlad i 1940:11, anföres därför som ett belägg för att Olaus Rudbeck och andra lärde under stormaktstiden ägnade sig åt att utplåna bevisen för att svearna en gång bott i Västergötland och inte i Uppland. Genom att beröva Västergötland stoltheten över att ha varit Svearikets vagga – Uppsalas, Birkas och Sigtunas landskap – skall stormaktstidens Stockholm enligt författaren ha undertryckt västgötsk separatism på samma sätt som man försökte beröva skåningarna deras kulturella särart. – Det värdefullaste i denna bok är de utförliga citaten ur 1983:13 samt de vackra färgbilderna. Annars torde den knappast duga som framställning över vare sig Västergötlands fornhistoria eller västgötaskolans historiesyn. Dess enda egentliga slutsats är att man inte skall tro på allt man hör. Den innehåller också grova sakfel. Jfr. 1983:92 och 1984:2.)

1983:15
Anonym: Rikets vagga, vem var starkast? Mariestads-Tidningen 3 jan, sid 1.

1983:16
*Lars Gahrn: Mäster Adam och Hezekiels profetia. Mariestads-Tidningen 3 jan, sid 5. (Adam av Bremen påstår icke att det var götarna som härskade i Svea rike.)

1983:17
Anonym: Vem styrde egentligen? Mariestads-Tidningen 12 jan, sid 1.

1983:18
*Lars Gahrn: Maktförhållandena inom sveariket. Mariestads-Tidningen 12 jan, sid 13. (Det var svearna vid Mälaren som innehade den politiska makten i sveariket. Detta torde ha berott på en större folkmängd, orsakad av särskilt gynnsamma naturförhållanden. Jfr. 1981:9, 1982:57, 1982:76, 1982:109, 1982:110.)

1983:19
Anonym: Kungens hemvist. Mariestads-Tidningen 20 jan, sid 1.

1983:20
*Lars Gahrn: Götaland gör sig gällande. Mariestads-Tidningen 20 jan, sid 8. (Stödd på Äldre västgötalagens kungalängd har västgötaskolan hävdat att kungarna under äldre medeltid var knutna till fr.a. götalandskapen, vilka därför skall ha varit politiskt ledande. Äldre västgötalagens kungalängd, författad av en västgöte, är dock varken tillförlitlig eller opartisk. Det är riktigt att många medeltida kungar är begravda i Götaland. Detta beror dock på att klosterkyrkor tidigast började anläggas där. Äldre medeltidens kungar var rikskonungar och vistades i både Svealand och Götaland.)

1983: 21
Lars Hjertén: Samverkan mellan etablerad forskning och amatörforskning. Riksdagstrycket, motion 1982/83:953. (Motionen propagerar för *Bo Anderssons förslag, jfr. 1982:112.)

1983:22
*Lars-Gunnar Larsson: En bok av Gunnar Linde, första populäröversikten över västgötska ortnamn. Skövde Nyheter 28 jan, sid 3. (Recension av *Lindes bok Ortnamn i Västergötland, jfr. 1982:147, samt förklaring till varför °Mac Keys klanvandringsteorier är vetenskapligt värdelösa.)

1983:23
Anonym: Låter källorna tala. Mariestads-Tidningen 28 jan, sid 1.

1983:24
*Lars Gahrn: Västergötlands ställning i riket. Mariestads-Tidningen 28 jan, sid 17. (Västergötland har ytterst få kulturella likheter med svenska östkusten, men påminner desto mer om Danmark och Norge. Hela västkusten har varit dansk. Västergötland låg isolerat och blev tillhåll för svenska kungar och stormän som råkat i trångmål. Landskapet hade ungefär samma lösliga förbindelse till alla de tre nordiska rikena, det var ett utkantsområde.)

1983:25
*Lars Gahrn: Västgötaskolan och vägen framåt. Mariestads-Tidningen 4 feb, sid 12. (Västgötaskolan har gjort dagens historiker, vilka mest sysslar med modernare tid, uppmärksamma på allmänhetens intresse för forntiden. Detta är det värdefulla med västgötaskolan. Försöken att omlokalisera svearnas fornhistoria till Götaland saknar däremot värde.)

1983:26
Radionämnden: beslut 1983-02-10 att fälla °Dag Stålsjös TV-serie Svearikets vagga såsom stridande mot kraven på opartiskhet och saklighet i radiolagen. Anmälare är den västgötske religionsvetaren och amatörhistorikern *Bo Göran Carlsson, jfr. 1978:3ff, samt tre personer bosatta i Uppland och Skåne. Västgöten *Carlsson hävdar i sin inlaga bl.a. att programmet på ett upprörande sätt kränkt allmänhetens rätt till saklig och opartisk information. °Dag Stålsjö tillskriver senare felaktigt en av upplänningarna dessa uttalanden, jfr. 1983:14 sid 154. – Niosidig expertgranskning av *Herman Schück, professor i historia vid Stockholms universitet. *Schück finner °Stålsjös program vilseledande: de återger inte västgötaskolans teorier på ett begripligt sätt, de låter aldrig sakkunniga få kommentera dessa teorier, de är inte opartiska, de innehåller groteska sakfel. – Kommentar av Olle Berglund, programdirektör på TV1, som anser att °Stålsjös program främst syftar till att väcka intresse, varför kraven på saklighet och opartiskhet bör ställas lägre än eljest; uppfattningen vinner inte gehör. – Kommentar av °Dag Stålsjö, som anser att *Herman Schück representerar “den officiella synen“ på vår historia och således icke är opartisk. – Kommentar av fil. dr. *Birgit Strand-Sawyer som anser att *Stålsjös program bör fattas som debattinlägg, och alltså inte skall vara opartiska; även Schücks opartiskhet ifrågasätts. – Kommentar av *Peter Sawyer, f.d. professor i medeltidshistoria vid universitetet i Leeds, som anser att vissa påståenden i programmen var “perversa“ – särskilt de som gällde Birkas, Sigtunas och Uppsalas geografiska lokalisering -, men att detsamma å andra sidan kan sägas om uttalanden från etablerade vetenskapsmän som *Knut Stjerna, *Adolf Schück, *Sune Lindqvist etc.; inte heller *Peter Sawyer anser att programmen borde ha försökt vara helt opartiska, tvärtom kan deras partiskhet bli en nyttig stimulans för andra till att lägga fram sina teorier. – Kommentar av °Verner Lindblom, som betonar värdet i att en avvikande historiesyn får komma till tals på lika villkor; professor *Schück tillvitas partiskhet och okunnighet om vad det diffusa begreppet “västgötaskolan“ egentligen står för; diverse sakfrågor utbenas.

1983:27
Anonym: Svearikets vagga, radionämnden fäller TV-program. Skövde Nyheter 11 feb, sid 1.

1983:28
Anonym: Nu synar forskarna myten om “svearikets vagga“! Skövde Nyheter 11 feb, sid 3.

1983:29
Bosse Olsbo: Sveriges historia, unik – eller verk av bygdeforskare. Skövde Nyheter 11 feb, sid 3. (Kommentar till föredrag av *Peter Sawyer.)

1983:30
Anonym: “Rikets vagga“ vilseledande. Skövde Nyheter 11 feb, sid 48.

1983:31
Anonym: Ger inte upp. Skövde Nyheter 12 feb, sid 1. (°Stålsjö planerar ny TV-serie om västgötaskolan.)

1983:32
Ledare: Dom över cyklisten… och västgötaskolan. Skövde Nyheter 12 feb, sid 2.

1983:33
Anonym: Dag Stålsjö ger sig inte trots fällningen i radionämnden – ny västgötaserie redan om 2 veckor. Skövde Nyheter 12 feb, sid 5.

1983:34
“Innerspalten“: Sveriges vagga. Aftonbladet 14 feb, sid 5. (Författaren anser att Västergötland är Sveriges “urhem“ lika mycket som övriga landskap.)

1983:35
“Irene“: “Svearikets vagga“ Götene-utställning. Skövde Nyheter 15 feb, sid 11. (Vuxenskolan har anordnat en utställning som propagerar för °Verner Lindbloms historiesyn i 1982:11.)

1983:36
Björn Nilsson: Historien inför rätta. Expressen 17 feb, sid 4. (Författaren anser att “Dag Stålsjö och hans västgötadrabanter“ hör hemma i “historiens kuriosakabinett“, men tycker likväl inte att °Stålsjös TV-serie borde ha fällts av radionämnden enär denna nämnd inte är rätt instans att medla i vetenskapliga tvistefrågor, samt därför att yttrandefriheten kan äventyras genom dylika domar.)

1983:37
“Red“: Länsmuseet dementerar: visst gräver vi i Sätuna – bara vi får pengar… Skövde Nyheter 22 feb, sid 2. (Uttalande av arkeologen *Birgitta Hjohlman.)

1983:38
Eva Arenblad: Veckans porträtt. Skövde Nyheter 26 feb, sid 3. (Biografiskt porträtt av °Mac Key.)

1983:39
°Mac Key: Svea rikes vagga är dess vårdkasars. Skövde Nyheter 4 mars, sid 3. (Författaren presenterar sin gamla teori om att Västergötlands vårdkasar strålar samman vid en bondgård som heter Uppsala, vilken därför bör ha varit ett politiskt centrum.)

1983:40
*Gunnar Linde: Glöm inte Mälardalens system av vårdkasar! Skövde Nyheter 7 mars, sid 3. (°Key hävdade i 1983:39 att vetenskapen inte intresserat sig för att studera vårdkasarnas linjeformationer. *Linde bestrider detta och påpekar att studier av vårdkaslinjer visat att farlederna från Östersjön in i Mälaren var väl bevakade.)

1983:41
°Mac Key: De inre vårdkasarna är helt bortglömda. Skövde Nyheter 9 mars, sid 3. (Svar på 1983:40. Författaren hävdar att endast vårdkasarna vid kusten studerats av forskningen. Dessa användes ännu på 1800-talet och är lätta att följa. Även i inlandet torde dock vårdkaslinjer ha funnits, vilka försummats av forskningen. De är troligen inte möjliga att återfinna idag. De kan spåras endast genom ortnamn som bevarat minnet av dem.)

1983:42
Lars Hjertén: Radionämndens beslut om “Svearikets vagga“ olyckligt. Skövde Nyheter 12 mars, sid 24. (Jfr. 1983:26.)

1983:43
Erik Rhedin: En stilla undran om vårdkasar. Skövde Nyheter 16 mars, sid 22. (Författaren hävdar apropå 1983:39 att vårdkasar förekommer ymnigast i opålitliga gränsområden. Om Västergötland är rikt på vårdkasar, tyder detta på att landskapet bör ha underkuvats nyligen.)

1983:44
*Gunnar Linde: Fortsatta funderingar kring våra vårdkasar. Skövde Nyheter 21 mars, sid 2. (Svar på 1983:41. Underkännande av °Mac Keys påstående att Västergötlands vårdkasar sammanstrålar vid Uppsala i Ledsjö, vilket enligt denne skulle bevisa att ett forntida politiskt centrum funnits på denna idag obetydliga plats. I själva verket har °Key icke kartlagt befintliga vårdkasar utan blott ortnamn vilka han tror innehåller ordet “vårdkase“, men som inte alls behöver göra det. Det är omöjligt att kartlägga Västergötlands forntida vårdkassystem genom ortnamnsstudier. – Författaren påpekar samtidigt det felaktiga i påståendet att Västergötland kan förmodas ha härskat över Mälardalen i förhistorisk tid emedan Uppland kom att övertaga den dansk-götiska indelningen i härader, medan de uppsvenska hundarena däremot icke spred sig till Götaland. Häradsindelningen infördes i svealandskapen först vid 1300-talets mitt; den säger alltså ingenting om förhistoriska förhållanden.)

1983:45
Bo Olsbo: I Varnhem vilar medeltidskungarna. Skövde Nyheter 8 april, sid 22-23.

1983:46
Anonym: Ny sensation av Stålsjö i sista järnprogrammet. Skövde Nyheter 9 april, sid 41. (°Dag Stålsjö börjar vända sitt intresse mot bronsåldern.)

1983:47
Anonym: Dag Stålsjö till Skövde för föredrag. Skövde Nyheter 12 april, sid 3.

1983:48
°Verner Lindblom: Historieskrivningen är inte objektiv! Skövde Nyheter 18 april, sid 2. (Kommentar till bl.a. 1981:9.)

1983:49
(*Sven-Axel Hallbäck: Vi har papper på “kungaflyttningen“. Skövde Nyheter 18 april, sid 8.)

1983:50
(Anonym: Det här var honoraret! Skövde Nyheter 19 april, sid 15.)

1983:51
°Nils Billingson: Myntmästaren i Sätuna och kungen vid Kåel. Skövde Nyheter 22 april, sid 3. (Ännu ett inlägg i debatten  om Häggumsdokumentet. Jfr. 1817:1, 1972:1-5, 1982:52-53, 1982:85, 1982:91-92, 1982:98, 1983:7.)

1983:52
Kerstin Helsingius: Öppna dörrar sparkades in – Stålsjös insats i kända TV-serien. Skövde Nyheter 22 april, sid 27. (°Dag Stålsjö håller föredrag på Skövdeortens hembygdsförenings årsmöte.)

1983:53
Anonym: Sven Rydheim presenterar bok av Stålsjö! Skövde Nyheter 23 april, sid 10. (Om 1983:14.)

1983:54
Anonym: Arkeologiska utgrävningar ett slöseri! Skövde Nyheter 14 maj, sid 1.

1983:55
Anonym: Sten Svensson attackerar fornlämningslagen: – Sluta gräva, det bara kostar en massa pengar! Skövde Nyheter 14 maj, sid 4. (Den moderate skaraborgspolitikern Sten Svensson anser det vara meningslöst att gräva upp varenda fornlämning; istället bör man satsa på “de verkligt riksintressanta objekten“, kopplade till turismen och intresset för °Dag Stålsjös TV-serie “Svearikets vagga“.)

1983:56
Ledare: Arkeologerna och fyndberget. Skövde Nyheter 16 maj, sid 2. (Författaren inskärper att de flesta arkeologiska grävningar syftar till att rädda fornminnen undan förstörelse i samband med nybyggen o.dyl. De som fattar beslut om anslag till grävning anser inte att Västergötland överhuvud är särskilt “riksintressant“. Ett genomförande av Sten Svenssons förslag i 1983:55 skulle bara leda till “att dagens tendenser, med en koncentration av grävningar och forskningar till Uppsala-Stockholm-Mälardalen, förstärks ytterligare“.)

1983:57
Anonym: Här är vaggan alla talar om. Skövde Nyheter 4 juni, sid 1.

1983:58
Anonym: Här står Svea rikes vagga! Skövde Nyheter 4 juni, sid 4. (Om ett jippo av turistnämnden.)

1983:59
Kåge Anderson: Västgötsk järnålder ett fascinerande mötestema. Skövde Nyheter 17 juni. (Västergötlands Fornminnesförening håller årsmöte. Landsantikvarie *Ulf-Erik Hagberg diskuterar bl.a. västgötaskolan.)

1983:60
Bo Olsbo: De gräver fram vår historia. Skövde Nyheter 5 juli, sid 1. (Grävning i Varnhem.)

1983:61
Bo Olsbo: De lyfte på Varnhems grästuvor och fann en bit västgötsk historia. Skövde Nyheter 5 juli, sid 16-17.

1983:62
Bo Olsbo: Grävningar som blev succé! “Amatörgrävare“ har nu kartlagt unika Jarlehus. Skövde Nyheter 13 juli, sid 16-17. (Jfr. 1982:101, 1982:103.)

1983:63
°Nils Billingson: Myntmästaren i Sätuna och kungen vid Kåel. Falköpings Tidning 6 aug, sid 14. (Jfr. 1983:51.)

1983:64
°Nils Billingson: Myntmästaren i Sätuna och kungen vid Kåel. Skaraborgs Läns Tidning 21 sept, sid 2. (Jfr. 1983:51.)

1983:65
*Lars Gahrn: Kungagravar i Västergötland. Nya Lidköpings-Tidningen 21 sept, sid 2. (Författaren inleder här en ny artikelserie, jfr. 1982:132. – Västgötaskolan prisas för sin kritik av *Birger Nermans teorier om vilka kungar som ligger begravda i Uppsala högar och Ottarshögen. Å andra sidan, påpekas det, har °Mac Key ingalunda bevisat att kung Beowulf ligger begraven vid Hornborgasjön. Kanske var Beowulf från Jylland eller Östergötland; i varje fall begravdes han enligt eposet vid havet, alltså inte i Västergötland. Det är också helt obevisat att kung Olov Skötkonung ligger begraven vid Husaby kyrka.)

1983:66
*Lars Gahrn: Var ligger Inge den äldre begraven? Nya Lidköpings-Tidningen 23 sept, sid 2. (Påståendet att kung Inges ben överförts till Varnhem från Hånger är lärda konstruktioner från 1400-1600-talen. Troligaste gravplats är Vreta kloster, Östergötland.)

1983:67
*Lars Gahrn: Varnhems kungagravar och Håkan Röde från Levene. Nya Lidköpings-Tidningen 26 sept, sid 2. (Kung Håkan Röde är född och begraven i det västgötska Levene, enligt Äldre västgötalagens kungalängd som skrevs blott 130-140 år efter kung Håkans död av en författare med lokalkännedom. Kungarna Knut Eriksson och Erik Knutsson torde vara gravlagda i Varnhem, Västergötland. Erik läspe och haltes gravplats är obekant. Birger jarl ligger begraven i Varnhem. Gravarnas exakta plats kan inte utpekas. Det påpekas avslutningsvis att även Västergötland har producerat fantasifulla teorier kring sina kungagravar, besläktade med *Nermans idéer i 1913:1.)

1983:68
*Lars Gahrn: Sägnerna om Vänerslaget. Nya Lidköpings-Tidningen 28 sept, sid 2. Västgötaskolan hävdar att sveakungarna på 500-talet bodde vid Vänern. Anledningen till att de skulle gjort detta är att Snorre Sturlassons 1200-talsprosa påstår att de utkämpat strider där. Ortnamnet Skälvum i samma trakt skall enligt västgötaforskarna ha att göra med skilfingarna, som är ett annat namn på sveakungarna. Konung Ales tillnamn “den uppländske“ skall slutligen syfta på Kinnekulles Uppland. Jfr. t.ex. 1939:3, 1940:12-16, 1944:1 sid 10, 25-28. – Berättelsen om slaget på Vänerns is finns emellertid endast bevarad i Snorres prosa från 1200-talet, en föga tillförlitlig källa till 500-talets historia, jfr. 1982:21, 1982:34. Dessutom måste man inte bo vid Vänern för att kunna strida där. Skälvnamnen är vanligast i Mälardalen, och de torde f.ö. inte ha att göra med skilfingaätten. Kung Ales tillnamn “den uppländske“ finns endast bevarat i Snorres 1200-talsprosa, och Snorre själv hävdar att det syftar på Oplandene i Norge. Västgötaskolan knyter alltså 500-talets svear till Vänern genom att “omtolka“ en ytterst opålitlig saga som skrevs sjuhundra år efter det påstådda slaget på Vänerns is.)

1983:69
°Georg Kjellén: Inge den äldre. Nya Lidköpings-Tidningen 28 sept, sid 2. (Svar på 1983:66. Författaren anser att vi visst känner till Inge den äldres gravplats; han sätter för sin del tilltro till de uppgifter vilka *Gahrn avfärdat som lärda konstruktioner från nya tiden. Jfr. 1990:8)

1983:70
*Lars Gahrn: Oden och asarnas invandring. Nya Lidköpings-Tidningen 30 sept, sid 2. (Snorre Sturlassons 1200-talsprosa gör gällande att sveakungarnas mytiske stamfader Oden invandrade till en sjö i Svitjod kallad Lagen/Lögen, varefter svearna bosatte sig invid denna sjö. Snorres 1200-talsprosa påstår vidare att sjön Lagen till sin form liknar Själland, vilket stämmer bättre på Vänern än på Mälaren. Därför, menar västgötaskolan, bör svearna i äldre tid ha bott vid Vänern och inte vid Mälaren. Jfr. t.ex. 1794:1, 1887:1, 1931:1, 1937:1, 1944:1 sid 15, 1982:11 sid 17, 1983:14 sid 48. – Det framgår emellertid av Snorres text att han är helt på det klara med att Lagen är identisk med Mälaren. Medeltida författare som Snorre kunde helt enkelt inte bedöma hur Vänern och Mälaren såg ut ovanifrån, något som man kan konstatera genom att granska medeltida kartor. Vänerns form bevisar inte att svearna bott annorstädes än vid Mälaren.)

1983:71
*Lars Gahrn: Fyris och Paris. Nya Lidköpings-Tidningen 3 okt, sid 2. (°Mac Key har hävdat att Fyrisvallarna, vilka enligt källorna skall finnas i närheten av hednatidens Uppsala, var belägna vid gården Paris i skövdetrakten. Paris skall med andra ord vara samma namn som Fyris, ty p:et i Paris låter mest som ett f, och y glider i den lokala dialekten ofta över till a, så att t.ex. kyrka uttalas “kjarka“. Jfr. 1977:2 sid 88-91. – Källorna säger dock att man kunde nå Fyrisvallarna med vikingaskepp, vilket stämmer dåligt in på Paris som ligger i Västergötlands inland. Nedanför Uppsala stad finns däremot ortnamnet Föret, ett mycket gammalt namn som på 1600-talet fick ge namn åt Fyrisån, och dit kunde man nå med vikingaskepp. Namnet Föresvallarna svarar i östnordisk form mot den västnordiska benämningen Fyrisvallarna. Parisgården i Västergötland torde snarare ha fått sitt namn genom förvrängning av ett ursprungligt “Per-Eriksgården“, en utveckling som finns belagd ifråga om en gård i Fässberg, Västergötland. Fyrisvallarna bör alltså ha legat i Uppland och inte i Västergötland.)

1983:72
*Lars Gahrn: Snorre Sturlasson i Västergötland. Nya Lidköpings-Tidningen 5 okt, sid 2. (Västgötaskolan påpekar gärna att Snorre Sturlasson, som givit oss mycket av vår kunskap rörande svearnas hednakungar, besökte Västergötland men icke  Uppland. Det anses i västgötaforskarnas resonemang vara underligt att Snorre åkte till Sverige för att kunna skriva om sveakungar, och då inte besökte kungarnas påstådda hemtrakter vid Mälaren. Jfr. t.ex. 1983:14 sid 19. – Det är riktigt att Snorre enligt Sturlungasagan var en sommar i Västergötland, men han åkte inte dit för sveakungarnas skull utan därför att han hade vänner där. Dock fick Snorre även en god inblick i svenska politiska förhållanden. Han skildrar mycket utförligt svearna såsom hemmahörande i Uppland och såsom det ledande folket inom svenska riket. Dessa uppgifter bör rimligen härstamma från de västgötar han besökt, vilka knappast kan ha ljugit ihop något sådant.)

1983:73
°Mac Key: Svar till Lars Gahrn – Fyris och Paris. Nya Lidköpings-Tidningen 5 okt, sid 2. (Svar på 1983:71. °Key förnekar att Fyrisvallarna nåddes med vikingaskepp, att namnet Föret existerat före Olaus Rudbecks tid, samt att skrivna källor alls kan ge svar på frågan om var Fyrisvallarna låg; detta kan möjligen arkeologispaden göra. Jfr. 1982:3, 1982:24, 1982:27.)

1983:74
*Lars Gahrn: En kulturström eller flera? Nya Lidköpings-Tidningen 7 okt, sid 2. (Västgötaskolans °Verner Lindblom anser att kulturströmmen till Sverige från Kontinenten gick från sydväst, varför tanken att bilda ett svenskt rike bör ha kommit från Västergötland snarare än Mälardalen. °Lindblom stöder sig på teorier från seklets barndom om frisernas viktiga roll som kulturförmedlare. Dessa gamla teorier, formulerade av bl.a. *Arup och *Wadstein, kritiserades emellertid från första början och är idag helt övergivna. Frisernas insats överdrevs hejdlöst. Vi måste räkna med kulturströmmar även från andra håll. Araber och slaver har avsatt rika spår i det arkeologiska materialet. I sydost finns f.ö. motsvarigheter till den gyllene kedja som omgav Uppsalatemplet. Svearnas kungar gifte in sig i slaviska kungahus. Dessutom gick även kulturströmmar från Sverige söderut. Västergötlands sydvästliga läge orsakade inte att mer kultur förmedlades därifrån än från de andra viktigare landskapen. Ingenting tyder på att riksbildningen börjat i Västergötland; tvärtom har detta landskap en så särpräglad administrativ indelning att man svårligen kan se något samband mellan Västergötland och övriga riket. Jfr. 1983:24.)

1983:75
°Georg Kjellén: Snorre Sturlassons besök i Västergötland. Nya Lidköpings-Tidningen 7 okt, sid 2. (Svar på 1983:72. Författaren hävdar att en ledande kulturpersonlighet som Snorre besökte Västergötland, icke Uppland, beroende på att rikets centrum fanns just i Västergötland; på samma sätt reser ju nutida världsstjärnor i första hand till Stockholm, Göteborg och Malmö när de besöker vårt land. Dessutom styrdes Sverige vid tiden för Snorres besök av en förmyndarregering vars kansler var biskopen i Skara; detta talar enligt författaren emot tanken på att Uppland var Sveriges ledande landskap.)

1983:76
*Lars Gahrn: “Götlands särställning“. Nya Lidköpings-Tidningen 10 okt, sid 2. (Västgötaskolan, fr.a. °Verner Lindlom, hävdar att “Götland“ intog en särställning i Sveriges äldre historia. “Götland“ är emellertid inget enhetligt begrepp: Väster- och Östergötland hade föga gemensamt. Vad Västergötland beträffar finns inga belägg för att detta landskap intagit någon särställning vid den tid då svenska riket förmodas ha uppkommit. Västergötlands många fornminnen från stenåldern brukar åberopas till stöd för denna tanke, men dessa är inte intressanta i en diskussion om rikets tillblivelse, tusentals år senare. Västergötland har urgamla runstenar, men det har även vårt fornminnesrikaste landskap Uppland. Järnframställningen nådde inte tidigare till Västergötland än till Gotland och Bergslagen. Missionen kom tidigt till Västergötland, men snart nog fick även Sigtuna ett biskopssäte. Västergötlands litteratur är inte äldre än övriga Sveriges. °Carl Otto Fasts teorier om att Äldre Eddan diktats där är helt obevisade. Jfr. 1931:1ff, 1937:1. Äldre västgötalagen är visserligen vår äldsta nedtecknade lag, men vi måste räkna med lång föregående muntlig tradering, och exempelvis Dala- och Gutalagarna har ålderdomliga drag. Västergötlands administrativa indelning pekar icke på någon särställning, jfr. 1983:44. °Lindbloms försök att belägga exceptionell folkrikedom i vikingatidens Västergötland genom att åberopa statistik från 1840 är helt ohållbart. Jfr. t.ex. 1981:9, 1982:11 sid 115, 1982:54. Kyrkliga räkenskaper från 1300, liksom fornminnena och skriftliga uppgifter av Snorre Sturlasson, tyder istället på att det var Uppland som var exceptionellt folkrikt. Svearikets vagga måste sökas hos svearna.)

1983:77
*Lars Gahrn: Har danskarna utvandrat från Värmland? Nya Lidköpings-Tidningen 12 okt, sid 2. (Västgötaskolans lärofader °Carl Otto Fast hävdade att danerna ursprungligen bott i Värmland – en polemik mot *Birger Nermans och *Sven Tunbergs uppfattning att de utvandrat från Uppland. Jfr. t.ex. 1942:3, 1944:1 sid 72-75. Båda teorierna bygger på uppfattningen att danerna “utgått ur svearnas stam“, vilket står att läsa hos den svårtolkade och opålitlige 500-talsförfattaren Jordanes. °Fasts teori blir dessutom ohållbar genom att den förutsätter att svearna bodde i Västergötland, vilket är helt obevisat.)

1983:78
°Verner Lindblom: Uppland eller Götaland. Nya Lidköpings-Tidningen 14 okt, sid 2. (Författaren inleder en serie artiklar med kommentar till 1983:65-77.)

1983:79
°Verner Lindblom: Gahrn och “svearna“. Nya Lidköpings-Tidningen 17 okt, sid 2.

1983:80
°Verner Lindblom: Historia eller historier? Nya Lidköpings-Tidningen 19 okt, sid 2.

1983:81
*Lars Gahrn: Västgötakampen går vidare. Nya Lidköpings-Tidningen 19 okt, sid 2. (Svar på 1983:69 och 1983:73. Författaren vidhåller sin uppfattning.)

1983:82
°Verner Lindblom: Götlands “särställning“. Nya Lidköpings-Tidningen 21 okt, sid 2.

1983:83
°Georg Kjellén: Kjellén svarar Gahrn. Nya Lidköpings-Tidningen 21 okt, sid 2. (Svar på 1983:81. Författaren vidhåller sin uppfattning.)

1983:84
°John Hamilton: En ingalunda historia. Nya Lidköpings-Tidningen 26 okt, sid 2. (Kommentar till 1983:66-77. Författaren menar att Sveriges historia förfalskats av Olaus Rudbeck, samt att *Gahrn spinner vidare på detta falsarium.)

1983:85
*Lars Gahrn: Kungagravar, svear och inbördeskrig. Nya Lidköpings-Tidningen 2 nov, sid 2. (Nytt bemötande av påståendet att svearna hört hemma i Västergötland.)

1983:86
*Lars Gahrn: Götland och sveariket. Nya Lidköpings-Tidningen 4 nov, sid 2. (Svar på °Verner Lindbloms bemötanden i 1983:78ff, °Kjelléns i 1983:83, samt °Hamiltons i 1983:84. Kulturströmmens riktningar samt begreppet “Götland“ dryftas ånyo, liksom Birkas läge, Västergötlands folkrikedom och kung Inge den äldres gravplats. Frågan om rudbeckiansk historieförfalskning diskuteras. Bl.a. påpekas att Uppsala högar icke är kvinnogravar, jfr. 1982:109, att Möjbrostenen icke är ett falsarium, jfr. 1982:79, samt att varken Snorre eller Äldre västgötalagen ger stöd för uppfattningen att svearna bott i Västergötland.)

1983:87
*Lars Gahrn: Svearna än en gång. Nya Lidköpings-Tidningen 7 nov, sid 2. (Förtydligande av 1983:85.)

1983:88
°Verner Lindblom: Debatten med Gahrn. Nya Lidköpings-Tidningen 9 nov, sid 2.

1983:89
°Ulla och °John Hamilton: Olof Skötkonungs Sigtuna – mynt-verkstad eller myt-verkstad. Nya Lidköpings-Tidningen 14 nov, sid 2.

1983:90
°Ulla och °John Hamilton: Olof Skötkonungs Sigtuna – mynt-verkstad eller myt-verkstad. Nya Lidköpings-Tidningen 16 nov, sid 2.

1983:91
°Verner Lindblom: Fornlämningarna halverade i R län? Nya Lidköpings-Tidningen 18 nov, sid 2.

1983:92
*Lars Gahrn: Stålsjö, vaggan och Västergötland. Nya Lidköpings-Tidningen 23 nov, sid 2. (Recension av 1983:14. °Dag Stålsjös bilder är vackra, men texten röjer okunnighet. “Svia kind“ som betyder “svearnas släkte“ påstås t.ex. vara ett ortnamn på Kinnekulle. Vidare påstås det att kungarna enligt Äldre västgötalagen kröntes vid Mota, en gård i skövdetrakten; i själva verket har grundtexten ordet “motä“, en välkänd preposition med innebörden “till mötes“. Listan över dylika felaktigheter kan göras hur lång som helst. Jfr. 1984:2.)

1983:93
°Dag Stålsjö: När TV-reprisen uteblev behövdes en bok istället. Nya Lidköpings-Tidningen 30 nov, sid 9. (Om 1983:14.)

1983:94
“Boz“: Svearikets vagga – en omtvistad fråga. Skövde Nyheter 16 dec, sid 2. (Om 1983:14. Författaren konstaterar att °Stålsjö angriper en “mossbelupen“ syn på hur svenska riket bildades – nämligen *Birger Nermans fyrtio år gamla uppfattning att svearna från Uppland erövrat de övriga landskapen. Denna föreställning “har visat en förvånande seghet både i det allmänna medvetandet och även i många lärda kretsar“. Denna gamla version av svearnas fornhistoria har °Stålsjö nu omlokaliserat till Västergötland: “Eftersom bilden uppenbarligen är fel, blir den alltså inte rätt om man för över den till Västergötland.“ Jfr. 1940:6, 1941:1, 1942:4-5, 1944:1, 1969:4, 1973:2, 1979:7, 1982:11, 1982:16, 1982:57, 1982:62.)

1983:95
Lennart Klasson: “Vetenskapen måste ge människorna en historia.“ Nya Lidköpings-Tidningen 19 dec, sid 2. (Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift har uppmärksammat västgötaskolan.)

1983:96
°Verner Lindblom: Svearikets “vagga“ i Östergötland? Skövde Nyheter 22 dec, sid 3. (Om 1983:5.)

1983:97
°Verner Lindblom: “Östgötaskolan“ debuterar. Nya Lidköpings-Tidningen 23 dec, sid 2. (Om 1983:5.)

År 1984

1984:1
(Adam av Bremen: Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Översatt av *Emanuel Svenberg. Kommenterad av *Carl Fredrik Hallencreutz, *Kurt Johanneson, *Tore Nyberg och *Anders Piltz. Proprius förlag, Stockholm. 432 sid, ill. – Denna översättning med kommentarer skjuter ny fart på debatten kring västgötaskolan. Dess fem upphovsmän blir under namnet “propriusgruppen“ höjda till skyarna i skaraborgspressen av °Verner Lindblom som tycks anse att översättningen har förändrat det vetenskapliga forskningsläget i en för västgötaskolan fördelaktig riktning. Särskilt intresserar sig västgötaskolan för *Nybergs uttalanden om hur Adam av Bremen skildrar svearna: han antyder nämligen dunkelt att svearna aldrig hos Adam framträder som ett särskilt folk, skilt från götarna. Denna tanke har västgötaskolan varit inne på i decennier. Jfr. t.ex. 1919:1, 1939:3, 1940:25, 1973:2, 1975:2. Den är också mycket betydelsefull för den som vill hävda att svearnas fornhistoria utspelats i Götaland. Därför kommer västgötaskolan fr.o.m. nu att fokusera debatten kring just frågan om hur Adam av Bremen använder ordet “svear“. I synnerhet uppehåller man sig vid *Nybergs funderingar om huruvida det finns någon skillnad i betydelse mellan Adams båda svea-termer “Sueones“ och “Suedii“.)

1984:2
Sven-Erik Ander, *Lars Gahrn och °Verner Lindblom: Sveriges födelse – Västergötland, Östergötland, Uppland? 180 sid, ill. (Nu möter västgötaskolans ideolog °Lindblom sin gamle kurskamrat *Gahrn i ännu en debatt om Sveriges äldre historia, jfr. 1973:1-2, 1982:34, 1982:46, 1982:55, 1982:131, 1982:132ff, 1983:65ff. Denna gång förs debatten skriftligen i form av brevväxling mellan *Gahrn och °Lindblom, med Ander som debattledare. Termerna “sveaskolan“ och “götaskolan“ har införts som benämning på debattörernas respektive historiesyn. Diskussionen gäller bl.a. Uppsalas och Birkas läge, kung Olov Skötkonungs hemort, hur svenska riket uppstod, var de olika kungaätterna hade sin hemtrakt, samt i vilken del av Sverige den politiska makten låg. På sid 162-163 ger *Gahrn en kort recension av 1983:14. Jfr. 1983:92.)

1984:3
(*Hans Andersson: En viktig översättning. Populär arkeologi nr 2, sid 37. – Om 1984:1.)

1984:4
Anonym: Välmatat om Västergötland. Populär arkeologi nr 2, sid 38. (Statens historiska museums tidning Historiska Nyheter, utgiven i samarbete med Skövde Nyheter, försöker ta tillvara det arkeologiska intresse som vaknat hos allmänheten under debatten kring västgötaskolan. Jfr. 1984:9.)

1984:5
(Arkeologi i Uppland. Upplandsmuseet. Rapport 6. Uppsala. 28 sid. – På sid 17 finns en översikt över senaste forskningen rörande Gamla Uppsala, författad av *Else Nordahl. Jfr. 1982:99. Förutom *Hildebrands 1800-talsutgrävningar av två gravhögar och *Sune Lindqvists undersökning av “hednatemplet“ under kyrkgolvet, har även en del mindre grävningar företagits. Ett fåtal gravar på gravfältet i anslutning till Kungshögarna utgrävdes i början av 1940-talet. Vid *Lindqvists grävningar 1926 gjordes några provundersökningar i den s.k. kungsgårdsplatån. På 1950-talet gjordes provschakt nordväst om kyrkogården, varvid bl.a. några härdar påträffades. Vid ledningsschaktningar 1972 träffade man på dels stolphål och härdar i närheten av det nuvarande sockenmuseet, dels gravar i södra delen av prästgårdens trädgård. Riksantikvarieämbetet och Uppsala arkeologiska institution gjorde utgrävningar, varigenom tre manliga och en kvinnlig båtgrav från 800-talet upptäcktes. Även en odaterbar hästgrav samt några brandgravar undersöktes. Ett kraftigt stolphål påträffades och undersöktes av *Lars Gezelius och arkeologiska institutionen 1981-82; det är av samma typ som stolphålen i “hednatemplet“ under kyrkan, men dess läge gör att det inte stämmer in i konstruktionen på denna byggnad, rekonstruerad 1926 av *Sune Lindqvist. Författaren hoppas att alla hittills obeaktade grävningar i Gamla Uppsala skall publiceras under de närmaste åren. Jfr. 1990:52, 1996:2.)

1984:6
(*Hans Beskow: Myten om Stockholms grundläggning – Stockholms förhistoria och medeltida skede före 1420, reflektioner och hypoteser. Stockholm. 132 sid, ill., kart. – Denna bok brukar ofta åberopas som någon sorts stöd för västgötaskolan. Obekant varför. Den innehåller inga kontroversiella tankar, låt vara att den ansetts vara “okritisk“. Jfr. 1985:22.)

1984:7
Bengt Broberg: Västgötaskolan – då och nu. C-uppsats i historia, Göteborgs universitet. 51 sid. (Uppsatsen är tillkommen under samarbete med västgötaskolans °Verner Lindblom, och författaren har endast föresatt sig att göra ett referat och en analys av argumentationen i de viktigaste bland de böcker som västgötaskolans företrädare publicerat. Han intresserar sig inte för vetenskapens kritik mot västgötaskolan. Uppsatsen återger alltså i stort sett västgötaskolans syn på sin egen historia fr.o.m. 1900-talets början. Endast författarens slutsats röjer självständigt tänkande: han konstaterar att “västgötaskolan“ inte alls är någon enhetlig “skola“ utan blott en samlingsbenämning på diverse mycket olika uppfattningar. Läst med kritiskt omdöme kan denna skrift underlätta den mödosamma uppgiften att sätta sig in i västgötaskolans teorier.)

1984:8
(Lennart Gustavsson: Rödjord och myrmalm. Populär arkeologi nr 2, sid 29. – Värmländska lekmannaarkeologer har hittat cirka 70 platser för primitiv järnframställning. Vanligtvis torde järnets råvara ha varit rödjord, endast i ett fåtal fall myrmalm. Jfr. 1972:9, 1984:15.)

1984:8b
Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 1984. (Artiklar av bl.a. *Ulf Erik Hagberg, *Erik Lönnroth, °Mac Key.)

1984:9
Historiska Nyheter: Västergötland i statsbyggartid. Nr 26. Statens Historiska Museum i samarbete med Skövde Nyheter. (Arkeologerna försöker ge en samlad kommentar till västgötaskolan.)

Innehåll:

*Olov Isaksson: Forskningsfronten flyttas fram i Västergötland.

*Ulf-Erik Hagberg och *Åke Hyenstrand: Västergötland och den arkeologiska forskningen.

*Åke Hyenstrand: Västergötland i tre arkeologiska perspektiv.

*Klas-Göran Selinge: Dalar, berg och floder.

*Åke Hyenstrand: Fornlämningar och fynd ger huvudbygder.

*Ulf Bertilsson: Storhögar och småkungar.

*Tom Ohlsson och *Maria Vretemark: Ås kyrka byggd på storhög.

*Agne Furingsten: 400 utgrävningar de senaste 20 åren.

*Gerhard Flink: Greven grävde i Skalundahögen 1761!

*Inga Lundström: Från gravfält före Kristus till kyrkogård.

Bo Olsbo: En by växer fram genom jordbrukets utveckling.

Anonym: Arkeologi i Skaraborg.

Anonym: Arkeologi i Älvsborg.

*Lars Jacobzon och *Maria Vretemark: Vikingaboplats vid Råda.

*Birgitta Hjohlman: Svarta jorden i Skara.

*Maria Vretemark: Varnhemsfältet.

*Klas-Göran Selinge: Ett rikt kulturlandskap av kontinentala mått – 30.000 fornlämningar kvar i Västergötland.

*Björn Ambrosiani: “Icke i grop, icke i dy, icke på berg“ – forna farleder och färdvägar.

*Ragnar Sigsjö: Medeltidens europavägar.

*Kjell Edvinger och *Jan Norrman: Flygfoto visar det som ögat inte kan se.

*Lars Jacobzon: De västgötska byarnas tidiga historia grävs ut.

*Ulf Bertilsson: Medeltidens nya vändskiveplog “ryggade“ Västergötlands åkrar.

*Gert Magnusson: Vilken roll spelade järnet under statsbyggartiden?

*Eva Bergström: Sparlösastenens bilder.

*Jan Paul Strid: Sparlösastenens text.

Anonym: Litteratur om Västergötland.

*Åke Hyenstrand: De från gudarna stammande runorna – i runskrift namnges de första västgötarna.

*Åke Hyenstrand: Ortnamnens vittnesbörd.

Anonym: Ristat i sten.

*Jan O.M. Karlsson: Under ett sekel byggdes 500 kyrkor.

*Åke Hyenstrand: Härad och bo – byråkratin gav kontroll över jorden och själarna.

*Henrik Klackenberg: Så här föddes Västergötlands städer.

*Åke Hyenstrand: Danmark-Norge-Sverige år 1000, federationer skapas under kung och kyrka.

*Jan Gunnar Lindgren och *Erik Wegraeus: Det förflutna – ett arbete för framtiden.

*Ulf-Erik Hagberg: Sveriges äldsta bok.

*Åke Hyenstrand: …och vad hände sedan?

1984:10
(*Hans Kindgren: Stenålder vid tranornas sjö. Populär arkeologi nr 2, sid 10-13. – Om en tidigare inte uppmärksammad råvarukälla vid Hornborgasjön.)

1984:11
°Ulla och °John Hamilton: Vänerns gotersaga. Skövde. (Bl.a. förmodar författarna att västgötarna utvandrat från Atlantis. Jfr. 1979:2, 1980:7, 1985:65, 1988:4 sid 81-82, 1989:35.)

1984:12
°Verner Lindblom och °Mac Key: En färd genom västgötarnas rike – till Sveriges vagga. Afzeliuslogen, Götiska förbundet, Skara. 27 sid, karta. (Nu har Götiska förbundet bekostat en resehandbok för “göticistiskt“ sinnade turister.)

1984:13
(*Carl Löfving: Förändringar i maktstrukturen kring östra Skagerakk vid kristendomens införande. Fornvännen. – Författaren anser bl.a. att kristendomens införande i Sverige var startpunkten för statsgrundandet. Eftersom den tidiga missionen är starkt knuten till Västergötland kommer denna skrift ofta att åberopas av Västgötaskolan.)

1984:14
°Dag Stålsjö: Svearikets vagga – en historia i gungning. Skövde. 159 sid, ill. (Ny upplaga av 1983:14, nu försedd med studiehandledning.)

1984:15
(*Viking Wedberg: Här gjordes äldsta järnet. Populär arkeologi nr 1, sid 10-13. – Författaren har funnit belägg för att järn framställts i Västmanland med rödjord som råvara. Jfr. 1972:9, 1984:8.)

1984:16
*Maria Vretemark: Jakt med rovfåglar – en järnålderslyx. Populär arkeologi nr 3, sid 20-22. (Författaren har funnit att Uppsala högar innehåller rester av rovfåglar. Det torde röra sig om fåglar som dresserats för jakt. Ännu ett argument emot västgötaskolans gamla teorier om att högarna skulle vara kvinnogravar. Jfr. t.ex. 1939:15, 1982:109, 1983:86.)

1984:17
(*Hans Villius: Magister Adam har ordet. Svenska Dagbladet 9 maj, sid 10. – Recension av 1984:1. Författaren lovordar den nya översättningen av Adam, men tror inte att en krönika från 1070-talet kan locka någon bredare läsekrets. Han betonar vidare att *Tore Nyberg har tillfört boken “äventyrliga“ slutsatser. Särskilt spekulationerna kring de båda svea-termerna kritiseras och kallas för “en av bokens få vettlösheter som Nyberg förefaller vara ansvarig för“. Spekulationen kring svea-terminologin är det inslag i boken som främst fångat västgötaskolans intresse.)

1984:18
Sven-Erik Ander: Var Omberg platsen för Svea rikes vagga? Ulricehamns Tidning, 25 juni.

1984:19
°Verner Lindblom: “Västgötaskolan.“ Skaraborgs-Bygden, 27 jul.

1984:20
(*Bo Persson: artikel riktad mot 1983:5. Östgöta-Correspondenten 1 aug.)

1984:21
(*Bo Persson: D:o. Östgöta-Correspondenten 2 aug.)

1984:22
°Verner Lindblom: “Västgötaskolan.“ Skaraborgs-Bygden 3 aug. (Forts. på 1984:19.)

1984:22b
Bernt Carlsson: Hushållssällskapet höll sitt sommarmöte. Ulricehamns Tidning 9 aug, sid 7. (°Dag Stålsjö gör uttalanden om vikten av att ifrågasätta, om Urdals brunn och stålphålsfynd i Gamla Uppsala, samt om ett påstått hednatempel i Hol i Västergötland.)

1984:23
°Verner Lindblom: “Västgötaskolan.“ Skaraborgs-Bygden 10 aug. (Forts. på 1984:22.)

1984:24
(*Tore Nyberg: Missbruk av Adams skrifter. Östgöta-Correspondenten 20 aug. – Bemötande av 1984:20-21.)

1984:25
(*Einar Persson: Bo, härad och skate i det medeltida Västergötland. Nya Lidköpings-Tidningen 24 okt.)

1984:26
°Nils Billingson: Svioner och sitoner. Skövde Nyheter 10 nov, sid 2.

1984:27
“C-n“: Svear och götar i ny drabbning. Skaraborgs-Bygden 7 dec. (Om 1984:2.)

1984:28
“C-n“: Meningsmotståndare möts i gemensam bok om Sveriges vagga. Skaraborgs-Bygden 7 dec, sid 5. (Om 1984:2.)

År 1985

1985:1
*Kristina Carlsson & *Birgitta Hjohlman: “Myntverket“ var 1800-talslagård. Populär arkeologi nr 1, sid 20-26. (Trots att allt hittills talat emot västgötaskolans teori om att forntidens Sigtuna skulle vara identiskt med byn Sätuna vid Hornborgasjön, gör arkeologerna likväl en utgrävning på den plats som utpekats som kung Olov Skötkonungs myntverk. Omsider visar det sig att man grävt ut grunden till en aldrig färdigbyggd ladugård från 1890-talet. Ingenting i fyndbilden tyder på att Sätuna haft någon mera omfattande bebyggelse i forntiden. Jfr. 1917:1, 1972:1-5, 1982:52-53, 1982:83, 1982:85, 1982:91-92, 1982:98, 1983:7.)

1985:1b
(Stefan Agorelius: De gåtfulla stenarna i Saxhyttan – linjer till det förgångna. Skövde. 188 sid.)

1985:2
*David Damell: Från centralgård till sätesgård. Populär arkeologi nr 1. (Om utgrävningar i Fornsigtuna.)

1985:3
*Rune Ekre: Hednatemplet i Hol. Populär arkeologi nr 1, sid 24-26. (°Dag Stålsjö har givit spridning åt spekulationer om att rester av ett hednatempel skulle finnas i anslutning till Hols kyrka i Västergötland, jfr. 1983:14 sid 120-121. En arkeologisk undersökning visar dock att det rör sig om en bengömma från kristen tid.)

1985:4
*Lennart Elmevik: Åsaka. Namn och Bygd, sid 156-157. Jfr. 1948:2, 1950:1 sid 10, 1963:2, 1979:7, 1982:11 sid 15ff.)

1985:5
(*Lars Gahrn: Sundkorsets gåta. Otryckt uppsats. 2 sid. – Satirisk kommentar till 1969:1. Författaren “bevisar“ att det icke är missionären Unni utan Nalle Puh som fått sitt minne förevigat i den åländska runinskriptionen. Jfr. 1989:1j.)

1985:6
*Ulf-Erik Hagberg: Västergötlands forntid – i mytens eller vetenskapens ljus? Fjölnir, medlemstidning för arkeologiska föreningen Fjölnir, Uppsala. Årgång 4, häfte 2. (Författaren, landsantikvarie i Skara, berättar om hur västgötaskolan påverkat hans arbete. Han genomgår också aktuell forskning om Västergötlands forntid.)

1985:7
Karl Hallgren: Vad vi vet om svearnas tempel i Uppsala. C-uppsats i historia, Göteborgs universitet. 29 sid, samt 10 sid komplettering. (Kapitlet som rör vår kunskap om vilka svearna var godkändes först efter omarbetning.)

1985:8
Göran Hansson och Patrik Nilsson: Den svenska statens uppkomst, debatt och analys. B-uppsats i historia, Lunds universitet. 80 sid. (Uppsatsen är tillkommen efter kontakter med västgötaskolans °Verner Lindblom, vars historiesyn författarna föresatt sig att återge i “vetenskapligare“ utformning. Många spektakulära beskyllningar om “åsiktsförtryck“ förekommer. *Birger Nermans teorier uppfattas som “officiell historiesyn“ i Sverige, jfr. 1940:2, 1940:6, 1940:19, 1944:1, 1982:11. Patrik Nilsson kommer att låta tala om sig framdeles.)

1985:8b
(Stefan Agorelius: De gåtfulla stenarna i Saxhyttan – linjer till det förgångna. Skövde. 188 sid.)

1985:8c
Alf Henriksson: Ända från Vendelkråka. Trevi. 360 sid, ill. (På sid 19 kommentar om °Mac Keys Uppsalatempel vid Hornborgasjön: “i och för sig ingen orimlig tanke“.)

1985:9
*Åke Hyenstrand: Mäster Adam i Bremen och Sveriges sveoner och götar. Fornvännen nr 4. (Recension av 1984:1, samt några egna funderingar om svearnas roll i fornhistorien.)

1985:10
(*Arne B. Johansen: Västsvensk arkeologi söker sig nya vägar. Populär arkeologi nr 2, sid 4-5. – Rapport om aktuell forskning och organisation.)

1985:11
(°Mac Key: Svärdslipningsrännor – gutarnas artilleri? Populär arkeologi nr 4, sid 36-37.)

1985:12
°Göran Liljenroth: Gum, Svea rikes navel. Skövde. 112 sid. (På sid 58-59 reproduceras en karta tryckt i Florens på 1400-talet, på vilken Uppsala placerats vid Vänern medan Aros ligger på östkusten. Detta åberopar °Liljenroth som bevis för att °Fasts teorier om ett Uppsalatempel på Kinnekulle är riktiga, jfr. 1939:3, 1944:1 sid 108-109. °Liljenroth underlåter dock att påpeka hur totalt förvirrad kartan är: även Linköping ligger vid Vänern, strax sydöst om Göta älv, och Bohus och Lödöse ligger många mil söder om Göta älv. Boken består i övrigt mest av djärva omtolkningar av ytterst otillförlitliga sagor. °Liljenroths ledande tes är att Uppsalakonungarna haft sin kungsgård på borgruinen Gum, belägen vid Kinnekulle, där Uppsala hednatempel påstås ligga. Delvis har författaren nått sina slutsatser på ockult väg, genom att tala med andar, jfr. 1974:11, 1978:19, 1980:7, 1986:8.)

1985:13
°Verner Lindblom: Vad säger källorna? Mäster Adam om Sverige. Sammanhäftade fotostatkopierade artiklar som publicerats i veckobladet Skaraborgs-Bygden samma år. 23 sid. (Detta kompendium kommer att få sin särskilda betydelse därigenom att det är förebild för Patrik Nilssons C-uppsats, 1986:12, i vars litteraturlista denna referens figurerar. Uppsatsen är i sin tur inspirationskälla för en artikel i facktidskriften Fornvännen av *Tore Nyberg, 1987:5. I de artiklar som ingår i kompendiet hävdar °Lindblom bl.a. sin gamla teori att svearna aldrig varit en särskild folkgrupp utan att detta folknamn alltid haft ungefär samma betydelseomfång som det nutida begreppet “svenskar“, och således alltid har omfattat även götarna, jfr. t.ex. 1975:2. Dessa idéer kopieras okritiskt av både Nilsson och *Nyberg, varför teorin – som är helt ohållbar – kommit att framstå som vetenskap.)

1985:14
°Verner Lindblom, °Mac Key och Bengt Ekström: En färd genom västgötarnas rike – till Sveriges vagga. Skara, Afzeliuslogen, Götiska förbundet. 44 sid., ill., kartor. (1984:12 kommer i ny utgåva; sid 24-44 är nyskrivna av Ekström.)

1985:15
°Verner Lindblom: Naiv tro på utgrävningar. Populär arkeologi nr 2, sid 36. (Kommentar till 1985:1.)

1985:16
*Anders Ljungberg: Vaggan i gungning? Populär arkeologi nr 1, sid 3.

1985:17
*Anders Ljungberg: Tema Västsverige. Populär arkeologi nr 2, sid 3.

1985:18
(*Anders Ljungberg: Några ord inför det nya året. Populär arkeologi nr 4, sid 3.)

1985:19
*Gert Magnusson: Järnutvinning i Västergötland. Populär arkeologi nr 2, sid 30-31. (Bl.a. behandlas °Mac Keys teorier.)

1985: