Skip to content

LL

June 2, 2016

Ann Mir Anderson

Marie-Chantal Dupleix

Mikaela Hermeli

Patricia Unne

 

 

Brev från Lesbiska Listan

 

 

 

 

 

Ann Mir: Presentation…………………………………………………………………………………………………… 2

Chantal: Presentation……………………………………………………………………………………………………. 4

Chantal: Bin och lesbiska………………………………………………………………………………………………. 6

Patri: Bin och lesbiska…………………………………………………………………………………………………… 8

Patri: Bin och lesbiska, svar…………………………………………………………………………………………. 11

Patri: True love…………………………………………………………………………………………………………… 13

Ann Mir: Minnet av Graciela, hur jag kom ut…………………………………………………………………. 14

Ann Mir: Lethe………………………………………………………………………………………………………….. 17

Ann Mir: Kärlek som man inte kan ge…………………………………………………………………………… 21

Patri: Millenniumdepression………………………………………………………………………………………… 24

Patri: Minne………………………………………………………………………………………………………………. 28

Chantal: Kálliston éranon……………………………………………………………………………………………. 35

Patri: Kalliston eranon, svar…………………………………………………………………………………………. 43

Miksi: Kalliston eranon, svar……………………………………………………………………………………….. 44

Miksi: Kurser, svar……………………………………………………………………………………………………… 45

Ann Mir: Age difference…………………………………………………………………………………………….. 46

Ann Mir: Is och eld…………………………………………………………………………………………………….. 47

Patri: Lalage och vargarna…………………………………………………………………………………………… 55

Ann Mir: Att gifta sig…………………………………………………………………………………………………. 58

Patri: A Midsummer Night’s Dream……………………………………………………………………………… 68

Patri: Lycka och oro……………………………………………………………………………………………………. 69

Chantal: Idag…………………………………………………………………………………………………………….. 76

Patri: Fell off a tree…………………………………………………………………………………………………….. 77

Ann Mir: Den trognaste………………………………………………………………………………………………. 78

Chantal: Lyckan och dess portar………………………………………………………………………………….. 80

Ann Mir: Det helt andra……………………………………………………………………………………………… 87

Patri: Happy New Year!……………………………………………………………………………………………… 90

 

 

Ann Mir: Presentation

Torsdag, 23 december 1999

 

 

Hej, tjejer

Det var en period för ett tag sedan när alla höll på med att presentera sig. Jag missade tåget, men jag får väl komma som den ångerfulla synderskan på slutet. Har väl redan berättat en del här och var i våra diskussioner, men tar det en gång till samlat. Jag har dragit mig lite för det eftersom mitt liv inte är så roligt och jag inte vill göra någon betryckt med sorgligheter som hon inte behöver tyngas av. Å andra sidan är det befriande att prata av sig ibland, här i det anonyma mörkret. Om ni lätt blir deppiga så radera utan att läsa texten under strecket. Glöm mig och ha en trevlig helg istället.

 

———————–

 

Jag är alltså en gammal 37-årig skata med tantväska. Bor sedan flera år tillbaka i en förfärlig dansk småstad, men är på alla sätt svensk. Född i Irsta, Västmanland. Växte upp i Lund, Skåne. Tillbringat största delen av livet i Stockholm, Kungsholmen mest. Bodde flera år på Hisingen i Göteborg. Älskar Sverige och tycker att det är jättefint att kunna vara med på den här listan och skriva brev till Er allihop på svenska.

Vägen till Lesbiska Listan har varken varit kort eller rak eller självklar för mig. Vet inte ens särskilt säkert om det är lesbisk jag är. Kanske bi, även om jag inte bryr mig om karlar nuförtiden. Under flera år var jag gift och levde ett vanligt familjeliv med en man. Vi fick aldrig några barn och kunde inte kommunicera; till sist delade vi på oss. Jag vet inte ens själv om jag är glad eller ledsen över det.

Innan dess hade jag en pojkvän, en otrogen chilenare som tog mig med till sitt hemland och till Argentina och till Centralamerika. Bodde där flera år. Jag älskar de länderna. Längtar ofta tillbaka. (I Argentina är det sommar nu.) Antar att jag älskade den där killen också. Mitt känslo­liv har liksom förändrats över åren.

Jag var en rätt vild tjej under många år. Prövade allt som ingen annan vågade göra. Jag var kanske enda läderflatan i Dalby (utanför Lund) när jag var kring tjugo. Sysslade med sado­masochism och smet in på skumma klubbar i Köpenhamn och Stockholm långt innan jag egentligen var gammal nog att bli insläppt. Ett tag var jag nakenmodell och skämde ut mig land och rike runt. Blev arresterad en gång för att jag hade kört motorcykel på järnvägsrälsen.

Idag lever jag ett helt annat liv. Jag bor med min gamla mor i en tråkig dansk småstad. Om tjugo år kommer jag kanske att uppskatta den sortens liv, men idag lider jag fruktansvärt av att ha flyttat hit. Jag är en svensk storstadstjej, inte en dansk småstadstjej. Jag längtar mig dagligen fördärvad efter storstäderna och Sverige. Ni allesammans på listan betyder en hel del för mig i det sammanhanget. Det känns nästan som att vara i Sverige när man håller på och diskuterar på svenska om svenska företeelser. När någon börjar prata om något i Stockholm eller Göteborg, då smälter liksom isen i mitt hjärta och jag får liv igen. Tack för era inlägg, tjejer.

Anledningen till att jag hamnade här ute i bushen är att min mamma är född här och ville leva sina sista år där hon känner att hon hör hemma. Jag har aldrig varit någon god och självupp­offrande dotter. Men min mor blev tidigt senildement. Någon måste ta hand om henne. Eftersom både min far och min bror är döda stod valet mellan att skjutsa in henne på något hem eller låta henne bo hos mig.

Mamma är den enda familj som jag har kvar. Jag vill inte att hon ska sitta på någon institution och förtvina andligt. Hon lever upp och skrattar här i sin hemstad, där det finns fullt av gamla vänner som älskar henne. Ändå lider jag mer av den här tillvaron än jag förmår att uttrycka. Det är jag som förtvinar. Jag brukar framställa mig själv som en gammal fyllegumma när jag skriver mail här. Det är inte sant, men att jag tycker det där snacket är kul att hålla på med avspeglar väl någon sorts inre frustration. Vet inte.

I andra länder där jag har bott är det nog ganska naturligt att en dotter tar hand om sin mor när hon blir gammal, men här i Skandinavien tycker folk att man är konstig. Man blir ett isolerat kuriosum som inte längre har tid med att träffa folk som förr. Jag går omkring med en känsla av att mitt liv tog slut 1993 när jag kom hit. Det är svårt att acceptera att man är död vid 31 års ålder. Men jag antar att jag gör det som kvinnor alltid gör: låter bli att själv leva mitt eget liv för någon annans skull. Förr om åren har jag gjort så av kärlek till otacksamma män. Det är kanske bättre att göra det för sin mor.

Nåja, jag har två underbara jobbarkompisar. Eller egentligen snarare väninnor. Den ena är lesbisk, den andra är straight och gift med barn. Jag tycker lika mycket om dem båda. Har varit på homoställen och på Priden med båda. Långt ifrån alla är väl lika lyckligt lottade som jag, antar jag.

Tjejernas Mörkrum är ett annat ställe där jag håller till ibland och träffar folk och får prata svenska. Där heter jag Mir, som är förkortning av mitt mellannamn Mireille. Jag brukar låta mycket gladare där än här. Ja, vad sitter jag här och deppar för? Fel tid i månaden kanske. Eller juldepression. Radera den här smörjan. Vad jag ville säga var väl bara kram och god jul. Vet inte varför det blev så långrandigt och nattsvart. Titta, nu är det fullt med nyfallen snö i min trädgård…


Chantal: Presentation

Torsdag, 20 januari 2000

 

Hej, tjejer

Nu har tydligen alla utom jag presenterat sig. Ändå har jag lovat att göra det flera gånger. Nu får det bli något av innan jag bryter alla skamgränser. Presentationen blir ju ändå aldrig intressantare än presentationsobjektet, så det skall väl inte vara så svårt.

OK, jag heter alltså Marie-Chantal. (Enbart Chantal i Tjejernas Mörkrum, för det är tydligen en obligatorisk upplysning.) Jag bor nu i Frankrike, men är delvis svensk. Min far var katalan, min mor svenska. Mamma gav mig för svenskt bruk även ett svenskt förnamn, Eva, men det använder jag inte numera eftersom det känns så konstigt att ”byta namn” bara för att man är i Sverige.

Mitt ansikte har en antydan till asiatiska drag eftersom min farmor kom från Indokina, som förr var en fransk koloni. Annars känns jag väl lättast igen på att jag har en skojig kritvit lock uppe i pannluggen mitt i ett kolsvart hårsvall, ungefär som Lasse Holmkvist förr i tiden, ifall ni var födda på stenåldern. Jag är alltså en ganska gammal gumma, 41 år.

Jag är född i samma stad som Karl XIV Johan, ett litet ställe som heter Pau. Där tillbringade jag några hemska barndoms- och ungdomsår i ett jesuitkloster, som ni redan har fått läsa om ifall ni orkade igenom alla inläggen i religionsdebatten som vi hade före nyår.

Många år bodde jag också i det som svenskarna kallar Spanien, men som jag hellre kallar södra Katalonien. Ni kanske vet att Katalonien är ett område som innefattar delar av såväl Spanien som Frankrike, där man talar ett språk som heter katalanska, mitt modersmål. Under Francos tid var katalaner illa sedda i Spanien. Vi fick det särskilt svårt eftersom min farfar hade haft alltför nära kontakter med den tidigare republikanska regeringen. Det var under inbördes­kriget som vår släkt hamnade i den franska delen av Katalonien… Ja, allt detta är alltså bara ett långrandigt sätt att förklara att jag visserligen är född och uppvuxen här i Frankrike, men ändå inte kan betrakta mig som fransyska. (Varför lär jag mig aldrig att skriva kortfattat?)

Jag är inte heller säker på om jag skall kallas för lesbisk eller något annat. När jag var ganska ung giftes jag bort utan att någon frågade så mycket efter mina synpunkter på saken. Det är så det brukar gå till nere vid Medelhavet, eller så var det åtminstone när jag var ung. Jag har två söner som nu är vuxna.

Egendomligt nog fungerade det där äktenskapet utomordentligt väl. Det är väl knappt att man vågar säga högt att det kan bli lyckligt äktenskap när en lesbisk tvångsförmäles med en man. Det är inte politiskt korrekt. Men så var det faktiskt. Under nio år kom vi alldeles förträffligt överens, ända tills hans svaga hjärta gjorde att jag blev änka.

Jag insåg väl att något i min läggning inte stämde. Men i min värld då jag var ung existerade inte begreppet lesbiskhet. Jag kramades ibland med väninnor på skoj och drömde ibland om dem, men drog liksom inga slutsatser av det. Inte förrän jag gjorde bekantskap med en sömmerska som hade ”varit med” litet mera än jag. Då fattade jag vem jag var. Sedan blev det ett evinnerligt ändrande på mina klänningar, för att jag skulle få någon förevändning att besöka Magda som hon hette.

Jag smög med min läggning så länge min man levde. Idag har jag berättat för mina söner och de accepterar det. Likaså är jag öppen om saken på Tessininstitutet där jag jobbar. Jag har gått i gayparader både i Sverige och här i Frankrike. Jag har lyckats få alla heterosexuella som jag känner att acceptera att jag är lesbisk och ändå tycka om mig.

Däremot har jag inte lyckats alls med flatorna. De tycks aldrig kunna fatta det här med att man har levt nio år i ett lyckligt äktenskap med en karl och sedan ”blir” lesbisk. Det har gått ganska många år sedan jag blev änka och kom ut som lesbisk. Sedan dess har jag aldrig ens sett åt en karl. Men hur många år som än förflyter så fortsätter alla lesbiska som känner mig att titta snett på mig och betrakta mig med djup misstänksamhet.

Detta är den stora sorgen i mitt liv. Att jag har kommit ut som gay men ändå aldrig har blivit accepterad av gayrörelsen. Jag har ibland funderat på om jag kanske är bisexuell, men jag tror inte det. Numera dras jag bara till kvinnor. Ändå har jag aldrig lyckats få något förhållande med någon kvinna att hålla särskilt länge. Min enda riktigt varaktiga relation var egendomligt nog den som jag tvingades in i när jag gifte mig med min man. Vet inte om jag är någon riktigt ”bra” lesbisk, precis…

Lesbiska Listan halkade jag väl in på mera av en slump. Jag var med på en liknande lista i Frankrike en gång. Sedan finns det forna elever till mig (jag har varit lärare) som är med på listan och som verkar tycka att det är hippt att ha med gamla skolfröken. Patricia tipsade mig om debatten angående vår ”urmoder” Sapfos läggning, och då kunde jag inte motstå frestelsen att själv få vara med på ett hörn. Sedan trivdes jag så bra ibland er att jag har stannat.

Precis som Ann Mir känner jag att det betyder enormt mycket att vara med i en svensk diskussionsgrupp. Det känns litet grand som att bo kvar i Sverige. Skillnaden är att man slipper vinterkylan och istället möts av underbar mänsklig värme. Tack för att ni finns. Kram till alla från Chantal.


Chantal: Bin och lesbiska

Fredag, 21 januari 2000

 

Hej, tjejer

Mikaela har frågat hur det kommer sig att jag inte vill definiera mig själv som bisexuell trots att jag tycker att alla läggningar har samma värde och trots att jag har levt i ett lyckligt äktenskap i många års tid. Det är ingen framfusig fråga, Miksi, inte alls. Jag har inte svårt att tala om saken heller. Tvärtom är jag glad över att en gång i livet kunna sitta i en grupp av lesbiska och hitta ett intresse för sådana frågor.

Jag vill samtidigt säga att den här listan är underbar i sin tolerans och öppenhet. På den franska lesbiska lista där jag var med en gång brukade alla diskussioner handla om hur man sparkar våldtäktsmän på pungen, och alla karlar ansågs höra hemma i den kategorin. Allt där var ilsken dogmatik. Här är allt avspänt och behagligt. Det är verkligen fint att hamna någonstans där man känner sig hemma.

Mitt sexualliv när jag var gift? Jo, det fungerade någorlunda. Jag dyrkade min man. Det gör jag fortfarande, många år efter hans död. När jag ser något föremål i mitt hem som har med honom att göra så väller en intensiv längtan över mig. När jag står vid hans gravsten gråter jag så att jag skakar. När jag skall dö en gång kommer jag kanske att glömma att jag är ateist och känna längtan och glädje över att återse honom i paradiset.

 

Allt detta kan ju verka motsäga påståendet att jag är rent lesbisk. Likaså när jag säger att jag ibland längtar innerligt efter att känna hans händer, hans hår. Men saken är den att det är inte ”en man” jag längtar efter. Jag längtar efter Jaume. Jag skulle däremot aldrig kunna ge mig åt någon annan man eller känna minsta längtan efter sådant.

Jag högaktade honom från första dagen därför att han var en intelligent och modig människa, någon som jag kunde kommunicera med andligt. Och på något vis var det som om den andliga överensstämmelsen mellan oss utsträcktes till att även gälla det kroppsliga. Någon gång kändes det konstigt att vara hos honom i sängen, men det fungerade. Med honom fungerade det. Det skulle absolut inte ha varit möjligt med någon annan karl.

Han var en litteraturkritiker som gjorde mycket för att rädda den katalanska litteraturen från undergång under de år då både Spanien och Frankrike ville få vårt språk att dö ut. Han satt några år i Francos fängelse därför att han hade vågat försvara katalanernas autonoma strävanden. Han umgicks med alla de viktigaste katalanska författarna, sådana som jag aldrig hade fått träffa om han inte funnits i mitt liv. Han stod för ideal som betyder oerhört mycket för mig. Han lärde mig att man aldrig skall skämmas över det man är. Därför har jag alltid känt mig stolt över att vara lesbisk. (Ändå talade jag aldrig om det för honom, ja det där är konstigt…) Han var en människa som man bara möter en gång i livet. Därför kunde jag känna även sexuell attraktion till denne ende man, trots att min läggning egentligen borde ha gjort det omöjligt.

Däremot kan jag aldrig betrakta någon annan karl och känna något som ens avlägset påminner om sexuell attraktion. Sådant kan jag däremot känna när jag ser på en främmande kvinna, om vilken jag ingenting vet annat än hur hon ser ut. Jag börjar fundera på hur hennes kind skulle kännas mot min, hur hon skulle vara att leva med.

Jag tror att det är skillnaden mellan en rent lesbisk kvinna och en bisexuell, huruvida man kan känna attraktion även till kroppar av båda könen. En lesbisk kan lära sig att älska en man även fysiskt om hon värderar honom tillräckligt högt på det andliga planet, men hon kan inte känna dragning till en främmande man, om det så är Mr Universum. Bisexuella kvinnor har däremot förmåga att känna attraktion till själva mannens kropp. Det är så som det känns för mig. Men om du vill kalla mig för bi, Mikaela, så gör gärna det. Jag tror ändå inte att de där orden kan återge det som vi känner fullt ut, och bisexuella kvinnor är lika fina människor som lesbiska eller heterosexuella. Vi är alla kvinnor och vi bör hålla samman.


Patri: Bin och lesbiska

Onsdag, 26 januari 2000

 

Hej, tjejer

Jo, jag kanske inte ska bara fungera som listbitch jämt, utan säga lite allvarligare grejer ibland. När det gäller det här med lesbiskas och bins förhållande till varandra så brukar man inte få några helt öppna negativa reaktioner om bin från ”ärkeflator”. Frågan är känslig. Man vill inte verka gammalmodig och insnöad. Men å andra sidan är ju ingenting vunnet med att man sitter och tänker ett och skriver något annat, eller ingenting alls. Enda sättet att nånsin komma tillrätta med en fördom är att erkänna att man har den.

Jag känner mig själv alltid starkt berörd varje gång den här frågan kommer upp. Det är nämligen så att jag en gång i tiden själv har gjort slut med en tjej och förolämpat henne av det enda skälet att hon var bisexuell. Det låter hemskt och jag mår dåligt som fan av det, men så är det ändå. Jag ska väl samtidigt be om ursäkt för att jag inte sa sanningen när jag fick en fråga här på listan för några veckor sedan.

Camilla frågade mig hur det gick till när jag blev portad från Sappho Club. Jag drog en skröna. Sanningen är att jag aldrig har varit portförbjuden där. Det var en annan klubb i Sverige som portade mig. Klubben finns inte kvar längre. Käringen som slängde ut mig är pensionerad. Ingen minns händelsen. Det är bara inuti mig som den fortsätter att spöka ännu efter 13 år. Jag brukar älta den när jag chattar eller när jag har fyllnat till och snackar goja. Folk som vet hur det är tycker att jag bara är jobbig. Men på något vis gör minnet så ont inuti mig så att jag måste få det där ur mig, dela det med någon.

Jag älskade en tjej som hette Eva. Hon pluggade på Lunds universitet precis som jag. Hon var så jävla snygg. Och hon kunde så mycket, både akademiska grejer och sånt som gör att man verkar ”världsvan”. En dag åkte jag till en annan stad och gick på det här homostället (jag var inte öppen på den tiden). Och där står hon! Jag hade varit kär i henne i hemlighet, men nu blev jag som en mollusk som inte tänkte på något annat än att få stå bredvid henne vid bardisken i all evighet och lyssna på henne. Jag hade dåligt självförtroende på den tiden. Att hon ens ville prata med mig var som… Ja, Gud!

Hon var bisexuell, visade det sig. Jag sa att det gjorde inget. Det kanske jag också var, sa jag. För jag ville vara som hon. Under de två år som vi hängde ihop låg jag till och med med några killar för att visa henne hur mycket jag accepterade hennes läggning. Det där låter sjukt, men jag var fortfarande en ung och osäker tjej som hade mött en gudinna.

Jag var inte bara inställsam. Jag ansåg, och anser, verkligen att bisexualitet ska respekteras lika mycket som alla andra läggningar. Det värsta jag vet är också när tjejer baktalar varandra istället för att kämpa för sina rättigheter. Att männen bestämmer över oss har inte det minsta med deras muskelmassa att göra. Det beror på att vi aldrig verkar klara av att agera gemensamt, trots att vi har så mycket gemensamma intressen. Det är ideologiskt väldigt viktigt för mig att vara vidsynt och tolerant. Jag tar alltid avstånd från allt ”hat”-snack, vare sig det riktar sig mot bin, killar, zigenare eller vad det kan vara. Alla är människor och alla ska visa varandra respekt. Vill man själv få sin läggning respekterad så måste man visa respekt tillbaka. Så kommer jag alltid att tycka ideologiskt sett. Därför gör det så in i helvete ont att veta att jag inte klarade av att en tjej som jag älskade var humla.

Jag tror att de flesta bitjejer är monogama. Så länge de är ihop med någon tjej så håller de sig till henne, precis som om de hade varit rent lesbiska. Men min gudinna var polygam. Inte nån vandringspokal eller så, men hon tyckte liksom att man inte kan bedra en tjej med en kille. Jag hade all möda i världen att dölja för henne hur jättejobbigt jag tyckte att det där var. Det allra värsta var att hon verkade värdera homo- och heterorelationer olika. Det här hon hade ihop med mig, fick jag för mig, det var mera ”lek”. Skulle hon träffa en kille så skulle det kunna bli ”allvar”, föreställde jag mig, och då skulle en annan bara bli bortkastad som en använd pappersnäsduk.

Min egen inställning var den rakt motsatta: att killar var ”lek” och att tjejer var ”allvar”. Vi kunde aldrig sätta oss ner och snacka om det där. Jag borde ha sagt till henne direkt att jag mådde skitdåligt av att hon ville vara med killar. Det kunde jag inte förmå mig till att göra. Ideologiskt anser jag inte ens egentligen att man måste vara monogam. Jag ville inte att hon skulle tro att jag såg ner på polygama levnadssätt rent principiellt, för det gör jag inte. Rent principiellt. Men i verkligheten pallade jag inte med det.

Jag fick veta att hon hade legat med en kille. Hon skojade bort det och sa att hon var full. Då söp jag honom full och låg med honom. För att hon skulle se att han inte var något att lita på, att han bara skulle bedra henne. Vi gjorde så flera gånger under de där åren. Skojade om det efteråt och kommenterade hur primitiva killar är. Men egentligen mådde jag skitdåligt. Det var en ledsenhet som växte inom mig därför att jag inte kunde förmå mig till att erkänna att jag var svartsjuk och ville äga henne.

Men allt som göms undan kommer fram till sist. Vi gjorde slut på tvåårsdagen av vår relation. Vi hade återvänt till den där klubben för att fira jubileet. I bilen på väg dit hade vi suttit nästan tysta. Jag tänkte igenom de där två åren. Vad hade jag hållit på med? Vart skulle det leda? Hon hade då träffat en juristkille, en sån där riktig svärmorsdröm som man tar hem och presenterar om man vill göra morsan överlycklig. Hon hade haft honom hos sina föräldrar, fick jag veta. Själv hade jag aldrig fått träffa dem.

På klubben drack jag alldeles för mycket. Det vällde över mig en massa sorg. Jag tyckte plötsligt att de här två åren med henne var två år av förödmjukelser. Kände hur mitt mindervärdeskomplex växte som en gasballong inuti mig. ”Säg till mig att du tänker lämna mig då!” skrek jag plötsligt. Sedan blev jag högljudd och bråkig. Dörrvakten sa åt mig. Men efter ett tag började jag skrika igen. ”Jag fattar inte hur du kan behandla mig såhär!” vrålade jag av alla krafter så hela lokalen stirrade ut oss.

Sedan gjorde jag slut. Det ska åtminstone inte bli hon som gör det, tänkte jag, för jag var så totalt övertygad om att jag skulle bli dumpad. Hon försökte vara vänlig och tala om att hon tyckte om mig lika mycket som förr. Men då blev jag bara ännu mer aggressiv. Jag slog ut med armen utan att titta mig för. Där stod en ölsejdel som välte så att den krossades i golvet och skvätte öl över ett par tjejer. Dörrvaktstanten tog mig i kragen och visade ut mig och sa att jag inte fick komma tillbaka. Min gudinna försökte säga att det inte var mitt fel utan hennes eget och sa att vi skulle åka hem och snacka. Men jag skrek åt henne att stanna kvar på klubben och låta mig vara.

Jag tog en buss hem, det tog timmar. Jag var så olycklig så att jag ville dö. Dels för att jag var galen av kärlek. Dels för att det gjorde särskilt ont att bli ratad för att jag var tjej, som jag upplevde det. (”Är du så jävla ful så du inte ens klarar att bräcka av en kille?” gick jag omkring och tänkte länge, och mådde skit.) Dels för att jag hade skämt ut mig offentligt, det var första och sista gången. Kanske mest för att jag hade misslyckats med att leva upp till mina ideal om respekt och vidsynthet. Det där är 13 år sen. Det gör lika ont än idag att tänka på det.

Hon är gift nu. Jag har bett henne om ursäkt, men jag känner ändå att jag aldrig kan bli riktigt förlåten. Det där var inte bara något som jag gjorde mot henne. Jag gjorde på något vis något som var fel, förbröt mig mot en princip som jag djupt respekterar. Det finns ingen som kan ge mig förlåtelse, så jag kommer att fortsätta att må dåligt. Kanske resten av livet.

Jag skrev ihop det här mest därför att jag inte tycker att man ska förenkla problematiken när det gäller bin och lesbiska. Jag är ingen ”ärkeflata” som inte tål att det finns annat än tjejer på jorden. Killar tycker jag om, som kompisar. Jag tycker rent intellektuellt att det är helt OK med polygama sätt att leva. Men jag pallade inte med det. När folk frågar vad jag tycker om bin så kommer det där minnet för mig, det gör ont.

Jag är kanske inte ensam om att ha haft nån tråkig erfarenhet som gör mig blockerad mot bisexuella. Jag menar, det behöver ju inte vara så att man är insnöad när man skriver ”ej bisexuella” i en kontaktannons. Man behöver inte vara elak. Om jag skulle möta någon tjej nu och få veta att hon är bi så vet jag inte hur jag skulle reagera. Kanske har jag växt till mig. Hoppas det.

Det gör mig jätteledsen varje gång jag hör talas om att bin blir mobbade av lesbiska. Men innerst inne skulle jag vara ohederlig om jag sa att jag helt saknar förståelse för hur flatorna tänker när de är intoleranta. Det där är inte så lätt så att man bara kan kalla det för att vissa är dumma och andra är kloka. OK, skit i mig och bråka vidare.


Patri: Bin och lesbiska, svar

Torsdag, 27 januari 2000

 

Hej, tjejer

Tack för alla kramar och vänliga ord. Elakingar behöver också kärlek. Jag tänkte bara svara några ord till Haggan Haggan. Hon säger så här:

”Men jag undrar varför du drar likhetstecken mellan bi och polygami. Fattar att du inte menar att alla bin lever polygamt. Men upplever du det som om det är fler bi som gör det och varför gör du det?”

Nej, på det rent intellektuella och genomtänkta planet så tror jag nog inte att bin är nån särskild ”sorts” människor alls. Det finns nog alla möjliga olika. Dels är de nog olika mycket homosexuella: nästan homo, nästan hetero, mitt emellan osv. (Det är nog främst de mest homosexuella eller de som lever ihop med en tjej som finns på den här listan, gissar jag.) Sedan kan de vara totalt monogama, mycket polygama, mitt emellan osv.

Lesbiska varierar förstås också. Det här du säger om att lesbiska ”lever i fantastisk (fanatisk) monogami” stämmer nog på vissa. Jag vet en del som knappt vågar gå utanför dörren och närmast har varandra i handbojor av rädsla för otrohet. Sådan vill inte jag bli. Men alla lesbiska är inte såna. Jag tycker nog bäst om dem som är ute och umgås. Skulle man bli bedragen med en annan tjej så får det väl passera i värsta fall. Bättre än att bli totalt insnöad.

Det är en helt annan sak att bli lämnad för en annan tjej. Det känns hemskt som fan. Men det är ändå ingenting mot vad det känns att bli dumpad för att en kille är bättre än jag.

Jag har som sagt inga nazistiska hat-idéer om killar. Jag skulle nog leta upp ett träd att hänga mig i om alla killar plötsligt försvann från jordens yta. Har till och med legat med dem ibland, även om jag nog i princip tycker att jag är lesbisk. Så det är inte det att jag är rigid på nåt vis.

Varför är det hemskare att bli dumpad för en killes skull? Jag vet inte riktigt. Kanske därför att man inte bara känner sig ratad som person, utan även som ”art”. Budskapet är liksom att en lesbisk tjej duger inte till att leva ihop med på allvar. Tjejsex är på lek, allvaret är äktenskap med en man.

Om man gifter sig med en kille så kan man ju få en massa som man annars är utestängd från. Barn framför allt. (Jag passar ibland min jobbarkompis lille son, och då känner jag en längtan efter egna barn som gör jätteont i mig.)

Man får också en större umgängeskrets, inbillar jag mig åtminstone. När man bor i en liten vidrig landsortshåla som jag gör så har man en uppsättning flator som man jämt umgås med, ett enda jävla homoställe på miltals omkrets. Man är liksom begränsad hela tiden, tycker att man lever i en värld som inte riktigt finns, vill på något vis bryta sig ut till den stora världen.

Om man då har hittat någon som man älskar och hon sticker ifrån en ut till heterovärlden – det känns fruktansvärt. Och man har väl då som lesbisk en fasa någonstans långt inne för att en bisexuell tjej skulle kunna göra det. Bi, det är liksom bara ”homo light”, tänker man. De sitter i samma båt som vi, men de är inte fastkedjade; om båten börjar sjunka så kan de alltid simma därifrån, de är inte tvungna att stanna kvar till varje pris och försöka täta läckan och rädda relationen. (Det här är säkert hemska fördomar, däng till mig, men enda sättet att komma ur en fördom är att erkänna att man har den.)

”Men det viktiga är kanske att inte häva ur sig vad som helst till andra och att acceptera andra som de är”, skriver du också.

Jovisst, jag hoppas att inga bi-tjejer blev sårade av det som jag skrev. Jag mår som sagt dåligt av den där händelsen sedan 13 år tillbaka. Rent ideologiskt så är det hemskt för mig att ha betett mig på ett sätt som kan tolkas som att jag värderar bisexualitet på nåt vis lägre än homosexualitet, eller för övrigt heterosexualitet också. Jag vet att det var fel, men jag vet också att det faktiskt blev så.

Det är kanske fler än jag som har varit med om nåt sånt och därför liksom har en oartikulerad ”rädsla” för relationer med bin. Men samtidigt känner jag mig ju misslyckad som människa för att jag inte kunde klara av den där situationen. Kanske enda sättet att komma över saken är att hitta en bi-tjej igen och se till att det går bättre den här gången, jag vet inte. (Mår alltid lika dåligt när jag hör talas om att något bi har blivit utfryst av lesbiska, det känns som om jag personligen var skyldig.)

Att jag skrev det där mailet berodde mest på att jag ville förklara att lesbiska som är misstänksamma mot bin inte behöver vara elaka eller dumma. Jag tycker att man ska bearbeta sin inställning om man är alltför rigid, men jag tror att den där oartikulerade rädslan finns hos ganska många. Och det är bättre att erkänna det och försöka göra nåt åt det.

Ni som är lesbiska, tänk över hur ni själva funkar längst inne, och varför. Ni som är bi, bli inte sårade av detta som jag skrev utan använd det bara som ett sätt att begripa er på ärkeflatornas konstigheter, så blir det kanske lättare att ta sig innanför den strama fasaden. Vi har faktiskt väldigt mycket gemensamt och jag hoppas att vi hittar närmare till varandra.

Men vad fan är det för skit jag sitter och skriver? Jag är ju för jösse namn listbitch… Men frid på jorden för den här gången då.


Patri: True love

Torsdag, 3 februari 2000

 

Hallå, tjejer

Angående det här med att vara snygg eller inte snygg. Jag har just hittat det objektiva vetenskapliga kriteriet på oemotståndlighet. Ni vet toaköer? Spelar ingen roll om det är på Sappho Club eller Bitch eller Gretas eller ta vad ni vill. Man har i alla fall deltagit i nån jävla ölhävning, och sen kommer man på att det borde man inte ha gjort, för då får man stå i en hel förbannad timme innan man äntligen är inne på tjottan.

Såna där kvällar när det är packat med folk. Man blir desperatare och desperatare. Hatar alla som står före i kön och vill att blixten ska förbränna dem till aska. Då kommer det nån fräck jäkla typ och försöker tränga sig: ”Snälla, jag klarar inte att stå här längre, kan inte jag få gå före?” Om man då släpper förbi henne, då är hon fan ta mig oemotståndlig. Jag menar, det är kärlek, det… Vilken definition har ni själva på oemotståndlighet? Hälsningar Patri (som ska ut och halsa öl).


Ann Mir: Minnet av Graciela, hur jag kom ut

Onsdag 9 februari 2000

 

Hej, tjejer

Efter alla dessa flamkrig är det väl ingen längre som minns debatten vi hade i början av året om att komma ut. Camilla väckte frågan om hur man berättar för omvärlden att man är gay, och det var flera som svarade. Jag var bortrest då, så det blev inget svar. Känns lite dumt så här långt efteråt, men här kommer min bekännelse i alla fall.

Jag har inte alltid själv vetat om min läggning. Är inte ens bergsäker på vilken läggning det är jag har. Bi kanske, även om jag är ointresserad av karlar nuförtiden. Förr levde jag heteroliv. Hade flera pojkvänner och var till och med gift flera år. (Inte alltihop samtidigt förstås.)

En av de där pojkvännerna var en otrogen chilenare, Roberto. Han betydde väldigt mycket i mitt liv genom att han tog mig med till sitt hemland, och sedan bodde vi tillsammans i Argentina och Costa Rica och Nicaragua. Det är den tiden som jag drömmer mig tillbaka till, som ger mig styrka att klara av att sitta i den här danska småstadshålan och lyssna till hur ådrorna kalkar igen. Det var också då som det underbaraste i mitt liv hände, att jag blev förälskad över öronen i en ljuvlig kvinna, för första gången i livet.

Jag vet inte om ni har varit i Buenos Aires någon gång. Det är i alla fall en stad som har ungefär lika många invånare som hela Sverige. Ett ständigt brusande, elektrifierande storstadsliv. Det ser inte alls ut som Sydamerika ”ska” se ut. Där finns inga indianer, inga svarta kreoler, inget folkloristiskt eller exotiskt alls. Det är som att vara i en norditaliensk stad, Milano kanske. Människorna är dessutom oftast inte ättlingar till spanjorer utan till italienare. Deras språk är visserligen en form av spanska, men det låter på något vis ändå som italienska, ända tills man lyssnar noga. Buenos Aires är en stad som man aldrig glömmer när man har varit där, som man alltid längtar tillbaka till. Men det är svårt att beskriva vad som är så attraktivt. Man vet varför man längtar till Rio de Janeiro, men man längtar ändå mer till Buenos Aires…

Nå, jag vet nog vad jag längtar till. Jag har ett minne därifrån av en blond tjej som hette Graciela. Hon tog mig med storm mest därför att hon var så olik alla de andra. En äkta ”porteña” (så kallas kvinnor i Buenos Aires) är ungefär dubbelt så perfekt som den mest högklassiga damen i noblessens salonger i Paris. Som svensk tjej blir man alldeles tillintetgjord när man ser dem första gången. Högklackade skor som det blixtrar om. Oklanderlig nagellack. Har de jeans så är det pressveck på dem. Jag vågade inte ens prata med kvinnorna i början, kände mig som en trasig tiggerska fast jag gick i söndagskläderna. Jag har alltid haft komplex för att något kanske är fel på mina kläder alltsedan min tid i Argentina. Man dyrkar dessa kvinnor, man vill vara som de. Men man måste lära sig att de är av kött och blod som man själv…

En morgon hade jag bråttom. Hade stått och strukit en blus i timmar för att jag skulle vara perfekt. Skulle söka jobb på La Nación, en av de största tidningarna. Springer ut över pation (innergården) och – poff! – så snubblar jag. Ramlar rätt i sörjan. Nej, tänker jag, det är inte sant… Nu skulle jag aldrig hinna.

Jag bara ligger kvar, helt förtvivlad. Så lyfts jag plötsligt upp av ett par jättestarka armar. ”Levantate, flaca”, säger en hes och kraftfull kvinnoröst. En blond tjej i rutig herrskjorta och jeans. Hon drar upp mig lätt som en liten boll. Ajaj, säger hon, du får låna min systers blus. Hon förklarar att det var hennes fel att jag snubblade. Hon hade låtit sina verktyg ligga kvar över hela pation. Hon bara drar in mig genom en av husets dörrar och hämtar en perfekt argentinsk blus åt mig. Hennes mormor kommer leende ut ur ett rum med en borste och tar skickligt bort alla fläckar från min kjol. ”Apurate, nena” säger tjejen sedan och drar iväg mig.

Hon tar med mig till en motorcykel, en Harley-Davidson. ”Sätt dig där bak” säger hon och startar och far iväg som en raket längs avenyerna. Jag hade faktiskt kört lite MC hemma i Lund, men bland alla tutande fiatbilar i den här jättestaden skulle jag aldrig våga. Ändå litade jag totalt på henne. Hon var så säker och utstrålade kraft och pålitlighet. Plötsligt var vi på tidningens kontor, till och med tio minuter för tidigt. Jag hade gott om tid ensam i väntrummet att rätta till både kragen och den där eländiga svarta randen bak på nylonstrumporna som alltid ville hamna snett. Jag var lika perfekt som en äkta porteña när jag gick in till gubben och blev intervjuad.

 

När jag kommer ut står Graciela, som hon hette, kvar där med sin motorhoj. Hon gör hovbugning för mig och tilltalar mig ”reina” (”drottning”) och frågar vart jag behagar åka. Inte behövde hon skjutsa mig, sa jag generat, jag brukar åka med ”el subte”, tunnelbanan. Men hon insisterar, frågar om jag har något särskilt jag måste göra.

När jag säger nej så föreslår hon att vi tittar på någon ”arrabal”. Så kallar man förstäderna till Buenos Aires. Där bor ofta de fattiga. Jag hade då bott ungefär en månad i staden, men det var först nu som jag fattade att det tar ett helt liv att lära känna en plats vars befolkning är lika stor som Sveriges. Jag förstod också att jag inte behövde gå omkring och känna mindervärdes­komplex inför de argentinska gudinnorna. Det fanns alla sorters porteñas, jag dög som jag var. Nu fick jag lära känna proletärförfattarnas Buenos Aires. De fattiga immigranternas värld. Här bodde en gång romanförfattaren Roberto Arlt och Patris favoritpoet Alfonsina Storni. Här föddes tangon.

Men allra viktigast, jag insåg att jag hade mött någon som jag älskade. Att sitta bak på den där motorhojen och hålla fast i Graciela medan hon susade fram i livsfarlig trafik var något som jag sedan längtade efter varje dag, till och med nu åratal efteråt. Vi var alltid tillsammans, varje ledig stund. Med tiden insåg jag att det var henne jag älskade, inte Roberto.

Första gången vi kysste varandra var en gång efter att vi nästan hade vurpat. En lastbil hade plötsligt dykt upp ur en vägkurva. Hon fick sladd när hon bromsade och innan vi stannade stötte vi emot ett staket. Inget hände, men vi blev jätterädda. Jag grät av skräck. Hon trodde att jag hade skadat mig och frågade hur det var fatt. När hon förstod att jag var oskadd kramade vi om varandra. Hon skrek ”tack gode Gud” gång på gång och kysste mina kinder och smekte mig. Rätt som det var kysste vi varandras läppar.

Först var det jag som gjorde lite motstånd, men jag ändrade mig på en sekund och ville att hon skulle fortsätta för evigt. Efter några ögonblick drog hon sig ifrån mig. Hon pekade på sitt öga, en gest som betyder att man måste se upp. Homosexualitet är olagligt i Argentina. Men hon log mot mig, och jag log tillbaka. Jag var så rädd, och blev plötsligt så trygg i hennes armar.

När jag tittade åt sidan ett ögonblick fick jag se en dekal bak på kofångaren på en av bilarna som stod parkerade intill vägkanten. ”Sonríe, Dios te ama” stod det. Detta var en populär slogan, översatt efter det nordamerikanska ”Smile, God loves you”. Det var som om Gud själv hade talat till mig och sagt att han älskade mig och ville ge mig lycka.

Graciela och jag åkte ibland till någon arrabal och tog in på något hotellrum där vi kramades och älskade. Man kunde också gå till en klubb för lesbiska, men det var inte så trevligt där. Den låg på calle 25 de Mayo, prostitutionsgatan som löper parallellt med Paseo Colón. Där fanns alltid en massa fulla karlar, sjömän och andra. En vacker dag stängdes klubben utan förklaring av polisen.

Jag hatade att behöva smyga med att jag älskade henne. Men det var ganska vansinnigt att börja tänka på att komma ut när man kunde få fängelse för det. Jag ville att folk liksom skulle begripa ändå. Men jag visste inte hur jag skulle signalera vem jag var. En dag kom jag på ett sätt. Den där slogan ”Sonríe, Dios te ama” hade fått en uppföljare som många karlar klistrade på sina bilar: ”Sonríe, tu mujer me ama.” (”Le, din hustru älskar mig.”) Det var en typisk macho-dekal, som unga stöddiga killar satte på kofångaren för att tala om för världen att de var tidernas casanovatyper. Men jag köpte en sådan dekal och satte den på min lilla fiat.

Först trodde alla att det var Roberto som hade satt upp dekalen. ”Hörru, du håller väl ögonen på karln?” sa de. Men jag bara skrattade tillbaka och sa att det var jag som var Casanova. Först tog de det på skoj. Då sa jag åt Graciela att köpa en likadan dekal och sätta på sin motorcykel. Gradvis började alla fatta att det var något mellan oss. ”Hör ni, vart brukar ni egentligen åka jämt och ständigt?” frågade de ibland. Och vi skrattade hemlighetsfullt och sa att de kunde gärna undra. En vacker dag var det några småkillar i kvarteret som viskade något om ”las tortis” (”flatorna”) när vi gick förbi. Jag blev alldeles salig av lycka. Äntligen fattade alla!

Roberto bråkade aldrig med mig om det där. Kanske därför att han själv var så otrogen så att han tyckte att han trivdes med att vara ihop med en lesbisk. Det var först när jag av praktiska skäl blev tvungen att lämna Argentina som det blev kris. Det var fasansfullt. Vi hade varit ihop i ett och ett halvt år. Jag sa att jag skulle komma tillbaka så fort det gick, men hon sprang ifrån mig som ett sårat djur. Sa inte ens adjö när jag åkte, vet inte var hon höll hus. Jag kände mig som om blodet rann ur mina ådror…

Jag skrev flera brev men fick aldrig svar. Kanske tyckte hon att det var alltför omöjligt att fortsätta vara kär i någon som bodde på andra sidan av planeten. Jag känner att min relation med henne är oavslutad. Längtar så efter att få se henne igen, känna doften av hennes hår när jag sitter bak på motorhojen och tittar in i hennes nacke…

Ja, det var mitt svar på frågan om hur man gör när man kommer ut. Hoppas någon har nytta av lärdomen på något vis. Annars säger jag som vanligt: Glöm mig, vad vet jag? Trevlig helg i alla fall.


Ann Mir: Lethe

Tisdag, 15 februari 2000

 

Hej, tjejer

Jag fick oväntat mycket respons på det här som jag skrev om Graciela, den argentinska kvinna som en gång för många år sedan lärde mig vad kvinnokärlek är, och som kanske ytterst är orsak till att mitt liv fick en sådan inriktning att jag omsider hamnade på Lesbiska Listan. Anledningen till att jag berättade om henne var väl egentligen bara att jag ville ge ett svar på frågan om hur man talar om för världen att man är lesbisk. Men de mail som jag fått, både privat och ute på listan, tyder på att de flesta är mer intresserade av själva fortsättningen på kärlekshistorien.

Jag får väl säga B när jag har sagt A, men det är inte nödvändigtvis så att en historia blir bättre därför att man får veta hur det gick. Livets mening är kanske mer att glömma än att minnas. Så tänker jag ofta när jag går i denna arkivlokal och vaktar en massa gamla akter, unkna papper som tråkiga byråkrater har skrivit ihop om likgiltiga ämnen. Vad tjänar det alls till att minnas? Lär man sig något på det? Historien upprepar sig ju ändå aldrig. Jag brukar avrunda mina mail med en uppmaning till att glömma eftersom jag blir alltmer övertygad med åren om att livets mening mer är glömska än minne. Eller kanske har jag bara helgdepression igen.

Det är inte heller säkert att jag kan ge något egentligt svar på frågan som tycks intressera de flesta: varför återvände jag aldrig och sökte upp Graciela när jag älskade henne? Minnen ur det förflutna är svåra att tolka och förklara, till och med när det är ens egna hågkomster…

Man tror ofta att en sjö med kristallklart vatten är en ren och frisk sjö. Så är det inte. Om vattnet är ogrumlat, då är sjön död. Där det ännu finns liv, där är vattnet sumpigt. Där simmar fiskar som rör upp bottenslammet, där kryllar det av skapelsens alla små organismer.

På samma sätt är det med minnena. Det är först när den tillvaro som man minns har blivit en död värld, där man inte längre lever med, som man riktigt förmår att se klart vad som hände och vad som var det verkligt viktiga. Den som ännu är ansatt av passioner och känslor kan inte urskilja skeendet på samma sätt som den som tänker tillbaka på samma verklighet åratal i efterhand, då allt det levande som en gång virvlade runt och skymde sikten har sjunkit undan och bara en avklarnad men död och kall minnesbild återstår.

Jag minns en dikt av den grekiske poeten L. Mavílis som betydde mycket för mig under de år då jag sörjde allra intensivast över att ha förlorat Graciela. Dikten heter ”Lethe”. Detta ord betyder ”glömska”, det är också namnet på glömskans flod som flyter genom dödsriket i den klassiska mytologin. De döda dricker enligt sagan av det klara vattnet från denna flod och glömmer alla minnen som de har med sig från tiden då de ännu levde. Mavílis skriver:

 

Lyckliga är de döda som glömmer

livets bitterhet. När solen en gång sjunkit

och skymningen är fullbordad,

gråt då inte över dem, hur stor din sorg än må vara.

 

Ty vid den timmen törstar själarna och går

mot glömskans kristallklara källa;

men dy ska grumla vattnet

om en tår droppar däri från den som älskar dem.

 

Och om de dricker upprört vatten, då minns de åter

(fastän de vandrar över ängder som blomstrar av afodiller)

åldriga plågor som slumrar inom dem.

 

Om du måste fälla tårar i skymningen,

låt då dina ögon begråta dem som ännu lever:

de vill, men de kan inte glömma…

 

 

Det är sexton år sedan jag lämnade Argentina, detta land som jag älskar så innerligt, och såg henne för sista gången. Under de första två åren brukade jag gå omkring och mumla den där dikten för mig själv. Jag gick som skuggan av en död längs gator i min hemstad Lund. Men mina ögon såg istället gator och hus i Buenos Aires. Jag önskade så innerligt att jag hade varit en av andarna vid Lethes stränder – glömd av alla och begråten av ingen – som kunde dricka av det klara iskalla vattnet och känna hur hjärtat fick frid när minnena som förtärt mig svann bort. Mitt liv hade ingen mening under den tiden. Och ännu efter sexton år är jag inte därhän att passionerna som grumlar minnesbilden har sjunkit undan, så att jag kan se klart varför det blev som det blev…

Jag hade tänkt att återvända. Anledningen till att jag alls åkte hem var att Roberto, min ratade pojkvän, inte ville stanna längre i Argentina. Han tänkte åka hem till Chile. Jag kunde inte begära att han skulle avstå från att komma hem till sin familj bara därför att jag skulle kunna fortsätta min relation med rivalen som hade utmanövrerat honom. Samtidigt blev jag helt ställd. Han hade varit den som hela tiden ordnade allting praktiskt åt mig – uppehållstillstånd, arbetstillstånd, alla små detaljer som man inte tänker på förrän man inte har dem längre.

Jag insåg som en chock hur mycket jag hade honom att tacka för. Han var fantastisk på att alltid dra i rätt trådar och bearbeta de rätta kontakterna. Jag kunde ingenting sådant. Bara någon vecka efter att jag hade kramat honom adjö insåg jag någonstans innerst i hjärtat att jag skulle tvingas lämna den här världen som jag lärt mig älska och åka hem igen. Hade jag varit kär i en argentinsk man kunde jag ha gift mig med honom och fått stanna, men det var ju en kvinna som jag älskade…

Graciela förändrades genast när hon hade förstått hur det låg till. Hennes varma ögon var plötsligt fyllda av ångest. Ibland såg jag tårar när jag oväntat kom in och överraskade henne. Jag frågade vad som stod på, men hon svarade alltid: ”No es nada.” (”Det är ingenting.”)

Det var hemskt att tillvaron kan förändras så totalt genom något som man inte råder över och som man först inte tycker är viktigt. Jag ville att hon skulle hjälpa mig att hitta någon utväg. Jag önskade ju inget högre än att vara med henne. ”Om det inte är något fel så kan vi väl prata, varför går du bort ifrån mig hela tiden?” försökte jag fråga en gång. Hon kramade om mig. Höll mig tyst en lång innerlig evighet. Jag kände att hon älskade mig som förr, men vi kunde inte prata mer.

En gång när jag inte stod ut längre föreslog jag att vi skulle åka med motorcykeln till Quilmes, förstaden där hotellet låg, där vi hade älskat allra första gången. Alla minnena vällde över mig på vägen dit. Då, den första gången, hade det varit september månad. Vid den tiden är det vår i Argentina, eftersom årstiderna på södra halvklotet är en spegelvändning av våra egna.

Jag minns att hotellet hade varit liksom inramat av vackra glyciner. I varenda vrå hade man dekorerat med dessa blommor. ”Det är för vår skull”, sa jag lyckligt till Graciela när hon hade hämtat ut nyckeln till vårt hotellrum. Hon skrattade åt mig.

Sedan fick hon ett ännu värre utbrott av gapskratt inne på rummet just när vi hade börjat kramas. Det började nämligen spela blåsmusik nere på torget, och genast vek hon sig som en fällkniv och flabbade hejdlöst som om jag hade kittlat henne. ”Min Gud, hör du inte att de spelar Marcha Patriótica?” lyckades hon säga mellan skrattkramperna. Då kände jag igen musiken som Argentinas nationalsång. Vi tittade ut genom fönstret och såg att en massa högtidiga uniformsklädda gubbar stod i givakt därnere runt en byst av general San Martín (den argentinska motsvarigheten till George Washington, kan man säga) och gjorde honnör för varandra medan marschen dånade över gatorna.

Graciela gjorde en obscen gest åt dem i smyg. Militärer var djupt föraktade då, efter katastrofen på Falklandsöarna. Sedan fick hon en ny skrattparoxysm och slog armarna om min hals och flämtade: ”De skulle bara veta att det ligger två flator här och snuskar medan de står därnere och visar upp sina intelligensproteser!” Jag skrattade också så att jag skakade och fick tårar i ögonen. Då morrade hon plötsligt som en hungrig tiger och kastade sig över mig så att jag föll baklänges under henne i den mjuka bädden, skrattskrikande i falsett. Sedan förde vi varandra in i paradiset till tonerna av ”Himno de San Lorenzo” som framfördes på kornett och valthorn nedanför.

När vi återvände till vårt hotell ett och ett halvt år senare var det höst. Glycinerna var bortplockade. När vi älskade denna gång var det med en förtvivlans intensitet. Det var underbart, men det brände sönder hjärtat. Jag förstod att jag skulle mista henne och att ingenting kunde ändra på den saken. Jag förstod att hon också förstod…

På motorcykeln på hemvägen satt jag med mitt huvud lutat mot hennes rygg medan jag höll fast om hennes midja. Jag hörde hennes hjärta slå, kände doften från den där älskade rutiga skjortan som hon hade haft när jag såg henne första gången. ”Snälla, krocka med en lastbil så att jag får dö med dig här och nu”, tänkte jag.

Jag förstod omsider varför hon var så uppgiven att hon inte orkade kämpa för att få behålla mig. Jag var inte uppvuxen i Argentina, det var först nu som jag fattade hur grymt detta samhälle kunde vara om man inte levde upp till den obligatoriska normen. För första gången fick jag lära mig vad förtryck är för något, trots att militärjuntan var störtad och den demokratiske president Alfonsín regerade landet. Hon visste däremot redan alltför väl hur det var. Hon försvann ifrån mig, undvek min närhet, väntade sorgset på att jag skulle ge upp och inse hur det oundvikligen skulle bli.

Jag gick till olika myndigheter och försökte hitta något sätt att få stanna. Alla svarade nej. Enda sättet hade varit att gifta sig med en argentinsk man. Jag minns att jag stod framför en av de stela vaktposterna utanför Casa Rosada och såg på honom en lång stund. Han var liksom en symbol för det förtryckande patriarkatet. I mitt hjärta talade jag till honom och frågade: ”Varför kan ni män inte förstå att en kvinna också kan älska en kvinna och vilja leva tillsammans med henne?” I verkligheten uttalade jag naturligtvis aldrig dessa ord. Istället frågade jag honom bara om något trivialt som jag redan visste svaret på, för att motivera att jag stirrat.

När det oundvikliga hade skett och jag var hemma igen skrev jag brev efter brev. Troligen lät jag patetisk. Varje dag gick jag och hoppades att något svar från henne skulle finnas i min brevlåda, åtminstone någon förklaring till varför hon inte hade givit mig en kram när jag for, eller några ord som jag skulle kunna minnas och som skulle ha kunnat hjälpa mig att leva med min ensamhet. Jag ville läsa en enda rad om att hon hade dragit sig bort därför att hon inte klarade att se mig gå, läsa vad som helst som hon hade skrivit… Varje dag blev jag besviken, brevlådan var tom. Till sist kom ett brev i retur, med påskriften att adressen var inaktuell. Nu hade jag inget sätt alls att nå henne…

Jag började då söka mig erotiskt till män. Oftast till sådana män som jag inte tyckte om. Någon kvinna ville jag inte ens se åt. Det skulle på något vis ha känts som otrohet mot den som jag ännu älskade. Jag ville att det skulle vara obehagligt.

Till sist gifte jag mig. Mannen, en skånsk kille som hette Hans, var fin på många sätt. Men jag kunde aldrig riktigt ge honom kärlek. Han hade den där sorgliga egenskapen som män ofta har att han aldrig kunde tala om känslor så att jag kunde förstå. Aggression var den enda känsla jag kunde få ur honom. Lyckligast var jag när jag hade provocerat honom dithän att han slog mig. Jag längtade efter att få stryk därför att den yttre smärtan tillfälligt lindrade den hundrafalt starkare värk som alltid fanns inom mig.

Han förstod med tiden att något var fel mellan oss, att jag egentligen ville vara med någon annan. Var det verkligen Graciela som jag längtade efter ännu när så många år hade gått? Jag visste inte själv, vet inte. Vi skilde oss i alla fall. Jag älskade väl honom på något vis, i varje fall var jag ledsen över att jag aldrig kunde ge honom riktig kärlek.

Jag gjorde mamma en stor sorg när jag skilde mig. Hon hade hoppats på barnbarn. När min bror sedan dog sjönk hon ner i depression. Hennes senilitet förvärrades hastigt. Läkarna började tala om att hon skulle sättas på något hem. Det enda som kunde få henne att lysa upp av glädje var tanken på denna danska småstad där hon växte upp. Till sist lämnade jag allt i Sverige och tog henne med hit till sina barndomsvänner.

Nu ägnar jag halva delen av mitt liv åt att sköta om henne och andra halvan åt att gå omkring och pyssla i arkivlokalen som det är mitt arbete att hålla i ordning. Ibland tycker jag att någon står bredvid mig fast jag är ensam här nere. Jag ser ibland Graciela i sin rutiga skjorta. Hon ler mot mig som förr…

Tja, ni bad om att få höra fortsättningen. Annars vet jag som sagt inte vartill det tjänar att minnas. Ibland kan andra människor lära sig något av ens erfarenheter. Men jag vet inte vad man lär sig av mina. Ofta leder livet till något mål: man upphör att vara en flod, isolerad i sin fåra, och når sin fullbordan genom att uppgå i det stora havet. I andra fall finns inget hav, slutdestinationen blir bara ett dött stagnum.

Undrar om det inte hade varit bättre att låta historien sluta där den slutade sist… När jag skriver dessa ord kommer jag väl ärligt talat mest att tänka på en annan gammal dikt, ett epigram som en gång skall ha stått inristat på en gravsten nära Attikas kust:

 

Jag är en skeppsbrutens grav, men segla du – även när skeppet

plötsligt förliste med oss seglade andra ändå…

 

 

Minnen kan i många fall inte lära andra någonting alls. Varje människas liv är unikt och envar måste göra sina egna smärtsamma erfarenheter. Att tänka tillbaka på bortgångna tider leder kanske trots allt bara till att man stänger sig ute från det klara vattnet som ger glömska. Jag kan ha fel. Eller så är jag full, eller har helgdepression. Tack i alla fall för att ni finns till och ibland orkar med mitt svammel, ni underbara tjejer. Minns gärna mina ord ibland om ni tror att de nyttar er till något. Men glöm den som skrev dem…


Ann Mir: Kärlek som man inte kan ge

Måndag, 3 april 2000

 

 

Hej, tjejer! Depression igen. Radera den här smörjan och läs något roligare. Det är vår, ju…

 

Kärlek känns på ett alldeles särskilt sätt. Kärleken är en sådan rik och oändligt varierad gåva. Det finns kärlek av så många slag…

Numera, i vår tid, tänker man väl mest på det romantiska eller erotiska när man talar om kärlek. Men denna känsla är mycket, mycket mer än så. Den första kärleken i livet är ofta den som man känner till sina föräldrar. Den är till en början egoistisk, omogen, men den leder vidare till högre former när man upphör att vara ett självcentrerat litet barn och lär att leva sig in i andra människors känsloliv. Då utvecklar man djupare sorters tillgivenhet, en kärlek som inte längre är manipulativ. Man visar då inte längre sin ömhet därför att man vill ha något tillbaka. Man älskar därför att man älskar. Man kan inte annat.

Man lär sig att dela med sig av sin glädje, att försvara sina småsyskon när någon är elak. Man lär sig känna lyckan i att älska kravlöst, i att göra någon annan glad utan tanke på att någonsin få ens ett leende tillbaka. Till sist lär man sig att se en lycka och glädje till och med i förmågan att älska dem som hatar en. Man lär sig längta även efter kärlek som man vet skall göra ont.

Det finns kärlek som är som vulkanen Etnas glödhetaste och vildaste utbrott, som sveder allt i sin väg till död och aska, men som ändå skänker en oförklarlig mening och bitterljuv lycka åt den brända som fått sitt liv ödelagt. Det finns också kärlek som mer liknar en stilla eld, en nästan omärklig komponent i ens liv, vars värde man inte kan riktigt förstå förrän den dag då den plötsligt är borta och det kalla och grå töcken som heter tystnad och ensamhet plötsligt sveper sin kyliga och tårdränkta mantel runt själen.

Det finns kärlek som sårar och smärtar. Det finns kärlek som tålmodigt tröstar och värmer. Det finns syskonkärlek, beundrande kärlek, ömkande kärlek. Det finns kärleken till Gud. (Ja, förlåt alla ateistvänner, det bara slank ur mig.) Det finns ångestfull och kvävande kärlek. Det finns kärlek som är en trygg och vilsam famn för ett litet gråtande barn i den djupa natten.

Och det finns kärleken som man aldrig kan ge…

Jag har två arbetskamrater. Eller väninnor kanske jag hellre ska kalla dem. Nej, väninnor är inte heller rätt. Jag har inget ord för att beskriva den form av kärlek som jag känner för dem. Den ena är lesbisk, den andra är heterosexuell, men den detaljen har aldrig känts det minsta viktig. Jag älskar dem båda så mycket så att det gör ont. Det är en känsla som står vid sidan av allt som har att göra med sexuell läggning. Det är bara när jag är tillsammans med dem som jag alldeles glömmer bort att sådant finns.

Det är kanske inte Guds mening att det ska finnas något ord för det som jag känner för dem. Jag tänker ibland med en rysning att om det funnes ett ord och jag uttalade ordet skulle alltihop försvinna, som när man vaknar ur en vacker dröm vars innehåll man plötsligt inte längre kan minnas.

Gun heter min heterosexuella arbetskamrat. Hon är så fin. Om alla straighta var som hon skulle ingen bry sig om att kalla sig lesbisk längre. Hon vet liksom inte om att vi båda andra är homo, trots att vi har talat om det från första början. Och vi glömmer bort att hon är hetero. Vi blir bara tre tjejer. Så borde det alltid kunna vara…

Jag kom till den här trista danska småstaden 1993, sent en blåsig vinter. Mor är född här. Hon blev senil tidigt. Hennes tillstånd blir långsamt sämre, men processen fördröjs på något vis av att hon får vara här, bland barndomsvännerna som känner henne och älskar henne. Därför flyttade jag hit med henne och lämnade Sverige. Allt här är välbekant och tryggt för henne. På mig har det rakt motsatt effekt. Staden stöter bort mig, kväver mig, påminner mig varje minut om att jag aldrig kommer att höra hemma i mors barndom.

Första tiden efter att vi hade flyttat hit var fasansfull för mig. Livet var över för alltid, tyckte jag, och jag var bara 31 då. Ett drygt år gick jag omkring i en sådan dödskoma. Sedan kom Gun. Jag trodde inte det var sant, jag hade fått en svensk jobbarkompis som till och med hade bott i min hemstad, som jag kunde prata svenska med. Några månader efteråt blev det ännu en tjänst ledig på mitt jobb, och då övertalade hon en lesbisk kurskamrat som hon gått utbildningen tillsammans med att söka, och på det viset fick jag hit min andra kollega.

Gun känner många lesbiska därför att hon hade en lesbisk lärarinna en gång som har betytt mycket för henne. Kanske tyckte hon att jag behövde ha lesbiskt sällskap, här där inget gayliv finns. I varje fall blev vi tre oskiljaktiga. Mitt i en grå och meningslös tillvaro lyste plötsligt solen fram. Vi har samma intressen, stämmer så väl överens på något vis. Jag fick liv igen.

Gun är gift och har barn. Hennes son var ett litet skrikande knyte när hon flyttade hit med honom. Nu har han just fyllt sex år. Jens heter han, ett guldlockigt tyst barn. Jag och min lesbiska kollega har varit med i hela hans uppväxt, nästan som om vi också vore mammor till honom. Jag som hade givit upp alla tankar på att få barn, jag fick uppleva ett slags ställföreträdande moderskap, ännu en av dessa oväntade gåvor som livet ibland ger människorna. Min mamma fick plötsligt på något vis trots allt barnbarnet som hon så gärna ville ha, och som hon miste hoppet om när jag skilde mig från min man för många år sedan.

Jag vet inte hundraprocentigt säkert om Gun verkligen är rent hetero eller om hon är fascinerad av gaylivet på något vis. Hon var med oss andra i Tantolunden i somras. Det var till och med på vippen att hon gick med oss i paraden. Hon följer med oss på homoställen och tycker att det är jättekul. Hon har till och med skaffat sig vanan att chatta i Tjejernas Mörkrum. (Delvis beror det väl på att hon som sagt känner många lesbiska som kompisar och vill hålla kontakten med dem genom chatten – det är den förklaring hon brukar ge när jag försiktigt frågar varför Mörkrummet är intressant för henne – men man börjar ju undra…) Min lesbiska kollega säger jämt att hon ska ”omvända” Gun. Brukar smyga sig på henne och ge henne en stor puss rakt på munnen ibland. Gun bara skrattar, men jag skulle aldrig våga göra så. I början var jag rädd för att Gun tänkte ragga trekant eller så, men hennes man är grek. Sydländska karlar uppskattar inte alls lesbiskhet, har jag lärt mig, de blir bara ursinniga om de får höra att frun har hittat på något…

Egentligen är man väl inte klok som sitter här och skriver kärleksförklaringar till en heterosexuell kvinna på en lesbisk brevlista. (Ni tryckte väl delete, så ni inte sitter och läser den här smörjan?) Jag behöver liksom tala om hur mycket jag tycker om henne och hur stor lycka hon har givit mig i livet. Men jag kan inte säga det till henne själv, så jag talar istället till den mörka tomheten där ingen hör mig.

Det som hindrar mig från att tala om mina känslor till Gun direkt är inte hennes heterosexualitet. Det är inte fråga om att jag känner lesbisk sexualdrift till en kvinna som inte är lesbisk. Åtminstone tror jag inte att det är så. Det är som sagt inte alla former i kärlekens ändlösa rad av varianter som har ett namn, som kan beskrivas genom något ord.

Gun har ett vikariat här på vårt jobb som hela tiden håller på och förlängs. Jag vet att hon skulle kunna få något mycket mer välbetalt (och fast) jobb hemma i Sverige. Först var det meningen att hon skulle stanna bara sex månader, men nu har det blivit många herrans år. Hennes man skulle säkert också kunna få jobb i Sverige, det vet jag. Ingen av dem har minsta skäl att vilja bli kvar här i Danmark.

Jag tipsar ibland Gun om att något jobb har utannonserats i Stockholm eller någonstans. Men hon vill liksom inte tala om saken. Hon säger att hon ska söka jobbet, men jag tror inte att hon gör det. Hon söker förlängning av det här vikariatet istället. Varför gör hon så? Är det för min skull? Jag kan inte komma på någon annan förklaring.

Det är samma sak med min lesbiska kollega. Hon har heller ingen fast tjänst och hon tjänar mycket mindre än hon skulle kunnat göra hemma. Ändå blir hon kvar år efter år. Hon är uppvuxen i Stockholm, och jag vet att hon hatar den här byhålan lika mycket som jag gör. Hon är många år yngre än jag, ser väldigt bra ut, full av liv. Har bott utomlands. Jag har ibland försiktigt frågat henne om hon inte hellre vill flytta till något mera spännande ställe, och inte göra slut på sin enda ungdomstid här. Men hon bara skojar bort saken, det går liksom inte att prata om.

Och Guns äktenskap och familjeliv, hur påverkas allt detta av att hon stannar här år efter år? Vill hennes man stanna? Vill hon att hennes son ska bli dansk och inte lära sig svenska? Gör hon detta för min skull? Förstör jag livet för två tjejer som jag älskar genom att jag trots allt inte klarar av att dölja min kärlek för dem? Denna kärlek som inte har något namn, denna kärlek som man inte kan ge…

Det finns två röster i mitt hjärta. Den ena säger: ”Åk härifrån, ni som har frihet att själva välja era liv!” Det är den vuxna, ansvarskännande kärleken som talar. Min andra röst är ett omoget barns egoistiska stämma: ”Åk inte ifrån mig, snälla stanna hos mig!”

Jag har aldrig riktigt talat med någon av dem om hur jag känner. Då skulle det bara bli svårare för dem att ta beslutet att ge sig av. Min kärlek till dem är ingenting som jag vare sig kan eller ska ge. Vilken stämma kommer jag att artikulera om någon av dem en dag kommer inför mig och frågar hur jag skulle känna mig om hon flyttade, den mogna eller den omogna kärlekens röst? Jag vet inte själv. Hoppas bara att stunden aldrig skall komma. Ändå vet jag att den måste göra det.

”Det finns ett myller av drömmar i allt det outsagda”, skrev barockpoeten Calderón en gång i pastoraldramat ”Eco y Narciso”. (Dessa versrader har blivit mig kära alltsedan jag läste dem i Argentina tillsammans med min älskade Graciela och hennes mormor; de hade Calderóns samlade verk i vackra mörkbruna skinnband med sirliga guldbokstäver på pärmarna.) Jag ser ibland mitt ansikte i spegeln. Ett ovalt huvud, långt svart hår, bruna ögon som ser lugna och snälla och trygga ut. Så ser andra mig. Hur är det möjligt att hela det hav av känslor som ständigt sjuder inom mig som glödhet magma aldrig på något vis kommer till synes i mina ansiktsdrag? Eller kan man dölja det som man bär i hjärtat? Vet alla hur jag känner för de här båda tjejerna? Vet de själva?

Varför tänder Gud kärlek i människornas hjärtan när man ändå aldrig kan ge den till någon, när den nyttar till intet? Varför finns det en vild och obändig längtan som tvingar mig att skriva ner dessa tankar när ingen mottagare finns eller får finnas? Jag vet mindre ju äldre och visare jag blir. Jag älskar, för jag kan inte annat… Nu är det ännu en vår, den första under detta årtusende. Gör den till era livs lyckligaste vår. Glöm mig.


Patri: Millenniumdepression

Lördag, 15 april 2000

 

 

Hej, tjejer

Men jättetack för alla fina dikter ni skriver! Önskar jag kunde göra rätt för mig jag också och skriva något själv, men jag är alldeles för prosaisk. Jag ser att många av era dikter är sorgsna. Vackra, men svårmodiga.

Vet ni vad? I slutet av förra året gick jag ibland omkring och diffust funderade över hur det skulle kännas när det blev vår för första gången under ett nytt årtusende. Tänkte att det på något vis skulle bli som om det var den allra första våren någonsin. Förstår ni hur jag menar, eller snackar jag goja?

Jag är liksom förvånad över att allt känns som vanligt. Man har sina dagliga små och stora sorger. Jag trodde att alla dikter som blev skrivna om årtusendets första vår skulle ha något jublande över sig, något evigt som stod långt över allt mänskligt. Men jag ser på era dikter att vi ofta känner sorg och längtan, fast det är årtusendets första vår.

Så känner jag också. Det kanske jag vågar erkänna om jag inte är ensam… Jag hade föresatt mig att ha årtusendets kärlekssaga under den här enda historiska våren som aldrig kommer tillbaka. Väntade mig något alldeles oerhört, som skulle få hjärtat att explodera, som skulle få mig att flyga till himlen mitt i en storm av tusen små stjärnor som ger ifrån sig ett underbart klingande ljud varje gång de faller ner på jordytan. Ni vet, precis som Tingeling – eller vad hon nu heter, den där fen i Peter Pan…

Men ärligt talat så orkar jag fan inte leva upp till det där. Här sitter man med sin historiska chans att vara så lycklig så att man dör av det under årtusendets första vår. Och det blir knappast nåt mer tillfälle, för man lär ju inte vara kvar till nästa millennium precis… Man har alltså fått möjlighet att uppleva något som de allra flesta människor i världshistorien inte har haft en chans till: lycka och förälskelse år 2000, och ändå inser man den kusliga sanningen att man nog kommer att gå och deppa som vanligt.

Och depressionen blir liksom ännu tyngre och vämjeligare av det här övermänskliga historiska perspektivet. Att man är en loser, det kan man ju ta. Men nu är man plötsligt årtusendets loser. Man törs inte ens erkänna att man är ledsen, för det känns inte som att man har rätt att vara det. Inte den här våren…

Men okej, ni vet allesammans vad jag går för vid det här laget. Jag är en loser, det har jag sagt massor av gånger. Så det är ingen idé att gå och låtsas. OK, jag känner mig ledsen. Fastän det är alla vårars vår så har jag inte minsta lust att vara glad eller bli kär eller något sådant alls. Känner mig bara grinig. Skit i mig. Radera. Författa hellre något om hur mycket lyckligare ni själva är den här våren. Det är sådant som man ska skriva nu… Men om ni vill trösta er med att det finns ett vrak som kan bli kontrasten till ert eget salighetsrus så kan ni ju för all del läsa igenom den här skiten om mina triviala sorger. Jag var alldeles nykter när jag skrev och sådär…

Det är i och för sig inget särskilt som jag är ledsen över. Inget nytt som har hänt. Depressioner är ofta diffusa. När någon frågar vad det är så vet man ofta inte själv. Gamla vanliga…

Fast ni vet ju inte vad mitt ”gamla vanliga” är för något. Har i och för sig skrivit en presentation av mig själv en gång, men den var nog rätt ytlig tror jag. Kan ju plita ner lite om mig själv och mitt liv. Ni väljer själva om ni vill läsa eller ej.

Jag är alltså en svensk tjej även om jag har bott flera år i Danmark. Född och uppvuxen i Stockholm. Båda mina föräldrar dog i en bilolycka när jag var fjorton år. Då fick jag flytta till ett ställe utanför Göteborg istället. Farfar var präst där. Han var en sådan där gammaltestamentlig patriark. Man fick inte göra någonting så länge man bodde i hans hem, inget kul i varje fall. Jag blev trotsig och ateistisk av alla hans och farmors försök att banka lag och evangelium i mig.

Det här att mista båda sina föräldrar och hamna i ett nytt hem som man hatar är ju rätt kämpigt. Jag rymde hemifrån flera gånger. Höll på att hamna ordentligt snett i livet flera gånger, men det fanns lyckligtvis någon sorts instinkt som gjorde att jag alltid liksom satte stopp precis innan det blev katastrof. Jag var nog rätt vidrig mot farfar och farmor under de där åren. De var gamla och orkade inte med att jag var så besvärlig.

Till slut fick jag farfar att gå med på att jag skulle få studera i Lund. Det var då jag fick utvecklas fritt och komma underfund med min läggning. (Sexualitet var inget som fanns överhuvudtaget i farfars och farmors hem.) Jag slog då över totalt, från att ha varit en kuvad liten prästunge till att bli det rakt motsatta. Sånt är rätt vanligt bland människor som kommer från stränga religiösa miljöer. Det är ofta smärtsamt, eftersom man känner sig moraliskt ”dålig” någonstans långt inne. För mig var det smärtsamt. Jag ”blev” inte bara lesbisk under de där åren utan började i största allmänhet leva på ett sätt som var yttersta motsatsen till mitt gamla liv. Drickande, allmän lössläppthet. Jag var en sån där som sket i allt på den tiden…

Fast egentligen gör man ju aldrig det. Bakom den tuffa fasaden var jag en jätteliten tjej som behövde någon som var större, som liksom kunde leda mig på vägen. Jag blev nästan sjukligt fäst vid människor som jag tyckte om. Översåg med precis vad som helst. (Jag skrev ett mail för ett tag sen och berättade om en bitjej som jag var ihop med, det var under de där åren.)

Jag skötte inte mina studier heller. Hoppade av kurser, började läsa annat. Utan minsta plan. Till sist höll jag på att få studielånen indragna. Då skärpte jag till mig lite och började läsa en tråkig administrationskurs som skulle kunna ge nåt jobb.

Det var där jag stod efter att jag hade gjort slut med min gudinna som jag hade varit ihop med i två år. Jag mådde så dåligt så att jag knappt kunde öppna en bok. Då kom det plötsligt in en underbar människa i mitt liv som alltid har funnits där sedan. Hon var en vikarie på den där jättetråkiga administrationskursen, åtta år äldre än jag. Hon brukade syssla med annat, men just nu hade hon den här undervisningen som extraknäck. Hon berättade en massa om sig själv under lektionerna. Hon hade bott i en massa olika länder. En annan, som kom från en liten håla i Bohuslän, försattes ju helt i trans. Jag drömde om henne, ville vara som hon.

Det finaste med henne var att hon var så mänsklig, trots att hon liksom stod ovanför vanliga människor. Hon märkte att jag inte var som de andra. Att jag var svag och vilsen. Hon brydde sig om mig. Högskolelärare brukar knappt bry sig om att lära sig ens namn, men hon var helt annorlunda. Hon satte sig ner med mig på rasterna. När hon såg att jag hade svårt att hänga med så tog hon sig an mig särskilt. Efter ett tag kom hon till och med hem till mig och hjälpte mig med läxorna. Jag blev helt ställd. ”Gör mig stolt”, sa hon kvällen före tentamen. Sen gick skrivningen jättelätt. Jag som hade varit sämst i klassen, på väg att hoppa av…

Den där kursen som jag hade trott skulle bli jättetråkig är nåt som jag aldrig glömmer. När sista dan kom var jag så ledsen så att jag kunde dö för att hon skulle försvinna. Hon gick avsides med mig efter sista lektionen. Vi gick och satte oss på en bänk inne i domkyrkan. Det kändes hemskt högtidligt. Jag hade inte varit inne i en kyrka under hela min tid i Lund. Hon frågade försiktigt saker om min bakgrund, mina föräldrar. Jag svarade på allt. Hon berättade om sitt liv. Hon skulle flytta utomlands två veckor senare. ”Vill du hjälpa mig flytta?” frågade hon. Det ville jag jättegärna. Vad som helst som gjorde att jag fick vara nära henne.

Jag fick veta långt senare att hon var lesbisk, när hon redan bodde utomlands. Det förvånade mig inte. Hela tiden som jag var med henne hade det känts som om hon var som jag på något vis. För vi träffades flera gånger under de där två veckorna som hon hade kvar i Sverige. Jag satt väl som en liten pudel vid hennes fötter. Hon kunde så mycket, hade varit på så många ställen. En bondläpp som jag tyckte ju att hon var från en annan planet. Jag skulle aldrig ha drömt om att tänka tanken att hon och jag kunde bli ihop eller så. Hon kändes alldeles för högt ovanför mig, trots att hon var så sjysst och snäll. Men det kändes ändå otroligt bra att veta att hon var gay…

Vi har hållit kontakten under mer än tio år nu. Det är inte många lärare som man har nästan daglig kontakt med så långt efter examen, men vi har faktiskt det. Jag behövde väl känna att det fanns nån som brydde sig om mig, antar jag. Det blir kanske så när man inte har några föräldrar… Jag höll på att halka snett i livet när jag lärde känna henne, men sedan skärpte jag mig. Varje gång jag lyckas med nåt så tänker jag att hon kommer att bli stolt, och då känns det jättefint. Jag började läsa litteraturhistoria därför att hon tyckte om det ämnet. Allt som jag skriver låter jag alltid henne ta del av innan någon annan har sett det.

Tyvärr har mitt liv utvisat att min relation till henne var en fingervisning om hur alla mina relationer skulle bli. Jag är en sån där som alltid älskar på avstånd, åtrår det oberörbara… Antingen hakar jag på tjejer som är hetero eller också är det nån som jag aldrig kan få av nåt annat skäl. Jag tycker faktiskt att det är lugnast att umgås med killar. Som kompisar, alltså. Det som jag beundrar mest hos männen är faktiskt deras ”knulla järnet”-mentalitet. Önskar att jag själv var genuint barbarisk och okomplicerad ibland…

Nu har jag hållit på i ungefär fem år och åtrått en tjej som jag ser på jobbet varje dag. Jag vet att Hon också är gay (bi eller nåt). Vi åker iväg tillsammans på homoställen ibland. Vi har ”strulat” sexuellt lite några gånger, men det har aldrig blivit något av det.

Hon är också en sån där oåtkomlig figur som det tycks vara mitt öde att älska. Hon tycker om mig, det vet jag. Jag möter Hennes blick ibland. Den säger: ”Kom, jag älskar dig.” Men Hennes ord till mig säger att vi bara ska vara vänner, att jag inte ska binda mig för mycket vid Henne, att jag ska leva mitt eget liv.

Hennes liv är problematiskt. Hon har det jättesvårt. Jag tror att det är därför som Hon hela tiden motar undan mig, håller mig på avstånd. Hon är oerhört stolt. Vill inte att någon ska tycka synd om Henne. Det måste göra fruktansvärt ont inom Henne, men Hon visar det aldrig. Hon är alltid så glad. Det är inte bara jag som älskar Henne, alla gör det.

Ändå tror jag att Hon känner mer för mig än för andra. Särskilt som vi nog är enda flatorna här, frånsett en eller annan smygis. Vi är på något sätt ”menade för varandra”. Men det blir aldrig något av det. Jag är jätterädd för att Hon ska tycka att jag kommer för nära, att nåt ska bli fel så att Hon blir besvärad av mig. Hon vill att jag ska åka iväg till Sappho Club eller nånstans och träffa andra. Då gör jag det, för att Hon har sagt det. Fast jag vet att det bara kommer att leda till samma skitsnack som vanligt, med samma flator som vanligt. Fast jag tusen gånger hellre skulle vilja sitta med Henne och lägga patiens eller lösa korsord eller vad fan som helst.

Jag kan inte veta att Hon stöter bort mig därför att Hon vill mitt bästa och önskar mig något lättsammare än att dela Hennes bekymmer. Hon är nästan fem år äldre än jag, och det kan ju också spela in. (Jag avskyr när Hon börjar snacka med mig om ”ni unga”, för att liksom markera att Hon själv hör till en svunnen epok.) Det kan ju vara så att Hon helt enkelt inte attraheras av mig, men jag har väldigt svårt att tro det. Man kan bara inte få sådana blickar av någon annan än den som älskar en.

Så det spelar nog ingen roll att det är årtusendets första vår. Vem ska jag förälska mig i när jag redan är besatt av någon som inte vill ha mig? Eller som nog vill ha mig, men som aldrig kan förmå sig till att visa det…

Det värsta är att det nog är en viktig del av själva vår kärlek att Hon ska vara precis som Hon är. Den här förmågan som Hon har att flyta ovanför alla sina bekymmer som en stolt och oberörd svan, det är rätt mycket den som gör att jag fortsätter att älska Henne år efter år. Samtidigt är det just den egenskapen som gör att jag aldrig kan komma nära Henne. Det blir bara att vi pratar om annat än det som jag – och antagligen Hon också – egentligen vill prata om. Jag sitter och kör min skenbart burdusa stil, pratar skit. Hon lyssnar på mina skrönor och skrattar och är underbart fin mot mig.

Ibland är jag ledsen så att jag vill dö. Jag bara måste prata med Henne. Men det går inte. Första gången jag kände så gick jag till Henne och sa att jag behövde gråta hos någon en stund. Att jag inte riktigt kunde förklara vad det var, men att det skulle kännas bättre om jag bara fick gråta hos Henne. Sedan har vi fortsatt så. Hon frågar aldrig. Jag bara ligger i Hennes famn och gråter tyst. Ibland bara några minuter, ibland trekvart eller en timme. Hon vet vad det är med mig, det är jag övertygad om. Men vi kan inte komma över tabuet mot att prata med varandra om det. Jag gråter tills jag känner att jag orkar leva vidare, och sen skojar vi bort det.

Varför blir man som Hon och jag? Finns det fler idioter på den här listan, eller är vi två unika? Hoppas att vi är det…

Sprit är i och för sig lösningen på alla jordiska problem. Fantiserar ibland om att jag binder fast Henne och stoppar en tratt i mun på’na och tvingar i Henne en helflaska koskenkorva. Sedan dricker jag en själv också. Skulle jag våga säga till Henne vad jag tänker då? Det skulle bli ungefär så här:

”Jäkla hopplösa människa, varför kan Du aldrig fatta att ingen söker sig till Dig av medlidande? Om man längtar efter att vara hos Dig så är det därför att man verkligen älskar. Det som jag känner för Dig är ingenting som kommer att gå över. Jag kan inte välja vem jag älskar. Om Ditt liv är svårt och bekymmersamt så får det väl vara det… Erkänn åtminstone att jag finns. Erkänn att Du vet precis vad jag känner och att Du själv känner precis likadant. Jag vet att Du gör det. Om Du fortsätter med att låtsas att Du inte ser mig så gör Du mig bara ännu mer illa, fast Du menar att göra det motsatta…”

Vet ni hur jag vill minnas årtusendets första vår? Jag vill minnas att jag vaknade och hade årtusendets vidrigaste bakfylla – men att min älskade fanns vid min sida… Äh, förlåt att jag snackar depression när det är våren år 2000 och allting. Hur har ni det då? Nån som är lycklig? Nån som sprängs av lycka? Säg bara inte att ni mår som jag allihop. Berätta nåt kul istället, skit i mig. Mera dikter!


Patri: Minne

Fredag, 12 maj 2000

 

 

Hej, tjejer

Full som fan, ni kan radera om ni vill… Öh, jo… Nu är det vår härute där jag bor. Antar att det är jättefint där ni bor också. Ser att det har blivit rätt tyst på listan. Beror nog på att ni är ute och gör en massa underbara saker så att det känns lyckligt inne i hjärtat. Bara jag som sitter här inne bakom ett skrivbord, bergis. Ni andra har nog inte tid att läsa det här, ännu mindre att skriva. Men det gör inget, jag är glad för eran skull… (Fan vad sliskigt det där lät då.)

Jag ser Henne varje dag. Har gjort i åratal nu. Och när jag inte rent fysiskt ser Henne så ser jag Henne inom mig i alla fall. Hon har långa smala fingrar, som en gitarrspelerska. Jag längtar efter att bli smekt av de fingrarna. Hennes röst är en lugn och mjuk altstämma. Och jag är en tjej som har ett hjärta som slår dubbelslag varje gång jag hör Henne tala. Jag gör allt jag kan för att inte verka fånig, så att Hon märker det. Vill inte att Hon ska känna sig besvärad och generad av min närvaro. Det är det räddaste jag är för…

Hon är min chef. Det blir extra fånigt och konstigt när det är sin chef man går och kärar ner sig i, inte bara en äldre kvinna… I början gillade jag Henne förresten inte ens. Hon är jämt så petnoga med att allt ska vara precis rätt. Första tiden led jag rätt mycket av att jobba för Henne. Hon hindrade mig från att ta egna initiativ. Jag började gilla Henne i slutet av första arbetsdagen.

Hon höll på och visade mig hur man sorterar arkivkartonger. Jag visste redan hur man gjorde eftersom jag var lika utbildad som Hon. Rätt var det var kom Hon av sig mitt i sina viktigpetter­aktiga instruktioner. Hon hade lyft fel och fick ryggskott. Jag sa åt Henne att sätta sig vid skrivbordet och låta mig göra det där istället. Så gjorde jag alltihop klart jättefort, och Hon fick medge att det inte blev ett enda fel. Jag kände mig stöddig och triumferande, men så skämdes jag och frågade om Hon hade mycket ont. ”Det är precis så man inte ska lyfta”, sa Hon generat. ”Nu har jag väl sjunkit i din aktning?”

Hon skrattade. Jag också. Sedan tittade jag på alla de oklanderligt välordnade pappershögarna på skrivbordet. ”Vad händer om man lägger ett av papperen lite slarvigt på trekvart?” frågade jag. Vi skrattade båda två. Så slappnade Hon av och började fatta att man inte måste vara stram och perfekt hela tiden bara för att man är arbetsledare. Hon började berätta om sig själv istället. Jag såg in i de där mörka ögonen och märkte att jag ville hålla kvar blicken mycket längre än jag tordes…

Sen har vi alltid kommit bra överens. Sakta men säkert har jag blivit beroende av Henne. Vågar inte prata om det, men jag är säker på att Hon har fattat från början hur det är fatt med mig… Hon är alltså gay, det har jag vetat från början, bi eller nåt.

Hon har bara sårat mig en gång, och det var säkert utan att mena det. Jag hade klagat på att Hon alltid går omkring och tänker på nåt helt annat än det som Hon har framför ögonen. Jag skrattade åt den där bortovarande stilen och frågade vad Hon egentligen såg för något när Hon såg på mig. Hon skrattade tillbaka: ”Jag ser dig, men du påminner mig om vår första kattunge.”

 

Hon hade berättat om kattungen en gång tidigare. Ni kanske vet att det är så med katter att när en katta har fått ungar och man har tänkt att ge bort någon av dem så ska man inte ta den diande ungen ifrån mamman alltför tidigt, för då blir den konstig längre fram i livet. Den blir extremt kontaktsökande, andra katter blir aggressiva och stöter bort den därför att den aldrig lämnar dem ifred.

Vissa säger att jag är sån. De som gillar mig tycker att jag är öppen, omedelbar, avståndslös. Men det finns också de som tycker att jag är ett jobbigt klister. Jag blev livrädd att Hon tyckte så. Kanske att Hon också anspelade på att jag miste mina föräldrar innan jag hade hunnit bli vuxen, att Hon tyckte synd om mig på nåt vis. Jag dör hellre än att Hon nånsin ska ömka mig. Vad som helst, men inte det. Inte Hon…

Jag vill att Hon ska tycka att det är naturligt att ha mig omkring sig. Hon får inte känna sig besvärad av att jag kommer. Törs absolut inte stöta på Henne. Någon annan får hellre ta Henne ifrån mig än att Hon tycker att jag är jobbig. Jag vill vara en himmelsblå fjäril, lättare än en stilla bris, som omärkligt landar i Hennes hårsvall och kysser de svarta lockarna utan att Hon ens märker att jag vidrört Henne. Jag vill aldrig bli en surrande fluga som stör, aldrig… (Fan vad jag skriver fånigt idag.)

Har ni någon minnesbild som liksom är paradiset för er? Jag har några sådana bilder i minnet. Om ni vill kan ni få tjuvläsa lite ur en förlorares dagbok. Eller ännu bättre, radera skiten. (Jag är aspackad, nämnde jag det?)

Men det var i alla fall så att jag hade hållit på jättelänge och försökt få Henne att hänga med på nåt. Vi skulle resa nånstans. En tredje tjej som var hetero skulle också vara med, hade jag bestämt. Dels för att jag var bästa kompis med den där straighta tjejen och dels för jag ville att Hon skulle tycka att det var ofarligt att komma med. Jag var livrädd för att det skulle verka skumt och komprometterande.

Vi höll på och planerade under en hel djävulskt regnig höst för att bestämma vart vi skulle. Till sist blev det Bali. Vi skulle ta tre veckors semester och sticka ifrån den här danska skithålan och se nåt helt annat.

Egentligen var jag galen efter att få vara ensam med Henne, men jag fick ändå spatt när den straighta tjejen plötsligt backade ur bara ett par veckor före vi skulle åka. Du kan inte göra såhär, grät jag i telefon. Jag var antagligen patetisk. Jävlar, tänkte jag, nu kommer Hon bergis också att tacka nej…

Men det gjorde Hon inte! Hon kom med! Tre veckor ensam med Henne! Det var sånt som fick en att tvivla på om man verkligen var en loser…

Har ni varit på Bali? Vi var inte där hela tiden. Först åkte vi till Bangkok och tog oss till Bali landvägen på egen hand, sen flög vi hem därifrån. Vi såg massor av ställen… Roligast i Thailand var Chienmai. Där kunde man rida på elefant. En kul grej som vi också upptäckte var att man aldrig ser ett spår av prostitution i Thailand om man inte envisas med att besöka två ställen (Patpong och Phuket) där alla vet att det finns, och då får man ju skylla sig själv. Fattar inte varför svenska media alltid ska hålla på och skriva om prostitution så fort Thailand nämns. Thailand är ett jättefint land – lagom moderniserat, underbara människor, sublim natur – som jag tycker att alla ska åka till.

Men så kom vi till Bali. Det är alltså en ö, liksom. En vulkan är det väl från början, som har höjt sig ur havet. Den sticker upp som en glasstrut. Vid kusterna är klimatet hett och tropiskt. I de höglänta delarna inne i landet växer det granar.

När man landar på Bali hamnar man på ett ställe som heter Denpasar som ligger på öns södra del. Alldeles intill ligger Kuta Beach. Där har de inte fattat ännu att 60-talet är över för länge sen. Fullt med hippies. Södra delen av Bali är överhuvudtaget smockfull av turister. Vi stannade bara nån dag, sen gick vi för att hyra varsin motorcykel och se resten av ön.

Då fick vi en överraskning. Det var bara jag som fick hyra. Hon hade med sitt svenska körkort, men internationell driver’s licence hade Hon glömt att skaffa. Ingen hade bråkat om det där i Thailand, men nu var det plötsligt fasansfullt noga.

Jag frågade jätteförsiktigt om Hon möjligen kunde tänka sig att sitta bakom mig på hojen medan jag körde. Höll på att smälla av när Hon sa ja. Fick panik plötsligt. Sa att jag var dålig och måste på tjottan. I själva verket duschade jag och bytte till nytvättade kläder. Så höll jag på sen hela tiden. Var livrädd att Hon skulle tycka att jag luktade svett eller nåt.

Yipee, alltså! Allt var så himla vackert längs den där vägen vi åkte, och så till råga på allt ha Hennes armar runt midjan hela tiden. Det var nån sorts kraftinjektion, liksom. Man kände sig oövervinnelig när man susade fram. Vem fan är loser här, va?!

Vi stannade på ett ställe som hette Ubud. Där övernattade vi i en jättefin bungalow med swimmingpool. Skulle ha kostat en förmögenhet hemma att göra det, men här gick det på några tior. Fanns en massa konstnärer där. Jag begriper mig inte på sånt, men Hon var helt lyrisk. Jag älskade att sitta tyst och lyssna på när hon snackade kultur. En anledning till min fascination för Henne är just att Hon kan så mycket. Tänder på hjärnor…

Sedan åkte vi över hela Bali, och Gud vad det var vackert alltså! Åk dit om ni inte har varit där. Det är en enorm höjdskillnad mellan kusten och inlandet. Naturen ändrar sig från djungel till skandinavisk granskog. Människornas ansiktsdrag blir helt annorlunda också. (Innan vägarna kom i modern tid levde öns olika delar väldigt isolerade från varandra, och det har påverkat arvsanlagen.) Ibland tyckte jag att jag var bland Anderna i Sydamerika, ibland i Kanada eller skotska höglandet. Ett tag åkte vi runt en sjö som hade bildats i en vulkankrater, ett storslaget svart månlandskap där den svarta döden efter eruptionen sakta höll på att återerövras av urskogens obändiga liv…

Och all denna skönhetsupplevelse med Hennes armar om min midja! Med Hennes kropp mot min rygg. Nerförsbackarna var bäst, om man säger så.

Lovina hette stället där vi stannade till sist. Det var en lugn och jättefin badort. Jag skulle göra mig till och visa upp mig i en sån där djärv bikini som jag hade köpt för att en viss person skulle observera att jag fanns. Hon var inte imponerad. Satt själv under parasoll och sa att jag skulle vara försiktig med solen. En massa killar hängde däremot efter mig, men det var ju inte meningen.

På kvällen visade det sig att Hon hade rätt. Man skulle ha mycket högre solskyddsfaktor för att klara solen, särskilt i vattenbrynet. Jag fick närmast brännskador på huden. I tre dagar låg jag till sängs och hatade min kropp – en natt när det sved och gjorde ont, en natt när jag hade feber, en natt när det kliade vidrigt medan hudflagorna lossnade. Till och med under den tiden kände jag en innerlig längtan efter att Hon skulle smeka över min fördärvade hud, till och med då… Men jag bad Henne att gå ut och ha kul istället för att sitta inne hos mig, ville inte att Hon skulle se mig sådär. Jag drar mig alltid undan när jag är sjuk och ynklig.

Resten av tiden i Lovina blev underbar. Jag var rätt stukad av det som hade hänt och sa att hädanefter skulle jag lyda vartenda ord som Hon sa åt mig. Hon var drottning från och med nu, sa jag. Det där undergivna snacket höll jag på med hela resten av resan. Återfaller fortfarande i det ibland. Det är ett sätt att beslöjat tala om vad jag känner…

Vi bodde i en sorts härliga stråhyddor. På dagarna satt man under en markis och drack iskall Amstel medan man spanade ut över soldyrkare och fiskare nere vid stranden. Vi träffade en efterhängsen kille också. (Inget paradis utan ormen.) Han hette Daniel och kom från Östtimor, alltså portugisisktalande. Både Hon och jag kunde hans modersmål. Vi blev liksom intima bekanta med honom på det viset. Han var jobbig med alla sina sliskiga komplimanger, men det fanns en del bra med honom också. Hans farsa hade en fiskebåt som han tog ut turister i. Vi åkte ut till korallrev där vi dök. Vi såg delfiner som hoppade högt upp genom vattenytan under sin jakt efter tonfisk.

Det bästa med att ha honom med var att han lockade fram allt som Hon kunde om portugisisk kultur. Sedan när vi hade blivit ensamma fortsatte Hon att berätta för mig. Hon sjöng fado-sånger och gamla ballader medan vi fyllnade till under palmerna.

”Vad ser du?” frågade jag ibland. ”Hur menar du?” Hon skrattade åt frågan första gången. ”Du ser alltid något annat än det som finns där. Något ur ditt förflutna. Du är liksom borta lika mycket som du är här. Fast jag sitter jämte dig så är du ändå någon annanstans. Vi är aldrig riktigt här tillsammans.” Hon såg generat på mig och sa att det inte varit meningen att verka oengagerad. Jag insisterade på att Hon ändå skulle tala om vad Hon såg. Jag ville veta vilken värld jag var utestängd från.

Hon berättade om att Hon hade bott i Nicaragua, på den tiden när det var inne att vara solidarisk med det landet. Hon kunde svara på allt som jag ville veta om politiken där. Hon visste så mycket. Den mesta lärdomen var i och för sig bortkastad på en neanderthalare som mig, men jag var lycklig när jag satt intill Henne och lyssnade. Samtidigt var det något sorgset med att Hon bara såg 80-talets Nicaragua. Varför kunde Hon inte se 90-talets Bali, nuet?

Hon talade alltid om det förflutna. Nästan aldrig om nuet. Aldrig nånsin om nån framtid. Det gjorde mig mer förtvivlad ju mer jag märkte det. Hon begrep att jag hade lagt märke till den egenskapen, och då började Hon försöka dölja den för mig. Det var en avgrundsdjup sorg över Henne.

En eld tändes i mitt hjärta, en het och vansinnig längtan efter att nå fram till Henne. Hon måste ju kunna dras upp ur den där sorgen, fås att känna glädje, fås att se nuet och allt vackert som fanns alldeles framför Hennes ögon. Det där begäret har jag levt med i åratal nu. När jag märker att nåt är omöjligt så blir jag alltid förstockat envis. Jag måste alltid ha det som jag inte kan få…

Sen är det ju klart att det var inte bara sånt jag satt och tänkte när vi var tillsammans i paradiset. Jag drogs till Henne mera fysiskt och handfast också. Ni vet, sånt där… Jag hade längtat efter Hennes smekningar till och med när hela min kropp var sönderbränd. Den längtan blev hundra gånger starkare efter att jag var mig själv igen. Men jag vågade liksom inte visa det. Fast jag visste att Hon var gay så var jag så himla rädd att jag skulle göra nåt fel så att alltihop blev pannkaka. Kommer nog aldrig över den skräcken.

Vi sov i samma rum, men hade varsin säng. Jag fantiserade att jag kom över till Henne. En annan dröm handlade om att jag kröp ner till Henne i badkaret, och sen låg vi där medan vattnet sakta blev allt kallare så att vi måste krypa tätare ihop; till sist var det iskallt så att vi måste gå upp och försöka få upp värmen på nåt vis… Men jag ska självklart inte gå närmare in på löjliga drömmar, speciellt inte erotiska. Ni vet att det är förbjudet att snacka sex här, va? Man får bara skriva om symaskiner och sånt där…

Till sist blev jag desperat. Snart var semestern slut och jag hade inte kommit nånstans alls med Henne, trots att jag ärligt talat hade haft alla chanser i världen. Allt hade ju blivit rätt, och ändå blev det inget av det. Jag hade blivit som Hon. Jag kunde inte heller se allt det vackra i nuet. Skillnaden var bara att jag inte såg det förflutna utan istället nån hopplös framtid som aldrig ens skulle komma…

Vet ni vad som är lösningen på alla jordiska problem? Sprit. Och hjälper inte sprit, drick mer sprit. Det gjorde jag såklart. Inte kalkylerat, liksom. Jag var bara totalt despo, pallade inte mera.

Det började med att vi satt vid vårat bord på restaurangens terrass där i Lovina. Vi hade blivit av med Daniel och jag försökte få Henne att sluta snacka om att den jättegoda maten vi fick smakade precis som nåt Hon hade ätit för tio år sen. Gick det inte att få Henne att intressera sig för nutid och framtid? Jag började dra skrönor och hitta på absurda planer på en massa som Hon och jag skulle göra tillsammans. Jag är fenomenal på dösnack när jag liksom är ställd och inte vet hur jag ska bete mig.

Men Hon förstod vart jag ville komma. Hon tog min hand och smekte den för första gången: ”Jag har levt mitt liv, du har ditt kvar.” Då var det plötsligt som om jag skulle kvävas, en böld av ångest växte sig jättestor nånstans i solar plexus. Hon sa det med ett sorgset leende som visade att Hon inte menade illa, men att det verkligen var allvar.

Okej, tänkte jag, nu räcker det! Om du ska hålla på och vara morbid så kan jag också! Jag började beställa in den ena flarran efter den andra av vadfandetnuheter, nån sorts risbrännvin som man får asbilligt därborta: ”Framtid är bara skit, eller hur? Alkoholförgiftning är det överlägset skönaste dödssättet…”

Hon sa åt mig att sluta med det där. ”Sluta själv”, sa jag. ”Nuet finns ju ändå inte! Om det här inte hände för tio år sen så händer det inte alls! Stanna och drick med mig, eller gå härifrån om du inte tål att se på det!” Hon bad att få ett glas och höll jämna steg med mig, tydligen mest för att hindra mig: ”Bara den här flaskan, men sen lägger vi av, okej?”

”Vi kan lägga av nu, jag ska ut och segla”, sa jag och reste mig från bordet. Hon betalade kvickt notan och sprang efter mig: ”Vad pratar du om? Vart ska du gå?” När Hon hann ikapp mig nere på stranden hade jag redan börjat sjösätta Daniels båt och var på väg ut i vågorna. Hon försökte stoppa mig, men fick nöja sig med att hoppa upp i båten tillsammans med mig istället: ”Fattar du hur påverkad du är?” Ja det fattade jag, skrek jag tillbaka, det var Hon som ingenting förstod.

Hon skrek: ”Sluta!” Hon slog mig i ansiktet. Hon sa förlåt. Jag tog tag i Hennes svarta hårsvall med båda nävarna och förde Hennes ansikte intill mitt. Så tappade jag all kraft igen när jag mötte den där blicken. Började gråta. Satte mig ner i båten. Hon satte sig också. Hon smekte mitt hår. Jag slog irriterat bort handen. Hon brydde sig inte om det utan smekte igen. Jag började gråta som en stucken gris. Hon höll om mig. Hon kysste mig rakt på munnen. Jag blev alldeles tyst och kysste tillbaka. En lång, lång kyss…

Ett ögonblick var det som om tiden hade stannat. Klumpen i halsen och ångestbölden var borta för några sekunder. Så kom alltihop tillbaka igen. ”Vill du ha mig då?” frågade jag snyftande. ”Är det mig du är med, här och nu? Eller är du borta i nån annan tid, tillsammans med nån ur ditt förflutna? Vem var det du kysste? Var det verkligen mig?”

Hon hörde väl knappt vad jag sa, jag var full så jag sluddrade. Hon svarade i varje fall ingenting, plockade bara fram några mjuka dynor som jag fick ligga på. Eller kanske svarade Hon nåt som jag inte uppfattade. Eller kanske sa jag inte ens det där, bara tänkte…

Hon låg bredvid mig och smekte mig. Det var stjärnor på himlen. Jag såg stjärnfall. Luften var sval och klar nu. Det hade blivit natt. En massa syrsor eller vad fan det nu var väsnades i bakgrunden. Jag höll fram sista flaskan med risbrännvin som jag hade tagit med från restaurangen: ”Jag vet att det är vansinne att kröka när man driver omkring i en båt ute på havet, men jag bryr mig inte längre. Jag vill dö här med dig. Vill du dö med mig? Det finns ändå ingen framtid…”

Hon sa att vi inte skulle dö. Båten satt fast i en förtöjning. Vi hade bara kommit nån meter från stranden. Jag skrattade så att jag vred mig. Skrattet blandades med gråt. ”Inget kan man göra rätt.”

Men det blev ändå rätt på nåt vis. Vi la oss bekvämt tillrätta på dynorna. Hon började halsa flaskan och räckte över den till mig. Ådrorna svällde mer och mer. Vi blev vackrare och vackrare. Mina händer blev djärvare och djärvare. Hennes också…

Har ni älskat dyngfulla i en båt nån gång? Gör inte det. Jag vet att det var vansinne, det där, kunde ha slutat jätteilla. Men den natten i fiskebåten på Bali är min bild av paradiset. Jag kommer aldrig att få uppleva något finare. Om jag verkligen hade drunknat den där kvällen så hade det varit en sådan död som jag vill ha, att få försvinna just när livet har nått en fulländning.

Jag skämdes som ett as efteråt över att vara bakfull inför Henne, och över att jag hade tvingat Henne också att dricka för mycket. Vi drog upp båten igen och städade så att det inte märktes att vi hade varit där. Jag sa åt Henne att lägga sig inne i huset. Själv sov jag på bakre verandan, ville inte bli sedd. Visade mig först fram på eftermiddagen. Vi gick till restaurangen och käkade. Jag var orolig för att servitören skulle vara sur för att jag hade betett mig kvällen före. (Eller för han upptäckt att vi var homo, för jag visste inte riktigt hur balineserna såg på sånt.) Men han bara log och var trevlig. Fick extra mycket dricks sedan…

Vi hade båda solbrillor på oss. ”Törs du visa ögonen så törs jag”, försökte jag skämta. Hon tog av sig glasögonen, jag också. Hon var rätt rödögd, jag med. ”Förlåt”, viskade jag dödsgenerat. Hon log, men lät allvarlig: ”Du får aldrig mer göra så. Jag blev livrädd när du gick ut i den där båten. Om jag påverkar dig till att göra sådant så får vi helt enkelt undvika att umgås.”

Jag fick genast tårar i ögonen och förfärades. Sa ingenting, tittade bara ner och liksom väntade på en dödsdom. Hon sa: ”Men se inte ut sådär. Jag säger det bara för ditt eget bästa. Du ska inte hålla på och hänga upp dig på mig för mycket. Jag har varit det som du är nu, glad och full av längtan inför framtiden, men det var för länge sedan… Du mår inte bra av att komma för nära mig. Ser du inte det själv? Du kommer kanske också att gå omkring i det förflutna någon gång, men du måste först leva och vara lycklig, så att du har ett förflutet att drömma dig tillbaka till.”

Jag föll tillbaka i den undergivna stilen. Hon fick bestämma, precis vad som helst bara Hon inte stötte bort mig. Vi hade några underbara dagar (och nätter) tillsammans. Men ingenting blev ändå som den där natten i båten när vi låg bredvid varandra och såg hur stjärnor föll på himlen. Kanske var det mitt blivande förflutna, den där enda stunden som jag ska drömma mig tillbaka till? Har jag redan börjat bli som Hon?

Hon och jag är tillsammans erotiskt ibland, men man kan inte säga att vi är ”ihop”. Och jag kan inte bli ”ihop” med nån annan heller så länge jag är besatt av längtan till just Henne. Hon säger att jag ska leva mitt eget liv och vara lycklig. Så jag är ute och lever rövare ibland, men det är egentligen mest fråga om att jag låtsas vara fri och vild och sorglös för att Hon ska bli nöjd och inte tycka att jag är ett klister.

Ska det fortsätta så för alltid? Varför blir människors liv så som de blir? Det har uppstått två stora teoribildningar under 1900-talet i den samhällsvetenskapliga forskningen: existentialismen och strukturalismen. Frågar man existentialister varför livet blir som det blir så svarar de att människans tillvaro är resultatet av en serie val som hon gör. Existentialismen ser människor som totalt fria varelser, som själva formar sina liv. Strukturalisterna säger tvärtom: människan är helt ofri. Man sitter fast i en evig rad av bindningar till det omgivande samhället. Dels har man ärvt biologiska egenskaper av sina föräldrar, dels har man övertagit ett kollektivt tankegods från den värld där man växer upp, dels påverkas man hela tiden av olika krav från omgivningen. Samspelet mellan de där tre faktorerna bestämmer helt hur människans liv ska bli. Allt är alltså bundet och bestämt. Det man en gång har blivit, det förblir man.

Innerst inne tror jag nog mest på strukturalismen, samtidigt som jag ryser av fasa inför tanken på att jag inte skulle ha någon som helst förmåga att ändra på mitt liv. Kommer det bara att fortsätta som det är nu? Ända tills jag dör? Kommer jag att fortsätta älska Henne tills jag dör? Kommer Hon att fortsätta mota bort mig fastän Hon älskar mig? För jag vet att Hon gör det…

Så här sitter jag varenda jävla dag. Tittar i smyg på Hennes långa, smala, känsliga fingrar. Längtar efter Hennes smekningar. Låtsas att jag inte är så intresserad, att jag har en massa annat för mig… Fast jag bara vill en enda sak som jag aldrig slutar längta till.

Eller lever jag i den bästa av världar? Kanske. Kärlek som man får, den brukar sluta med att man blir uttråkad. Kärlek som är ouppnåelig, den fortsätter man att åtrå. Dante ägnade hela sitt liv åt att längta efter Beatrice. Vad hade hänt om han hade blivit gift med henne? Har jag det liv som jag innerst vill ha? Jag vet faktiskt inte. Livet är som det är bara…

Jag har inget att klaga på egentligen. Många har nog aldrig ens fått uppleva kärlekens besatthet. Många har aldrig legat stupfulla i en balinesisk fiskebåt och längtat efter att få drunkna i sin älskades armar.

Okej, jag vet inte varför jag sitter och skriver det här. Ni ska inte slösa bort eran tid på fyllon. Berätta om era egna konstruktiva liv istället. Har ni upplevt årtusendets kärlekssaga än? Skriv massor, gullisar, spräng servern! Vi som är emotionellt handikappade behöver få del av en massa fina människors livserfarenhet… Ja, fy fan vad jag kommer att må imorgon. Hur var det man botade bakfylla igen? Dricka saltvatten? Ööööööhhhhh…


Chantal: Kálliston éranon

Lördag, 20 maj 2000

 

 

Hej, alla underbara systrar

Här kommer mitt bidrag till diskussionen om hur vi mår och känner oss under årtusendets första vår. Som vanligt blev det på tok för långt (tjatiga gamla tanter är hopplösa), så jag inleder med en summering så att de som är jäktade bara kan skumma inledningen och radera.

Det jag tänker berätta är att jag älskar en kvinna, samtidigt som jag är rädd för min kärlek. Dessutom är detta mail ett tillkännagivande till dem av er på listan som känner mig personligen och nog länge har undrat över det här. Det är föremålet för mina känslor (som däremot inte finns på listan) som har bett mig att förklara hur det är, så att alla vet.

Tänkte först bara skriva några rader om hur stort värde jag sätter på att få vara bland er på denna lista. Inte många ställen finns där man kan öppna sitt hjärta och tala fritt utan att skaffa sig en massa ovänner. Tyvärr har jag erfarenheten att det är lätt att göra sig omöjlig i lesbiska kretsar. Åtminstone är det så här i Frankrike.

Kanske beror det på att jag är alltför frispråkig. Men framför allt har jag väl varit utanför från första början därför att jag giftes bort som ung och var en mans hustru ända tills jag blev änka. Ingen tror på att man är lesbisk ”på riktigt” om man har levt i äktenskap under nio år.

Möjligen kunde jag ha haft en chans att blidka ärkeflatorna om jag hade ställt upp på att förkunna att denna tid i mitt liv var en mardröm, att min mans närvaro äcklade mig, att jag får kväljningar bara jag hör talas om honom. Men det vägrar jag göra. Jag är stolt över att ha varit en god hustru åt en man som jag ända till min död kommer att fortsätta att dyrka och beundra på det andliga planet. Jag är stolt över att ha fött honom två söner som jag har uppfostrat till bra karlar. Därför kommer jag att förbli utstött.

Alla mina kläder är svarta. Det är sed i södra Europa att en kvinna går i sorgdräkt resten av livet när hon har blivit änka. Ni har säkert sett gummor i svarta hucklen i till exempel spanska eller grekiska byar.

Nu behöver man naturligtvis inte se ut som något gammalt spöke bara för att man bär sorg. Tycker nog att jag klär mig ganska snyggt, om man får säga sådant själv. Det svarta kan ju lätt livas upp med något guldspänne eller blanka knappar. Folk som inte känner mig funderar säkert inte alls över min klädsel. Jag ser ganska ”vanlig” ut, sticker inte av från de övriga tanterna som jäktar omkring längs trottoarerna här i Paris.

De enda som provoceras av färgen på mina klädesplagg är vissa lesbiska i denna stora (och på samma gång inskränkta och intoleranta) stad. De flesta tribader här känner mig eller har på något sätt hört talas om mig. De tittar misstänksamt när jag kommer.

Jag frågar mig ibland om de skulle behandla mig vänligare ifall jag började klä mig i chockrosa. Kanske. De tycker illa om mitt beslut att hedra minnet av min döde make genom att gå svartklädd, det vet jag. Å andra sidan kommer de ändå aldrig att tro på att jag är någon ”riktig” lesbisk, så man kan väl lika gärna jäklas till och vara sig själv.

Jag undrar ibland varför människor måste hålla på och frysa ut varandra. Började särskilt fundera över den saken när jag var i Indokina för några månader sedan. Eller Vietnam som det heter numera. Det var en gång i tiden en fransk koloni. Min farmor var vietnamesiska. Därför ser jag en liten aning orientalisk ut, även om jag i och för sig mest brås på min mor som var svenska.

Man blir ofta illa behandlad i Vietnam om man har en blandning av asiatiska och europeiska ansiktsdrag. Asiater är i många fall mycket rasistiska. Koreanska adoptivbarn, till exempel, brukar också bemötas nedsättande när de återvänder till Korea och söker sina rötter. I Vietnam kallas man för ”dammets avkomma” om man har ett utseende som antyder att man är halvt asiatisk och halvt europeisk. Då tar människor för givet att man är ett barn som någon amerikansk soldat har fått med en sydvietnamesisk kvinna, som vanligen presumeras ha varit prostituerad. (Försöka förklara att rasblandningen i mitt fall låg en generation längre bak i tiden fann jag inte mödan värt.) Jag märkte att jag inte bemöttes med samma respekt som fransyskorna i mitt ressällskap. Ändå var det mera de än jag själv som blev illa berörda. Jag hade ju vanan inne hemifrån.

Alla i heterovärlden tror mig på mitt ord när jag säger att jag är lesbisk. (Jag döljer det inte för någon.) De tycker om mig ändå. Männen i gayvärlden har aldrig blängt snett på mig heller. Det är bara just de franska lesbiska som inte kan förlåta mig att jag vägrar be offentligt om ursäkt för att jag har varit maka och mor.

Oftast yttrar sig utfrysningen i att de helt enkelt drar sig undan, inte bryr sig om att gå fram och prata med mig när jag är på något tjejställe. Det säger jag självfallet ingenting om, man väljer ju själv sitt umgänge. Värre är de här ironiska häxorna som kommer fram och verkar trevliga i början, för att sedan övergå till tredje gradens förhör.

Men det måste väl ha varit hemskt att leva alla dessa år med någon som tvingade sig på en, kära du, brukar de säga. Det känns oerhört förnedrande att jag förväntas tala illa om mina barns far på detta vulgära sätt för att jag skall kunna bli betraktad som ”seriös”. Allra värst var den gång då jag begick misstaget att säga till en av superflatorna att min man och jag faktiskt inte hade haft något intimt umgänge under de sista åren av äktenskapet. ”Men det var väl skönt för dig!” råskrattade hon och puffade menande mot mig med armbågen. Jag log och gick därifrån, men jag vet inte vad som skulle ha hänt om jag haft en kniv eller något tillhygge i handen.

Orsaken till att vi inte var tillsammans den sista tiden var att han fängslades under Francos diktatur för sina åsikters skull. Hans kropp förstördes av tortyren, och detta var förmodligen också anledningen till hans förtidiga död. Detta kunde jag inte säga utan att göra mig omöjlig bland tribaderna.

Överhuvudtaget finns det ganska mycket av mitt jag som måste undertryckas och döljas varje gång jag försöker kommunicera med ”mina egna”. Jag märker till min stora sorg att jag blir alltmer trotsig och bitter mot dem. Jag gör allt jag kan för att fastslå att jag inte tänker ta avstånd från nio år av mitt liv, att jag är stolt över att vara precis den som jag är.

När jag skall göra mig en bild av vem ”fienden” i mitt liv är så blir det mer och mer intoleranta franska lesbiska som intar den positionen. Detta är oerhört tragiskt. Det är ju lesbisk jag är, men min bitterhet och besvikelse får mig att gradvis glömma bort den saken.

Istället märker jag att jag utvecklas i riktning mot att bli en gammal nucka som förgudar sin avlidne makes minne. Efter att ärkeflatorna hade börjat gnälla över mina sorgkläder antog jag vanan att även att gå omkring med hans gamla spatserkäpp, för att retas. (Jag har käpp på grund av att jag fick en lätt hälta på vänster ben när en fraktur läkte ihop felaktigt för många år sedan, men tidigare hade jag en mer diskret modell som saknade silverkryckan med min mans familjeemblem.)

När man har mist någon nära anhörig blir man ofta på något vis mycket äldre än man är. Jag är 41. Jag springer på kyrkogården betydligt oftare än mina jämnåriga gör. Det är väl för att jag faktiskt saknar min äktenskapliga samvaro mer än jag förmår uttrycka. Jag som ändå är lesbisk. Vad världen är konstig ibland.

Ännu värre är när jag smeker och betraktar föremål som finns i vårt hem, saker som min man älskade och själv brukade sitta och hålla i. Varför gör jag det? Ibland är det som om jag tror att jag kan få dem att framföra något budskap till mig från honom. Ofta söker jag igenom hans böcker och hoppas hitta någon anteckning som berör mig.

Den bok som han älskade mest var en sliten pocketutgåva av Thukydides, utgiven av Collection Budé med grekisk originaltext och fransk översättning. Jag vet att han hade den som någon sorts uppbyggelselitteratur, han hämtade styrka och vägledning för sitt eget liv ur de gamla svårtydda orden. Ibland använde han Bibeln på samma sätt, fastän ingen av oss egentligen var troende.

Fortfarande sitter jag ibland och bläddrar i Thukydides. Antar att jag vill veta hur min man innerst ville vara, och hur han ville att jag skulle vara. (Han talade sällan om sig själv och sina innersta drömmar, trots att vi stod varandra så nära.)

Han ville att människor skulle minnas honom efter döden utan att man gjorde någon affär av honom. Den gravsten som jag ibland står och talar till är liten och oansenlig. Det var så han ville ha det. Hågkomsten av en människa är något som skall leva av sig självt, tyckte han, inte något som behöver hjälpas fram av en ståtlig minnesvård. Jag blev inte förvånad över att han hade strukit under följande passus i boken:

”Ty minnesvärda män har hela jorden till sin gravplats (andrôn gàr epiphanôn pâsa gê táphos), och icke blott inskriften på stenar resta i deras hembygd minner om dem; även på främmande mark lever ett oskrivet minne av dem kvar, mer i form av känsla än av något människoverk.”

Dessa ord hör hemma i ett tal som författaren uppger att Perikles – den främste ledaren i 400-talets Athen, där den äldsta demokratin föddes – höll över stupade soldater under peloponnesiska krigets första vinter. Perikles säger där att ”den skönaste gåvan” (”kálliston éranon” på grekiska, understruket av min makes hand) är när en man skänker sitt liv i strid för fosterlandet:

”Ty det är icke de eländiga, de för vilka intet hopp finns om något gott, som har störst skäl att våga livet, utan de som hotas av olyckan att förlora något värdefullt och mest skulle märka de stora skillnaderna om de föll”, skriver Thukydides med syftning på den athenska demokratins ideal. ”Ty smärtsammare är en stolt mans förnedring efter att ha blivit feg än den opinliga död som är förenad med kraften och det gemensamma hoppet.”

Thukydides såg det demokratiska Athen under Perikles som det högsta idealet: ”Denna stat är en skola för Hellas att efterlikna, därför förmår också den enskilde mannen bland oss allra bäst att formfulländat och skickligt visa upp en självständig personlighet.”

Min man var en mild och tystlåten människa. Men han hade ändå en kraft inom sig som ibland lyste fram. Han bråkade nästan aldrig om någonting. (Till skillnad från mig, jag är en typisk latinsk tant med ett rent förskräckligt humör ibland.) Men när det var något som var viktigt för honom, då var han beredd att dö utan att ens darra. Därför hamnade han också i Francos fängelse sedan han hade skrivit en tidningsartikel i början av 70-talet som krävde autonomi för Katalonien, vårt land.

Vilken sorts änka ville han att jag skulle vara efter hans död, har jag naturligtvis ofta frågat mig. Jag tror mig ha hittat någon sorts svar även på detta i hans älsklingsbok. I gravtalet över männen som dött för sitt land finns också några ord om hur deras kvarlevande kvinnor skall bete sig för att hedra deras minne. Som vanligt nedlåter sig manliga författare knappt till att registrera vår existens, men det finns alltså faktiskt några ord om änkorna, också de understrukna:

”Om jag även skall påminna något om kvinnornas mannadygder (gynaikeías ti aretês), med tanke på dem ibland er som framdeles skall leva i änkestånd, kan allt detta sammanfattas i ett kort råd: stor är er heder om ni inte är svagare än er egen natur, och störst är den kvinnas heder, om vilken det talas minst angående vare sig dygd eller klander.”

Är detta den framtid som jag skall ha för att inte besudla hans namn? Synas så litet som möjligt, så att ingen talar om mig i vare sig berömmande eller klandrande ordalag? Jag vet bara att han har strukit under dessa ord. Det är inte så att jag på något vis alls behöver bry mig om vad folk tycker. Men jag högaktar hans minne och skulle – ännu idag, alla dessa år efter hans död – bli förfärad om jag trodde mig göra eller säga något som kränkte honom.

Jag talade aldrig om för honom att jag var lesbisk. Hoppas innerligt att jag aldrig var en så dålig hustru att han ens snuddade vid någon misstanke om det. Varför hoppas jag det? Jag skäms inte över det som jag är. Alla vet numera om min läggning. Hela min bekantskapskrets försäkrar mig att han skulle ha förstått, att jag var en så god hustru som jag kunde ha varit. Mina två söner säger likadant. Ändå känner jag en odefinierbar skuld.

Äh! Varför sitter jag och skriver allt detta? (Har ni somnat?) Det som jag tänkte berätta var att jag är förälskad, nu under årtusendets första vår. Jag är så kär så att det gör ont. Ändå har jag länge visat ifrån mig en kvinna som jag älskar och som älskar mig tillbaka, tvekar att ta emot kärleken som hon vill ge mig, därför att jag ohjälpligt sitter fast i dessa gamla minnen.

Hon vill själv att jag skall tala om vem hon är, så att de av er på listan som känner mig får veta allt, även om jag tror att ni har gissat det mesta sedan länge. Hon heter Margareta, kallar sig Mag. Hon är svenska. Bor på en liten ort utanför Uppsala. Vi kände varandra redan för flera år sedan, men det blev mera allvarligt förra sommaren.

Jag har alltid trott att Mag var heterosexuell. Kanske är hon det också. Men hon tycks vara fascinerad av mitt öde, detta att jag kunde lära mig att älska en man så djupt och innerligt trots att jag är lesbisk.

”Tror du att man kan älska en människa så mycket att sexuell läggning inte betyder något längre?” frågade hon mig en gång. Det var flera år sedan, när vi nyligen hade lärt känna varandra. Jag hade sagt att jag var homosexuell, för jag ville att hon skulle veta det. Frågan var litet oväntad. Jag svarade ja, för jag tror att man kan det. Så var det med mig i mitt äktenskap med Jaume, min man.

Då funderade jag inte så mycket över innebörden i hennes ord. Det var väl bara något man säger när man just har fått veta att den som man talar med är lesbisk, tänkte jag, något som man säger därför att man inte riktigt vet vad man ska säga. Men senare har hon upprepat samma fråga ofta, alltid när vi har blivit ensamma med varandra.

Kanske frågar hon egentligen om det även kan bli tvärtom, började jag gradvis att tänka. (Om en tjej som är hetero ändå kan älska en kvinna.) Den där tanken väckte smygande frågor om vad hon kände för mig, och om vad jag själv kände för henne.

Jag skall väl förklara varför jag skrev att jag stöter bort hennes kärlek. Det är så att hon är nästan tjugo år yngre än jag. Dessutom har hon varit elev till mig. Jag blev bekant med henne i egenskap av hennes lärarinna. Ni kanske förstår att hela saken är litet känslig.

Det brukar i och för sig bli ganska kamratligt och intimt mellan mig och mina forna elever. De kvinnliga åtminstone. Sedan är det också så att rätt många av dem är lesbiska, förmodligen därför att alla vet om min läggning och gaytjejer söker sig till mina kurser. Vi har i många fall blivit mycket kära vänner och har hållit ihop genom åren. Varje gång jag kommer till Sverige brukar det bli en skolträff där jag återser elever från olika årskullar. Tjejerna brukar bli vänner med varandra också, även när det enda de har gemensamt är att de en gång i tiden studerat för mig.

De här vänskapsrelationerna har inte direkt att göra med lesbiskhet. Heteroelever kommer också på skolträffarna. Jag var alltså inte förvånad över att få se även Mag. Förra sommaren återsåg jag henne för tredje gången. Hon hade läst kursen två år tidigare. Det var väl ingenting särskilt med det. Bara att hjärtat hoppade till extra mycket när just hon uppenbarade sig.

Mina besök i det gamla landet brukar sammanfalla med Priden. Så var det även denna gång. Jag brukar få anordna något separat för mina heterosexuella elever. Men den här gången var de bara två, Mag och en till. Alla övriga var homo. Mag frågade om inte hon och den andra straighta tjejen bara kunde vara med som alla vi andra. Den andra hade redan varit på en massa gayställen, så vi tyckte naturligtvis att det gick bra.

Jag märkte på Mag att hon stormtrivdes bland oss. Det har hon fortsatt att göra senare också. Mina lesbiska elever skriver till mig att hon umgås mycket med dem numera. Det kändes fint, känns fint. Men man vet liksom aldrig riktigt hur man skall uppfatta en heterokvinnas önskan att vara bland lesbiska.

Hon var inte ihop med någon karl som hon raggade trekant åt, så mycket visste jag. Inte heller hörde jag henne någonsin prata om att själva lesbiskheten var något ”spännande”, att vi skulle vara fascinerande för henne på samma sätt som folk från exotiska länder kan fängsla intresset. Hon tyckte så vitt jag kunde se om oss som människor, som individer. Hon ville helt enkelt vara med i gayvärlden därför att det var där vi råkade finnas.

Så trodde jag åtminstone länge. Hade jag fel? Jag blev alltid osäker när hon kom nära mig och vi två blev ensamma. Hon ”kändes” plötsligt inte hetero längre. Jag upptäckte att jag var besvärad av att de andra märkte att det liksom blev något elektriskt mellan oss båda. En av de lesbiska tjejerna undslapp sig något en gång om att Mag kanske var på väg att byta sida. Jag vräkte genast ur mig en lång och omotiverad harang om att vi skulle visa respekt för hennes egenart om vi själva ville bli bemötta respektfullt. Märkte själv hur fånig jag lät, som en riktig gammal skolfröken.

Prideveckan var underbar på alla sätt. Vi var ute på en massa kul. Mags första kväll på ett gaydisco minns jag särskilt. Jag frågade om hon kände sig besvärad av att stå bland en massa rovlystna flator när hon var hetero. Hon skrattade och svarade att hon nog skulle kunna bli stående vid bardisken i hundra år utan att det hände något. Karlar på vanliga discon var jämt framme och störde, sa hon, men här kunde hon meditera i fred.

”Hur gör egentligen tjejer när de stöter på varandra då?” undrade hon. ”Hur stöter jag på dig?” Jag skrattade och ryckte på axlarna. Stötte till henne med armbågen på skoj. Vi skrattade. Hon stötte tillbaka och såg tyst på mig. Det kändes konstigt inom mig igen. ”Är det jag som bjuder upp dig eller tvärtom?” frågade hon sedan. ”Går nog bra vilket som”, svarade jag. Då bjöd hon upp, och så dansade vi.

Efter att vi hade lämnat discot frågade Mag om hon också fick sova över hemma hos Alexan, tjejen som gav mig härbärge under mitt Sverigebesök. Hon ville slippa att ta Uppsalapendeln och bussen hela vägen hem, sa hon. Det fick hon. Men det var litet förvånande att hon inte hellre bad att få stanna hos någon av de andra, som inte redan hade någon inneboende.

 

Hon satt uppe och pratade länge med mig den kvällen. Återigen kom det här om hur jag hade kunnat vara gift med en man fast jag var lesbisk. Hon hade varit ihop med en kille som läste psykologi, berättade hon, och hon hade läst en del om homosexualitet. Hon sa att det var därför hon var intresserad: ”Har alltid undrat hur man egentligen vet vad man är.”

Jag lyckades nog inte ge henne några svar på det hon undrade över. Men det märktes att både hon och jag tyckte att det var behagligt att sitta i timmar och småprata. Alexan, vår värdinna, kom in några gånger. Men hon drog sig undan diskret igen, liksom om hon tyckte att vi båda behövde få vara ensamma.

Jag kände mig alltmer osäker på vilket förhållande jag stod i till Mag. När det blev dags för paraden ställdes saken på sin spets. Mag hade frågat några av de andra om ifall de tyckte att det var fel ifall hon också gick med, för att visa att hon stödde oss och våra krav. Ingen visste riktigt vad de skulle svara. Det hörde inte till våra erfarenheter att heterosexuella ville gå med.

De kom till mig och undrade vad jag tyckte. Jag kände mig besvärad över frågan och sa diplomatiskt att det nog vore bättre om hon till exempel stod bredvid och fotograferade oss när vi gick. Mag frågade då varför jag inte ville att hon skulle vara med. ”Därför att du bor på ett litet ställe utanför Uppsala, någon därifrån kanske ser paraden och sedan kommer alla hemma att säga att du är lesbisk.” Hon sa att hon var förvånad över att jag trodde att hon var feg. Den andra straighta tjejen hade också blivit övertalad att gå med, troligen av Mag. Men hon bodde utomlands, så det var ju en annan sak.

Jag märkte att jag sårade Mag genom att vilja utesluta henne. En av de andra tjejerna (har för mig att det var Patricia Unne här på listan) gjorde slut på diskussionen genom att föreslå att vi skulle sätta en massa smink på Mag: ”Vill du vara blå eller grön i ansiktet?”

Kommer ni ihåg paraden? Den blev jättefin. Man svällde inombords av stolthet när vi blev så många och allt fick en så glad och uppsluppen ton. Jag förlorade mig långa stunder i betraktandet av transor och kinkymänniskor i otroliga kreationer. Så blev det dags att gå iväg.

I min del av ledet skulle vi gå tre i bredd. Patri gick till vänster om mig. Till höger ställde sig Mag, och jag såg då att hon inte hade satt något smink alls i ansiktet. (Jag tittade på Patri, men hon himlade bara urskuldande med blicken och ryckte uppgivet på axlarna liksom för att säga att beslutsamma människor inte går att resonera med.) Mag tog min hand och vi gick tillsammans, skrek samma slagord. Vi hade varsin visselpipa och förde oväsen så att det slog lock för öronen. Mag skrattade lyckligt.

Det var den finaste paraden hittills på många sätt. Jag har aldrig tidigare känt mig så accepterad av samhället. (Senare läste jag till min sorg att ett par gaykillar hade misshandlats av skinheads, men vi själva såg inte tillstymmelse till fientlighet.) Ändå kändes det inte riktigt bra. Jag hade samma oro inom mig som när jag för första gången kom ut för många år sedan, fast det denna gång inte var oro för min egen skull. När solen kom i ögonen utmed Hornsgatan föreslog jag att Mag skulle låna mina solglasögon, men inte ens så mycket ville hon gömma undan sitt utseende.

Jag känner åtskilliga fega flator som inte törs göra det som denna heterotjej gjorde utan att någon alls förväntade sig det av henne. Idag är det kanske inte så känsligt som det en gång var att bli utpekad som lesbisk, men ändå. Efteråt visste vi inte vad vi skulle säga till varandra. Till sist försökte jag med: ”Det var säkert ingen som kände igen dig.” Märkte genast att jag valt fel replik. Hon ryckte på axlarna och tittade i marken: ”Jag är inte feg.”

Resten av gänget beundrade Mag för det hon hade gjort och fnissade förtjust. Det var så oväntat. Jag beslöt mig för att göra som de andra och sa skrattande att hon var betydligt tuffare än vi hade vetat. Det var ju ändå inte mycket annat att göra av situationen. Men en diffus oro fanns kvar inom mig. Någon sorts skuldkänsla också, för jag misstänkte att det var mig hon ville visa sitt mod inför på det där dumdristiga sättet. Samtidigt kunde jag inte ge mig själv någon logiskt hållbar motivering till varför det hon gjorde skulle vara fel. Tänk så mycket bättre världen skulle bli om vi kunde övertala alla straighta att gå med i paraden.

 

Jag hörde sedan av henne massor av gånger under hösten. Hon började dyka upp på RFSL:s chat, som jag brukar använda mig av som ett billigt och bra sätt att hålla kontakten med Sverige. Hon skrev vanliga brev till mig också, och ringde ibland. Jag märkte att jag blev jätteglad och inte kunde låta bli att meddela mig tillbaka. Kom ibland på mig själv med att ha suttit en hel timma på jobbet utan att ha gjort något, bara tänkt på henne.

Jag fick veta att Mag hade blivit bästa vän med en av mina lesbiska elever, en tjej som hon bara kände genom mig. De var ute och semestrade i husvagn tillsammans alldeles efter att jag åkte ifrån Sverige. ”Då var det väl någon annan än mig hon var intresserad av”, tänkte jag.

Men tydligen ändå inte. Det började komma en massa brev till mig från den andra tjejen istället, som egentligen nog var hälsningar som hon framförde på uppdrag av Mag, och som gick ut på att vi skulle ordna en ny klassträff trots att bara några månader hade gått sedan den förra. Jag blev överlycklig och tvekade inte att lämna återbud till en konferens i Ottawa därför att jag hellre ville äta pizza med tjejerna på restaurang Gambrinus i Stockholm.

Mag ville absolut att jag skulle komma hem till henne utanför Uppsala och bo där under mitt besök. Jag tackade genast ja, trots att det innebar en massa resande mellan Uppsala och Stockholm, för det var åtskilliga andra bekanta som hade varit bortresta när jag var där under sommaren och som ville träffa mig nu. Men jag ville bara träffa en person.

Jag hade känt henne i många år, och under större delen av den tiden hade jag knappt funderat något närmare över henne. Men nu märkte jag att det som hände mellan oss var som något slags mastodontiskt maskineri som visserligen tar en evig tid på sig att komma upp i varv, men som sedan löper amok och inte längre går att stoppa. Det var som när man har druckit någon förrädisk spritdryck. Först tror man att man är nykter som en spigg, sedan inser man att man inte ens klarar att resa sig från stolen.

Det slutade med att jag ringde till Patri, som var på besök i Stockholm just då tillsammans med en tysk väninna, och bad henne säga till alla som ville träffa mig att jag hade fått nervkollaps och låg på sjukhus och inte fick störas. Sedan gick både Mag och jag under jorden. Jag skall inte gå närmare in på vad vi gjorde, men sedan dess inser jag att heterosexualitet är ett relativt begrepp. Jag förstår också att Mag kommer att vara i mina tankar varje dag i åratal även om jag skulle bestämma mig för att aldrig mer träffa henne.

Ändå tvekar jag att riktigt fästa mig vid henne. Varför tvekar jag? Delvis därför att jag inte kan koppla bort detta med hennes heterosexualitet. Det här är hemskt att erkänna, men hur mycket ”pride” man än har i hjärtat så vet man alltid att homosexualitet är något som gör livet svårt att leva. Att en ung och levnadsglad tjej skall bli utsatt för dessa svårigheter när hon (inbillar man sig åtminstone) inte behöver bli det, sådant är svårt att ta på sig ansvaret för.

Sedan är det frågan om vår åldersskillnad. Hon är som sagt hälften så gammal som jag. Och dessutom finns ju den omständigheten att jag har varit hennes lärarinna. Visserligen på högskolenivå, visserligen när hon var vuxen och myndig, men ändå.

Oscar Wilde myntade uttrycket ”the love that dare not speak its name” som benämning på en äldre mans kärlek till en yngre man. Om den kärleken var tabu så är det väl ännu mer provocerande när en lesbisk änka som är över fyrtio förleder en heterosexuell flicka, just kommen ur tonåren? Alla elaka och missundsamma ärkeflator här i Paris som har gått och talat illa om mig genom alla år skulle väl bara jubla om de fick höra talas om att jag är en äcklig pedofilkäring. Jag kan leva med det, men hur skall jag kunna överleva att visa upp min kärlek här och låta den jag älskar bli skändad av dem?

Och ännu är det väl innerst inne så att jag bär den där sentensen av Thukydides inom mig som talar om änkans dygdighet: ”störst är den kvinnas heder om vilken det talas minst angående vare sig dygd eller klander”. Skulle jag skända min makes namn genom det elaka tal som kommer att bli följden av om jag tillkännager min kärlek inför alla som vill mitt fördärv?

Min man gav sitt liv för vårt lands frihet. Francos diktatur ville utplåna Kataloniens historiska identitet, förbjuda oss att tala vårt språk. Jaume dog av tortyrskador som han åsamkade sig därför att han öppet fördömde kulturförtrycket. Han dog för sitt land. Han gav Katalonien detta som Thukydides kallade ”kálliston éranon” (”den skönaste gåvan”). När man har varit en sådan mans hustru så har man en plikt att inte besudla hans minne. En sådan mans änka kan nog aldrig få ett eget liv. Vad jag än företar mig i livet så kommer det alltid att kasta en skugga över honom.

Men jag vet faktiskt inte vad han skulle säga om mitt nuvarande levnadssätt. Han lärde mig att uppfostra mina söner till att aldrig kalla sig för fransmän eller spanjorer. Man blev trakasserad i skolan och ute i samhället på den tiden om man kallade sig för katalan, men han insisterade på att vi aldrig fick skämmas över det som vi är.

Om jag hade kunnat fråga honom, hur skulle han ha rått mig att leva i dag? Jag talade aldrig om för honom att jag var lesbisk eftersom jag inte ville såra honom. Kanske skulle han istället ha blivit ledsen över att jag inte anförtrodde mig åt honom? Skulle han ha tyckt att mitt beslut att låta alla få veta om min läggning var det enda riktiga och rakryggade? Kanske skulle han också ha tyckt att jag skall låta alla veta om min kärlek till Mag, att det vore ett sätt att hedra hans minne, genom att jag står för vad jag är, så som han lärde mig att göra?

Den skönaste gåvan – ”kálliston éranon” – det är trots allt inte att låta sig dödas av en hatad fiende, oavsett vad Perikles och Thukydides tyckte. Det allra vackraste som människan kan ge, det är när man skänker sin levnads dagar till någon som man älskar, någon som man vill dela sitt liv med. Jaume gav många år av sitt liv åt mig och våra två pojkar. Livet hade givit mig den besynnerliga gåvan att bli gift och få uppleva en mans kärlek, jag som var lesbisk. Jag tog emot det som livet hade i beredskap åt mig, det fick gå som det ville.

Jag har aldrig ångrat mig, hur mycket än elaka människor förtalar mig för det. Och nu har ödet åter givit mig en skänk som kommer att försätta ormarnas tungor i extatisk rusighet, en ung kvinnas kärlek. Kommer jag att ha mod att ta emot även denna gåva? Jag vet ännu inte själv, men jag önskar er alla en lycklig vår.


Patri: Kalliston eranon, svar

Lördag, 20 maj 2000

 

 

Hej, Chantal

Jag blev jätteglad åt att få se ditt mail, och det blev säkert de flesta andra som känner dig och Mag också. Den oro som du känner för hennes bästa är nog ärligt talat omotiverad. Som du själv gissat så vet alla dina gamla elever redan i stort sett allt om det där, även om det är jätteskönt att läsa något som du har skrivit om saken, så att vi också kan få säga öppet hur glada vi är för er skull. Att du skulle ”förleda” Mag tror ingen människa som är värd att tas på allvar. Hon har längtat efter din kärlek i många år nu, och det enda du kan göra som skadar henne är att neka henne det som hon behöver för att kunna vara lycklig. Jag vet att du brukar säga att flatorna i Paris är elaka, men eftersom du samtidigt säger att svenska lesbiska är annorlunda så kan de där fransyskorna väl ärligt talat inte vara mer än några stycken frustrerade käringar som inte är värda att någon som du slösar sin tid med att tänka på dem. Din man hade jag tyvärr aldrig privilegiet att få lära känna. Men jag har förstått att han var en mycket fin människa eftersom han har kunnat väcka en så djup kärlek hos dig. Jag är säker på att du har rätt i att han skulle tycka att det som gör dig lycklig, det är också riktigt. Du har själv på samma sätt fått många, många att älska dig. Hur många gamla skolfröknar har man som tio år efter examen kan få en att genast sätta sig på planet till Paris bara genom att säga ”kom”? Det som Mag känner för dig, det är vad alla normala och sunda tjejer skulle känna om du gav den minsta vink om att du ville ha dem. Strunta i idioterna! Alla vi som älskar dig säger: följ ditt hjärta!


Miksi: Kalliston eranon, svar

Lördag, 20 maj 2000

 

 

Tack för ditt jättefina mail, Chantal

Precis som du säger så har vi gamla elever gått länge och väntat på det där meddelandet. Jag är alltså tjejen som Mag firade semester i husvagnen med, även om jag inte blev nämnd vid namn i motsats till Alexan och Patri. *tjurar*

Jag kan intyga att det absolut enda som denna påstått straighta tjej snackade om under hela husvagnstiden var ämnet Marie-Chantal Dupleix. Om hon är hetero så än hon världshistoriens finaste heterotjej, precis som du är världshistoriens finaste gaykvinna. Men jag hoppas att vi får hälsa Mag välkommen här på LL med tiden. Undrar om hon inte hör hemma här lika mycket som vi själva.

Det som vi alla längtar efter är att du av egen vilja ska sluta bära helsvart. Vi drömmer om att få se dig och Mag i varsin kritvit brudklänning på stora scenen i Pride Park i sommar!

I alla fall, jättehurra för er båda. Jag önskar så att jag hade varit hos dig så att jag fick krama dig på riktigt! Hurra från alla dina gamla elever. Våga inte gifta er i smyg!


Miksi: Kurser, svar

Måndag, 22 maj 2000

 

 

Hörrö!

Patri skrev att kursen kunde ha varit tråkig, om inte en alldeles underbar människa hade varit lärare. Dina kurser ger dels en jordnära yrkesutbildning. Men framför allt möter man en människa som förändrar hela ens liv. Det är det sista som gör att man håller kontakten tio år efteråt. Det är samma sak som gör att Mag älskar dig, och som gör att ni absolut inte får gifta er i smyg. *s*

 

 

From: ”Eva Marie-Chantal Dupleix”

 

Patri skrev ett mail om sin ”millenniumdepression” för ett tag sedan, där hon beskriver kursen som tråkig och administrativ, även om porträttet av mig är mycket smickrande.


Ann Mir: Age difference

Måndag, 22 maj 2000

 

 

Hej, Chantal

Du och jag har visserligen aldrig träffats, men eftersom jag har debatterat med dig ibland och chattat i Tjejernas Mörkrum med både dig och Mag så får jag väl gratulera till er lycka. Det som Mag har sagt till mig på chatten tyder på att hon längtar efter dig. Ålder är bara siffror, människor är inga siffror. Hon verkar vara en jättefin tjej, du också. Hoppas vi träffas någon gång, och all lycka i världen från en annan gammal tant. *s*


Ann Mir: Is och eld

Lördag, 27 maj 2000

 

 

Hej, tjejer

Barn diskuterades inte så ofta här förrän för några veckor sedan, tror jag. Vad kul att starta en ny trend. Jag älskar barn, fast jag inte har några själv… Tja, det här är alltså skrivet på ännu en av mina deppardagar. Jag litar på att alla som inte orkar med gnälliga gamla tanter trycker delete här… Behöver bara prata av mig ibland, strunt i mig.

Det är så att jag har varit rädd i åratal för att ge eller ta emot kärlek från andra människor. Anledningen var att jag blev besviken en gång, det gjorde alltför ont. Efter många kalla och ensamma år hittade jag tillbaka till värmen. Orsaken var just att jag genom en tillfällighet fick uppleva detta som så ofta nekas homosexuella av oförstående människor, föräldraskapet. Jag blir så starkt berörd varje gång jag hör att vi inte ska få ha barn, därför att ett barn betyder så outsägligt mycket i mitt liv. Grymheten i att neka fina och goda människor rätten till att bli kärleksfulla föräldrar, det är nog det hemskaste som finns. Jag vet som vanligt inte om jag har något vettigt att säga, det blir väl ett ändlöst svammel. Ni får ha överseende eller radera.

När jag gifte mig en gång för många år sedan längtade jag innerligt efter ett barn. Men livet ville inte att jag skulle bli mor. Min man Hans och jag levde i skilda världar från första början. Jag var väl ”otrogen” emot honom. Inte så att jag ens såg åt någon annan man under vårt fyra år långa äktenskap. Men i mitt hjärta åtrådde jag en kvinna som hette Graciela, som jag älskat och mist många år tidigare och som jag än idag inte har kunnat glömma. Hans märkte att något var fel, att jag tillhörde en annan. Jag var en dålig hustru som inte kunde ge honom riktig kärlek. Gud straffade mig genom att neka mig barnet som jag längtade så innerligt efter.

Vintern 1993, när jag flyttade till denna danska småstad, tyckte jag att livet var slut. (Har berättat det förr, men utgår från att de som redan är varnade har tryckt på raderingsknappen vid det här laget.) Jag kom hit därför att jag ville att min mor skulle få leva sina sista år i sin barndoms hemstad.

Mor blev tidigt senil. Processen är irreversibel. Hon blir alltså bara sämre hela tiden. Men på ett eller annat vis fördröjs nerbrytningen av hennes själ genom att hon får bo här, bland människor som känner och älskar henne, istället för på något hem där hon skulle sitta och stagnera.

Själv stagnerar jag däremot. Min mors barndom är ett vackert minne där jag inte kan vara med. Borde inte vara här alls, i hennes värld. Det känns så konstigt att jag själv fortfarande finns kvar fastän mitt liv tog slut för sju år sedan när jag kom hit… Eller jag trodde att livet var slut… Men Gud har alltid någon överraskning åt den som tror sig vara död. Överraskningen som väntade mig var att jag trots allt blev mor, kan man säga…

Jag fick en ny arbetskamrat något år efter att jag flyttade hit. Hon har betytt lika mycket för mig som mina föräldrar och syskon. Gun heter hon. När hon kom till vår stad hade hon ett barn i magen som föddes några månader senare, en liten pojke som hette Jens. Han är ett guldlockigt, tyst barn.

Hennes man Aris är grek. Han kallar pojken för Jannis, det är samma som Jens på grekiska. Han är en fåordig och snäll karl. Vi samtalar ibland på grekiska, som jag lärde mig förstå och älska som ung. Han har lärt mig att sjunga vaggsånger på grekiska och makedonska när jag får hedersuppdraget att sitta barnvakt.

Barnvakt är jag ofta. Både jag och min lesbiska kollega på jobbet har varit med i hela pojkens uppväxt, nästan som om vi själva vore mammor… Men Jens har aldrig lärt sig uttala våra namn, han kallar mig ”Nann” och henne ”Tisi”.

Jens var nyfödd när jag såg honom första gången. Nu är han sex år. Han är inte som andra barn. Gun är tröstlöst förtvivlad över det. Barn brukar börja tala av sig själva i två- eller treårsåldern, utan att någon behöver lära dem. Jens gjorde aldrig det. Detta vackra guldlockiga barn förblev tyst, eller fick i varje fall inget språk som ligger i nivå med vad man kan vänta sig av ett barn i hans ålder. Det kortfattade tal som han har idag fick läras in genom att han systematiskt har satts på skolbänken av oss ända sedan han var tre år gammal.

Det är vanligt – eller åtminstone inte helt ovanligt – att barn inte utvecklar något tal, särskilt pojkar. Ingen vet riktigt vad det beror på. Det finns olika namn på fenomenet: autism, autismliknande tillstånd, DAMP, mutism… Men alla dessa etiketter innebär bara just att läkarna inte riktigt vet vad det är eller vad det beror på… Det har inte direkt med intellektet att göra. Einstein hade något som kallas Aspergers syndrom. Mozart lär också ha haft det. De var båda mycket begåvade, men de hade ändå oerhört svårt att lära saker som är helt självklara för andra barn. Särskilt är språket svårtillägnat.

Gun kom in till mig nere i arkivkällaren en dag för drygt tre år sedan, upplöst i tårar. Det var första gången jag förstod att något var fel. Hon berättade att en tanklös grannkvinna hade sagt att hennes barn var autistiskt. Autism är ett oerhört laddat ord, nästan som cancer. Det inger skräck. Trots att ingen vet vad det är.

Autism kan betyda väldigt många olika saker. Så kallade lågfungerande autistiska barn sitter i rullstol och har egendomliga ljud för sig. Rätt vad det är kan de börja ge sig själva knytnävsslag i ansiktet. Sådana barn upplever tydligen inte smärta på samma sätt som vi. En del barn kan hitta på att hoppa ner från en balkong om ingen hindrar dem. De har inte vår känsla för att höjder är farliga. Många autistiska barn avvisar alla känslor. Att möta deras blick är som att se in i en död människas ögon, där finns ingen värme. Sådana barn sluter sig inom sig själva. Förmågan att ge och ta kärlek och ömhet är en funktion som sitter i hjärnan, precis som alla andra funktioner. Saknas denna egenskap kan man inte älska sina medmänniskor.

Men ingenting av detta stämmer in på Jens. Därför vägrade vi in i det längsta att tro annat än att denne lille pojke var helt normal. Han möter vår blick, han har varma kärleksfulla ögon, kramar oss, ger våra liv en underbar glädje – men han är alltså tyst, han talar inte som andra barn i hans ålder. Eller rättare sagt, han har utvecklat ett tal, men det är inte alls det kommunikativa verktyg som man kan förvänta sig av ett barn som är sex år och snart ska börja skolan.

Länge trodde vi att problemet hängde samman med att han har flera språk involverade i sin uppväxt. Hans far ville så innerligt gärna att han skulle lära sig grekiska. Vi talade bara grekiska med honom fram till dess att vi förstod att han inte skulle lära sig danska och svenska automatiskt.

Sedan, när vi hade insett vidden av hans problem, började vi kommunicera på enbart skandinaviska med Jens. Den rudimentära svensk-danska som han har snappat upp funkar till vardags. Han leker med de danska barnen i området. Han går på ett danskt dagis och umgås socialt med dem. Underligt nog har han aldrig varit någon hackkyckling, trots sina svårigheter. Alla älskar honom, både barn och vuxna.

In i det längsta vägrar man fatta att något är fel med ett barn som man älskar. Min lesbiska kollega var alldeles ifrån sig när hon fick veta vad den där grannkvinnan hade sagt till Gun, att pojken skulle vara autistisk. Jag och Aris fick hålla fast henne för att hon inte skulle ge sig iväg och göra något dumt. Hon var alldeles sjövild, jag hade aldrig sett henne sådan förut. Till sist sjönk hon ihop och grät tyst i mina armar… Ändå måste ju både hon och alla andra med tiden inse att något verkligen inte stod rätt till.

Barn med de här svårigheterna behöver specialpedagogik, annars stagnerar de. Men det är mycket svårt att få någon hjälp med sådant. Det är till och med näst intill omöjligt att få någon specialist att tala om vad det egentligen är för fel på barnet, att ens utverka en diagnos. Vi vet än idag inte med säkerhet vad man vetenskapligt ska kalla det problem för som Jens har. En neurolog i Norge kallade det preliminärt för autismliknande tillstånd, men vi vet inte förrän en ordentlig utredning har gjorts.

Och förutsättningen för att man skall kunna få hjälp med speciallärare är just att man har en diagnos som styrker att barnet verkligen har sådana behov…

Om barn som Jens får hjälp i tid kan resultatet bli ett nästan normalt liv. (Aldrig helt normalt, handikappet är livslångt, men ändå nästan.) Ofta får de dock ingen hjälp därför att deras problem är subtila, svåra att upptäcka. De kan hinna bli tolv år och misslyckas totalt i skolan och halka snett i livet så att det får obotlig inverkan på deras framtida liv innan någon ens ställer sig frågan hur det är fatt med dem.

Så kan det bli med Jens. Hans svårigheter syns knappt. Personalen på daghemmet tycker inte att han alls har några problem. För dem är han inget problem. Han sitter snällt i ett hörn och leker med sitt tåg, han stör ingen. Att hans autismliknande slutenhet gör att han inte tar del i de andra barnens lek – som är barnens sätt att lära sig språk och social interaktion – det är ju ingenting som de behöver bekymra sig om för att få sitt daghem att fungera. De tycker bara att han är en gullig liten unge, snäll och tyst som en liten ängel. Men på sikt kommer deras likgiltighet att leda till att han inte tar in nya intryck som andra barn. Han kommer inte att utvecklas normalt, framför allt inte språkligt.

Myndigheters och läkares passivitet inför pojkens problem har gjort att Gun och Aris har ruinerat sig på specialisthjälp som de har fått betala själva. Här i Danmark finns knappt någon specialist som kan sådant. Däremot finns det i Norge. De åker dit med jämna mellanrum och får råd om hur de skall ge Jens den specialundervisning som han måste ha.

Han kan aldrig få någon barndom, inte som andra barn. För att en pojke som han i framtiden ska kunna fungera i en vanlig skola tillsammans med andra barn bör man börja förberedande specialundervisning inte senare än vid fyra års ålder. Man får alltså sitta och ha ”skola” minst fem timmar varje dag. Jens kan aldrig ta en dag ledigt, aldrig åka på utflykt för att det är midsommar eller något liknande. Fastän det knappt syns på honom så är han helt olik andra barn…

Vi turas om att undervisa honom. Det får ske på fritiden, när man är trött efter jobbet och när den lille också är trött. Gun och Aris har aldrig någon fritid. De är stolta, men jag och min lesbiska kollega insisterar på att få hjälpa till med hans undervisning. Så Jens har vant sig vid ”skolgång” ända fram till läggdags varje kväll, antingen med mor och far eller med ”Nann” och ”Tisi”. På det viset kom vi båda att bli delaktiga i en föräldragemenskap som vi kanske annars inte skulle fått uppleva. Heterosamhällets svek mot två föräldrar och deras barn blev oväntat en lyckokälla för oss, åtminstone ser jag det så.

Han är snäll och läraktig. Han lär med möda sådant som andra barn inte behöver lära alls. Barn med dessa problem har ofta den svårigheten att de är alltför logiska, i en värld som inte är logisk. Jag kan till exempel fråga honom: ”Vem är du?” Han svarar: ”Jens.” Jag frågar: ”Och vem är Jens?” Han säger: ”Du.” Han tror alltså att ordet ”du” är ett annat ord för ”Jens”. Detta är ju fullt logiskt. Om man riktigt tänker efter så är det jättekonstigt att ”du” ibland åsyftar Jens (när jag tilltalar honom) men ibland istället syftar på mig (när han talar till mig).

Detta var bara ett exempel. Språket är överhuvudtaget inexakt och ologiskt. Människorna har vad som ibland kallas ”hazy intelligence”. Det är oerhört svårt att lära ut den mänskliga logiken till en maskin. Barn som Jens har vissa likheter med maskiner när det gäller detta. De kan ha oerhört gott minne och besitta enorm intellektuell kapacitet (som till exempel Einstein), men det finns en stelhet i deras tänkande som gör att de har mycket svårt att tolka sina intryck på samma sätt som andra människor.

Den där lilla pojken tar alltså upp många timmars dagligt skolundervisande för såväl hans föräldrar som för mig och min lesbiska kollega. Just därför är han oss mera kär än jag kan uttrycka. Vi två homotjejer har som sagt blivit en sorts mammor åt honom vi också. Att vara mor innebär mer än något annat att man burdust rycks bort ur sin sorgsna självupptagenhet och låter sitt liv styras av någon annans liv.

Jag minns när han var riktigt liten och jag höll honom i famnen. Det doftade barn om hans glesa mjuka hår. Jag fick ofta passa honom för att Gun skulle få lite sömn. Han vaknade vid alla möjliga okristliga tider, och hans far var ofta bortrest. (Aris har ett resande konsultjobb.) Jag satt i timmar och gungade det pigga lilla knytet i famnen och nynnade lågmälda grekiska vaggsånger: ”Nánni nánni nánni, to mikró mas káni.” Jag kände mig som ett onyttigt torrt träd när de små fingrarna sökte mitt bröst och ville ha mjölk ur det. Men jag fylldes av lycka när jag till sist fick honom att sova tryggt i min famn, precis som hans riktiga mor skulle ha gjort.

Ibland grips jag av svårmod när jag sitter barnvakt tillsammans med min lesbiska kollega. Hon är underbar med barn. Fastän hon brukar göra allt hon kan för att verka burdus och butchig så ser man genast vem hon är när hon leker med lille Jens. Tänk vilken jättefin mamma hon skulle kunna bli. (Han springer alltid lyckligt emot henne när hon kommer och ropar ”Tisi! Tisi!” och hon hissar upp honom i luften och snurrar runt med honom i sin famn.) Varför kan inte två kvinnor skaffa barn ihop, frågar en avundsam och ledsen röst i mitt undermedvetna vid sådana tillfällen…

Men oftast känner jag bara ren och oblandad lycka över detta ställföreträdande moderskap som livet givit åt en sorgsen kvinna vars liv hade förlorat sin mening. Min mamma är alldeles överlycklig när pojken kommer och hälsar på henne. Ibland glömmer hon bort att det är Gun och inte jag som är hans mor. (Mamma är som sagt lite virrig numera, så man får ta henne som hon är.) Hon ger mig råd om hur man ammar och Gud vet vad. Men jag rättar henne aldrig, för det är så fint att se henne liksom leva upp och bli ung igen.

Jag läser numera ofta dikter av nobelpristagaren Gabriela Mistral. Jag känner mig som hon. Hennes poesi handlar om hur det känns för en kvinna att ge omvårdnad och kärlek till andras barn, och samtidigt veta att man aldrig kommer att få något eget.

Jag tänker tankar som jag hämtat från hennes diktning när jag sitter med lille Jens. Och jag tänker också på landet som hon kom ifrån, Chile. När jag betraktar det tysta, vackra barnet går mina tankar till tystnadens rike, Sydamerikas södra spets, som jag minns från min ungdom.

Gabriela Mistral skrev en gång en ljuvlig dikt om Nahuel Huapí, den väldiga sjön bland Anderna i grannlandet Argentina. Hennes verser om den kommer oftast för mig i minnet under mina barnsittarkvällar. Hon älskade det kalla och tysta landskapet i trakterna nära sydpolen, trots att hennes poesi är lika het som vulkanerna… Själv minns jag de stora sjöarna kring Bariloche, på östra sidan av de gigantiska bergen.

Var det Gabriela Mistral som skrev en vemodig komposition kallad ”Nocturne”, eller var det någon annan? Den handlar i alla fall om hur trolskt det är att stå vid dessa väldiga vattenmassor där allt är helt stumt, ända tills man plötsligen hör höga, liksom overkliga toner från någon sjöfågel vilka fortplantar sig mil efter mil som ekot av violinmusik från paradiset…

Mina tankar går visserligen alltid till de länderna, som jag älskar, men det är just Södern som kommer för mig när jag är med Jens. Den argentinska Södern hör till de vackraste platserna på jorden. Ändå är det svårt att sätta fingret på varför man dyrkar det området så innerligt. Det saknar värmen, den heta pulsen som man finner längre norrut, närmare ekvatorn. Man vet varför man längtar till det varma och brusande Brasilien, men man längtar likväl mer till Argentinas tysta landsbygd…

Egentligen är Argentina inte bara ett land utan flera olika världar, en hel liten subkontinent. Uppe i norr är det ångande djungler; där skrev Horacio Quiroga, ”Sydamerikas Kipling”, sina grymma men vackra historier om människor och tropiska vilddjur. I väst finns bergen och den gamla koloniala kulturen. I öst ligger ändlösa slätter, pampas, där gauchos (sydamerikanska cowboys) driver jättelika boskapshjordar mot slakterierna i den stora världsmetropolen Buenos Aires. Men allra vackrast är det ändå i syd…

Det som kallas Södern börjar ungefär vid staden Bahía Blanca, och sträcker sig ända ner till spetsen mot Antarktis. Utmed denna långa kust finns många egenartade djurarter. Stora eldflugor far som långsamma kometer genom sommarnätterna kring jul (för på södra halvklotet är ju årstiderna en spegelvändning av våra egna). Fågeln som kallas terotero efter sitt melodiska läte hörs ibland. Men annars är allting tyst.

Blåsande sand, ändlösa vidder, evig tystnad – det är argentinska Söderns landskap. Städerna har ofta namn som låter brittiska. Likaså människorna. Många gånger härstammar de från fattiga irländare. De är varma och hjärtegoda när man kommer och besöker deras ensliga trakter, men de har ingenting av pratsamheten och ”sydländskheten” som man på något vis har för sig att latinamerikaner ska ha. De är också en del av tystnadens rike och talar kanske ett par ord i timmen. Dessa människor har på ett odödligt sätt beskrivits i romaner av Eduardo Mallea, som blev utnämnd till 1900-talets ”centralgestalt i argentinsk litteratur” i en litteraturhistoria som för ett par år sedan utkom i svensk översättning (Rosemary Goring: Vem är vem i världslitteraturen, 1998, sid 206), troligen till Patris stora förtret med tanke på att hennes favoritpoet Alfonsina Storni däremot inte ens omtalas.

Allra längst nere i syd finns en stad som heter Ushuaía. Den var en gång en straffkoloni, nu är den södra hemisfärens svar på Kiruna, kan man kanske säga. Därifrån kan man åka med fisketrålare och bese de vildaste och mest särpräglade kusterna på jorden.

Här vandrar pingviner omkring. En teori säger att det till och med var här pingvinen fick sitt namn; irländarna som bor längs sydkusten ska ha kallat fågeln för ”penn gwynn”, som på iriska betyder ”vithuvud”. (Jag tror förstås mer på att namnet kommer av latinets ”pinguinus”, som betyder ”liten tjockis”.)

Ibland kan man få se späckhuggaren, orca. Den är ett av de livsfarligaste rovdjur som finns. Plötsligt dyker dess jättelika käftar upp invid stranden. Den skjuter framåt med otrolig fart mot sitt byte, till och med en bit upp på stranden… Men den är också tyst, man hör bara blåsten och vågorna. Till och med den bråda döden är stum därnere.

Södern var det sista jag såg innan jag lämnade Argentina för sista gången. Jag kom dit när mitt hjärta var som mest förstört över att jag hade mist kvinnan som jag älskade. När jag hade gett upp allt hopp bokade jag en biljett hos Aerolíneas Argentinas och flög ner till Ushuaía för att sorgen skulle skingras genom nya intryck. Kanske älskar jag detta minne därför att det är sorgsnast och smärtsammast av alla.

Det allra mest majestätiska i detta avlägsna rike är en plats där världen slutar i syd. Där finns en spricka i jordskorpan. Magma väller fram ur havsdjupen och får vattnen att koka. Samtidigt förs isberg med strömmarna mot just denna plats. Ytterligheterna möts: is och eld som förintar varandra i ett plötsligen rytande inferno mitt i all stumheten.

Detta var min starkaste upplevelse under den annars tysta resan genom Södern, det tydligaste bestående intrycket. Jag stod som förhäxad, orörlig, på trålarens däck och såg på de ofattbara naturkrafternas skådespel. ”Sådant är mitt hjärta”, tänkte jag. ”Det består av is som glider fram över de svarta, kalla vattnen. Så kommer plötsligt elden och förbränner mig till ånga. Jag kan bara leva i den kyliga, tysta ensamheten. Det heta och rytande blir min död.”

Detta var barnsliga tankar av en ännu helt ung tjej som hade ett mycket trasigt hjärta. Men de har fastnat i mitt innersta och styrt mitt liv sedan dess. Jag tyckte att Gud gav något slags budskap till mig genom att inge mig impulsen att åka just till denna plats vid just denna tidpunkt i livet. Budskapet var: låt aldrig mer ditt hjärta älska för mycket…

Människor brukar ibland komma inför mig och säga att jag är en varm människa som har lätt att älska andra. Jag brukar inte argumentera emot dem utan accepterar tyst berömmet. Men jag ser varje gång den där minnesbilden framför mig och vet att det som de säger inte är sant.

Mitt hjärta är inte varmt och tryggt. Mitt hjärta består av is och eld. Under de flesta dagarna i mitt liv har jag varit som ett av dessa antarktiska isberg som förs av den glaciala strömmen genom ett tyst och mörkt och ensamt landskap. Jag är kall, och trygg i min kyla. Och samtidigt är det mitt öde – som jag längtar till, men på samma gång ryser och förfäras inför – att förr eller senare drivas fram till den vulkaniska elden som kommer att förgöra mig. Den elden heter kärlek…

Jag sitter och tänker sådant när språkövningarna med lille Jens blir alltför tråkiga och monotona för att min hjärna ska kunna låta bli att börja syssla med annat vid sidan av. Kanske är de där minnesbilderna också ett sätt för mig att döva den förtvivlan som jag känner över min egen otillräcklighet, min oförmåga att nå fram till detta tysta och vackra barns själ för att rycka den fram ur sin slutenhet. En smärta neutraliseras ju ofta med en annan smärta…

Jag vet inte om den lille märker att jag ibland är borta i en egen värld. En gång gjorde han det, när jag skulle vagga honom till sömns och trodde att han redan sov. En tår hade fallit från min kind ner på hans hand. ”Nann gråter”, sa han, fast på danska, med den dämpade och lite entoniga stämma som är typisk för autister. Jag var så ovan vid att han talade av sig själv att jag ryckte till och hastigt lät mina tankar lämna minnena från tystnadens rike. Jag log och smekte hans ljusa, nästan vita lockar: ”Ja, du lille mand, Nann græder…”

Jag grät därför att jag insåg att min frusna själ var på väg att drivas mot elden igen. Jag känner ett band till den tyste gossen som inte borde ha uppstått. Vad är det jag gör när jag låter kärleken som följer med det ställföreträdande moderskapet få översvämma hela mitt inre på det sätt som oundvikligen sker?

Jag är ju inte hans mor. Han är Guns barn, och hon kommer förr eller senare att flytta ifrån denna danska småstad, där hon inte på något vis hör hemma. Det är vad hon borde ha gjort för länge sedan. Hon borde ordna med en plats i en svensk särskola åt Jens, någonstans där det finns svenska specialpedagoger som kan ge honom den hjälp som han behöver för att kunna lära sig det som ska bli hans modersmål.

Varför stannar hon istället här? Samma sak med ”Tisi”, min lesbiska kollega. Hon hör ju inte heller hemma här. Varför blir hon kvar på denna plats som bara kan bli en återvändsgränd i hennes eget liv?

De kommer alla att försvinna härifrån. Det måste de göra, för sitt eget bästa. Att jag fäster mig vid dem så mycket som jag gör, det innebär ju bara att jag slipar en kniv som förr eller senare kommer att stickas i mig. Hur ska jag klara mig igenom den dag då de far bort? Detta kommer att bli tusen gånger grymmare än om jag aldrig mött dem…

varför kan jag då inte låta mitt hjärta få förbli is, i denna förvisningsort där jag trodde att alla passioner var döda? Varför upptänds jag ännu en gång av längtan till andra människor? Har jag inte lärt mig av allt det lidande som jag gick igenom när jag miste min älskade Graciela för många år sedan? Jag har ju redan försvunnit från de levande…

Men kanske kan man ändå på något vis förändras genom sina tidigare misstag, och till sist hitta en tillvaro som ligger mellan elden och isen? Jag minns dunkelt några ord från kaptenen på trålaren som förde ut mig till den plats där magman möter den antarktiska frosten. Han berättade att det ofattbart nog faktiskt finns levande organismer som lever just i den ständigt föränderliga och kokande vattenmassan mellan de två motsatta elementen, som har anpassat sig till just denna miljö och har sin naturgivna plats där. (Darwin seglade förbi här med skeppet Beagle medan han insamlade material till ”On the Origin of Species”, påstod kaptenen också, och de där livsformerna lär spela en viss roll i argumentationen för evolutionsläran.)

Livet på jorden kan alltså anpassa sig även till de mest extrema ytterligheter. Det lär, har jag senare fått veta, finnas otroligt tåliga små mikrobdjur som rentav överlever inuti atomkraft­verkens hetaste härdar. Kanske kan jag också…

Den ”familj” som jag på något vis fått i Jens och hans föräldrar och ”Tisi”, den kommer att försvinna. Men något blir nog ändå kvar när de alla har flyttat tillbaka till Sverige, kanske inte bara sorg och saknad. Efter att i många år ha gått omkring och trott att mitt hjärta består av is – troligen en viktig anledning till att jag misslyckades helt med äktenskap – har jag lärt mig att våga ge och ta kärlek igen, kosta vad det kosta vill.

Det är nog inte meningen att livet alltid ska vara smärtfritt. Det är inte tänkt så att man ständigt ska vara lycklig. Antikens människor talade om ”livsrytmen”. De ansåg att ödet hade en naturgiven benägenhet att oupphörligen växla mellan den ljuvaste glädje och det bittraste svårmod. Människan måste därför lära sig att aldrig ryckas med alltför mycket av vare sig lyckan eller dess motsats. Jämvikten, behärskningen (sophrosýne), var det klassiska livsidealet. Poeten Archilochos, som levde något före Sapfos tid, har till exempel skrivit en mycket vacker dikt vari han förmanar sitt hjärta att varken klaga eller jubla för mycket, utan alltid minnas att ödet pendlar…

Jag försöker att erinra mig det varje gång hjärtat spritter till av kärlek inom mig. Aldrig älska till övermått, men heller inte visa bort kärleken av rädsla för att ännu en gång bli sårad. Varken eld eller is… Allt har väl någon mening som man aldrig förstår förrän i efterhand. Så jag gör väl det som är mitt öde, låter de kalla strömmarna åter driva mig mot hettan. Död blir man väl ändå med tiden…

När jag tänker så brukar min rädsla för att bli beroende av människors kärlek avta. Jag vågar plötsligt le tillbaka när ”Tisi” ser på mig och vill komma närmare mig. Hon söker sig rent av till mig ibland när hon är ledsen och vill tröstas. Hon säger att jag är så lugn och trygg, jag… Haha.

Men man kan ofta bli för någon annan det som man inte är inför sig själv. Och denna förmåga hör till Guds värdefullaste gåvor. Vetskapen om att ha betytt något för andra i livet är kanske det som gör människan bäst rustad att möta förtvivlan med jämnmod när lyckan svänger över i sin motsats?

Ett av de finaste sätten att få uppleva lyckan i att ha betytt något för någon annan, det är att uppfostra ett barn. Hur misslyckat ens eget liv än må vara så kan man aldrig tycka att det har varit helt förfelat om man vet att man medverkat till någon annans goda start här i världen.

Av en ren händelse fick jag del av denna lycka trots att jag inte kunde fungera i ett äktenskap. Därför har jag fått känna att jag lever igen, och att mitt hjärta har upphört att vara av is. Men jag undrar hur ofta det inte blir så…

När kvinnor älskar kvinnor istället för män, när de vägrar att smyga med sin kärlek, blir de då fortfarande nekade rätten att få bli (förbli) mödrar? I många fall blir de nog det, åtminstone i globalt perspektiv. Hur många tjejer finns det i världen som skulle kunna vara alldeles underbara mammor, men inte får? Kommer denna vidriga grymhet att fortsätta för alltid? Jag har som vanligt inga svar, bara ett huvud fullt av ängsliga frågor… Vad vet jag, glöm mig…


Patri: Lalage och vargarna

Måndag, 5 juni 2000

 

 

Men hallå, tjejer!

Nykter och blek, men det får man tåla… Jag har skådat underbar lycka. Inte så att den lyckan var till för mig eller så. En annan är ju en permanent loser. Men det ligger en sorts högre tillfredsställelse i att se någon man älskar möta en lycka som man själv är utestängd från. Åtminstone tyckte jag det härom kvällen när vi drog i oss en massa sprajt… (Jag får alla möjliga geniala tankar när jag är dyngrak, ”liquid intelligence” brukar jag kalla det.)

Jodå, vi åkte ner till Paris, Mag och jag. Hon och Chantal bad att jag skulle avslöja allt för systrarna på listan. Jawohl? Mag var asnervös. Skulle jag också ha varit om en överjordisk ängel var kär i mig. Blir förresten asnervis för betydligt mindre, men skit i mig för nu är det Mag och Chantal vi ska snacka om.

Kan inte låta bli att först säga att jag är så himla glad över det här. Jag hade Chantal som lärare för mer än tio år sen, men vi har hållit kontakten nästan dagligen sen dess. Jag hälsar på henne i Frankrike åtminstone nån gång om året. Hon är den som jag har istället för föräldrar, brukar jag säga. (Min mamma och pappa dog i en trafikolycka när jag var 14 år.) Om det är nån sorts ordning på mig ibland så är det hennes förtjänst.

Och jag är nog inte den enda på den här listan som bara älskar Marie-Chantal. Vet inte vad ni andra tänker såklart, men jag tror ändå att jag talar för oss allihop när jag säger att inget kunde ha gjort oss lyckligare än hennes jättelånga mail för några veckor sen där hon talade om att hon och Mag är ihop. Alla älskar Chantal och hon älskar alla. Ändå har hon alltid levt tillbakadraget och ensam. Ända tills Mag kom in i bilden.

Mag, det är en jättefin tjej. Jag trodde alltid att hon var universums sjysstaste heterokvinna. Men det känns himla fint att hon också har fattat att det finns roligare grejer i livet än att hänga ihop med gubbar. Jawohl? Gud vad vi alla är glada över att det äntligen blev så som vi har hoppats hela tiden!

Mag och jag har träffats flera gånger när Chantal har varit hemma i Sverige, såna där elevträffar som det brukar bli då. Jag har sett hur det liksom har skimrat om Chantal och Mag när de har suttit tillsammans. Det har varit jobbigt att man inte har kunnat snacka öppet med dem om det förut, om att de är dökära, för det har alla vetat i minst ett år.

Fan vad jag spånar iväg från ämnet fast jag är nykter… Men som sagt, jag for över till Mag utanför Uppsala för några veckor sen. Hon var helpirrig för att vi skulle åka ner och hon skulle presenteras för Chantals söner och en massa. Fnissade när hon mötte mig, men jag märkte att hon egentligen var rädd. ”De tillhör ju en helt annan värld”, sa hon. ”Hur ska jag klä mig, hur uppträder man, vad ska jag presentera mig som?” Fullt med frågor, och vad fasen visste en annan?

Men det är så med Marie-Chantal att man blir skitnervös alldeles innan man träffar henne. När man väl står framför henne, då är allt bra igen. Vi såg hur hon stod och vinkade på flygplatsen när vi kom. Jag puffade Mag framåt och gick själv några steg bakom för att hon skulle bli kramad först…

Jo, bara ett sidospår till i storyn… När vi var i Stockholm under Priden i somras övernattade Chantal och Mag hos en tjej som heter Alexandra. Hon är med på listan, tror jag, i varje fall så har hon bett att jag ska tala om det här. Hon var kär i Chantal en gång i tiden. Vi andra, hennes alla elever, trodde att de två skulle bli ihop. Alexandra är ungefär i Mags ålder, lite äldre bara, och det verkar ha varit på grund av åldersskillnaden som Chantal inte ville. Men hon har alltid varit jättenoga med att visa att hon ändå tycker om Alexan. Därför bor Chantal nästan alltid hos henne när hon kommer till Sverige.

I somras berättade Alexan för mig att hon inte förstod sig på längre hur hon själv egentligen var funtad. ”Hur så då?” frågade jag. ”Jo, när man själv fick nej för att man var för ung, och det kommer en annan som tydligen ska få ja fast hon är ännu yngre, varför är man inte svartsjuk och sårad då? Hur kommer det sig att jag inget hellre vill än att hon ska lyckas bättre än jag?”

Alexan berättade att det liksom kom en aura runt Mag och Chantal när de var ensamma med varandra. Hon drog sig undan för att inte störa. En sorts lycka kom inom henne istället för svartsjukan, sa hon. (Hon tyckte själv att jag skulle skriva det här, så att alla vet att hon inte är sur eller så.)

Jag kände samma sak där på flygplatsen. Själv var jag inte alls lycklig, så jag borde ha känt mig irriterad över deras känslor. Oftast är det bland det värsta jag vet att få se ett kärlekspar när jag mår dåligt. De få gånger när det inte känns på det sättet, då är det nåt verkligt fint som händer, nåt man har längtat efter och gläder sig åt. (Gud vilket svammel, i nyktert tillstånd och allt…)

Chantals söner heter Jordi och Miquel. Jurister bägge två, men det kan man inte tro när man ser dem, för de är jätteroliga. Jordi kör MC, så honom gillar jag bäst. Han gav Mag en ring med en blå ädelsten på. Den var nån sorts släktklenod… Så familjen var ju hur fin som helst. Det var första gången Mag träffade dem.

Chantal jobbar på Tessininstitutet. Det ligger i tredje arrondissementet. Det är ett jättevackert palats från renässansen som har byggts om till kontorslokaler. Den delen av stan är de homosexuellas område också. Fast tyvärr mest bögarnas. När man går från Chantals jobb och ner åt Seine till så tycker man att man aldrig i sitt liv har sett så många karlar på en gång med rakat huvud som sitter och pussas, men var farao är alla tjejerna?

Chantal berättade om de vanligaste tjejställena. Men själv brukar hon gå på Lucille, en ganska okänd medlemsklubb. Vi bestämde att vi skulle gå dit eftersom Chantal sa att det alltid höll till en massa elaka skvallerkäringar där. Hon ville hellre ta med Mag nån annanstans, men Mag sa att det var bättre att ta det värsta direkt. Det tyckte jag också. ”Se till från första början att alla som kan tänkas prata skit om er får veta det, man ska aldrig visa rovdjuren att man är rädd.”

Chantal samlar på böcker, såna där jättegamla utgåvor som är värdefulla därför att de är sällsynta. Hon hade en enda gång lyckats hitta ett andra exemplar av en sådan volym. Den dubbletten gav hon till mig när hon flyttade från Sverige för många år sen. Antar att den är rätt värdefull, även om jag aldrig skulle drömma om att sälja den. Jag brukar hålla i den ibland när jag känner mig ensam, känna doften av den…

Jag fick se det andra exemplaret i hennes bokhylla. Visade det för Mag och berättade om att den boken hade en speciell betydelse för mig. Hon försökte läsa den gammaldags tryckstilen. Innehållet är en gammal översättning från 1700-talet av Horatius’ dikter, med franska på vänstersidorna och de latinska verserna till höger. Mag stavade sig sakta igenom översättningen och skrattade åt att franskan lät så konstig för tvåhundra år sen.

Hon började läsa ett gammalt ode, det som börjar med orden ”Integer vitae” i original. Chantal hade lagt ett bokmärke där, och hennes son Miquel sa att hon brukade sitta och läsa just den dikten. Hon lärde mig att skandera den en gång för några år sen. Mycket vacker poesi. (Den har tonsatts och används ibland som begravningsmusik, men det kan ju inte hjälpas, det talade jag inte om…)

Innehållet i dikten är att poeten vandrar omkring i de sabinska skogarna och sjunger om sin älskade kvinna Lalage. Plötsligt står en varg framför honom. Men fastän den lätt hade kunnat döda en värnlös vandrare så går den bara därifrån. Det är nämligen så, säger skalden, att de som är uppfyllda av kärlek till någon, de behöver inga vapen för att skydda sig mot vargarna. Den som älskar, den rör inte vargen.

Jag sa att den dikten betydde mycket för mig därför att Chantal hade lärt mig den, men Mag lyssnade inte. Jag såg att hon hade blivit gripen av de där gamla orden av nåt annat skäl. Chantal brukar säga att texter i gamla böcker kan ge vägledning i ens liv om man slår upp dem på måfå. Då får ofta orden en ny innebörd som riktar sig just till den läsare som är vilsen och söker svar på något. Min farfar som var präst brukade använda Bibeln på det sättet. Jag antar att nunnorna hade lärt Chantal att göra likadant, och att hon hade fört vidare det där till Mag.

Mag tyckte att dikten talade till henne, gissade jag. När vi gick till klubben Lucille för att möta skvallerkäringarna påminde jag henne om den. Medan vi stod i kön och skulle gå in tog jag Mags ena hand mellan mina båda och sa: ”Kom ihåg att du är Lalage, vargarna rör dig inte.” Hon skrattade, men jag tittade allvarsamt tillbaka. Då log hon och nickade.

Och faktiskt så stämde det. Vilka de där askäringarna än är som pratar skit om Marie-Chantal så fanns de i varje fall inte på klubben den kvällen när hon kom för att visa upp sin älskade för rovdjuren. (De hade väl dött, eller blitt hetero eller nåt.)

Alla var snälla och fina mot både Chantal och Mag. De talade om för varenda tjej som kom fram att de var ihop. Allihop verkade jätteglada. Trevligt folk också. Corinne hette bartendern. Hon lärde mig att blanda en jättegod drink som kallades ”vaggan”. (Att bli kanonbakis brukar vara ungefär vad en annan får ut av såna där besök på syndanästena, men vad fan…)

Chantal kom fram och kramade mig och grät innan jag skulle gå (för jag tyckte att jag var lite som femte hjulet efter ett tag, och dessutom hade Jordi lovat ta med mig till ett ställe där MC-folket brukar träffas). ”Du kan bara inte fatta hur mycket det här betydde för mig, det är som att kunna andas igen”, sa Chantal i mitt öra. Mag stod jämte henne och lyste av lycka.

Och sen är det så att dels är det förbjudet att skriva nåt vågat här och dels vet jag faktiskt inte så mycket mera. Jag åkte hem ensam för att ge dem tid att prata om symaskiner och sånt där tillsammans. Jaha, det var Paris…


Ann Mir: Att gifta sig

Lördag, 17 juni 2000

 

 

Hej, tjejer

Angående det här med ifall man ska gifta sig och om det är lätt att skilja sig. Svårt att ge något direkt råd. Tänkte bara berätta några strödda funderingar som kom för mig. Ni som inte hinner med mina ändlösa tirader får snabbspola och radera…

Visst får man som lesbisk på många sätt ett lättare liv om man går och gifter sig med en karl ”precis som alla de andra tjejerna”. Tydligen kan resultatet i vissa fall till och med bli ett lyckligt äktenskap och en kärlek som rentav består många år efter mannens död. Det har vi ju sett här på listan. Säkert är det också så att kvinnor i alla tider har varit tvingade att gifta sig, utan att någon har frågat efter deras sexuella läggning. Detta har tydligen fungerat på ett eller annat sätt.

Men är det bra att frivilligt ingå äktenskap med en man om man vet att det är kvinnor man dras till? Har väl inget säkert svar att delge er, bara erfarenhet. Jag har gjort det. För många år sedan var jag hustru till en man som jag inte kunde ge riktig kärlek. (Eller rättare sagt var vi väl inte juridiskt sett gifta, men för både honom och mig var det samma sak.) Vi flyttade ihop, tänkte skaffa barn, dela resten av livet med varandra. Det varade i fyra år. Det blev mycket destruktivt.

Jag hade haft en ”vild” period i mitt liv dessförinnan. På den tiden var jag fortfarande ganska ung och aptitretande, om jag får skryta lite. Jag drack alldeles för mycket, det var fest jämt. Många män tyckte om mig. Men jag blev inte lycklig av deras uppvaktning, inte annat än i den meningen att det alltid känns fint att veta att man är eftertraktad, även när man känner ointresse för den som visar sin uppskattning.

Egentligen är jag monogam, kanske jag ska säga också. Det låter nog inte så när ni läser de följande raderna (de som orkar göra det, vill säga), men jag har aldrig haft någon egentlig längtan efter något annat än att hitta någon som jag älskar och kan dela mitt liv med. Att hoppa från en till nästa är bara obehagligt. Att jag ändå var en ”dålig” kvinna under några år av mitt liv hade helt andra orsaker.

Jag hade stark ångest inom mig. Det har jag alltid haft. Jag är en sådan där människa vars liv styrs av just ångest. Jag har behov av omskakande upplevelser emellanåt, när en inre smärta har växt sig så stark att den måste neutraliseras med en annan, yttre smärta. Jag sysslade med sadomasochism på den tiden. Det gav utlopp åt ångesten. Ett tag var jag nakenmodell, och det fyllde väl samma behov på det mer andliga planet.

Jag hade också ganska många kortvariga heterosexuella relationer. Jag kom med tiden på att jag sökte mig till män som jag föraktade. Det fungerade bäst sexuellt med karlar som fick mig att känna äckel. Jag skrämdes själv av att jag kände på det viset, men också det var väl ett sätt att neutralisera en inre ångest genom att själv konstruera ett yttre trauma.

Min ångest hade att göra med att jag egentligen längtade efter någon annan, en kvinna som jag hade mist men fortfarande älskade. Det kändes fel att ge riktig kärlek åt andra än henne, och hon var numera oåtkomlig för mig. Därför tyckte jag väl innerst inne att det var ”fult” att ha någon sorts erotisk relation med andra. Att söka mig till någon man som jag tyckte om skulle ha känts som ett svek, att gå till en annan kvinna vore ännu värre…

Alltså kunde jag bara få det att stämma genom att hänga ihop med karlar som ingav mig förakt. Varje gång jag hade blivit ”skändad” – som jag såg saken – upplevde jag att min ångest gick bort för en tid. Sedan kom den åter, och då infann sig ett oemotståndligt begär efter att få åter utsättas för samma obehag.

Man fick ju inte precis gott rykte av det där. Jag drog till mig en speciell typ av uppvaktande kavaljerer, och likaså en viss sorts tjejkompisar som jag egentligen inte tyckte om. Ännu värre blev det av att jag drack betydligt mer än vad som var nyttigt, för att stå ut med den där sjuka livsstilen. Jag har ibland på skoj brukat beskriva mig som halvalkoholiserad här på listan. Sanningen är väl att jag numera inte dricker mer än vad folk gör mest, men dåförtiden var det på gränsen.

Samtidigt mådde jag naturligtvis dåligt och ville till något slags bättre liv. Alla längtar efter någon som de har verkliga känslor för, som de respekterar och respekteras av. När jag satt och förde ytliga och innehållslösa konversationer med någon av alla dessa väninnor som jag inte kände någon äkta vänskap för, då fanns en stum röst i mitt hjärta som grät… Likaså när jag låg med män som jag inte kände något för.

På den tiden bodde jag i Göteborg. Jag hade flyttat dit därför att jag känt att min hemstad Lund var alltför liten för att jag skulle kunna leva den sorts liv som jag numera måste ha för att kontrollera min ångest. Min mor skulle inte behöva skämmas över mig, tyckte jag, även om jag annars aldrig hade varit något som ens avlägset påminner om en god dotter. Jag ville inte heller att några kompisar därhemma skulle få se mig och börja förtala mig.

Samtidigt saknade jag mitt hem, och kände mig ibland ensam. Den enda människa jag lärde mig att tycka om under denna tid var en bartender på restaurangen Gamle Port, där jag brukade vara utbjuden av mina kavaljerer. Jag tyckte om honom därför att han kom från Skåne som jag.

Han var den förste jag såg när jag gjorde bekantskap med den där restaurangen. Han kom ut från köket och ropade skrattande åt kocken därinne att han skulle sluta ”glytta sig”. Det där typiskt skånska uttrycket slog an en sträng i mitt hjärta. Jag kände ett slags vemod. Från och med då försökte jag alltid att få mina kavaljerer att ta mig just till Gamle Port. Nu i efterhand förmodar jag att det berodde på att jag ville träffa honom, även om jag inte riktigt insåg det på den tiden. (Gayfolket brukade ofta hålla till där, men det fick jag veta först långt senare.)

Nu är jag nog inte renodlat lesbisk, kanske jag också ska säga. Jag vet inte riktigt själv vad jag ska kalla mig för. Kanske bi. Jag kan i varje fall tycka att en man är vacker och känna mig dragen till honom. När jag första gången blev kär i en kvinna – mitt livs stora och oförglömliga kärlek – då hade jag redan haft flera pojkvänner. Det var alltså i och för sig ingenting konstigt för mig att jag kände ett intresse för den här bartendern.

De osympatiska män som jag sökte mig till för att hålla min ångest i schack behandlade mig ofta ohövligt. Jag märkte ibland att bartendern blev smärtsamt berörd av det. En gång kom han fram till mig när jag satt ensam och sa att jag inte borde låta dem tala till mig så som de gjorde. Sedan bad han om ursäkt för att han lagt sig i saken. Jag kunde inte låta bli att le. Han var en snäll och fin kille, tyckte jag.

Jag tänkte på kvinnor också under den här tiden. (Det gör jag förresten alltid.) Men det blev aldrig något av det eftersom det ständigt ledde vidare till minnet av smärtan efter kvinnan som jag hade älskat och mist i Argentina ett par år tidigare. För männen kände jag bara något djuriskt, aldrig det romantiska och längtansfulla.

Därför kunde jag bara vara med karlar vid den tiden. Men det var som sagt inte därför att jag älskade dem. Jag var tvärtom noga med att byta kavaljerer ofta. Ville inte att någon skulle komma nära mig, få verkliga känslor för mig. Hur besynnerligt det än kan låta så var det på detta sätt som jag överlevde mitt hjärtas dagliga plåga…

Ibland kom jag till restaurangen utan sällskap. Jag förblev inte ensam länge. Någon mer eller mindre påträngande karl satte sig alltid på pallen bredvid mig. Vissa av dem var berusade och otrevliga. Då gick den skånske bartendern – jag fick efter ett tag veta att han hette Hans – ibland fram och började prata med mig, liksom för att ”rädda en dam i nöd”.

Under en av de där konversationerna frågade jag honom vad det var för bok han satt och läste under dödtiden. Han visade boken: romanen ”Mamita Yunai”, skriven på 40-talet av den costaricanske författaren Carlos Luis Fallas. ”Antar att den inte är bekant?” sa han och log diskret. Jag kunde inte låta bli att berätta att jag faktiskt hade läst boken, och jag återberättade innehållet. Han blev jätteförvånad: ”Trodde jag var ensam i hela Sverige om att känna till den där luntan…”

Han undrade varför boken hade intresserat mig. Jag sa att jag hade bott i Costa Rica och att romanen var väldigt intressant eftersom den dokumenterade mycket av det landets moderna historia. Han sa att han också fascinerades av just costaricansk historia. Det var så fantastiskt att det fanns ett land i Centralamerika som var helt olikt alla de andra – där det inte funnits vare sig krig eller ens någon armé på över ett halvsekel, där skillnader mellan samhällsklasser knappt existerade jämfört med grannländernas förhållanden, där det alltid hade rått demokrati och där alla var någorlunda läskunniga.

Han berättade att han kände stark beundran för Pepe Figueres, den politiker som brukar få äran för Costa Ricas utveckling till demokratisk mönsterstat. Jag svarade att jag hade träffat Pepe Figueres – en oljig liten karl som hängde efter skandinaviskor på en diplomatisk mottagning där min pojkvän Roberto smugglade in mig en gång. Han tyckte inte om att jag beskrev den ”store mannen” på detta vis, men det märktes att han var imponerad…

Vi pratade ibland om Costa Rica när jag kom till Gamle Port. Det visade sig att Hans var aktiv medlem i en förening som stödde sandinisterna i grannlandet Nicaragua. (Detta var i mitten av 80-talet, när Reagan hade inrättat ett handelsembargo mot det landet och samtidigt stödde contras-gerillan med syftet att störta den sandinistiska vänsterregimen.) Jag berättade att jag hade bott där också, och sjöng ibland någon vers för honom ur Mejía Godoys sandinistiska kampsånger. Då blev han ännu mer intresserad av mig.

Mina känslor för honom var hela tiden motstridiga, men så är det alltid med mig, som jag försökte säga förut… Jag brukar säga att min erotiska profil är oklar. ”Dålig lesbisk” är en tänkbar beskrivning. Jag har aldrig känt någon mycket djup förälskelse, aldrig haft någon känsla av att vilja dela mitt liv och mitt hjärtas innersta hemligheter med någon man. Alla relationer jag haft med karlar har varit av ytlig natur. Däremot tycker jag om när killarna kommer fram och flirtar, mår bra av att höra komplimanger. På det sättet förhöll jag mig till Hans, och han spelade med.

En kväll utvecklades det där i fel riktning. Jag kom ensam till restaurangen och blev uppvaktad av en ovanligt äcklig typ. Han närmast dreglade över mig. Till sist spillde han öl över min tröja. Då reagerade folk och skrek åt honom att skärpa sig. Han svor tillbaka. Personalen skyndade till. Bartendern, Hans, fick ett utbrott och tog tag i karlns krage och skrek att han skulle kastas ut. Den andre var mycket större och starkare.

Jag blev jätterädd när den berusade skrek allt högre och verkade bereda sig på att ge Hans ett knytnävsslag. Vet inte varför, men instinktivt fick jag för mig att jag skulle kunna få slut på bråket genom att lägga armarna om Hans och kyssa honom. Så jag gjorde det, på impuls, utan att tänka.

För några sekunder blev det faktiskt alldeles tyst. Den fulle killen blev alldeles förvirrad. Sedan var han ännu argare. Men då hade dörrvakten kallats dit, så att han snabbt kastades ut. Jag stod fortfarande med armarna om halsen på bartendern. Drog mig undan generat. Bad om ursäkt. Han svarade att det var han som skulle tacka mig, att han säkert hade åkt på en smäll om jag inte hade gjort så.

Jag hade kommit rejält i blickfånget plötsligt. Till och med restaurangens ägare gick fram till mig och bad om ursäkt för att man hade släppt in den där mannen. Jag slapp betala notan och dessutom bjöd de på ett glas Kahlúa. De erbjöd sig att skjutsa hem mig om jag ville. Jag svarade att jag hellre satt ner och lugnade mig en stund.

Hans undrade om jag ville ha någon att prata av mig med. Jag var inte säker på om det var ägaren som hade instruerat honom att ta sig an mig eller om det var hans egen idé, men jag sa åt honom att sitta ner. Jag frågade vad han läste nu. Han visade upp romanen ”Pedro Páramo” av mexikanen Juan Rulfo. Jag hade läst den också, och återberättade innehållet. Kunde inte motstå frestelsen att imponera. Vi pratade och hade trevligt en stund…

Man märker ibland oväntat att man gillar någon mycket mer än vad man trott att man gjorde. En sån förnimmelse kom plötsligt över mig nu. Jag fick dubbla känslor. Å ena sidan gladde jag mig därför att jag verkade vara på god väg att skaffa mig en ny vän. Men å den andra sidan fruktade jag att det nog var mer än vänskap han ville ha. Att han flirtade tyckte jag om så länge det var på lek, men det började kännas annorlunda. Och han var inte riktigt den typen av man som jag klarade av att bara såga av och sparka ut. Men något inom mig – kanske en protest mot hela det urspårade liv som jag förde vid den tiden – fick mig att vilja leka med elden…

Han verkade tycka om att dra ur mig en massa faktauppgifter. Han höll nån sorts ”tentamen” med mig. Kollade hur många böcker jag hade läst, hur många sandinistiska marscher jag kunde. Varje gång jag svarade korrekt sa han att han var jätteimponerad över att jag var så intelligent. Tror faktiskt inte att det bara var smicker… Han verkade aldrig förr ha upplevt att en kvinna läste böcker, sa jag och skrattade. Men han skrattade inte tillbaka utan blev tankfull.

Sedan såg han allvarligt på mig för ett ögonblick och sa: ”Jag försöker bara förstå vem du är på riktigt, för du är inte den som du låtsas vara när du kommer hit…” Jag frågade vad han menade. Men han bad bara om ursäkt och ville inte tala om saken.

Han måste gå iväg och sköta sitt arbete igen. Jag satt kvar och smuttade på min likör. Tydligen utstrålade jag något som fick påflugna män att respektera mitt territorium. Emellanåt kom han tillbaka och bytte några ord. Vid stängningsdags frågade han ifall jag ville ha skjuts hem. Jag sa ja tack. Lekte vidare med elden…

Jag berättade att jag hade ett litet kyffe på Eketrägatan, Hisingen. Det var den enda bostad som jag hade kunnat få, sa jag. Han upplyste då om att han själv hade en ganska stor lägenhet i Högsbo som han hade fått ta över när hans farbror dog. ”Den skulle jag vilja se”, sa jag flirtigt. Han skrattade: ”Du menar nu?” Jag ryckte på axlarna: ”Om du behöver städa först så kan vi ju ta det nästa vecka, du vet själv bäst hur där ser ut.” Han skrattade igen och körde åt Högsbo till.

Varför ville jag följa med honom? Inte av samma skäl som när jag hängde med de andra. Jag tyckte inte att han var någon som kunde ge mig en äcklig upplevelse varmed min ångest kunde neutraliseras.

Kanske var jag skrämd av att jag hade kommit underfund med min läggning. Ville jag ”bli” heterosexuell igen, pröva ifall det var möjligt? Man vet ofta inte själv. Jag tyckte om honom, det gjorde jag… Var glad över att ha funnit en vän som kunde en massa om de där länderna som jag hade lärt mig att älska. Ändå kändes det fel, eftersom han kanske ville ha något annat av mig än vänskap.

Han sa att han bara hade juice hemma. Själv drack han inte sprit. Vi satt med varsin juice. Jag berättade om Costa Rica och Nicaragua. Det gjorde mig på något vis gott att minnas att jag hade haft ett liv före den tid då jag börjat förstå att jag kunde känna kroppslig och romantisk kärlek bara till kvinnor, inte till män…

Jag bestämde mig för att testa vad han hade för avsikter när han påpekade att knapparna på min blus var snygga. ”Vill du knäppa upp dem?” frågade jag med ett skälmskt leende. ”Jag tycker att du är en väldigt smart tjej”, sa han och såg lite sårad ut. ”Så jag fattar inte varför du är ihop med de där typerna som hänger efter dig. Och inte heller varför du tror att nån som du måste nödvändigtvis ligga med mig för att du ska vara av intresse. Kan jag inte bli intresserad av dig på annat sätt?” Jag log vänligare, och då log han tillbaka. ”På vilket sätt?” frågade jag. ”Jag skulle vilja att du blottar ditt hjärta”, sa han, ”det är oftast mer intressant än kroppen.”

Jag kände mig både behaglig och obehaglig till mods. Alla kvinnor, lesbiska eller ej, vill nog gärna möta en man som de respekterar och har någon sorts andlig kommunikation med. ”Det var vackert sagt, säger du så till alla tjejer som vill ha sin blus uppknäppt?” skrattade jag. ”Du vill inte att jag ska göra det”, svarade han lugnt och utan att le tillbaka. ”Man märker när något är fel. Jag vet inte riktigt vad det är som inte stämmer med dig, men du är i varje fall inte den som du låtsas vara när du kommer till oss på krogen, det ser man när man pratar med dig. Det finns gott om tjejer på Gamle Port som dricker en massa och hänger ihop med bomsen, men de har inget i huvet.”

Jag sa att han var väldigt frispråkig. Han frågade ifall jag tyckte bättre om falska människor som säger behagliga lögner än människor som erbjuder äkta vänskap. ”I varje fall märker jag att du inte älskar någon av de där som du är tillsammans med, det är ingen äkta kärlek”, sa han. Jag kände mig plötsligt oändligt mycket äldre än han. Med en vänskaplig smekning över hans kind sa jag: ”Äkta kärlek är nog bara något man upplever en gång i livet, och jag har redan haft mitt tillfälle.”

Det är svårt att förklara för den som inte har upplevt det, men ibland är man så trasig i hjärtat att man längtar mer efter brutal misshandel än efter en vän, en riktig och fin människa. Jag märkte att jag inte klarade av att sitta hos honom och bli psykoanalyserad… Jag sa att han inte behövde köra mig hem, att jag kunde ta spårvagnen från Axel Dahlströms torg. ”Du är ju fri att gå precis vart du vill, bara synd att en så fin tjej som du ska hålla på och fly från något”, sa han och ställde ner sitt glas efter att ha druckit ut den sista juicen.

Jag blev lite arg och trotsig: ”Från dig då?” Han skakade på sitt huvud: ”Jag har nog ingen större betydelse för dig…” Sedan sa han att om jag ville kunde jag få sova i hans säng, så skulle han ta soffan. Jag skrattade och sa: ”Man har bestämt dålig andedräkt…” Och om någon skulle vara på soffan så var det väl förresten jag, fyllde jag i.

Det slutade med att jag fick låna en sedlig pyjamas. Så tillbringade vi natten under samma täcke, som bror och syster. Nästa dag när jag stod och kollade reversal i arkivkällaren där jag jobbade märkte jag att ångesten inte var lika stark som tidigare. Längtan efter kvinnan som jag hade förlorat fanns kvar, men den gjorde inte riktigt lika ont längre.

Jag undvek visserligen under några dagar att gå tillbaka till Gamle Port. Klarade inte av att träffa honom och bli psykoanalyserad igen, tyckte jag. Men till sist slog mig tanken att det som var outhärdligt var att hålla på att leva ett liv som bara gick ut på att jaga bort plågsamma minnen. Som jag såg det just då så var enda alternativet till den där tomma livsstilen att jag istället sökte mig till honom…

Han blev glad när jag återkom. Det kändes bra för mig också. ”Egentligen skulle jag vilja träffa dig någon annanstans än här”, sa han. Jag sa att jag skulle gå till en föreläsning som författaren Mario Benedetti höll på Iberoamerikanska institutet. Hans gick också dit. Så började vi två hänga ihop…

Jag tyckte att han var bra för mig eftersom jag inte längre behövde kroglivet. Men var det något mer än detta? Kunde det vara så att jag var på väg att bli kär? Var jag ändå hetero, som jag hade trott att jag var fram till den dag då jag stod på en gata i Buenos Aires och fick en underbar kyss från en kvinna som jag aldrig kan glömma hur många år som än förflyter?

En kväll när vi hade varit på bio tillsammans för första gången fick jag ett sammanbrott. Jag började gråta när vi gick längs Östra Hamngatan, och höll om honom en lång stund under snyftningar. Han frågade ingenting, smekte mig bara försiktigt över håret. ”Jag kan inte ge dig riktig kärlek”, viskade jag till sist flera gånger. ”Det här som jag gör emot dig är orätt.”

Sedan slutade jag gråta och vi satte oss på spårvagnen i Brunnsparken. Hemma hos honom låg jag på sängen. Han hämtade alvedon mot min huvudvärk som jag av någon anledning ljög ihop att jag hade. Jag stängde ögonen och höll honom i handen och talade om att jag trodde att jag var homosexuell…

Han sa att det ofta kom homosexuella till Gamle Port. (Det var först då jag fick reda på att krogen där jag hade hängt i månader var en träffpunkt för gayfolket, själv hade jag ingenting märkt.) Han tyckte att homon oftast var fina och intressanta människor. Sedan frågade han försiktigt vad det betydde att ”tro” att man är lesbisk.

Jag hade antagligen sagt det dummaste man kan säga till en karl, i varje fall om man inte är erotiskt intresserad av honom. Att ”kanske” vara lesbisk – men samtidigt eventuellt övertalningsbar för män – det är nog som att vara en sockerbit under en getingsommar, fruktade jag. (Nu skulle det väl bli planer på trekant, sa en röst i min fantasi…) Försökte korrigera det som jag hade sagt, men jag kom inte på någon bra formulering. ”Du förtjänar någon bättre”, sa jag bara till sist, ”någon som kan ge dig riktig kärlek.” Men jag förstod att jag inte skulle få honom att lyssna på det där.

Han sa att han inte brydde sig om ifall jag gick till kvinnor också. Det var väl ungefär vad jag hade väntat att få höra. (Alla karlar tycker att lesbisk kärlek är gullig, ända tills de fattar att en kvinna kan vara en rival.) Han sa också att han tyckte så mycket om mig att jag aldrig skulle behöva ge honom någon kroppslig kärlek om jag inte ville. Det blev jag betydligt mer imponerad av. Jag fylldes av en andlös men svårdefinierbar längtan. Fanns det ändå ett sätt för mig att få behålla honom som en nära vän, och samtidigt ge sken av att jag gjorde allt det som en kvinna ”förväntas” göra när hon blivit för gammal för tonårslivet?

Vi kom i varje fall närmare varandra. Jag visste att jag inte visste vad jag ville. Han trodde att han visste vad han ville. Rätt vad det var så hade vi blivit ihop. Det tog några månader, förstås…

Under den tiden funderade jag ibland på om jag borde försöka gå till kvinnor för att åtminstone pröva mer innan jag gjorde något förhastat. Men att inleda några kontakter i Göteborg var inte att tänka på, tyckte jag. På Gamle Port hade jag väl redan fått dåligt rykte, och dessutom jobbade ju han där. Vad det annars fanns för gayliv i stan hade jag inte så noga reda på. Ibland åkte jag upp till Stockholm och besökte Hus1 på Sveavägen. Men där var alltid hundra bögar och nästan inga kvinnor alls… Tjejarrangemang var jag väl på några gånger, men det blev bara konstigt och ytligt. Dessutom kändes det som sagt mer fel att svika minnet av den där svunna kärleken genom att gå till en kvinna än om jag sökte mig till män. Så det blev ändå Hans som fick mig till sist.

Mor var så lycklig. Och hon blev senare så olycklig när Hans och jag gick isär… Vi åkte ner till Lund när vi hade skaffat ringar. Hon kramade genast om honom. Det var så roligt att jag hade skaffat mig en man som talade sådan härlig skånska, sa hon. (Mig hade hon däremot förbjudit att tala dialekt som liten, så varken jag eller mina syskon har minsta spår av skånskt uttal.) Folk sa att vi var ett sånt stiligt par. Massor att leva upp till plötsligt…

Det där gick ganska bra så länge som livet log. Men när människor börjar få problem, det är nog då det märks om kärleken i äktenskapet är äkta eller ej. Det var något som såg ut som en bagatell som gjorde att alltihop började bli fel. Det brukar nog förresten vara så…

Hans hade fått en förslitningsskada på armen. Det kan vara ganska förödande när man serverar. Dessutom hade han inte lytt läkarens råd (det gör ju aldrig karlar) om att han skulle ta det lugnt och försiktigt så att det inte blev värre. Han gick sjukskriven långa perioder och hade ont. Det var min lön från arkivet som försörjde oss plötsligt. Samtidigt hade jag gjort mig av med mitt kyffe på Hisingen och flyttat in till honom. Han verkade uppleva det som hemskt provocerande när jag ville ändra på något i lägenheten, som han ärvt från sin farbror och som var överfylld av gamla minnen där jag inte hade någon plats. Samtidigt var det ju jag som betalade hyran, vågade jag påpeka, och då kunde jag faktiskt kräva att få lite utrymme för min värld… Ännu mer irriterad blev han när jag föreslog att han kunde hjälpa till att laga mat eftersom han hade tid på dagarna när jag jobbade.

Missförstå mig nu inte. Det där är naturligtvis den sortens svårigheter som alla par brottas med när de flyttar ihop och försöker vänja sig vid varandra. Heterotjejer slipper dem ju inte heller. Och kvinnorelationer är likadana. Men vad jag försöker säga är att det nog alltid måste finnas något ”äkta” i relationens innersta kärna om man ska kunna övervinna de där slitningarna. Har man istället gått och gift sig med någon trots att det känns fel, då fungerar det inte i längden. Tror jag… Så var det åtminstone för oss.

Hans var naturligtvis ledsen och deprimerad egentligen. Han tyckte inte om att plötsligt ha blivit nån sorts parasit som levde på min lön. Det var därför han höll på och slog vakt om sin värld och tyckte illa om att jag kom som inkräktare för att diktera hur det skulle vara i hans lägenhet. Jag förstod det där när jag tänkte efter och lugnt analyserade situationen. Men det är inte lika lätt när man grälar…

När man får det svårt i tillvaron vaknar ett behov av kärlek och stöd från den som man har lovat att dela livet med… Där svek jag honom. Jag var en dålig hustru. Jag kunde inte ge honom riktig kärlek. Jag försökte. Men mina förslag om att vi skulle prata igenom vår situation och göra klart för oss vad som egentligen var fel, de väckte bara irritation hos honom. Män tycker väl inte om att sitta och älta känslor… Jag kunde i varje fall inte nå honom.

Istället blev han alltmer medveten om att mitt hjärta inte fanns hos honom, att han hade gift sig med ett tomt skal, att jag älskade någon annan. Det var i verkligheten inte så att jag hade några hemliga förhållanden, men han blev bergfast övertygad om att jag träffade någon i smyg. Det där förvärrades när vi hade bott ihop under lite mer än ett år. Han hade blivit misstänksam, kollade hela tiden var jag hade hållit hus.

Och naturligtvis var det så att han gärna ville ha fysisk kärlek av mig, även om han hade sagt något annat när vi först talade om saken… Jag ville också gärna att vi skulle komma tillsammans sexuellt. Men han förstod att det var av ett annat skäl än fysisk åtrå, att jag ville ha barn. Då påminde han mig istället om sitt gamla celibatlöfte och drog sig bort, liksom anklagande.

Värst var det när vi verkligen försökte ha samlag, men misslyckades. När han omöjligt kunde få erektion, alltså… Vad jag förstår hade han haft sexuellt sett lyckade förhållanden med andra tjejer, så antagligen var det väl jag som utstrålade något förbjudande, något som blockerade honom. Jag försökte en gång prata om att vi kanske kunde söka någon sorts hjälp, gå i terapi eller så. Men då blev han alldeles rasande, och sen pratade vi knappt med varandra alls.

Framför allt var det hela min sinnesstämning som gjorde att vi inte kunde kommunicera. Han såg att jag liksom var någon annanstans i mitt hjärta, inte hos honom. En gång kom han inför mig och sa: ”Säg en enda gång att du älskar mig.” Jag sa att jag älskade honom, men vi märkte båda hur ihåligt det lät…

Jag tyckte ju om honom, visst gjorde jag det. Men jag kunde högst ge honom varm vänskap, inte det som man väntar sig att få från en hustru. Ibland kom jag fram och smekte hans kind. Jag försökte prata om Costa Rica eller om böcker, som vi hade gjort förr. Men vi hade liksom redan haft den diskussionen, den var utbränd. ”Prata inte med mig om opersonliga saker”, sa han en gång. ”Säg ett enda ord om vad du egentligen går och tänker på, vad är det är som jag är utestängd ifrån.”

Han fick som sagt för sig att jag hade någon annan, någon man alltså. Jag blev allt oftare påmind om dålighetslivet som jag hade levt när han träffade mig… Det kunde jag leva med. Det jobbigaste var när han vägrade tro på att jag verkligen var lesbisk. Han verkade tycka att man måste ligga i sängen med en massa tjejer jämt för att kunna vara det. Det är väl i och för sig många killar som har en konstig bild av vad en lesbisk är, på grund av porren. Lesbiska som bara står vid diskbänken och inte gör något sexuellt alls, det finns inte, tycker de… Och jag gick ju inte och skaffade några tjejer när jag var ihop med honom. Alltså kunde jag inte vara lesbisk, enligt det där resonemanget.

Ändå syntes det väl på mig att mitt hjärta tillhörde någon annan. När han inte längre ville diskutera litteratur, när han inte längre var glad och gjorde mig på gott humör utan istället projicerade sin ångest på mig, då blev min gamla sorg och längtan från det förflutna starkare än någonsin.

Det som gjorde mig allra sorgsnast var när han i protest vägrade följa med mig till Lund och hälsa på mor. Hon tyckte så mycket om honom och längtade efter hans besök. Han ville inte skriva på julkort och födelsedagshälsningar till henne heller. Det var inte därför att han börjat tycka illa om henne utan för att straffa mig, för att jag inte var till behag. Mycket effektivt… Jag skämdes över att ha misslyckats med något mycket viktigt, kunde inte prata med någon, försökte dölja sanningen så gott jag kunde.

Detta höll på i fyra år. Jag minns perioden som de fyra åren när jag envist försökte intala mig att man kan bli hetero bara man lägger manken till. Åtminstone hade jag den ambitionen i början. Mot slutet försökte jag bara få ett barn av honom. Men jag hade inte gjort mig förtjänt av något barn, och fick inget…

Ångesten växte hela tiden inom mig. Jag blev alltmer frånvarande. Hans märkte att jag hela tiden gick och tänkte på någon annan. Hur skulle jag kunnat få honom att tro på att hans rival var en kvinna i ett avlägset land som jag aldrig mer skulle få se?

Eller berodde min själsfrånvaro verkligen på att jag inte kunde glömma Graciela, min älskade som jag miste? Handlade det egentligen om något annat, om att Gud inte hade bestämt mig till att leva i äktenskap med en man? Jag vet inte och får aldrig veta…

Vid den här tiden utvecklade jag en stark tro på Gud. Jag gick ofta i kyrkan ensam. Jag bad om att vi skulle få ett barn, att jag skulle kunna vara en tillräckligt bra hustru för att Hans skulle vilja ha ett barn med mig. Ibland bad jag om styrka att kunna svara vänligt när min mor eller någon nyfiken kvinnlig kollega höll på och förhörde mig om varför vi förblev barnlösa. Den frågan var den smärtsammaste jag kunde få…

Men vårt äktenskap var tydligen inte instiftat i himlen. Det var inte avsikten med mitt liv att jag skulle få bli mor. Jag hoppades år efter år. Jag skämdes, jag sörjde. Till sist orkade jag inte mer. Livslusten var borta. Jag ville bort ur den där hopplösa relationen. En längtan tändes i mitt hjärta efter att bli förskjuten. Jag var en dålig hustru och jag ville höra min man säga att han inte ville ha mig.

Nu följde en destruktiv slutfas. Jag ville bli straffad. Därför förändrade jag mitt uppförande mot honom under sista tiden av vår förbindelse. Jag lät honom få tro att jag hade någon annan man, för att han skulle bli förorättad. Tidigare hade jag alltid varit noga med att åtminstone försöka förklara vad det innebar att ha lesbisk läggning: att det var något som jag hade oberoende av min vilja, absolut inte något som jag hade konstruerat ihop för att nervärdera honom; att jag ibland önskade att jag var hetero, men att det inte fanns någon knapp jag kunde trycka på för att ”stänga av” homosexualiteten; att man är lesbisk även om man inte är ute med några tjejer alls, man bara är det därför att det känns så… Nu slutade jag att ge förklaringar. Ibland flinade jag bara när han frågade vem jag gick och tänkte på.

Det där blev ett nytt sätt för mig att bota min ångest. Jag blev på något vis lycklig – eller åtminstone mindre olycklig – när han behandlade mig föraktfullt och fientligt. Några gånger lyckades jag till och med provocera honom till att slå mig. Då mådde jag allra bäst. Men jag ångrade mig efteråt, när jag såg hur dåligt han kände sig över vad han gjort – eller rättare sagt över vad jag drivit honom till att göra.

Till sist kom jag fram till övertygelsen att det varit orätt av mig att ingå äktenskap med en man trots att jag visste att jag hade lesbisk läggning. Jag tyckte att det var jag som var orsak till att Hans hade förvandlats från att ha varit en glad och pratsam kille till att bli sluten och bitter. Detta är vad som blir slutresultatet när en lesbisk försöker göra om sig till något annat än vad hon är, sa jag i mitt hjärta…

Efter ett av de där grälen när han slog mig bestämde jag mig för att vända tillbaka till Lund. Jag hade fått veta att landsarkivet där hade ett vikariat ledigt, som jag genast sökte och fick. Genom en massa ringande lyckades jag ordna ett litet rum i andra hand på Sparta studenthem. Jag packade ihop mina saker och skickade iväg dem med lastbil.

Det var bara jag själv som fanns kvar i det som hade varit vårt gemensamma hem under fyra år när Hans kom tillbaka efter att ha varit på en fest hos en av sina vänner. Jag tyckte att han hade någon sorts rätt att läxa upp mig. Trodde att jag skulle få stryk, fantiserade allt möjligt medan jag satt i en halvtom lägenhet och väntade på honom…

Men han bara nickade. Han hade förstått hur det skulle gå. ”Vi kan inte hjälpa att vi är de vi är”, försökte jag. ”Nej”, svarade han bara. Han var varken upprörd eller ångerfull eller arg, det var som något som måste komma. Jag försökte hitta på något att säga, men det blev inte mycket mer än hej. Vad säger man, efter fyra års äktenskap, när man tänker försvinna och aldrig återkomma?

Är det lätt att skilja sig? Jag hade inga formella bindningar alls till honom. Vi var aldrig gifta på papperet. Vi hade inga barn. Inget gemensamt bohag. Att skilja ut mina saker och sätta dem på en lastbil var okomplicerat. Men att komma över all sorg och skam som följde med brytningen var fruktansvärt svårt.

Jag har väl egentligen aldrig hämtat mig. Min mors hjärta är fortfarande krossat. Hon var den som blev allra mest ledsen. Det barnbarn som hon längtade efter kommer hon aldrig att få. (Saken blev ännu värre genom att min yngre bror hade begått självmord ungefär ett år tidigare, Hans och jag hade alltså framstått som sista hoppet…) Mamma började bli sämre psykiskt redan då, och efter några år var hon så senil att hon måste ses till nästan som ett barn för att kunna reda sig. Till sist hamnade jag som hennes sköterska i denna danska småstad. Vistelsen här känns ibland som straffet för att jag en gång gjorde något som var orätt. När jag tänker förnuftigt inser jag att den där känslan är absurd, men det känns ändå så ibland…

Ändå vet jag inte om jag vill ha mitt äktenskap ogjort. Min andra ångest, saknaden efter kvinnan som jag en gång i tiden miste, hade ganska mycket lindrats genom dessa nya trauman. En smärta neutraliseras som sagt genom en annan smärta.

Jag började kunna träffa kvinnor utan att det kändes lika fel som förut. Nu tyckte jag inte längre att jag svek min älskade Graciela, även om hon alltid fanns i mitt hjärtas innersta… Däremot hade en ny tvångstanke tillkommit, den att jag gör andra människor olyckliga om jag fäster mig vid dem alltför mycket, och tillåter att de fäster sig vid mig. Gång efter annan har jag avbrutit relationer med någon kvinna som jag egentligen tyckt om, därför att jag börjat frukta att jag ska göra samma sak mot henne som jag gjorde mot Hans…

Är detta vad som blir följden av att en lesbisk kvinna experimenterar med äktenskapligt liv? Är denna erfarenhet ett skäl till att avråda andra från sådant? Som vanligt vet jag inte. Kanske är varje människas liv så unikt att vi inte kan lära något alls av hur det har gått för någon annan i en liknande situation.

Som svar på frågorna om ifall det är lätt eller svårt att skilja sig måste jag nog svara att det är mycket svårt, till och med när inga juridiska knytningar finns, eller några vårdnadsfrågor. Man skäms, man känner sig misslyckad och olycklig… Inte skäms över att vara lesbisk, utan – nej, jag vet inte…

Jag har nog aldrig riktigt skilt mig. Någon del av mig sitter fortfarande kvar i den där lägenheten som han hade ärvt efter sin farbror. Mitt beteende även mot kvinnor har påverkats av att det gick så illa med den där relationen. Spåren går aldrig bort.

Men jag har nog ändå inget svar på ifall man som lesbisk bör eller inte bör gifta sig med en man och försöka leva heterosexuellt. Hur smärtsamt det där minnet än var så vill jag på något vis inte vara utan det. Kärlek bär alltid inom sig ett frö till lidande. Om jag inte hade sörjt över mitt havererade äktenskap så hade jag väl istället känt en oblandad sorg över att jag miste min älskade Graciela.

Den nyaste smärtan överslätar och mildrar den äldre, och slutresultatet blir väl ungefär samma mått av lidande, samma mått av saknad lycka… Så vad vet jag? Jag vet väl egentligen ingenting, annat än att livet är snårigt och att det blir komplikationer vad man än gör… Glöm mig.


Patri: A Midsummer Night’s Dream

Lördag, 24 juni 2000

 

 

Hallå, tjejer *suck*

Hur det kommer sig att inte alla tjejer är lesbiska på midsommar? Nä tyvärr, Andrea, jag har faktiskt ingen förklaring. Kanske att Gud tyckte att lurviga gubbar också måste få kärlek. Känns risigt ibland. Kan inte förklara det. Men just idag är jag storsint, vi ska inte missunna dem lyckan.

Vet ni vad? Jag har varit hos Henne hela natten! Hon sa att Hon nog älskar mig också! Va! Jag har varit nykter hela midsommaren, inte en droppe, inte ens bir. Inte gjort nåt särskilt, bara suttit och pratat med Henne, och promenerat och pratat med Henne, och legat och pratat med Henne… Aldrig förr varit så lycklig.

Tänker dricka ramlösa ikväll också, för då ska Hon vara hos mig… Fattar ni?? Gud! Jag är skitnervös. Duschat och haft på en massa som doftar gott. Alltså, jag vet att taket kommer att störta in över oss medan vi sover för att man inte får vara så här lycklig, men det skiter jag i faktiskt. Om man dör en sån här natt, då har man levat, då har allt nått sin högsta utveckling.

Så jag menar, om det är några snyggisar som vill vara hos lurviga gubbar, ja då kan de väl få vara det. Jag tycker alla ska vara hos nån som de älskar när det är årtusendets första midsommar. Hoppas ni allihop är det också. Tror ni man kan bli så glad så att man dör av det? Frid på jorden!


Patri: Lycka och oro

Lördag, 26 augusti 2000

 

 

Hej, tjejer

Hur har ni haft det i sommar? Själv hade jag nog min underbaraste tid. Jag har både sett människor som jag älskar möta lyckan och själv upplevt att min kärlek till den jag älskat i åratal äntligen har besvarats. När man bara har varit bakis en enda dag sen före midsommar, då är det allvar alltså…

Jag och Hon, tjejen som jag älskar, har varit flera veckor utanför en by som heter Monells. Den ligger i Katalonien, bland Pyrenéerna, jättevacker. Där bor katalanska konstnärer. (Jag fick en målning av ortens stora geni August Puig som bröllopsgåva.) I närheten finns fina gamla kyrkor och en del romerska ruiner. Det betar får och getter i bergsslänterna.

Där finns också en ståtlig ”masia” (katalansk ”sommarstuga”) som tillhör familjen Dupleix. Där bor min före detta lärare – alltså Chantal här på listan – om somrarna. Jag var och visade upp min kärlek för henne, och samtidigt fick jag se hur hon och Mag har inrättat sitt nya liv tillsammans.

Skrev väl egentligen detta mest för att rapportera om det sista, men sen skenade tankarna iväg så att det blev all möjlig skit. Rensade skallen, liksom. Nåja, jag litar på att de som inte har tid vet hur man skummar och raderar…

Ni på listan som känner Mag skulle kanske inte känna igen henne längre. Hemma, utanför Uppsala, var hon en tyst liten tjej, jättesöt men ändå lite ”blek” i karaktären, osäker liksom. Jag tyckte alltid att hon var någon som inte kunde hitta sig själv och utvecklas, en människa som sökte något diffust. Nu har hon ändrat sig jättemycket på några korta månader.

Hon hade blivit mycket mer vuxen, märkte jag redan när jag träffade henne på flygplatsen. (Vi kom med ett plan som fraktade turister till Lloret de Mar.) Hon var inte längre riktigt som en svensk tjej, utan hade mycket mera av latinsk kvinna, en dam. Det är väl sånt som händer svenskor när de flyttar söderut och får se de flashiga donnorna därnere. Hon kan plötsligt prata katalanska också. Antar att hon övade sig redan hemma i Sverige, hon har ju varit kär i Chantal jättelänge…

Framför allt lyser det lyckligt i hennes ögon. Förut hade hon ett charmigt men skyggt sätt att se på en. Hon var den blyga som man fick gå fram till och locka in i gruppens gemenskap, typ. Nu har hon en lugn och varm blick, som funnit nån sorts frid.

Jag kommer ihåg att jag hade sagt till min älskade att Mag kunde vara lite reserverad i början, att man måste närma sig henne försiktigt. ”Jag förstår inte vad du pratar om, hur då reserverad?” viskade Hon till mig efteråt, när vi var på väg från flygplatsen efter att Hon hade hälsat på den ”nya” Mag, som genast gav Henne en jättestor kram. Tja… Kärlek förändrar väl människan? Jag kanske också är annorlunda… (Förmodligen skriver jag jättesliskigt, till exempel, ber om ursäkt.)

Jag har inte varit förälskad särskilt ofta. Riktigt kär, menar jag, så att känslan skakar om hela själen och sitter kvar i åratal. Detta är väl tredje gången… Min första kärlek var barnslig och omogen. Det var då jag fattade att jag drogs till kvinnor och inte till män.

Andra gången förälskade jag mig som studentska i Lund, när jag var i tjugoåren. Då förstod jag att jag aldrig skulle klara av att dela den som jag älskar med en man. Föremålet för min kärlek var en vacker bisexuell kvinna som efter ett tag ville ha en kille vid sidan av, och till sist lämnade mig för honom när hon ville ha barn och familj. Det var fruktansvärt smärtsamt. Sedan var det många år när jag undvek att engagera mig känslomässigt. Oftast umgicks jag med killar. Eller också förälskade jag mig i tjejer som jag visste var hetero. Kanske bottnade det där i en undermedveten önskan om att det skulle vara omöjligt, att det inte fick utvecklas till en riktig relation…

Nu är det tredje gången. Jag har varit vanvettigt kär länge i den här kvinnan som jag tog med mig till Katalonien för att presentera för Chantal och Mag. Jag fattade redan för mer än fem år sedan att Hon var mitt öde och min besatthet. Hon har avrått mig i alla år från att fästa mig för mycket vid Henne, men jag har aldrig kunnat ta till mig det där budskapet. Hennes ord sa ”gå”, men ögonen och tonfallet sa alltid ”kom”…

Alla i byn Monells vet att Chantal är lesbisk, och att alla som besöker henne troligtvis också är homosexuella. De accepterar det. Att två tjejpar gick med armen om varandra eller kysstes öppet ledde inte till att folk vare sig glodde eller blev obehagliga. Jag har aldrig upplevt en så avspänd stämning på en sån liten ort. Hemma i Sorö skulle jag aldrig våga stå på torget och pussas. Man måste väl vara en personlighet som Chantal för att kunna åstadkomma en sån attitydförändring…

Annars gjorde vi väl inte så mycket. Ibland är det roligare att bara ”vara”, inte ha så mycket på programmet. Vi satt ofta på kafét inne i byn om kvällarna. Spelade fotbollsspel rätt mycket, sånt där med spakar, de är rätt poppis i Katalonien. Jag drack aldrig nåt med alkohol, ville liksom inte bli avtrubbad utan verkligen uppleva varenda minut av det som hände.

Vi snackade om gamla tider, om framtidsdrömmar. Ofta vete fan vad det egentligen var vi diskuterade… Mina tankar vandrade sina egna vägar. Jag trodde mig ofta sitta och lyssna på konversationen, men egentligen var mina tankar på något helt annat håll.

När jag känner mig alltför lycklig så kommer hjärtat oftast till en vändpunkt när det inte kan ta till sig mer glädje. Då slår jag över till reflektion, melankoli, ibland svårmod och rädsla för att mista det som livet har gett mig. Det där brukar inte märkas på mig. De flesta tycker att jag är en sån där tjej som aldrig är annat än glad och pratsam. Men under ytan finns rätt mycket av motsatsen, och det där brukar börja pocka på uppmärksamhet vid såna tillfällen. (Varning, nu börjar slisket…)

Jag märkte att jag inte kunde låta bli att minnas hur det hade blivit de andra två gångerna när jag var stormförälskad… Min första kärlek var som sagt barnslig. Att den sitter så djupt i minnet beror väl kanske mest på att jag hade ett oerhört starkt behov av att bli älskad under de där åren.

Föremålet för min kärlek var min tyska faster Marlis i Speyer. Hon var yngsta barnet i min pappas familj, i ålder ungefär som en äldre syster till mig. Jag tyckte att hon var så vacker när jag var liten. Det var för henne jag ”kom ut” som lesbisk första gången. Jag var 13 år och sa att jag ville gifta mig med henne. Varken hon eller ens jag själv tog väl saken så särskilt allvarligt just när jag sa det.

Sedan hände det annat i mitt liv som gjorde att det där blev mycket viktigare för mig än vad det skulle ha varit annars. En kväll när jag var 14 år kom en grannkvinna och ringde på min dörr medan jag var ensam hemma och satt och väntade på att mina föräldrar skulle komma hem. Hon hade hela ansiktet fullt av tårar och kallade mig ”lilla stackare”. Till sist fick jag veta att båda mina föräldrar hade dött i en bilkrock. Någon måste plötsligt utses till att ta hand om mig. Det slutade med att jag fick flytta från Stockholm till ett litet ställe i Bohuslän där min farfar var präst.

Jag avskydde att växa upp i det där stränga religiösa hemmet. Under de åren drömde jag om att faster Marlis skulle skriva till mig och berätta att hon älskade mig också, att hon ville ha mig hos sig. Jag skrev ofta till henne. Det kom svar från henne ibland där det stod att hon älskade mig, men verbet ”lieben” hade nog en annan innebörd för henne än det hade för mig. Det där var som sagt en omogen tonårsförälskelse, som troligen mest upplevdes som påfrestande från hennes sida. Till sist insåg jag att det förhöll sig så, och då slutade jag att skicka alla de där breven. Under åratal gick jag omkring och kände mig som något som ingen ville ha.

Jag led mig igenom tonåren i min farfars hem. Blev ateistisk och trotsig. Mina farföräldrar var gamla och orkade inte med att jag var så bråkig och besvärlig. De föll en vacker dag till föga för mitt tjat och lät mig åka iväg till Lund och studera. Där började jag leva ett liv som var raka motsatsen till det som jag hade varit van vid i Bohuslän. Det var festande och supande nätterna igenom. Jag la mig till med en tuff attityd. Men i grunden var jag en jätteliten och ännu ofullgången varelse.

Under de åren mötte jag min andra stora kärlek, en bisexuell tjej som hette Eva. Hon var så himla söt. Jag var ett jobbigt klister på den tiden, tyckte nog de flesta. Extremt kontaktsökande, eftersom jag var vilsen och otrygg. När jag hade blivit ihop med Eva tyckte jag att jag hade hittat det som skulle bli meningen med resten av mitt liv. Men hon tröttnade på mig efter ett tag, hittade en kille istället… Jag gick omkring under ett par år efter det och var fortfarande (till ingen världens nytta) uppfylld av kärlek till henne, hoppades liksom att hon på något vis skulle ändra sig igen och komma tillbaka till mig. Till sist fattade jag att det inte skulle bli så, och då bestämde jag mig för att aldrig mera bli kär. Det var alltför förödmjukande, gjorde alltför ont…

Tredje gången var när jag mötte Henne, min nuvarande kärlek, för mer än fem år sen. Först var jag rädd för det som jag kände. Men jag kunde inte låta bli att se på Henne i smyg. En jobbarkompis hade berättat för mig att Hon var gay. Hjärtat gick upp på högvarv precis varenda gång jag såg Hennes lugna svarta ögon eller hörde den mjuka altstämman som var Hennes röst. Efter ungefär en vecka insåg jag att Hon skulle finnas i hjärtat på mig för all evighet.

”Gör inte bort dig en gång till, pucko!” fanns det en varnande röst inom mig som viskade. Jag var skiträdd för att skrämma bort Henne. Ville inte att Hon skulle uppleva mig som efterhängsen, det var det räddaste jag var för… Har ni försökt nån gång att verka ointresserade och svala när ni egentligen håller på att koka över av passion och längtan? Jag höll på sådär i fem år. Min jobbarkompis som visste alltihop tyckte förmodligen att jag bar mig störtlöjligt åt.

Jag var beredd att göra det till ett livsverk att dra Henne till mig. Det fanns ett behov hos mig att bevisa att jag aldrig skulle tröttna. Hon trodde länge inte på min kärlek, tog mig inte på allvar. Hon sa att någon som var så ung som jag skulle vara ute och leva, ha kul. Hon menade väl, på sitt vis. Hennes liv innefattar många problem och bekymmer som Hon inte ville att jag skulle bli bunden till. Därför blev det nödvändigt för mig att visa att jag var beredd att gå och tråna efter Henne precis hur många år som helst. Aldrig vara påstridig, men heller aldrig ge upp…

Jag höll på att bli galen ibland, när det gick åratal och Hon ändå inte ville fatta att min kärlek var för evigt, att jag var dömd att förbli som en obesvarad fråga som inte fann sitt svar så länge Hon inte begrep att jag aldrig skulle kunna glömma Henne, aldrig kunna gå till någon annan. Men till sist kom den underbara dagen när Hon insåg vem jag var och vad jag kände i hjärtat.

Det var dagen före midsommarafton. Jag trodde först att det skulle bli en typisk olycksdag. Fick motorfel för andra gången på bara en vecka. Jag har två motorcyklar. Den ena hade gått sönder bara häromdagen, och nu pajade den andra också. Jag upptäckte att en mutter behövde öppnas för att jag skulle komma åt felet, och att den muttern inte gick att få upp. Det var mitt eget fel att den satt fast. Under en period hade jag inte kunnat hitta min skiftnyckel, och då hade jag varit korkad nog att använda en polygrip istället för att dra åt muttern. Resultatet var att muttern slipades i kanterna så att den blev rund, och alltså inte längre gick att få upp med skiftnyckel.

Det värsta var när Povl, en kille som jag brukar köra MC ihop med, kom och gjorde sig lustig. Eller egentligen ville han väl hjälpa mig att fixa hojen, men han undslapp sig nån spydig kommentar om det här att jag hade använt polygripen. ”Rend mig hér!” hade jag plötsligt skrikit så att han riktigt hoppade till och gick sårad därifrån… Det där är alltså en ganska ful svordom.

Jag är överkänslig mot när killar börjar antyda att jag (eller tjejer generellt) inte klarar av att meka och göra annat tekniskt. Samtidigt var han ju min kompis som bara hade skojat lite medan han försökte hjälpa mig. Så jag kände mig deprimerad och ångrade att jag hade tappat humöret.

Sedan blev jag ännu mer irriterad på den där muttern som inte ville gå upp. Jag slängde ifrån mig skiftnyckeln och svor… Började fundera över varför det egentligen var så förbannat viktigt att få hojen att rulla. Anledningen var att jag skulle åka till en midsommarfest i Århus. Det var de vanliga tjejerna som jag har lärt känna på Sappho Club, en sorts kompisträff för lokala flator… Egentligen hade jag ingen lust alls att åka dit, tyckte bara att det kändes botten att sitta hemma och göra ingenting när det var midsommar. Fast egentligen var jag väl mest upplagd för just ingenting… Känner ni igen det? En sån där avtändande känsla av att allting här i världen mest är skit, bara.

Tappade motivationen för att laga MC:n, satt bara apatiskt en lång stund, full med både aggressioner och ånger över att ha varit aggressiv. När det känns på det viset brukar jag sätta mig en stund och vara totalt inaktiv. Då kommer en psykande kedja av negationer i hjärnan: vad fan ska jag laga skiten för? vad fan ska jag i Århus att göra? vad fan är det för mening med nåt? vad fan finns jag för?…

Jag satt jättelänge på trappan till stället där jag jobbar (för det var där jag råkade ha parkerat MC:n när den plötsligt inte gick igång längre) och såg patetisk ut. Ibland mumlade jag några fula ord… Det känns speciellt hemskt att må sådär under midsommar. Har hört nån gång att folk tar livet av sig särskilt ofta när det är som vackrast på sommaren, för då har man ett sånt tryck på sig att man liksom måste vara lycklig. ”Mår jag dåligt nu, hur fan ska jag då inte känna mig fram i februari?” tänker man, och sen blir det en överdos sömntabletter…

Efter en lång stund började jag tycka att nån stirrade på mig bakifrån. Jag snurrade runt och fick en chock när Hon stod där på trappan. Sedan hur länge? Hade Hon hört mig sitta och säga fula ord när jag trodde att jag var ensam? Mina kinder brände som eld plötsligt, och jag fick en klump i halsen.

Hon log emot mig: ”Jag försökte säga hej nyss, men du verkar väldigt långt borta…” Kunde inte prestera mer än ett generat flin. ”Sitter du och deppar för dig själv när det är midsommar snart?” frågade Hon och lät vänlig, underbar, i rösten. Jag tittade in i Hennes svarta snälla ögon och kunde inte titta bort. Till sist fnissade Hon, och då gjorde jag likadant. ”Ledsen?” frågade Hon, och jag skakade på huvudet och log urskuldande. ”Jo, det är du”, sa Hon, och jag ryckte på axlarna.

Jag berättade om muttern och om varför den var viktig. Hon frågade: ”Ville du väldigt gärna till Århus?” Jag sa att jag inte brydde mig om resan egentligen. ”Jag vill ju i och för sig helst att du stannar här…”, sa Hon plötsligt, och tittade bort.

Den kommentaren uppfattade jag som en kritik mot mig. Det var så att jag körde MC hem från Århus en midsommarafton för många år sen när jag hade druckit. Det där var skitkorkat gjort. Kunde ha gått illa. Hon blev jätteupprörd när jag kom hem i det skicket. Jag fick svära att aldrig mer göra så. Det var när Hon grälade på mig efter det som jag förstod att Hon hade varit uppriktigt orolig, att jag var älskad…

Jag svarade att jag absolut inte hade tänkt köra full hem den här gången, att jag hade avtalat med en tjej om övernattning på utdragssoffan. Men Hon sa att Hon inte alls misstrodde mig, att det inte var så Hon menat. Hon mötte min blick på nytt, och jag fastnade ännu en gång med ögonen. Kände hur jag tappade andan och hjärtat bultade, sådär som det känns när man förgäves försöker dölja det man känner – och hela tiden upplever sig själv som en jävla idiot. ”Jag gör aldrig något som du inte vill”, sa jag. Hon svarade: ”Jag vet att du inte gör det…”

Antagligen såg jag ut som en ledsen hundvalp när jag satt där mitt emot Henne och ville verka oberörd av Hennes närvaro. Hon såg rakt in i mig, tyckte jag, och fattade precis hur det var fatt med mig. ”Synd att jag inte kan komma med dig”, sa Hon och tittade ner i marken.

Hennes mamma är sjuk, så Hon är ofta rätt låst när det gäller helgfirande, måste stanna hemma. Jag sa att jag hade förståelse för att Hon inte kunde lämna morsan sin ensam. Hon log.

Först såg det ut som om Hon bara tänkte växla några ord med mig och sedan gå vidare. Men Hon satt kvar, flyttade sig närmare mig där jag hade bänkat mig på trappan. Jag kände Hennes parfym. Rösten stockade sig, en sorts eld löpte under min hud, jag bleknade. Hon sa lågmält: ”Du vill inte hellre fira midsommar med mamma och mig?”

Då tappade jag självkontrollen. Hon hade aldrig frågat så förut. Vartenda år det var midsommar förr om åren hade Hon sagt att ”ni unga” ska vara ute och ha kul på helgen, alltså inte sitta med en ”gammal tant” som Hon, fastän Hon bara är fem år äldre än jag. Jag kunde inte ens svara något. En massa tårar vällde fram som jag inte klarade av att hejda. Hon mötte min blick och sa ”men lilla vännen” och höll om mig.

Hon frågade efter en lång stund, när jag hade samlat mig: ”Du vill verkligen vara med mig, hellre än någon annanstans?” Jag kunde bara nicka. Hade hoppats så länge att den här stunden skulle komma. Ändå hittade jag inte ett enda ord att säga till Henne som jag ville ha. ”Gud kanske ändå älskar mig”, tror jag att jag tänkte medan jag försökte le…

Vi bara satt där tysta. Länge, länge. Folk gick förbi oss ibland och glodde. Gav jag fan i just då… ”Ska vi bara sitta här?” frågade Hon till sist. Hon måste hem, jag följde bara med. Låtsades att jag var en del av Henne, utan egen vilja. Så fortsatte jag att bete mig länge sedan… Ville sitta jämte Henne utan att tala, ville vara som en av Hennes möbler – en självklar del av Hennes tillvaro, något som inte störde, som Hon inte tänkte närmare på. Jag ville anpassa mig totalt till Hennes liv, pröva hur jag skulle klara av att utplåna mig själv och få min livskraft av Hennes ständiga närvaro… (Fan vad jag skriver löjligt.)

Hon bad mig att sova över. Hon tog mig i sin famn och kysste mig medan mamman såg det… Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det. Vi hade legat med varandra några gånger tidigare, men då var vår straighta jobbarkompis hemma hos Henne och såg till mamman, medan vi två höll till antingen hemma hos jobbarkompisen eller hos mig. Det var världens smyg och Hon var dödsnervös för att något skulle komma ut om det.

Plötsligt blev Hon helt olik sig. Några gånger gick vi till och med hand i hand hemma på gatorna i Sorö. Men jag märkte att Hon var stel och nervös, så jag gick och köpte varsin ”pølse” åt oss, för att händerna skulle bli otillgängliga så Hon slapp outa sig alltför mycket. Jag ville att Hon skulle tycka att det var naturligt att ha mig nära. Var på nåt vis livrädd hela tiden för att störa, gjorde mig så liten som det gick. Ändå var varje minut underbar, underbar…

Det var sånt som jag tänkte när koncentrationen flippade ur under kafésnacket på kvällarna i Monells. Jag kunde till exempel titta på Mag och lägga märke till att hon hade blivit så lik Chantal i sättet efter det att de två blev ihop. Det var likadant med Alexandra, på den tiden hon var Chantals hustru. Eftersom Chantal är en mycket stark personlighet blir det lätt så att de som hon har omkring sig liksom suger åt sig hennes egenskaper och förlorar sina egna. Höll det på att gå likadant med mig?

Jag har levt ensam nästan hela mitt liv. Mycket kompisar har jag alltid haft, men sällan nån som jag riktigt varit livskamrat åt – utom de där två åren när jag försökte få relationen med Eva att hålla, tills jag blev ratad för en killes skull. Det här är första gången sen dess… Jag var skraj till och med för att vara ifrån Henne i några minuter, fruktade på nåt vis att jag skulle återfalla i mitt gamla ensliga levnadssätt.

När man ingenting har, skrev Buddha på något ställe, då saknar man fruktan för att mista något. De egendomslösa är alltså obundna och fria att rikta all sin strävan mot att lämna jordelivet och nå fram till det tomma utslocknandet, Nirvana. Så fort man däremot har något som man vill behålla, då är man genast slav under sin fruktan för att mista.

Just nu känner jag mig som ett med Henne, som en helt symbiotisk varelse. Vi har faktiskt inte grälat en enda gång sen vi blev ihop, tror jag. Men hur länge varar sånt? Mitt slaveri under ängslan att mista det som jag inbillar mig att jag äger, det har nog redan börjat. Känner ni igen det? Brukar det kännas så? Jag har varit singel så länge så jag vet knappt hur det ska kännas…

Jag var i Stockholm för ett tag sen och träffade Alexandra, Chantals före detta. Hon varnade mig för att försöka utplåna mig själv. Ett förhållande mellan två som älskar varandra måste bygga på att båda bidrar med sitt eget, sa hon. (Ni som känner henne vet att hon alltid brukar säga att Chantals och hennes relation nog tog slut därför att hon försökte bli som Chantal alltför mycket.) Jag kände en kall klinga gå genom hjärtat när jag hörde det.

Människan söker en tvillingsjäl, antar jag. Någon som är nästan likadan som hon själv. Men bara nästan. De som skaffar sig en livskamrat vill inte att partnern ska fullt ut bli en imitation av dem själva. Då kan de ju lika gärna skaffa sig sällskap genom att sitta och titta sig i spegeln. Det får inte bli som i spegeln…

Några gånger försökte jag pejla hur Mag kände sig. Hon hade fått sin kärlek besvarad ungefär samtidigt som jag själv. Precis som jag hade hon förändrats mycket på kort tid, blivit på många sätt lik sin partner. (Hon sa förresten att det var hennes önskan att jag ska tala om för alla här som känner henne att hon är mycket lycklig, men att hon känner samma oro som jag själv djupast inne.) För hennes del är det ännu mer akut, det här med att utplåna sig själv och gå in i livskamratens liv, eftersom hon dessutom har fått byta land och språk…

Vad är ett lyckligt liv? Just nu är det för mig att få vakna varje underbar morgon vid sidan av den som jag älskar. Att få lära mig alla detaljer på Hennes kropp, memorera vilket bröst som har ett födelsemärke och sådär. (Oj, nu var jag nära att bryta sexförbudet.) Hela detta att lära sig den andras sätt att fungera… Mitt sömnbehov är mindre, så jag ligger ibland vaken i timmar och ser på Henne. Ofta drömmer Hon saker som smärtar. Man märker på Henne i sömnen att Hon känner obehag. Jag vill höra Henne berätta om sin smärta, jag vill lindra den, ta bort den.

Hur länge kommer den där tillvaron att fungera? Kommer jag förr eller senare att vilja bli obunden och fri som förr? Jag är ju i grund och botten en enstöring. Kan jag verkligen leva i en nära relation? Hon sitter ofta inne och skriver eller läser. Jag vill ut och köra på MC:n ibland. Men om jag gör det så känns det inte längre som förr. Några gånger har Hon åkt med där bak, som när vi körde runt på Bali för några år sen. Men Hon säger att de där åkturerna väcker liv i ett smärtsamt minne, så det blir inte så ofta…

Mag verkar mycket mindre orolig än jag för att relationen ska kunna gå snett. Hon lyser som en sol av lycka. (Fan vad glad man blir invärtes när man ser den ”nya” Mag!) Kanske är hon så självsäker därför att hon är över tio år yngre än jag. Önskar att jag kunde också…

Jag tror inte att man någonsin finner lyckan, aldrig helt och fullt. Chantal brukar säga till mig att livet är att söka, inte att finna. Brukar ni se tillbaka på era liv? Jag håller ibland på och försöker minnas vad som var viktigt i mina tankar för låt oss säga tio år sen. Den bild jag får är att nästan ingenting som betydde mycket på den tiden har den minsta betydelse idag…

Kanske var det egentligen något annat jag längtade efter, inte det som jag trodde mig åtrå. Hela livet är sådant. Man går omkring och söker efter något som man inte ens själv vet vad det är, och man får nog aldrig veta… Kristna människor skulle säga att det i själva verket är Gud man söker, platonikerna skulle säga att man känner längtan till idévärlden, andra tänkare har säkert ytterligare förklaringar.

Så vilken innebörd har ordet ”lycka” i en tillvaro som går ut på att söka men aldrig finna? Kanske att man känner korta stunder av välbefinnande. Ett tillstånd av flyktiga ögonblick som motverkas av andra perioder då man känner obehag och sorg, men där de fina stunderna ändå tar upp längre tid och gör ett starkare intryck?

Välbefinnande som ständigt blandas med oro och smärta. Är det lyckan? (Frid och stillhet hittar man aldrig fram till, inte medan man ännu är levande.) Ja, det är väl lycklig jag är… Jag har fått allt det som jag har längtat efter i åratal. Det känns väldigt bra. Hur har ni själva haft det i sommar?


Chantal: Idag…

Torsdag, 28 september 2000

 

 

Hej, alla tjejer

Idag gick jag och Mag hand i hand förbi grönsakshandlaren närmast Tessininstitutet, där jag jobbar. Man brukar kunna göra så i den här delen av Paris, alldeles intill gaykvarteren. Han tittade på oss. Så plingade han själv demonstrativt på klockan som kunderna brukar använda för att påkalla hans uppmärksamhet. Han log mot mig och gjorde den där typiska franska gesten som påminner om en slängkyss. ”Madame, jag älskar också unga kvinnor”, sa han, ”så varför lyckas aldrig jag?”

Jag ryckte på axlarna med en medlidsam min. Det var en underlig känsla. Han bemötte mig liksom om jag varit en krutgubbe som fick alla småflickor att falla för charmen. Detta var första gången som någon hade direkt kommenterat att det är tjugo års åldersskillnad mellan min flickvän och mig. Jag har gått i månader och fruktat sådana kommentarer. Trodde att de skulle komma från någon missundsam kärring, mitt i en svärm av giftigheter.

Istället infann de sig i form av en grabbig komplimang från denne trevlige farbror. Mag och jag skrattade glatt och liksom lättat hela vägen hem. I mina ögon kom nog några tårar. Men det var glädjetårar. Jag känner mig så lycklig. Hoppas att ni gör det också. Kram till alla.


Patri: Fell off a tree…

Onsdag, 11 oktober 2000

 

 

Tja…

Jag är så himla lycklig vissa kvällar när jag är på väg hem. Fattar ni? Nä, det kan ni nog inte. Men det här är den första höst, som jag minns, när jag inte blir deppig och ledsen över att sommaren är över.

Jag brukar parkera MC:n under ett stort träd hemma. Ofta ställer jag mig där en stund och tittar på den stora trädkronan. Jag får oftast tankar om att allt i naturen ska dö, att allt är så meningslöst. Inte i år. Man tänker annorlunda om man känner sig älskad. I år brukar jag ställa mig där för att vänta på att nåt löv ska falla, så att jag får se hur vackert det singlar.

Fick ge upp ikväll. Efteråt såg jag att en duva hade suttit uppe i trädet och skitit ner min jacka. Who cares? Det måste vara lycka, jag vet att jag inte har druckit nåt… Hur har ni själva det? *suck*


Ann Mir: Den trognaste

Torsdag, 12 oktober 2000

 

 

Hej

Den trognaste livskamraten är den följeslagare som alltid finns närmast, som aldrig försvinner. Vet inte hur ni ser på saken… För mig är det den som jag vaknar med som känns närmast. Jag har haft olika partners genom livet. Ibland har jag levt ensam. Men det bor liksom en varelse inne i mitt eget bröst som alltid är där, den första som jag möter när jag vaknar, den sista som jag tar farväl av när jag faller i sömn.

Jag tror att det är min själ som finns därinne. Vad betyder ”själ” egentligen? Har ni tänkt på det? Nya testamentet använder två olika grekiska ord för att uttrycka det begreppet: ”pneuma” och ”psyche”. Båda (och likaså den hebreiska motsvarigheten ”ruah”) betyder ungefär ”andning”, fenomenet att luft går in och ut ur människan; ”pneuma” är förresten ordstam till det svenska adjektivet ”pneumatisk”, som används om lufttrycksborrar.

Själen, det är att man andas. Ordet ”ande” betyder samma sak. När kroppen inte längre andas, då har själen lämnat människan. (Det är en konstig upplevelse att se någon man känt och älskat efter att denna vän har dött; hela människan är liksom inte riktigt där längre, själen saknas…)

Man ”andas”. Passiv form. Man ”andar” inte. Andningen är liksom något som man inte gör själv. Det är själen, varelsen inom oss, som tvingar oss att leva. Tills dess att det är tid för den att lämna kroppens boning och vända åter till sitt ursprung…

Jag vaknar alltid mycket långsamt. Somnar sakta också. Min själ väcker mig. Ibland är den så stor så att bröstkorgen liksom vill sprängas. Då känner jag ledsenhet och förtvivlan. Andra gånger tvingar själen mig att dra in luften hastigt och flåsande. Då är jag uppfylld av någon sorts längtan eller oro, vanligen en blandning av båda.

Själen vållar mig nästan alltid smärta. Ibland önskar jag att jag kunde vara en av dessa lugna och trygga människor som bara vaknar och stiger upp. Jag är fylld av beundran inför Gun, min kollega på jobbet, som bara kan bestämma sig för att hon ska sova en timme och som sedan vaknar upp av sig själv utan väckarklocka. För mig tar det alltid säkert en timmes oroligt grubblande innan befriaren, sömnen, äntligen tar mig till sig…

Varför gör det alltid ont inom mig? Det gör mer ont när jag är olycklig och ensam. Men nu, när jag ändå är som lyckligast och har mött någon som jag älskar, även nu vaknar och somnar jag med bröstet sprängande av oro, längtan, förhoppning, ångest, ibland sprittande lycka, men oftast mera smärta. Kommer den någonsin att gå bort, frågar jag mig ibland…

Jag är rädd för ångest. Den känslan kan ta sig patologiska, närmast fysiska uttryck ibland. Min bror begick självmord för några år sedan. Han hade ångest. Han kände en intensiv sorg och oro som saknade yttre orsak. Det var inte meningsfullt att försöka trösta honom och tro att ångesten skulle försvinna. Patologisk ångest byggs upp genom åratals förträngda känslor, som till sist kräver att få släppas ut och då tar över kroppen. Sådant botas med mediciner, precis som fysiska sjukdomar.

Ibland går det inte att bota. Det är som att leva med en cancersvulst som vållar ständig och outhärdlig smärta. Min bror (som länge hade trott att det var cancer han hade, ända tills läkarna efter många undersökningar kom fram till att smärtan inte var fysiskt betingad) orkade inte till slut. En dag, när han hade fått oss alla att tro att han mådde bättre och fått vår vaksamhet över honom att slappna, smög han sig in i sitt garage och slog på motorn så att han kvävdes därinne. (Min svägerska försökte förtvivlat ringa till mig mitt i natten; jag sov alldeles för tungt och vaknade inte förrän flera minuter senare, när jag fick se att det fanns ett meddelande på telefonsvararen, ett osammanhängande och hejdlöst gråtande besked där jag för allra första gången hörde någon säga att lillebror ”var”, inte längre ”är”…)

Mors hjärta krossades från den dagen. Hennes senilitet började troligen utveckla sig då. Ännu värre blev det ett år senare, när jag skilde mig från min man så att hennes sista hopp grusades om att få barnbarn. Min brors död har också lett till att människor började titta ängsligt och konstigt på mig – troligen i välmening – och fråga hur jag mår, på ett sätt som de inte gjort förut. Det är som om de har fått för sig att hans syster har ärvt samma genetiska självmordsbenägenhet…

Detta gör att jag själv ofta känner någon sorts ängslan över själva det förhållandet att jag ängslas. För det är ju riktigt att jag inte är någon lugn och trygg människa. Jag ser ut att vara det på ytan, men det är för att jag aldrig har lärt mig att synliggöra vad som finns inom mig. Jag har ett inre som konstant växlar mellan polarstormar och glödande vulkanutbrott… (Ni vet säkert, ni tålmodiga som inte raderar min smörja.)

På sista tiden har mitt liv ändrats. Jag vaknar inte bara med min själ, utan också med någon som älskar mig och vill vara hos mig. Hon är en sådan där lyckligt lottad människa som bara somnar och bara vaknar. Ofta ligger hon och ser milt på mig när jag äntligen kommer till medvetande. Hon säger att jag sover oroligt, plågat. Hon vaknar många timmar före mig och studerar mig respektfullt i min sömn.

Jag brukar säga till henne ibland att jag avundas henne. Varför kan inte jag en enda gång få vakna utan att själens smärtsamma oro finns i bröstkorgen? Hon såg en gång djupt in i mina ögon och svarade: ”Därför att du lever, du är full av liv.”

Ville jag verkligen vara utan smärtan inom mig, frågade hon. Är det inte så att när man vaknar utan oro, när alla passioner och ängsliga tankar har försvunnit, då är man död? Hon sa, sakta smekande, att hon älskade mig därför att jag är den som jag är. Skulle jag verkligen kunna älska mig själv om jag plötsligt blivit någon annan? Efter döden övergår man till att bli något annat, men inte förrän det är dags…

När jag grät i hennes famn – utan att riktigt veta om det var en lycklig eller en sorgsen gråt – tänkte jag att hon nog hade rätt, att jag vill ha min trognaste och mest smärtande livskamrat kvar därinne i mitt bröst. Vad vet jag? Glöm mig.


Chantal: Lyckan och dess portar

Lördag, 28 oktober 2000

 

 

Hej, underbara systrar

Ja, förlåt att jag ännu en gång plågar er med att skriva av mig mina tankar här på listan. Vi gamla gummor måste få sitta och mala en stund ibland. Jag har just nu huvudet fullt av funderingar kring alla hinder som alltid finns för människornas strävan att nå fram till varandra.

Varje människas liv är ett slags rum, tycker jag mig ha upptäckt genom åren. Runt envar av oss finns osynliga barriärer. Denna hindrande struktur brukar vara nästan obefintlig under tidig barndom, men den tillväxer i kraft från tonåren och blir mycket tydlig i puberteten. Då kan man inte längre – om man är vuxen – närma sig människan hur som helst, det blir nödvändigt att finna på ett acceptabelt beteende för hur man nalkas. En sorts ”port” måste hittas för att man skall bli insläppt i den andras tillvaro. Man lyckas inte alltid.

Jag bär sedan många år en smärtsam minnesbild i hjärtat som påminner mig om hur obarmhärtigt närvarande dessa barriärer ibland kan vara. Det var en sak som hände under några korta ögonblick, något som inte hade det minsta med mitt eget liv att göra egentligen, men som ändå länge har funnits inom mig lika starkt som de personligaste minnena.

Jag var gift på den tiden och bodde i Brasilien. Efter att ha varit utfrusen och förföljd under diktaturen hade min man fått upprättelse och givits diplomatiska uppdrag ett par år efter det att general Franco avled. Vi hamnade i staden Niterói, några mil från Rio de Janeiro, men det blev mycket resande mellan olika delar av detta jättelika land. Det var de katalanska regionala myndigheterna som hade gjort honom till någon sorts ”ambassadör” för Katalonien. Under dessa år fanns åtskilliga katalanska politiker som på fullt allvar tänkte sig att vi skulle formellt bryta oss ur Spanien och bilda en egen stat. Min mans diplomatiska arbete uppfattades av många som ett första steg mot en sådan utveckling.

Jag var då en ganska ung tjej. Egentligen alldeles för ung för att vara gift, men på den tiden och i mina kretsar var det föräldrarna som bestämde om äktenskap. Ännu hade jag inte kommit helt till klarhet om min läggning. Men även lesbiska var hur som helst tvungna att antingen gifta sig eller gå i kloster, och jag hade just genomlevt några hemska år i en nunneskola, så jag var glad när jag blev bortgift.

Jag var också mycket stolt över att vara hustru till ”republiken Kataloniens ambassadör i Brasilien”, som jag tyckte att min man Jaume var. Samtidigt var jag en mycket ensam varelse, en tonårsflicka – i mycket fortfarande ett barn – som inte hade en enda kompis. Han var alltid ute och reste någonstans. Jag satt nästan alltid på något flygplan, tillsammans med honom ibland, men oftare ensam och på väg mot den plats där han befann sig för tillfället. Vi var knappt någonsin hemma i vår vackra representationsboning i Niterói.

Under sådana där perioder i livet, när man ständigt gör långa ensamma resor, blir man sällan personligt berörd av något i det som sker. Man är anonym, känner ingen, vill bara fram dit man är på väg. Oftast är man liksom i en tunnel och ser endast framåt, inte runtomkring sig. Men när något för ovanlighetens skull gör starkt intryck, då blir effekten så mycket mer omskakande, eftersom man har vant sig av med det emotionella och dessutom inte kan dela känslorna med någon.

Jag satt en dag i väntsalen på ett litet flygfält i nordvästra Brasilien, där vi hade gjort en oväntad landning på grund av dåliga väderförhållanden. Vi skulle bli sittande där några timmar, hade jag fått veta. Jag var irriterad, särskilt när jag märkte hur liten transithallen var. Där fanns knappt sittplatser för oss alla.

Det inte minst enerverande var att jag blev tvungen att sätta mig alldeles bredvid en man som jag inte kände. Sista platsen invid väggen i en lång rad av hårda säten. Det fanns ingen annan stol ledig. Tidigare hade jag blivit antastad på en flygplats, så jag liknade troligen mest en stridsberedd igelkott när jag svalde förtreten och gick fram och frågade ifall det gick bra att jag satte mig.

Han gjorde en gest som betydde att platsen var ledig. Jag satt ned. Beredde mig på att tillbringa timtal alldeles bredvid en påträngande obekant mansperson.

Men till min förvåning var han inte det minsta framfusig. Inga som helst närmanden. Han såg inte ens att jag var där. Helt i sin egen värld. Efter ett tag stillades min irritation och min försvarsberedskap. En stund kändes det bra. Jag öppnade min roman. (”El mecanoscrit del segon origen” av Joan Pedrolo tror jag att det var, eller i varje fall en av de första katalanska böcker som jag hade haft möjlighet att köpa i Spanien efter att Francos försök att utrota vårt språk hade uppgivits.)

Men till sist kunde jag inte låta bli att ändå snegla på mannen i stolen bredvid. Varför var han så tyst? Brasilianska män brukar åtminstone säga några ord för artighets skull när en kvinna sitter jämte dem. Då såg jag i ögonvrån att han var alldeles fasansfullt olycklig. Han satt där tyst, men hela hans utstrålning skrek liksom på hjälp.

Hans ögon stirrade oavvänt mot en diffus fjärran punkt framför honom. Plånboken låg öppen i hans knä. Där fanns foton av en kvinna och några barn. Var det hans familj? Hade något hänt dem, eftersom han satt hopsjunken och försökte dölja hur kroppen skalv av ångest och förtvivlan?

”Hur är det fatt med dig, vännen?” tänkte jag, och led plötsligt fruktansvärt av att inte kunna säga dessa ord högt till honom. Jag vågade inte göra det. Visste ju inte alls vem han var eller vilka sorger som plågade honom. Jag var ännu en ung och osäker flicka, trots att jag var utstyrd som en världsvan diplomathustru. Dessutom var han en främmande karl, och jag var en gift kvinna, tänkte att det hade kunnat missuppfattas om jag försökte trösta honom på något vis.

Å andra sidan stördes jag oerhört av en envist självanklagande tanke: ”När man sitter mindre än en meter från en förtvivlad medmänniska och inte vågar säga ett enda ord till tröst, vad är det för värld vi lever i då?” Men jag lyckades aldrig rasera mina egna barriärer av rädsla, blyghet, stolt värdighet, konvenans. Det blev aldrig av att jag gjorde ens ett försök att finna dörren till hans värld. Vår väntetid på den överfyllda flygplatsen tog slut långt tidigare än jag trott. Mitt ögonblick vid hans sida svann bort.

Därmed har hans minne fastnat hos mig för alltid. Eller rättare sagt hågkomsten av mitt eget tillkortakommande. Detta plågar mig mest därför att jag ju faktiskt lätt hade kunnat säga några vänliga ord, men ändå inte gjorde det. Vad hindrade mig? Formell respekt, rädsla, inlärda beteendekoder. Men vad hade skett om jag gjort ett försök? Hade han blivit påträngande? Arg? Tyckt att jag betedde mig fel? Vet inte riktigt, får aldrig veta. Frågan kommer väl att ligga kvar obesvarad inom mig resten av livet, till ingen världens nytta.

Detta i sig självt obetydliga minne får sin livskraft av att det aktiveras varje gång jag ånyo blir påmind om att denna sorts barriärer alltid finns människor emellan. Jag blir alltid lika rädd närhelst jag verkligen fattar tycke för någon medmänniska och det börjar framträda tecken på att jag kanske aldrig skall hitta fram till ”porten”, aldrig bli insläppt innanför hennes skyddande skal. Jag återupplever då samma frustration och känsla av otillräcklighet som under de där timmarna på flygplatsen.

Barriären består av många olika komponenter. Dels finns den formaliserade etiketten, det där som man kryper bakom när man är blyg, rädd, osäker på hur man skall bete sig. Men det är mycket annat som också hindrar människor från att närma sig varandra.

En av de viktigaste anledningarna till att hålla någon utanför sin innersta sfär är att man upplever den andra som ”främmande”. Vissa personer har en förmåga att väcka en känsla av igenkännande hos andra, en känsla av själslig överensstämmelse. Man talar ibland om en ”personkemi” som skall stämma överens.

Jag tror att denna egenskap mer är ett socialt arv än något kemiskt. Jag upplever i varje fall ett ”systerskap” inför sådana människor som har levt liv som på något vis liknar mitt eget. Man har då gemensamma erfarenheter, vilka ofta vidareutvecklas till likartade värderingar och känsloreaktioner. Man kan känna igen sig själv hos den andra, och då uppstår mental harmoni och attraktion.

Jag var som sagt gift för många år sedan. För inte fullt lika många år sedan blev jag änka. Helt nyligen lät jag mitt liv förändras, när jag släppte en drygt tjugo år yngre kvinna inom mina innersta portar. Ibland frågar jag mig om vi verkligen har de själsliga likheter som jag nyss nämnde. Hon, Mag, är så mycket yngre. Hon har levt hela livet i Sverige. Det är mycket hos mig som hon nog aldrig riktigt kan förstå, även om hon säger att hon gör det.

Katalansk nationalism är ett exempel. Ingen som inte har växt upp under general Francos diktatur begriper nog riktigt de upphetsade debatter som vissa av mina middagsgäster drar igång. Varför är det till exempel så otroligt viktigt för oss att människorna i Barcelona skall börja tala katalanska istället för spanska? Man måste nog för att förstå detta ha levt i ett samhälle där skolbarn fick stryk om de ertappades med att säga något på sitt modersmål under rasten, där familjer måste stänga dörren om sig – och titta noga efter spioner – innan de vågade samtala på annat än spanska.

Ibland märker jag att Mag känner sig illa berörd när hon konfronteras med katalanismens värsta avarter. Vår syn på andra spanska regioner är onekligen ibland ungefär lika fördomsfull som deras uppfattning om oss. (Kanske skulle någon i vissa fall till och med kunna komma på tanken att kalla det ”rasism”, åtminstone i Sverige där begreppet ”ras” har fått en mycket töjbar innebörd.)

Madrid är ett klassiskt hatobjekt. De rika delarna av Spanien ligger hos oss i norr. Kastilien, där huvudstaden finns, är däremot ett av naturen fattigt område vars främsta tillgång antagligen är dammet som blåser fram över de ödsliga vägarna. ”Madrid är varken något Paris eller något London” var ett favorituttryck som brukade användas av den katalanske nationalistledaren Pi i Almirall.

Till och med många av våra egna känner sig besvärade av Madrid-hatet. Den världsberömde katalanske målaren Salvador Dalí älskade att reta gallfeber på sin omvärld. Det sista han gjorde i livet var att demonstrativt testamentera alla sina pengar till Madrids kommun. Något mer provocerande är knappast möjligt att hitta på här.

Andalusien brukar vi hata ännu mer. Det finns en mer eller mindre uttalad uppfattning här att allt som är dumt och efterblivet i Spanien kommer från det landskapet – och från södern i största allmänhet – vare sig det gäller kvardröjande feodalism, brottslighet, arbetsskygghet, tjurfäktning eller fascism. Francos trupper kom söderifrån under inbördeskriget, där han hade sitt starkaste fäste, och Kataloniens bergstrakter var det sista område som kapitulerade för honom. Detta lever kvar i vårt kollektiva minne. Men en ung tjej från Uppsala kan nog inte förstå varför jag känner instinktiv motvilja varje gång jag möter någon som talar andalusisk dialekt. Kanske borde jag inte ens själv begripa mig på den saken. Ingen andalusier har direkt gjort mig något ont.

Andalusierna uppfattas som det största hotet mot vårt språks fortlevnad. Under Francos tid uppmuntrades inflyttning från södra Spanien till Katalonien. Diktaturens tanke bakom detta var att katalanerna skulle bli en minoritet i sitt eget land, och på det sättet tvingas övergå till att kommunicera på spanska, så att vår språkliga särart skulle dö ut. Detta har i hög grad lyckats. En katalansk familj brukar ha ett eller två barn. I Andalusien har man ofta upp till tio barn. Denna skillnad har på sikt lett till att vi har hamnat i minoritet. För att kunna bevara vårt språk levande är vi tvungna att lära ut katalanskan till andalusierna. Men de fick ända fram till 70-talet lära sig att katalanerna pratar en knasig dialekt, och det är svårt att förklara varför de numera måste lära sig skriva på den där ”dialekten” varje gång de skall författa något brev till de regionala myndigheterna. Även av denna diffusa orsak hatas andalusier här.

Häromkvällen hade jag en historiker som gäst vid mitt bord, en gammal vän till min döde man. Han höll en lång, icke beställd föreläsning för oss som gick ut på att andalusierna även bar skuld till förtrycket och fattigdomen i Latinamerika. Om Nya Världen hade koloniserats av människor från norra Spanien istället för av andalusier, menade han, skulle inte söderns konservativa och utvecklingsfientliga samhällsstruktur ha överförts dit. (Som exempel anförde han att Centralamerikas enda någorlunda jämlika, utvecklade och demokratiska stat är Costa Rica – det enda område vars vita befolkning kommit från Nordspanien.)

Övermänniskoläror av det där slaget är tyvärr mycket vanliga inom katalanska nationalist­rörelsen. Jag märkte att Mag var besvärad, och jag gjorde ett försök att protestera. Det kunde ju hända att Andalusien var mindre utvecklat, började jag, men arbetsskygga är inte andalusierna. Det är de som gör allt grovarbete här, som katalanerna inte själva vill besudla sig med. Och att deras närvaro i vår region bidrar till att vårt språk dör ut är ju inte deras fel. Alla diktatorer använder folkomflyttningar för att bryta ned nationalism. För övrigt är katalanskan ännu mer utrotningshotad i den franska halvan av Katalonien – och där finns inga andalusier, bara en intolerant fransk språkpolitik. Och Madrid, visst var det en efterbliven håla i min ungdom, men staden har förändrats till närmast oigenkännlighet under 80- och 90-talen.

Jag uttalade en rad sådana invändningar den där kvällen då min vän historikern satt vid vårt bord och höjde Katalonien till skyarna. Jag framförde reservationerna därför att det märktes tydligt på Mag hur illa berörd hon var av separatistyran. Mina gäster såg förvånat på mig. De var inte vana vid att höra sådant från mina läppar, och Mag märkte genast att jag höll på och anpassade mig efter henne. Jag kände mig mycket fånig plötsligt.

Några dagar efteråt berättade Mag att hon hade pratat med en väldigt trevlig och rolig tant nere på postkontoret, en kvinna från Córdoba i Andalusien. Detta verkade vara en känga åt mig. Vad en obotlig separatist skulle ha svarat henne vore något i stil med att det är typiskt att andalusier alltid jobbar på posten. På Francos tid satt de där och ångade upp våra kuvert för att kunna läsa och censurera vad vi skrivit. Vi var livrädda för dem. (Det enda man vågade göra var att lågmält protestera och reta gallfeber på dem genom att, liksom av misstag, stoppa breven i lådan för ”utrikes” varje gång man skrev till någon i Madrid eller Andalusien.) Den sortens tankar kom spontant inom mig, men jag uttalade ingenting sådant i mitt svar till henne. Hon skulle inte förstå.

Jag hoppas att ni inte missförstår de här långa utläggningarna, ni tappra få som eventuellt orkar läsa dem. Jag försöker alltså inte lära er att tycka illa om Madrid och Andalusien. (De har förresten motsvarande hatbilder av oss, blandar ihop oss med baskerna och påstår att vi spränger bomber.) Vad jag vill förmedla är mera vad det innebär att vara uppvuxen i en värld som är inpyrd av gammalt hat och att försöka förklara för en nyanländ utländska – som samtidigt är den man älskar – varför man känner som man gör.

Jag är rädd att hon skall uppfatta mig som alltmer främmande, stänga fler och fler portar till sin inre sfär. Till sist kanske jag blir en främling för henne, någon som hon omöjligt kan begripa sig på. Jag är så fruktansvärt rädd att det skall komma en dag då jag sitter bredvid henne och inte kan trösta när hon förtvivlat gråter, därför att samma hindrande barriär har rests som fanns mellan mig och den där okände mannen på flygplatsen i Brasilien för många år sedan.

Det värsta är när jag skall försöka göra det begripligt för henne varför jag – som är lesbisk – dyrkade min make så länge han levde och kunde få nio års lyckligt äktenskap med honom. Kan hon förstå varför jag höll på och visade ifrån mig hennes kärlek under många år, av rädsla för att jag kunde kasta någon sorts skugga över hans minne genom att börja leva samman med en tjugo år yngre kvinna? Kan hon förstå varför jag alltid har honom i mina tankar, alla dessa år efter hans död, troligen kommer att ha ända fram till den dag då jag själv skall dö?

Hur ser hon på Jaume? Tycker hon att han var en extremistisk vettvilling? I sådant fall blir ju jag detsamma. Det som jag avgudade hos honom var hans mod att våga försvara Kataloniens strävan mot frihet i en tid då sådant var livsfarligt. För mig förblir det självklart att det han gjorde var något rätt, något oerhört viktigt. Men frågan är om ens dagens ungdomar i Barcelona kan förstå det där. (För dem är Franco väl bara någon gammal general ur Spaniens avlägsna förflutna som ingenting betyder för deras egen tillvaro.) Hur skall då en svenska i tjugoåren kunna förstå?

Det värsta är när jag får för mig att hon föreställer sig att mannen som jag blev gift med var en våldsverkare. I våra dagar är det på modet att nedvärdera alla som sysslat med någon form av ”frihetskamp”, speciellt om den hade socialistiska drag. Kanske kommer det en dag att skrivas ihop en förljugen biografi där Jaume utmålas som en stalinistisk galning. Franco älskade att framställa sig som fredens och den fria världens apostel. Endera dagen kommer någon att tro på lögnerna.

För mig står katalanismen för demokratins kamp mot militärjuntan. Vi tillgrep inte våld under diktaturen. (Och om sådant kan ha förekommit i något individuellt fall så var detta i varje fall ingenting mot vad falangisterna gjorde mot oss.) Så var det på den tiden, men allt sådant blir så svårt att begripa när hela världen blivit annorlunda, när friheten har kommit, när demonen som man var besatt av att bekämpa plötsligt är borta.

Det minne som väcker den allra starkaste kärleken till Jaume inom mig är en episod från tiden när våra söner var i de tidiga tonåren. Miquel, den ene av pojkarna, hade kommit i slagsmål med en klasskamrat. Orsaken var att han hade trakasserats därför att han vägrade kalla sig för fransman. Vi bodde i Frankrike på den tiden, och där tyckte man illa om minoriteter. Att kalla sig katalan öppet på skolgården var att tigga om stryk. Stryk hade han mycket riktigt också fått, men den andre fick igen i samma valuta. Det hade blivit en blåtira.

Nu kom hans far släpande med sonen hem till oss. Fadern var en jättelik karl. Han ställde sig framför Jaume och talade hotfullt om vad han tyckte om utländsk drägg som först kom och parasiterade på fransmännen och sedan vägrade anpassa sig. Så hötte han med knytnäven framför min mans näsa och påpekade att han lätt kunde slå honom sönder och samman. Jaume inspekterade hans muskulösa kroppshydda, oberört, som om saken inte angick honom. Han nickade: ”Oui, monsieur. Det stämmer. Vill ni att er son skall se er göra det?”

Då kom den andre plötsligt av sig. Han insåg hur ovärdigt det skulle vara att misshandla en man som inte besatt ens en bråkdel av hans egen kroppsstyrka. Aggressiviteten rann bort. Jaume sa inte ett ord, tittade bara omväxlande på fadern och på sonen, som om han undrade vad de egentligen ville oss. Till sist gjorde mannen en gest som antydde att Jaume var konstig i huvudet, så gick han därifrån.

När vi blivit ensamma sa Jaume till Miquel att det alltid är rätt att stå för vem man är och vara stolt över det, men att man däremot aldrig skall låta sig provoceras till att bruka våld. Jaume var en sådan människa som skulle ha låtit sig misshandlas till döds för att visa att han trodde på den principen. Detta är vad katalanismen innebär för mig. Men hur förklarar man sådant när man talar med en tjej från Uppsala som just har lämnat tonåren bakom sig?

Den längtan som jag känner till henne blir starkare ju mer jag är nära henne. Jag vill så innerligt gärna att hon skall trivas här i min värld. Hon har ju lämnat sin egen för att leva med mig. Kan hon verkligen bli en del av mig på det sätt som hon har föresatt sig? Jag känner en kvidande sorg i mitt hjärtas innersta rum varje gång jag tror att det inte är möjligt, att jag skall förlora henne – eller ännu värre, göra hennes liv olyckligt.

Jag försöker ibland förstå vad det var som gjorde att hon fäste sig så starkt vid mig. Hon talar ibland om att hon hyser beundran för mig, men vad är det hon beundrar? Om hon till exempel tycker att katalanska nationalister är konstiga och knepiga, hur kan hon samtidigt ha höga tankar om mig? Mitt liv består ju till största delen av just katalansk nationalism. Men kanske kan man aldrig förstå varför man är älskad av någon annan. Vanligen kan den andra inte ens själv förklara den sortens mirakel. Jag är bara så rädd att hon skall ha trott att jag egentligen är någon annan än den jag visade mig vara, att hon skall bli besviken.

Sådan oro surrar i min själ varje dag. Ändå glömmer jag allt så snart hon kommer nära mig. Då minns jag bara vår allra första kyss. Det var en kväll förra året, några veckor efter Pride-veckan. Hon hade oväntat gått vid min sida i Paraden, trots att alla trodde att hon var heterosexuell.

Hon hade inbjudit mig till sitt hem utanför Uppsala. Jag hade åkt dit för att lära känna henne. Istället blev det så att vi aldrig fick vara ifred med varandra. En massa vänner till mig hade – Gud vet hur – fått kännedom om att jag var i Sverige. Hennes telefon ringde stup i kvarten. Varenda gång hon lyfte luren visade det sig vara till mig. Jag upplevde saken som genant efter ett tag.

Vi började på nytt att prata, för femtioelfte gången, och ofelbart kom åter en telefonsignal. Jag fnissade besvärat: ”Kanske jag skall ta det direkt?” När jag rest mig och gick för att plocka upp luren hörde jag oväntat hennes röst alldeles bakom min nacke: ”Marie…”

Jag vände mig om. Hon hade gått efter mig och stod med sitt ansikte mindre än en decimeter från mitt. Jag blev på något vis handfallen av att hon hade kallat mig för Marie. Dels brukade hon aldrig tilltala mig med något namn, ”du” brukade räcka för henne. Detta var nog första gången hon namngav mig. Dels hade nog ingen kallat mig Marie tidigare. Jag har visserligen hetat så hela livet, men de flesta använder det sammansatta namnet Marie-Chantal eller oftast bara Chantal. (Några barndomsvänner säger fortfarande Eva, det namn som min svenska mor tyckte att jag skulle använda när jag var i Sverige.) Enbart Marie hade ingen sagt förut. Hon gav mig liksom ett nytt namn, som fanns bara mellan oss två.

Telefonsignalen tonade bort ur medvetandet. Ljudet av min egen puls ljöd istället i öronen. Jag väntade på att hon skulle säga något mer än bara mitt nya namn, men hon stod tyst alldeles intill mig. Såg in i mina ögon. Jag kände att det inte var livets mening att jag skulle tala eller gå någonstans. Vi stod bara kvar en lång stund. Telefonringandet upphörde efter ett tag. Till sist tog hon försiktigt min hand. Jag fick andnöd och kände tusen underbara volt gå genom kroppen. En lång stund stod vi sådär, tysta. Hon började le försiktigt mot mig. Jag log tillbaka. Så övergick vi till att skratta, ett på något vis befriande skratt.

Efter att ha skrattat några sekunder kramade jag om henne. Det kändes naturligt att göra det. Då tog hon försiktigt händerna om mitt huvud och förde mina läppar mot sina egna. Det var den första, underbara kyssen. Varje ny kyss, varje enkel beröring återför mig till det ögonblicket.

Jag hade funnit kärlekens port och blivit insläppt, denna osynliga ingång till det innersta av en annan människas personlighet, till själen. Jag har upplevt sådana stunder några gånger i livet, inte så ofta. Jag hade en liknande känsla när jag som tonåring kysste en kvinna (min sömmerska Magda) för första gången i livet, och fattade att jag var lesbisk. Senare har jag haft några korta relationer då det där lyckoruset har återkommit. Men så starkt som nu hade det aldrig känts.

Vad kan vara mer fasansfullt än att ha varit i paradiset och sedan bli utkastad? Att få se den öppnade porten tillslutas på nytt? Länge tänkte jag inte så. Jag var istället full av oro inför de yttre problem som vår relation – inbillade jag mig – skulle komma att medföra. Folk skulle fördöma mig, trodde jag, därför att jag är mycket äldre än Mag, och dessutom har varit hennes lärarinna.

Sedan fann jag att inget sådant avståndstagande kom. Inte ens de elakaste skvallertanterna i Paris’ lesbiska värld hade ett ont ord att säga när de fick se mig ihop med Mag. Alla älskade henne från första stund. Släkten, vännerna, mina söner, alla.

Då fanns det bara kvar en ensam tanke i min hjärna: insikten om att jag själv var den som älskade henne allra mest. Jag själv var den som skulle bli allra mest tillintetgjord om porten till hennes själ åter stängdes för mig. Och vem kunde säga hur det skulle gå? Livet är varken gott eller ont, det växlar ständigt, gör oväntade kast i utvecklingen.

Livet är en obändig naturkraft. Livet är något som forsar fram och måste vidare. Livet är likgiltigt inför den levandes lycka eller förtvivlan. Ibland vill jag att livet skall stanna, frysas i ögonblicket då våra läppar möts. Men livet stannar aldrig, inte medan man själv ännu lever.

Vad man är otacksam som sitter här och ältar konstiga tankar mitt i paradiset. Jag fick uppleva ett nytt årtusende. Inte många har fått göra det. Jag fick dessutom möta stormande kärlek under det nya millenniets första vår, och jag vågade ta emot den. Den var underbar och äkta och besvarad. Vem är jag då att jag skulle klaga för den händelse de följande tusen åren bara blir mörker och sorg? Förlåt att brevet blev så långt, ni som orkat läsa, men jag sprängs av min lycka!


Ann Mir: Det helt andra

Fredag, 29 december 2000

 

 

Hej, tjejer

Jaja, det är jag igen. Samma ältande gumma som vanligt. Men ni vet vem jag är, radera fort…

Det är märkligt hur man kan tro att man är en viss sorts människa, och så visar det sig att man är någon helt annat. Man tror sig kunna förutse utvecklingen av sitt liv då man har nått en viss ålder, ett visst stadium i livet. Sedan tar händelserna lika fullt en helt annan riktning. Hela tillvaron ändrar sig…

Har ni någonsin tältat i en sandöken? Jag var i Västsahara en gång under 70-talet och fick övernatta i ett äkta beduintält. Jag blev så fascinerad av att det fanns ett högt berg av sand på tältöppningens högra sida. Sedan blåste en mäktig och rytande storm under natten. På morgonen var berget borta. Eller rättare: det hade vandrat hundra meter bort, ungefär, och stod istället bakom vårt tält… Eller var det tvärtom? Stod tältet verkligen kvar på samma plats? Hade det kanske omärkligt vandrat över nattens rytande oändlighet av sandkorn? Det gick inte att avgöra, inte mer än man kan säga ifall det är man själv eller havsytans vågor som har flyttat sig. Hela världen omkring oss var ju helt olik den som funnits där kvällen före. Sådant är livet, så känns det åtminstone efter stormar som gör människorna och deras liv till något helt annat än de varit, till något helt annat än man varit övertygad om att de skulle bli…

”Det helt andra” (”das ganz Andere”), det var den judiske religionsfilosofen Martin Bubers vackra benämning på Gud… Kanske är det så Gud allra tydligast uppenbarar sin storhet, genom att plötsligt visa att det finns så mycket mer i världen än det som man trodde, det som man vant sig vid. Skapelsens oändliga variation, det är genom den man förstår vad paradiset är.

Jag brukar gå och nynna för mig själv numera. Lyckliga små tanter gör nog ofta det. Jag undrar ibland om folk här tycker att jag har blivit konstig, men oftast struntar jag i allt sådant och bara lever ut min lycka. (Jag menar, ”folk”, vilka är det, vad betyder de?) Den sång som jag älskar mest just nu är ett gammalt skillingtryck från 1800-talet:

 

Kall och frusen ligger ängens tufva,

intet har hon, intet kan hon gifva.

Men om vårens sol den komme bara,

frusen tufva kunde åter blomprydd blifva…

 

 

Jag har varit en frusen tuva i åratal. Någon som väntade på att tinas upp och få liv på nytt. ”Frusen glädje” finns det ett glassmärke som heter. Uppskjutet liv. Evigt väntande förhoppning. Det är jag det… Undrar hur många människor som går genom hela livet utan att solen någonsin tittar fram och smälter ner permafrosten som håller all den väntande lyckan i deras inre fången i en obeveklig omfamning av kyla och behärskning? (Denna kyla som heter rädsla, besvikelse, bitterhet – och som har tusen andra namn.) Kanske hör jag till ett privilegierat fåtal, de som trots allt fick leva… Som den där enda lilla havssköldpaddan som faktiskt inte blev uppäten tillsammans med alla sina syskon när den grävde sig upp ur sanden där den fötts, utan som mot alla odds lyckades ta sig ut i havsdjupen och kunde utvecklas, bli det som livet hade ämnat den till.

Men livet har många sidor… Jag minns också en annan dikt. Den är skriven av den grekiske poeten Kavafis. Han var homosexuell och har givit manskärleken många vackra lyriska uttryck. Hans finaste poem handlar om att man aldrig kan fly från sig själv. Han beskriver hur människan oftast – under större delen av sitt liv – upplever tillvaron som evinnerlig upprepning, som raka motsatsen till variationen och förändringen man upplever i de lyckligaste stunderna. Så skriver Kavafis:

 

Du sade: ”Jag ska finna en annan värld, en annan stad.

Jag ska gå utmed nya gator, på nya torg.

Den stad där jag nu bor ska jag glömma,

här finns blott svartnade ruiner av ett förfelat liv.”

 

Nej… Du ska aldrig finna en annan värld, aldrig en annan stad.

Den stad där du nu bor ska du aldrig kunna lämna.

Ty den kommer att följa dig över haven, varthelst du flyr.

Dess gator och torg må vara nya för andra,

för dig ska de likväl vara desamma.

Den du är, den bär du alltid med dig,

och du själv är hela din värld…

 

 

Det är inte var man är som avgör hur världen ser ut. Jag har hatat denna danska småstad alltsedan jag kom hit, en kulen dag 1993 i början av december. Jag flyttade från Sverige därför att min mor, som blir alltmer senil, skulle få leva sina sista år i sin barndoms hemstad. (Jaja, jag vet att ni vet, men om ni inte har raderat mig ännu så får ni skylla er själva.) Själv hörde jag inte hemma här, tyckte jag. Allt som framkallade kära gamla minnen hos mamma väckte istället främlingskap och sorg i mitt eget hjärta.

Nu är det annorlunda. Trappan utanför högskolan har plötsligt blivit laddad med min levnads lyckligaste minne. Jag vågade – då i somras – gå fram till den som jag älskade just på denna trappa. (En helt vanlig konstruktion av grå sten, trappsteg som jag går uppför varje dag på väg till mitt arbete, och ändå en magisk plats.) Här bad jag henne att komma till mig, vara hos mig. Jag hade stött henne ifrån mig under många års tid, därför att jag på något vis inte kunde fatta att någon annan kunde vilja dela min sterila tillvaro, därför att jag inte ville att en vacker och flera år yngre kvinna skulle förstöra sitt liv genom att binda sig till mig i denna förvisningsort.

Nu har jag förstått att allt vackert på jorden finns just här, där jag bor. Här finns torget där vi gick hand i hand öppet för första gången (åh Gud så nervös jag var!) och där ingen tittade styggt på oss för att vi demonstrerade vår lesbiska lycka. Här finns vägen som leder ut mot Århus, där hon tog mig med i sidovagnen till sin motorcykel och körde så fort så att vi skrek och hisnade, och låg och skrattade länge efteråt i gräset sedan jag hade bett henne stanna en stund… Och här i just denna stad finns mitt rum, platsen där hon och jag kysstes för första gången. Vart jag än reser i världen hädanefter så kommer jag alltid att minnas och längta till denna småstad, som har blivit mitt lilla hem i det väldiga världsalltet. Hur ska jag kunna önska mig annat än att få vara den jag är, där jag är, med det liv som jag har?

Jag har alltid fruktat att mor skulle ta skada av att få veta att jag är lesbisk. Det är min stora och ständiga fruktan att hennes senildemens ska förvärras. Hon blir liksom bättre av att vara lugn och lycklig, eller åtminstone uppskjuts hennes mentala nerbrytning. Jag har tassat på tårna runt henne under alla de här åren för att skona henne från allt upprörande, allt som kan störa hennes harmoni. Allt annat har fått komma i andra hand efter det. Mitt liv har styrts av den tanken. Det var så förvånande att hon inte reagerade alls när jag slutade låtsas att jag inte älskade en kvinna. Kanske blir hon till och med bättre av att jag visat henne vem jag verkligen är? Man mår väl bra av att vara i sällskap med människor som är lyckliga…

Mitt rum på andra våningen, i det här radhuset som mamma ärvde efter sin kusin som dog för sju år sedan… Det har varit min symbol för ensamhet och meningslöshet. Nu är det platsen som får mitt hjärta att klappa allra häftigast, som får mig att andas lika häftigt som om jag sprungit, samtidigt som jag skrattar för mig själv och liksom sprängs inifrån av pirrande lycka.

Hon ligger därinne i mitt rum, min älskade. Jag var hos henne för en stund sedan. Jag kände hur den lena, heta huden knottrade sig längs hennes lår och ryggslut. Min mun känner fortfarande smaken av hennes läppar, hennes tunga. Jag kan minnas hur hon suckade lyckligt i mitt öra, och då kan jag inte hjälpa att trygga heta tårar faller nerför mina kinder. Hon sover, fast det inte är särskilt sent på kvällen. Jag sitter i min morgonrock och kan inte somna därför att min hjärna fortsätter att flyga bland himlarna långt efter att min kropps längtan har kommit till ett ögonblicks stillhet. När man är alltför rusig av livets glädje måste man lämna paradiset för några ögonblick för att riktigt kunna fatta det underbara, ”det helt andra”. Sedan ska vi sova ihop, och kanske vakna under natten… Mmm.

Jaha, nu har jag väl brutit mot sexförbudet här på listan. Men jag vet att de som vill förbjuda vissa saker är värst själva. Ibland måste jag bara få säga det som finns i hjärtat. Förlåt mig, alla ni underbara. Släng ut mig. Eller ännu hellre, glöm mig.


Patri: Happy New Year!

Söndag, 31 december 2000

 

 

Gullisar!

Tack för millenniets första underbara år! Okej, det blev blaskig 2-procentig Blossaglögg, men vem f-n bryr sig? Jag köpte lite stark cider också, sån där som säljs på systemet i Sverige. Tror inte att Hon märker nåt. Har ni det bra allihop? Yes? Nu skjuter vi upp nyårsraketerna, och spränger servern när vi ändå håller på! Kram på er alla, frid på jorden!

Patri

listbitch

 

”Och någonstans inom sig vill man väl att här ska föras en dialog om saker som verkligen känns viktiga och centrala vad gäller innebörden i att vara lesbisk. Jag vill på något vis kunna arkivera de här mailen så att de kan uppvisas för eftervärlden, som kan läsa dem och liksom få budskapet: sådana var 1900-talets flator.”

 

(Ann Mir, Lesbiska Listan 7 oktober 1999)

Advertisements

From → Uncategorized

Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: