Skip to content

Svearnas Uppsala och den tidiga svenska kungamakten

June 2, 2016

 

J.B.L.D. Strömberg

 

Svearnas Uppsala och den tidiga svenska kungamakten

 

Historiska institutionen vid Uppsala universitet 1988

 

 

  1. Inledning. 5

1.1 BEGREPPET UPPSALA.. 5

1.2 KÄLLORNA.. 5

1.3 FORSKNINGEN.. 6

1.4 UNDERSÖKNINGENS SYFTE.. 7

 

  1. Forntidens Uppsala i källorna. 8

2.1 UPPSALA SOM BEGRAVNINGSPLATS. 8

2.2 UPPSALA SOM HEDNISK KULTPLATS. 10

2.3 UPPSALA SOM POLITISKT CENTRUM… 14

 

  1. Byn Gamla Uppsala. 21

3.1 GAMLA UPPSALA SOM BEGRAVNINGSPLATS. 21

3.2 GAMLA UPPSALA SOM HEDNISK KULTPLATS. 24

3.3 GAMLA UPPSALA SOM POLITISKT CENTRUM… 27

 

  1. Avvikande uppfattningar. 29

4.1 NILS SUNDQUISTS TEORI. 29

4.2 DEN S.K. VÄSTGÖTASKOLAN.. 30

 

  1. Svear och götar. 35

5.1 RUSERNA.. 36

5.2 HILLEVIONER OCH SVIONER.. 37

5.3 SUETHANS OCH SUETHIDI. 38

5.4 SWEON I SWIORICE.. 39

5.5 SUEONES i SUEONIA.. 40

5.6 SWEON I SWEOLAND.. 41

5.7 SVIAR OCH SŒNSKA MENN.. 42

5.8 SVETJUD.. 43

5.9 SUEDIA.. 43

5.10 SUETIA/SUECIA.. 45

5.11 UPPSVEARNA. 49

5.12 SVEAR OCH GÖTAR.. 51

 

  1. Uppsala och den tidiga svenska kungamakten. 53

6.1 KUNGAMAKTEN UNDER 1300-TALET. 54

6.2 KUNGAMAKTEN UNDER 1000-TALET. 63

6.3 KUNGAMAKTEN UNDER 800-TALET. 64

6.4 UPPSALA OCH SVENSKA RIKETS UPPKOMST. 66

 

  1. Sammanfattning. 72

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING. 77

 

 

 

 

Äldre västgötalagens s.k. konungsbalk, vilken egentligen är en gränsläggningstraktat mellan Sverige och Danmark och som förmodas gå tillbaka på en urkund från 1000-talet (jfr. kap. 2.3). Här talas tre gånger om en konung i Uppsala. Traktaten anses vara vårt äldsta belägg för ett enat svenskt rike: tillsammans med den svenske kungen omtalas nämligen lagmän från Tiundaland, Fjädrundaland, Västmanland, Östergötland, Småland och Västergötland; de tycks alla vara ”af Sweriki”.

1. Inledning

1.1 BEGREPPET UPPSALA

Den äldsta statsmaktens historia är i vårt land oupplösligt förknippad med namnet Uppsala. Våra första kända kungar kallades Uppsalakonungar, de hade något att göra med ett Uppsala hednatempel, de rådde över något som hette Uppsala öd. Begreppet Uppsala används i källorna ofta på ett dunkelt och svävande sätt, men det är knutet till ”ynglingaättens” hedniska kungar och till ”svearna”. Det är knutet till den äldsta svenska kungamakten och till svenska rikets uppkomst.

För att rätt kunna förstå hur vårt kungarike ursprungligen tillkom är det alltså av stort intresse att veta vad detta forntida Uppsala egentligen var för något. Det är också ämnet för denna uppsats. Var låg forntidens Uppsala? Hur såg det ut? Och framför allt: vilken betydelse kan det ha haft för statens konsolideringsprocess i vårt land?

1.2 KÄLLORNA

De tre viktigaste källorna till vår kunskap om forntidens Uppsala är Adam av Bremen, Saxo Grammaticus och Snorre Sturlasson. Alla tre är så vitt man vet fristående från varandra.

ADAM AV BREMEN skrev under 1000-talets senare hälft en krönika över Hamburgstiftet och dess biskopar. Hamburgstiftet hade spelat en framträdande roll i Sveriges kristnande; bl.a. hade Ansgar varit dess förste biskop på 800-talet – och Adam har personligen intervjuat många av sin egen samtids missionärer. Han har aldrig själv varit i Sverige, Danmark har han dock besökt. Han har också hämtat många av sina uppgifter från samtal med den danske kungen Sven Estridsson, vilken under tolv års tid gjort krigstjänst under den svenske kung Anund Jakob. Adam är slutligen mycket geografiskt och etnologiskt intresserad, varför hans utsagor om forntidens Uppsala måste tillmätas tämligen högt källvärde. Dock bör man hålla i minnet att mäster Adam var en kyrkans man och därför kan tänkas ha överdrivit hednakultens förskräcklighet; hans beskrivningar av det hedniska templet har också förmodats vara påverkade av hur Salomos tempel skildras i bibeln.1)

SAXO GRAMMATICUS författade under sent 1100-tal Gesta Danorum, en voluminös redogörelse för Danmarks historia från hedenhös och fram till hans egna dagar. Saxo står inte särskilt högt i kurs som historisk källa. Hans regentlängd innefattar inte mindre än nitton danska kungar som regerat före Kristi födelse. (I Sverige skulle hans frodiga fabulerande sedermera efterliknas och överträffas av Johannes Magnus och Olof Rudbeck.) Även hans skildringar av samtida förhållanden bör läsas med viss urskillning; den lärdomstradition han representerar har nämligen sina rötter i medeltida helgonlitteratur, vars uppdelning av världen i ”Gudsstaten” och ”Djävulsstaten” ibland färgar av sig på Saxos sätt att beskriva politiska antagonister. Som dansk patriot var han slutligen ingen större vän av Sverige och kan möjligen ibland misstänkas för tendentiösa svartmålningar. Å andra sidan stod han mycket nära danska kungamakten, och bland hans informatörer fanns den politiskt engagerade ärkebiskopen Absalon, Saxo kan därför förmodas vara mycket väl insatt i förhållandena kring kungamakten i grannlandet Sverige.2)

SNORRE STURLASSON får, trots att han skrev först i början av 1200-talet, anses vara en bättre källa till Sveriges hednatima historia än Saxo. Han citerar nämligen ordagrant sina egna källor: isländska skaldekväden från hednisk tid. Dessa kväden är strängt formbundna, vilket minskar risken för att innehållet blivit förvanskat under den muntliga traderingen, och skalderna levde under den tid då hedniska Uppsalakungar verkligen regerade i Sverige. Tyvärr är dock den fornnordiska poesin med sina många dunkla metaforer (”kenningar”) för oss närmast obegriplig. Den torde även ha varit svårförståelig för Snorres samtida, ty Snorres Edda är egentligen en lärobok i förkristen poesi, vilken han skrev därför att denna litteratur hotade att dö ut och falla i glömska eftersom ingen längre kunde uppskatta dess formfulländning. Snorre förser också de citerade skaldeverserna med en förklaring på medeltida isländsk prosa. Historikern bör dock inte falla för frestelsen att lita på Snorres 1200-talsprosa, utan måste bygga sin kunskap om hednatiden på vad som står i de dunkla och korthuggna kvädena. Isländska medeltida författare som Snorre utger sig nämligen för att blott förklara hednaskaldernas gamla ord – och skapar därigenom ett bedrägligt intryck av vetenskaplig källkritik – medan de i själva verket pressar texten och utbroderar den. Modern källkritik var dem främmande, och deras egen kunskap om hednatiden hade nått dem i form av en muntlig tradition vars innehåll torde ha starkt vanställts av berättarglädjen under vinterkvällarna utom i de fall då den stränga versen förhindrade detta.3) I fornnordiska skrifter bör vi därför alltid hålla oss till versen och misstro prosan. Det skaldekväde som här främst angår oss är YNGLINGATAL, en regentlängd över hednatima svenska kungar författad av norrmannen Tjodolf från Hvin, troligen år 900. Den har bevarats i form av citat ingående i Snorres YNGLINGASAGA, vars prosa dock även håller en mängd uppgifter som inte finns i verserna. Det är något omdiskuterat varifrån denna övriga information härrör. De flesta anser att den diktats av Snorre själv, och alltså saknar värde för historikern. Vissa forskare – nyligen Gad Rausing4) – har dock invänt att Ynglingasagan skiljer sig så starkt från de övriga sagorna i HEIMSKRINGLA, vari den ingår, att den snarare bör vara slaviskt kopierad efter någon numera förlorad äldre källa, varför dess uppgifter kan vara av visst intresse. I varje fall bör den läsas på ett mycket kritiskt sätt och fattas med urskillning.

Övriga källor presenteras lämpligen i de sammanhang då det blir aktuellt att använda dem. Vad som främst bör sägas om källorna till dessa avlägsna tider är dock att vi har mycket ont om dem och att de få som finns ofta är dunkla och motsägelsefulla. Det är väl också just detta som är så fascinerande med hednatidens historia. Den är ett pussel som aldrig riktigt vill gå ihop. Man kan komma fram till nästan vad som helst om man tolkar materialet på ett godtyckligt sätt och sopar obekväma pusselbitar under mattan.

1.3 FORSKNINGEN

Det bör således inte förvåna att forskningen kring hednatidens Uppsala är osedvanligt rik på med varandra oförenliga teorier. Detta gäller inte minst frågan om var det låg. Numera är man tämligen enig om att det är identiskt med byn Gamla Uppsala, belägen strax norr om nuvarande Uppsala. Sedan gammalt finns dock även en forskningsinriktning som vill identifiera det forntida Uppsala med det nutida, vilken i modern tid förespråkats av landsantikvarien Nils Sundquist. Det har även gjorts försök att förlägga Uppsala till Lund,1) och under senare år har vi fått höra talas om den s.k. västgötaskolan, vars förespråkare vill ha Uppsala någonstans öster om Vänern.

Många vilda teorier har lagts fram också inom ramen för den överväldigande majoritetens uppfattning att den plats som omtalas av hednatidens källor verkligen är Gamla Uppsala. Det vetenskapliga utforskandet av platsen inleddes av Olof Rudbeck och hans anhängare, vilka även torde ha ”förbättrat” dess historia.2) Det forntida Uppsalas nära anknytning till frågan om det svenska rikets uppkomst har också medfört att Gamla Uppsala fått ingå som viktig ingrediens i den hetsiga debatten därom, vilken var ett av historikernas mest brännande problem under senare 1800-talet och förra halvan av 1900-talet.3) Tyvärr är det mest den konservativare, mer traditionsbundna riktningen i denna debatt (Knut Stjerna, Birger Nerman) som intresserat sig för Gamla Uppsala och byggt vidlyftiga teorier kring platsen, medan den radikala och källkritiska skolan (Curt Weibull) lämnade Upplands lokalhistoria därhän. Även arkeologen Sune Lindqvist har mer ägnat sig åt att ge spridning åt djärva spekulationer än åt att i vetenskaplig form redovisa sina utgrävningar på platsen.4) De mindre arkeologiska undersökningar som under de senaste åren företagits av Else Nordahl har heller inte ännu redovisats. Gamla Uppsala, som tilldelats en så viktig roll i Sveriges äldsta historia, är alltså alltjämt en besynnerligt okänd plats och dessutom tyngd av de lärdes stundom mycket fantasifulla spekulerande.

1.4 UNDERSÖKNINGENS SYFTE

Denna uppsats syftar närmast till att försöka fastställa ett forskningsläge. Jag ska gå igenom källornas vittnesbörd och redogöra för den forskning som kan vara av intresse i avsikt att finna en gräns mellan vad vi säkert vet om forntidens Uppsala och vilka av de gamla teorierna som numera kan lämnas åt sitt öde. Förhoppningsvis ska jag härigenom få fram en någorlunda tydlig bild av den plats där vår äldsta statsmakt förmodas ha uppstått.

Den källinventering jag företagit har gått ut på att finna samtliga belägg för namnet Uppsala i källorna fram till och med Snorre Sturlasson. Dessa har sedan redovisats så troget som möjligt och i strängt kronologisk ordning. Jag har på så vis sökt fastställa hur Uppsalabegreppet används, hur olika författare under skilda tider kan ha föreställt sig det forntida Uppsala, och huruvida några viktigare skillnader finns mellan yngre och äldre uppgifter. Vidare har jag gjort en liknande inventering som syftat till att närmare definiera vad ordet ”svear” står för i de äldsta källorna och hur dessa förhöll sig till götarna under den tid då svenska riket förmodas ha uppstått. Slutligen har jag fördjupat studien med en undersökning av hur kungarna skildras i olika källor och med ett försök att ge en föreställning om vad för sorts stat Uppsalakonungarna kan tänkas ha härskat över.

Någon kanske finner att jag vid genomgången av de avvikande teorierna ägnat lite för stort utrymme åt den s.k. västgötaskolan; förhoppningsvis kommer dock den uppmärksamme läsaren att inse att detta främst syftat till att ge en samlad framställning av hur akademisk vetenskap bemött västgötaskolan, samt inte minst till att klarlägga hur västgötaforskarnas argumentation förhåller sig till vad som kan utläsas ur källorna. Jag har upplevt detta som naturligt och angeläget med tanke på den debatt som alltjämt pågår på sina håll.

2. Forntidens Uppsala i källorna

Källornas skildringar av det forntida Uppsala kan lämpligen indelas i tre kategorier: Uppsala som forntidskungarnas begravningsplats, Uppsala som hednisk kultplats och Uppsala som politiskt centrum i hednatidens Sverige. Jag ska nedan genomgå all relevant information i strängast möjliga kronologiska ordning. Särskild uppmärksamhet kommer genomgående att ägnas åt frågan om vad som kan utläsas ur varje källa isolerad, utan att snegla på andra källor, särskilt om dessa är från senare tid. Sådana uppgifter som finns i samtliga källskrifter får då anses vara säker kunskap, medan sådant som endast förekommer hos sent skrivande författare bör misstros, särskilt om det på något vis strider mot vad som står i det äldre materialet.

Ett speciellt problem är att vi i stort sett saknar inhemska källor från vår äldsta historia. Geografiska och andra namn möter därför vanligen i främmande språkform, och ibland kan vi inte vara säkra på vilket svenskt namn som den forntida författaren försökt återge, i synnerhet inte om det är första gången som namnet finns belagt i skrift. I noggrannhetens intresse ska jag i fortsättningen återge alla intressantare namn exakt så som de ser ut i originalet, och inte lättvindigt t.ex. översätta ”Ubsola” till ”Uppsala”.

Uppsalabegreppet förekommer nästan uteslutande i dels fornnordiska, dels latinska källskrifter. På fornnordiska har namnet pluralform och förekommer oftast böjt i dativ: ”Upsalum”, vilket i västnordisk form motsvaras av ”Upsolum” (den besynnerliga latinska formen ”Ubsola” bör troligen också förklaras av det västnordiska inflytandet). Snorre tycks ha föreställt sig att namnet betyder ”Uppsalarna”; han har även pluralformerna. ”Upsalir” (nominativ), ”Upsala” (genitiv), ”Upsali” (ackusativ), samt singularisformerna ”Uppsalr” (nominativ) och ”Upsal” (ackusativ). På latin behandlas namnet däremot som en feminin singularis och förekommer nedan i formerna ”Upsala” (nominativ), ”Upsalam” (ackusativ), ”Upsalie” (genitiv av en variantform ”Upsalia”) samt i det avledda adjektivet ”Upsalensis” och i en avvikande namnform ”Ubsola” (nominativ). Liksom i våra dagar skrivs Uppsala ibland med ett, ibland med två p, stundom rentav med b: alla tre möjligheterna motsvaras i runskrift av samma tecken. U:et kan ibland utbytas mot ett V, och stor bokstav växlar med liten utan fasta regler.

2.1 UPPSALA SOM BEGRAVNINGSPLATS

De äldsta någorlunda säkra omnämnandena av Uppsala ingår i det hedniska kvädet YNGLINGATAL, författat omkring år 900. Dess upplysningar är både lakoniska och dunkla, men det framgår klart att Uppsala är den ort där ynglingakungarna Aun (Ön) och Adils dog.

Aun uppges1) ha dött av ”anesot” (ánasótt); Snorre förklarar i sin 1200-talsprosa att detta underliga ord betyder ålderdomssvaghet. Ynglingatal säger vidare att Aun mötte döden i Uppsala (at Upsolum), samt beskriver honom som en gråhårig ”österkonung” (austrkonungr). Vi kan alltså säkert utläsa att en kung har dött ”at Upsolum”. Kungen kan p.g.a. epitetet ”österkonung” förmodas ha härskat över ett område någonstans öster om skaldens hemort Norge. Slutligen bör han, om det är riktigt att han dog av ålderdomssvaghet, ha uppehållit sig ”at Upsolum” under en längre tid före dödsfallet.

Adils2) ska ha fallit från hästryggen; hans hjärna ska ha blandats med gruset, han ska ha dött ”at Upsolum”. Eftersom han tycks ha dött i en olyckshändelse behöver han inte ha vistats permanent på denna ort.

Ynglingatal nämner även en tredje ynglingakung, Aleif (Olof), i samband med Uppsala. Det framgår dock inte klart huruvida denne dött där. Han uppges endast3) ha försvunnit därifrån (frá Upsolum) för länge sedan. Han kallas ”Svea kung” (Svía jofri) och hans kropp ska ha slukats av eld ”vid vågen” (við vág).

Ovanstående uppgifter ger oss vår allra värdefullaste kännedom om forntidens Uppsala. De är ju både från hednisk tid och avfattade på vers. Men tyvärr är det inte mycket vi kan läsa ut ur dem. Vi har endast en dunkel tradition som sätter tre kungar av ynglingaätten i samband med ”Upsolum”, en ort som inte närmare beskrivs. Ynglingatal förknippar denna kungaätt även med många andra ortnamn, men ”Upsolum” är det enda som återkommer, och det nämns tre gånger.

Ynglingatal talar inte uttryckligen om Uppsala som begravningsplats. Det är först sent under kristen tid som vi får klara belägg för att kungarna jordats där. I slutet av 1100-talet berättar SAXO att den svenske kungen Asmund begravdes vid Uppsala (apud Vpsalam) under kungliga hedersbetygelser.4) Denne Asmund tillhör helt sagans värld; endast några sidor tidigare har Saxo beskrivit Uppsala som en ort där asaguden Oden brukade uppehålla sig.5)

Ynglingatals skildring, av kung Adils’ död återfinns även i HISTORIA NORVEGIAE, som anses vara författad vid 1100-talets slut av en norrman, men som finns bevarad först i en fragmentarisk handskrift från 1400-talet. Också här står det att Adils dog efter att ha fallit av hästen, men Uppsala nämns aldrig. Enligt Historia Norvegiae skedde olyckan istället framför gudinnan Dianas tempel. Namnet Uppsala förekommer f.ö. ingenstans i Historia Norvegiae trots att denna innehåller ett helt kapitel om ynglingakungarna i Sverige.6)

SNORRE omtalar under 1200-talets förra hälft att asaguden Frö blev höglagd i Uppsala (at Upsolum), varefter även många hövdingar började bygga gravhögar åt sina döda istället för att som tidigare bränna dem och resa bautastenar.7)

Vidare uppges ynglingakungen Domar ha dött sotdöden ”at Upsolum”. Han fick dock ingen gravhög där, utan brändes och fick bautastenar resta efter gammalt mod. Detta ska ha skett vid en plats som hette Fyris; orten nämns även i Ynglingatals vers, men vi vet tyvärr inte var den låg.8)

Så övergår Snorre till att utbrodera Ynglingatals korta notis om den gamle Aun: enligt Snorre inte bara dog Aun ”at Upsolum”, utan han fick även en gravhög där. Snorre upplyser också om att Aun hade tillnamnet Ane, och att ordet ”anasot” efter honom myntats som benämning på dödsfall orsakade av ålderdomssvaghet.9)

Auns son och efterträdare Egil, fortsätter Snorre, blev Liksom fadern höglagd ”at Upsolum” sedan han dödats av en folkilsken tjur.10)

Även kung Adils ska enligt Snorres 1200-talsprosa ha fått en gravhög ”at Upsolum” efter att, som Ynglingatal nämner, ha dött där. Dödsfallet ska vidare ha inträffat vid en kultisk högtid, ett s.k. disarblot, då kungens häst snavade så att han föll av och slog ner så olyckligt att huvudskålen brast.11)

Däremot anser Snorre inte att kung Aleif (Olof) dog i Uppsala. Ynglingatals uppgift att kungen ”försvunnit” från Uppsala förklaras istället syfta på att ynglingaätten fördrivits till Värmland. Kungen innebrändes där av svearna sedan han blotat alltför dåligt, vilket ansågs ha orsakat missväxt. Hans död ska närmare bestämt ha inträffat vid Vänern, vilket ger en förklaring på Ynglingatals obegripliga uttryck ”vid vågen”.12) Sedan Aleif fördrivits till Värmland upphör Snorre att intressera sig för begravningar i Uppsala; han låter istället ynglingakonungarna vandra vidare till Vestfold i Norge, där de grundar den norska kungaätt som är det egentliga ämnet för hans historia.

Om vi godkänner de genomgångna källornas samlade vittnesbörd måste forntidens Uppsala således vara en plats där en rad kungar dog och begravdes; åtminstone fyra av dem fick gravhögar, varför sådana bör finnas i Uppsala. Kungarna Aun och Adils förekommer i flera av varandra oberoende källor och anses vara historiska; man menar sig rentav kunna datera dem ungefär till 500-talet e.Kr. Båda dessa kungar dog ”at Upsolum” enligt det hednatima kvädet Ynglingatal.

Men låt oss nu istället betrakta de olika källornas utsagor isolerade från varandra. Ynglingatal säger inte ett ord om gravhögar. Den uppgiften finns endast i Snorres Ynglingasaga från 1200-talet, och tidsavståndet mellan Snorre och de båda kungarna är ju lika stort som tidsavståndet mellan Snorres tid och vår egen. Vi har ju också ovan sett hur våldsamt Snorre bygger ut Ynglingatals fåtaliga upplysningar, varför vi väl måste tillstå att vi inte kan säkert veta huruvida det fanns gravhögar i forntidens Uppsala. Vi kan inte ens vara säkra på att kungarna begravdes där eftersom den uppgiften förekommer först hos Saxo och får anses vara tämligen värdelös.

Å andra sidan har vi ingen speciell orsak att förkasta den sent belagda uppgiften om kungabegravningar i högar. Både Snorre och den av honom oberoende Saxo talar om kungabegravningar, och uppgiften om gravhögar motsäges ju på intet vis av de äldre källorna, utan passar tvärtom utmärkt väl ihop med deras Uppsalabeskrivningar.

2.2 UPPSALA SOM HEDNISK KULTPLATS

Ingen hednisk författare sätter Uppsalanamnet i förbindelse med asakulten. Det är först hos ADAM AV BREMEN, under 1000-talets senare hälft, som namnet Ubsola dyker upp. I ett referat av Rimberts tvåhundra år äldre Ansgarsbiografi omnämner Adam staden Birca, och tillägger den helt nya uppgiften1) att Birca är götarnas stad och belägen mitt i sveonernas land, inte långt från det tempel som heter Ubsola och som sveonerna räknar som allra mest ansett när det gäller gudarnas dyrkan. Rimbert har inte med ett ord antytt närvaron av någon sådan helgedom i närheten av Birca.2)

Längre fram i sin biskopskrönika återger mäster Adam en hörsägen om att Olov Skötkonung en gång av kärlek till den kristna religionen planerat att riva det hedniska Ubsolatemplet, beläget mitt i sveonernas land. Hedningarna sägs då ha avtalat med honom att han skulle få vara kristen och regera på kristet vis under förutsättning att han nöjde sig med att utöva sina kungliga befogenheter i en enda ”provins” av Sverige, vilken han själv föredrog. Olov valde Västergötland och inrättade där biskopssätet Scarane, medan hednatemplet fick stå kvar.3)

I samband med en geografisk beskrivning av Sverige kommer Adam så in på ämnet sveonernas hednatro, och genast4) följer en tämligen utförlig skildring av deras helgedom: sveonerna har ”ett mycket berömt tempel” kallat Ubsola, beläget inte långt från samhället Sictona eller Birca. Templet är helt prytt med guld, och därinne tillber man statyer av Thor, Wodan och Fricco, d.v.s. förmodligen Tor, Oden och Frö. I detta tempel Ubsola brukar man dessutom vart nionde år fira en gemensam fest med deltagande av folk från alla sveonernas ”provinser”. ”Kungar och folkstammar, alla och envar” sänder gåvor till Ubsola; närvaron vid dessa ceremonier är obligatorisk och de kristna måste köpa sig fria, ”något som är värre än varje annat straff”. Sedan återger Adam vad ett ögonvittne berättat för honom om en helig lund där offrade djur och människor hängdes upp i träden; hans sagesman har sett sjuttiotvå kroppar hänga där om varandra. Adam tillägger att det sjungs oanständiga sånger vid offerhögtiderna och övergår därefter raskt5) till att berätta en uppbygglig historia om en hednapräst som för sina synders skull miste synen, men botades av den heliga jungfrun och blev kristen.

Därpå6) redogörs för hur missionären Adalvard den yngre från domkapitlet i Bremen blir biskop i samhället Sictona, beläget på en enda dagsresas avstånd från Ubsola. Resvägen till detta nya biskopssäte anges vara följande: seglande över havet från danernas Sconia kommer du på femte dagen fram till Sictona eller Birca, ty dessa ligger nära varandra. Men om du färdas till lands från Sconia över götarnas folkstammar och samhället Scarane, Telgae och Birca, då når du Sictona på en full månad.

Som synes ger Adam oss ganska tydliga beskrivningar av Ubsolatemplets geografiska lokalisering. Jag har kursiverat dem ovan. ”Sconia”, ”samhället Scarane” och ”Telgae” brukar anses motsvara nuvarande Skåne, Skara och Södertälje. Dessa översättningar kan inte anses vara helt invändningsfria eftersom namnen inte finns belagda i någon äldre källa. Låt oss emellertid för ögonblicket acceptera dem såsom arbetshypotes. Om färdvägen går i nordlig riktning utmed rutten Skåne-Skara-Södertälje, så bör ”Birca” och ”Sictona” rimligen ligga norr om Södertälje; de bör ligga så nära varandra att man till sjöss når bådadera på femte dagen när man kommer från Skåne. Namnet ”Birca” finns ju även i Rimberts biografi över Ansgar, och enligt denna var ”Birca” på 800-talet en hamnstad med många rika köpmän; enligt en marginalanteckning i Adams text var emellertid denna stad ödelagd när Adam avslutat sin krönika.7) Detta stämmer väl in på Björkö i Mälaren, där arkeologerna grävt fram en handelsstad som existerade inom ungefär denna period. Mycket nära Björkö ligger Sigtuna, omnämnt som biskopssäte i det s.k. florensdokumentet från 1100-talet.8) Sigtuna skulle mycket väl kunna motsvara det ”Sictona” där missionären Adalvard på 1000-talet upprättade sitt biskopssäte. Templet Ubsola ska slutligen ligga på en enda dagsresas (itinere diei unius) avstånd från Sictona/Sigtuna. Namnet ”Ubsola” skulle alltså mycket väl kunna vara en latiniserad form av Uppsala, åsyftande antingen Gamla Uppsala eller det nuvarande Uppsala.

Genom att acceptera översättningen Skåne-Skara-Södertälje fick vi alltså Adams övriga latiniserade ortnamn att passa förunderligt väl in på nutidens svenska geografi. Har då denna vår grundläggande arbetshypotes stöd i källmaterialet? Ja, ”Sconia” får väl anses vara säkert identifierat eftersom Adam på andra ställen nämner att biskopssätet Lund ligger där. ”Samhället Scarane” har ovan omtalats som biskopssäte, och grundtextens ord för ”samhälle” är dessutom ”civitas”, vilket i 1000-talets latin brukar beteckna biskopssäten; detta stämmer väl in på biskopssätet Skara, som ju dessutom ligger i Västergötland där vi ovan sett att Adam placerat ”Scarane”. Lite osäkrare är tolkningen av ”Telgae”, men namnet stämmer mycket väl in på Södertäljes medeltida namnform Tälje (”Taelgis” 1279, ”ij Telghom” 1359), och ingen bättre tolkning har föreslagits. Södertälje är en mycket gammal ort. Möjligen var den biskopssäte under en kortare tid på 1100-talet; stadsprivilegier ser ut att ha funnits åtminstone sedan 1396, den sammansatta formen Södertälje blev vanlig först efter 1622, antagligen i samband med att Norrtälje fick stadsprivilegier.9)

Ett mysterium i sammanhanget är Adams påstående att Birca är ”götarnas stad” och samtidigt ”belägen mitt i sveonernas land”. Man frågar sig huruvida detta ska betyda att Birca låg i Götaland – vilket Adam i så fall tänkte sig såsom beläget mitt i Sverige – eller i Svealand, där det i så fall bodde götar. Eller har mäster Adam helt enkelt råkat skriva fel? Möjligen har vi dock här att göra med ett skenproblem: uppdelningen av Sverige i Svealand och Götaland finns inte belagd förrän i mitten av 1400-talet, och det är tveksamt om vi har några möjligheter att avgöra var det ena började och var det andra slutade under 1000-talet. (Vi ska återkomma till detta problem i kapitel 5.) Uppgiften att Birca är ”götarnas stad” utgör alltså inte nödvändigtvis något hinder mot den övervägande sannolika tolkningen att Birca är identiskt med Björkö i Mälaren.

Adams vägbeskrivningar blir extra trovärdiga av att han i en marginalanteckning10) uppger sig ha personligen talat med Sigtunabiskopen Adalvard om förhållandena i Norden. I en annan marginalanteckning11) säger han sig även ha personligen hämtat information av några personer som åtföljde Adalvard när denne första gången anlände till Sigtuna.

Mindre tillförlitliga är möjligen några andra marginalanteckningar,12) vilka inte uttryckligen uppges vara skrivna av Adam själv, ehuru de antas vara av hans hand. Dessa innehåller en rad detaljbeskrivningar av templet, vilka lockat till mycken spekulation. Här upplyses om att ett mäktigt träd av obekant sort finns nära templet, liksom även en källa invid vilken hedningarna brukar offra och i vilken man brukar kasta ner en levande människa: om den ikastade sedan inte kan återfinnas, går folkets önskan i uppfyllelse. Vidare uppges templet vara omgivet av en guldkedja som hänger över dess tak och ”strålar mot de ankommande på långt håll, därför att själva tempelområdet, beläget på slät mark, har berg placerade omkring sig liksom en teater.” Slutligen talas om ett nio dagars midvinterblot där en människa och sju djur offras varje dag.

Vi kan alltså av Adams uppgifter utläsa med ganska stor säkerhet att forntidens Uppsala låg på en dagsresas avstånd från Sigtuna, samt att där fanns ett hednatempel. Eller kan vi det? Det kvarstår åtminstone en invändning mot denna slutsats. Adam talar nämligen aldrig, trots att många har fått för sig det, om ”hednatemplet i Uppsala”: han talar om ”hednatemplet Ubsola”. Det framgår otvetydigt av Adams text att ”Ubsola” är namnet på själva byggnaden, icke på en ort där hednatemplet är beläget. Det finns alltså en möjlighet att ”Ubsola” inte alls är identiskt med det forntida Uppsala, ehuru det förefaller sannolikare att Adam helt enkelt missförstått vad namnet syftade på.

År 1154, inte fullt hundra år efter Adam, ritas den äldsta kända karta som innehåller Uppsalanamnet. Kartografen var en arab från Ceuta, IDRISI, verksam vid hovet i Palermo. Han placerar ”Ubzara” mellan Sigtuna och Kalmar, i inlandet och egentligen närmare Kalmar än Sigtuna. Detta tyder ju närmast på att forntidens Uppsala icke låg där Adam placerat ”Ubsola”. Å andra sidan är Idrisis karta (bilaga 1) så fullständigt förvirrad att den knappast tillåter en sådan slutsats. Den bevisar endast att man ända nere på Sicilien kände till en plats som sannolikt är identisk med Uppsala, och det redan innan ärkebiskopssätet förlades till Gamla Uppsala i Uppland år 1164.13)

I slutet av 1100-talet ger oss SAXO ännu starkare skäl att identifiera ”Ubsola” med det forntida Uppsala. Han omnämner nämligen på flera ställen hedniska offer som försiggår på en ort (möjligen i en byggnad) vid namn ”Vpsala”.

Han berättar att Oden, en man som över hela Europa falskeligen ansågs för en gud, oftast brukade hålla till vid Uppsala (apud Vpsalam), antingen nu detta berodde på att folk där var särskilt okunniga eller på att han fann särskilt behag i platsen för den vackra omgivningens skull.14) Något senare15) uppges Frö ha bosatt sig som gudarnas ståthållare icke långt från Uppsala (haud procul Vpsala), varest han istället för det gamla sättet att offra på, vilket varit i bruk i århundraden och bland många folk, införde en sorglig och gruvlig sorts offer: han lät vederstyggligen slakta människor till gudarnas ära.

Vidare ska den legendariske kämpen Starkodder efter diverse bedrifter bland de nordryska Bjarmalandskämparna ha tågat in i sveonernas landområden (Sueonum fines), där han vilade upp sig bland ”Frös söner”. Sedan han bosatt sig vid Uppsala (apud Vpsalam) blev han dock under den tid då offren förrättades så led vid de fruntimmersaktiga danserna, bifallet som gycklarna inhöstade vid sina skådespel och det mjuka ljudet av bjällror, att han till sist drog vidare.16)

Slutligen17) uppges den danske kung Halfdan ha dragit till Uppsala (Vpsalam petit) för att utverka fruktsamhet åt sin sterila drottning; han får där beskedet, att om han vill avla barn måste han först bringa sin broders ande ett försoningsoffer.

Saxo anser alltså att ”Vpsala” har något med asakulten att göra, precis som Adam ansåg om ”Ubsola”. Dock får man hos Saxo intrycket av att hednakultens Uppsala är något till tiden oerhört avlägset; samtliga personer i hans Uppsalaskildringar är ju totalt ohistoriska och hör hemma i en fjärran sagotid. I den senare, historiskt trovärdiga, delen av Gesta Danorum förekommer Uppsala endast som kristet kultcentrum, närmare bestämt genom omnämnande av Uppsalabiskopen Stefan: Stephanus Vpsalensis.18) Adjektivet ”Vpsalensis” torde av Saxos samtida läsekrets ha uppfattats såsom syftande såväl på det tidigare nämnda ”Vpsala” som på det nyinrättade ärkesätet i Gamla Uppsala. Saxo nämner heller ingenting om att det skulle röra sig om två skilda orter.

Några årtionden senare lämnar även SNORRE ett flertal upplysningar om hednablot ”at Upsolum”, och han säger precis som Saxo att Oden och Frö varit bosatta där. Sedan inleder han raden av hemska sakrificier med att låta ynlingakonungen själv bli offrad av svearna, sedan dessa fått för sig att kungen bär skulden för att det är hungersnöd i Svitjod.19)

Den gamle Aun, om vilken Ynglingatal ju endast nämnde att han dog av ”anasot”, får sin långa levnadssaga ytterligare utbroderad. Snorres Aun förlänger sin levnad genom att vart tionde år offra en av sina söner till Oden, och samtidigt ger han några av häradena i sitt land namn efter antalet söner som han blotat med: Fjädrundaland, Attundaland. När han kommit till den tionde och siste sonen vill han offra även denne och dessutom skänka Oden ”Uppsalarna” (Upsali) samt de därunder liggande häraden som skulle kallas Tiundaland, men svearna hindrade detta.20)

Den siste ynglingakungen i Uppsala, fortsätter Snorre, var Ingjald Illråde. I hans barndom21) fanns många ”häradskonungar” vilka vid midvintern samlades till stora blot i Tiundaland, där Uppsalarna (Upsalir) låg. Det var även brukligt bland dessa att framåt sommaren fara ”til Upsala” för att blota till frid; kung Granmar av Södermanland vågade sig dit även sedan Ingjald innebränt de flesta andra småkungarna.22)

Detta är vad Snorres Ynglingasaga har att säga om hednisk kult i Uppsala. Som tidigare nämnts kan det allvarligt ifrågasättas vilket värde Snorres 1200-talsprosa har för historikern när den handlar än hednakungar i en dunkel forntid. De flesta menar att den är tämligen värdelös som källa.

Snorre berättar emellertid om hednakulten även i Olav den heliges saga.23) Denna hans redogörelse föreligger i två olika versioner av sagan, och den är möjligen förtjänt av något större tilltro. Enligt Erland Hjärne24) är den nämligen endast en lätt bearbetning av en äldre källa, vilken även bevarats i en från Snorre fristående latinsk översättning. Snorre säger: I Svitjod var det forn landssed, medan hedendomen rådde där, att huvudblot skulle hållas i Uppsala i göjemånad (hofudblót skyldi vara at Upsolum at gói). Då skulle man blota för fred och seger åt sin konung, och dit skulle man bege sig från hela Sveavälde. Den latinska källan säger istället att blotet hölls i februari och bestod i dyrkan av en gudomlighet Goa; den nämner inte heller namnet Uppsala som kultort, utan talar istället om ”Sveriges metropol” (metropoli Sveciae): några rader ovan har dock ärkebiskopssätet kallats ”metropolis Vppsala”, och bör alltså rimligen vara samma plats som det hedniska kultcentret. Detta måste i så fall ha legat i Tiundaland, där båda källorna uttryckligen placerar ärkebiskopssätet.

Mäster Adams ”Ubsola” förefaller med övervägande sannolikhet vara identiskt med den kultplats som förekommer i inte mindre än tre andra fristående källor. Adam anger så tydligt man gärna kan begära att denna låg i Mälardalen. Endast Snorre säger uttryckligen att den låg i Tiundaland. Saxo och den latinska anteckningen ger ingen upplysning om ortens läge, men just därigenom bör de ha givit sin samtida läsekrets det bestämda intrycket att kultplatsen låg där ärkebiskopssätet sedan hamnade, och detta torde de själva ha varit medvetna om.

Kultplatsen Uppsala förekommer endast hos kristna författare och den uppträder ofta i legendartade sammanhang. Den tycks dock ha existerat ännu en bit efter senaste millennieskiftet. Dess funktion i källorna för närmast tankarna till oraklet i Delfi hos de gamla grekerna: en samlande religiös maktfaktor vars inflytande sträckte sig vida utöver kungadömen och riken, ehuru den framför allt hörde samman med de hedniska svenska kungarna.

2.3 UPPSALA SOM POLITISKT CENTRUM

Den verkligt intressanta frågan är huruvida forntidens Uppsala var ett politiskt centrum under hednisk tid och ifall det spelat någon roll för statens uppkomst i Sverige. Gravhögar och tempel säger ju inte nödvändigtvis någonting om den politiska strukturen under förkristen tid. Vad säger källorna om Uppsala i denna funktion?

YNGLINGATALS tre tidigare behandlade omnämnanden av kungar som dött ”at Upsolum” eller försvunnit ”frá Upsolum” tyder på att den trettonde, den sextonde och den tjugoförste kungen i kvädets regentlängd uppehållit sig på den nämnda orten. Den trettonde kungen dog av ”anasot”; om detta verkligen betyder ålderdomssvaghet, bör han ha vistats ”at Upsolum” under en längre tid före sin död. Detta inger i sin tur misstanken att denna plats var kungarnas residensort. Kvädet innehåller dock inga klara belägg för att så varit fallet.

En annan skaldevers, av oviss ålder, som innehåller Uppsalanamnet har bevarats i HERVARARSAGAN. Den döende kämpen Hjalmar förutspår där att han aldrig ska återvända ”til Uppsala” och till Ingibjörg. Tyvärr framgår det inte av versen vem Ingibjörg är eller vad hon och Hjalmar har med Uppsala att göra. Hervararsagans prosa förklarar att hon är dotter till en sveakung som residerar i Uppsala, men Hervararsagans prosa är från sen kristen tid, troligen 1200-talet, och anses inte särskilt värdefull som källa till hednatidens historia.1)

Även några runstenar har bevarat hedniska skaldeverser som satts i samband med Uppsala. Mest har man spekulerat kring den västgötska SPARLÖSASTENEN från omkring år 800. Dess text är emellertid så dunkel och illa skadad att man inte med någon större säkerhet kan avgöra ifall Uppsala verkligen omtalas. De personer Erik och Alrik som omtalas torde i varje fall inte vara identiska med Ynglingatals kungabröder eftersom Alrik är namnet på runristaren. Stenen är rest över en Öjuls, som ingenstans nämns i traditionen om ynglingakungarna, och Erik är far till denne Öjuls, alltså en biperson i sammanhanget. Sparlösastenen ger inget stöd åt antagandet att Uppsalakonungar av ynglingaätt härskat över Västergötland kring år 800; den kan därför lämnas därhän i den följande diskussionen.2)

Två skånska stenar lämnar däremot säker information om Uppsala. En av dem sitter inmurad i HÄLLESTADS kyrka, den andra stod på 1600-talet vid SJÖRUPS kyrka, men återfanns sedermera sönderslagen och inlagd i Skurups bro. Båda innehåller, på vers, meningen ”sár fló eigi at Upsalum”, vilket uttolkats ”han flydde icke vid Uppsala”. Man har gissat på att stenarna hugfäster minnet av personer som stupat i det slag vid Fyrisvallarna där den svenske kung Erik Segersäll under 900-talets slut ska ha besegrat en dansk här. Den eljest okände Toke Gormson som omnämns på Hällestadsstenen har man rentav velat göra till en son av danske kung Gorm den gamle. De kortfattade runtexterna tillåter emellertid inga slutsatser utöver att två namngivna män, troligast hemmahörande i Skåne, icke har flytt ”at Upsalum”, en ort som mycket väl kan vara identisk med den som omtalas i Ynglingatal, men som inte närmare beskrivs.3)

”Ubsola” hos ADAM AV BREMEN ger inget intryck av att vara kungarnas residensort. Dels syftar ju namnet på en byggnad snarare än på en ort, och dels beskrivs det snarast som ett hot mot Olov Skötkonungs4) och Stenkils5) kungamakt. Motsättningen mellan kungen och hednatemplet torde emellertid bero på att kristendomen utsått split bland folket. Redan Rimbert6) nämner ju att missionen orsakar oroligheter och försätter kungen i en besvärlig situation. Ubsola skulle kunna ha varit kungaresidens – med tillhörande kultcentrum – under hednisk tid, för att sedan bli ett motstånd mot en kristen kungamakt. Frågan är emellertid är, varför Rimbert aldrig talar om något Ubsola. Birca är ju det enda svenska ortnamn som förekommer i Ansgarsvitan. Detta kan tyda på att vårt land inte hade någon annan ort på 800-talet som var av betydelse för kungamakten, men det skulle å andra sidan också kunna förklaras av Rimberts brist på intresse för geografi, vilken onekligen kontrasterar mot Adams initierade utläggningar i detta ämne.7)

Den danska LEJRE-KRÖNIKAN, skriven omkring 1170, omtalar att det i ”staden Uppsala” fanns en Sveriges kung (fuit enim in Upsala ciuitate Suethie rex quidam) vid namn Ypper, vars tre söner anges som det danska rikets grundare. I denna skrift, från sen kristen tid och av föga värde för vår frågeställning, har vi alltså det äldsta belägget för att de svenska kungarna residerat i Uppsala, som dessutom kallas för en stad.8)

I SAXOS några år senare avslutade Gesta Danorum finns belägg för att Uppsala varit både kungasäte och stad.

Den svenske sagokungen Uffo, vars far dräpts av den lika ohistoriske danske kung Hadingus och begravts invid Uppsala (apud Vpsalam),9) inbjuder faderns mördare till Uppsala (in Vpsalam) i syfte att döda honom: under gästabudet står folk utanför dörrarna och hugger huvudet av den som går ut.10) Uppsala skulle här lika gärna kunna vara en byggnad som ett samhälle.

På ett annat ställe hos Saxo11) beger sig norrmannen Helge till Sverige (Suetia) för att söka efter sagokämpen Starkodder; han kommer då till Uppsala, som är den yppersta staden i detta land (ab nobilissimam eius urbem Vpsalam peruenisset). Saxo tycks här uppfatta hednatidens Uppsala som en ganska betydande stad, ty den latinska benämningen ”urbs” är vanligen förbehållen staden Rom, ibland också Jerusalem.

Frågan är dock om inte benämningen ”stad” helt enkelt tyder på att Saxo sätter likhetstecken mellan forntidens hedniska Uppsala och det samtida ärkebiskopssätet Gamla Uppsala. Biskopssätena brukar alltid kallas ”stad” i medeltida latin, vare sig detta stämmer med verkligheten eller ej. Åtminstone Lejrekrönikans mer triviala uttryck ”Upsala ciuitate” bör kunna förklaras med att författaren har det samtida ärkebiskopssätet i tankarna. Saxos uttryck ”urbs” är dock så starkt att man kan misstänka att han verkligen tänker sig Uppsala som ett större samhälle; men det skulle väl också kunna översättas till ”det frejdade Uppsala” e. dyl.12)

I alla händelser tycks Uppsala ha gått tillbaka i betydelse när Saxos historia når fram till Bråvallaslaget: de båda tappraste bland sveonerna uppges där vara Sigmund och Alf den höge, och den förre kommer från staden Sigtuna (ex Sigtun oppido) medan den senare är hemma från köpingen Uppsala (e uico Vpsala).13)

Det är för övrigt intressant att Saxo slutar omnämna Uppsala efter Bråvallaslaget. Gesta Danorum skildrar en rad svenska kungar även under historisk tid, men dessa sätts aldrig i samband med Uppsalanamnet.

I SNORRES Ynglingasaga14) ger Oden varsin bostad åt gudarna, varvid ynglingakonungarnas stamfader Frö hamnar i Uppsala (at Upsolum), en uppgift som f.ö. även finns i Snorres Edda.15) Frö övertar med tiden riket16) och bygger ett stort hov i Uppsala och förlägger dit sin ”huvudstad” (Freyr reisti at Upsolum hof mikit ok setti þar hofuðstað sinn). Dit samlar han sina land, lösören och övriga inkomster, vilket enligt Snorre är förklaringen till att de medeltida svenska kronogodsen benämnes Uppsala öd. Mig veterligen lämnar källorna ingen annan tolkning av detta besynnerliga uttryck, som förekommer på en mängd ställen i våra landskapslagar.17) Även ynglingakonungen Vanlande uppges råda över detta Uppsala öd, samt sluta sina dagar ”at Upsolum”.18) I Olav den heliges saga påstår Snorre slutligen att den plats i Tiundaland där ärkebiskopen under hans egen tid residerar är den plats som fått ge namn åt Uppsala öd (þar er erkibyskupsstóll ok þar er viðkenðr Upsala-auðr); ”så kalla svearna sveakonungens jordagods; de kalla dem Uppsala öd” (sva kalla Svíar eign Svíakonungs, kalla Upsala-auð).19) Snorre upplyser oss alltså både uttryckligen och eftertryckligen om att Uppsala öd ursprungligen varit benämning på landområden och andra kungliga rikedomar som legat i det senare ärkebiskopssätet i Gamla Uppsala i Tiundaland. Snorre har varit i Sverige – ehuru aldrig i Tiundaland, utan endast hos lagman Eskil i Västergötland – och kan alltså förväntas återge de föreställningar 1200-talets svenskar hade om ursprungsbetydelsen av detta uttryck. Och på 1200-talet var ju begreppet alltjämt en realitet i Sverige, varför denna Snorres förklaring måste anses ha ett visst värde.

Ynglingasagan fortsätter med att låta ”huvudstaden” Uppsala figurera i en lång rad krigiska uppgörelser. Ynglingakungen Alf kämpar mot sin broder Yngve som kommit ”til Upsala”, varvid de båda dödas.20) Senare styr Yngves båda söner in i en sjö kallad Lagen ”til Upsala” för att finna sjökonungen Hake, vilken i mellantiden usurperat makten. De nedkämpar denne på Fyrisvallarna (jfr kap. 2.3), varefter den ene sonen blir konung ”at Upsolum” och råder för landen.21)

Nu börjar Snorre tala om konflikter mellan kungarna i Danmark och kungarna ”at Upsolum”: den danske kungasonen Halfdan kommer till Svitjod, fördriver kung Aun, som i tjugofem år varit konung över Uppsala (yfir Upsolum), till Västergötland, och regerar själv ”at Upsolum” tills han dör sotdöden och blir höglagd där. Då återvänder den gamle Aun ”til Upsala” och regerar ännu tjugofem år ”at Upsolum”, varefter danske Halfdans brorson ånyo fördriver honom till Västergötland och själv blir ”konungr at Upsolum” under tjugofem år tills han dräps av sagokämpen Starkodder. Då kommer gamle Aun än en gång ”til Upsala” och regerar ytterligare tjugofem år. Som ovan nämnts (kap. 2.1) är han numera så skröplig att han måste blota den ene sonen efter den andre för att förlänga sin egen levnad. Slutligen vill han offra sin siste son åt Oden, tillsammans med ”Uppsalarna” och de därunder liggande häraderna (Upsali ok þau heruð, er þar liggja til). Detta sista tyder möjligen på att Snorre tänkte sig Uppsala som ett kungasäte med skattepliktiga områden runtomkring. ”Häraderna” ifråga anges vara Tiundaland.22)

Snorre antyder även en konflikt mellan Adils, den andre historiske ynglingakonungen, och den danske Rolf Krake som uppges ha kommit ”til Upsala” och strött ut guld över det mytiska området Fyrisvallarna, men detta finns utförligt relaterat i den nu förlorade Sköldungasagan, varför Snorre nöjt sig med att antyda saken.23)

Så kommer Ynglingasagan fram till den siste ynglingen i Uppsala, Ingjald Illråde. Under Ingjalds barndom uppges det vara hans fosterfar Svipdag blinde, en av de många obetydliga ”häradskonungarna”, som råder över Tiundaland där ”Uppsalarna” är belägna och där bloten och Alla svears ting hölls.24) Underligt nog är det alltså inte Ingjalds köttslige far, vilken ännu är i livet och efter vilken Ingjald med tiden ärver riket, som har sitt residens i Uppsala, utan en obetydlig småkung. Detta verkar strida mot tanken att Uppsala var ynglingaättens residensort, vilket Snorres tidigare Uppsalabeskrivningar onekligen givit ett intryck av. Man har försökt förklara saken med att en avskrivare gjort ett misstag när han kopierade Snorres manuskript.25)

Sedan förklarar Snorre de många småkungarikenas uppkomst: kungarna som satt ”at Upsolum” var ursprungligen envåldshövdingar över hela Sveaväldet, men detta kom i brödraskifte elva generationer före Ingjald Illråde och har sedan ytterligare splittrats genom att ny mark röjdes i skogarna. Ingjald blir nu ”konungr at Upsolum” och ”Upsalakonungar” uppges vara åtminstone de högsta bland häradskungarna i Svitjod.26) Ingjald föresätter sig emellertid att återupprätta gamla tiders ordning; han förbereder ett gästabud ”at Upsolum” och tillreder därför en sal lika storslagen som ”Uppsalen” (Upsalr) där gästerna, får äta medan hans eget folk hålls i ”Uppsalen” (í Upsal) varefter han innebränner sina gäster för att själv kunna bli envåldskonung.27)

Några småkungar överlever emellertid. Ingjald möter dem i strid, men besegras och retirerar ”til Upsala”,28) varifrån han dock även får ge sig iväg för att slutligen innebränna sig själv på annan ort. Efter Ingjald går ”Uppsalaväldet” (Upsala-veldi) ur ynglingarnas ätt.29)

Detta är vad Ynglingasagan har att säga om Uppsala som politiskt centrum. Bortsett från uppgiften om häradskungen, som eventuellt är ett avskrivarfel, tyder allt på att Snorre tänkte sig Uppsala som ynglingarnas kungasäte, på ett ställe rentav kallat ”huvudstad”. Det behöver dock inte vara fråga en någon stad eller ens en by. Snarare får man intrycket av att Snorres ”Upsalr/ Upsalir”, liksom Adams ”Ubsola” är en byggnad eller ett komplex av byggnader. Dessa byggnader verkar vara en kungsgård med tillhörande kultplats, och de försörjs av omkringliggande områden som kallas Uppsala öd. Den kung som residerar i Uppsalarna har på Ingjalds tid en viss överhöghet över andra lokala potentater, och vissa av Ingjalds föregångare har, i en ännu diffusare sagotid, haft envåldsmakt över något som kallas Sveaväldet.

Snorre fortsätter att tala om Uppsala även i övriga Heimskringla.

I Harald Hårfagres saga blir Haralds frieri till den stolta Gyda avvisat på den grunden att han inte är enväldig i Norge på samma sätt som Gorm är det i Danmark och Erik är det ”at Upsolum”.30)

I Harald Gråfälls och Håkon jarls saga nämns att Erik Segersäll dött sotdöden ”at Upsolum” och att hans son Olov Svenske sedan blivit kung i Svitjod.31)

Snorres allra intressantaste upplysningar om hur han föreställde sig Uppsala står att läsa i Olav den heliges saga. Där får vi nämligen veta att det inte fanns några Uppsalakonungar på Snorres egen tid. På 1200-talet (”nú”) residerar inte längre de svenska kungarna i Uppsala; de har lagt bort detta bruk sedan kristendomen blivit allmänt vedertagen i Svitiod (síðan er kristni var alsiða í Sviþjóð, en konungar afrœkðusk at sitja at Upsolum), möjligen därför att platsen förknippas med hedendomen. Snorres alla upplysningar om Uppsala som politiskt centrum tycks alltså mest höra hemma i legendernas värld.32)

Eller gör de det?

Snorre fortsätter nämligen sin beskrivning av Sverige. Där får vi veta att ”Svitjod” är en samlande benämning på Mälardalsområdet (Södermanland, Västmanland-Fjädrundaland, Tiundaland och ett område ”Sjöland”) och ingår i det större begreppet ”Sveavälde”, vilket även innefattar Götalandskapen. Tiundaland uppges vara bäst och ypperst byggt i Svitjod, och ”dit lutar allt riket”, þangat lýtr til alt rikit: där är Uppsalarna (þar æro uppsalir; dessa ord finns dock bara i en handskrift och har uteslutits i Finnur Jónssons utgåva av Heimskringla), där är konungens stol och där är ärkebiskopens stol och därefter har Uppsala öd fått sitt namn.

Hur går detta ihop? Varför ”lutar” allt riket – tydligen även Götalandskapen – mot Tiundaland? Konungens stol tycks finnas någonstans där, och den nämns alldeles i anslutning till den i Gamla Uppsala belägna ärkebiskopsstolen och till begreppet Uppsala öd. Nog får man intrycket av att Snorre trots allt föreställer sig ett kungasäte i Uppsala även på 1200-talet, i synnerhet som orden ”där är Uppsalarna” ger ett intryck av att ha funnits i den ursprungliga texten: hur förklarar man annars uttrycket ”därefter har Uppsala öd fått sitt namn”? Hildebrand har i sin översättning av Heimskringla försökt lösa motsättningen genom att tolka ordet ”afroekðusk” som att de kristna kungarna endast ”försummade” att sitta i Uppsala, men inte har ”lagt bort” bruket helt och hållet. Det är riktigt att verbet ”afrœkja” vanligtvis betyder ”försumma”, men på detta speciella ställe i Heimskringla anser den språkliga expertisen att det ska översättas ”upphöra, lägga bort en vana”.33) Det förblir alltså oklart hur kungamakten förhöll sig till Uppsala på Snorres tid. Detta kan inte beklagas nog, ty det hade varit synnerligen värdefullt att veta huruvida hans tal om Uppsala som politiskt centrum enbart är hämtat ur sagotradition eller motsvarade någon realitet i hans egna dagar.

Den siste monark som Snorre förser med epitetet ”Uppsalakonung” är Olov Skötkonung. Denne avvisar stolt Olav den heliges frieri till hans dotter med en högdragen hänvisning till att han är den tionde konungen ”at Upsolum” och att ”Upsalakonungar” alltid varit överkonungar för andra kungar i Nordlanden; de anses alltså förmer än Norges kungar.34) Olovs Uppsala skildras rentav som en stad, eller åtminstone som ett stadsliknande samhälle,35) ty det sägs på ett ställe att några resande västgötar som kommer ”til Upsala” har möjlighet att där finna sig ett ”gott härbärge” över natten. Men efter Olav den heliges fall 1030 försvinner Uppsala och Uppsalakonungarna helt ur Heimskringla, trots att verket förs vidare ungefär halvtannat århundrade framåt i tiden och emellanåt också berör svenska förhållanden.

Vi har alltså hittills funnit att Adam av Bremen aldrig omnämner något kungasäte i Uppsala, att Lejrekrönikan gör det endast i samband med en helt ohistorisk kung och att även Saxo talar om Uppsala uteslutande under sagotid. Föreställningen att Uppsala varit hednisk ”huvudstad” återgår alltså främst på Snorres 1200-talsprosa, och Snorre antyder själv att de svenska kungarna under hans egen tid icke residerar i Uppsala. Det kunde då ligga nära till hands att tolka ”Uppsalakonungen” som ett sagobegrepp jämförbart med Oden, Starkodder och Bråvallaslaget.

Emellertid finns denna benämning belagd även i tre svenska källor från 1200-talet.

ÄLDRE VÄSTGÖTATALAGENS s.k. konungsbalk talar mycket tydligt om att Uppsala varit kungasäte. Rubriken konungsbalk är missvisande, ty det rör sig egentligen om ett gränsläggningsdokument. Det anses vara skrivet av samma hand som Biskop Brynjolfs stadga, vilken likaledes ingår i Äldre västgötalagens codex och som är daterad 1281.

Gränsläggningsdokumentet säger att ”Emund Slema var konung i Uppsala (conongær i vpsalum) och Sven Tveskägg i Danmark. De satte gränsmärken och råstenar mellan Sverige och Danmark.” Sedan uppräknas lagmän från Tiundaland, Fjädrundaland, Västmanland, Östergötland, Småland, Västergötland, Jylland, Själland, Skåne och Halland vilka satt ut gränsstenar mellan rikena. Därefter nämns att ”Danaholmen” – troligen platsen där kungarna möttes – är delad i tre delar: ”En del tillhör Uppsalakonungen (vpsalæ conongær), en annan danakonungen, den tredje Norges konung. Då deras möte var, då höll den danske konungen i betslet åt Uppsalakonungen (bezle vpsalæ conongsz), men norske konungen i hans stigbygel.”

Det har ibland gjorts gällande att denna gränsläggningstraktat vore ett falsarium. Ty enligt andra källor var Emund Slemme och Sven Tveskägg inte samtida. Häremot har Lauritz Weibull invänt att kunganamnen visserligen icke kan fås att stämma med vissa sena isländska författare, men att vi bör tro på gränsläggsanteckningen och inte på dessa. Vi har enligt Weibull ingen anledning att betvivla traktatens autenticitet; dess uppgifter är trovärdiga och den bör härröra från någon tid kort efter själva gränsläggningen. Forskarnas flertal tycks ha anslutit sig till Weibulls ståndpunkt, eventuellt med tilläggsförklaringen att Sven Tveskägg är felskrivning för Sven Estridsson. I så fall bör äldre västgötalagens ”konungsbalk” återgå på ett originaldokument från senare halvan av 1000-talet.36)

Här har vi således en inhemsk urkund som skildrar samtida politiska förhållanden, som två gånger nämner ordet ”Uppsalakonungen” och som uttryckligen nämner att denne är konung i Uppsala”. Tydligare kan det knappast bli. När dessa konungar regerade – d.v.s. kring millennieskiftet, även om exakta årtal är svåra att säkert fastställa – då fanns kungen verkligen i Uppsala.

I den s.k. GUTASAGAN, en till ca 1220 daterad bilaga till Gutalagen, nämns också Uppsala som politiskt centrum. Den berättar att Gotland medan det ännu var hedniskt frivilligt underkastat sig svearnas konung; dennes sändebud tilläts då komma till gutarnas ting, och ”de sändebuden skola lysa fred för gutarna att fara över havet till alla platser, som tillhöra Uppsala konung”. Här är det mer osäkert vad uttrycket ”Uppsala konung” (Upsala cunungi) har för innebörd, och dessutom är Gutasagan hållen i en legendartad stil som får den att framstå som en mindre trovärdig historisk källa. Den visar dock att man på 1200-talets Gotland ansåg att svearna styrdes av en Uppsalakung under den tid då Gotland var hedniskt.

Den tredje svenska källan antyder möjligheten av att Uppsala var kungasäte ännu på 1200-talet. Det rör sig om en BRAKTEAT som på 1950-talet påträffades i ruinerna av Västerhus på Frösön i Jämtland och som ”främst på stilistiska men även på andra grunder” har daterats till mitten av 1200-talet. Den bär inskriften REX UPSALIE kring ett kors inom ring. Detta kan inte betyda annat än ”Uppsala konung”. Det står dock ingenting mer på den. Den saknar uppgift om var och när den tillkommit eller vilken kung som omnämns. Epitetet ”Uppsala konung” kan här mycket väl vara en arkaism och behöver inte säga något om Uppsalas samtida förhållande till kungamakten.37)

Därmed har vi genomgått det relevanta källmaterialet. Klara belägg för att forntidens Uppsala varit kungasäte finns bevarade först från 1100-talet, och då är det rena sagokungar som sitter i Uppsala. Alla detaljbeskrivningar av detta kungasäte härrör vidare från Snorre, och det förblir oklart huruvida kungarna fanns i Uppsala under dennes tid. Å andra sidan finns ingenting i det äldsta hedniska materialet som motsäger att Uppsala varit de hedniska kungarnas residensort, och från kristen tid återfinns denna uppgift i så många från varandra fristående källor att den måste gå tillbaka på någon sorts historisk verklighet.

(En speciell fråga rörande Uppsalas roll som politiskt centrum har ovan förbigåtts: det s.k. Alla svears ting, vilket enligt Snorre hölls i Uppsala. Vi återkommer dit i kapitel 3.3.)

3. Byn Gamla Uppsala

Källornas beskrivning av Uppsala ger alltså vid handen att namnet avser en ort i Sverige där kungarna residerade och begravdes, samt där hedningarna blotade. Nu gäller det att försöka hitta denna ort i verklighetens geografi. Inom vårt lands gränser finns en mängd platser med namnet Uppsala, inom hela germanska språkområdet finns ännu fler. Vi har dock ovan sett att Adam förlägger platsen till Mälardalen och att Snorre preciserar lokaliseringen till Tiundaland. Dessa är de enda uppgifter som finns, och de snarare stöds än motsäges av övriga källor. Inom Tiundaland finns två platser som skulle kunna komma ifråga: den nuvarande staden Uppsala vid åmynningen och byn Gamla Uppsala i Vaksala härad strax norr om staden.

Platsen vid åmynningen är dock så låglänt belägen att man kan fråga sig om den kunnat ha någon bebyggelse i avlägsen hednisk tid. (Var och en som blickar ner från trappan till Carolina Rediviva kan lätt konstatera den betydande nivåskillnaden jämfört med Vaksala härad.) Vattenståndet torde nämligen då ha varit avsevärt mycket högre än nu. Dessutom finns två skriftliga urkunder från 1280 respektive 1286 som antyder att namnet Uppsala i äldre tid åsyftade byn i Vaksala härad, medan platsen vid åmynningen benämndes Östra Aros och fick sitt nuvarande namn först i samband med att ärkesätet flyttades dit från Gamla Uppsala under 1270-talet. Den sammansatta namnformen ”Gamla” Uppsala finns inte belagd förrän 1302 och torde ha uppkommit efter flyttningen.1)

Ortnamnet Gamla Uppsala är till formen en stelnad pluralis. År 1411 omtalas t.ex. ”kyrkioherra i Gamblo Vpsalom”; vi återfinner alltså samma dativform som i de hedniska skaldeverserna och på runstenarna (jfr. kap. 2.3). Gamla Uppsala ligger högre upp vid Fyrisån än den nu försvunna medeltidsbyn Sala – belägen inom nuvarande stadsdelen Sala backe i östra Uppsala – varför namnet Uppsala tolkats som ”Övre Sala”. Sala är också en pluralform och betyder troligast ”gårdarna, byggnaderna”. Det är f.ö. mycket vanligt att äldre svenska ortnamn har pluralform.2)

Språkligt möter alltså inga hinder mot att identifiera forntidens Uppsala med byn i Vaksala härad. Låt oss nu titta närmare på denna plats och se hur pass väl den stämmer med källornas beskrivningar.

3.1 GAMLA UPPSALA SOM BEGRAVNINGSPLATS

Byn Gamla Uppsala intar en särställning bland Sveriges alla Uppsalaplatser främst genom sin slösande rikedom på forntidsgravar. Ursprungligen ska de ha varit åtminstone ett par hundra till antalet. Fyra gravhögar skiljer sig genom sin storlek från de andra. Längst i öst ligger den. s.k. Domarhögen, därefter Östhögen, Mellanhögen och Västhögen. De tre sista kallades förr ofta Odens hög, Frös hög och Tors hög; dessa namn torde emellertid ha tillkommit först i början av 1800-talet, och det är för övrigt inte fullt klart vilken som är vilken.

Här har vi alltså de gravhögar där forntidskungarna skulle kunna tänkas vila. Vi har ovan funnit (kap. 2.2) att forntidens Uppsala inte nödvändigtvis måste ha haft gravhögar eftersom denna uppgift endast finns hos Snorre, men det är ju knappast något minuspoäng att de finns där.

Högarna har dessvärre mer varit föremål för fantasifulla spekulationer än för arkeologiska undersökningar. Endast riksantikvarien Bror Emil Hildebrand har företagit ordentliga utgrävningar. Östhögen utgrävdes 1846 – sedan man under reaktionen mot romantiken uttalat den kätterska idén att högarna vore naturformationer – på så vis att ett 20 meter långt mingalleri fördes in i högen, varvid en urna med ben av människor och djur påträffades. Mellanhögen öppnades 1847 och började utgrävas genom att en lodrät minbrunn nedfördes från toppen, men företaget avbröts redan på fyra och en halv meters djup. Helt utgrävdes däremot Västhögen 1873-74.1)

En ny mindre provgrävning i Mellanhögen gjordes på 1920-talet av Sune Lindqvist, varunder det bl.a. konstaterades att denna hög måste ha haft det största röset. Inte heller Lindqvist trängde emellertid in i själva graven. Därefter har man inte grävt mer i Uppsala högar.2)

Lindqvist har också skrivit forskningsområdets stora standardverk: ”Uppsala högar och Ottarshögen” (1936). Många däri ingående teorier kan idag verka både föråldrade och äventyrliga, men den fylliga presentationen av det arkeologiska materialet är alltjämt intressant. Lindqvist daterar Östhögen till tidigast cirka år 500 e. Kr. Han har nämligen där funnit spelbrickor av en typ som anses ha varit i bruk endast under en kortare period; samma sorts spelbrickor har även hittats i Ottarshögen i Vendel, vilken också innehöll ett mynt som var präglat år 476-77 och visade spår av nötning, varför det alltså inte kan ha varit helt nytt när det hamnade i graven. Mellanhögen har ju aldrig grävts ut, men Lindqvist misstänker att den i sin ursprungliga gestalt byggts före Östhögen, troligen under 400-talet, och senare påbyggts omkring år 600. Tidigare hade man ansett att Östhögen var den äldre. Lindqvist menar slutligen att Västhögen bör vara yngst, förmodligen inte äldre än från mitten av 500-talet; sannolikt är den inte heller nämnvärt yngre, ehuru Lindqvist medger att dateringsmaterialet är sprött. De döda har bränts på bål, och den intensiva hettan har förtärt det mesta av gravgåvorna, varför fynden ter sig torftiga i jämförelse med högarnas majestätiska yttre.3)

Lindqvists dateringar har ifrågasatts av Nils Åberg. Denne vill förlägga såväl Östhögens som Västhögens tillkomst ett halvsekel senare i tiden, d.v.s. till senare hälften av 500-talet respektive till efter c:a år 600. Åberg anser att Lindqvist bygger sin datering alltför mycket på myntet från Ottarshögen; ett mynt kan ju ha cirkulerat mycket länge innan det hamnar i en gravhög, och ornamentiken på några av gravgåvorna tyder enligt Åberg på att högarna uppförts senare än vad Lindqvist förmodat. Denne har dock inte låtit sig övertygas av Åbergs resonemang.4)

Det har diskuterats huruvida det verkligen finns någon anledning att sätta dessa järnåldersgravar i samband med forntidens Uppsalakonungar. Folktraditionen har ju åtminstone inte bevarat några minnen av att de personer som begravts i Uppsala högar varit kungar. Under romantiken kunde man inte hitta på något bättre än att ge högarna namn efter de gamla asagudarna.

Däremot har de lärde åtminstone sedan Ericus Olais dagar snuddat vid tanken att Uppsala högar är kungagravar. Benämningen Kungshögarna var allmänt använd när Hildebrand inledde sina grävningar. Han ansåg då även själv att den ”fullkomligt öfwerensstämmer med werkliga förhållandet”. År 1876, ett par år efter att han avslutat sina undersökningar i Gamla Uppsala, ändrade han emellertid radikalt ståndpunkt. Främsta orsaken var att han inte funnit spår av något vapen i gravarna. ”Detta i förening med de praktfulla guldsmyckena, perlorna m.m. synes gifva anledning antaga att dessa högar förvara qvarlefvorna af qvinnor.”5)

Hildebrands kvinnogravsteori – vilken onekligen är svår att förena med tanken att Gamla Uppsala vore ynglingakonungarnas gravläggningsort har senare med jämna mellanrum tagits upp till diskussion, men den kan inte sägas ha vunnit någon större anslutning. Sune Lindqvist ansåg att Hildebrand hade fel. Prydnaderna hör inte till kvinnosmycken, även om vi inte nu kan avgöra precis vad för slags smycken de tillhört. Frånvaron av vapen i gravarna anser Lindqvist inte heller ha någon avgörande betydelse för könsbestämningen av de döda. Tvärtom ser han i förekomsten av sådana inventarier som bältesbeslag och spelbrickor ett tillräckligt tydligt bevis för att vi har att göra med mansgravar. Ett bättre argument för kvinnogravsteorin är att man i Östhögen funnit en delvis bevarad överkäke vars små dimensioner snarare anger kvinnlig än manlig ägare. Dock, invänder Lindqvist, kan man ju mycket väl tänka sig att både man och kvinna bränts, ehuru endast hennes käkparti råkat bli tillräckligt bevarat för undersökning. (Hos Ibn Fadlan finns ju f.ö. belägg för att en slavinna offrades vid en nordisk stormans begravning och brändes samman med honom.) För ett par år sedan publicerade dessutom Birgit Arrhenius en stort upplagd undersökning av merovingisk smyckekonst. Hon har funnit att en viss typ av svärdknappar som förekommer i svenska gravar ursprungligen importerats från frankiskt område, och hon menar sig ha funnit en sådan frankisk svärdknapp i Västhögen, vilken hon rentav anser sig kunna spåra tillbaka till en smidesverkstad i Trier. Arkeologerna tycks ha övertygats av Arrhenius argumentation, och teorin att Uppsala högar är exklusivt kvinnliga gravar förefaller vara definitivt övergiven.6)

Stick i stäv med Hildebrands tankar utvecklade Knut Stjerna kring sekelskiftet tämligen fantastiska spekulationer om kungagravar i Gamla Uppsala. Han hade tidigare konstaterat att guldfynden i Götaland minskade under 500-talet samtidigt som det ditintills fattiga Uppland började översvämmas av guld, och tolkat denna utveckling som belägg för att götarna vid denna tid erövrats av svearna; det föll sig då naturligt för honom att i Uppsala högar se segermonument över sveakonungarna som enat riket.7)

Birger Nerman drev detta fantasifulla uppslag ännu längre i den ryktbara uppsatsen ”Vilka konungar ligga i Uppsala högar?” (1913), vari han hävdade att Ynglingatals och Beowulfkvädets kungar icke blott i många fall vore fullt historiska personer, utan att deras regeringstid dessutom gick att tidfästa tämligen exakt, samt att vi slutligen genom att sammanställa de skriftliga källornas vittnesbörd med arkeologiskt material kunde konstatera att Östhögen vore den gamle ynglingakonungen Auns gravplats, Mellanhögen kung Egils och Västhögen kung Adils’. Egils son Ottar Vendelkråka vore däremot gravlagd i Ottarshögen/Utterskögen i Vendel, eftersom han enligt Nerman råkat stupa där under en hypotetisk strid mot götarna då dessa för sista gången trotsade sveakonungarnas makt. (Snorre berättar att Ottar stupade i Danmark och inte alls fick någon gravhög, men detta avfärdar Nerman lättvindigt som en värdelös uppgift, vilket inte hindrar honom från att lägga stor vikt vid många andra av dennes uppgifter, t.ex. den att Egil dog i Uppsala, vilket endast står i Snorres 1200-talsprosa: jfr. kap. 2.1.)

Nermans uppsats har haft ett oerhört starkt inflytande över historieskrivningen rörande Gamla Uppsala. Religionshistorikern Åke Ohlmarks – vars skrifter dessvärre också främst vänder sig till svenska allmänheten – har vidareutvecklat de nermanska tankarna och anser sig känna namnen inte bara på dem som gravlagts i Kungshögarna, utan även på förmenta ynglingakonungar som lär ska dölja sig under diverse andra, aldrig utgrävda, upphöjningar i marken runtomkring.8) Turisten på besök i Gamla Uppsala fick ännu sommaren 1987 höra guiderna troget referera Nermans spekulationer kring Uppsala högar. Till och med Riksantikvarieämbetets orienteringstavla talar om Aun, Egil och Adils i Östhögen, Mellanhögen och Västhögen.9)

Det känns onekligen besvärande att dessa fantasterier från seklets begynnelse fått leva kvar ända in i vår tid. Nermans idéer har inga ens tillnärmelsevis beaktansvärda skäl som talar för sig. De personer som gravlagts i Uppsala högar är för oss fullständigt okända, såväl till namnet som beträffande de enskilda omständigheterna kring deras liv och död. Nermans och Stjernas sätt att lägga pussel med de fåtaliga skriftliga källorna och supplera de felande bitarna med arkeologiskt material – vilket ju också är ofullständigt känt och kan ge en helt annan helhetsbild så fort några nya utgrävningar företagits – torde icke kunna godkännas av dagens arkeologer och historiker.10) Visserligen kan några av Ynglingatals kungar vara historiska personer eftersom de återfinns i flera av varandra oberoende källor, och möjligen kan dessa också med hjälp av frankiska historieverk dateras till ungefär Kungshögarnas tid.11) Men det är likväl helt omöjligt att tidfästa vare sig ynglingakungarna eller gravfynden så exakt att vi kan avgöra vilken kung som begravts var. Detta påpekades redan 1918 av Oscar Montelius,12) och det har förhoppningsvis också framgått av ovanstående redogörelse för hur olika dateringar kan avvika från varandra med åtminstone något halvsekel. Till yttermera visso förutsätter ju Nerman att Östhögen är äldre än Mellanhögen, medan Sune Lindqvist tvärtom menar att Mellanhögen är äldst.

Birger Nermans teori om Aun, Egil och Adils är lika hållbar som hans idéer om ett Svearike under bronsåldern, styrt av konung Björn i Hågahögen.13) Istället för att upprepa Nermans gamla dumheter borde de fornminnesvårdande kretsarna ta fasta på slutraderna i hans beryktade uppsats, vilka anger att det rör sig om en stridsskrift som vill rikta uppmärksamheten på vikten av en fortsatt arkeologisk undersökning av högarna i Gamla Uppsala. Faktum är ju att alltjämt endast två högar i det enorma gravfältet har utgrävts och att man krafsat lite i en tredje. Ordentliga undersökningar med modern teknik vore synnerligen värdefulla åtminstone för att ge svar på den viktiga frågan om under vilken tid Gamla Uppsala fungerat som gravplats. Det finns en underlig kontrast mellan det myckna fantiserandet kring orten och bristen på intresse för att ställa upp resurser till dess vetenskapliga utforskande.

Vi har alltså inte en aning om vilka eventuella ynglingakonungar som vilar i Uppsala högar. Inte heller vet vi något om huruvida högarna är monument över svearnas seger i strider mot götarna som kanske aldrig ens ägt rum. Vi har anonyma gravar med förkolnade skelettrester jämte ett fåtal bevarade gravgåvor vilka daterats till mitten av förra årtusendet. Detta är allt vi vet.

Dessa små smulor av kunskap är dock inte att förakta. Visserligen måste modern vetenskap döma ut fantiserandet om Aun, Egil och Adils såsom totalt obevisat och totalt omöjligt att bevisa, men faktum är ju ändå att en framstående arkeolog som Birger Nerman kunde komma fram till sådana resultat genom att tolka befintligt skriftligt och arkeologiskt material på ett visst sätt. Visserligen har vi ingen kunskap om vilka personer som gravlagts i Gamla Uppsala, men gravhögarna finns ju där och kan inte förklaras bort; de tyder på att en ekonomiskt stark överklass uppehållit sig kring denna ort under järnåldern, och varför då inte kungar? Visserligen förekommer namnet Uppsala på ett otal platser i vårt land, men ingen svarar mot källornas beskrivning av en hednakonungarnas gravläggningsort så väl som byn Gamla Uppsala i Uppland.

3.2 GAMLA UPPSALA SOM HEDNISK KULTPLATS

Om mäster Adams Ubsola verkligen låg i Gamla Uppsala, så har i varje fall minnet därav helt bleknat bort under medeltidens gång. Både Ericus Olai och Johannes Magnus föreställde sig att kultplatsen legat i det nuvarande Uppsala vid åmynningen.

Sextonhundratalets ryktbaraste lärdomsfejd rörde just hednatemplets lokalisering. Riksantikvarien Olof Verelius hade i strid mot tidigare uppfattning hävdat att templet vore att söka i Gamla Uppsala vid högarna och inte på ”Bondkyrkans” plats i Nya Uppsala. Han invecklade sig därigenom i en långvarig och hetsig konflikt med professor skytteanus Johannes Schefferus, vilken gjort gällande det motsatta förhållandet. Verelius understöddes bl.a. av Olof Rudbeck. Denne bedrev en aktiv propaganda som syftade till att intressera vetenskapen för Gamla Uppsala kyrka i dess påstådda egenskap av f.d. hednatempel, och han företog t.o.m. Sveriges första arkeologiska utgrävningar. Framför allt försåg han dock Verelius med en skriftlig urkund som explicit angav att ett hedniskt tempel legat i Gamla Uppsala. Det rörde sig om utdrag, ”excerpter”, avskrivna ur anteckningar hämtade från en då okänd biskop Karl av Västerås. Enligt dessa excerpter hade grunden till katedralen i Gamla Uppsala lagts 1138 av kung Sverker den äldre på platsen för ett hednatempel, vilket tidigare hade renats genom eld av ”Yggemundus” (kung Inge d.ä. eller d.y.?). Dokumentet hade upphittats i Rudbecks eget bibliotek mitt under lärdomsfejden, det var inte en genuin medeltida urkund utan endast en avskrift från senare tid, och det tycks till yttermera visso ha förintats i den brand som härjade Uppsala stad 1702. Vetenskapen kom därför att ställa sig mycket skeptisk till denna källa. Teorin om ett hednatempel vid ”Bondkyrkan”, i vår tid energiskt förespråkad av landsantikvarie Nils Sundquist (jfr. kap. 4.1), gynnades t.o.m. på längre sikt av den, då det ibland har ansetts ”rudbeckianskt” att förlägga hednatemplet till Gamla Uppsala.1)

Sommaren 1926 framkom nya argument till Gamla Uppsalas förmån. Sune Lindqvist fick då tillfälle att göra en grundlig utgrävning under Gamla Uppsala kyrka i samband med att denna skulle genomgå en omfattande restaurering. I ett fyndlager direkt ovanför den ursprungliga markytan hittade han hål efter stolpar. Lindqvist tolkade dessa som lämningar efter en äldre byggnad. Han tyckte sig i konstruktionen finna likheter med såväl ålderdomliga norska stavkyrkor som med det tidigare utgrävda ”hednatemplet” i Arkona på Rügen, varför han menade sig ha funnit Adams Ubsola. Tyvärr tycks han trots detta inte ha ansett utgrävningen värd att redovisas i vetenskaplig form, utan nöjde sig med att lägga fram sin teori i en populärvetenskaplig artikel.2) På detta material skapades i rask följd åtta olika försök till bildmässig rekonstruktion av hednatemplet. Det bäst underbyggda kom från Gerda Boëthius; det var delvis inspirerat av ett hednatempel som man trott sig finna på den isländska ödegården Sæból.3)

Olaf Olsen har i en kritisk undersökning kommit fram till att stolphålen under golvet i Gamla Uppsala kyrka icke kan användas som utgångspunkt för rekonstruktion av någon byggnad. Inte heller anser han att vare sig stavkyrkorna eller utgrävningarna i Arkona ger någon relevant information om hur Uppsala hednatempel kan ha sett ut. Det förmenta hednatemplet i Sæból kan troligare ha varit ett kristet kapell, eller kanske rentav ett stall. Vi vet m.a.o. ingenting bestämt om utseendet på våra förfäders helgedomar. Försöken att rekonstruera templet torde alltså inte ha något större vetenskapligt värde.4)

Sune Lindqvist har sedermera tagit avstånd åtminstone från tanken att dessa rekonstruktionsförslag återger Adams Ubsola. De gamla excerpterna ur 1200-talsbiskopen Karls anteckningar, numera endast kända i avskrift, har nämligen ägnats en ingående undersökning av Kjell Kumlien och sensationellt nog befunnits vara äkta. (Vi ska återkomma till Kumliens undersökning i kap. 4.1.) Excerpterna säger att kyrkan vid sin tillkomst ”anslöts” till det äldre hednatemplet; detta torde inte kunna syfta på den konstruktion som Lindqvist påträffat under kyrkans golv, vilken ju måste ha rivits långt före kyrkans tillkomst. Lindqvist har därför, likaledes i populärvetenskaplig form, lagt fram en ny teori: Ubsola låg istället i anslutning till den s.k. lågkyrkans västgavel.5) Däremot har han hållit öppen den möjligheten att stolphålen kan härröra från ett tidigare, avbränt hednatempel.

Else Nordahl, som för närvarande förbereder en vetenskaplig publicering av Lindqvists gamla utgrävningar från 1926, anser inte att stolphålen alls har att göra med något hednatempel. Hon har även företagit egna arkeologiska undersökningar på platsen, vilka sannolikt kommer att bidra med värdefull ny information. I väntan på publicering är Nordahls arbete emellertid hemligstämplat, varför jag inte kan gå närmare in på hennes teorier utan måste nöja mig med ovanstående redogörelse för vad hon meddelat mig muntligen. Hon förbereder f.ö. också ett nytt översiktsarbete över fornfynden i Gamla Uppsala.

Även om vi således inte har någon särdeles detaljerad kännedom om hednatemplet, tycks forskningen åtminstone vara benägen att sätta tilltro till att en sådan byggnad verkligen funnits i Gamla Uppsala. Inte ens stränga kritiker som Olaf Olsen och Else Nordahl har tagit avstånd från denna möjlighet. Detta att förrätta kulten inuti en byggnad tycks annars vara främmande för det lilla vi vet om våra förfäders religion. Den arabiske reseskildraren Ibn Fadlan beskriver på ett ställe hur väringarna tillber en sorts gudastöttor; dessa står dock ute i det fria, utan tempelbyggnad. Såväl Upplandslagens som Hälsingelagens kyrkobalkar innehåller vidare förbud mot hednisk kult, men också här tycks det röra sig om utomhusreligion: ”Ingen skall blota åt avgudar, och ingen skall tro på lundar eller stenar.” Olaf Olsen förmodar att hednatemplet på Adam av Bremens tid var en helt ung företeelse, ett försök att bekämpa den framträngande kristendomen genom att ta i bruk ett av dennas egna propagandamedel, kulthuset.6) De många kristna runstenarna från uppländskt 1000-tal tyder ju också på att långtifrån alla ”sveoner” i området kan ha varit hedningar.

En marginalanteckning i Adams biskopskrönika (jfr. kap. 2.2) innehåller den underliga uppgiften att templet omgavs av en kedja. Denna har på sistone vunnit ökad tilltro. Man har nämligen påvisat att det alltifrån medeltiden förekommit en sed att omge kultbyggnader med stora kedjor, i magiskt och avvärjande syfte. (Sune Lindqvist har istället tolkat ”kedjan” som en genombruten takkam; man har även helt förkastat marginalanteckningens uppgift såsom fantasier påverkade av bibelns beskrivning av Salomos tempel.)7)

De s.k. offerbrunnarna i Gamla Uppsala torde däremot vara förfalskningar. Det trävirke som beklädde insidan av Urdals brunn – som var enda anledningen till att denna inte rasade samman – har nämligen med dendrokronologisk metod daterats till ungefärligen Olof Rudbecks dagar.8) (Jfr. kap. 4.2.)

Inte heller är Gamla Uppsala omgivet av berg, som en annan marginalanteckning i Adams krönika påstår att Ubsola ska vara (jfr. kap. 2.2). Fornminnesområdet ligger snarare självt på en höjd och omges av slättland. Sune Lindqvist har föreslagit att Adam – om det verkligen var han som skrev marginalanteckningen – med ”berg” i själva verket åsyftade gravhögarna. Denna förklaring är något långsökt. Det latinska ordet ”montes” antyder snarare att det rör sig om verkliga berg av viss storlek. Dessutom ska dessa berg omge tempelområdet ”liksom en teater”, och gravhögarna formerar sig snarare som åskådarplatser runt Tingsslätten, och vänder ryggen åt kyrkan/hednatemplet. Å andra sidan kanske vi inte bör fästa för stor vikt vid denna marginalanteckning. Adam har ju aldrig varit på ort och ställe, så det är fullt naturligt om det blivit lite fel i detaljbeskrivningen.9)

Gamla Uppsala ligger där som Adams vägbeskrivningar anger att Ubsola låg. Enligt excerpterna ur biskop Karls anteckningar, en oberoende källa från 1200-talet, ska ett hednatempel ha existerat i Gamla Uppsala ännu år 1138. Även som hednisk kultplats svarar platsen väl mot källornas beskrivning av forntidens Uppsala.

3.3 GAMLA UPPSALA SOM POLITISKT CENTRUM

Det blir svårare att finna några belägg för att Gamla Uppsala varit politiskt centrum under hednisk tid. De enda inhemska urkunder som bevarats från denna tid är runstenarna, och dessa innehåller ingenting som bevisar att så skulle vara fallet. Det lär en gång ha existerat en runsten ute i Vaksala som rests efter Styrbjörn Starke, som stupade i slaget vid Fyrisvallarna, vilka ju förmodas ha legat nära forntidens Uppsala (jfr. kap. 2.3); om detta slag verkligen stod i närheten av Vaksala, bleve det ju troligt att ett politiskt centrum legat där i närheten. Dels är emellertid tolkningen av runtexten mycket osäker, dels är själva stenen numera försvunnen och endast känd genom en teckning av Peringskiöld. Den skulle alltså mycket väl kunna vara en rudbeckiansk ”förbättring” av Upplands lokalhistoria, varför den lämpligast räknas bort ur bevisföringen.1)

De äldsta kristna urkunder som med säkerhet åsyftar Gamla Uppsala sätter alltid platsen i samband med kyrkan, icke med kungamakten. Dessa går dock inte längre tillbaka än 1164,2) då påven Alexander III föreskrev att Sveriges ärkebiskop Stefan skulle ha sitt säte där. Kungarna kan alltså mycket väl ha residerat i Gamla Upsala sedan urminnes tider, för att därefter lägga bort denna vana och låta kyrkan överta platsen.

Genom ett studium av jordeböcker och kartor – tyvärr inte äldre än från 1500-talet – menar sig Sigurd Rahmqvist ha funnit att så varit fallet. De s.k. Kungsgårdarna i Gamla Uppsala har nämligen sina jordar alldeles osedvanligt väl samlade och tycks från början ha varit en enda Kungsgård; från denna förmodar Rahmqvist att den medeltida kyrkliga jorden brutits ut. Detta har stöd i källmaterialet såtillvida att en kungens förvaltare på platsen finns omnämnd 1358 och en fogde 1376. Byns östra del ger vidare i det kamerala materialet intryck av en stor ursprunglig kronodomän som inte utsatts för några större förändringar. Rahmqvist menar att denna jord tillsammans med Kungsgårdens måste vara kärnan i begreppet Uppsala öd, kronogodsmassan som ursprungligen inte fick lov att avyttras (jfr. kap. 2.3).3)

Sune Lindqvist har genom att studera det medeltida vägnätet funnit att Gamla Uppsala, icke det nuvarande Uppsala, tycks ha varit det vanligaste målet för den som under sommartiden passerade Läbydalen; man har nämligen vid Läby vad lagt ner stor möda på att övertvära Hågaån på ett mycket besvärligt ställe trots att en lättare och naturligare övergång fanns längre österut, i riktning mot det nutida Uppsala. Dessa vadbankar var i bruk ännu på Gustav Vasas tid, trots att de krävde ett påkostande underhåll, vilket bör tyda på att Gamla Uppsala var en betydande ort ännu vid denna tid. Lindqvist sätter detta förhållande i samband med Snorres uppgifter om Alla svears ting och den därmed förknippade marknaden.4)

Snorre hävdar att Alla svears ting hölls i samband med huvudblotet i Uppsala under månaden gói och åtföljdes av en marknad. Tinget och marknaden flyttades i kristen tid till kyndelsmässan. På andra ställen i Heimskringla talas om ”Uppsalatinget”, vilket torde syfta på samma fenomen. Från hela Sverige (Sveavälde) sökte man sig enligt Snorre till detta centralting. Lagmännen skildras som så mäktiga gentemot kungamakten ”att svårligen våga stormaktsmän komma å deras allting, om bönder och lagman icke medgifva”. Allra mäktigast, säger Snorre, var Tiundalands lagman: ”i allt, der lagarna äro oense, skall man rätta sig efter Uppsalalagen och de öfrige lagmännen skola vara under den, som är i Tiundaland”. Olav den heliges saga innehåller en berömd episod där Torgny lagman från Tiundaland barskt tillrättavisar Olov Skötkonung för dennes i hans tycke dåraktiga planer på att bemäktiga sig Norge. Enligt Snorre var alltså forntidens Uppsala den plats där kungamakten och den urgamla svenska bondefriheten mätte sina krafter.5)

Det är dock väl att märka att termerna ”Alla svears ting”, ”Uppsalatinget” och ”Uppsalalagen” helt saknas i våra inhemska urkunder. Däremot finns i Västgötalagarna ett ”Alla götars ting”, vilket möjligen kunde ha fått Snorre att tro att något liknande funnes i Svealand. Inga lokala folkliga traditioner har bevarats om att något ting någonsin hållits i Gamla Uppsala.6)

Curt Weibull har avfärdat uppgörelsen mellan Olov Skötkonung och Torgny Lagman såsom ren fiktion. Han menar att något Alla svears ting inte fanns ens på Snorres egen tid, än mindre på Olov Skötkonungs. Det är istället Snorre som med poetisk frihet överfört det isländska Alltinget till Sverige. Skildringen är nämligen tänkt att läsas på Island, inte i Sverige, och Torgny Lagman är endast ett språkrör som framför Snorres egna åsikter: förakt för monarken under en tid då Islands frihet hotades av norska kungamakten.7)

Erland Hjärne har mot detta invänt att Upplandslagen omnämner ett ting som hölls vid kyndelsmässotiden (kyndilþing), vilket stämmer med Snorres uppgift att marknaden, varmed tinget förknippas, flyttats till kyndelsmässotiden sedan landet kristnats. Ordet ”kyndilþing” förekommer även i en urkund från år 1298, sannolikt syftande på en uppländsk marknad: distingen. Snorre förtäljer ju vidare att tinget och marknaden i hednisk tid hölls i månaden gói, d.v.s. februari-mars. Den tidigare (kap. 2.2) omnämnda latinska källa som nedtecknats på 1500-talet men som möjligen återgår på den nu förlorade Sköldungasagan, nämner också att ett ting (comitia regni) hölls ”nästan alltid i februari”. Den latinska källan anger endast att tinget förekom under hednisk tid, medan Snorre uttryckligen hävdar att det överlevt religionsbytet. Hjärne tänker sig Alla svears ting som ursprungligen en hednisk kultfest med tillhörande marknad, vilken senare trätt i förgrunden; tinget ska bl.a. ha varit forum för ledungens utbjudande. Hjärne anser däremot inte att Snorres skildring av episoden med Torgny lagman är historiskt trovärdig. Han tror inte heller att tinget kan ha varit gemensamt för hela Sverige, men ett ting bör alltså enligt Hjärne ha hållits i Gamla Uppsala.8)

Däremot finns inga belägg för att Gamla Uppsala haft någon bebyggelse av större omfattning under forntiden. Platsen framträder i 1500-talets jordeböcker (det äldsta källmaterial som tillåter en överblick av dess storlek) som en tämligen obetydlig bondby; den beskrivs i en källa från 1200-talet som ”usel och föraktad”9) och ovärdig att vara ärkesäte – Jarl Gallén förmodar att den på medeltiden befolkades av en munkkommunitet10) – och under 1600-talets lärdomsfejder ansåg man att den just p.g.a. sin obetydlighet omöjligt kunde vara identisk med Adams Ubsola.11) Gamla Uppsala ligger inte i anslutning till Mälardalens forntida merkantila huvudorter Helgö och Björkö: Fyrisån torde inte ha varit segelbar längre än till Studentholmen i nuvarande Uppsala. Gamla Uppsala kan alltså knappast ha varit någon stad e. dyl. Möjligen fanns där under forntiden en större kungsgård där ynglingakungarna ibland residerade. Strax norr om kyrkan och väster om kyrkogården ligger de s.k. Kungsgårdsterrasserna, uppbyggda på en naturlig platå, där man förmodat att forntida hallbyggnader varit belägna. Detta är emellertid endast en förmodan, ty terrasserna har beklagligtvis aldrig utgrävts.

4. Avvikande uppfattningar

Alla är inte överens om att asakultens och ynglingakonungarnas Uppsala verkligen bör sökas i byn Gamla Uppsala. Ett tungt vägande skäl emot detta är Gamla Uppsalas belägenhet ute på en slätt. Många källor talar om ett bergslandskap runtomkring Uppsala. Det mest uppmärksammade stället torde vara den tidigare (kap. 2.2, 3.2) omnämnda marginalanteckningen hos Adam av Bremen, men det finns även andra. Lauritz Weibull ställde sig en gång i tiden undrande inför ett gammalt skaldekvädes utsaga att Styrbjörn Starke blivit dödad i ett fjällras mitt ute på Uppsalaslätten;1) Weibull nöjde sig med att betvivla källans tillförlitlighet, men andra har gått längre och velat ”flytta” Uppsala till något bergigt område som bättre stämmer in på källornas beskrivning. Landsantikvarien Nils Sundquist ville ha kultplatsen i det nuvarande Uppsala, medan den s.k. västgötaskolan förlägger Uppsala till Västergötland. Båda dessa teorier är minoritetsståndpunkter, men de har inverkat på debatten och bör därför diskuteras här.

4.1 NILS SUNDQUISTS TEORI

Nils Sundquist betonade frånvaron av traditioner om att ting hållits vid högarna i Gamla Uppsala.1) Han påpekade vidare att inga stora vägar eller vattenleder möttes där, varför byn inte kunde förmodas ha varit handelsplats.2) Det finns inga folkliga traditioner om marknader vid Gamla Uppsala,3) och inte heller några traditioner om att här hållits hedniska blotfester.4) Till råga på allt torde Fyrisån vid forntidens slut inte ens ha varit farbar ända fram till Gamla Uppsala.5) Slutligen saknas de omgivande berg som Adam av Bremen påstår ska ligga kring hednatemplet Ubsola.6) Nils Sundquist ägnade också stor uppmärksamhet åt rudbeckianernas osunda inflytande på historieskrivningen rörande hednatemplet.7) Olof Rudbeck hade ju (kap. 3.2) med stor energi och i strid med då gällande uppfattning lyckats vinna uppslutning kring tanken att Ubsola legat på platsen vid högarna och inte i det nuvarande Uppsala vid åmynningen.

Sundquist återgick därför till den pre-rudbeckianska uppfattningen. I nuvarande Uppsala vid åmynningen sammanstrålade såväl vägar som vattenleder under forntidens slut, varför orten torde ha kunnat vara handelsplats redan på mäster Adams tid.8) Sundquist tänkte sig att handelsplatsen låg på Fyrisåns östra sida invid åmynningen, medan kultcentret låg på västra stranden där domkyrkohöjden reser sig; nivåskillnaden fanns redan på Adams tid och skulle kunna förklara hans uppgift om berg kring helgedomen.9)

Sundquists teori är emellertid mer komplicerad än så. Det är nämligen bara de religiösa sidorna av forntidens Uppsalabegrepp, samt tinget och marknaden, som ska förläggas till åmynningen; kungsgården och ynglingakonungarnas gravar hörde däremot hemma i Gamla Uppsala. Ty Sundqvist hade, stödd på Snorres föga preciserade beskrivning av sin samtids Uppsala, kommit fram till att benämningen Uppsala hos Snorre avsåg hela Uppsalaområdet, såväl Gamla som Nya Uppsala: Uppsala var en ”dubbelplats”.10)

Även Sundquist ansåg alltså att Gamla Uppsala innefattades i forntidens Uppsalabegrepp, men man borde inte förlägga hednatemplet dit. Han tog bestämt avstånd från Sune Lindqvists teorier om att stolphålen som grävts fram under Gamla Uppsala kyrka skulle kunna vara resterna efter ett sådant. Istället tolkade han dem som spår efter kyrkans innertaksstöttor. Sundquist hade nämligen funnit belägg för att kyrkan p.g.a. markens beskaffenhet utsatts för svåra sättningar.11)

Som vi tidigare nämnt (kap. 3.2) finns det emellertid en skriftlig källa som uttryckligen säger att Gamla Uppsala kyrka uppförts på hednatemplets plats. Den stora skillnaden mellan Sundquists anhängare och motståndarsidan – en överväldigande majoritet bland forskarna – är att de senare vitsordar dokumentets utsaga, medan de förra betraktar urkunden som ett falsarium.

Källan ifråga, excerpterna av 1200-talsbiskopen Karls av Västerås anteckningar, är ju såsom nämnts endast bevarad i avskrifter från 1600-talet, sedan originalet – vars värde ju redan från början syntes extremt tvivelaktigt med hänsyn till att det hittades i Olof Rudbecks eget bibliotek under en lärdomsfejd som rörde just hednatemplets plats – troligen förintats i den brand som härjade Uppsala år 1702.

Under 1900-talet hade man alltid utgått från att excerpterna var en rudbeckiansk förfalskning. Ingen seriös forskare vågade åberopa dem och ingen hade heller brytt sig om att titta närmare på dem. Kjell Kumlien publicerade emellertid 1966 en ingående undersökning vari han kom fram till att excerpterna trots allt måste gå tillbaka på en helt äkta medeltida källa. De innehåller nämligen sakuppgifter som ingen urkundsförfalskare på Olof Rudbecks tid kan ha känt till. Bland annat var biskop Karl själv under 1600-talet fullständigt okänd som historisk person; hans existens har bekräftats av andra dokument vilka återfunnits först i långt senare tid. Kumliens slutsats tycks ha övertygat flertalet forskare, dock inte Sundquist; dennes bemötanden har å andra sidan inte innehållit några sakskäl som vederlägger Kumlien.12)

Nils Sundquists teori är idag relativt övergiven. Måhända har den alltjämt en eller annan anhängare inom den lärda världen,13) men på det hela taget förefaller vetenskaps­etablissemanget för närvarande rörande enigt om att Ubsola låg i Gamla Uppsala.

4.2 DEN S.K. VÄSTGÖTASKOLAN

Mycket djärvare är den s.k. västgötaskolan, ett antal privatforskare som vissa föredrar att kalla för götaskolan och vars lärosystem benämnes götlandshypotesen. Västgötaskolan har under de senaste åren blivit riksbekant genom TV-mediet, men den hör egentligen hemma i det tidiga 1930-talets debatt kring svenska rikets uppkomst, och har överlevt som en sorts undergroundrörelse i anslutning till hembygdsforskningen i Västergötland.1) Det är viktigt att man har detta till tiden avlägsna ursprung klart för sig då man läser västgötaskolans skrifter; dess ständiga angrepp på Birger Nermans gamla historiesyn (jfr, kap. 1.3, 3.1)2) blir mycket förbryllande för den som inte känner till att västgötaskolan uppstod som en opposition mot Nermans djärva spekulationer kring Upplands äldsta historia.3)

Götlandshypotesens fader CARL OTTO FAST publicerade 1944 ”Svenska rikets ursprung” sedan han i några tidigare skrifter försökt identifiera ortnamnen och landskapsbeskrivningarna i Äldre Eddan med den konkreta geografin i Götaland. Han hade i dessa kommit fram till att Eddans landskap stämde så väl överens med Götalands att både den och övrig besläktad forngermansk diktning borde gå tillbaka på en gemensam, nu förlorad götisk sagotradition.4) När han nu skulle utforska svenska rikets ursprung, spann han vidare på samma tankegång och fann att även traditionerna kring forntidskungarnas Uppsala måste ha uppstått i Götaland. Källorna talade ju ständigt om berg i samband med Uppsala: Bröt-Anund och Styrbjörn starke dödas i fjällras, hednatemplet var kringgärdat av berg. Carl Otto Fast var civilingenjör, specialiserad på bergsbruk, varför det föll sig naturligt för honom att ägna stor uppmärksamhet åt dessa bergsskildringar som han menade att de humanistiskt skolade historikerna hade förbisett. Forntidens Uppsala, menade Fast, låg i ett bergslandskap och kunde alltså inte vara identiskt med Gamla Uppsala. Då låg det också nära till hands för honom att misstänka att bergslandskapet ifråga vore identiskt med Eddans förmenta landskap, vilket dessutom geologiskt var oerhört gammalt och därför med större sannolikhet kunde förmodas ha givit upphov till forntidssägner än Sveriges yngsta landskap Uppland.5)

Fast utgick i sin argumentation från att det inte existerat något särskilt sveafolk som skilde sig från götarna; källornas benämning ”svear” betydde helt enkelt ”svenskar”,6) som motsats till framför allt danskarna. Han menade vidare att sveakonungarna i sen tid utvandrat från sitt hemland Västergötland till Mälardalen, varefter deras i litteraturen bevarade sägner blivit missförstådda och omlokaliserats till Uppland. Fast förespråkade därför en egenartad källkritisk forskningsmetod: man skulle inte nöja sig med att tolka källan efter bokstaven, utan istället försöka rekonstruera den bakomliggande missförstådda tradition som Snorre, Adam, Saxo etc. förmodades återge i förvanskat skick. Det gällde alltså att urskilja kärnan av sanning bland mängden av förvirrade uppgifter, allt utifrån den grundläggande uppfattningen att traditionerna ursprungligen hört hemma i Götaland.7) Trogen denna sin forskningsmetod konstaterar Fast att 500-talets ynglingakonungar måste ha bott vid Vänern eftersom Snorres 1200-talsprosa påstår att dessa utkämpat strider där – möjligen identiska med de strider som finns antydda i det ytterst svårtolkade Beowulfeposet – men vägrar samtidigt vitsorda Snorres uppgift att såväl järnålderns som medeltidens Uppsala var beläget i Tiundaland (kap. 2.3).8) Likaså underkänner han Adams vägbeskrivningar (kap. 2.2) som placerar helgedomen Ubsola bortom Södertälje på vägen från Skara. Det forntida Uppsala ska istället enligt Fast ha legat på Kinnekulle. Anknytningen mellan Uppsala och Kinnekulle är en muntlig tradition, nedtecknad på 1800-talet, som talar om en hednisk kultplats på detta berg. Ortnamnet Uppsala, vilket som nämnts förekommer på en mängd olika platser i vårt land, saknas på Kinnekulle. Fast förmodar dock att Kinnekulles högt belägna s.k. salar i forntiden kallats för ”Uppsalarna”.9)

Mot Fasts teori kan invändas att den vägrar se det helhetsintryck som källorna ger och istället från diverse håll plockar samman alla de motsägelsefulla uppgifterna till en skenbar enhet. Inte heller prioriterar den äldre källor framför yngre. I själva verket bygger den till stor del på 1200-talsprosan i Snorres Ynglingasaga, den enda källa som sätter ortnamnet Vänern (och därmed Kinnekulletrakten) i förbindelse med 500-talets ynglingakonungar. Det har hävdats att Snorres uppgifter om dessa avlägsna tider är historiskt sett värdelösa och att man, vad tidsavståndet beträffar, lika gärna kunde låta någon nutida västgötagubbe berätta om släkttraditioner från slaget vid Hova 1275 (Sten Carlsson).10) Nu torde väl inte alla instämma i att Snorre är en värdelös källa till 500-talets historia,11) men även om vi ansluter oss till minoritetsståndpunkten att hans uppgifter slaviskt kopierats från en äldre källa och alltså kan ha ett visst värde, kvarstår ju mot Fast den kritiken att han inte vitsordar Ynglingasagan i dess helhet, utan bara väljer sådana bitar som passar in i götlandshypotesen. Fast förmodar att dessa bitar är den ursprungliga kärnan av sanning, men de kan precis lika gärna härröra ur Snorres oklara begrepp om järnålderns Sverige. Det mycket uttryckliga helhetsintryck som Ynglingasagan ger, är att ynglingakungarna var hemma från Mälardalen, där deras Uppsala också låg. Detta stämmer väl ihop med Adams tvåhundra år äldre vägbeskrivningar, och det motsäges inte av hedniska källor.

Man kan också fråga sig varför Adams nyktra vägbeskrivningar från 1000-talet är mindre intressanta än muntlig tradition från 1800-talet, kompletterad med selektivt framplockade uppgifter ur gamla dunkla sagor om gudinnan Gefjon, Beowulf och Harald Hildetand. Carl Otto Fast är en god stilist och hans skrifter kan väl stämma till eftertanke i förstone, men vid närmare granskning måste hans sätt att läsa källorna te sig som närsynt och godtyckligt. Han tenderar att angripa Birger Nermans vildaste spekulationer, inte genom att skärpa sin egen källkritik, utan genom att anlägga moteld med ännu grövre artilleri i precis samma anda. Det är väl denna sida hos honom som fått Erik Lönnroth att dra paralleller till vissa andra av 30-talets spekulationer kring germanernas äldsta historia och påminna om vad som hände sedan dessa fått spridning.12)

Carl Otto Fast är överhuvudtaget mycket intressantare när han torpederar andras teorier än när han konstruerar sina egna. Det är främst tack vare honom som vi numera vet att den s.k. Urdals offerbrunn i Gamla Uppsala (jfr. kap. 3.2) i själva verket är tillkommen på 1600-talet.13) Och nog kan många av Fasts frågeställningar förtjäna att man funderar över dem: varför finns det t.ex. en tradition om hednisk kult på Kinnekulle? Frågorna är bra, men svaren övertygar långtifrån alltid.

Det förmodades14) att Fast skulle få det hett om öronen sedan ”Svenska rikets ursprung” publicerats, men därav blev intet; hans idéer bemöttes aldrig av vetenskapen. Hans lärjunge ingenjören HOLGER BENGTSSON försökte utan framgång intressera forskarna för götlands­hypotesen; den förblev en lokal angelägenhet i Västergötland ända tills den fick komma till tals i TV.

Däremot vann Bengtsson en annan ingenjör, MAC KEY, för sin sak. Denne har velat förlägga Adams Ubsola till Kullsjön i Hornborgabygden, bl.a. därför att vårdkasarna i Västergötland bildar linjer som sammantrålar där, vid en kulle belägen intill en bondgård som heter Uppsala.15) Han vill dock inte för den skull underkänna Fasts teorier om Ubsola på Kinnekulle. Han anser att ”uppsala” är ett ord, inte ett namn; varje bygdeenhet ska ha haft sitt ”uppsala”,16) ungefär som de olika grekiska stadsstaterna hade varsitt akropolis. Till skillnad från Fast vill Key däremot inte underkänna Adams vägbeskrivningar, utan har velat identifiera dennes ”Sictona” med Sätuna vid Hornborgasjön, inte Sigtuna i Uppland; ”Birca” har antagits syfta på Bjärka i samma område.17) Om denna identifiering kunde styrkas med bevis bleve ju ett Ubsola vid Kullsjön genast mer övertygande, ehuru Key tycks ha glömt bort att mäster Adam även säger att helgedomen låg bortom Södertälje på vägen från Skara.

Keys teorier har bemötts i några artiklar av arkeologen Björn Ambrosiani, vari särskild vikt lagts vid att reda ut Adams medeltida väderstäcksangivelser vilka vållat vissa missförstånd i argumentationen.18) Mycket av vad Key gjort gällande torde f.ö. vara omöjligt att vare sig bevisa eller motbevisa. Hans Ubsolakulle har emellertid mer än en gång inspekterats av framstående arkeologisk expertis, men inte ansetts vara intressant nog att motivera en resurskrävande utgrävning av platsen.19) Det föregivet medeltida s.k. Häggumsdokumentet, varmed Key sökt bevisa att Sätuna under medeltiden skrevs ”Situn” och därför kunde motsvara det ”Zitun” som förekommer på Olov Skötkonungs Sigtunamynt, har av språkforskaren Gunnar Linde förmodats vara skrivet på 1700-talet.20) Sätuna har också varit föremål för arkeologisk utgrävning; ruinen där Olov Skötkonungs myntverkstad skulle ha legat tycks vara en ladugård från 1890-talet.21) Keys påstående att den uppländska Möjbrostenen vore en förfalskning av lustlögnaren Nils Rabenius har slutligen ansetts stupa på det förhållandet att äldre runraden inte var känd på 1600-talet; det har samtidigt påpekats att man p.g.a. Keys respektlösa sätt att skriva har svårt att avgöra när han talar allvar och när han skämtar (Stig Rydh).22) En forskningsinsats av ostridigt värde, tillkommen som en bi­produkt i hans fältarbete, är dokumentationen av en tidig järnframställning i Västergötland.23)

VERNER LINDBLOMS ”Götland, Sveriges vagga?” (1982) uppges vara ett försök att sammanfatta kritiken mot teorin om ett riksursprung norr om Mälaren. Boken tycks tyvärr ha tillkommit under viss brådska, varför den just inte kan rekommenderas åt den nyfikne som vill informera sig om götlandshypotesen, särskilt inte om denne är nybörjare på forsknings­området. Det kostar oerhörd möda att dels begripa och dels bedöma hållbarheten i Lindbloms myller av påståenden, kaotiskt disponerade och oftast utan uppgivande av källor. Boken ger närmast intrycket av att en mängd forskare stöder götlandshypotesen eller åtminstone skulle göra det i fall de inte vore hänfallna åt vanetänkande. Ofta nämns inte de citerade författarna ens vid namn, utan Lindblom nöjer sig med svävande antydningar: ”tre uppsalaforskare”, ”stort modernt historieverk”, ”två kända etablerade historiker” etc.24) På ett något demagogiskt sätt citeras lösryckta meningar ur diverse vetenskapliga arbeten ofta om och om igen; en och samma mening hämtad från Alexander Bugge återkommer t.ex. på åtta ställen, men Alexander Bugge finns inte i litteraturlistan och Lindblom ger heller inga andra källhänvisningar.25)

Den som vill sätta sig in i de lindblomska teorierna torde ha större behållning av att läsa ”Sveriges födelse” (1984) som Sven-Erik Ander och Lars Gahrn skrivit tillsammans med Lindblom. Gahrn är doktorand vid Göteborgs universitet och företräder, i debatt med Lindblom, en akademisk historiesyn. Den akademiska forskningen har även bemött västgötaskolan i antologin ”Västergötlands äldre historia, fakta och hypoteser” (1985) där Lindblom, Key och tio akademiska forskare lägger fram sin syn på landskapets förflutna.

Lindbloms teorier är f.ö. i det stora hela en upprepning av Carl Otto Fasts – ehuru framförda i en aggressiv ton som saknas hos lärofadern – med vissa egna modifikationer och vissa försök att förena Fasts tankar med Mac Keys.26) Detsamma kan sägas om tankegångarna bakom DAG STÅLSJÖS ”Svearikets vagga, en historia i gungning” (1983). Ett av Stålsjös egna tillägg, det påstådda hednatemplet i Hol, har vid arkeologisk utgrävning visat sig vara obefintligt.27)

GÖRAN LILJENROTH har upptäckt en karta tryckt i Florens på 1400-talet (bilaga 2) vilken placerar ”Upsalia” vid Vänern medan ”Arosia” ligger på Sveriges östkust norr om Gotland; den förra orten anser Liljenroth vara identisk med ynglingakonungarnas Uppsala medan den senare är ärkebiskopssätet i Tiundaland, vilket skulle styrka riktigheten i Carl Otto Fasts teori om ett Uppsala på Kinnekulle och bevisa att detta icke kan ha legat i Uppland. Denna karta måste naturligtvis vara ett mycket glädjande fynd för västgötaskolan, men den är dessvärre så förvirrad att den inte bevisar annat än kartritarens okunnighet. Väster om detta ”Upsalia”, strax söder om Vänern, ligger Linköping och alldeles nordväst om detta ligger Göta älv, medan Bohus och Lödöse placerats flera mil söder om Göta älv. Det troliga är väl att kartritaren även felplacerat ärkebiskopssätet Uppsala och att ”Arosia” betyder Västerås, vilket placerats lika godtyckligt som övriga orter. Dessutom torde en karta från 1400-talet knappast kunna begagnas som källa till hednatidens svenska historia när dess uppgifter motsäges av äldre källor som Adam och Snorre. Liljenroths övriga forskningar, rörande den gamla västgötska gården Gums historia, saknar inte intresse, men de behöver inte sättas i samband med ynglingakonungarnas Uppsala.

Har västgötalärorna för närvarande något egentligt stöd från den akademiska forskningen? Svaret måste mig veterligen bli nej. Jag ska dock något dröja vid denna fråga eftersom man onekligen kan få ett intryck av det motsatta förhållandet vid ouppmärksam genomläsning av Lindbloms och Stålsjös skrifter. Dessa påpekar nämligen ofta att ordet ”västgötaskolan” är en klyscha av obestämd innebörd som uppfunnits av motståndarsidan: det finns ingen västgötaskola, hävdar de, det finns bara ett motstånd mot den hävdvunna synen på svenska rikets uppkomst.28) Det är också helt riktigt att västgötaforskarna är en något heterogen grupp, varför samlingsbeteckningen ”västgötaskolan” ter sig tämligen godtycklig. Tyvärr har dock Lindblom och Stålsjö en tendens att, snarare än klargöra skillnader, vända denna vaghet i begreppsapparaten till sin egen fördel och hitta ”stöd” för sin egen argumentation i själva det faktum att de akademiska forskarna inte är ense i allt.

Nils Sundquists ovan behandlade teorier figurerade t. ex. i en kortvarig debatt29) strax före det att västgötaskolan gjordes riksbekant; av denna framgick att Sundquist vunnit anslutning från ett par andra forskare, vilket Verner Lindblom brukar åberopa som någon sorts argument mot hypotesen om ett riksenande med utgångspunkt från Mälardalen. Men ett hednatima Uppsala vid åmynningen talar ju på intet vis till förmån för götlandshypotesen.

Vid ungefär samma tid började vi få höra talas om några nya teorier rörande lokaliseringen av Rimberts Birca. Den lundensiske religionshistorikern Tryggve Lundén hade givit stöd åt privatforskaren Per Gustavis tanke att Birca vore att söka utanför Linköping, inte på Björkö i Mälaren. Den finländske arkeologen Matts Dreijer menade å sin sida att Birca låg på Åland, där en dunkel inskription förmodades ange platsen för missionären Unnis grav. Också dessa båda teorier brukar åberopas av Lindblom och Stålsjö. Det är emellertid väl att märka att dessa forskare endast ifrågasätter Bircas placering, inte Uppsalas, Sigtunas eller Svealands. Deras omlokaliseringar av Birca går ju dessutom stick i stäv mot Mac Keys teori att Birca vore identiskt med det västgötska Bjärka, varför de snarast talar emot götlandshypotesen. (En helt annan sak är att Tryggve Lundén betonat att Götalands roll vid riksenandet tidigare underskattats, vilket andra historiker torde kunna gå med på och vilket vi ska återkomma till i kap. 6.)30)

Arkeologiprofessorn Arne B. Johansen och professorn i modern historia Jörgen Weibull framstår, citerade av Stålsjö, som potentiella anhängare av västgötaskolan. Johansen har dock endast försiktigvis föreslagit att man borde gräva ut Sätuna innan man dömer ut en avvikande teori; sedan detta numera är gjort (ovan kap. 4.2) kan götlandshypotesen sannolikt inte påräkna stöd från hans sida.31) Weibull har tyckt sig finna ”ett korn av sanning” i västgötaforskarnas påpekande att landets centrala delar hittills dominerat forskningen, men han tycks inte stödja dem i övrigt. Han har f.ö. refuserat två uppsatser av Holger Bengtsson eftersom han inte ansåg att dessa fyllt de vetenskapliga kraven.32)

Från medeltidshistorikerna Peter Sawyer och Birgit Strand-Sawyer har västgötaskolan fått sympati snarare än stöd. Dessa har betonat värdet av västgötaforskarnas entusiasm i en tid då det akademiska intresset för medeltiden alltmer avtar. De menar vidare att dessa har rätt i att den gamla synen på riksenandet (enkannerligen Birger Nermans) inte stämmer. Men de har också hundraprocentigt tagit avstånd från alla förklaringsmodeller som västgötaforskarna själva konstruerat. Mac Keys tankar kring svenska rikets uppkomst har de uttryckligen dömt ut såsom idel fantasier utan värde för forskningen.33)

Ovanstående redogörelse för västgötaskolans teorier samt bemötandena av dessa får avsluta mitt försök att precisera forskningsläget rörande lokaliseringen av forntidens Uppsala. Västgötaskolan har inte lagt fram några argument som gör det ens sannolikt att platsen låg i Västergötland. Detta påstående har ju inte gått att förena med Adams vägbeskrivningar, i synnerhet inte sedan Sätuna utgrävts. Det som anknyter Uppsala till Västergötland är ju vidare framför allt en muntlig tradition om hednisk kult på Kinnekulle, nedtecknad på 1800-talet, vilken inte nödvändigtvis behöver sättas i samband med Uppsala.

I nästa kapitel kommer jag dock att få anledning att pröva själva götlandshypotesens hjärtpunkt: påståendet att svear och götar inte är två skilda folk.

5. Svear och götar

Förhoppningsvis har jag i de föregående kapitlen givit en någorlunda klar bild av hur forntidens Uppsala såg ut och var det låg. Vi kan då gå vidare till vår tredje fråga: vilken betydelse kan detta Uppsala ha haft för statens uppkomst i vårt land?

Om forntidens Uppsala är identiskt med byn Gamla Uppsala i Uppland och om denna ort haft betydelse för statsmaktens uppkomst, då bör statsmakten i Sverige sedan urminnes tider ha varit knuten till Mälardalsområdet. Har vi belägg för att så varit fallet?

Äldre västgötalagens rättslösabalk stadgar att det är ”svearna” (sveær) som innehar rätten att såväl ”taga” som ”vräka” kungen. Vilka var då dessa ”svear”? Om vi kan besvara den frågan, så tycks vi ha lösningen på frågan om var kungamakten hörde hemma då vår alla äldsta bok skrevs ner.

När vi idag talar om Svea rike, syftar vi på Sverige, såsom motsats till exempelvis Danmark eller Norge. Om äldre västgötalagens ord ”sveær” syftar på invånarna i landet Sverige, då betyder rättslösabalkens bestämmelse helt enkelt att svenska folket – såväl västgötar som andra svenskar – hade valrike vid denna tid. Den tolkningen föreslogs år 1915 av historikern Olof Söderqvist, och den försvaras i våra dagar av västgötaskolan.1)

Emellertid kan begreppet ”sveær” även tänkas syfta på invånarna i området Svealand. I så fall står ”sveær” i texten som en motsats till götarna. Då innebär bestämmelsen att västgötarna under denna tid hade överlåtit kungavalet åt folken i Mälardalen. Om denna senare tolkning är den rätta, ger oss västgötalagen ett gott stöd för antagandet att svenska kungamakten ursprungligen hört hemma vid Mälaren. Den i Uppsala residerande ”Uppsalakonung” som omtalas i samma lags s.k. konungsbalk (jfr. kap. 2.3) bör då också vara en kung i detta område, troligast i Gamla Uppsala Gamla Uppsala kan då också förmodas vara icke blott residensort för de halvt mytiska ynglingakonungarna, utan även för de äldre kungarna under Sveriges historiska tid, från vilka den nuvarande monarkin leder sitt ursprung.

Det har också av ålder varit den helt dominerande åsikten bland forskarna att ”sveær” betyder invånare i Svealand, inte invånare i Sverige i största allmänhet. Helt problemfri är emellertid inte denna tolkning. Uppdelningen av Sverige i Svealand och Götaland finns nämligen inte belagd förrän i Kristoffers landslags konungabalk från 1440-talet:2)

”Swerikis rike ær af hedne værld saman komith af svea och gotha Landh. Swea kalladis nordan scogh och gotha Sunnan scogh.”

Här ser vi tydligt att svearna är ett folk norr om skogarna Kolmården och Tiveden, en motsats till götarna som bor söder därom. Västgötaskolan, vars argumentation ju utgår från att något särskilt sveafolk överhuvud icke existerat, invänder att denna text härstammar från medeltidens slut, från en tid då makten hamnat i Mälardalen och då man hade ett intresse av att knyta sveanamnet till detta område. Med andra ord ett tidigt exempel på historieförfalskning.

Västgötaskolans totala förnekande av sveafolkets existens vid sidan av götafolket är mig veterligen Carl Otto Fasts egen uppfinning. (Historikern Olof Söderqvist ansåg att detta folk visserligen fanns, men att rättslösabalkens ”sveær” likväl betydde ”svenskar”.) Såvitt jag förstår är denna grundtanke också själva förutsättningen för att götlandshypotesen alls ska kunna anses hållbar som lärosystem. Och om det stämmer att svearna inte var ett särskilt folk vid Mälaren, då måste åtskilligt i vår äldre historia omprövas. Saken bör därför ingående diskuteras här.

Vad vet vi om svearna? Vi vet för det första inte vad ordet betyder. Många fantasifulla förslag har presenterats, men inget har visat sig hållbart.3) Jöran Sahlgren föreslog 1931 att svearna fått sitt namn efter byn Svia i Vaksala härad, varifrån de i förhistorisk tid utflyttat till bl.a. Gamla Uppsala i samma härad; detta skulle ju stämma förträffligt med våra ovan skisserade teorier, men Sahlgrens teori saknar dessvärre anhängare bland dagens ortnamnsforskare.4) Det finns åtskilliga andra ortnamn som innehåller elementet ”svia”, men dessa hör hemma i både Götaland och Svealand.5)

Låt oss därför gå igenom de äldre källorna och se vad vi vet och inte vet om svearna och deras förhållande till götarna.

5.1 RUSERNA

Vi kan börja med de grekiska, ryska och arabiska källorna, vilka inte sällan omnämner nordbornas förehavanden i österled. Här finner vi att benämningen ”svear” lyser med sin frånvaro. De nordbor som uppträder kallas istället ”rus” eller ”rhos”. Sveanamnets frånvaro i ”östliga” källor är något förbryllande, inte minst med tanke på att just dessa svear av historikerna brukar karakteriseras som ett östligt orienterat folk,1) vars väringar brukade fara i österled, medan de norska och danska vikingarna föredrog att styra sina rövartåg i västerled. Västgötaskolan betonar starkt detta underliga förhållande och drar därav slutsatsen att sveabegreppet är ”västligt orienterat” och att det därför inte ursprungligen bör ha hört hemma i Mälardalen. Ingen förklaring har veterligen givits på vad Mälardalens folk hette. Genom att sammanställa västgötarnas utsagor får man dock närmast intrycket av att de hetat ”ruser”, liksom man sunnanskogs bar den regionala specialbenämningen ”götar”; bådadera ska slutligen ha ingått i det överordnade begreppet ”svear”, vilket användes fr.a. som motsats till danskar och norrmän, medan finnarna däremot kom att kalla Sverige för Ruotsi efter Mälardalens ruser. Västgötaskolan förmodar att sveanamnet har sitt ursprung i Götaland och sedan har utvidgats till att omfatta även Mälardalens folk, vilka fick heta ”uppsvear”.2)

Västgötaskolans resonemang är riktigt åtminstone såtillvida att även ruserna tycks ha räknats som svear. I de s.k. Annales Bertiani, en samtida källa, uppges nämligen att några ”Rhos”-legater som c :a 839 kom från den bysantinske kejsaren Theophilos till kejsar Ludvig I:s hov i Ingelheim visade sig tillhöra sveonernas stam (comperit eos gentis esse Sueonum).3) Den ryska s.k. Nestorskrönikan, vars äldsta delar anses vara skrivna på 1000-talet, uppger vidare att Kievs fursteätt härstammar från ett skandinaviskt folk. Inbördes strider i landet ledde enligt krönikan till att man år 862 såg sig tvungen att inkalla främmande monarker från andra sidan Östersjön:

”Och de begåvo sig över havet till varjagerna, till ruserna. Ty dessa varjager kallades ruser, liksom andra kallas svear [Svie, enligt en annan handskrift Svoe; i en tredje handskrift saknas ordet helt]. En del åter benämnas normanner, anglianer, andra goter.”4)

Svenska forskare har gjort gällande att benämningen ”ruser” har att göra med Roslagen. Invånarna i detta område kan tänkas ha inlett expansionen i österled, varför östliga folk kom att använda deras namn som generell benämning på nordborna, vilket i sin tur ledde till att sveabegreppet aldrig slog igenom i öst. Forskare i finsk-ugrisk språkhistoria brukar också förklara finskans namn på Sverige, Ruotsi, såsom besläktat med Roslagen. Man har även förmodat att namnet Ryssland är besläktat med Roslagen.5)

Mot denna ”normannistiska” syn på ruserna, vilken i Sverige förespråkats av bl.a. Ture J. Arne, står emellertid en ”antinormannistisk” skola som inte alls vill tolka ruserna som nordbor.

Annales Bertiani kan nämligen också tolkas så, att legaterna av sveonernas stam inte själva var ruser, utan endast representanter för de slaviska ”Rhos”-furstarna. Ett annat av antinormannisternas argument är att vi ju inte har inhemska belägg för att något ”rusiskt” folk existerat i Skandinavien, varken genom fornnordisk litteratur eller i annan form.6) Antinormannisterna anser m.a.o. att det ryska riket uppstått ur rent inhemska förutsättningar, icke grundats av skandinaver. Denna forskningsinriktning företräds främst av sovjetiska forskare och ingår i Sovjetunionens officiella historiesyn.

Problemet ruserna hör till vetenskapens eviga tvisteämnen. På 1950-talet behandlades det i ett 556 sidor tjockt verk av Henryk Paszkiewicz. Helt nyligen (1981) utkom ett nästan dubbelt så omfångsrikt arbete av Omeljan Pritsak, vilket dessutom bara är det första i en planerad serie om sex volymer. Till yttermera visso är Pritsaks syn på problemet tämligen omstridd, varför jag inte ska gå närmare in på ämnet utan nöja mig med att konstatera att saken är invecklad och att forskarna är oense.

I alla händelser kan frånvaron av sveabegrepp i östliga källor knappast användas som belägg för att ”ruser” varit den allmänna benämningen på Mälardalens människor och att sveanamnet ursprungligen hört hemma i Västsverige. Nog borde i så fall dessa ruser förekomma någon enstaka gång även i de ”västligt orienterade” källorna. Det är nu en gång så att folknamnen inte alltid överensstämmer mellan olika språk. Det folk som på sitt eget språk benämndes ”hellener” kallades aldrig annat än ”greker” av romarna, trots att dessa var så djupt påverkade av grekisk kultur. De östliga källornas benämning ”ruser” och det finska Sverigenamnet Ruotsi har ingen avgörande betydelse för frågan om svearnas geografiska lokalisering.

Låt oss istället inventera de ”västliga” källornas omnämnanden av svearna. Kan vi där finna belägg för att svear och götar är två skilda folk? Bodde svearna vid Mälaren i äldre tid?

5.2 HILLEVIONER OCH SVIONER

Svearnas existens brukar anses vara första gången belagd i skrift någon gång under första århundradet efter Kristi födelse.

År 77 e.Kr. fullbordade PLINIUS DEN ÄLDRE sin Naturalis historia, vari han bland mycket annat omtalar den s.k. Kodanska havsarmen – som man velat identifiera med Kattegatt, eventuellt också Skagerrak – vilken är överfylld av öar, av vilka den mest frejdade är Scatinavia, vilken är outforskad till storleken, men den del därav som är bekant bebos av hillevionernas folk (Hillevionum gente) i femhundra byar. Dessa hillevioner är fullständigt obekanta hos andra antika skildrare av Norden, varför man velat betrakta namnet som en felskrivning för ”illa Suionum gente”, vilket skulle betyda ”det där sveafolket”, ”svearnas frejdade folk”.1)

Om denna konjektur är riktig – och det behöver den inte alls vara – torde Plinius’ hillevioner vars samma folk som omtalas i TACITUS’ år 98 e.Kr. utgivna Germania: svionerna, vars olika ”samhällen” uppges ha sin makt, förutom genom män och vapen, genom sina flottor (Suionum hinc civitates… praeter viros armaque classibus valent). De bor nämligen någonstans ute i samma ocean (ipso in Oceano) invid vilken ”Rugii” och ”Lemovii” har sina hemtrakter. Det sistnämnda folket är okänt, men ”Rugii” har förmodats avse invånarna på Rügen. Dessa har nämnts som grannar till ”Gotones”, som nog bodde vid Weichsels mynning. Ingenting hos Tacitus tyder på att svionerna var ett folk i Mälardalen. Tvärtom antyder han att svionernas territorium slutar vid Ishavet: bortom svionerna ska nämligen ligga ett trögt och nästan orörligt hav, ett annat än den tidigare omtalade oceanen, vilket har midnattssol.2)

5.3 SUETHANS OCH SUETHIDI

Nu följer ett halvt årtusende då källorna helt tiger om svearna, varefter Cassiodorus omkring år 520 författar ett historieverk om goterna. Cassiodorus var konsul i Rom år 514 och en tid sekreterare hos östgoternas kung Theoderik den store. En av hans informatörer förmodas ha varit en nordisk kung vid namn Rodvulf. Cassiodorus’ historia skulle därför ha varit av oskattbart värde för forskningen, men den har tyvärr inte bevarats till vår tid.

Bevarad är däremot en enklare bearbetning därav. Denna, ”Geternas ursprung och gärningar”, författades år 551 av en mer eller mindre latinkunnig got vid namn JORDANES. Dess inledning säger ett och annat en källans tillförlitlighet. Jordanes vänder sig där till den klosterbroder som givit honom i uppdrag att utarbeta sin förkortade version av Cassiodorus, och klagar över att han inte fått tillgång till originalversionen; för den skull har han nämligen tvingats grunda sin bearbetning på vad han tror sig minnas av det han läst ”fordom” (antehac) då han under tre dagars tid haft Cassiodorus’ historia till låns.

I tredje kapitlet av sitt kompendium omtalar han sedan ön Scandza, belägen i Kodanska havsarmen, någonstans utanför Weichsels mynning. Ishavskusten tycks numera bebos av ett folk kallat Adogit, möjligen invånarna i det nordnorska Hålogaland. Ön har också ett myller av andra folkstammar, vars namn kan variera en hel del mellan olika manuskript: det rör ju sig om för avskrivarna helt okända folk. Två av dem skulle kunna vara identiska med Tacitus’ svioner. Suethans, vilka har ypperliga hästar och som förser romarna med en sorts svarta pälsar, i indirekt handel via otaliga andra folk, samt lever fattigt men går rikt klädda. Suethidi, vilka sägs vara storvuxna, ehuru inte lika storvuxna som Scandzas längsta folk Dani, med vilka Suethidi tycks vara släkt. Det är förbryllande att Jordanes har två olika folk vars namn skulle kunna ha något med svearna att göra. Man har gissat på att Suethans (annan läsart: Suehans) motsvarar det fornöstnordiska ”svear” medan Suethidi (Suetidi) motsvarar ”Svetjud”; det skulle alltså vara fråga om två namn som båda hänför sig till svearna, men som Jordanes felaktigt gjort om till två olika folk. I alla händelser torde vi inte av Jordanes kunna med bestämdhet läsa ut någonting alls om var svearna bodde under 500-talet. Alla torde väl inte dela min pessimism härvidlag – bl.a. Birger Nerman och Josef Svennung har menat sig kunna lokalisera Scandzas folkstammar någorlunda exakt – men för egen del måste jag bestämt hävda att vi icke av denna förvirrade källa kan dra några sådana slutsatser.

Jordanes’ egentliga ämne är ”geternas” historia. Geterna var under antiken ett folkslag i Rumänien, men det framgår klart av sammanhanget att det är goterna som avses. Dessa ska enligt Jordanes ha utvandrat från Skandinavien till Weichsels mynning1) – vilket möjligen förklarar folket ”Gotones” som Tacitus placerat där2) – och därifrån dragit vidare till romarnas områden. Även på ön Scandza placerar Jordanes tre folkstammar som kan ha med götarna att göra.3) Birger Nerman och Josef Svennung har enats om att Ostrogothae syftar på östgötarna och Gauthigoth på västgötarna, medan Vagoth av Nerman lokaliseras till Gotland och av Svennung till Skälderviken i Skåne.4) Allt detta är rena gissningar. Jordanes’ kompendium lämnar en antydan om att svear och götar inte är samma folk, men det är å andra sidan en så oerhört opålitlig källa att det lämpligast räknas bort ur bevisföringen.

5.4 SWEON I SWIORICE

Svearna omnämns sannolikt i den fornengelska dikten WIDSIÐ. Dateringen av denna är osäker men man har förmodat att den i nuvarande form tillkommit i slutet av 600-talet och återgår på traditioner ända från 400-talet. Den innehåller en katalog över folk som den kringvandrande sångaren Widsið har kommit i kontakt med:

Jag var med hunner och med reidgoter, med svear och med geater och med syddaner. Med vandaler jag var och med væner och med vikingar, etc. (Ic wæs mid Hunum & mid Hreðgotum, mid Sweom & mit Geatum & mid Suþdenum. Mid wenlum ic wæs & mid Wærnum & mid Wicingum.)1)

Svearna (Sweon) påstås också ha en kung som heter Ongenþeow.2) ”Geaterna” skulle mycket väl kunna vara identiska med götarna, varav skulle följa att svear och götar är två skilda folk. Emellertid anses ”Geatas” även kunna syfta på jutarna, vilket vi strax ska återkomma till; detta senare är ju inte osannolikt med tanke på att ”Geatas” nämns alldeles i anslutning till syddanerna. Dikten ger inga upplysningar om var svearna bor.

En annan och mer bekant fornengelsk dikt är BEOWULF. Denna är bevarad i ett enda manuskript som daterats till 900-talet, men den anses vara diktad på 700-talet. Man tror att författaren var en kyrkans man från mellersta England. Dikten behandlar dock uteslutande nordiska förhållanden, troligen under 500-talet. Dess senare del, vars egentliga tema är hjälten Beowulfs strid mot en drake, innehåller även vissa parentetiskt inskjutna antydningar om händelser i dennes tidigare levnad. I en av dessa3) omtalas att Beowulfs folk geaterna en gång fått besök av landsflyktiga söner till en viss Ohtere, vilka kommit över havet sedan de gjort uppror mot ”den ypperste av de sjökonungar som i Svearike (in Swiorice) utdelade skatter”; dessa dräpte Beowulfs företrädare på tronen. Den nämnde Ohtere är son till en Ongenþeow, möjligen identisk med sveakungen i Widsið; själv brukar Ohtere anses vara identisk med Ottar Vendelkråka som omnämns i Ynglingatal och Ynglingasagan (jfr. kap. 3.1), och hans ene son Eadgils förmodas vara den kung Adils som dog när han föll av hästen ”at Upsolum” (kap. 2.1) och som förekommer i en mängd källor. Vi skulle alltså här ha att göra med historiska personer. På ett annat ställe i dikten berättas att det även tidigare varit ”brott och tvist mellan svear och geater, ömsesidig fiendskap och hård härkamp över det vida vattnet” (þa waes synn ond sacu Sweona ond Geata ofer wid wæter) i samband med ett tronskifte; bl.a. anställdes flera blodbad kring ”Hreosnaberget” (Hreosnabeorh). Geaterna hämnas emellertid, varefter Beowulf förklarar sig ha varit sin konung trogen, ”och ej behövde han hos gepider eller spjutdaner eller i Svearike (in Sworice) söka efter och köpa med skatter sämre kämpar”. Beowulf stupar i striden mot draken, varefter det förmodas att fred eller tro icke är att vänta av sveafolket (Sweoðeode); det påminns också i detta sammanhang om forna uppgörelser med svearna i ”Korpskogen” (in Hrefnesholt), vilka ger anledning förmoda att sveamännen (Sweona leoda) kommer att hemsöka geaterna.4)

De båda orter som sätts i samband med svearna, Hreosnaberget och Korpskogen, torde inte kunna identifieras. Däremot kunde vi få en antydan om svearnas bosättningsområde genom att fastställa vilka geaterna var och var de bodde. Kring denna fråga rasade en lärdomsstrid under slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet mellan å ena sidan Pontus Fahlbeck och Curt Weibull, å andra sidan Knut Stjerna och Birger Nerman. De förra ansåg att geaterna var jutar, senare att de van götar. Ove Moberg föreslog 1944 ett de kunde vara både jutar och götar vilka sammanblandats, varefter lärdomsstriden avstannade.5) Gad Rausing har nyligen6) velat identifiera dem med gutarna. Beowulfeposet är f.ö. så ytterst svårtolkat att vi nog måste tillstå vår okunnighet om svearnas bosättningsområde under järnåldern. Inte heller har vi fått något säkert svar på frågan huruvida svear och götar är två skilda folk.

5.5 SUEONES i SUEONIA

Omkring år 816 skrev EINHARD, en av frankernas främsta skriftställare, sin biografi över kejsar Karl den store. I tolfte kapitlet nämner han i förbigående ett sund i västra Oceanen som utbreder sig åt öster. Det torde röra sig om Östersjön, vilken medeltida författare ofta föreställde sig som utsträckt i väst-östlig, inte i nord-sydlig riktning. Sundet är tillfruset på vissa ställen, och det omges av många folk. ”Dani och Sueones, vilka vi kallar nordmän, bebor såväl buktens norra (=västra) strand som samtliga dess öar. Men södra (=östra) stranden bebor Sclaui och Aisti och diverse andra folk.” Namnen ”Dani” och ”Sueones” skulle här kunna översättas ”danskar” och ”svenskar”. Dessa bor på västra sidan av Östersjön, medan två folk som torde ha något att göra med dagens slaver och ester bor på östsidan av samma hav. Götarna nämns inte i sammanhanget, varför vi inte kan avgöra var i Sverige dessa ”Sueones” bodde.

En annan frankisk författare, RIMBERT, skrev en biografi över Nordens apostel Ansgar kort efter dennes död år 865. Rimbert omnämner, såsom framgår av tabell 1, ”Sueones” eller deras territorium ”Sueonia” på 27 ställen. De omtalas emellertid nästan alltid som motsats till utomnordiska folk (15 gånger) eller till danskarna (11 gånger) medan götar eller andra svenska folknamn ingenstans nämns. Intet hinder möter alltså mot att översätta ”Sueones” till ”svenskar”, vilket man också gjort i senaste översättningen. Rimbert beskriver på tre ställen hur man reser till ”Sueones”. I kapitel 10 sägs först att Ansgar och hans följeslagare Witmar passerade ett ställe där de överfölls av sjörövare (pyratas) när de hunnit ungefär halvvägs, varifrån de dock lyckades ta sig i land och undkomma till fots. I kapitel 11 tar de sig därefter fram till fots ”en mycket lång sträcka” (longissimam viam), och emellanåt, där det är lämpligt, med båt över vattendrag som ligger i deras väg (interiacentia maria navigio transeuntes). Till sist kommer de fram till ”en hamnstad i deras rike” (ad portum regni ipsorum) som kallas Birca. I kapitel 26 omtalas slutligen att Ansgar lämnade den danske kung Hårik – vilken enligt kapitel 24 låtit bygga en kyrka i hamnstaden Slesvig, Danmarks första kyrka, där Ansgar rimligtvis bör ha uppehållit sig och varifrån hans resa torde ha utgått – och ”efter ungefär tjugo dagars seglats” (viginti ferme diebus navigio transactis) kom fram till Birca. Detta är allt Rimbert meddelar om var någonstans ”Sueones” bodde.

Den enda användbara upplysningen tycks vara att det tog cirka tjugo dagar att segla från Slesvig till Birca. Vi får dock ingen upplysning om i vilket vädersträck Ansgar seglade. Vägbeskrivningarna hos Adam av Bremen (jfr. kap. 2.2) tyder på att Birca låg på Sveriges östkust, norr om Södertälje; staden Birca tycks dock inte ha funnits kvar på Adams tid, och dess läge beskrivs tämligen opreciserat. Hos Rimbert nämns på flera ställen att ”Sueonia” mest bestod av öar, vilket möjligen skulle kunna syfta på Mälarområdets skärgård;1) å andra sidan föreställde man ju sig i äldre tid att Skandinavien var en samling öar, varför tolkningen blir mycket osäker. Det faktum att ”Sueones” har territoriella anspråk på Kurland2) verkar också tala för att de bodde på östkusten, men det kan inte sägas ha någon avgörande betydelse.

Vi vet alltså fortfarande inte var svearna bodde eller huruvida svear och götar är skilda folk.

5.6 SWEON I SWEOLAND

Den engelske kung ALFRED DEN STORE gjorde omkring år 895 en fornengelsk över­sättning av den senantike författaren Paulus Orosius’ världshistoria. Alfreds original är för­lorat, men en nära samtida avskrift har bevarats. I första kapitlet genomgås diverse folk och deras bosättningsorter, och så småningom når redogörelsen fram till Östersjön. Efter att ha nämnt att ”Sweon” bor norr om Bornholm, tillfogar Alfred två reseskildringar som inte finns i Orosius’ latinska text. Båda tycks vara nedteckningar av vad två resande, Ottar och Wulfstan, muntligen berättat för Alfred.1)

Ottar kommer från Norge (Norðmanna land), ”norr om alla nordmän”. Han berättar att hans land är mycket långt och smalt, och söder (=öster, med medeltida vädersträcksangivelse) därom ligger ett område kallat ”Sweoland”. Här har vi namnformen Svealand belagd i skrift, mig veterligen för allra första gången (jfr. kap. 5, inledning). Något motsvarande Götaland omtalas emellertid inte av Ottar; namnet står som motsats till Norge och kan lika gärna syfta på hela Sverige som på Svealand. Ottar ger oss alltså ingen upplysning om svearnas placering inom Sverige.2)

Wulfstan, sannolikt en anglosaxare, hade kort efter 890 gjort en resa från Hedeby vid nuvarande Slesvig till staden Truso vid Weichsels mynning. Han berättar att han om styrbord haft Vendland, om babord Langeland, Lolland, Falster och Skåne, och alla dessa land hörde till Danmark (þas land eall hyrað to Denemearcan). Sedan fick han Bornholm om babord, vilket hade egen kung. Därefter följde om babord Blekinge, Möre, Öland och Gotland, och dessa land hörde till svearna (þas land hyrað to Sweon).3) Benämningen ”Sweon” uppträder här som en motsats till Danmark och kungariket Bornholm; den skulle alltså mycket väl kunna översättas med ”svenskar”. Detta folk tycks ha bott i området söder om Östergötland, men kan naturligtvis även ha funnits i andra områden som Wulfstan inte råkade passera på sin väg från Slesvig till Weichsel. Birger Nerman fann det mycket anmärkningsvärt att götarna inte alls nämns av Wulfstan; han drog därav slutsatsen att götarna senast vid denna tidpunkt måste ha inkorporerats i svearnas rike, varigenom det svenska rikets uppkomst fullbordats.4) Denna slutsats får dock sägas vara något äventyrlig. Vi har ju ovan sett att ingen äldre källa med säkerhet omnämnt svear och götar som två skilda folk. Vidare har svearnas exakta territorium hittills aldrig definierats. Wulfstan talar heller aldrig om något svearnas rike utan nämner bara att fyra geografiska områden ”hör till” ett folkslag ”Sweon”,5) medan han däremot uttryckligen nämner ett land Danmark och ett kungarike Bornholm. Det kan lika gärna tolkas som att dessa båda var enade riken, medan ”Sweons” landområden inte var det.

5.7 SVIAR OCH SŒNSKA MENN

Även hednisk skaldepoesi talar om svearna. YNGLINGATAL från omkring år 900 knyter begreppet till kungarna av ynglingaätten. Svearna uppträder ofta som motsats till icke-svenska folk, däremot aldrig som motsats till götarna. De kallas ”Svíar”, med ett motsvarande adjektiv ”sœnskr”.

Ynglingakungen Domalde, som ju blev offrad av sina egna undersåtar1) (kap. 2.2), kallas för jutarnas fiende: ”…när svears ätt / årsväxthungrig, / jutars ovän / öda skulle” (…þas árgjorn / Jóta dolgi / Svía kind / of sóa skyldi). Kung Eystein2) blev innebränd på en oidentifierad ort Lovund av jutska män (józka menn) tillsammans med svearna (Svíum). Kung Yngvar3) blev dräpt av ”herr eistneskr”, vilket tolkats som en estnisk här, även kallad för ”Syslas folk” (Sýslu kind); denne Yngvar bär epitetet ”svenske hövdingen” (jofri sœnskum) och hans död omtalas i samband med ett ”österhav” (austmarr). Aleif, ynglingakungen som försvann från Uppsala (kap. 2.1) bär slutligen epitetet ”sveakung” (Svía jofri).4) Detta är vad Ynglingatal har att säga om svearna.

Om vi ovan har givit en korrekt uttolkning av dessa dunkla verser, bör svearna ha bott i ett område där de kom i kontakt med jutar och ester. Vi kan misstänka att svearna var ett sjöfolk som höll kontakten med dessa båda fiendefolk genom att segla över nämnda ”österhav”. Även ynglingakungen Anund5) kallas f.ö. ”Eistra dolgi” vilket ska betyda ”esternas fiende”. Ett skaldekväde som citeras av Snorre i Håkon godes saga6) nämner en konflikt mellan ”svenske män och danske” (sœnska menn… danska).

Det finns också en möjlighet att Yngligatal trots allt talar om svear och götar som två skilda folk. Såsom Ove Moberg påpekat (kap. 5.4) torde källorna ibland förväxla götar med jutar. Faktum är att episoden med den innebrände kung Eystein omtalas även i Historia Norvegiae, och där är det ”Gautones” som dräper honom. Emellertid säger inte Historia Norvegiae att Eystein brann inne tillsammans med några svear, varför vi endast kan få svear och götar att framstå som två skilda folk genom att på ett godtyckligt sätt kombinera dessa båda källor.7)

5.8 SVETJUD

Man har i vårt land funnit en enda runsten, sannolikt från förra hälften av 1000-talet, som innehåller sveanamnet. Den hittades så sent som på 1940-talet vid Aspa bro i Ludgo socken i Södermanland,1) och är rest efter några män som uppges ha varit ”de raskaste i Svetjud” (i Sveþiuþu). Även ett par danska runstenar innehåller detta namn.

En sten från Tirsted hugfäster minnet av en man som ”fann döden i Svetjud” (a Sweþiuþu); skriften är av s.k. Jellingetyp, från 900-talet, och stilen har av A. Olrik förmodats vara svenskpåverkad.2) En annan dansk sten restes efter en Ravn, som var ”sven” hos en Gunolv i Svetjud (a Sweþiuþu); den är daterad till 1050-1100 och stilen anses vara typiskt uppländsk, besläktad med den vi möter hos den uppländske runmästaren Öpir.3)

Här har vi alltså i autentisk skrift belägg för att sveanamnet verkligen användes i det östnordiska området, samt tycks ha haft en viss anknytning till Mälardalen. Men vi vet fortfarande inte om ”svear” var en exklusiv benämning på människorna i detta område.

5.9 SUEDIA

Under 1000-talets senare hälft omnämner ADAM AV BREMEN svearna inalles 105 gånger (tabell 1, kap. 5.5). Ett problem är dock att han i likhet med Jordanes har två olika svea-termer: oftast (69 gånger) talar han om ”Sueones” som bor i ”Sueonia” d.v.s. samma benämning som vi ovan mött hos Einhard och Rimbert; men ibland (30 gånger) uppträder istället ”Suedii” bosatta i ”Suedia”, vilka vi aldrig tidigare hört talas om. Den svenska översättningen av Adams biskopskrönika återger dessa termer med ”sveoner” bosatta i ”sveonernas land”, respektive ”svenskar” bosatta i ”Sverige”.

Adam är den första källa som med säkerhet talar om både svear och götar. Götarnas tycks ingå i hans begrepp ”Suedia”: ”Av Sveriges folkstammar (populis Suediae) bor de götar som kallas de västliga närmast oss. Det finns också östliga götar.”1)

Björn Ambrosiani har gjort en statistisk undersökning av hur Adams båda sveatermer används. Han drar däri slutsatsen att det alltid är termen ”Sueones”/”Sueonia” som används när beskrivningen avser (nuvarande) Svealand och dess invånare, att kungarna oftast kallas ”rex Sueonum”, samt att ”Suedii”/”Suedia” å andra sidan främst avser förhållandena i hela landet.2) Om detta stämmer kan vi misstänka att Einhard och Rimbert, vilka ju enbart talar om ”Sueones” och deras land, syftar på ett uppsvenskt folkslag. Kanske är då också det fornengelska ”Sweon” en benämning reserverad för ett folk som bodde i nuvarande Svealand. (Däremot bör vi nog inte dra några slutsatser av att ”Sueones” liknar Tacitus’ benämning ”Suiones”, ty dennes Germania var inte känd under Adams tid.)3)

Ambrosianis tolkning är verkligen mycket lockande. Mot den talar emellertid det förhållandet att de olika handskrifterna (ty Adams krönika har inte bevarats i original) avviker från varandra ifråga om sveaterminologin. Danska avskrivare föredrar ”Sueonia” medan de tyska hellre skriver ”Suedia”, vilket Tore Nyberg försökt förklara med att ”Sueonia” påminner om det nordiska ”svear” och därför lät naturligare för en dansk. Dessutom är Adams språkbruk något vacklande även där handskrifterna överensstämmer.4)

Ibland tycks nämligen götarna ingå även i begreppet ”Sueones”/”Sueonia”. Adam säger på ett ställe att det förutom värmlänningar och finnvedingar – vilka påstås bo utanför ”Sueonia”, men som tydligen ändå ska räknas som sveoner – finns tallösa andra ”sveonska” folkstammar (Sueonum populi), ”om vilka vi vet att endast götarna, värmlänningarna och en del av skridfinnarna har blivit omvända till kristendomen”.5)

Tore Nyberg varnar för tolkningen ”Sueonia”=Svealand och föredrar att betrakta ”Sueonia” som ett överordnat begrepp vari götarna ingår, främst därför att Adam påstår6) att Ansgars mission utgått till ”sveoner och götar”, medan Rimbert endast sagt att den utgick till sveonerna. Eftersom det är fråga om samma mission, argumenterar Nyberg, bör Ansgar ha kommit i kontakt även med götarna, vilka Rimbert aldrig omnämner eftersom de ju ändå ingår i det stora ”Sueonia”. Sveabegreppet ”Suedii”/”Suedia” syftar enligt Nyberg på de kristnade delarna av Sverige; mäster Adam skulle alltså ha infört två sveatermer för att att skilja kristet från hedniskt, inte för att skilja mellan Svealand och övriga Sverige.7)

Med Nybergs förklaring blir det något mindre underligt att Birca uppges vara ”en götarnas stad mitt i sveonernas land”,8) att Skåne-Götaland anses utgöra gränsen mellan sveonernas land och Danmark9) eller att det är götarna som härskar i sveonernas land.10)

På ett ställe i texten11) tycks de båda sveabegreppen vara fullständigt synonyma. Adam ger där en beskrivning av ”sveonernas land eller Sverige” (Sueoniae vel Suediae descriptionem), vilket uppges omfatta Skara med götarna, Hälsingland med värmlänningarna och skridfinnarna, baltiska havet i hela dess längd, samt ”rhipheiska bergen” med dess ödemarker och sagomonster.

För Ambrosianus tolkning talar möjligen det förhållandet att det brukar vara termen ”Sueones”/”Sueonia” som förekommer på sådana ställen i texten där vi närmast får intrycket att svear och götar inte är samma folk. Danska och engelska biskopar kommer t.ex. till ”Suedia” när de predikar i Götaland12) och Olov Skötkonung lämnar ”Sueonia” med dess hednatempel för att istället regera i den bästa delen av ”Suedia”, nämligen Västergötland.13) Frågan är dock om detta inte lika gärna kan vara en motsättning mellan hedniskt och kristet. Det är typiskt att templet Ubsola anges ligga i ”Sueonia”14) och besökas av folk från ”sveonernas provinser”. Termen ”Sueones”/”Sueonia” är främst förknippad med det i Mälardalen befintliga Ubsola och med kungamakten, men det förblir något oklart hur vi ska tolka detta.

Lämnar Adams text något stöd för antagandet att svear och götar är två olika folk? Att Birca är götarnas stad och ligger mitt i sveonernas land talar väl närmast för att så icke är fallet. Att Ansgar predikar för sveoner och götar kan möjligen tolkas som att detta är Adams sätt att ange att även götarna ingår i Rimberts uttryck ”Sueones”, men nog inger det en misstanke att vi har att göra med skilda folk. Samma aning återkommer när Adam berättar att Olav den helige blev ihågkommen av ”alla folk vid norra Oceanen, nordmän, sveoner, götar, sember, daner och slaver”.15) På ett ställe verkar det ytterst troligt att det på Adams tid fanns ett särskilt sveafolk i Uppsverige, ”Sueones”, vilka inte bara var ”svenskar” i största allmänhet. Adam säger nämligen16) att götarna behärskar området från Skåne till Birca, varefter sveonerna härskar över stora landområden ända fram till det mytiska ”Kvinnolandet”; detta kvinnoland ska enligt Adam ligga vid baltiska havets kust, förmodligen mycket långt i norr eftersom det beskrivs i rent sagomässiga ordalag.17) Sveonerna borde således bo norr om götarna men söder om Östersjöns nordkust.

Det finns alltså vissa ställen hos Adam som tyder på att svear och götar är skilda folk, men vi har ju ovan sett att andra ställen tvärtom ger vid handen att götarna ingår i både ”Suedia” och ”Sueonia”. Förvirringen blir dessutom total när Adam på ett ställe sätter götarna i opposition även till det senare sveabegreppet: han säger18) att Olav den heliges missionärer besöker ”Suedia”, Götalandet och öarna bortom Norge; det verkar röra sig om tre skilda ortsangivelser.

Vi får nog nöja oss med att Adams text tillåter olika tolkningsmöjligheter: svearna kan vara ett särskilt folk vid Mälaren, men ”svear” kan även betyda ”svenskar” och innefatta götarna.

5.10 SUETIA/SUECIA

I det s.k. FLORENSDOKUMENTET från 1120-talet uppträder en ny latinsk benämning på det svenska området, ”Suethia”, dit dokumentets anonyme författare lokaliserar ett antal svenska och några norska städer. På ett annat ställe i samma dokument uppräknas en rad svenska landskap – Västergötland, Närke, Attundaland etc. – som uppges tillhöra det ”svenska” riket (regno Svevorum). Även här finns alltså två olika sveabegrepp. Det framgår ingen klar skillnad mellan dem.1)

Adams växlande mellan två olika sveatermer kunde möjligen förklaras med att han haft olika sagesmän. Faktum är att ”Sueonia” är vanligast i början av hans krönika, där han till stor del bygger på vad han läst hos Rimbert och Einhard, varefter ”Suedia” blir dominerande i dess senare del. Emellertid är den dubbla sveaterminologin snarare regel än undantag hos de latinska källor som efter Adam skildrar svenska förhållanden. Vi finner ett ständigt växlande mellan ”Sueonia” och ”Suetia”. Den senare termen är troligen identisk med Adams ”Suedia”. Båda är möjligen latiniseringar av det fornöstnordiska ”Svetjud”, medan ”Sueones” kan vara en latinisering av ”svear”. Liksom hos Adam finner vi att ”Sueones”/”Sueonia” ursprung­ligen är den dominerande termen, vilken dock med tiden trängs i bakgrunden av ”Suetia”, ibland skrivet ”Suecia”, ”Suethia” eller ”Suedia”.

Denna utveckling finner vi i SVENSKT DIPLOMATARIUM, från det första omnämnandet av svearna år 8342) fram till sekelskiftet 1200 (tabell 2). Före millennieskiftet talas nästan uteslutande om ”Sueones”/”Sueonia” såsom motsats till danskar, norrmän eller utomnordiska folk. Termen ”Suedia” förekommer endast i den s.k. Agapeti bulla, daterad 954, vilken anses vara en rudbeckiansk förfalskning.3) År 1080 dyker ”Suecia” upp i ett dokument.4) (”Suetia” skrivs ibland ”Suecia”, men detta är endast en skillnad i stavningen, ty bådadera uttalades ”Suetsia”.) Under 1100-talets förra hälft finns ytterligare tre exempel på denna sveaterm,5) men ”Sueones”/”Sueonia” är alltjämt helt dominerande (78%). Götarna nämns aldrig.

Från 1160-talet har någon sorts förändring inträffat. ”Suetia” har blivit den dominerande sveatermen (61%). Den andra sveatermen förekommer nu nästan uteslutande i titeln ”sveonernas konung” (rex Sueonum). Samtidigt har götarna börjat dyka upp.

Götarna förekommer ofta i titeln ”Svea och Göta konung”. Sven Tunberg har i en undersökning6) funnit att denna titel börjar sporadiskt uppträda under 1100-talet, för att bli en ordinarie beståndsdel av den svenska kungatiteln från och med Magnus Ladulås. Götarna sätts där som motsats till ”Sueones”. I fundationsbrevet för Uppsala ärkestift av år 1164 tituleras kungen ”rex Sweorum et Gothorum”. Jarlen Birger Brosa kallar sig i ett brev ”Sweorum ett Guttorum dux”. Kung Johan Sverkersson (1216-22) skriver till östgötarna i egenskap av ”Dei gratia Sveorum simul et eorundem rex Gothorum”. Detta språkbruk ger onekligen en misstanke om att man vid denna tid uppfattade ”sveoner” och götar som två skilda folk. Å andra sidan vågar vi kanske inte dra alltför långtgående slutsatser av titlar i brev. Dessa är ju ofta mest ord utan innehåll.

I en skrivelse som daterats 1165-81 klagar påven Alexander III över kyrkliga missförhållanden i Sverige; klagomålen är adresserade till ärkebiskopen i Uppsala och hans lydbiskopar ”både i Sverige och i Götaland” (tam in Suetia, quam in Gothia).7) Här får man verkligen ett intryck av att ”Suetia” är ett särskilt område som inte innefattar Götaland, särskilt som uttrycket återkommer på två ställen i texten. Emellertid är det ju tänkbart att påvens sätt att skriva blivit påverkat av att titeln Svea och göta konung brukar förekomma i brev. Detsamma skulle kunna vara fallet när han i ett annat brev talar om ”sveonernas, götarnas, danskarnas och norrmännens riken” (regna Sueonum, Gothorum, Danorum & Noruegiensium).8)

Hos tre danska krönikörer från 1100-talet finner vi att termen ”Sueones”/”Sueonia” alltmer trängs ut av ”Suetia”. ROSKILDEKRÖNIKAN, som daterats 1139-43, har den förra termen på två ställen och den senare på 5. Ingen klar skillnad finns mellan dem. De nämns antingen som motsats till danskar eller norrmän eller utan samband med annat folk. Götarna nämns aldrig. LEJREKRÖNIKAN från c:a 1170 har endast ”Suethia”, vilket förekommer på 8 ställen, antingen som motsats till danskarna eller utan samband med annat folk. Götarna nämns inte. SVEND AAGESENS korta Danmarkshistoria har endast termen ”Suetia”, ibland stavad ”Suecia”. Den förekommer på två ställen: dels som motsats till danskarna, dels som motsats till götarna. På det senare stället9) får vi ånyo en känsla av att ”Sverige” inte innefattar götarnas områden, ty där omtalas att kung Knut tagit med sig präster till Danmark, vilka sedan spred sig till ”Sverige, Götaland och Norge” (Swethiam, Gotiam atque Noruagiam).

HISTORIA NORVEGIAE, som antas ha skrivits av en norrman i slutet av 1100-talet, har ”Sueones”/”Sueonia” på 4 ställen, antingen som motsats till norrmännen eller utan samband med annat folk. ”Swethia” förekommer på 9 ställen: 4 gånger utan samband med annat folk, 4 gånger som motsats till norrmännen, 1 gång som motsats till götarna. Det sista stället10) ger återigen vid handen att ”Sverige” då inte hade samma innebörd som idag, ty där påstås att Norge i öster gränsar till ”Sverige och Götaland, Ångermanland och Jämtland” (Swethiam, Gautoniam, Angariam, Jamtoniam). Varken detta ställe i Historia Norvegiae eller det ovan citerade hos Svend Aagesen måste dock nödvändigtvis tolkas som att ”Suetia” är ett särskilt område i Sverige; båda citaten skulle kunna översättas ”Sverige, närmare bestämt Götaland”, ”Sverige, framför allt Götaland” e. dyl.

SAXO GRAMMATICUS har i sin danska historia från sent 1100-tal två olika sveatermer: dels ‘”Sueones”/”Sueonia” och dels ”Suetia” med ett motsvarande nationalitetsadjektiv ”Suetici”. Man frapperas i tabell 1 framför allt av hur sällan Saxo använder ”Sueones”/”Sueonia”: denna term som var den enda förekommande hos Rimbert och den klart vanligaste (66%) hos Adam, har hos Saxo blivit en undantagsföreteelse medan det s.a.s. normala sveabegreppet hos honom är ”Suetici/”Suetia” (77%).

Avspeglar denna förändring i latinsk terminologi, som tycks vara gemensam för alla latinska Sverigeskildrare, någon förändring i den svenska verkligheten under århundradena kring millennieskiftet? Man lockas onekligen att vidareutveckla Björn Ambrosianis förmodan att ”Sueones” är ett särskilt folkslag bosatt vid Mälaren, vari götarna icke ingår. I så fall ligger det nära till hands att förmoda att Rimbert uteslutande haft kontakt med dessa och inte med götarna (trots att Adam tvåhundra år senare fick för sig motsatsen), att ”Sueones” på Adams tid hade lånat sitt namn åt en större statsbildning ”Suedia”, och att det är detta större område (nu ibland stavat ”Suetia” e. dyl.) som står i centrum för 1100-talsförfattarnas intresse, medan de regionalt begränsade ”Sueones” trätt i bakgrunden. Detta skulle möjligen kunna förklara det faktum att Saxo använder sina båda sveatermer på ett ännu mer förvirrat och diffust sätt än Adam gjorde: ”svear” och ”svenskar” kan förmodas med tiden ha blivit alltmer synonyma begrepp, vilka endast sporadiskt skiljs åt och används i sina ursprungliga betydelser.

Detta är emellertid endast gissningar. Säkert framgår bara att Saxos terminologi är ytterst godtycklig och att man hos honom förgäves letar efter någon motsättning Svealand/Sverige eller hedniskt/kristet. Vi ser också i tabell 1 att götarna oftast står som motsats till ”Suetici”/”Suetia” (6 gånger) och endast undantagsvis (2 gånger) kontrasteras mot ”Sueones”/”Sueonia”. Detta förhållande antyder ju snarast att det är ”Suetici” som är ett lokalt begränsat folkslag.

Men låt oss gå igenom de åtta aktuella omnämnandena av svear och götar. Vi börjar med de 6 gånger då götar nämns som motsats till ”Suetici”/”Suetia”. I inledningen till Gesta Danorum säger Saxo att Norge i öst gränsar till ”Suetia” och Götaland, medan ”Suetia” har sin västgräns mot Norge samt mot syd och till stor del också mot öst vetter åt havet, samt att en mängd barbariska folkslag bor där detta hav upphör på östsidan.11) Här tycks ”Suetia” vara en benämning på Sverige som helhet, och orden ”och Götaland” kan möjligtvis tolkas som att Saxo visserligen inräknar Götaland i ”Suetia”, men vill framhäva att Götaland är det viktigaste svenska gränsområdet. På ett annat ställe12) omtalas att danskarna inte fruktar götarnas flock och inte räds för ränker från ”Suetici”. Detta behöver inte tolkas som att götar och ”Suetici” är två skilda folk. På ett tredje ställe i texten13) uppges några av Harald Hildetands krigare till sin härkomst vara ”Suetici eller götar”. Här kan vi börja ana att det rör sig om två olika folk, men uttrycket är tämligen diffust. På ett fjärde ställe14) får vi läsa om en ståthållare i Götaland vars dotter anser sig vara lika förnäm som dottern till ”Suetias” kung. Saxo tycks alltså inte föreställa sig att svenske kungen residerar i Götaland men götarna kan mycket väl ingå i ”Suetia”.

På de två återstående ställena talar Saxo emellertid uttryckligen om ett särskilt götarike som står i opposition till ”Suetici”/”Suetia”.

Först kommer en sagokung Alrek av ”Suetia” i krig med götakungen Gest Blinde,15) och längre fram16) blir dottern till en annan götakonung enleverad och bortgift med ”Suetias” kung. Dessa är mig veterligen de första säkra beläggen för ett götarike i någon bevarad källa. (Beowulfs rike, kap. 5.4, kan ju eventuellt vara ett juta- eller gutarike.) Saxos sagokungar uppträder långt före historisk tid, varför vi ingalunda behöver anta att något götarike verkligen existerat; däremot bevisar dessa båda sista ställen hos Saxo att författaren själv måste ha föreställt sig götarna och ”Suetici” som olika folk. Senast vid slutet av 1100–talet måste alltså denna föreställning ha slagit igenom: att svear och götar någon gång i förhistorisk tid varit tvenne folk med varsitt rike. Ingenting hindrar att den funnits redan i yttersta urtiden, men därom tiger källorna.

Låt oss nu granska de båda ställen där götarna uppträder som motsats till ”Sueones”/”Sueonia”. Dessa är mycket trovärdigare eftersom de finns i den senare, historiska delen av Gests Danorum. Det första stället17) handlar om en kardinal Nicolaus. Denne har utnämnt en ärkebiskop åt Norge och vill nu göra likadant i det östra grannlandet, men ”Sueones” och götar kan inte enas om person och residensstad, varför de får förbli underställda Lunds arkiepiskopat. Denna episod utspelade sig på Saxos egen tid. Kardinalen Nicolaus Breakspear, sedermera påven Hadrianus IV, kom sommaren 1152 som påvlig legat till Norge och fortsatte sedan till Linköping där man höll ett kyrkomöte rörande ärkesätets lokalisering. Svear och götar tycks alltså enligt Saxo bebo skilda delar av landet. Blott några årtionden senare upplyser Snorre (jfr. kap. 2.3) om att ”egentliga Svitiod” är ett område kring Mälaren. Detsamma säger Kristoffers landslag (kap. 5, inledning). Man har gissat på att götarna ville lägga ärkesätet i Linköping, där mötet troligen ägde rum, men att svearna fick det lagt i Gamla Uppsala.18)

Saxos andra redogörelse för götarnas förhållande till ”Sueones” är ännu mer belysande. Där berättar han nämligen att det är ”Sueones” som innehar rätten att välja ny kung i ”Suetia”, men att götarna vid ett tillfälle egenmäktigt själva tar sig denna rättighet, varefter ”Sueones” ogiltigförklarar kungavalet med hänvisning till att de inte tolererar att ett mindre ansett folkslag tillskansar sig denna företrädesrätt, som sedan gammal tid varit deras.19) Episoden ifråga utspelar sig under den danske kung Niels’ regeringstid, och det är dennes son Magnus Nielsen som av götarna valdes till kung, troligen 1130. Denna uppgift om Magnus Nielsen förekommer endast hos Saxo och kan möjligen vara oriktig, men den bevisar att författaren själv menade att ”Sueones” under förra halvan av hans eget århundrade ansåg sig ha en gammal hävdvunnen rätt att välja ny kung, och därför inte kunde acceptera att götarna tog ifrån dem denna.

Svear och götar är alltså två skilda folk hos Saxo. Götarna bor bl.a. i Linköping, svearna bl.a. i Gamla Uppsala. Inför dessa klara besked torde vi kunna ta lätt på att araben IDRISI tycks ha placerat Svealand vid Göta älv på sin virriga karta från ungefär samma tid (bilaga 1). Denna karta är verkligen gefundenes fressen för västgötaskolan, och den har självfallet inte undgått Verner Lindbloms uppmärksamhet,20) men den gör ett så uppenbart intryck av okunnighet om nordiska förhållanden (jfr. kap. 2.2) att den endast bevisar att man i Palermo 1154 hade hört talas om ett land kallat ”Z(u)weda”.

5.11 UPPSVEARNA.

Ända fram till hit har källorna alltså medgivit tolkningen att något särskilt sveafolk skilt från götarna aldrig har existerat. Hit men inte längre. Från 1100-talet finns otvetydiga belägg för att Saxo uppfattade svearna som en distinkt kategori av svenskar vilka skilde sig från götarna därutinnan att de sedan gammal tid innehade rätten att välja ny konung. Denna Saxos uppgift är i hög grad förtjänt av tilltro; den härrör ju från författarens egen tid, och denne hade nära anknytning till kungamakten i grannlandet Danmark varför han får förmodas vara väl insatt i bestämmelserna rörande svensk tronföljd. Saxo tycks även förknippa svear och götar med skilda delar av landet, ty de förespråkar olika plats för ärkesätet. Snorre placerar kort därefter svearna vid Mälaren.

Det blir då mycket svårt att ansluta sig till västgötaskolans grunduppfattning att ”svear” i äldre tid endast skulle betyda ”svenskar” och innefatta götarna. I så fall skulle sveanamnet ursprungligen ha omfattat hela Sverige, varefter det någon gång ganska långt före 1100-talet inskränkts till att syfta på Mälardalen, för att slutligen under medeltiden ånyo utvidgas till att bli en generell benämning på rikets invånare. Detta är naturligtvis möjligt, men under de källfattiga perioderna före 1100-talet är ju å andra sidan en mängd tolkningar möjliga, ehuru mer eller mindre sannolika.

Vi har dock inte riktigt besvarat vår inledande frågeställning rörande betydelsen av ordet ”sveær” i Äldre västgötalagens rättslösabalk. Om kungavalet under 1100-talet och långt dessförinnan avgjordes av Svealands invånare ensamma, behöver ju inte detsamma gälla drygt hundra år senare. De första århundradena efter millennieskiftet var ju en tid av stormiga strider om makten i vilka Götaland spelade en framträdande roll. Det var tolkningen av ordet ”sveær” i Äldre västgötalagen, icke sveafolkets existens, som år 1915 ifrågasattes av historikern Olof Söderkvist.1) Denne fann det föga antagligt att västgötarna under denna tid skulle ha skrivit in ett främmande folks rätt att för deras räkning förrätta kungaval, och föredrog att tolka rättslösabalkens stadgande som vårt äldsta belägg för principen om svenska folkets rätt att välja sin konung.

Hans främsta stöd i källorna för denna interpretation var det faktum att Svealands invånare faktiskt inte kallar sig själva för ”svear’”, utan för ”uppsvear”. Såväl Upplandslagens som Södermannalagens konungabalk har denna benämning. Ingen av svealagarna har några exempel på att ”svear’” används i betydelsen ”invånare i Svealand”.2)

Söderqvists tolkning har inte vunnit anslutning. Den bemöttes 1919 av Rolf Pipping. Denne hävdade att ett deklamatoriskt fastslående i princip av svenska folkets rätt att avsätta sina konungar i medeltidens Sverige vore en orimlighet. Han menade också att Söderqvists teori stupade på ett annat stadgande i Äldre Västgötalagen, nämligen i mandråpsbalken:

Dräper någon en svensk man eller en smålänning, en man från konungariket, som icke är västgöte (Dræpær maþar svænskan man ællær smælænskæn, innan konungsrikis man, eigh væstgötskan) etc.

Pipping menade att ”svensk man” här rimligen betyder ”uppsvensk” och står som motsats till smålänning och västgöte.3) Söderqvist hade hävdat att det stod i opposition till ”dansk” och ”norsk”, vilka folknamn förekommer längre fram i texten.4) Eftersom smålänningarna och västgötarna förekommer i samma mening förefaller dock Pippings tolkning vara den övervägande sannolika. Den torde också vara tämligen allmänt omfattad av dagens historiker. Söderqvists teori har däremot råkat smyga sig in i en fotnot till Grimbergs ”Svenska folkets underbara öden”, vilken spelar en inte oviktig roll i Verner Lindbloms försvar för västgötaskolans ståndpunkt i denna fråga.5)

Ett argument mot Söderqvists teori som däremot icke åberopas av Pipping, och som Söderqvist själv tycks ha varit okunnig om, är det förhållandet att termen ”uppsvear” förekommer även hos Snorre.

Saxo hade ett exempel på hur västgötarna försöker tillskansa sig rätten att ”taga” konung; Snorre har i Olav den heliges saga6) ett exempel på hur de vill ”vräka” honom. De tvistar med ett annat svenskt folkslag rörande rättigheten att störta den gemensamme kungen Olov Skötkonung. Detta andra folkslag benämns ”uppsvear’” (Upsvíarnir). Dessa hävdar att det är de som bör fatta eventuella beslut om att avsätta kungen, därför att det alltid varit så att allt vad ”uppsveahövdingarna” (Upsvía-hofðingar) stadfäst mellan sig, det har de andra landsmännen lytt: ”icke behöfde våre fäder taga råd af Vestgötarne i landets styrelse”.

Dessa ”uppsvear” kan omöjligen vara några andra än de ”Sueones” som Saxo förknippar med ärkesätet Uppsala. De bör också vara identiska med Upplandslagens och Södermannalagens uppsvear. Detta skulle ju stämma förträffligt med Snorres tidigare (kap. 2.3) citerade påstående att allt riket ”lutar” mot Tiundaland, vilket tillsammans med Södermanland, Västmanland/Fjädrundaland, Attundaland och ”Sjöland” bildar området ”själva Svitjod”, den viktigaste delen av det större begreppet ”Sveavälde”, vilket även innefattar götalandskapen och som tycks vara identiskt med det ”Sviariki” som nämns på ett ställe i Ynglingasagan.7)

Bl.a. Erland Hjärne har försökt förklara den sammansatta termen ”uppsvear” som en sent uppkommen avledning, ett förtydligande av det äldre ”svear”;8) den senare benämningen förmodas ursprungligen ha omfattat endast folken norr om Mälaren, men sedermera ha kommit att omfatta även sörmlänningarna, i förhållande till vilka upplänningarna kallades ”uppsvear”. Detta uttryck finns även belagt på latin: ”Sueci superiori” (1309), med ett motsvarande områdesnamn ”Suecia superior” (=*Uppsvealand). I två latinska urkunder från 1357 förklaras först att detta Suecia superior även kallas ”Ovanskogh”, och därefter förekommer uttrycket ”Vpplandom owanskoghae”; samtliga dessa termer bör alltså syfta på Uppland. Hjärne tänker sig att Uppland ursprungligen hetat Svealand och att Västmanland och Södermanland fått namn efter sitt läge i förhållande till detta område. När sedan svealandsbegreppet utvidgades till att omfatta hela Mälardalen, blev detta ursprungliga Svealand i förtydligande syfte kallat *Uppsvealand, för att slutligen förkortas till Uppland. Till stöd för dessa teorier åberopar Hjärne det faktum att begreppen ”uppländsk” och ”svensk” ofta förväxlas i medeltida källor, och alltså båda ursprungligen bör ha haft samma trånga betydelseomfång. Om dessa förklaringar stämmer – de är väl inte oomtvistade, men de har nyligen upprepats av Harry Ståhl9) – faller alla invändningar mot att identifiera Äldre västgötalagens ”svear” med Upplandslagens ”uppsvear”.

5.12 SVEAR OCH GÖTAR

Vi vet inte varför de gamla källorna delar upp våra förfäder i svear och götar. Äldre teorier om att det skulle röra sig om två skilda etniska element, vilka eventuellt invandrat vid skilda tidpunkter, torde idag inte ha många anhängare.1) Veterligen har Sverige alltid bebotts av ett och samma etniska element.

Götarna torde ha bott i Sverige lika länge som svearna, även om de senare råkat beläggas i skrift under första århundradet e.Kr. (jfr. kap. 5.2) medan götarna nämns först under följande sekel, i formen ”Goutai” av geografen Ptolemaios av Alexandria. På 500-talet nämner den östromerske historikern Prokopios ”Gautoi”. Även Jordanes (kap. 5.3) namnger tre folk som kan ha att göra med götarna. I många källor har man svårt att skilja mellan västgötar/östgötar och västgoter/östgoter. Dessa ansågs nämligen i äldre tid vara identiska, emedan goterna utvandrat från Skandinavien. Hur det verkligen förhåller sig därmed vet vi inte.2)

Lika lite vet vi på vad sätt svearna och götarna förenades i en gemensam stat och varför rätten att välja konung hamnade hos svearna i Mälardalen. Det kan ha skett genom krigiska konflikter, men källorna ger inget stöd för detta antagande. Knut Stjernas försök att belägga en erövring genom att kombinera skriftligt material med arkeologiskt (kap. 3.1) kan heller inte sägas ha bevisat att någon sådan förekommit. Det är väl också tveksamt om järnålderns bräckliga proto-stat verkligen kunnat hållas samman ifall den inte grundat sig på consensus utan på en ensidig erövring.

Man kan tänka sig att Mälardalen kommit att spela en ledande roll i rikspolitiken tack vare en större folkmängd än den som fanns i andra landsdelar. Erik Lönnroth menar sig ur kyrkliga räkenskaper från 1300-talets början kunna utläsa att Uppland varit Uppsveriges starkt dominerande huvudbygd omkring år 1300, särskilt dess södra delar; även i förhållande till Götaland ska Uppland ha framstått som det ledande landskapet vid denna tid, vilket dessutom väl överensstämmer med kända förhistoriska bebyggelseförhållanden.3) Också från arkeologiskt håll har försök gjorts att beräkna Sveriges folkmängd i äldre tid. Åke Hyenstrand har genom jämförande sammanräkningar av antalet bevarade gravar kommit fram till att Mälardalens folkmängd bör ha varit helt dominerande i förhållande till andra lanskaps under första årtusendet e.Kr.4) Klas-Göran Selinge har kommit fram till att Mälardalen, även om man beaktar bortodlingsfrekvens och andra osäkerhetsfaktorer, bör ha haft en klart större folkmängd än Västergötland under yngre järnåldern.5) Jag är inte kompetent att bedöma hållbarheten i dessa resonemang, varför jag nöjer mig med att omnämna dem.

Man kan väl också tänka sig att kungainstitutionen helt enkelt saknades hos götarna – vi har ju inga pålitliga belägg för att något götarnas kungarike existerat. I så fall kan det ha upplevts som naturligt att svearna fick sköta nomineringen av kungarna i de båda folkens gemensamma rike.

Inte heller kan vi med visshet säga att svearna alltid bott vid Mälaren. Källorna före 1100-talet ger inga klara belägg för detta, och språkforskarnas teorier om att ett ursprungligt *Svealand blivit *Uppsvealand som i sin tur blivit Uppland, måste förbli just teorier. Å andra sidan finns det inget annat svenskt område som har bättre grundade anspråk på sveanamnet än vad Mälardalen har. Dess invånare har ju åtminstone sedan 1100-talet bevisligen kallats svear, vilket namn använts som motsats till götarna. Den enda svenska runsten som innehåller sveanamnet har hittats i Södermanland, och en dansk runsten innehållande samma benämning är ristad i typisk uppländsk stil; båda har daterats till 1000-talet. Vid denna tid har den etnologiskt och geografiskt intresserade Adam av Bremen inte bevarat några traditioner om att vare sig ”Sueones” eller ”Suedii” bytt vistelseort.

Det är alltså tänkbart att svearna i förhistorisk tid bott på annan ort, men inga hållbara bevis för detta har presenterats. När svearna någorlunda tydligt träder fram i historien bor de vid Mälaren. Det var denna specialkategori av svenskar som hade rätt att ”taga” och ”vräka” konung för västgötarnas räkning.

 

6. Uppsala och den tidiga svenska kungamakten

Vi har alltså funnit att den hedniska svenska kungamakten är knuten till en ort kallad Uppsala. Denna är av allt att döma identisk med byn Gamla Uppsala. Denna by ligger i Mälardalen som befolkades av ett särskilt folk kallat svearna. Det var svearna som innehade rätten att välja kung, vilket människorna i övriga landet normalt tycks ha accepterat. Människorna i övriga landet tycks i vissa källor ingå i begreppet ”svear”. Namnet Sverige betyder svearnas rike. Allt detta tyder på att svearnas Uppsala har ett eller annat att göra med kungamaktens uppkomst i vårt land.

Vi ska i detta avslutande kapitel försöka föreställa oss hur den stat kan ha sett ut där hednatidens Uppsalakonungar regerade, samt vad bondbyn Gamla Uppsala kan ha fyllt för funktion som gjorde att kungarna blev så starkt förknippade med den. Stark betoning måste läggas på ordet ”försöka’’, ty det torde knappast kunna bli tal om annat än en diskussion kring olika teorier.

Hittills har vi hållit oss till en strängt kronologisk genomgång av det relevanta källmaterialet. I detta kapitel torde det dock vara lämpligare att börja bakifrån och arbeta sig från de historiskt någorlunda väldokumenterade perioderna till de avlägsnaste och dunkla. Att göra sig en föreställning om hednatidens Sverige innebär nämligen till stor del en övning i att ”tänka bort” en lång rad anakronismer. Hela den moderna statsapparaten måste tänkas bort, och dessutom även den medeltida.1)

Vi kan börja med huvudstadsbegreppet. Vi har ovan sett att källorna lämnar utrymme för tanken att Gamla Uppsala varit huvudstad i ett hednatima Svearike. Snorre kallar ynglingakungarnas Uppsala för ”hofuðstað” och Saxo kallar det för ”urbs” (kap. 2.3). Ska vi inte ge nationalromantiken fria tyglar och tänka oss den gamle kung Aun residerande i sin kungaborg, enväldigt styrande över ett uråldrigt Sveavälde som varit en mäktig enhetlig stat allra minst sedan Tacitus’ dagar?

Nu fanns det emellertid inga huvudstäder ens nere på kontinenten under 500-talet. Huvudstadsbegreppet kan möjligtvis ha funnits i form av ett bleknat minne av antikens Rom, men romerska rikets stolta förflutna var inte nödvändigtvis bekant för Aun den gamle. Hela medeltiden igenom är städerna handelszoner vilka står tämligen självständiga gentemot kungamakten och inte sällan betraktas med viss misstro av denna. Det är först under renässansen som furstarna etablerar sig i en huvudstad, varefter denna får sin betydelse inte främst genom handel, utan genom att hovet har sitt säte där. I Sverige skedde detta genom att Stockholm blev Gustav Vasas huvudstad.

Likaså är Auns kungaborg anakronistisk. Medeltidens typiska borgväsende, varigenom kungen kunde behärska landet med feodalherrarnas hjälp, saknades helt i Norden före 1100-talet.2)

Tanken på en enhetsstat skär sig slutligen mot det faktum att våra äldsta svenska urkunder ger en bild av ett kungarike med tämligen inskränkta befogenheter. Kungarna ambulerade och tycks inte ha kunnat finna någon särskild ort varifrån riket effektivt kunde behärskas.3)

Det kan därför vara nyttigt att börja med att studera hur kungamakten såg ut under den senare medeltiden och studera vilka förändringar den undergår allteftersom vi rör oss längre bakåt i tiden. Jag ska nedan försöka mig på en beskrivning av 1300-talets kungar och deras befogenheter, främst med utgångspunkt i det medeltida lagmaterialet. Därefter följer en studie av kungamakten under brytningstiden mellan hedniskt och kristet under 1000-talet och 800-talet, främst grundad på Adam av Bremen och Rimbert. Därefter ska till sist göras ett försök att rekonstruera den rent hedniska kungamakten och dess förhållande till Gamla Uppsala.

6.1 KUNGAMAKTEN UNDER 1300-TALET

Monarkerna på 1300-talet var borgkonungar. Redan Knut Eriksson under 1100-talets sista fjärdedel hade börjat anlägga en rad så kallade kastaler, t.ex. i Stockholm (Tre Kronor), Kalmar och Borgholm. Dessa spaningsplatser utvidgades snart till riktiga borgar med bostadshus och ringmur, såsom den äldsta kungaborgen på Visingsö. Sydvästsverige hade tidigt fästena Lödöse och Gälakvist. Under Birger Jarl tillkom förmodligen de permanenta kronofästena i Stockholm, Nyköping, Örebro och Jönköping. Till Magnus Birgerssons tid kan vi sannolikt datera borgarna i Kalmar, Borgholm, Åbo och möjligen Tavastehus. Viborgfästet tillkom under Birger Magnussons omyndighetstid, medan Stäkeborg eventuellt tillkom i 1200-talets början. Vissa av dessa borgar existerade troligen inte särskilt länge, men vi får likväl onekligen bilden av en relativt stark kungamakt. Ty i vårt land var det, till skillnad mot förhållandena i många andra länder, främst kronan och inte andliga och världsliga stormän som byggde borgar.1)

Källmaterialet är tämligen gynnsamt för en studie av kungamakten under 1300-talets förra hälft. Från ungefär denna tid har vi nämligen bevarade en rad lagar: dels rikslagar och dels landskapslagar från bl.a. Väster- och Östergötland, Södermanland, Västmanland, Uppland, Dalarna och Hälsingland. Dessa är samtida dokument som reglerar bl.a. kungarnas förhållande till folket.

Tyvärr vet vi just ingenting om hur de tillämpades, varför vi måste vara försiktiga med att dra alltför långtgående slutsatser av dem. Vi bör erinra oss att den nutida juristen i stort sett saknar möjlighet att förstå en lagtext utan att också känna till de rättsfall där lagrummet åberopats. (I 1950-talets Sverige var det t.ex. hur lätt som helst för en författare att såra sedligheten, medan det under 70-talet blivit närmast omöjligt; ändå var lagstiftningen densamma, endast praxis hade förändrats.) En av rättshistorikernas klassiska frågor är huruvida man verkligen stiftade lagar under medeltiden eller blott kodifierade hävdvunna rättsregler, m.a.o. huruvida lagarna beskriver hur det var i medeltidens Sverige eller hur lagstiftarna ville att det skulle vara.

Låt oss emellertid, med denna reservation i minnet, försöka rekonstruera 1300-talets kungamakt med utgångspunkt i medeltidslagarna. Lagarna nämner kungen i sju olika sammanhang, såsom framgår av tabell 3:

  1. Ordet ”konungen” uppträder i texten utan att kungen själv alls beskrivs till vare sig befogenheter eller skyldigheter. Det står då nästan alltid i genitiv: ”konungens länsman”, ”konungens edsöre” o. dyl.
  2. Kungen tillerkänns rätt till en andel i böter som delvis ska gå till målsäganden, kyrkan eller lokala myndigheter.
  3. Kungen tillerkänns rätt att för vissa brott kräva in böter vilka han inte behöver dela med någon annan.
  4. Kungen tillerkänns rätt att personligen utöva vissa juridiska funktioner.
  5. Kungen tillerkänns arvsrätt efter vissa avlidna.
  6. Det påpekas att utkrävda böter icke ska gå till kungen.
  7. Det påpekas att kungen har vissa skyldigheter.

Vi kan misstänka att kungen hade en starkare ställning i samhället ifall han ofta omnämns i lagtexten än om han endast dyker upp sporadiskt; likaså bör han ha varit starkare ifall han utövade många personliga befogenheter än om han mest kasserade in andelar i de böter som lokala makthavare dömde ut.

Låt oss titta närmare på de enskilda lagarna och se vad för sorts kung som visar sig.

Kungen på riksplanet

MAGNUS ERIKSSONS LANDSLAG tillkom i mitten av 1300-talet som ett första försök att införa enhetliga rättsregler över hela svenska landsbygden. Vid ungefär samma tid kom en motsvarande lag för rikets alla städer. Trots dessa nya rikslagar fortsatte man emellertid ofta att tillämpa de äldre landskapslagarna medeltiden igenom.2)

Som framgår av tabell 3, omnämns kungen här betydligt oftare än i landskapslagarna: 250 gånger, varav 115 omnämnanden finns i konungabalken. Denna beskriver en enad stat, ”konungariket Sverige, som innesluter i sig sju biskopsdömen och nio lagmansdömen” (I); där ska härska en enda konung (II) och alla invånare ska visa honom lydnad, ”särskilt för att värja riket vid dess landamären” (III): krigstjänstskyldighet beskrivs, liksom straffen för att hålla sig undan eller desertera (XV-XIV). Kungen omger sig med frälset och riddarna, vars skyldigheter finns ingående reglerade (XI-XIV, XIX-XXI).

De olika landskapens lagmän ska svära ed inför kungen sedan denne svurit inför Gud (VI). Kungen tillsätter själv sitt råd (IX) och kan beivra en rad brott (XXIV-XXVIII, XXXII). Edsöresbalken behandlar vissa svåra brott som kungen svurit att beivra; straffet för dessa är fredlöshet över hela riket, s.k. biltoghet, men kungen har möjlighet att ”ge fred” åt en biltog (XXVII). Det rör sig oftast om fridsbrott; kungamakten står alltså som garant för säkerhet till liv och lem. ”Dråpamålsbalken I”, vilken handlar om uppsåtliga dråp, tillerkänner kungen rätt att såväl väcka åtal mot dråparen (XXXVII) som att ge honom fred (XIII, XV). Rättegångsbalken ger kungen ytterligare en rad av juridiska befogenheter: han utser ny lagman genom att välja en av tre föreslagna kandidater (I), han konfiskerar mutor (III), han kan ”utleta sanningen” sedan någon gått ed (XIV, XXXII), han kan sammankalla häradsnämnder (XXX), han kan upphäva alla falska domar (XXXVIII), han håller räfst och sitter domare (XXXIX).

Han är emellertid vald och kan inte ärva kungamakten; han väljs av lagmännen på Mora ting, där Upplands lagman enligt konungabalken ska ha första rösten (IV). Helst bör han vigas och krönas i Uppsala; dessa ceremonier ska nämligen förrättas av ärkebiskopen, vilken ju residerar där (VIII). Från Uppsala utgår också den obligatoriska eriksgatan genom Uppland, Södermanland, Östergötland, Småland, Västergötland och Västmanland – under vilken han i varje lagsaga ska lova att hålla vad han svurit vid kungavalet (VII). Han är hänvisad till att leva av kronogodsen Uppsala öd (V) och han får inte styra riket med hjälp av utlänningar (V). Jordabalken tillägger att vissa brev från kung, lagman och häradshövding måste skrivas på svenska (XXII).

Trots vissa inskränkningar i befogenheterna framstår monarken i Magnus Erikssons landslag som en tämligen stark regent. Lierad med kyrkan står han på toppen av en maktpyramid; stormännen ska göra krigstjänst åt honom, folket ska visa lydnad, landskapens lagmän ska svära ed åt honom och han kan lägga sig i deras rättskipning.

Eftersom man emellertid på många håll fortsatte att tillämpa landskapslagarna – bevarade från ungefär samma tid, men ålderdomligare till innehållet – även efter landslagens tillkomst, kanske ovanstående bestämmelser inte säger så mycket om kungens verklighet på 1300-talet. Låt oss därför se på de lokala stadgandena rörande kungamakten.

Kungen i norra Sverige

Norr om Uppland fanns inga borgar. Inte heller gick eriksgatan genom dessa områden. De är emellertid bebodda ända sedan stenåldern och hade egna medeltidslagar, DALALAGEN och HÄLSINGELAGEN, vilka i nuvarande form härstammar från ungefär samma tid som landslagen. Hälsingelagen gällde även i Gästrikland, Medelpad och Ångermanland.

Dessa lagar kontrasterar onekligen mot landslagen. Kungen har här inga som helst befogenheter i rättskipningen, frånsett en bestämmelse i Dalalagens rättegångsbalk (VI) som ger honom rätt att utkräva pant av den som inte utgör utskylder till honom. Kyrkobalkarna drar ibland in kungen som medlare mellan allmogen och kyrkan, men denna befogenhet torde inte ha varit honom till någon större nytta. Dalalagens edsöresbalk säger endast att kungen på den förfördelades begäran kan ”ge fred” åt en biltog (VI). Dalalagen saknar f.ö. konungsbalk. Hälsingelagen har en, vilken mest omnämner kungen utan att ge honom befogenheter. Han har dock rätt till skatt och kan bjuda ut ledung (VII); även ledungen är vid denna tid i praktiken en stående skatt. Både konungabalken (XI) och kyrkobalken (II) nämner att vissa gårdar tillhör Uppsala öd. Kungabalkens strängaste föreskrift till hälsingarna gäller dock skyldigheten att hålla väg genom snön och hålla skjutsning (XI): ”Huru många hästar som än tarvas för att forsla konungens skatt, skall ingen hava rätt att vägra dem”. Väghållning tycks överhuvudtaget vara kungamaktens stora intresse uppe i norr. Dalalagens byggningabalk (XVIII) och Hälsingelagens byalagsbalk (XVIII) påminner båda om att broarna måste underhållas ordentligt; i det motsatta fallet är kungen målsägande ifall ingen annan finns som lidit skada genom försummelsen.

Både dalkarlarna och Hälsingarna tycks ha fått sköta sina angelägenheter själva medan kungamakten mest intresserade sig för skatt och bötesinkomster. Väghållningsbestämmel­serna var väl en förutsättning för att kungen inte helt skulle tappa kontrollen över Nordsverige.

Kungen i Götalandskapen

I Götaland fanns tidigt en mängd borgar. Sveriges i särklass äldsta kungaborg låg på Visingsö mitt emellan Västergötland och Östergötland. Den hade uppförts i mitten av 1100-talet som ett försök att finna en central punkt i landet varifrån både Mälardalen och Götaland kunde behärskas. Den tycks dock ha rivits efter Nyköpings gästabud 1317. Samma öde tycks ha drabbat det västgötska fästet Gälakvist och det östgötska Stäkeborg. Andra 1200-talsborgar fanns i Lödöse, Kalmar och Borgholm. Jönköping hade ett kortlivat fäste som tycks ha försvunnit i 1300-talets början. I slutet av 1200-talet hade man uppfört de västgötska borgarna Axvall, Ymseborg och Årnäs.

De båda Götalandskapen spelade en mycket viktig roll under 1100-talets tronstrider mellan erikska och sverkerska ätten. Det är därför inte överraskande att kungens eriksgata måste passera såväl Västergötland som Östergötland.

YNGRE VÄSTGÖTALAGEN, bevarad från samma tid som de hittills behandlade lagarna, omtalar kungen något oftare än de nordsvenska lagarna. Han har dock ungefär lika många skyldigheter som rättigheter. Kvarnbalken (VIII) förbjuder honom att bortförläna gods som ingår i Upsala öd, giftermålsbalken (I) lägger sig i hur brudgåvan ska se ut om han äktar en utländsk kvinna, jordabalken (XIII) säger att ”biskopen har vitsord före konungen, och länderman före biskopen, och bonde före dem alla”. Avdelningen ”Urbotamål” behandlar edsöresbrotten, men nämner endast att kungen, liksom i Dalarna, kan på den förfördelades begäran lösa en biltog från fredlösheten; han kasserar då också in böter för detta (I). Jordabalken ger kungen rätt att återta ett löfte om att bortförläna jord (XII). Lagens Additamenta, d.v.s. senare tillägg, ger honom rätt att konfiskera mutor (I).

Kungen nämns annars mest i samband med eriksgatan. Rättslösabalken (I) påminner om att kungen är vald och att svearna innehar rätten att både ‘‘taga” och ”vräka” honom. Västgötarna ska föra honom till ”Alla götars ting” där han får svära att hålla lagen i landskapet, varefter lagmannen dömer honom till kung; i samband härmed ska kungen benåda tre män som begått lindrigare brott. Vidare (II) ska han uppmana västgötarna att utse biskop, varefter han överräcker stav och guldring åt den valde. Slutligen (III) är kungen ordförande på tinget när lagman ska väljas.

Västgötarna verkar ha haft mycket fler personliga kontakter med kungen än dalkarlarna och hälsingarna. Åtminstone i samband med kunga-, biskops- och lagmansval förutsätts han komma till Västergötland och medverka på tinget. Han tycks å andra sidan inte ha någon särdeles stark ställning i Västergötland. Västgötarna har i lagen inskrivit även kungens skyldigheter, vilket inte dalkarlarna och hälsingarna gjort.

Beträffande Västergötland har vi den unika möjligheten att pröva huruvida kunga­makten var starkare där ett drygt århundrade tidigare. ÄLDRE VÄSTGÖTALAGEN tyder närmast på att så icke var fallet. Den ger inte kungen några befogenheter som saknas i den yngre lagen. Tvärtom bortfaller här rätten att medverka vid val av ny lag­man. Äldre västgötalagen har istället föreskriften att ”konungen skall nämnd inför sig sätta och likaså lagmannen på tinget” (rättslösabalken III). Likaså saknas motsvarighet till Yngre västgötalagens rätt att återta förlänad jord. Slutligen är den äldre lagens s.k. konungsbalk egentligen en gränsläggningstraktat (jfr. kap 2.3) som säger oss föga om kungens rättsliga ställning i Västergötland.

Överhuvudtaget tycks kungen ha spelat en underordnad roll i det tidiga 1200-talets Västergötland och senare i Yngre västgötalagens 1300-talssamhälle ha framflyttat sina positioner något. Båda västgötalagarna ger dock intrycket av att den verkliga makten finns hos de lokala makthavarna, mot vilka kungen har små möjligheter att hävda sig.3)

ÖSTGÖTALAGEN har i nuvarande form daterats till c:a år 1300. Här nämns kungen oftare än i någon annan landskapslag: 192 gånger, varav dock 110 omnämnanden saknar närmare beskrivning av kungens rättigheter eller skyldigheter. Osedvanligt ofta, 14 gånger, påpekas vidare att kungen inte ska få några böter.

Jordabalken (II) säger att det liksom i Västergötland är bonden som har vitsord när han tvistar med kungen om fast egendom.

Kyrkobalken ger kungen några befogenheter som torde sakna praktisk betydelse för honom. I edsöresbalken (X) återkommer den sedvanliga bestämmelsen om kungens rätt att ”ge fred” åt en biltog, men här tilläggs att denna funktion även kan fyllas av en ställföreträdare. Likaså kan kungen ersättas av lagmannen i mål rörande försummat underhåll av bro (rättegångsbalken IV) och då tillstånd ska utfärdas till att frillobarn ska få ärva (ärvdabalken IV); detsamma gäller då fränderna far till ting och klagar över att en änka ämnar gifta om sig med en ekonomiskt oansvarig (giftermålsbalken XIX). Dråpsbalken medger liksom i Västergötland att kungen under sin eriksgata benådar tre män (V). Det tilläggs i detta sammanhang att den som dräper medan kungen befinner sig i Östergötland, och som dessutom visste att han skulle komma, ska betala högre böter än andra dråpare (XV). Denna sista bestämmelse upprepas i vådamålsbalken (XXI). Byggningabalken tillerkänner kungen rätt till vissa skatter (XXVIII) och till två tredjedelar av upphittat gods som ingen törs kännas vid (XXVII). Den stadgar också (XV) att ”det skall finnas tingsväg och folkväg, karls väg och konungs väg”, och vidare (V): ”rider konungen den vägen och fördärvas hans kläder, då skall häradet gottgöra detta och därtill böta tolv marker; detta är konungens hedersbot”. Slutligen stadgas (VIII) att när byggnader uppförts på otillåtet sätt ska kungen utse folk att riva ner dessa; denna funktion kan dock även fyllas av lagmannen (VIII).

Kungen omnämns visserligen ofta i östgötalagen, men flertalet av de befogenheter han tilldelas kan även utföras av någon annan, oftast lagmannen. Han saknar bemyndigande att ingripa mot de lokala herremännen. Inte heller kan han påverka tingets sammansättning; han tycks tvärtom ha en svag ställning där, åtminstone i tvistemål rörande fast egendom. Det är något förbryllande att en kung omnämns så ofta i en lag som ger honom så liten makt. Man kan spekulera över ifall han tidigare haft en rad befogenheter som sedan usurperats av lokala makthavare, eller om de många omnämnandena kan vara tillfogade i sen tid som en tom artighet mot en tidigare svag kungamakt vilken under 1300-talet börjat göra sig gällande i Östergötland.4)

Kungen i Mälardalen

Till Mälardalen kom kungaborgarna senare än till Götaland, och de var också under 1300-talet mycket fåtaligare där. Stockholmshus och Nyköpingshus brukar hänföras till Birger jarls byggnationsperiod under senare 1200-talet. Den sistnämnda borgen revs efter Nyköpings gästabud 1317, för att återuppföras först under 1300-talets senare del. I Östra Aros ska enligt vissa undersökningar en 1200-talsborg ha legat på platsen för nuvarande domkyrkan; denna har dock veterligen aldrig spelat någon politisk eller administrativ roll. Örebrohus finns inte belagt i källmaterialet förrän på 1300-talet, men torde vara avsevärt äldre, möjligen från Birger jarls tid.

Eriksgatan utgår från Mälardalen och passerar genom dess tre landskap, Västmanland, Södermanland och Uppland.

VÄSTMANNALAGEN är bevarad i manuskript från 1300-talets förra hälft. Kungen omtalas relativt ofta, 90 gånger; ungefär hälften av dessa belägg är tämligen intetsägande, resten är idel rättigheter.

Kyrkobalken innehåller några bestämmelser som inte torde ha någon betydelse för kungamaktens ställning i landskapet. Konungabalken (VI) har den sedvanliga bestämmelsen om biltogs möjlighet att ”få fred” av kungen. Den ger vidare (VII) kungen rätt att vistas utrikes så länge han vill, samt specificerar hans rätt att bjuda ut ledung och hans därmed sammanhängande rätt till utgärder; bl.a. ska han ha fyra nöt av varje hundare. Rätten att bjuda ut ledung upprepas i rättegångsbalken (XXIV) och manhelgdsbalken (X). I den sistnämnda finns också bestämmelser rörande kungabesök i Västmanland: ”då skall det lysas och friden gälla sju dygn förut och sju dygn efteråt” (XXIV). Liksom i andra lagar är kungen målsägande då broar på allmän väg inte hållits i farbart skick; han kan då utkräva böter från västmanlänningarna (byggningabalken XXIII). Västmannalagen innehåller också några ganska långtgående rättigheter för kungen, vilka vi inte sett motsvarighet till i hittills genomgångna lagar. Rättegångsbalken antyder närvaron av ett riddarväsende i landskapet (XIV), och konungen tycks ha befogenhet att tillrättavisa dessa lokala potentater. Köpmålabalken förbjuder herrar, liksom även länsmän, att pålägga bönderna skyldighet att underhålla deras hästar; överträdelse får till följd att kungen konfiskerar hästarna (XIII). Likaledes kan han spela en mycket viktig roll på tinget. Rättegångsbalken tillåter honom att sätta nyvalda domare ”dom i händer” (I), åtalade kan vädja till kungen (XIV), kungen ska pröva sanningen och han har möjlighet att upphäva alla falska och orätta domar (XIX).

Västmannalagen ger kungen många rättigheter men talar inte om några motsvarande skyldigheter för honom. Han torde ha varit personligen närvarande vid tingen, men bestämmelsen om frid sju dygn före och sju dygn efter hans ankomst inger misstanken att han nog inte brukade residera i Västmanland. Hans maktbefogenheter riktar sig även mot landskapets lokala herrar och ämbetsmän, vilket inte varit fallet i de hittills behandlade landskapslagarna.

SÖDERMANNALAGEN har i sin nuvarande utformning daterats till 1325 och är alltså ungefär lika gammal som Västmannalagen. Den omnämner kungen avsevärt mycket oftare: 161 gånger, varav ungefär hälften är intetsägande omnämnanden. Skyldigheter omtalas visserligen osedvanligt ofta, 17 gånger, men dessa förekommer endast i samband med kungaval och eriksgata, vilka finns utförligt reglerade.

Konungabalken (I) konstaterar att ”de tre folklanden, det är Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland, skola med allt Svearikes råd på Mora först taga konung”. Vid Uppsala ska han dömas till konung – först av Upplands lagman, därefter av södermännens och östgötarnas, och sedan i tur och ordning av Tiohärads, västgötarnas, värmlänningarnas, närkingarnas och västmännens lagmän – till att ”råda över landen och styra riket, att styrka lag och hålla fred”. Kungainstalleringen tillgår ungefär som i Magnus Erikssons landslag, men ingenting nämns om att lagmännen ska svära ed åt kungen, och inte heller förekommer rekommendationen att ärkebiskopen bör viga och kröna kungen i Uppsala.

De tillägg (”Additamenta”) som fogats till Södermannalagen har en något annan ton än den egentliga lagtexten. De är en modifierad version av konungabalken, med ändringar som påminner om landslagen; de är f.ö. också signerade av Magnus Eriksson. Här omnämns att den nye kungen ska vigas av ärkebiskopen, helst i Uppsala. Likaså sägs att allmoge och lagmän ska avlägga ed till kungen. Allmogen ska vidare utgöra alla sina årliga utskylder till sin konung ”godvilligt och utan tredska”. Det nämns också att utlänningar inte får ingå i kungens råd eller råda över Uppsala öd, varav kungen ska leva. Kungen är i dessa Additamenta skildrad ur centralmaktens perspektiv, inte landskapets.

I den övriga egentliga lagtexten uppräknas idel rättigheter för kungen. Giftermålsbalken definierar kungens länsmans rätt att ålägga södermännen skötsel av broar (XXIV). Manhelgdsbalken (XXVI) och rättegångsbalken (XI) ger honom rätt att utbjuda ledung; Additamenta tillägger att han i samband härmed kan utkräva en obegränsad mängd fläsk och smör. Enligt tjuvabalken får han konfiskera fynd som ingen gör anspråk på (XV). Köpmålabalken och rättegångsbalken ger kungen en osedvanligt stark ställning. Den förstnämnda bemyndigar honom att konfiskera varorna ifall ett köp inte har gått rätt till (VI, VII). Vidare sägs att den som stulit av böndernas gods ska infångas och föras inför kungen (XI). Liksom i Yngre västgötalagen kan kungen konfiskera mutor (XII). Herremännen förbjuds att påbjuda gengärd i de län som de fått av kungen; vidare får de, liksom i Västmanland, sina hästar konfiskerade av kungen ifall de pålägger hundarets bönder att utfodra dessa (XIII). Enligt rättegångsbalken kan kungen, liksom i Västmanland, sätta en nyvald domare ”dom i händer”; det tilläggs att även en av kungen bemyndigad person kan göra detta (I). Vidare anses ett bud om inställelse hos kungen böra gå före en samtidig instämning till tinget (IV). Man kan också vädja till kungen efter att lagmannen fällt en dom (VIII).

I Södermannalagen lägger sig kungen i folkets dagliga liv mycket mer än vad han gör i de hittills behandlade landskapslagarna. Detta gäller även om vi bortser från de senare Additamenta. Bestämmelsen om att tjuvar ska ställas inför kungen förutsätter en personligen närvarande monark. Liksom i västmannalagen, och i ännu högre grad än där, tillåter kungens befogenheter honom att fungera som motvikt till de lokala herremännens makt. Bestämmelsen om att lägga sig i ett privat köpeavtal saknar också motsvarighet i ovan genomgångna landskapslagar.

UPPLANDSLAGEN är daterad till åren strax före 1296 och skulle alltså vara ungefär samtida med Östgötalagen. Kungen omnämns här mycket mer sparsamt än i denna: 90 gånger, varav 53 omnämnanden saknar närmare beskrivning av hans rättigheter och skyldigheter.

Konungabalkens (I) bestämmelser om kungavalet överensstämmer i stort med vad som står i Södermannalagens konungabalk. Dock nämner Upplandslagen ingenting om att ”allt Svearikes råd” medverkar när de tre folklanden ska ”taga” konung, och inte heller att detta ska ske ”på Mora”. Värmlänningarnas lagman är heller inte med i raden av lagmän som ”dömer” kungen till sitt ämbete.

Konungabalken innehåller också den vanliga bestämmelsen om att en biltog kan ”få fred” av kungen (IX). Kungen får också vistas utrikes så länge han vill, samt har rätt att utbjuda ledung (XI). Ledungsrätten upprepas i manhelgdsbalken (XI) och rättegångsbalken (XIV). Men han har också mer anmärkningsvärda befogenheter i Uppland. Konungabalken stadgar att i Roden måste alla lämna hamnplats för kungen eller för dennes representant (XI). Manhelgdsbalken nämner att han kan väcka åtal för dråp (XVII). Köpmålabalken ger honom befogenhet att konfiskera hästarna för lokala herrar och länsmän som ålagt upplandsbönderna att underhålla dessa (X). Rättegångsbalken ger slutligen kungen en rad befogenheter på tinget. Han sätter nyvalda domare ”dom i händer” (I), han dömer huruvida en ed är giltig eller ej (VI), han kan pröva domar sedan man vädjat till honom (X). I Roslagen kan man vädja till endera kungens eller hertigens dom (XIII).

I likhet med Västmannalagen och Södermannalagen ger Upplandslagen kungen befogenhet att påverka tinget och att beskära de lokala herrarnas makt. Vi kan därför misstänka att kungen relativt ofta befinner sig i Västmanland, Södermanland och Uppland, och utövar sina värdefulla befogenheter i dessa landskap.

Magnus Erikssons landslag beskriver en relativt start centralmakt, men den avspeglar möjligen snarare kungligt önsketänkande än 1300-talets verklighet. Landskapslagarna ger snarare bilden av en löst sammanhållen landskapsfederation där kungen var olika stark i olika områden: starkast i Mälardalen, tämligen svag i Nordsverige.

Vår allra äldsta lag, Äldre västgötalagen, torde härstamma från början av 1200-talet då borgbyggandet ännu inte hade fått sitt genombrott. På den tiden fanns i bästa fall enklare kastaler, varför kungamakten bör ha varit ännu svagare. Äldre västgötalagen har också dokumenterat ett samhälle dominerat av lokala stormän som har föga med kungen att skaffa. Möjligen ger den dock inte någon rättvisande bild av den tidens ”kastalkungar’’ eftersom Västergötland helt tydligt låg i kungamaktens periferi: även i 1300-talets yngre västgötalag tycks ju kungen ha varit mindre betydelsefull än i Västmanlands, Södermanlands och Upplands äldre lagar.

6.2 KUNGAMAKTEN UNDER 1000-TALET

Kungaborgarna under 1300-talet kunde skydda kungarna mot yttre fiender, men torde i minst lika hög grad ha tjänat till att behärska det egna folket. De äldre kastalerna torde endast ha dugt som försvar mot främmande angripare. Nu måste vi emellertid tänka bort bådadera, ty under 1000-talet fanns endast primitiva fornborgar. Arkeologerna anser sig veta att dessa användes flitigt vid denna tid. Man har diskuterat möjligheten av att fornborgarna kunde ha tillkommit genom samfällda företag omfattande mer än en gård – alltså en primitiv statsmakt – men under senare tid har det ansetts troligare att de helt enkelt är befästa gårdar. Andra, avsides belägna, torde ha varit tillflyktsborgar. Åter andra tycks ha anlagts för att behärska vissa viktiga farleder. Fornborgarna tyder snarare på ett splittrat stormannavälde där olika områden fick reda sig själva än på någon mera utvecklad statmakt.1)

Curt Weibull2) föreställer sig 1000-talets Sverige som ett ödemarksland vars olika delar endast sammanbands av primitiva gång- och ridstigar, icke farbara med vagn, varför de stora färdevägarna följde vattnet. I början av 800-talet hade inget enda stadsliknande samhälle funnits; hundra år senare känner vi till två eller tre – Skara, Sigtuna och möjligen Södertälje. Sigtuna, under 1000-talet Sveriges största ”stad”, var en helt liten ort; ett gytter av låga hyddliknande hus, skilda åt av smala gränder. Huvudbebyggelsen låg på landsbygden. Den var urgammal, men de odlade områdena var små och spridda. Bostäderna var enkla stockhus och klenhus av varierande storlek. De låg ofta samlade i byar med fast organisation för samarbete. Ting hölls under bar himmel.

Kungamakten vid denna tid finns skildrad av en rad isländska sagaskrivare. Dessa är dock inte samtida källor. Det är däremot ADAM AV BREMEN, varför han ska få illustrera monarkins beskaffenhet vid hednatidens slut. Han uppehåller sig mest vid de svenska kungarnas utrikespolitik, särskilt i förhållande till Danmark.

Hans informatör, den danske kung Sven Estridsson, berättar3) att svenske Emund Eriksson stod i förbund med danske kung Harald när denne utvidgade sitt maktområde till Norge och England. Senare lyckades svenske kung Erik Segersäll erövra Danmark4) med stöd av sin släkting, polanernas kung Boleslaw.5) Eriks son och efterträdare Olov Skötkonung besegrar Danmark ännu en gång.6) Den danske kungasonen Knut ingår förbund med svenske Olov för att erövra England och Norge,7) och när Knut väl erövrat dessa länder ger Olov Skötkonung istället stöd åt norske Olav den helige, som försöker återerövra sitt land från Knut.8) Olov Skötkonung efterträds av sin son Jacob, under vilken danske Sven Estridsson gör krigstjänst i tolv år9) och med vars hjälp han återerövrar danska kungatronen.10)

Adams skildring är något överraskande mot bakgrund av det primitiva Sverige som nyss beskrivits på grundval av arkeologiskt material. Vi får onekligen intrycket av en tämligen stark svensk kungamakt med intressen långt utanför det egna landet. Dessutom tycks riket ärvas från far till son.

Kung Jacob efterträds emellertid av sin bror Emund Slemme, son till en av Olov Skötkonungs frillor,11) och efter Emund uppsätts dennes brorson Stenkil på tronen.12) Vid Stenkils frånfälle utbryter så ett inbördeskrig där två kungar vid namn Erik kämpar om makten och i vilket alla svenskarnas stormän omkommer. När hela kungasläkten sålunda var fullständigt utdöd ”ändrades förhållandena i riket”.13)

Arkeologen Gad Rausing har nyligen fäst uppmärksamheten på det förhållandet att Sverige var medeltidens enda valrike i den germanska världen; bortsett från vissa anarkistiska republiker hade de övriga germanfolken ärftlig monarki. Ynglingatals och Ynglingasagans skildringar av våra hedniska kungar tyder också på att även Sverige haft arvrike i äldre tid. Rausing förmodar därför att medeltidens valrike uppstått först någon gång vid vikingatidens slut genom en adelsrevolution som orsakats av tryck från det karolingiska imperiet och ytterligare underblåsts av kristendomens införande.14) Kanske vi rentav kan tänka oss att kungamakten vid millennieskiftet var bra mycket starkare än medeltidens kungamakt, och först i sen tid försvagats av någon katastrof som den ovan beskrivna tronstriden?

Beträffande valriket har vi ju dock i det föregående sett att både Saxo och Snorre talar om att svearna valde sina kungar vid denna tid (kap. 5.11). Adam nämner för sin del ingenting alls om på vad sätt 1000-talskungarna i Sverige kom att efterträda sina fäder på tronen, vare sig före eller efter inbördeskriget. (Däremot säger han uttryckligen15) att Magnus den gode blev vald till kung av Norge.)

Och egentligen har Adam heller inte påstått att Erik Segersäll, Olov Skötkonung och Jacob var starka regenter. Krigsföretag i utlandet säger ju ingenting om maktförhållandena mellan kungen och hans folk. Och faktum är att Adams sparsamma skildringar av den svenska inrikespolitiken närmast tyder på att kungarna inte riktigt kontrollerade landet under brytningstiden mellan kristendom och hedendom. Stenkil måste t.ex. avstyra planerna på att förstöra Ubsola-templet eftersom han fruktade att bli avsatt av hedningarna.16) Även Olov Skötkonung hade sådana planer, vilket ska ha resulterat i att Olov fick nöja sig med att som kristen kung regera i ett enda landskap, Västergötland.17)

Adam ger själv en sammanfattande beskrivning av svenska monarkin på 1000-talet: sveonerna visar lydnad mot kungamakten i krig, säger han, men hemma gläder de sig åt att vara jämställda. ”Kungar har de av gammal ätt, men deras makt beror mer av folkets vilja. Vad alla gemensamt har beslutat, det måste han bekräfta, för så vitt inte hans avgörande, som de ibland mot sin vilja följer, befinnes vara riktigare.”18)

Den svenska staten under 1000-talet var troligast en ännu bräckligare konstruktion än på landslagarnas tid. Dessutom ger Ubsola icke intryck av att vara någon ‘”hofuðstað” för 1000-talskungarna, utan liknar mer ett hedniskt hot mot en kristen kungamakt.19)

6.3 KUNGAMAKTEN UNDER 800-TALET

Munken RIMBERT ger i sin biografi över Ansgar sparsamma men intressanta beskrivningar av den svenska kungamakten vid vikingatidens början.

Han inleder sin beskrivning av Norden med att konstatera1) att Danmark under 820-talet regeras av ett antal småkungar. Därefter2) berättar han att ”sändebud från svenskarna” kommer till kejsar Ludvig den fromme och bl.a. omtalar att många bland deras folk önskar övergå till kristendomen. De tillägger att även deras kung är välvilligt inställd; de är alltså inte nödvändigtvis utskickade av kungen. När missionären Ansgar nått den svenska hamnstaden Birca3) och kungen fått kännedom om hans uppdrag, diskuterar han saken med sina män och ger därefter ”med allas bifall” tillstånd åt Ansgar att predika. Snart visar det sig dock att kungen inte har kontroll över folket, och en hednisk kristendomsförföljelse utbryter.4)

Senare5) försöker ”en svensk kung” (=en bland många?) vid namn Anund med dansk hjälp erövra Birca och plundra dess rikedomar. Han misslyckas och danskarna beger sig istället till slavernas land för att plundra där. Anund tycks oantastad kunna stanna kvar i Birca sedan han slutit fred med sitt folk. Stadens rättmätige kung uppges för tillfället befinna sig ”långt därifrån’’, och ”hövdingarna och folkets uppbåd” har inte hunnit samlas.

Med tiden omvänds den danske kungen Hårik till kristendomen, och under honom tycks Danmark ha blivit ett enat rike.6) Sverige är samtidigt mer instabilt,7) och kungen där vill inte ge stöd åt Ansgars mission förrän han diskuterat saken på tinget. ”Det är nämligen brukligt hos dem, att varje offentlig angelägenhet avgörs mera genom folkets enhälliga vilja än genom kungligt maktspråk”, förklarar Rimbert. Kungen för en lång rad överläggningar,8) först med sina hövdingar, därefter på tinget i Birca, och slutligen, sedan folket ”enhälligt anslutit sig till hans vilja”, på ”ett annat ting, som skulle hållas i en annan del av hans rike”. Först när detta andra ting ”enhälligt godkände det föregående tingets beslut” kan kungen9) ”med stöd av allas enhälliga vilja” ge Ansgar tillstånd att bygga kyrkor i landet. Ovanstående episod i Ansgarsvitan har f.ö. tillmätts särskilt högt källvärde eftersom man förmodat att Rimbert själv var närvarande på tinget i Birca.

Även på 800-talet tycks kungarna alltså ha haft en mycket svag ställning i förhållande till sitt folk. Det är osäkert ifall Sverige ens var enat under en gemensam kung.

Även hos Rimbert kontrasterar dock denna inrikespolitiska svaghet mot en kraftfull utrikespolitik. Ty utrikespolitiskt framstår Sverige som en expansiv sjömakt vilken driver bort danskarna från Kurland, där Sverige sedan gammalt har anspråk på vissa områden.10)

Vikingatidens kungar hade inte samma möjligheter att behärska det egna folket som medeltidens slottskungar hade. Deras makt var riktad utåt. De var ledungs-kungar. Rätten att bjuda ut ledung känner vi bäst genom landskapslagarna, redigerade under en tid då ledungen redan hade förvandlats till en stående skatt.11) Den torde dock ursprungligen ha varit en krigstjänstskyldighet. Saxo ger en skildring av Knut den heliges krigståg till Estland, vilket anses vara ett säkert belägg för att ledung förekommit i praktiken.12) Likaså kan Erikskrönikans korståg mot tavasterna tolkas som ett belägg för att ledungen praktiserades ännu i mitten av 1200-talet.13)

Även vikingatågen skulle ju kunna ha något med ledungen att göra. En intressant fråga är huruvida man ur dessa nordbornas utlandsexpeditioner kan utläsa något om vikingarnas eventuella beroende under en statsmakt. De tidiga vikingatågen torde sannolikt vara oorganiserade rövarfärder på privat initiativ. Den normandiske krönikören Dudo decanus har bevarat en berömd episod från 800-talets början.14) En vikingaflotta hotar anfalla Paris, varför förhandlingar inleds. Man frågar nordborna: ”Vilken titel använder er härskare?” De svarar: ”Ingen, ty vi är jämlikar i makt (æqualis potestatis sumus).” Detta skulle antyda frånvaron av statsidé i Norden under denna tid. Vikingarnas styrka var väl också just att det inte gick att sluta fördrag med dem; de respekterade inte pakter ingångna av deras kungar, utan kände sig bara bundna av personliga löften om fred. Mot slutet av vikingatiden ändrar dock företagen karaktär till jättelika krigståg under kunglig ledning; det främsta exemplet är Knut den stores erövring av England i 1000-talets början. Naturligtvis bör man vara försiktig med att ur vikingarnas uppträdande utomlands sluta sig till den politiska organisationen i hemlandet – de var måhända snarare sociala avvikare än typiska skandinaver – men något torde ändå denna utveckling kunna säga om statsidéns genombrott i Norden.

6.4 UPPSALA OCH SVENSKA RIKETS UPPKOMST

Nu ska vi, efter att ha tänkt bort diverse anakronismer, återvända till den gamle kung Aun och försöka föreställa oss hans rike i 500-talets Sverige. Han har alltså ingen huvudstad och inget slott. Men vad grundade sig då hans kungamakt på, och vad har den med Uppsala att göra?

Han torde för det första knappast ha kunnat härska över något enat Sverige, trots att folkvandringstiden annars ute i Europa var en de stora germanska statsbildningarnas tid. Jordanes (kap. 5.3) uppfattade ju vid denna tid Skandinavien såsom befolkat av ett myller av olika stammar. Visserligen är Jordanes en pinsamt undermålig historisk källa, men i denna fråga måste vi tro honom eftersom en liknande beskrivning finns hos den samtida och bättre underrättade Prokopios.1) Beowulfeposet (kap. 5.4) säger visserligen uttryckligen att 500-talets sveakungar härskade i ett Svearike (in Sviorice), men vi vet ju inte alls vad ”rike” var för något i denna avlägsna tid. Det behöver inte alls röra sig är något geografiskt begrepp, utan kan helt enkelt vara kungens inflytelsesfär. ”Rike” kan vara ett annat ord för ”välde”, och väldet kan skifta med krigslyckan. Det är först femhundra år senare som man har klart för sig att Sveariket kan avgränsas mot Danmark (jfr. kap. 2.3).

Vi har inga samtida skildringar av folkvandringstidens sveakungar. Det närmaste vi kan komma torde vara Beowulfeposets framställning; detta är visserligen slutredigerat i kristen tid, men det är på vers och torde därför ha bevarat den hedniska traditionen någorlunda intakt. Beowulfeposet beskriver sveakungen som ”den ypperste av de sjökonungar som i Svearike utdelade skatter”. På annat ställe antyds möjligheten av att geaternas kung kunde ”köpa” kämpar i detta Svearike eller hos andra grannfolk. Frågan är om inte dikten här sätter fingret på själva kärnpunkten i Auns kungamakt. Georges Duby tänker sig att den samtida kungamakten på kontinenten bestod i makt att fördela rikedomar bland en hird av ”vänner” och ”trogna”, vilka fick större andel i krigsbytet och med tiden skulle växa ut till en adel.2) Denna bild stämmer väl med det faktum att hednisk poesi brukar förse kungarna med epitet som ”guldmalmsödslaren” o. dyl. Det ursprungliga ”riket” skulle alltså vara kungens rikedom!

Uppland är Sveriges geologiskt sett yngsta landskap. Bara ett par hundra år före Auns tid hade dess arkeologiska fyndmassa gjort ett tämligen påvert intryck. Situationen förändras emellertid fullständigt under perioden 300-800 e.Kr. Helgö, Björkö, Sigtuna, Badelunda, Vendel, Alsike, Valsgärde etc. börjar då plötsligt uppvisa en slösande rikedom av fornlämningar. Vi vet inte riktigt vad som orsakade denna utveckling. Knut Stjernas tidigare omtalade (kap. 3.1) teorier om att svearna vid denna tid erövrat det rika Götaland, anses idag inte hållbara. Man har också spekulerat kring att järnmalm från norra Uppland, distribuerad till Mälaren längs en förmodad viktig samfärdsled över Vendel-Björkö-Gamla Uppsala, kunde ha varit en viktig exportvara och ekonomisk grundval för Upplands nyvunna storhet; detta får dock sägas vara helt obevisat. En tredje förklaring är att jordbruket och boskapsskötseln i Uppland gynnades av en osedvanligt kraftig landhöjning varigenom stora nya jordarealer blev tillgängliga.3)

Handel med de östliga länderna torde vara en viktig faktor. Vissa fynd från Björkö, statyetter av Buddha etc., är av rent orientalisk karaktär. Birgit Arrhenius har nyligen i en undersökning funnit likheter mellan österländska fornlämningar och gravgodset i Uppsala högar.4)

Även frankiska fynd finns såväl i Uppsala högar som på andra fornlämningsområden i Uppland från denna tid (jfr. kap. 3.1).

Denna nyrika bygd kom alltså att styras av konungar. Sven Ulric Palme5) försöker förklara kungainstitutionens uppkomst genom att utgå från själva ordets betydelse. ”Konung” har man velat härleda ur det fornsvenska ordet för kvinna, ”kona”. Det skulle då betyda ”kvinnans man”. Vilken kvinna? Naturligtvis inte vilken kvinna som helst utan en bestämd, för alla i jordbruksbygden viktig kvinna: fruktbarhetsgudinnan. Palme sätter detta epitet i förbindelse med en sida av våra förfäders kult som väckte missionärernas fasa: det rituella samlaget. Detta ska ha försiggått mellan kungen, som var en sorts överstepräst, och en kontrahent, som vi kan kalla prästinna; båda ansågs vara gudar. Det gamla svenska kungadömet var ett prästkungadöme där kungens viktigaste uppgift var att ge fruktbarhet åt jorden. På Stentoftastenen i Blekinge finns inristat med runor: ”Half gav äring”, ett gott eftermäle och en kort sammanfattning av kungarnas förnämsta egenskap.

Häri har vi också enligt Sven Ulric Palme förklaringen till att kungamakten blev så starkt förknippad med Uppsala. Vi får tänka oss forntidens sveakung, Aun eller någon ännu avlägsnare föregångare, som överstepräst vid Uppsalatemplet, blotande å hela folkets vägnar och medverkande i de orgiastiska avlingsriterna. Här torde vi också ha förklaringen till att ynglingakonungarna ansågs härstamma från fruktbarhetsguden Frö, den förste som gjorde Uppsala till sin ”hofuðstað” och införde offer där (kap. 2.2).

Vilken roll spelade då Uppsala i det svenska rikets uppkomst? När vi nu inte får tänka oss Gamla Uppsala som en huvudstad med kungaborg, vad kan denna bondby då ha betytt för statens konsolideringsprocess i vårt land?

Teorin tillhandahåller olika sätt att se på staten och orsakerna till att en sådan uppstår. En ”liberal” historiker (Stavrianos) ser statsbildningssprocessen som en naturlig följd av ändrade levnadsförhållanden. När en grupp människor finner det fördelaktigt att övergå till en form av jordbruk som kräver bofasthet, då börjar de olika hushållen samarbeta och fördela skörden sig emellan. Vi har då ett alltjämt egalitärt statssamhälle. Den nya bofastheten, i kombination med knapphet på vissa begärliga former av jord, kan emellertid på sikt leda till att samhället delas upp i en liten klass av jordägare och ett stort flertal som torde sakna möjlighet att tillägna sig den bättre typen av jord. Vidare stärker bofastheten samhällsmedlemmarnas försvarsvilja, utgör incitament till att bygga befästningar och skapa en institutionaliserad våldsapparat. Ur dessa förutsättningar uppstår slutligen ett samhälle med en kung omgiven av länsherrar och härskande över ett stort flertal bestående av vanlig allmoge samt slavar. Alla dessa förändringar växer fram naturligt. Staten ses i denna förklaringsmodell som en mer eller mindre omedvetet genomförd anpassning till den nya näringsstrategins praktiska krav.6)

Jerker Rosén föreställer sig i en framställning av svenska rikets uppkomst att uppländska byar på detta naturliga sätt vuxit samman till den större enheten bygdelag, varefter dessa i sin tur sammanväxte till en ännu större enhet, folklanden Tiundaland, Attundand och Fjädrundaland. Dessa sammanslogs slutligen i förhistorisk tid till en enda statsbildning. I denna antas gudakulten i Uppsala ha spelat rollen som enande faktor. Kulten förenades också med ett Alla svears ting där de tre folklandens fria män deltog.7)

De ovan citerade författarna ser alltså staten s.a.s. som en naturvuxen organism. Den förmodas ha uppstått därför att den på ett eller annat sätt behövdes. Staten kan emellertid också ses som en förtryckarmekanism. En marxistisk historiker (Henrik Jensen) tänker sig att det statslösa samhället ibland producerade ett överskott, merprodukten, vilken ursprungligen förvaltades av bygemenskapen, d.v.s. bönderna själva som kollektiv. När denna merprodukt blivit konstant och nått en viss storlek, kunde emellertid en grupp samhällsmedlemmar ställa sig över bygemenskapen och etablera sig som icke-arbetande medlemmar av samhället. Denna grupp var de som hade makt över det viktigaste produktionsmedlet, jorden. De bildade en utsugarklass som undertryckte och levde av en annan klass av utsugna. I detta sammanhang uppkommer staten. Den används som utsugarklassens redskap i utsugningen.8)

Historiematerialisten Per Nyström förmodar att de nordiska hövdingaätterna, efter mönster från de kristna länderna, på 600-talet börjat ta religionen i sin tjänst genom att på sina ättegårdar inrätta tempel där de förrättade en gudstjänst ägnad att genom magiskt förbund med makterna stärka kungarnas samhällsställning. Uppsala och dess asakult var således ett opium för folket, vilket verkade som sammanhållande moment i en tid då senare tiders riks- och statsbegrepp, förvaltnings- och militärorganisation helt saknades. Det ingick också i en suggestionsteknik syftande till att inge övriga samhällsmedlemmar djup vördnad för utsugarklassen.9)

Oberoende av grundläggande historieteori får vi alltså tydligen tänka oss Gamla Uppsala som ett i första hand religiöst centrum kring vilket människorna samlas och i vars gudakult kungarna spelar en viktig roll. Platsens obetydlighet i fråga om bebyggelse utgör då inte något hinder för att den kunnat ha stor betydelse under hednisk tid – det rör ju sig om en ”representationsplats” vars betydelse vilar på andra grunder än materiella – ehuru man kan fråga sig hur många som kunnat samlas här.

Detta sista är ingen obetydlig invändning. Hur många berörs egentligen av den samhällsbildning kring helgedomen Uppsala som vi ovan beskrivit? Är det verkligen den svenska statens uppkomst vi håller på att skildra? Och var det alls någon stat som vi förmodar att gamle Aun härskade över? En kung vars regering går ut på att han genom utdelande av gåvor till ”vänner” och ”trogna” försäkrar sig om inflytande över ett geografiskt odefinierbart Svearike och genom sexuella uppvisningsövningar vinner allmogens bevågenhet – är det en stat det? Bör vi inte hellre gå längre fram i tiden och tänka oss att staten uppstod när vi har en statsapparat?

Knut Carlqvist ger oss en marxistisk tolkning av svenska statsapparatens uppkomst. En klass av ”herrar” har urskilt sig ur bysamhället. De har ackumulerat ett överskott genom utsugning av först trälar, därefter livegna landbor. Denna förtryckande klass – stormännen – antas ha saknat en gemensam statsmakt ännu kring millennieskiftet. Var och en av stormännen måste därför omge sig med ett beväpnat följe och förvandla sina huvudgårdar till fästningar. De befinner sig också i ständig inbördes kamp. En kung finns visserligen, men han är tillsatt av stormännen och och måste godkännas på tinget av själständiga och fria bönder. Hela 1100-talet präglas av kamp mellan stormännen och två kungaätter som växlar på tronen, varvid monarkerna sällan dör en naturlig död.10)

Om vi således ska datera svenska statens uppkomst till 1000- och 1100-talen, vilken roll kan Uppsala då ha spelat? Konungarna vid denna tid var ju kristna, och vi har ju tidigare nämnt (kap. 6.2) att templet Ubsola närmast var ett hot mot de tidiga kristna kungarna. Olov Skötkonung ska för sin tros skull ha tvingats inskränka sig till att vara kung i enbart Västergötland.

Faktum är att kungarna under de två första seklen av innevarande millennium har anknytning till Götaland lika ofta som till Uppland. I Äldre västgötalagens regentlängd uppges Olov Skötkonung vara döpt i S:ta Brigidas källa vid Husaby av biskop Sigfrid.11) Regentlängden i fråga är bevarad i ett manuskript som torde ha tillkommit ett par hundra år efter det påstådda dopet, biskop Sigfrid är synnerligen svagt dokumenterad som historisk person – Toni Schmid förmodar att han aldrig existerat – och den gamla gravkista i Husaby, vilken utpekats som Olovs grav, behöver heller inte nödvändigt sättas i samband med honom.12) Men vi kan ändå inte bortse från att två olika källor, veterligen oberoende av varandra, förknippar Olovs regeringsmakt mer med Västergötland än med Uppland. Inge den äldres förmenta grav på Hångers ödekyrkogård behöver heller inte ha något med denne 1000-talskonung att göra.13) Men flera av 1100-talets kungar har otvivelaktigt slutat sina dagar i Götaland. Birger jarl ligger också begraven i Varnhem.

Om vi ska tänka oss att den svenska staten uppkom under 1100-talet som ett resultat av kristningsverket, då torde initiativet snarare ha kommit från det tidigt kristnade Götaland, medan hednatemplet i Uppsala bör ha representerat ett motstånd mot denna statsbildningsprocess i ett hedniskt Uppsverige som närmast hade intresse av att hålla sig utanför federationen med Götaland.14)

Gamla Uppsalas roll i svenska rikets uppkomst tycks alltså vara beroende av huruvida det existerade något rike före kristnandet. Var det missionärerna som införde statsidén i vårt land, eller kom de tvärtom och kastade grus i ett tidigare väl fungerande statsmaskineri?

Det finns vissa tecken på att någon sorts stat funnits i hednisk tid. Bl.a. har Svealandskapens gamla indelning i hundaren ansetts tyda på detta. Ordet hundare anses nämligen betyda ”hundra man”; landet skulle med andra ord ha haft ett militärt indelningsväsende, vilket satts i samband med ledungsbestämmelserna. Sven Tunberg ansåg sig år 1911 ur förekomsten av hundaren kunna utläsa inte bara att en hednisk stat uppstått i Svealand, utan även att denna måste vara Europas äldsta stat; det sista därför att Tacitus nämner att svionerna dels hade en kung och dels var starka genom män och flottor, vilket fantasifullt tolkats som ett omnämnande av ledungen.15) Nuförtiden är man väl försiktigare med teoretiserandet kring hundaret. Språkhistorikern Thorsten Andersson har emellertid nyligen konstaterat att termen hundare verkligen varit benämning på en manskapsstyrka knuten till ledungen.16) Arkeologen Björn Ambrosiani har funnit att antalet bebyggelseenheter med fornlämningar från yngre järnålder visar en förvånansvärd jämnhet inom respektive hundare, varför hundaret kan förmodas ha varit en administrativ realitet redan under denna tid.17) Erik Lönnroth tolkar däremot hundarena som de olika stormännens territorier, vilka han icke anser lydde under någon centralmakt under hednisk tid.18)

Man har traditionellt ansett att det existerade en svensk stat före kristnandet. Den lärdomsstrid kring svenska rikets uppkomst, som rasade under slutet av 1800-talet och förra halvan av 1900-talet, rörde framför allt just dateringsfrågan. Man kom fram till att svenska riket bör ha uppkommit efter 500-talet, då Jordanes och Prokopios skildrar Skandinavien som befolkat av ett myller av stammar, men senast på 1000-talet, då gränsläggningstraktaten i Äldre västgötalagen (kap. 2.3) skildrar Svea- och Götalandskapen såsom enade under en kung vilken avgränsar sitt rike mot Danmark. Mera omstridd är tolkningen av Wulfstans reseberättelse (kap. 5.6) vilken, utan att nämna götarna, påstår att områdena söder om Östergötland tillhör svearna.

Carl Göran Andræ påpekade för ett par år sedan att denna debatt blev så fastlåst i dateringsproblemet att man glömde bort att diskutera vad det var man egentligen grälade om. Vad innebar Sveriges enande? Andræ fäster uppmärksamheten på att det kan diskuteras huruvida Sverige i praktiken var ett enat land ens under nya tiden. Hans argumentation utgår från den förvirring som rådde inom det svenska måttsystemet i äldre tid, samt i myndigheternas oförmåga att ersätta virrvarret av lokala mått med ett enhetligt system. Detta i förening med en mängd regionala skillnader i äktenskaplig fruktsamhet, bondgårdars byggnadssätt och dialekter tyder närmast på att Sverige var en löst sammanhållen federation av diverse små lokalsamhällen långt fram i tiden.19)

Ju mer man fördjupar sig i sådana tankegångar, desto mer får försöken att närmare datera svenska rikets uppkomst drag av meningslös knappologi. Likaså ter det sig utsiktslöst att försöka fastställa huruvida Gamla Uppsala bildade utgångspunkt för statsbildningsprocessen eller tvärtom utgjorde ett motstånd mot den.

Vi bör nog inte med Birger Nerman utnämna Gamla Uppsala till Svearikets hjärtpunkt, lika lite som vi med Dag Stålsjö bör utnämna Västergötland till dess vagga. Båda påståendena kan vara sanna eller falska under olika tider och beroende på hur man ser på saken. Tanken att statsgrundandet initierats från en viss plats i landet torde överhuvudtaget vara ofruktbar. Svenska rikets uppkomst bör nog ses som en mycket lång och närmast omärklig utveckling i vilken alla de små primitiva agrarsamhällena deltog.

Gamla Uppsala behöver inte ha spelat någon viktigare roll i själva riksenandet. De prästkonungar som förmodas ha förrättat hednisk kult i dess helgedom behöver inte ses som kärnan kring vilken svenska staten växte. De torde inte ha härskat över någon egentlig stat, och deras tempel tycks sedermera ha blivit en black om foten på de kristna kungar som med minst lika stor rätt kan kallas rikets grundare. Dessutom är det frågan om hur vi ska tolka Ynglingatals, Ynglingasagans och Lejrekrönikans uppgifter om att även de norska och danska kungarna härstammade från Uppsala (kap. 2.1, 2.3).

Men svearnas institution med en konung, vilken de sedermera delade med götarna, tycks ha uppstått kring kulten i Gamla Uppsala. Sveakungarna bär ju ovedersägligen epitetet ”Uppsalakonung” ännu på 1200-talet i flera sinsemellan oberoende källor, och namnet förknippas med dem redan i hednisk tid. Detta bidrag till statens konsolideringsprocess är verkligen ingenting att fnysa åt.

 

7. Sammanfattning

Vi vet nästan ingenting om forntidens Uppsala. I hedniska texter från 800- eller 900-talet förekommer namnet sex gånger. (Sju gånger om vi ska medräkna det ytterst osäkra belägget på Sparlösastenen.) Endast Ynglingatal ger en närmare beskrivning av vad namnet syftar på: en plats där två kungar av den svenska ynglingaätten dött och varifrån en tredje har försvunnit. De båda kungar som dog i Uppsala anses förekomma även i det av Ynglingatal oberoende Beowulfeposet och de kan möjligen genom uppgifter i frankiska källor dateras till 500-talet. Vi kan därför misstänka att Uppsala åtminstone sedan denna tid funnits till och haft något att göra med dessa kungar.

Uppgifter om kungabegravningar i Uppsala förekommer först hos Saxo på 1100-talet och hos Snorre på 1200-talet. Endast Snorre talar uttryckligen om gravhögar. Det finns dock inget speciellt skäl att förkasta dessa sena uppgifter då de ju stämmer väl med den hedniska traditionen om att kungar har dött i Uppsala.

Hednatemplet dyker upp först hos Adam av Bremen på 1000-talet. Varken den hedniska traditionen eller Rimbert har omnämnt det. Enligt Adams mycket trovärdiga vägbeskrivningar låg det bortom Södertälje på vägen från Skara, på en dagsresas avstånd från Sigtuna. De marginalanteckningar till Adams krönika som ger detaljbeskrivningar av tempelområdet är måhända mindre tillförlitliga. Även Saxo och Snorre sätter Uppsala i förbindelse med hednisk kult. Snorre nämner att kultplatsen Uppsala låg i Tiundaland.

Uppsala som politiskt centrum förekommer äldst i Lejrekrönikan från c:a 1170, och då i ett helt ohistoriskt sammanhang. Även Saxo har belägg av samma halt. Föreställnigen om Uppsala som kungasäte återgår dock främst på Snorre, och på hans tid fanns inga Uppsalakonungar. Han slutar f.ö. själv att omnämna dem när hans framställning nått fram till början av 1000-talet. Ingenting i de hedniska texterna motsäger dock att Uppsala varit kungarnas residensort. Även i tre svenska källor från 1200-talet, varav en anses återgå på en nu förlorad 1000-talskälla, omtalas Uppsalakonungarna. Ett kungasäte i Uppsala bör därför ha existerat.

 

Vi vet nästan ingenting om byn Gamla Uppsala, den ort som numera i stort sett alla forskare identifierar med källornas Uppsalabegrepp. Ytterst få arkeologiska undersökningar har företagits. Olof Rudbeck gjorde de första utgrävningarna, och arkeologer som Stjerna, Nerman och Lindquist har dessvärre också mer ägnat sig åt rudbeckianskt fantiserande kring platsen än åt egentlig arkeologi. De många teorierna rörande Gamla Uppsala snarare skymmer sikten för forskaren än ger någon egentlig kunskap.

I Gamla Uppsala finns emellertid gravhögar som mycket väl kan vara identiska med de högar där Snorre lät några namngivna ynglingakonungar få sin sista viloplats. Vi har ingen anledning att idag hålla fast vid teorin att Uppsala högar är kvinnogravar, särskilt inte sedan gravgodset i Västhögen visat sig innehålla resterna av ett frankiskt svärd. Däremot kan vi självfallet inte veta något om vilken eventuell ynglingakung som vilar i vilken hög, lika lite som vi kan veta namnen på de personer som jordats i andra gravhögar runtom i vårt land.

Belägg för ett hednatempel i Gamla Uppsala finns i biskop Karls excerpter, en källa som offentliggjordes under extremt suspekta omständigheter men som mot all förmodan visat sig gå tillbaka på en äkta källa från 1200-talet. Gamla Uppsala stämmer också tämligen väl in på Adams och Snorres geografiska lokaliseringar av helgedomen, varför ett hednatempel mycket väl kan ha funnits på platsen trots att inga folkliga traditioner bevarat minnet av detta. Däremot har arkeologin inte givit oss någon som helst kunskap om hur templet såg ut. Samtliga försök att rekonstruera dess utseende på grundval av stolphålen under kyrkan saknar värde för forskningen i denna fråga. Hedniska offerkällor saknas också i Gamla Uppsala.

Vi saknar bevis för att några hednakungar residerat i Gamla Uppsala eller för att platsen varit politiskt centrum. Veterligen har den aldrig haft någon mer omfattande bebyggelse. Däremot skulle de s.k. Kungsgårdarnas osedvanligt väl samlade jordar kunna tyda på att där ursprungligen legat en enda stor kungsgård. Likaså kan byns östra del möjligen vara en ursprunglig kronodomän. Båda dessa påståenden är dock teorier. Det är också obevisat att något Alla svears ting hållits i Gamla Uppsala.

 

Däremot finns ingen annan plats som bättre svarar mot källornas Uppsalabeskrivningar än vad Gamla Uppsala gör. Det bergslandskap som ibland förekommer hos Adam och de isländska författarna bör nog ses mot bakgrund av att dessa veterligen aldrig varit på ort och ställe.

Nils Sundquists teori grundar sig till stor del på föreställningen att kultplatsen också måste ha varit en mera betydande handelsplats, vilket den inte behöver ha varit. (Det medeltida vägnätet antyder f.ö. att Gamla Uppsala faktiskt haft viss kommersiell betydelse.) Hans teori är också tämligen övergiven sedan sakinnehållet i biskop Karls excerpter visat sig härröra från en äkta medeltida källa.

Västgötaskolans lokalisering av Uppsala till Västergötland har aldrig haft något stöd från vetenskapen. Den grundar sig främst på en muntlig tradition nedtecknad på 1800-talet vilken inte behöver sättas i samband med Uppsala, och den går inte att förena med Adams mycket trovärdiga vägbeskrivningar från 1000-talet.

 

Det folk som förknippas med Uppsala och med den äldsta svenska kungamakten kallas svear. Om dessas äldsta historia vet vi nästan ingenting. Det kan tänkas att de någon gång bott i Västergötland, som Carl Otto Fast förmodat. Det kan också tänkas att de bildat en stat styrd av konung Björn i Hågahögen redan under bronsåldern, som Birger Nerman förmodat. Det kan tänkas att de vid något tillfälle erövrat götarna och anlagt Uppsala högar som monument över denna seger, som Knut Stjerna förmodat. Ingenting av detta kan dock utläsas ur det magra källmaterialet.

Däremot har vi från slutet av 1100-talet klara belägg för att svearna var ett folk vid Mälaren, vari götarna icke ingick, som av någon anledning sedan gammalt innehade rätten att välja konung för dessas räkning. Det faktum att götarna ibland innefattas i begreppet svear tyder snarast på att kungariket haft sitt ursprung hos svearna vid Mälaren och att götarna senare anslutit sig till detta. De äldsta kungarnas epitet ”Uppsalakonung” bör då rimligtvis tolkas som att kungamakten på något vis hört hemma i Gamla Uppsala.

Om den äldsta svenska kungamakten och dess förhållande till Gamla Uppsala vet vi nästan ingenting.

I 1300-talets lagar finner vi en kungamakt som har mycket olika befogenheter i olika landskap. Kungen är starkast i Mälardalen, svagare i Götaland och mycket svag i Nordsverige. I Äldre västgötalagen förekommer kungen mycket sparsammare än i Yngre västgötalagen, vilket närmast antyder att västgötarna haft mindre med honom att göra under 1200-talet än under 1300-talet.

Under 1000-talet och 800-talet, då medeltidens borgväsende saknades och Sverige endast hade två eller tre stadsliknande samhällen, tycks kungarna främst ha haft befogenheter i krig, medan deras inrikespolitiska ställning var högst osäker. När de övergick till kristendomen kom det hedniska Uppsala att bli ett hot mot deras välde.

Kungarna under 500-talet, då Uppsala högar anlades, torde inte ha härskat över några egentliga stater. Deras ”Svearike” bör helt enkelt ha varit kungens inflytelsesfär. Deras makt torde ha grundat sig på förmågan att köpa sig en hird samt på religiösa föreställningar om deras gudomliga härstamning. Svearnas kungainstitution förmodas ha uppstått ur en fruktbarhetskult knuten till helgedomen Uppsala. Titeln ”Uppsalakonung” bevarar således minnet av kungaättens ursprung. Detta bör dock inte förväxlas med statsbildningen Sveriges ursprung. Titeln behöver ingalunda tolkas som att bondbyn Gamla Uppsala varit något som liknar en huvudstad eller eljest haft någon maktställning grundad på rent materiella förutsättningar. Kungarna kan ha residerat där ibland, men platsen bör inte utnämnas till ”Svearikets vagga” och uppfattas som utgångspunkten för riksenandet. Detta eningsverk är en oändligt långsam process vari alla delar av Sverige har deltagit och som än idag sakta men säkert fortskrider och gör vårt land alltmer enhetligt.

 

 

 

BILAGA 1. Karta från år 1154 ritad av Idrisi från Ceuta, verksam vid hovet i Palermo. ”Ubzara” har placerats i inlandet, närmare Kalmar än Sigtuna. Svealand, Z(u)weda, tycks ligga vid Göta älv. Källa: Namn och bygd 1931. (Jfr. kap. 2.2, 5.10.)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

BILAGA 2. Karta tryckt i Florens på 1400-talet vilken placerar ”Upsalia” vid Vänern medan ”Arosia” ligger på Sveriges östkust norr om Gotland. Väster om ”Upsalia”, strax söder om Vänern, ligger Linköping, och alldeles nordväst om detta ligger Göta älv. Bohus och Lödöse ligger flera mil söder om Göta älv. (Jfr. kap. 4.2.) Källa: Liljenroth 1985 s 59.

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING.

 

  1. Tryckta källor.

 

ADAM AV BREMEN:

– Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Översatt av Emanuel Svedberg. Kommenterad av C.F. Hallencreutz, K. Johannesson, T. Nyberg och A. Piltz. Stockholm 1984.

– Hamburgische Kirchengeschichte, 3 Auflage, herausgegeben von P. Schmeidler. Scriptores Rerum Germanicarum in usum scholarum etc. Hannover und Leipzig 1917.

AILNOTH:

Vitae Sanctorum Danorum (ed. Gertz, Köpenhamn 1905-12).

ALFRED DEN STORE:

– The Anglo-Saxon Version from the Historian Orosius by Alfred the Great, together with an English Translation from the Anglo-Saxon. Ed. Danes Barrington. London 1773.

– The Old English Orosius, ed. by Janet Bately. Oxford 1980.

BEOWULF:

– Beowulf, översatt i originalets versmått av Björn Collinder. Stockholm 1954.

– Beowulf and the Finnesburg fragment, ed. C.L. Wrenn. London 1953.

DANMARKS RUNEINDSKRIFTER:

Udg. ved L. Jacobsen og E. Moltke. København 1940-41.

DIPLOMATARIUM SUECANUM:

Utg. af J.G. Liljegren m.fl. Stockholm 1828 etc.

DUDO DECANUS:

De moribus et actis primorum Normanniae ducum. Ed. Jules Lair. Caen 1865.

EINHARD:

Einhardi Vita Karoli imperatoris. Ed. Alfred Holder. Freiburg im Breisgau 1882.

ERIKSKRÖNIKAN:

Utg. med inledning och kommentar av Sven-Bertil Jansson. Kristianstad 1985.

HERVARARSAGAN:

Saga Heiðreks Konungs ins Vitra / The Saga of King Heidrek the Wise. Translated from the Icelandic with Introduction, Notes and Appendices by Christopher Tolkien. London, Edinburgh, Paris, Melbourne, Johannesburg, Toronto and New York 1960.

HISTORIA NORVEGIAE:

– Den eldste Noregs-historia. Umsett fra latin ved Halvdan Koht. Oslo 1921.

– Historia Norwegia Ed. Gustav Storm. Monumenta Historica Norvegiae. Kristiania 1880.

IBN FADLAN:

Araber, vikingar, väringar. Övers. Stig Wikander. Norrtälje 1978.

JORDANES:

– The Gothic History of Jordanes, in English Version with an Introduction and a Commentary by Charles Christopher Mierow. Princeton 1915.

– Iordanis De origine actibusque Getarum. Ed. Alfred Holder. Freiburg im Breisgau und Tübingen 1882.

LEJREKRÖNIKAN:

Chronicon Lethrense. Scriptores minores historiae Danicae medii aevi, I. Ed. M.C. Gertz. København 1917-18.

MAGNUS ERIKSSONS LANDSLAG:

Magnus Erikssons landslag, i nusvensk tolkning av Å. Holmbäck och E. Wessén. Lund 1962.

NESTORSKÖNIKAN:

– Nestorskrönikan. Översättning från fornryskan av A. Norrback. Stockholm 1919.

– Die altrussische Nestorchronik. In Auswahl herausgegehen von Reinhold Trautmann. Leipzig 1948.

PAULUS DIACONUS:

Paulus Diaconus: Langobardernas historia, övers. Helge Weimarck. Uddevalla 1971.

PLINIUS D. Ä.:

Pliny: Natural History. Loeb Classical Library, with an English translation in ten volumes by H. Rackham. Vol. II. London 1942.

PROKOPIOS:

Procopius of Caesarea: History of the Wars. Loeb Classical Library. Book VI. London 1960.

RIMBERT:

– Rimbert: Ansgars liv, i Boken om Ansgar. Översatt av Eva Odelman. Med kommentarer av A. Ekenberg, C.F. Hallencreutz, S. Helander, A. Härdelin, E. Odelman. Stockholm 1986.

– Vita Anskarii auctore Rimberto. Ed. G. Waitz. Hannover 1884.

ROLF KRAKES SAGA:

The Saga of Hrolf Kraki. Transl. Stella M. Mills. Oxford 1933.

ROSKILDEKRÖNIKAN:

Chronicon Roskildense. Scriptores minores historiae Danicae medii aevi, I. Ed. M.C. Gertz. København 1917-18.

SAXO GRAMMATICUS:

– Danmarks Krønike. Oversat af Fr. Winkel Horn. Del I-II. København 1898.

– Saxonis Grammatici Gesta Danorum. Ed. Alfred Holder. Strassburg 1886.

SNORRES EDDA:

Snorres Edda, övers. Björn Collinder. Uddevalla 1978.

SNORRES HEIMSKRINGLA:

– Snorre: Konungaboken eller sagor om ynglingarne och Norges konungar intill år 1177. Övers. H.O.H. Hildebrand. Del I-III. Örebro 1869.

– Snorre: Heimskringla, Nóregs Konunga Sogur. Ed. Finnur Jónsson. Vol. I-IV. København 1893-1901.

SVEND AAGESEN:

Svenonis Aggonis filii opuscula historica, II: Brevis historia regum Dacie. Scriptores minores historiae Danicae medii aevi, I. Ed. M.C. Gertz. København 1917-18.

SVENSKA LANDSKAPSLAGARNA:

– Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nutidens svenskar av Å. Holmbäck och E. Wessén. Serie I-V. Uppsala 1935-46.

– Corpus iuris Sueco-Gotorum antiqui. Samling af Sweriges gamla lagar. Utg. af H.S. Collin och C.J. Schlyter. Bdl. 1-13. Stockholm 1827-77.

– Äldre västgötalagen. Översatt och förklarad av Nat. Beckman. Uppsala 1924.

SVENSKT DIPLOMATARIUM:

Colligit et edidit Joh. Gust. Liljegren. Vol. I. Stockholm 1829.

SVERIGES RUNINSKRIFTER:

Utgivna landskapsvis. Stockholm 1900 etc.

TACITUS:

Cornelius Tacitus: Germania. Latinsk text med översättning av Alf Önnerfors. 3 uppl. Stockholm 1969.

UR VÅR ÄLDSTA BOK:

Valda historiska texter med anmärkningar utgivna av Natanael Beckman. Stockholm 1912.

WIDSIÐ:

– Widsith, Beowulf, Finnsburgh, Waldere, Deor. Done into common English after the old manner by Charles Scott Moncrieff. London 1921.

– Anglistica vol. XIII. Widsith. Ed. by Kemp Malone. Copenhagen 1962

 

  1. Litteratur.

 

AMBROSIANI, B: Hundare, skeppslag och fornlämningar. Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 4 1982.

AMBROSIANI, B: Mac Key och den västgötska ”historiesynen”. Folkets historia nr 1 1982.

AMBROSIANI, B: Per Thams älsklingsidé återupplivad av Mac Key. Skövde Nyheter s 3 1982-03-27.

AMBROSIANI, B: Från Tacitus till Adam av Bremen styrks lokaliseringen av Uppsala. Skövde Nyheter s 2-3 1982-03-31.

ANDER, S-E, GAHRN, L. & LINDBLOM, V: Sveriges födelse. Skara 1984.

ANDERSSON, TH.: Hund, hundare och härad från språklig synpunkt. Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 4 1982.

ANDRAE, C.G: Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid. Uppsala 1960.

ANDRAE, C.G: Några tankar kring sädesmått, mynträkning och riksenande i Sverige. Studier i äldre historia tillägnade Herman Schück 5/4 1985. Stockholm 1985.

ARNE, T.J: Rusproblemet, Historisk Tidskrift 1956.

ARRHENIUS, B: Snorris Asa-Etymologie und das Gräberfeld von Altuppsala. I Tradition als historische Kraft. Herausgegeben von N. Kamp und J. Wollasch. Berlin 1982.

ARRHENIUS, B: Merovingian Garnet Jewellery. Göteborg 1985.

BECKMAN, L: Svearnas fornhistoria ett falsarium? (Recension av C.O. Fasts Svenska rikets ursprung.) Aftonbladet s 4-5 1945-03-16.

BEHRE, G: Svenska rikets uppkomst. Lund 1968.

BENGSSON, H: Svetjud, sveafolket från Kinnekulles upland. Göteborg 1964.

BROBERG, B: Västgötaskolan – då och nu. En översikt över företrädarnas hypoteser. C-uppsats i historia vid Göteborgs universitet 1984.

BRØNDSTED, J: Vikingarna hemma och i härnad. Stockholm 1986.

CALISSENDORFF, K: Ortnamn i Uppland. Kristianstad 1986.

CARLQVIST, K: Den svenska statsapparatens uppkomst. Clarté nr 9 1973.

CARLSSON, K. & HJOHLMAN, B: ”Myntverket” var 1800-talslagård. Populär arkeologi nr 1 1985.

CARLSSON, S. & ROSÉN, J: Svensk historia, I. 3 uppl. Stockholm 1960.

CARLSSON, S: I Yggdrasils skugga. Svenska Dagbladet s 8 1982-01-19.

CARLSSON, S: Sanningen om Kinnekulleskolan. Skövde Nyheter s 3 1982-01-19.

CARLSSON, S: Västgötarnas plats i Sveriges äldre historia. Personhistoriskt tidskrift h 3-4 1986.

CLEASBY, R: An Icelandic English dictionary, 2nd ed. Oxford 1957.

DREIJER, M: Det åländska folkets historia, I. Mariehamn 1979.

DUBY, G: Krigare och bönder. Stockholm 1981.

EKBLOM, R: Idrisi und die Ortsnamen der Ostseeländer. Namn och bygd nr 19 1931.

EKRE, R: Hednatemplet i Hol. Populär arkeologi nr 1 1985.

FAHLBECK, P: Den s.k. striden mellan svear och götar, dess karaktär och verkliga orsaker. Historisk tidskrift 1884.

FALCK-KJÄLLQVIST, B: Ortnamnen längs E4:an. Kristianstad 1986.

FAST, C.O: Götaland, den forngermanska diktningens landskap. Eddan, Niebelungenlied, Beowulf i geografisk-fysisk belysning. Göteborg 1937. (2 uppl., Alingsås 1984.)

FAST, C.O: Svenska rikets ursprung, Göteborg 1944.

FAST, C.O: Vänerbygdens sägner i Nordens fornhistoria. Stockholm 1950.

FRITZ, B: Hus land och län. Stockholm 1972.

GALLÉN, J: De engelska munkarna i Uppsala – ett katedralkloster på 1100-talet. Historisk tidskrift för Finland 1976.

GRIMBERG, C: Svenska folkets underbara öden. Stockholm 1959.

HJÄRNE, E: Svethiudh. Namn och Bygd 1952.

HYENSTRAND, Å: Forntida samhällsformer och arkeologiska forskningsprogram. Stockholm 1982.

HYENSTRAND, Å: Varför slå på en död historiesyn? Hjärnspöken solkar västgötahistorien. Skövde Nyheter s 3 1982-03-03.

HYENSTRAND, Å: Mäster Adam i Bremen och Sveriges sveoner och götar. Fornvännen nr 4 1985.

JENSEN, H. & THIERSEN, I: Världshistoria. Södertälje 1982.

JOHANNESSON, K: Adam och hednatemplet i Uppsala. I Adam av Bremen: Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Stockholm 1984.

KEY, M: Myten om Ubsola. Skövde 1977.

KULTURHISTORISKT lexikon för nordisk medeltid. Bd. I-XX. Malmö 1956-76.

KUMLIEN, K: Biskop Karl av Västerås och Uppsala ärkesätes flyttning. Stockholm 1967.

LAGERQVIST, L.O. & NOTORST-BÖÖS, E: Mynt sedlar och medaljer. Borås 1981.

LILJENROTH, G: Gum, Svea Rikes navel. Skövde 1985.

LINDBLOM, V: Götland, Sveriges vagga? Örebro 1982.

LINDBLOM, V: Naiv tro på utgrävningar. Populär arkeologi nr 2 1925.

LINDE, G: Hur Sätuna blev Sigtuna. Skövde Nyheter s 3 1982-02-20.

LINDE, G: Häggumsrunans Situn, skrevs den år 1709? Skövde Nyheter s 2-3 1982-02-24.

LINDE, G: Häggumsdokumentet igen – och Gustav Vasas testamente. Skövde Nyheter s 3 1982-04-17.

LINDGREN, S: Det finns bara en svensk historia. Folket i bild/Kulturfront nr 6 1983.

LINDKVIST, TH. & ÅGREN, K: Sveriges medeltid. Uppsala 1982.

LINDQVIST, S: Uppsala hednatempel, gamla och nya spekulationer. Ord och bild 1927.

LINDQVIST, S: Uppsala högar och Ottarshögen. Stockholm 1936.

LINDQVIST, S: Valhall – Colosseum eller Uppsalatemplet? Tor 1949-51.

LINDQVIST, S: Vägar och marknader i Uppsalatrakten från forn- och vasatid. Kungliga Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala, årsbok 1953.

LINDQVIST, S: Uppsala hednatempel och första katedral. Gammal stridsfråga i nytt ljus. Nordisk tidskrift 1967.

LINDSJÖ, D: Åt vilket håll gungar Sveriges vagga? C-uppsats i arkeologi. Lunds universitet 1988.

LITTMARCK, T: Gamla Uppsala. Uppsala 1985.

LUNDÉN, T: Var låg Birka? Svenska Dagbladets söndagsbilaga s VII 1981-11-08.

LUNDÉN, T: Kyrka och kungamakt i Götalandskapen I-IV. Skövde Nyheter s 21-24 april 1982.

LUNDÉN, T: Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare. Malmö 1983.

LÖNNROTH, E: Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige. Göteborg 1940.

LÖNNROTH, E: Sagor. (Rec. av B. Nermans Sveriges rikes uppkomst.) Dagens Nyheter s 8 1942-02-01.

LÖNNROTH, E: Administration och samhälle i 1000-talets Sverige. Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 4 1982.

LÖNNROTH, E: Kommentar till en västgötaklimax. Göteborgs-Posten s 2 1982-09-25.

LÖNNROTH, E: Gärna debatt – inte ensidig propaganda. Göteborgs-Posten s 2 1982-10-14.

MOBERG, C-A: Innan Sverige blev Sverige. Stockholm 1964.

MOBERG, O: Svenska rikets uppkomst. Fornvännen 1944.

NERMAN, B: Vilka konungar ligga i Uppsala högar? Uppsala 1913.

NERMAN, B: Det svenska rikets uppkomst. Stockholm 1925.

NYBERG, T: Stad, stat och stift. I Adam av Bremen: Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Stockholm 1984.

NYSTRÖM: P: Nordens land och folk i historiens gryning. Stockholm 1978.

OHLMARKS, Å: Fornnordiskt lexikon. Södertälje 1983.

OLSEN, O: Hørg, hov og kirke. Aarbøger for nordisk oldekyndighed og historie 1965. København 1965.

PALME, S.U: Kristendomens genombrott i Sverige. 2 uppl. Stockholm 1962.

PIPPING, R: Västgötalagens stadgande om svearna och konungavalet. Historisk tidskrift 1917.

PRITSAK, O: The Origin of Rus’. Vol. I. Harvard University Press 1981.

RAHMQVIST, S: Gamla Uppsala by – Upplands största. I Uppsala stads historia VII: Från Östra Aros till Uppsala. En samling uppsatser kring det medeltida Uppsala. Uppsala 1986.

RAUSING, G: Beowulf, Ynglingatal, Ynglinga Saga. Fornvännen nr 3 1985.

RYDH, S: Myten om den förfalskade runstenen vid Möjbro. Skövde Nyheter s 2-3 1982-04-05.

SAHLGREN, J: Sveaväldets uppkomst. Namn och bygd 1931.

SAWYER, P: Spräng hela historien i luften! Skövde Nyheter s 3 1982-05-19.

SAWYER, P: Gratulera serien Svearikets vagga. Göteborgs-Posten s 2 1982-10-10.

SCHMID, T: Den helige Sigfrid. Lund 1931.

STAVRIANOS, L.S: The World to 1500. 3d ed. Englewood Cliffs, New Jersey 1982.

STJERNA, K: Svear och götar under folkvandringstiden. Svenska fornminnesföreningens tidskrift 1905.

STRAND-SAWYER, B: Tack för rytandet men paketet är fel. Skövde Nyheter s 3 1982-05-19.

STRAND-SAWYER, B: Har medeltiden någon framtid? Göteborgs-Posten s 2 1982-10-07.

STÅHL, H: Ortnamn och ortnamnsforskning. Uppsala 1970.

STÅHL, H: Uppland och svearna. Ortnamnsällskapets i Uppsala årsskrift 1981.

STÅLSJÖ, D: Svearikets vagga – en historia i gungning. Skövde 1983. (2 uppl. med studiehandl. 1984.)

SUNDBORG, P: Historikerna som vill krossa myterna om Sveriges uppkomst. Folket i Bild/Kulturfront nr 22 1982.

SUNDQUIST, N: Östra Aros. Uppsala 1953.

SUNDQUIST, N: Biskop Karl av Västerås och hans byggnadshistoriska ”anteckningar”. Uppland, Upplands fornminnesförenings årsbok 1967-68.

SUNDQUIST, N, EKENHEM, H. & EHN, O: Svearnas kultplats låg vid åmynningen. Uppsala Nya Tidning s 1-3 1981-07-22.

SVENNUNG, J: Jordanes und Scandia. Stockholm 1967.

SVENSSON, S: Det svenska rikets uppkomst. Vara 1973.

SÖDERQVIST, O: Ägde uppsvearne enligt landskapslagarna rätt att ensamma taga och vräka konung? Historisk tidskrift 1915.

TUNBERG, S: Studier rörande Skandinaviens äldsta politiska indelning. Uppsala 1911.

TUNBERG, S: En romersk källa om Norden vid 1100-talets början. Uppsala 1912.

TUNBERG, S: Götarnas rike. Ur ser. Västergötland A:4, 1940.

WEIBULL, C: Saxo. Lund 1915.

WEIBULL, C: Sverige och dess nordiska grannmakter under den tidigare medeltiden. Lund 1921a.

WEIBULL, C: Om det svenska och det danska rikets uppkomst. Historisk tidskrift för Skåneland 1921b.

WEIBULL, C: Sverige på tiohundratalet. Svenska turistföreningens årsskrift 1949.

WEIBULL, C: Om det danska rikets uppkomst. Scandia 1984.

WEIBULL, J: Självkritiken måste finnas med. Skövde Nyheter s 3 1982-05-19.

WEIBULL, L: Kritiska undersökningar i Nordens historia omkring år 1000. Lund 1911.

WIGFORSS, E: En fornsvensk ljudlag. Namn och bygd 1918.

VÄSTERGÖTLANDS äldre historia: fakta och hypoteser. 12 inlägg i en aktuell debatt under reaktion av Göran Behre och Erik Wegraeus. Uddevalla 1985.

 

 

TILLÄGG

 

(Kap. 5.10, efter st. 7:)

 

I antologin Vitae Sanctorum Danorum (ed. Gertz, Köpenhamn 1905-12), innehållande helgonlegender från 1100-talet, förekommer ”Suetia” (Suecia) och det motsvarande adjektivet ”Suethi” (Sueci, Suechi, Suithi) 16 gånger, nästan alltid som motsats till danskarna. Hos AILNOTH, vilken 1104-25 författade en legend över Knut den helige, sätts ”Suethi” dock på två ställen i motsats till götarna (Gothi). Först (s 82) uppräknas Nordens riken: Suethi, Gothi, Normanni, Isoni = svear, götar, norrmän, islänningar. Sedan (s 83) omtalas hur biskopen Poppo bär glödgat järn och går över brännheta plattor utan att bränna vare sig händer eller fötter; danskarna övertygas härigenom till att definitivt anta kristendomen, medan svear och götar (Suethi uero et Gothi) är mer opålitliga och reser sig mot de kristna så snart olyckor bryter in över deras gränser. Här verkar det ytterst troligt att svear och götar är två skilda folk, även om det väl finns en möjlighet att översätta till ”götar och (andra) svenskar”.

 

 

 

 

 

NOTER

 

 

(Källorna citeras vanligtvis genom angivande av sida, först i översättningen och sedan i utgåvan av originaltexten. I vissa fall har jag dock funnit det lämpligare att ange kapitel eller vers.)

 

1.2 KÄLLORNA

 

1) Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid Bd. XIX s 335.

2) C. Weibull 1915 s 52-53; C. Weibull 1984 s 6-7.

3) C. Weibull 1921a s 11-13, 17, 18.

4) Rausing 1985 s 164.

 

1.3 FORSKNINGEN

 

1) Sundquist 1953 s 64-65; teorin torde vara totalt övergiven och kommer inte vidare att kommenteras här.

2) Ibidem s 46f.

3) Den äldre debatten kring svenska rikets uppkomst förutsätts vara känd till sina huvuddrag. Den finns sammanfattad av Göran Behre (1968). I denna uppsats kommer främst Stjerna och Nerman att behandlas.

4) Lindqvists teori (1949-51 s 92) om att Äldre Eddans Valhallsskildring inspirerats av Uppsala hednatempel (vars utseende han menade vore möjligt att rekonstruera) står veterligen ännu oemotsagd. Jag utgår från att den idag saknar anh anhängare och ska därför lämna den därhän.

2.l UPPSALA SOM BEGRAVNINGSPLATS

 

1) Snorres Heimskringla I s 39/I s 47-48.

2) Ibidem I s 29/I s 57.

3) Ibidem I s 50/I s 76.

4) Saxo I s 21/s 27.

5) Ibidem I s 18/s 25.

6) Historia Norvegiae s 29-30/s 101.

7) Snorres Heimskringla I s 1/I s 5.

8) Ibidem I s 23/I s 31.

9) Ibidem s 32f/I s 45f.

10) Ibidem I s 35/I s 51.

11) Ibidem s 38/I s 56.

12) Ibidem s 50/I s 76.

2.2 UPPSALA SOM HEDNISK KULTPLATS

 

1) Adam I:60.

2) Däremot omtalar Rimbert i kap. 26 ett namnlöst tempel inne i själva staden Birca.

3) Adam II:58.

4) Ibidem IV:26-27.

5) Ibidem IV:28.

6) Ibidem IV:29.

7) Ibidem, skolion 142.

8) Tunberg 1912 s 3.

9) Loc. cit.; Falck-Kjällqvist 1986 s 56.

10) Adam, skolion 123.

11) Ibidem, skolion 142.

12) Ibidem, skolierna 138, 139 och 141.

13) Ekblom 1931 s 52.

14) Saxo I s 18/s 25.

15) Ibidem I s 71/s 74.

16) Ibidem I s 227/s 185.

17) Ibidem I s 294/s 246.

18) Ibidem II s 237/s 584-585.

19) Snorres Heimskringla I s 22/I s 30.

20) Ibidem I s 32-33/I s 45-47.

21) Ibidem I s 42/I s 61.

22) Ibidem I s 47/I s 70.

23) Ibidem II s 77/II s 134.

24) Hjärne 1952 s 93.

2.3 UPPSALA SOM POLITISKT CENTRUM

 

1) Hervararsagan s 9.

2) Västergötlands äldre historia 1985 s 15-16; jfr. O. Moberg 1944 s 18l-185.

3) Sveriges runinskrifter: Skåne 109, 112; jfr. L. Weibull 1911 s 89.

4) Adam II: 58.

5) Ibidem IV:30.

6) Rimbert kap. 17, 26.

7) Olsen 1966 s 116.

8) Lejrekrönikan s 43.

9) Saxo I s 21/s 27.

10) Ibidem I s 26/s 32.

11) Ibidem I s 238/s 195.

12) Nyberg 1984 s 327f.

13) Saxo I s 311/s 260.

14) Snorres Heimskringla I s 11/I s 16.

15) Snorres Edda s 115.

16) Snorres Heimskringla I s 16/I s 23.

17) Yngre västgötalagen, kvarnbalken VIII; Magnus Erikssons landslag, konungabalken II; Södermannalagen, konungsbalken I och III, Additamenta;Hälsingelagen, kyrkobalken II, konungabalken XI; Östgotalagen, dråpsbalken XIV; Upplandslagen, konungsbalken III.

18) Snorres Heimskringla I s 20/I s 27.

19) Ibidem II s 77/II s 134.

20) Ibidem I s 27/I s 38.

21) Ibidem s 31/I s 43.

22) Ibidem I s 32-33/I s 45-47.

23) Ibidem I s 38/I s 56. Episoden ifråga finns utförligt behandlad av Saxo i andra boken av Gesta Danorum, samt i Rolf Krakes saga; Saxo nämner dock aldrig namnet Uppsala i sammanhanget, medan Rolf Krakes saga visserligen ofta nämner namnet (s 61-77) men å andra sidan måste värderas mycket lågt som källa till hednatidens historia eftersom den dels är på prosa oeh dels i nuvarande form härstammar från sen kristen tid (1300-talet).

24) Ibidem I s 42/I s 61.

25) Hjärne 1952 s 101.

26) Snorres Heimskringla I s 44/I s 64.

27) Ibidem I s 44/I s 65.

28) Ibidem I s 46/I s 70.

29) Ibidem I s 49/I s 74.

30) Ibidem I s 68/I s 10l.

31) Ibidem I s 156/I s 245.

32) Ibidem II s 77/II s 134.

33) Cleasby 1957 s 9.

34) Snorres Heimskringla II s 68/II s 117-118.

35) Ibidem II s 108/II s 184.

36) L. Weibull 1911 s 71-76.

37) Lagerqvist & Nothorst-Böös 1981 s 128.

  1. BYN GAMLA UPPSALA

 

1) Diplomatarium Suecanum 2218, avskr.

2) Calissendorff 1986. Företrädare för den s.k. västgötaskolan har hävdat att namnets pluralform antyder att forntidens Uppsala var ett större bygdeområde och icke en specifik ort (Lindblom 1982 s 129). Detta påstående är helt gripet ur luften. Argumentationen har sannolikt uppfunnits för att släta över det pinsamma faktum att det eljest ofta förekommande ortnamnet Uppsala saknas på Kinnekulle, där västgötaskolan anser att Uppsalakungarna hörde hemma. – Sv. Dipl. 2 (n.s.) s 417.

3.1 GAMLA UPPSALA SOM BEGRAVNINGSPLATS

 

1) Lindqvist 1935 s 129f.

2) Ibidem s 155f.

3) Ibidem s 234; jfr. Nerman 1913 s 3-4.

4) Lindqvist 1936 s 235f, 239.

5) Ibidem s 123f.

6) Ibidem s 205-207; Arrhenius 1985 s 175, 181; Ibn Fadlan s 66f. Föreställningen att Uppsala högar är kvinnogravar hör till västgötaskolans älsklingsteorier. Carl Otto Fast (1944 s 111-112) hävdade att Mälardalens invånare härstammade från sitonerna, ett folk omnämnt av Tacitus vilket hade matriarkat ; Fasts argumentation är dock mer fascinerande än bestickande.

7) Lindqvist 1936 s 124; Stjerna 1905.

8) Ohlmarks 1983 s 94-95. Västgötaskolan hämtar med förkärlek stöd för sina teorier från just Åke Ohlmarks; detta är ganska underligt med tanke på att Ohlmarks’ historiesyn närmast är en extrem vidareutveckling av västgötaskolans gamle antagonist Birger Nermans idéer (vilka i sin tur var en extrem videreutveckling av Knut Stjernas redan från början skäligen suspekta arkeologisk-historiska metod att förklara svenska rikets uppkomst).

9) Den orienteringskarta som reproducerats i kyrkoherde Tore Littmarcks turisthandbok (1985 s 24-25) talar om ”Kungshögarna, där man förmodar att tre kungar, Aun, Egil och Adils begravts”. Till min glädje har jag dock funnit att orienteringstavlan som idag står på platsen innehåller en mycket försiktigare formulering: ”Kungshögarna sattes tidigt i samband med de tre gudarna Tor, Oden och Frö och senare har forsök gjorts att anknyta dem till Ynglingasagans konungar Aun, Egil och Adils.” Förhoppningsvis kommer denna sunda utveckling att fortsätta, så att vi inom kort slipper höra talas om dessa tre potentater i samband med Uppsala högar.

10) Se t.ex. C-A Moberg 1964 s 98-99.

11) Nerman 1925 s 80-85.

12) Lindqvist 1936 s 126.

13) Nerman 1925 s 6-7.

3.2 GAMLA UPPSALA SOM HEDNISK KULTPLATS

 

1) Kumlien 1967 s 1-12; jfr. Johannesson 1984.

2) Lindqvist 1927 s 651-653.

3) Rekonstruktionerna återges i Olsen 1966 s 133.

4) Olsen 1966 kap. IV.

5) Lindqvist 1967 s 238-239.

6) Ibn Fadlan s 64-65; Olsen 1966 s 124. Tacitus (Germania kap. 9) nämner också att germanerna inte vill stänga in sina gudar bakom väggar.

7) Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid Bd. XIX s 335.

8) Fast 1944 s 113-118; Fast 1950 s 20; Lindblom 1982 s 101, 126, 132; Stålsjö 1983 s 14-15; Sundquist 1953 s 55; Lönnroth i Göteborgs-Posten s 2 1982-10-14. Någon borde informera turistguiderna i Gamla Uppsala om forskningens nuvarande ståndpunkt i denna fråga.

9) Lindqvist 1927 s 646-647.

3.3 GAMLA UPPSALA SOM POLITISKT CENTRUM

 

1) Sveriges runinskrifter: Uppland 972.

2) Diplomatarium Suecanum 49.

3) Rahmqvist 1986 s 264.

4) Lindqvist 1953 s 36-37, 41-42, 49, 57.

5) Snorres Heimskringla II s 82/II s 143.

6) Sundquist 1953 s 46, 52-55.

7) C. Weibull 1921a s 190, 195.

8) Hjärne 1952 s 149-177.

9) Diplomatarium Suecanum 451.

10) Gallén 1976 s 4.

11) Se t.ex. Johannesson 1984 s 399.

  1. AVVIKANDE UPPFATTNINGAR

 

1) L. Weibull 1911 s 83.

4.l NILS SUNDQUISTS TEORI

 

1) Sundquist 1953 s 46, 52-55.

2) Ibidem s 45-46.

3) Loc. cit.

4) Ibidem s 55f, 63f.

5) Ibidem s 29.

6) Ibidem s 56-57.

7) Ibidem s 46-52.

8) Ibidem s 122.

9) Ibidem s 134, 148, 150, 384.

10) Ibidem s 67-68, 175f.

11) Ibidem s 59-63; Olsen 1966 s 139f.

12) Kumlien 1967 s 59-65; bemött av Sundquist i Upplands fornminnesförenings årsbok 1967/68 s 117-123.

13) Sundquist mfl i Uppsala Nya Tidning s 1-3 1981-07-22.

4.2 DEN S.K. VÄSTGÖTASKOLAN

 

1) Västergötlands äldre hist. 1985 s 9.

2) Inget namn förekommer t.ex. så ofta som Nermans i Verner Lindbloms ”Götland, Sveriges vagga?”, vilken trycktes så sent som 1982. (Sidorna 15, 17, 21, 30, 31, 39, 40, 45, 47, 51, 53, 57, 59, 62, 63, 67, 69, 70, 73, 101, 104, 121, 122, 125, 127, 121 och 132.)

3) Helt klart har västgötaskolan alltid uppfattat sina teorier främst som ett motstånd mot Birger Nerman. Det är typiskt att Holger Bengtsson år 1968 valde Nerman som opponent i en debatt rörande sveariket hållen i Skövde; denne ställde dock inte upp (Lindblom 1982 s 45). Sven Svensson, som själv beskriver sig som en ”enkel person av folket” och alltå torde vara en god representant för västgötaskolan på gräsrotsnivå, sammanfattar den äldre debatten om svenska rikets uppkomst på följande sätt: ”De som i första hand varit i elden är professor Birger Nerman, Uppsala samt ingenjörerna Carl Otto Fast och Holger Bengtsson” (Svensson 1973 s 7). Svenssons skrift består i övrigt mest av djärva spekulationer kring ortnamn, varigenom författaren forsöker karlägga de västgötska ”ursvearnas” historia, varefter han övergår till att skildra krigiska uppgörelser under stenåldern vilka resulterade i att megalitfolket blev fördrivet av stridsyxefolket. Här är inte platsen att närmare bemöta dessa tankar, varför jag nöjer mig med att påpeka att dagens arkeologer inte räknar med att något stridsyxefolk existerat; detsamma kan möjligen gälla ”ursvearna”.

4) Fast 1944 s 5, 91, 95, 135-140. Detta är huvudämnet för ”Götaland” (1937), vari Fast bl.a. identifierar Valhall med Halleberg (s 63). Denna skrift kom 1984 i nyutgåva med förord av Dag Stålsjö, vilken karakteriserade den som ett modernt och revolutionärt ifrågasättande av vetenskapens gamla förlegade historiesyn.

5) Fast 1944 s 6, 13-14, 17f, 107-108.

6) Fast säger uttryckligen (l944 s 20) att begreppet Sverige ”synes i forntiden ha ägt en betydelse som i huvudsak överensstammer med vad vi ännu förstå med detta ord”. Detta bör rimligen betyda att svear=svenskar, inklusive götarna. Bengt Broberg, historiestuderande i Göteborg, ägnade 1984 en C-uppsats åt det otacksamma ämnet att analysera Västgötaskolans argumentation, och kom fram till (s 46) att Fast trots allt ibland föreställer sig svear och götar som skilda folk. Detta är enligt Broberg en av de stora skillnaderna mellan Fast och Verner Lindblom, vilken klart förnekar svearnas existens som särskilt folk; sistnämnda uppfattning får alltså anses vara åtminstone västgötaskolans nuvarande uppfattning, och jag kan inte inse hur götlandshypotesens införlivande av götarna i svearnas fornhistoria alls kan vara hållbar utan detta grundläggande antagande. Bengtsson (1964 s 30f) och Key (1977 s 57f) snuddar också vid tanken på ett särskilt sveafolk, men deras argumentatiom är så fullständigt gripen ur luften att den lämpligast förbigås. Key tycks nu ha anammat Lindbloms uppfattning om svearna (Lindsjö 1988 s 63).

7) Fast 1944 s 8-9.

8) Ibidem s 10, 25-28; jfr. Snorres Heimskringla I s 38/I s 56, I s 42/I s 61.

9) Fast 1944 s 26-27, 108-110, 125-127.

10) S. Carlsson i Svenska Dagbladet s 8 1982-01-09 (omtryckt i Skövde Nyheter s 3 1982-01-19).

11) Rausing 1985 s 164.

12) Lönnroth i Göteborgs-Posten s 2 1982-09-25; jfr. Lindgren 1983 s 10. Västgötaskolan får väl trösta sig med att Lönnroth å andra sidan karakteriserat Birger Nermans spekulationer som sagor, beredskapslitteratur och missbruk av historievetenskapen (Dagens Nyheter s 8 1942-02-01).

13) Jfr. kap. 3.2, not 8.

14) Leif Beckman i Aftonbladet s 4-5 1945-03-16.

15) Key 1977 s 87.

16) Ibidem s 28, 30, 34, 36, 53f.

17) Ibidem s 29, 31, 96, 106-109.

18) Ambrosiani i Folkets historia nr 1 1982; densamme i Skövde Nyheter s 3 1982-03-27; densamme i Skövde Nyheter s 2-3 1982-03-31.

19) Hyenstrand i Skövde Nyheter s 3 1982-03-03.

20) Linde i Skövde Nyheter s 3 1982-02-20; densamme i Skövde Nyheter s 2-3 1982-02-24; densamme i Skövde Nyheter s 3 1982-04-17.

21) K. Carlsson & B. Hjohlman i Populär arkeologi nr 1 1985 s 20-23; jfr. Lindblom Populär arkeologi nr 2 1985 s 36.

22) Rydh i Skövde Nyheter s 2-3 1982-04-05.

23) Key 1977 s 127-151.

24) Lindblom 1982 s 8, 92, 94.

25) Ibidem s 57, 59, 60, 67, 128.

26) Lindbloms viktigaste bidrag till debatten om svenska rikets uppkomst torde vara att han starkare än andra västgötaforskare betonar kristendomens betydelse för riksenandet och föredrar att tona ner föregångarnas spekulationer kring hednatidens myter. Detta vore en sund inriktning om den bara inte hade lett honom till extrema slutsatser som att forntidens Uppsala aldrig existerat i verklighetens geografi (1982 s 73). Den lindblomska historiesynen har nyligen kommenterats av Sten Carlsson (Personhlstorisk tidskrift 1986 s 95f.).

27) Stålsjö 1983 s 120-121; Ekre i Populär arkeologi nr 1 1985 s 24-26.

28) Se t.ex. Lindblom 1982 s 10.

29) Sundquist mfl i Upsala Nya Tidning s 1-3 1821-07-22.

30) Dreijer 1979 s 162; Lundén i Svenska Dagbladets söndagsbilaga s VII 1981-11-08; densamme i Skövde Nyheter s 3 21-24 april 1982; jfr. Hyenstrand Skövde Nyheter s 3 1982-03-03. Debatten om Bircas lokalisering ska inte närmare kommenteras här; en översikt finns i Lundén 1983 s 27-34; Ander mfl 1984 s 28ff.

31) Lindgren 1983 s 10; jfr. Stålsjö 1983 s 155.

32) Lindgren 1983 s 10; J. Weibull i Skövde Nyheter s 3 1982-05-19. Observera att Stålsjö (1983 s 155) citerat Weibull något felaktigt. Weibull har sagt: ”Landets centrala delar har hittills dominerat forskningen, och här ligger ett korn av sanning i västgötaskolan.” Stålsjö har istället råkat skriva ”och där ligger ett korn av sanning”, vilket felaktigt kan uppfattas som ett stöd för själva götlandshypotesen (=”och det ligger ett korn av sanning”).

33) Sundborg 1982 s 10; B. Strand-Sawyer i Göteborgs-Posten s 3 1982-10-07 och Skövde Nyheter s 3 1982-05-19; P. Sawyer i Göteborgs-Posten s 2 1982-10-10 och Skövde Nyheter s 3 1982-05-19; P. Sawyer citerad av Lindgren 1983 s 10.

  1. SVEAR OCH GÖTAR

 

1) Söderqvist 1915; Fast 1950 s 8f; Lindblom 1982 s 119-124; jfr. kap. 4.2, not 6.

2) Ståhl 1970 s 130.

3) Ibidem s 127-129.

4) Sahlgren 1931; Ståhl 1970 s 128.

5) Wigforss 1918 s 119-120.

5.1 RUSERNA

 

1) Brøndsted 1986 s 17, 27.

2) Se t.ex. Fast 1950 s 8f; l.indblom 1982 s 116-124; Ander mfl 1984 s 148.

3) Citerat efter T.J. Arne 1956.

4) Nestorskrönikan s 13/20.

5) Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid Bd. XIV s 356, 522.

6) Pritsak 1981 s 3-8.

5.2 HILLEVIONER OCH SVIONER

 

1) Plinius bok IV, kap. XIII.

2) Tacitus: Germania kap. 44-45. Enligt en teori anger Tacitus svionernas territorium inom Sverige genom att säga att de bor ”ipso in Oceano”, vilket översatts ”i själva oceanen” och har ansetts åsyfta det dåtida uppländska skärgårdslandskapet. (Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeItid Bd. XVII, art. ”svear”.) Hur man än översätter dessa tre latinska ord så kan man emellertid aldrig få dem att betyda ”svearna bodde i Upp1and”. Tacitus’ Germania antyder att svionerna var ett skandinaviskt folk, men alla preciseringar därutöver innebär att man pressar texten.

5.3 SUETHANS OCH SUETHIDI

 

1) Jordanes kap. 4.

2) Tacitus: Germania kap. 44.

3) Jordanes kap. 3.

4) Nerman 1925 s 40-41; Svennung 1967 s 54f, 65f, 86f.

5.4 SWEON I SWIORICE

 

1) Widsið s 2/16.

2) Ibidem s 2/15.

3) Beowulf vers 2379ff.

4) Ibidem v. 2472ff, 2493ff, 2922ff.

5) Fahlbeck 1884; Behre 1968 s 9f, 14f, 29f, 35f.

6) Rausing 1985.

5.5 SUEONES I SUEONIA

 

1) Rimbert kap. 11, 19, 21.

2) Ibidem kap. 30.

5.6 SWEON I SWEOLAND

 

1) Alfred s 9/13.

2) Ibidem s 14/15.

3) Ibidem s 17/16.

4) Nerman 1925 s 203.

5) Curt Weilbull (1921b s 350) nöjer sig med att av Wulfstans reseberättelse sluta sig till att svearnas rike vid denna tid endast var ett östersjörike.

5.7 SVIAR OCH SŒNSKA MENN

 

1) Snorres Heimskringla I s 22/I s 31.

2) Ibidem I s 40/I s 58.

3) Ibidem I s 41/I s 60.

4) Ibidem I s 50/I s 76.

5) Ibidem s 43/I s 64.

6) Ibidem s 265/I s 445.

7) O. Moberg 1944 s 168; Historia Norvegiae s 30/101.

5.8 SVETJUD

 

1) Citerat efter Hjärne 1952 s 130-131.

2) Danmarks runeindskrifter nr 216.

3) Ibidem nr 344.

5.9 SUEDIA

 

1) Adam IV:23.

2) Västergötlands äldre historia 1985 s 38. Jag tycks ha fått fram annorlunda siffror än Ambrosiani vad gäller fördelningen mellan de båda sveatermerna, men jag får väl vara modig och stå för mina resultat; jag har räknat igenom tre gånger. Jag passar samtidigt på att påpeka att svearna i källorna ofta samtidigt står som motsats till t.ex. både danskar och norrmän, varför tabellens fördelningar dem emellan ibland skett på tämligen godtyckliga grunder. Läsaren bör hålla i minnet att tabellerna 1-2 endast syftar till att illustrera svearnas förhållande till götarna.

3) Nyberg 1984 s 312.

4) Ibidem s 314.

5) Adam IV:24.

6) Ibidem I:61.

7) Nyberg 1984 s 313, 315.

8) Adam I:60.

9) Ibidem IV:7.

10) Ibidem I:26.

11) Ibidem IV:25.

12) Ibidem, skolion 135.

13) Ibidem II:58.

14) Ibidem 1:60, II:58, IV:26.

15) Ibidem II:61.

16) Ibidem IV:14.

17) Ibidem IV:19.

18) Ibidem II:58.

5.10 SUETIA/SUECIA

 

1) Tunberg 1912 s 3.

2) Svenskt Diplomatarium 2.

3) Ibidem 16.

4) Ibidem 24.

5) Ibidem 29, 32, 37.

6) Tunberg 1940 s 12-14.

7) Svenskt Diplomatarium 54 (s 76).

8) Ibidem 54 (s 82).

9) Svend Aagesen s 122-123.

10) Historia Norvegiae s 9/97.

11) Saxo I s XXIII/s 7.

12) Ibidem s 17/s 60.

13) Ibidem I s 314/s 262.

14) Ibidem I s 261/s 216.

15) Ibidem I s 188/s l60.

16) Ibidem s 333/s 282.

17) Ibidem II s 119/s 470.

18) Diplomatarium Suecanum 49.

19) Saxo II s 64/s 420: Interea Sueticarum parcium rege absumpto, Gothi summam, cuius omne penes Sueonum arbitrium erat, Magno deferre ausi, alieni privilegii detrimento dignitatis sibi incrementa querebant. Quorum Sueones auctoritate contempta, ueterem gentis sue prerogatiuam in aliquanto obscurioris populi inuidia deponere passi non sunt. Igitur antique dignitatis speciem intuentes, titulum iniusta collacione prereptum noui regis electu cassarunt.

20) Ander mfl 1984 s 133.

5.11 UPPSVEARNA

 

1) Söderqvist 1915.

2) Ibidem s 5.

3) Pipping 1917 s 204.

4) Söderqvist 1915 s 6, not 1.

5) Grimberg 1959 s 392; Lindblom 1982 s 83, 84, 121, 153; Ander mfl 1924 s 137 (jfr. s 150).

6) Snorres Heimskringla II s 113/II s 193.

7) Ibidem I s 40/I s 59.

8) Hjärne 1952 s 141f.

9) Ståhl 1981.

5.12 SVEAR OCH GÖTAR

 

1) Historiografisk översikt i Tunberg 1940 s 7-11.

2) Jordanes (kap. 4) och Paulus Diaconus (bok 1 kap. 1) säger båda att goterna härstammade från Skandinavien, och namnen Västergötland och Östergötland har ingen motsvarighet inom övriga germanska språkområdet. Ingen källa talar emot goternas skandinaviska ursprung. Å andra sidan är goterna bosatta vid Svarta havet i de tidigaste någorlunda pålitliga källorna.

3) Lönnroth 1940 s 19-21.

4) Hyenstrand 1982 s 175.

5) Västergötlands äldre historia 1985 s 76.

  1. UPPSALA OCH DEN TIDIGA SVENSKA KUNGAMAKTEN

 

1) Andrae 1985 s 46.

2) Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid Bd. II s 119.

3) Lönnroth 1940 s 50.

6.1 KUNGAMAKTEN UNDER 1300-TALET

 

1) Fritz 1972 s 48. (Alla nedanstående redogörelser för borgar är hämtade ur Fritz s 33-48.)

2) Lindkvist & Ågren 1982 s 15.

3) Frågan är vilka slutsatser man ska dra av att begreppet Uppsala öd saknas i Äldre västgötalagen. Det är ju tänkbart att kungen saknade gods i Västergötland under 1200-talet. Å andra sidan ger Yngre västgötalagens kvarnbalk (VIII) onekligen ett intryck av att kronogodsen funnits mycket länge.

4) Östgötalagen innehåller ovanligt många inskärpanden om att vägarna måste hållas i skick; sådant tyder enligt Erik Lönnroth (1940 s 45) på att kungen börjat göra sig gällande i området.

6.2 KUNGAMAKTEN UNDER 1000-TALET

 

1) Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid Bd. IV s 511.

2) C.Weibull 1949 s 21-23.

3) Adam II:25.

4) Ibidem II:30.

5) Ibidem, skolion 24.

6) Ibidem II:39.

7) Ibidem II:52.

8) Ibidem II:61.

9) Ibidem II:73.

10) Ibidem III:12.

11) Ibidem III:15.

12) Ibidem III:16.

13) Ibidem III:53.

14) Rausing 1985 s 169.

15) Adam II:77.

16) Ibidem IV:30.

17) Ibidem II:58.

18) Ibidem IV:22.

19) Hyenstrand 1985 s 285-289.

6.3 KUNGAMAKTEN UNDER 800-TALET

 

1) Rimbert kap. 7.

2) Ibidem kap. 9.

3) Ibidem kap. 11.

4) Ibidem kap. 17.

5) Ibidem kap. 19.

6) Ibidem kap. 24.

7) Ibidem kap. 26.

8) Ibidem kap. 27.

9) Ibidem kap. 28.

10) Ibidem kap. 30.

11) Andrae 1960 s 64.

12) Saxo, elfte boken.

13) Erikskrönikan s 31 (vers 89f).

14) Dudo II:13.

6.4 UPPSALA OCH SVENSKA RIKETS UPPKOMST

 

1) Prokopios bok VI, kap. XV.

2) Duby 1981 s 42-43.

3) C-A Moberg 1964 s 94-101.

4) Arrhenius 1982.

5) Palme 1962 s 36-39.

6) Stavrianos 1982 s 36-37.

7) Carlsson & Rosén 1960 s 82.

8) Jensen & Thiersen 1982 s 34-35.

9) Nyström 1978 s 82.

10) Carlqvist 1973.

11) Ur vår äldsta bok s 29.

12) Schmid 1931 s 97; jfr. dock Lundén 1983 s 182.

13) Ander mfl 1984 s 81-82.

14) Hyenstrand i Skövde Nyheter s 3 1982-03-03.

15) Tunberg 1911 s 190.

16) Th. Andersson i Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 4 1982 s 52-65.

17) Ambrosiani i Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 4 1982 s 67-81.

18) Lönnroth i Bebyggelsehistorlsk tidskrift nr 4 1982 s 10-22.

19) Andrae 1985.

Advertisements

From → Uncategorized

Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: